tisdag 21 oktober 2014

Ubåtsjakten rent påhitt

...marinens krigföring mot sitt eget land
Det s k ryska ubåtsspionaget är i själva verket en högerkampanj mot Sveriges folk

Visst är det för jävligt att höga militärer i samförstånd med ledande massmedia driver en lögnaktig kampanj mot sitt eget land och folk. Att man på grundval av rena påhitt, lögner och rykten målar upp ett hot som inte finns i verkligheten är allvarligt. Det innebär att man utsätter sitt eget land för helt onödiga risker.

Visst är Ryssland ett odemokratiskt land och visst är det ett hot mot Ukraina, men det här handlar om något annat. Nämligen om svenska militaristers kamp för tolkningsföreträde när det gäller opinion och säkerhetsbedömningar. Ytterst handlar deras strävan inte bara om ökade försvarsanslag och upprustning utan också om att ansluta Sverige till militäralliansen Nato. 

Det om något skulle utsätta vårt land för ett ökande hot. 

När det gäller ubåtshistorierna måste det slås fast om och om igen - de är inte fotade på det minsta lilla substans, det handlar om falsarier från början till slut. Producerade lögner och i grunden politiska kampanjer utan någon som helst sanning. 

Det är inget mindre än en skandal att stora svenska tidningar som Svenska Dagbladet, DN och AB aktivt medverkar i detta smutsiga spel och att SVT och TV4 ställer upp på skiten utan att prestera kritisk journalistik. Svenska medier har hamnat i en krigspsykos. Och den svenska S/MP regeringen spelar med i alla dumheterna.

Alla påståenden eller antydningar om ryska ubåtar är med all sannolikhet lögn och förbannad dikt. Det finns inte någon som helst rim och reson i sådana antaganden. Det skulle strida direkt mot ryska intressen. Ryssarna har ett starkt intresse av ett neutralt Sverige och att smyga runt i den svenska skärgården skulle bara motverka detta.




Ubåtsjakt utan ubåtar

...ryssarna har gått över till vattenskoter
"Trovärdig uppgiftslämnare" hittade en...

...vattenskoteråkare?
(en bild som för övrigt inte togs där man sa - detta för att "inte hjälpa fienden", som naturligtvis inte vet var han har varit) 

Äntligen förstår jag varför den svenska marinen ligger så lågt den här gången. "Trovärdiga källor" talar för att man är "nästan säker" på att det rör sig om "främmande undervattensverksamhet".
Varför detta försiktiga tassande som katten kring het gröt?

Varför slår man inte direkt fast att det rör sig om ubåtar och att dessa självklart är ryska? Varför drar man inte på för fullt med sjunkbomber och minor? Varför stoppar man inte "ubåten" innan den försvinner?

Varför nöjer man sig med att låta Svenska Dagbladet plantera ut små hemlisar om "krypterade ryska nödrop", "skadad ubåt" och "moderfartyg"? Varför bara "experter" från Försvarshögskolan som får intyga att det här är "på riktigt"?

Sanningen är nog den att den svenska marinen flera gånger tidigare "gått till botten" med den här typen av projekt och funnit att det inte gick så bra. I själva verket blev det praktfiasko. Därför vill man inte göra om samma dumheter (utan provar nu att göra nya dumheter istället).

Därför nöjer man sig med att kittla fantasin lite försiktigt och låter media och "experter" stå för de riktigt stora grodorna. Man har till och med funnit ett nytt namn för det här, det är "ingen ubåtsjakt, det är en underrättelseoperation", som statsminister Stefan Löfvén säger (och som naturligtvis bara upprepar vad de riktigt skarpa hjärnorna inom marinen sagt till honom). Så har man ju inte sagt för mycket, men ändå uppnått sina syften - även om det som vanligt inte blir nåt napp...


Tidigare om ubåtsjakten på Röda Malmö:



måndag 20 oktober 2014

Lösa rykten om ubåtar

...medias rapportering allt mera fantasifull

Den så kallade ubåtsjakten har mycket snabbt spårat ur till rena skvaller- och propagandadrevet. Det talades om en "trovärdig uppgiftslämnare", men man vet inte vad det är man jagar, trots stort pådrag. Nu släpps en suddig bild och på grundval av detta är man "nästan säker" på att det förekommer "främmande undervattensverksamhet", men vill inte dra slutsatsen att det rör sig om en ubåt.

Men där militären inte vill dra några säkra slutsatser finns det andra, inom media, som så gärna står till tjänst med livfulla och fantasifulla skildringar av både "skadad ubåt" och "moderfartyg", det senare har hittills påståtts vara såväl en oljetanker som ett forskningsfartyg.

Säpo och Must jagar en vadande man. Detta måste vara oerhört misstänkt, dels är han svartklädd, dels har han setts vada i vattnet. Synnerligen misstänkt.

Svenska Dagbladet kom snabbt över en påstådd hemlig uppgift om en "krypterad rysk nödsignal" som skulle komma från en "skadad rysk ubåt". En fullständigt obekräftad uppgift som helt okritiskt lanseras som sanning. Konteramiral Anders Grenstad, ställföreträdande insatschef, säger sig inte ha fått någon information om en rysk nödsignal i området eller känna till att det har förekommit en krypterad signal. 

Diverse "experter" uttalar sig och "bekräftar" rysk infiltration och betonar om och om igen hur "trovärdiga" alla dessa rykten är. En "mycket allvarlig kränkning" - ja, till och med en "förberedelse för militär insats". "Underrättelseagenter har tagit sig in". Kriget står för dörren, vill de säga, men i själva verket drivs hela kampanjen fram på lösa boliner, rykten och spekulationer.

Alla dessa män i hög ställning, från politiker till officerare, experter och pressfolk, som talar med allvarlig röst och rynkad panna har naturligtvis bakomliggande syften. De vill skrämma oss, de vill piska upp paniken, de vill ha högre anslag och mera pengar till militärapparaten och de vill föra oss i famnen på militäralliansen Nato.

SkD SkD2 NSK DN


söndag 19 oktober 2014

Ubåtarna: Ohejdad ryktesspridning

...för att påverka opinion och budgetanslag
Spekulationer och ryktesspridning i full gång

Från en "trovärdig uppgiftslämnare" till en allt mera ohämmad flod av spekulationer om "upprepade kränkningar", "skadad rysk ubåt", "krypterade meddelanden", "spetsnaz-förband" rullar nu Svenska Dagbladet, TV4 och SVT upp bilden av det växande ryska hotet mot Sverige. Allt medan varje form av substans i den här historien lyser med sin frånvaro.

Först en hemlig privatpersons iakttagelser som marinen kan gå igång på. Sen en hemlig läcka från "Sveriges signalspaning" om ett "ryskt nödsamtal" för media att gå igång på. Därefter "bekräftas" det hela av olika "experter". Detta måste bedömas som rena propagandaupplägget tills motsatsen är bevisad.

Det påminner om tidigare ubåtshistorier som utsatts för mycket kritik. Man har inte kunnat belägga att det handlade om ryska ubåtar, istället finns uppgifter som tyder på att det var Nato-ubåtar eller att det inte fanns några ubåtar alls. Då handlade det också om fria fantasier och rena häxprocesser som tog sig de mest märkliga uttryck. 

Den underliga hemlig-stämplingen förstärker dessutom intrycket av att det finns saker som ska döljas. Det är skrämmande att massmedia om och om igen fullständigt tappar allt kritiskt förhållningssätt när marinen drar igång sin propagandaverksamhet och ställer upp som en del i desinformations-verksamheten.

Det handlar naturligtvis om högerkrafter inom försvaret och andra delar av samhället, liksom inom borgerliga media, som vill pressa den nya regeringen och påverka opinionen i samhället. S-MP-regeringen måste måste sätta ner foten och inte låta sig styras av militären. 

En regering med råg i ryggen hade krävt att marinens cirkus i Stockholms skärgård omedelbart avbryts. Massmedia ska ha en rejäl avhyvling för att man inte uppträder sakligt och balanserat och kritiskt granskar rykten som kommer från olika delar av försvarsapparaten.

Socialismens ABC: Förändringens förkämpar

...tredje delen av denna klassiska skrift
Tidigare delar i serien: 1. Socialismens ABC, 2. Kapitalism funkar inte

13. De utopiska socialisterna

Socialismen är ett system där produktionsmedlen ägs gemensamt, i motsats till kapitalismen där de ägs privat. Produktionen planeras och inriktas på nyttoföremål istället för på den profitstyrda, anarkistiska produktionen.

Socialismens ide är inte ny. Det kapitalistiska systemet hade knappt kommit igång genom den industriella revolutionen och uppkomsten av jättefabriker, förrän tänkande människor avslöjade dess ineffektivitet, slösaktighet, orationella element och orättvisor.

Ända ifrån början på 1800-talet framlades kapitalismens plågor för allmänheten i både England och Frankrike i broschyrer, böcker och tal. Sådan kritik hade framförts tidigare – så tidigt som på 1500-talet och sedan i varje århundrade därefter. Men i allmänhet var dessa tidiga författare isolerade och kunde aldrig bygga upp en rörelse för sina idéer. Från 1800-talets början förändrades situationen. Robert Owen i England och Charles Fourier och Comte Henri de Saint-Simon i Frankrike kan helt korrekt kallas för pionjärsocialister, eftersom var och en av dessa byggde upp en ansenlig rörelse kring sina idéer. Deras böcker lästes av många, de hade talrika åhörare vid sina möten och genom dem spreds socialistiska idéer till andra länder – inklusive ett så avlägset land som USA.

De nöjde sig inte med att förkasta dagens samhälle. De gick längre. De ägnade mycket tid och kraft åt att noggrant planera ett nytt samhälle, var och en på sitt sätt.

In i minsta detalj utarbetade de sina egna visioner av det framtida idealsamhället. Även om deras enskilda utopier skiljde sig åtskilligt på olika punkter grundade de sig på ett gemensamt mönster.

Den första och viktigaste principen för deras utopiska system var kapitalismens avskaffande. De kunde bara se ondska i det kapitalistiska systemet. Det var slösaktigt, orättvist och planlöst. De ville skapa ett planerat samhälle som skulle vara effektivt och rättvist. Under kapitalismen levde det fåtal som inte arbetade i bekvämlighet och lyx därför att de ägde produktionsmedlen. Utopisterna ansåg att gemensamt ägande av produktionsmedlen var förutsättningen och medlet för att skapa ett bra liv. Därför ansåg de att alla som arbetade i deras drömsamhälle skulle leva i bekvämlighet och lyx, genom att de själva ägde produktionsmedlen.

Detta var socialism – och det var utopisternas dröm.

Det förblev en dröm för utopisterna. Även om de visste vad de ville uppnå hade de bara en dimmig uppfattning om hur de skulle göra för att nå dit de ville. De trodde att allt som behövdes var att göra upp en plan för idealsamhället, intressera de mäktiga eller de rika (eller båda) för den nya ordningens sanning och skönhet, experimentera i liten skala och sedan lita på folks goda förstånd för att allt skulle gå som de tänkt sig.

Utopisternas naivitet framgår framförallt av att de vände sig just till de grupper som hade mest intresse av att behålla den rådande ordningen och inte i en förändring. De vägrade att agitera för sina ekonomiska och politiska idéer bland arbetarna, vilket ytterligare visade att de miss-förstått vilka krafter som påverkar samhället. De trodde att de skulle kunna skapa det nya samhället genom att vädja till människornas goda vilja och förnuft. Och inte genom att organisera arbetarna som en klass. Och de insisterade på att de hade rätt.

Lika orealistisk framstår deras uppfattning om att de skulle kunna starta sociala experiment i miniatyr efter sina utopiska skisser.

Som man kunde förutse var deras ”lycksalighetens öar i den kapitalistiska misärens grå hav” dömda att misslyckas. Det kapitalistiska systemet kan inte förbättras i små isolerade kommuner som är avstängda från resten av världen.

De utopiska socialisterna var humanister, som starkt reagerade mot kapitalismens brutala miljö. De kritiserade det kapitalistiska systemet i riktiga och genomträngande analyser och de gjorde upp ritningar för en bättre värld. Medan de predikade sitt nya evangelium föddes två män som skulle attackera problemet på ett annorlunda sätt.

De hette Karl Marx och Friedrich Engels.

14. Karl Marx och Friedrich Engels

Utopisternas socialism grundade sig på en humanistisk känsla av orättvisa. Marx och Engels socialism grundade sig på studier av mänsklighetens historiska, ekonomiska och sociala utveckling.1)

Karl Marx skisserade ingen utopi. Han skrev praktiskt taget ingenting om hur Framtidens Samhälle skulle fungera. Han var oerhört intresserad av tidigare samhällstyper, hur de uppstod, utvecklades och förstördes tills det Nutida samhället uppstod. Han var oerhört intresserad av det Nutida samhället, ty han ville upptäcka vilka krafter i detta som skulle föra det över till Framtidens samhälle.

Till skillnad från utopisterna ägnade sig Marx aldrig åt morgondagens ekonomiska institutioner. Han ägnade nästan all sin tid åt att studera dagens ekonomiska institutioner.

Marx ville veta vad det var som fick hjulen att gå runt i det kapitalistiska systemet. Titeln på hans viktigaste verk, Kapitalet – en kritisk analys av det kapitalistiska samhället, visar vad han studerade och intresserade sig för. Han var den förste stora sociala tänkare, som gjorde en systematisk, intelligent, kritisk analys av de kapitalistiska produktionsförhållandena.

Utopisternas socialism var en fantasiprodukt, en uppfinning av den ena eller den andra briljante tänkaren. Marx tog ner socialismen från skyarna. Han visade att den inte bara var en vag förhoppning utan nästa steg i mänsklighetens historiska utveckling – det nödvändiga och ofrånkomliga resultatet av det kapitalistiska samhällets utveckling.

Marx överförde socialismen från att vara en utopisk idé till en vetenskap. Han ersatte de visionära och fantastiska skisserna av en perfekt samhällsordning med en jordnära teori om social utveckling. Istället för att vädja till sympati, god vilja och intelligens hos överklassen för att åstadkomma förändringen, förlitade han sig på att arbetarklassen kunde frigöra sig själv och bli den nya ordningens arkitekt.

Marx’ socialism – den vetenskapliga socialismen – formulerades för mer än hundra år sedan, i februari 1848, i Kommunistiska manifestet, som han skrev tillsammans med Engels. Denna skrift, som bara var 23 sidor i originalupplagan, och som innehåller doktrinens renade kärna, har sedan dess blivit grundstenen för den socialistiska rörelsen i varje hörn av världen. Den har översatts till fler språk än alla andra böcker, förutom bibeln. Det är utan tvekan den mest inflytelserika broschyr som någonsin skrivits någonstans genom att den inspirerat hela den mäktiga arbetarrörelsen i hela världen.
Genom sina intensiva studier i varför samhället är som det är, varför det förändras och hur det förändras, fann Marx och Engels att det löpte en röd tråd genom historien. Skeenden inträffar inte oberoende av varandra. Historien bara tycks vara ett virrvarr av oordnande fakta och händelser, men i själva verket är den inte ett virrvarr. Historien är inte kaotisk – den formar sig till ett slutet, lagbundet mönster, som kan upptäckas.

Karl Marx upptäckte dessa lagar för det mänskliga samhällets utveckling. Det är hans storartade gåva till mänskligheten.

I varje civilisation är ekonomin, politiken, rättsväsendet, religionen och utbildningen sammanbundna; varje sak är avhängig av de andra och är vad den är på grund av de andra. Av alla dessa krafter är ekonomin den viktigaste – basfaktorn. Förhållandet mellan människorna som producenter är grundvalen för samhället. Människornas levnadsförhållanden bestäms av på vilket sätt de skaffar sig levebröd – på det förhärskande produktionssättet i varje samhälle vid varje given tidpunkt.

Människornas sätt att tänka beror på deras sätt att leva. Med Marx’ ord: ”Det materiella livets produktionssätt behärskar de sociala, politiska och andliga livsprocessernas allmänna karaktär. Det är inte människans medvetande som bestämmer över hennes liv. utan tvärtom – det är de sociala omständigheterna som bestämmer över hennes medvetande.”

Det finns en viss uppfattning om vad som är rätt, rättvisa, frihet etc. – de åskådningar som varje samhälle har – som passar varje särskilt stadium i den ekonomiska utvecklingen, som varje särskilt samhälle har uppnått. Vad är det då som skapar sociala och politiska revolutioner? Är det bara en ändring i människors åsikter? Nej. Ty dessa åsikter beror på en förändring som först skett i ekonomin – i produktionssättet och varuutbytet.

Människan fortsätter sin erövring av naturen; hon upptäcker eller uppfinner nya och bättre metoder för att framställa och byta varor. När dessa förändringar får grundläggande och långtgående resultat uppstår samhälleliga konflikter. De förhållanden som växt fram med den gamla produktionsmetoden har stabiliserats och det traditionella samlevnadssättet har fixerats i lagen, politiken, religionen och utbildningen. Den maktägande klassen vill behålla sin makt –och kommer i konflikt med den klass som är i harmoni med det nya produktionssättet. Resultatet blir revolution.

Enligt marxisterna kan man genom att analysera historien på detta sätt förstå den värld som annars blir obegriplig. Genom att betrakta historiska händelser som resultat av de klass-relationer som uppstår på grund av produktionsförhållandena, blir det förut obegripliga för första gången begripligt. Följaktligen inleds Manifestets analys med denna mening: ”Historien om alla hittillsvarande samhällen är historien om klasskamp.”

Vilken roll spelar staten i kampen mellan klasserna? Staten är en skapelse av den härskande klassen. Den har byggts upp och bibehållits för att bevara det rådande systemet. Dess roll i det kapitalistiska samhället förklaras i Manifestet: ”Den moderna statens verkställande organ är inget annat än en kommitté för att sköta hela bourgeoisiens gemensamma affärer.”

Den primära uppgiften för staten i ett kapitalistiskt samhälle är att försvara det privata ägandet av produktionsmedlen, vilket i sin tur är själva grundvalen för den kapitalistiska klassens herravälde över arbetarklassen. Av detta följer att om arbetarklassen strävar efter att avskaffa privat ägande över produktionsmedlen så måste den förstöra den härskande klassens stat och ersätta den med sin egen stat. Arbetarklassen kan bara ta makten – dess revolution kan bara lyckas – om den härskande klassens stat förstörs och ersätts med arbetarklassens stat.

Vid ett första ögonkast kan det tyckas som om detta bara innebär att kapitalistklassens diktatur ersätts med arbetarklassens diktatur. Är detta målet för arbetarklassens revolution – att låta arbetarna härska över den klass som tidigare härskade över arbetarna?

Nej. Proletariatets diktatur är bara det första nödvändiga steget mot att för alltid avskaffa klassförtrycket – genom att sätta stopp för de omständigheter som delar samhället i klasser. Det socialistiska målet är inte att ersätta en typ av klassförtryck med en annan, utan att fullständigt avskaffa klasserna. Det socialistiska målet är det klasslösa samhället, där varje form av exploatering är avskaffad. Med Manifestets ord: ”Istället för det gamla borgerliga samhället med dess klasser och klassmotsättningar framträder en sammanslutning vari envars fria utveckling är förutsättningen för allas fria utveckling.”

Alltid och överallt betonade Marx att omdaningen från det gamla klassamhället till det nya klasslösa samhället måste vara arbetarklassens, proletariatets verk. Han betraktade proletariatet som den aktiva pådrivaren för att genomföra socialismen, därför att det utgör majoriteten av befolkningen och lider mest av motsättningarna inom kapitalismen, därför att det inte finns något annat sätt för proletariatet att förbättra situationen för sig självt.

Arbetarna tvingades genom de grymma förhållanden som de levde under att bindas samman, att organisera sig, att bilda fackföreningar för att slåss för sina intressen. Fackföreningar bildas emellertid inte över en natt. Det tog lång tid för känslan av gemensamma klassintressen att växa fram och innan det skett var det otänkbart med mäktiga organisationer i nationell skala.

Det var kapitalismens expansion, genom den industriella revolutionen och storfabrikerna, som möjliggjorde de enorma framstegen för fackföreningsrörelsen. Detta måste inträffa, eftersom den industriella revolutionen medförde koncentration av arbetare till städerna, de för organisationer på riksplan så nödvändiga förbättringarna i transport- och kommunikations-väsendet och de förhållanden som nödvändiggör en organiserad arbetarrörelse. Sålunda växte organiserandet av arbetarklassen fram med kapitalismens utveckling, som skapade klassen, klassmedvetandet och de fysiska förutsättningarna för samarbete och kommunikation.

Proletariatet är alltså ett barn av kapitalismen och växer med den. Slutligen, när kapitalismen bryter samman, när den är kringränd av motsättningar som den inte kan lösa, när ”samhället inte längre kan leva under denna bourgeoisie, med andra ord, när dess existens inte längre är förenlig med samhället” – när kapitalismen är mogen för kyrkogården, är det proletariatet som kommer att begrava den.

Marx var ingen salongsrevolutionär som var nöjd med att tala om för omgivningen vad som borde göras och hur det skulle göras. Nej. Han levde efter sin filosofi. Och eftersom hans filosofi inte bara var en förklaring av världen, utan också ett instrument för att förändra världen kunde han, som övertygad revolutionär, inte befinna sig ovanför kampen utan måste ta aktiv del i den.

I enlighet med sin övertygelse att det var proletariatet, som skulle avskaffa kapitalismen, ägnade han al! kraft åt att träna och organisera arbetarklassen för dess ekonomiska och politiska strider, bredvid sina studier. Han var den Internationella Arbetarföreningens (Första internationalen) mest aktiva och inflytelserika medlem. Den bildades i London 28:e september 1864. Två månader efter den bildats skrev Marx till en tysk vän, Dr Kugelmann: ”Föreningen, eller snarare dess styrelse, är viktig därför att ledarna för Londons fack-föreningar är med i den ... Ledarna för Paris’ arbetare är också knutna till den.”

För Marx och Engels hade fackföreningarna en djupare innebörd än vad folk insåg, då som nu: ”Organiserandet av arbetarklassen som en klass genom fackföreningar ... är proletariatets verkliga klassorganisation genom vilket det kan föra sina dagliga strider mot kapitalet, där det övar sig självt ...”

Övar sig för vad? För kampen om högre löner, kortare arbetstid, förbättrade arbetsförhållanden? Ja visst. Men också för den mycket viktigare kampen – kampen för arbetarklassens fullständiga frigörelse genom avskaffandet av privat ägande av produktionsmedlen.

Marx drev denna tes hårt i ett tal till Internationalens generalförsamling i juni 1865. Efter att ha visat, att om inte fackföreningarna deltog i den dagliga kampen ”skulle de förvandlas till en jämnstruken massa av kuvade stackare för vilka det inte skulle finnas någon räddning”, gick han vidare och förklarade att de måste ha ett bredare syfte: ”Samtidigt och helt bortsett från det allmänna slaveri, som är förbundet med lönesystemet, får arbetarklassen inte för sig själv överdriva slutresultatet av dessa dagliga strider. Den får inte glömma att den kämpar mot verkningarna men inte mot orsakerna till dessa verkningar, att den visserligen bromsar den nedåtgående rörelsen men inte förändrar dess riktning, att den använder lindrande medel men inte botar sjukdomen. Den får därför inte helt absorberas av dessa oundvikliga gerillastrider, som oupphörligt uppstår ur kapitalets ständiga övergrepp, eller ur förändringar på marknaden. Den måste förstå att det nuvarande systemet – trots allt det elände det bringar arbetarklassen – samtidigt går havande med de för samhällets ekonomiska omdaning nödvändiga materiella betingelserna och samhälleliga formerna. I stället för den konservativa parollen: ‘En skälig dagslön för en skälig arbetsdag!’ borde man skriva på fanorna den revolutionära parollen: ‘Ned med lönesystemet!’.”

Alltid och överallt lärde Marx ut sin grundläggande tes – den enda lösningen är en grundläggande förändring i samhällets ekonomiska, politiska och sociala organisation, med arbetarklassens revolution som medel att uppnå detta.

Betyder detta, som det allmänt framställs, att Marx trodde så mycket på revolutionen att han ville se den överallt, närsomhelst? Inte alls. Marx var motståndare till revolution utan urskillnad. I Internationalen bekämpade han de som skrek på revolution av princip, de som menade att revolutionen måste genomföras därför att den borde genomföras. Kärnan i Marx’ tänkande är att revolutionen måste inträffa i det rätta ögonblicket för att lyckas; samhället kan inte omformas om inte dess ekonomiska utveckling har gjort det moget för förändring.

Grunden för förändring till socialism finns i de djupa motsättningarna inuti det kapitalistiska systemet. Produktionens samhälleliga karaktär leder till systemets sönderfall genom bildandet av den nya ordningens embryo inne i den gamlas livmoder. Arbetarklassens ökade klassmedvetande och organisering leder till de revolutionära handlingar, som är nödvändiga för förändringen.

Marx såg det kapitalistiska systemet som en del av den mänskliga utvecklingens historia. Det var varken evigt eller oföränderligt. Tvärtom så var kapitalismen ett nödvändigt, förgängligt samhällssystem, som likt varje annan form av mänskligt samhälle, vuxit fram ur det tidigare samhället, utvecklats, skulle förfalla och följas av åter ett nytt system. För Marx fanns det inga statiska samhällen – alla befinner sig i konstant rörelse och förändring. Han ansåg det vara sin uppgift att visa vad som förorsakade förändringarna i det kapitalistiska samhället – att upptäcka kapitalismens ”rörelselag”. Han började med att försöka förklara det och slutade med linjera upp ett handlingsprogram för de krafter som i framtiden skulle skapa ett bättre samhälle, istället för att som andra ekonomer ursäkta kapitalismen.

Socialister anser att Marx’ bild av det kapitalistiska samhället är riktig och närmare sanningen än den bild, som målas upp av icke-marxistiska ekonomer. Angående detta sa professor Leontief vid Harvard University till medlemmar i Amerikanska ekonomföreningen för femton år sedan följande, trots att han själv inte är marxist: ”Om ... man vill lära sig vad profit och lön och kapitalistiska företag egentligen är så finns det mer realistisk och relevant förstahands-information i Kapitalets tre delar, än man rimligen kan förvänta sig att hitta i tio års taxeringskalendrar eller ett dussin läroböcker om dagens ekonomiska institutioner ...”

I samma föredrag gav professor Leontief sitt välförtjänta erkännande till de många förutsägelser som Marx gjort och som sedan dess gått i uppfyllelse: ”Listan är sannerligen imponerande: ökad förmögenhetskoncentration, det snabba försvinnandet av små och halv-stora företag, stegrade konkurrensbegränsningar, oavbrutna tekniska framsteg som åtföljs av det fasta kapitalets allt större betydelse och sist men inte minst de ständigt återkommande konjunkturcyklernas oförminskade vågdalar – en oslagbar serie uppfyllda förutspåelser. Mot detta har den moderna ekonomiska teorin, med alla sina förfinade metoder, verkligen litet att visa upp.”

Det är intressant att notera att ungefär samtidigt som denna Harvardprofessor kände det nödvändigt att påpeka för sina kollegor bland nationalekonomerna att de hade mycket att lära av Karl Marx, så gav en annan erkänd forskare liknande råd till kollegor bland historiker. Charles Beard, en av USA:s mest framstående historiker, skrev en artikel i oktober 1935 i American Historical Review: ”Det kan vara lämpligt att påminna de som tenderar att behandla Marx som en enkel revolutionär eller hetlevrad partisan att han var mer än så. Han var doktor i filosofi från ett tyskt universitet. Han var lärare i grekiska och latin. Han behärskade, förutom sitt tyska modersmål, grekiska, latin, franska, engelska, italienska och ryska. Han var synnerligen kunnig i samtida historia och ekonomi. Så hur mycket man än ogillar Marx’ personliga idéer kan man inte frånkänna honom stor och djup kunskap och ett oförskräckt och uppoffrande leverne. Han inte bara tolkade historia, det gör var och en som skriver om historia, utan han skapade också historia. Förmodligen kunde han en del.”

Arbetarrörelsen, i praktiskt taget varje land på jorden, som kämpar för social och ekonomisk rättvisa misstänker att han kunde en del.

Asiens och Afrikas kolonialiserade folk, som grundar sin kamp för frihet och oberoende på hans lära, tycker att han kunde en del.

Östeuropas länder, som försöker ersätta den anarkistiska profitproduktionen med planhushållning, tror att han kunde en del.

Det privilegierade fåtalet i varje kapitalistiskt land i världen, som desperat försöker bevara sina sviktande maktpositioner, skakar av fruktan över att han eventuellt kunde en del.

Människorna i ett land som täcker en sjättedel av jordens yta, och som framgångsrikt krossat kapitalismen och demonstrerat att socialismen kan göra slut på klasskillnaderna och möjliggöra för folket att medvetet styra ekonomin till allas fördel, är bergsäkra på att han kunde en del.

Noter:
1) I fortsättningen kommer vi att hänvisa till Marx' idéer, men det betyder inte att man får underskatta Engels' roll när det gällt att utveckla det socialistiska tänkandet. Marx och Engels var i tjugoårsåldern när de träffades och förblev sedan vänner och arbetskamrater för livet. Ingen kan ifrågasätta att deras lysande intellektuella kompanjonskap är det förnämsta historien sett. Även om Engels var en framstående tänkare i sig själv och hade kommit fram till sina filosofiska grundprinciper innan han träffade Marx, nöjde han sig med att spela "andre fiolen" under alla deras år av samarbete. 1888 summerade han deras förhållande med följande ord: "Jag kan inte förneka, att jag både före och under mina fyrtio års samarbete med Marx arbetade självständigt med att lägga vissa grundstenar och speciellt med att utarbeta teorin. Men större delen av dess ledande grundprinciper, speciellt vad det gäller de ekonomiska och historiska områdena och i synnerhet dess slutgiltiga, klara formuleringar är Marx' verk. Marx stod högre, såg längre och hade en bredare och snabbare överblick än någon av oss andra. Vi andra var i bästa fall begåvade. Marx var ett geni."


lördag 18 oktober 2014

En vanlig lördag på stan

...medan dagarna långsamt blir allt kortare
Börjar här på Davidshallsbron, utsikt åt väster...

...och åt öster. Men vad är detta? Ett antal skodon tillhörande diverse kulturprofiler. I mitten är det Edvard Perssons träbonnar...

Här är det Nils Poppes kängor

...och Git Gays primadonneskor

Jag styr stegen längs Södra Förstadsgatan och här finns hus som jag ska återkomma till i andra sammanhang

Frid råder i staden


Vi närmar oss Triangeln

...där vissa har anlänt med en sådan här bil (medan andra tigger på gatan)

Jag slår in på Rådmansgatan...

...där bussarna stannar numera

...och folk skyndar till och från Triangeln-stationen

Johanneskyrkan står dock orubbligt kvar...

...och här behagar solen för ett ögonblick lysa upp


S: Toppstyre och dubbla lojaliteter

...kväver socialdemokratin

Sveriges mest leninistiska parti kallades det Socialdemokratiska arbetarepartiet av ETC:s Johan Ehrenberg för ett drygt årtionde sedan. Han åsyftade med detta de extremt hierarkiska och odemokratiska partistrukturerna – idag kanske den allra sista återstoden av det en gång så samhällsdanande projektet. Det är ironiskt hur ett partis sämsta sidor kan överleva all ”förnyelse”.
De avslöjanden som socialdemokratins enfant terrible, Daniel Suhonen, gjort om störtandet av Håkan Juholt är en sedelärande berättelse. Det är en studie i hur en människa isoleras och besegras, men framförallt i hur det socialdemokratiska toppskiktet är så fjärmat från partiet att det till slut börjat sväva helt fritt, med egen agenda och – i bästa fall – oklara lojaliteter.
Av allt att döma höll sig Stefan Löfven utanför kuppen, men hans tal om att inte känna till några fraktioner eller interna splittringar är helt klart spel för gallerierna. Det finns en välorganiserad högerfalang och det finns en vänster. Men där vänstersossarna hålls på mattan av lojalitet mot partiet skyr partihögern inga medel i ambitionen att göra kapitalets intressen till SAP:s.

Att socialdemokraterna är ett parti vars topp står långt till höger om basen har varit tydligt i hundra år. Mer överraskande är att nyckelpersoner inom det socialdemokratiska ledningsskiktet uppenbarligen varit beredda att offra hela partiets ställning för att bli kvitt en politiker som inte är kommen ur den inre kretsen i Stockholm. Så stor är uppbundenheten mot näringslivet att banden till vårdföretag och storbanker är starkare än dem till partiet. En partiledare som vädrade den folkliga majoritetens uppfattningar kring välfärdsvinster hade alla partihögerns samlade resurser emot sig. När det kalla intresset (och kanske framtida näringslivskarriärer) ställs mot lojaliteten till ett försvagat arbetarparti är det uppenbart vilket som vinner.

Med interna strukturer som de i SAP är det förstås en fåfäng förhoppning att tro på något ideologiskt uppvaknande. Det finns skäl till misstanke om att den ökade polariseringen mellan de röd-gröna och högerblocket som skett i svensk rikspolitik sedan valet snarare är resultatet av den hysteriska högerns uppskruvade reaktioner än någon socialdemokratisk nytändning. Det är tur att utvecklingen gått i en sådan riktning, inte minst för att den ökade blockpolariseringen ställer det tredje största riksdagspartiet i medieskugga. Men utan en vänsterfalang som organiserat tar strid för löntagarnas intressen kan vi socialister inte ha några illusioner om vilken politik regeringen kommer att föra i det långa loppet.

För alla som kämpar och tror på ett nytt, vitalt socialistiskt projekt är lärdomarna ovärderliga; det finns inga lojaliteter som slår klassintresset. De byråkratiska strukturer som en gång utvecklades för att skydda ett ”ansvarstagande” statsbärande parti från radikala gräsrotsimpulser kommer, om de inte utmanas och bryts ned, på sikt att kväva partiet fullständigt. En verklig vänstervridning av politiken får sitt syre från gräsrotsnivå.

Ursprungligen ledare i veckotidningen Internationalen vecka 42/2014

Kapitalism funkar inte

...andra delen av Socialismens ABC: Anklagelser mot kapitalismen
Första delen av den här serien, se: Socialismens ABC

9. Kapitalismen är ineffektiv och oekonomisk

Människans ökade förmåga att producera borde ha resulterat i att behov och fattigdom hade försvunnit. Det resultatet har vi inte sett till – inte ens i Förenta Staterna, det starkaste, rikaste och mest produktiva kapitalistiska landet i världen.

I USA, likaväl som i alla andra kapitalistiska länder, finns svälten mitt i överflödet, knappheten mitt i myckenheten, nöd mitt ibland rikedomen.

Det måste finnas grundläggande fel i ett ekonomiskt system som karakteriseras av sådana motsägelser.

Felen finns där. Det kapitalistiska systemet är ineffektivt och oekonomiskt, orationellt och orättvist.

Det är ineffektivt och oekonomiskt eftersom en femtedel av dess produktionsapparat inte används, ens när det fungerar som bäst.

Det är ineffektivt och oekonomiskt eftersom det periodvis rasar samman – och då är inte en femtedel utan hälften av dess produktionskapacitet outnyttjad. Enligt Brookings Institution: ”Vid maximal högkonjunktur är andelen outnyttjad kapacitet, uttryckt i avrundade tal, omkring 20 %. Under depressioner ökar naturligtvis denna procentsats och stiger ända upp till 50 % som t. ex. vid den senaste (1930) depressionen.”

Det är ineffektivt och oekonomiskt eftersom det inte alltid kan erbjuda produktiva arbeten till alla som vill arbeta – samtidigt som det tillåter tusentals fysiskt och psykiskt friska människor att leva utan att arbeta.

Det är ineffektivt och oekonomiskt eftersom det kräver mängder av reklammän, försäljare, försäljningsagenter och liknande, inte till den vettiga produktionen och varudistributionen, utan till den vanvettiga konkurrensen om kunder för att dessa ska köpa identiska varor från Firma A istället för Firma B eller Firma C, D, E eller F.

Det är ineffektivt och oekonomiskt eftersom massor av dess arbetare och material går åt till att producera de mest överdådiga lyxvaror samtidigt som det inte framställer tillräckligt av livets nödtorft åt varje människa.

Det är ineffektivt och oekonomiskt eftersom det uppmuntrar till att mat och varor medvetet förstörs i ivern att höja priserna och skapa större profiter istället för att börja med att tillfredsställa varje människas elementära behov.

Slutligen är det ineffektivt och oekonomiskt eftersom det med jämna mellanrum leder till krig – denna hänsynslösa, djävulska krossare av allt gott i livet, av livet självt.

Denna ineffektivitet och detta slöseri beror inte på dålig skötsel. Det är inbyggda faktorer i det kapitalistiska systemet, som kommer att finnas så länge systemet består.

Under 30-talets depressionsår i USA gick en fjärdedel av alla arbetare arbetslösa, trots att de ville ha arbete. De svalt, hempermitterades eller anställdes vid statliga nödarbeten. Män, kvinnor och barn köade vid matutdelningsställena. Omfånget av detta slöseri med arbetskraft klargörs bäst av följande bild, som aldrig bör glömmas: ”Om alla elva miljonerna arbetslösa män och kvinnor radade upp sig på en enda brödkö, med armlängds lucka skulle kön sträcka sig från New York till Chicago, till St. Louis, till Salt Lake City, ja ända till San Francisco. Och ändå skulle det inte räcka. Kön skulle vända och sträcka sig hela vägen tillbaka igen – två gånger avståndet tvärs över den nordamerikanska kontinenten.”

Och samtidigt som dessa miljoner eländiga människor var i skriande behov av en möjlighet att utnyttja sina krafter för att skrapa ihop till livets nödtorft levde andra bättre lottade män och kvinnor i lyx därför att de ägde produktionsmedlen. Män och kvinnor som aldrig behövt eller önskat lära sig arbeta. De kunde leva i det mest skamlösa överflöd eftersom det kapitalistiska systemet var så konstruerat att det tillät dem att få inkomster från aktier i industrier, som de kanske aldrig ens hört talas om. Fattigdomen för de som ville arbeta men icke fick, kändes så mycket mer förödmjukande när ett fåtal kunde leva i lyx utan att arbeta.

När det kapitalistiska systemet konfronteras med det paradoxala förhållandet att fattigdom existerar mitt bland överflödet gör det upp en plan för att lösa problemet.

Planen går ut på att avskaffa överflödet.

Man häller bensin på potatisen för att göra den otjänlig som mänsklig föda, 30 av kaffe-skörden förstörs, mjölk hälls i floderna, frukt låter man ruttna på marken.

Detta skenbara vansinne är inte så tokigt som det verkar – i ett kapitalistiskt system. Det bygger på ett ekonomiskt system som inte strävar efter att föda folk med potatis, kaffe, mjölk och frukt, som vi behöver, utan enbart strävar efter högsta möjliga priser och förtjänster. Att skära ner tillgången är ibland lösningen på problemen. Men det rättfärdigar inte dessa handlingar, det bara bevisar att det kapitalistiska systemet är ineffektivt och slösaktigt till sin natur.

Kapitalismens största slöseri är krigen.

Total varuproduktionen kan inte uppnås i fredstid med en kapitalistisk ekonomi, men kan skapas under krigsförhållanden. Då, och endast då, kan kapitalismen lösa problemen med fullt utnyttjande av människor, material, maskiner och pengar.

Med vilket resultat? Fullständig förstörelse. Miljoner människors hopp, drömmar och liv förstörs: Tusentals skolor, sjukhus, järnvägar, broar, varv, gruvor och kraftverk förstörs. Tusentals kvadratkilometer odlad mark och skog förstörs.

Ingen kan räkna de sårades smärtor, de stympades lidanden, de överlevandes längtan efter de dödade. Men vi vet hur mycket pengar det kostar. Vi kan beräkna slöseriet i dollar och cent. Dessa siffror visar kristallklart att kriget är kapitalismens väldigaste slöseri.

Första världskriget kostade 200.000 miljoner dollars. Det är tillräckligt med pengar för att ge varje familj i USA, England, Belgien, Frankrike, Österrike, Ungern, Tyskland och Italien en bit mark med en 3.000-dollarsvilla (före inflationen) på.

”Eller, med alla dessa pengar, kunde vi sköta alla sjukhus i USA i 200 år. Vi kunde betala alla utgifter för skolväsendet i 80 år. Eller om 2.150 arbetare skulle arbeta i 40 år med en årlig inkomst på 12.500: – skulle deras sammanlagda inkomster utgöra kostnaderna för en dag i Första världskriget!” (Rich Man, Poor Man; 1935)

Andra världskriget kostade mer än fem gånger så mycket.

Det kapitalistiska systemets slöseri kan inte illustreras bättre än med kriget.

10. Kapitalismen är orationell

Det kapitalistiska systemet är orationellt.

Det bygger på förutsättningen att affärsmannens privata intressen oundvikligen tjänar nationens; om bara individerna släpps fria att göra så stora profiter som möjligt måste hela samhället tjäna på det; det bästa sättet att få saker gjorda är att låta kapitalisterna göra så stor profit som möjligt på dessa saker och som en garanterad biprodukt kommer då också människornas behov att tillfredsställas.

Denna förutsättning är definitivt inte riktig – speciellt inte som en evig regel. Allteftersom monopolen ersätter konkurrensen blir den allt mindre sann. Profitsökarens intressen sammanfaller ibland, och ibland inte, med samhällets intressen. I själva verket kolliderar dessa intressen oupphörligen.

Det kapitalistiska systemet är orationellt därför att det baserar produktionen på profiter för några få, istället för att basera den på människornas behov.

Det kapitalistiska systemet är orationellt därför att det istället för att använda den självklara metoden att inrätta produktionen direkt efter behoven, använder en indirekt metod. Produktionen inrättas efter profiten, med en svag förhoppning att behoven ändå tillfredsställs på något sätt.

Dessutom uppstår en känslig fråga som gäller det demokratiskt riktiga i att en handfull profitjagande kapitalister själva bestämmer huruvida en nations behov skall tillfredsställas eller inte. Och till vilket pris. Det är knappast orättvist att påstå att den ekonomiska demokratin är ersatt med ekonomisk diktatur när folket inte kan styra ekonomin efter sina intressen.

Denna ekonomiska diktatur, som redan i fredstid är utomordentligt farlig för landets välfärd, kan i krigstid bli ett hot mot landets själva existens. Oberoende av krisens allvar yrkar de ekonomiska diktatorerna på att profiten går före plikten – och dom har makt nog att tvinga landet att betala det pris dom begär. Detta är ingen ogrundad anklagelse; den bekräftas av USA:s erfarenheter i såväl Första som Andra världskriget. En statlig undersökning som publicerades 1941, förklarade:

”Regeringen och samhället är rent ut sagt ‘satta på pottan’, när det gäller att förhandla med storfinansen under krig eller andra krissituationer. Storfinansen vägrar fungera, utom på villkor som den själv dikterar. Den kontrollerar naturtillgångarna, bränsleförråden, alla strategiskt viktiga delar av landets ekonomiska struktur, den tekniska utrustningen och kunskapen om framställningsprocesserna.
Första världskrigets erfarenheter, som uppenbarligen upprepas nu, visar att stor-finansen vägrar använda sina tillgångar om den inte ‘betalas ordentligt’. I själva verket är detta utpressning, vilket inte döljs alltför väl ... Det är i denna situation som frågan uppstår: Vad kostar patriotism?”

Det kapitalistiska systemets orationella karaktär visar sig tydligast i den totala bristen på planering. Inom varje företag finns det system, organisation, planering; men i förhållandet mellan ett företag och ett annat finns inget system, ingen organisation, ingen planering – bara anarki.

Storfinansen försäkrar oss att det är inte noggrann, enhetlig planering som säkrast skapar ekonomisk välfärd för ett land, utan en rad individuella beslut som fattas av enskilda kapitalister med sina egna intressen för ögonen. Förhoppningsvis skall summan av alla dessa beslut också bli till samhällets bästa.

Det är ett obegripligt resonemang.

Det kapitalistiska systemet är dessutom orationellt genom att det delar upp människorna i antagonistiska klasser. I stället för ”en odelbar nation med frihet och rättvisa för alla” skapar kapitalismen två nationer, med frihet och rättvisa för den ena klassen men inte för den andra. Istället för ett enat samhälle där människorna lever tillsammans i broderskap och vänskap framtvingar det kapitalistiska systemet ett oenigt samhälle där arbetarklass och ägandeklass ständigt kämpar mot varandra om en större del av nationalinkomsten.

Den ägande klassens inkomster, profiten, betraktas som någonting gott eftersom det är indu-strins mål att skapa profit medan arbetarklassens inkomster, lönen, betraktas som någonting dåligt eftersom de minskar profiten. Detta är pudelns kärna. Profiten anses som någonting absolut gott, som bör bli så stor som möjligt; lönen anses som någonting absolut dåligt som bör hållas nere till ett minimum för att göra produktionskostnaderna så låga som möjligt.

Resultatet måste bli att arbetarna inte kan köpa tillbaka de varor de själva producerat och detta leder till kriser och depressioner – systemets periodvisa sammanbrott. Kan man tänka sig ett mer ologiskt ekonomiskt system?

Genom att framhålla profitskapandet som det primära motivet för industriell utveckling förvirras begreppen om de mänskliga värdena.

Hur ska man uppföra sig i ett kapitalistiskt samhälle? Det beror på.

Inom affärsvärlden använder man sig av konkurrens, själviskhet, grov ohederlighet, undan-röjning av rivaler, vad som helst som ger resultat. Bry dig inte om vad du ska använda det till, använd all din tid och energi till febrig jakt på rikedom – ju större högar du äger desto mer framgångsrik är du. Så lyder det kapitalistiska systemets levnadsregler. Och framförallt, sky inga medel för att skaffa vad du kan.

I en värld av bröder och vänner skulle andra värderingar gälla. Istället för konkurrens – samarbete. I stället för hat – kärlek. Istället för att roffa åt sig mesta möjliga själv – dela med dig. Istället för att nå toppen över andras döda kroppar – hjälp dina medmänniskor. Istället för ”hur mycket kan jag tjäna på det” – ”kan det hjälpa andra”. Istället för längtan efter rikedom – önskan att tjäna andra.

Dessa två system av värderingar är lika skilda som natt och dag.

11. Kapitalismen är orättvis

Det kapitalistiska systemet är orättvist.

Det måste vara orättvist eftersom ojämlikhet är en av dess grundstenar.

Livets goda flyter i en jämn ström till en liten, privilegierad, rik klass. Skrämmande osäkerhet, förödmjukande fattigdom och få valmöjligheter är den stora, oprivilegierade, fattiga klassens lott.

Detta är ett resultat av privat ägande av produktionsmedlen – grunden för det kapitalistiska systemet. Ett annat viktigt resultat är skillnaderna i den personliga friheten mellan de som äger produktionsmedlen och de som inte gör det.

Arbetaren är en ”fri” man och kan göra som han vill, teoretiskt sett. I verkligheten är hans frihet emellertid strängt begränsad. Hans enda frihet består i att välja mellan att acceptera de obarmhärtiga villkor som arbetsgivaren ställer – eller att svälta.

President Roosevelt formulerade detta i sitt budskap till kongressen 1944 (11/1): ”Nödställda människor är inte fria människor.”

Det kapitalistiska systemets struktur är sådant att majoriteten av folket alltid måste vara ”nödställda människor” och därför ofria. De äger inget annat än två händer. De måste äta idag vad de förtjänade igår. Vid 40-års-åldern betraktas de som ”för gamla” för att arbeta i storindustrierna. De tvingas alltid uppleva känslan av otrygghet, risk att förlora jobbet.

En annan orättvisa i det kapitalistiska systemet är att det accepterar en klass av parasiter, som inte på något sätt skäms över att leva utan att arbeta, utan tvärtom är stolt över det. Det kapitalistiska systemets försvarare säger att även om dessa parasiter är lata så är inte deras pengar lata – den tribut de kräver från de som arbetar är belöningen för den ”risk” de tar. Delvis är det sant – det finns verkligen en möjlighet att de förlorar sina pengar.

Men medan de riskerar sina pengar, riskerar arbetarna sina liv. Hur stor är den risk som arbetarna tar? Siffrorna är häpnadsväckande. ”Under kriget översteg antalet döda och sårade i våra fabriker betydligt förlusterna i döda och sårade på slagfältet.”

1946 dog en amerikansk arbetare i olyckshändelse varje halvtimme under dygnets 24 timmar.

För var 171/2 sekund skadades en nordamerikansk arbetare. Vem tar egentligen riskerna i industrin?
Och vilken belöning får arbetarna för den risk de tar?

Här är ett exempel, typiskt för den kapitalistiska industrin:

1946 stred arbetarna på Bethlehem Steel Company’s skeppsvarv för – och vann – en ökning på 15 % vilket höjde minimilönen på varvet till 5,25 kronor per timme.

Det betyder 210: – i veckan, eller 11.000: – om året.

1946, samma år, fick direktörerna i Bethlehem 46 %:s löneförhöjning, Mr. J. M. Larkin, Bethlehems vice-president, som yrkade på att de ökade utgifterna för arbetarnas löner måste skäras ner, fick ett tillägg på 200.000: – till sin vanliga lön som var 700.000: – /år.

Det betyder 900.000: – på ett år, drygt 17.000: – i veckan, 460: – i timmen.

Mr. Larkin fick varje vecka mer än halvannan gång så mycket som Behtlehems arbetare hade i minimilön om året.

Mr. Larkin fick varje timme mer än två gånger så mycket som arbetarna tjänade i veckan.

Även om Mr. Larkins inkomst är många gånger större än arbetarnas har han åtminstone tjänat ihop den själv. Han har fyllt en nödvändig funktion och har därför en viss moralisk och legitim rätt till sin inkomst. Men vilken moralisk rätt till rikedom har den som ärver en förmögenhet och aldrig gör ett nyttigt handtag i sitt liv?

Låt oss vara klara över betydelsen av arvsinstitutionen i det kapitalistiska systemet. När en människa ärver en miljon kronor är det inte en stapel med sedlar som han tar utav så länge det räcker. Så enkelt är det verkligen inte.

Miljonen består vanligen av aktier eller obligationer i bank- eller industriföretag. Vissa aktier ger en utdelning på 8 %, andra på 2 %etc. Låt oss anta att den genomsnittliga utdelningen är 4% per år. Det betyder att han har en årlig inkomst på 40.000: – bara på grund av det enkla faktum att han äger dessa aktier.

Av allting som produceras i landet varje år går 40.000: – till hans plånbok. Han gör av med dessa 40.000: – i år, nästa år och året därpå. Efter tjugo år dör han kanske och då ärver hans son förmögenheten. Då får sonen 40.000: – om året att göra av med. Och hans son efter honom. Och så vidare. Och efter flera generationer som kunnat göra av med 40.000: – om året kvarstår fortfarande miljonen orörd. Vem påstår att man inte kan äta upp kakan och ändå ha den kvar?

Varken den första arvingen, hans son eller sonson har någonsin behövt smutsa sina händer med något arbete. Därför att dom äger produktionsmedel har det möjliggjorts för dem att leva som parasiter på andras arbete.

Ännu en skriande orättvisa i det kapitalistiska systemet är skillnaderna i möjligheter.

Ett barn föds i ett arbetarhem dör mannen tjänar 10.000: –/år och samtidigt föds ett annat barn i ett miljonärshem. Får dom samma rättigheter och möjligheter? Får båda lika bra mat, kläder eller bostad? Får dom samma möjligheter till sjukvård, fritid eller skolgång?

Det räcker inte med att svara att ”USA är möjligheternas land” och arbetarsonen kan nå en topplats om han är tillräckligt begåvad. Begåvning betyder en del, men familj, social position och pengar betyder mer. Det betyder inte att en fattig pojke med begåvning, energi och tur inte kan bli rik, för det kan han. Men chanserna för de fattiga, som klass, att nå en bättre position har alltid varit små och blir allt färre.

När det saknas möjligheter räcker det inte med begåvning. Och det saknas möjligheter.

Det förklarade Högsta Domstolens president Jackson för medlemmarna i American Political Science Association för några år sedan: ”Den verkliga förbannelsen med dagens system med privat företagsamhet är att det förstör företagsamheten, det ger inte tillräckligt med möjligheter för våra bäst begåvade medborgare att nå topplatserna ... drömmen om att begåvningarna når toppen är sällan sann ... Föräldrar arbetar och sparar för att hålla barnen i grundskolan och när den är klar finns det inget annat att göra för pojken eller flickan än att börja längst ner på en omöjligt lång stege upp mot några få stora företag, som behärskas av USA:s sextio storfamiljer.”

En av de grundläggande förutsättningarna för att ”komma fram” är att ha utbildning. Och lika möjligheter till utbildning existerar inte i USA idag.

Av en undersökning i New York framgick att av de 25 % studenter som hade de högsta betygen från gymnasiet fortsatte bara hälften till universitet. De hade inte pengar för att studera vid de privata universiteten och stormaktsstaten erbjuder inga fria universitet.

Skillnaderna i utbildningsmöjligheter sträcker sig ännu längre. 1947-års statliga undersökning om högre utbildning skrev: ”En av de allvarligaste anklagelserna mot det amerikanska samhället är att det inte erbjuder någorlunda samma möjligheter till utbildning för ungdomen. För den stora majoriteten av våra pojkar och flickor beror det inte på deras egen förmåga om de ska få det slags och så mycket utbildning som dom skulle vilja, utan på vilket samhälle eller i vilken familj dom råkar ha blivit födda. Eller i värsta fall på deras hudfärg eller deras föräldrars religion.”

Skillnaderna i utbildningsmöjligheter för negrer kan visas med följande siffror: av 1.700 högskolor och universitet i USA är bara 118 avsedda för negrer. Dessa högskolors utrustningsstandard framgår av att 1938 kostade Harvard University lika mycket på ett år som 96 högskolor för negrer.

Skillnaderna i ekonomiska möjligheter för negrer är naturligtvis lika stora som skillnaderna i utbildningsmöjligheter. Det rasistiska systemet som skiljer på vita och svarta är mycket lönande. De svarta arbetarna i Söderns jordbruk och industri (liksom i Norr där det saknas fackföreningar) har mindre betalt än vita som utför samma arbete. Det är det ena sättet som rassystemet ger förtjänst på. Eftersom det finns tillgång på lågavlönad svart arbetskraft får vita arbetare i Södern mindre betalt än vita arbetare i Norr som gör samma arbete. Det är ett andra sätt som rassystemet ger förtjänst på.

I ett system där det primära motivet för produktion är profit för de privata ägarna är det ofrånkomligt att profiten betraktas som det väsentligaste – väsentligare än liv. I det kapitalistiska samhället är det inte ovanligt att pengarna värderas högre än människors liv.

Ett grymt bevis för detta är liken efter de 111 män som dog i en gruvexplosion i Centralia-gruvorna 25:e mars 1947.

Dessa 111 män hade inte behövt dö.

Gruvherrarna visste att gruvan var riskabel ty lokala och statliga gruvinspektörer skrev rapport efter rapport om saken och påtalade förhållandena.

Dwight Green, guvernören i Illinois kände till att gruvan var osäker.

Han kände till det, eftersom han fick ett brev ett år innan olyckan från gruvfackföreningens styrelse. De skrev på uppdrag av gruvarbetarna: ”Guvernör Green, detta är en bön till Er, att rädda våra liv och tvinga Gruvbolaget Centralia att följa lagarna i gruva 5 ... innan det inträffar en explosion liknande de i Kentucky och West Virginia ...”

Ett år senare dog tre eller fyra av de män som skrivit under brevet – de dog i den explosion som de bett guvernören förhindra.

Efter explosionen tillsattes en statlig undersökningskommitté som frågade William H. Brown, verkställande direktör för gruvan, varför gruvherrarna inte hade installerat ett kylsystem som kunnat förhindra explosionen.

Han svarade: ”Ärligt talat tyckte vi inte att det lönade sig.”

”Ni menar att ni inte ville ta kostnaderna?”, frågade kommittén. ”Just det”, svarade Brown.

En strid mellan kapital och människoliv – och kapitalet vann.

12. Kapitalismen förlorar

Det kapitalistiska systemet är inte bara ineffektivt och slösaktigt, orationellt och orättvist, det har brutit samman.

Under en krisperiod brakar systemet ihop i så stor utsträckning att istället för att alla genom att arbeta får mat, kläder och tak över huvudet, så måste samhället försöka föda, klä och skaffa bostäder till de arbetslösa genom olika system av understöd, friställningar, beredskapsarbeten och dylikt.

Om det bara var under krisperioder som systemet begränsade produktionen skulle man kunna hävda att kapitalismen endast hämmade produktionskrafternas utveckling tidvis och inte ständigt. Men så är det inte. Enligt Harvardprofessorn Schlicter, vid handelshögskolan, ”är det inte bara under depressionsår som kapitalismen producerar under sin kapacitet. På grund av den rådande ekonomiska ordningen begränsar de flesta företagen normalt sin produktion för att bibehålla sin betalningsförmåga.”

Trots att krigen för med sig enorma offer av människoliv och kolossala ekonomiska förluster fortsätter de kapitalistiska länderna att eftersträva krig. Jämvikten i systemet hotas och möjligheten till utplåning av hela mänskligheten är uppenbar för alla. Ändå hinner inte kapitalismen avsluta ett krig förrän den börjar förbereda nästa.

Kapitalismen har inget alternativ. Dess inneboende motsättningar driver den till att missbruka eller underutnyttja sin produktionskapacitet i fredstid. Det är endast under krig eller under förberedelser till krig som den kan skapa ett överflöd. Kapitalismen kan inte leva utan att förfärdiga de vapen som kommer att bli dess egen död.

Kapitalismen är mogen att ersättas av något nytt.

Det nya systemet kan inte skräddarsys. Det måste växa fram ur det gamla systemet på samma sätt som kapitalismen själv växte fram ur feodalismen. I själva det kapitalistiska samhällets utveckling måste vi leta efter groplantor för det nya samhällssystemet.

Vi behöver inte söka långt borta. Kapitalismen har omformat produktionen från att vara en individuell till en kollektiv process. Förr i tiden tillverkades varor av enskilda hantverkare som arbetade med sina egna verktyg i sina egna verkstäder. Idag tillverkas produkterna av tusentals arbetare som arbetar tillsammans vid invecklade maskiner i jättelika fabriker.

Processen får en alltmer samhällelig karaktär när fler och fler människor kopplas samman i större och större fabriker.

1 ett kapitalistiskt samhälle sköts saker gemensamt och framställs saker gemensamt men de ägs inte gemensamt av de som framställer dem. De som använder maskinerna äger dem inte och de som äger dem använder dem inte.

I detta ligger den grundläggande motsättningen i det kapitalistiska samhället – medan produktionen är samhällelig, resultatet av gemensamma ansträngningar och arbete, är ägandet privat, individuellt. Produkterna, som framställs gemensamt, tillägnas inte producenterna utan produktionsmedlens ägare, kapitalisterna.

Botemedlet är enkelt – att koppla samman produktionens samhälleliga karaktär med samhälleligt ägande av produktionsmedlen.

Lösningen på konflikten mellan samhällelig produktion och privat ägande är att föra den kapitalistiska processens utveckling mot samhällelig produktion till sin logiska slutsats samhälleligt ägande.

Största delen av USA:s näringsliv behärskas av företag, där ägarna har aktier och får profiten, men som sköts av anställd personal. I allmänhet har företagsägarna mycket litet om ens någonting att göra med planering och skötsel. Ägandet, som en gång var ändamålsenligt, har blivit parasitiskt. Kapitalisterna, som klass, behövs inte längre. Om de så placerades på månen skulle inte produktionen behöva stanna av en enda minut.

Privat ägande till produktionsmedlen och profitmotivet är dödsdömt. Kapitalismen har överlevt sig själv.

Istället för kapitalismen håller det på att växa fram ett nytt samhällssystem – socialismen.


fredag 17 oktober 2014

Misstänkt ubåt siktad

...trovärdig uppgiftslämnare säger att den är gul
Röda Malmö har fått tillgång till en fantombild av det misstänkta objektet

Länk till en inspelning av misstänkta undervattensljud får du här

SkD: Svensk ubåtskapten uppger: Inte vi bakom kränkning


Desolation Row

Bob Dylan: Desolation Row


Desolation Row. Texten med alla tio verserna hittar du här