lördag 25 oktober 2014

Wabash Cannonball

Roy Acuff: Wabash Cannonball


Roy Acuff med Wabash Cannonball. Det är den äldsta låt som finns med på "500 Songs That Shaped Rock".

I bokskogens famn

...för att njuta höstens färger
Bokskogen är varm och välkomnande...

...sluter dig i sin famn

...för dig till sina porlande bäckar

...och stillastående dammar där andmaten frodas

...öppnar sina vattenspeglar för dig

Passa på att njut...

...för snart är höstens färger slut

Ubåtsjakt kostade tjugo miljoner

...för att hitta ingenting
Det håller inte att bara "tro" på främmande farkoster

"Vi hittade ingenting", uppger försvaret nu och blåser av letandet. Ändå påstår man att någonting (dock inte en ubåt eftersom djupet inte tillåter det) "troligen" har varit där. Och detta kostade skattebetalarna tjugo miljoner kronor. En fars i den högre skolan.

Svenska journalister ställer inga besvärande frågor. Militären har inte gjort några egna observationer utan litat till allmänhetens. Man tror att någonting har varit inne på svenskt vatten, men man vet inte vad. Likväl hävdar man nu bestämt att "det" (vad det nu än var) har lämnat svenskt vatten.

Rena tramset. Man skulle kunna tro att de driver med oss. Anledningen till att denna absurda teater över huvud taget är möjlig är just frånvaron av kritisk granskning. Massmedia fungerar som militärens megafon med enda uppgift att förmedla galenskapen som om den vore värd att tas på allvar.

Man kunde ju tro att när olika "experter" kopplade till försvaret mystifierande pratar om "indikationer" på "främmande undervattensverksamhet" så kunde journalisterna åtminstone ställa frågan "Vilka indikationer menar du?" Men icke ens det...

Hela cirkusen drogs igång när en "trovärdig" uppgiftslämnare kom med ett suddigt fotografi som lika gärna kan föreställa en vattenskoter-åkare. Det hela rullade sen vidare på precis lika lösa boliner. Ingenting med någon som helst substans har kunnat visas upp.

Redan från början drog krigspsykosen igång i massmedia. Först ut var Svenska Dagbladet som på fullt allvar uppgav att "Sveriges signalspaning" uppfångat en "krypterad rysk nödsignal" från en "skadad rysk ubåt". Andra förde det vidare och fyllde på med en helt uppdiktad historia om en rysk oljetanker som påstods fungera som "moderfartyg" för ubåten.

Fullständigt okritiskt har svensk television, radio och stora tidningar spelat med i krigsspelet och militärens hejdlösa inblandning i politiken. Bakom ligger naturligtvis högerintressen som vill öka försvarsanlagen och föra Sverige in i ett kallt krig och in i militäralliansen Nato. Något som skulle starkt öka osäkerheten för vårt land.

Även om man bortser från de mest fantasifulla påståendena så kvarstår en i mina ögon ytterst underdånig hållning från media till militärens sätt att resonera. När militärer påstår att man "tror" att det förekommer "främmande undervattensverksamhet" då borde de naturligtvis avkrävas någon slags rimlig grund för denna "tro".


fredag 24 oktober 2014

Corrine Corrina

Big Joe Turner: Corrine Corrina


Big Joe Turner med Corrine Corrina, standard inom blues och rock.


Malmö: Global demonstration för Kobane


För mera info se facebook

Bakgrunden till Islamiska staten

...det saknas ett vänsteralternativ
Den 2 sept arrangerade Socialistiska Partiet i Malmö ett möte med Mellanösternexperten Gilbert Achar. Vårt danska systerparti SAP (som arbetar inom Enhedslisten) besökte mötet och gjorde ett referat som Röda Malmö översatt nedan:

Trots valkampanjen i Sverige hade Socialistiska partiet (SP) valt att lyfta blicken och organisera en mötesturné med den marxistiske Mellanöstern-experten Gilbert Achcar. Achcar talade vid offentliga möten i Göteborg, Malmö och Stockholm den 1-3 september på temat: "Vad händer med den arabiska revolutionen?"

SP är SAP:s svenska systerorganisation. SI korsade sundet och var närvarande vid mötet i Malmö. 

Achcar började med en titt på den nuvarande situationen. Om man betraktar den arabiska världen just nu tecknas en dyster bild. Men det finns en tendens att se alltför dystert på situationen. Anledningen är att det fanns en tendens att se alltför optimistiskt på situationen under 2011. Det fanns en eufori som byggde på en förväntan om att det kunde ske ett snabbt och smidigt införande av demokrati.

Orsaken till upproren var de sociala och ekonomiska förhållandena. Arabländerna har haft en lång period av låg tillväxt. Detta innebär att det finns massarbetslöshet. Särskilt många unga människor med utbildning upplever att de inte kan få ett jobb. Samtidigt finns det en särskild typ av samhälle: rentier-stater. Det innebär att huvudförtjänsten kommer från naturresurser snarare än från produktionen. Det innebär att staten "ägs" av den härskande eliten, som kan vara en enda familj. Denna elit använder staten för att ta bemäktiga sig resursräntan från i första hand oljan. En demokratisk revolution kräver att den gamla statsstrukturen krossas och ersättas med en ny. Det är bara i Libyen som staten har krossats. Där är den dock inte ersatt av en ny struktur, det liknar mer ett tomrum.

Det är sex länder där det funnits faktiska resningar: Syrien, Tunisien, Egypten, Libyen, Bahrain och Jemen. Men nästan alla länder i regionen, även några av golfstaterna har påverkats. I Tunisien och Egypten var det under en period social kamp, så det byggdes upp ett antal kamp-erfarenheter. Det saknades i de andra länderna en social kraft och en politisk kraft som kunde utveckla sitt eget ledarskap.

I Syrien gjorde rebellerna misstaget att lämna ledningen till exilgrupper dominerade av Muslimska brödraskapet. Därför ser vi idag en dominans av kontrarevolutionära krafter. Så situationen är inte bra. Men man bör i stället se den "arabiska våren" som början på en långvarig revolutionär process som kommer att ta år eller kanske decennier. Även i Egypten och Tunisien, där det har skett stora förändringar, är dessa bara ytliga.

Bygg upp vänstern

I Egypten har vänster-nasserismen [avser Gamal Abdel Nasser som på en arabisk-nationalistisk grund var Egyptens president 1956-1970, red.] haft en möjlighet att erbjuda en samlingspunkt för ett alternativ. Problemet är att den vänster-nasseristerna har ingått allianser med det minst onda. Under 2011 stödde de Muslimska brödraskapet mot militären och Mubarak. År 2013 stödde de militären mot Muslimska brödraskapet. Ibland gjorde de rätt och försökte presentera ett alternativ till både Muslimska brödraskapet och militären. De hade viss framgång och deras kandidat (Sabahi) fick nästan lika många röster som respektive militärens och det muslimska brödraskapets kandidat i presidentvalet år 2012, Muslimska brödraskapet och militären representerar två olika kontrarevolutioner som slåss om segern. Detsamma gäller i Syrien med islamiska fundamentalister och Assad.

Defensiva vapen till rebeller

Vi ser att upproren har utvecklats till inbördeskrig i Syrien, medan på andra håll har det varit relativt fredliga protester. Achcar avvisar de som ser detta som rebellerna ansvar. De syriska rebellerna hade inget annat val än att använda vapen. På grund av den syriska statens specifika karaktär blev det omedelbart en väpnad konfrontation. Det kunde inte undvikas.

Oppositionen i Syrien gjorde misstaget att acceptera ett exilledarskap dominerat av Muslimska brödraskapet med stöd av Turkiet och Qatar, snarare än att utveckla en lokalt förankrad ledning. Samtidigt hade oppositionen inte tillgång till vapen, medan Assad kunde få leveranser. USA lade in sitt veto mot vapen till den syriska oppositionen.

Det är dessa faktorer som har gett utrymme för att den Islamiska staten (IS) har kunnat vinna mark. Den positiva aspekten av IS är kanske att deras kontroll är så barbarisk att folk inte kommer att acceptera den och att det därför kommer att följa en motreaktion. 

Jag frågade om han kunde utveckla frågan om vilka krav vi som vänster i Europa kunde resa till regeringarna här hos oss. Det är uppenbart att vi måste kräva stopp för leveranser av material som vapen och tårgasgranater till förtryckarregimer. Men ska vi kräva vapen till rebellgrupper i  till exempel Syrien?

Enhedslistens policy har varit att stödja ett vapenembargo mot samtliga parter i konflikten utifrån en uppfattning att fler vapen leder till mer krig. Achcars svar är att man kan kräva defensiva vapen som luftvärn, så att rebellerna kan försvara sig mot bombflyg.

En översättning från danska Socialistisk Information


Ubåtarna in i tystnaden

...högerkampanjen som kom av sig

Var blev nu alla mystiska "grodmän", "skadade ryska ubåtar" och "ryska moderfartyg" av?
Vad blev det av militärens stort upplagda kampanj som gick in i en "ny fas" och försvann?

Det finns lärdomar att hämta från denna vecka av krigspsykos från svensk militär och svensk media:

Röda Malmös inlägg under "ubåtjakten":



torsdag 23 oktober 2014

Budgeten: Ingen omfördelning

...de jättelika klyftorna består

För en fattig pensionär eller ensamstående kan några extra kronor inte föraktas, men samtidigt måste sägas att de små smulor som nu tas från den rikes bord inte duger långt. Två hundralappar mer i skatt för den som tjänar 60 000 i månaden är rena hånet efter de jättelika omfördelningar som skett från vanligt folk till de välbeställda under lång tid.

Det är fortsatt åtstramning av ekonomin som gäller under den nya S/MP-regeringen. Man fortsätter att bromsa ekonomin istället för att använda statens stora tillgångar för offensiva satsningar på välfärd, bostadsbyggande och grön omställning.

En verklig omfördelning av samhällets resurser är nödvändiga på ett jordklot där nu en procent äger nästan halva världen. I en rapport från storbanken Credit Suisse sägs att Sverige är ett "land där de tio rikaste procenten har nära 70 procent av förmögenheten och med många dollarmiljonärer i förhållande till storleken på befolkningen".

Dags att de rika får börja bidra till samhället efter sin bärkraft.


Varifrån kommer höstens färger?

...och varför faller löven?
En promenad i Pildammsparken...

...som antar allt mera av höstens färger

Asken är ett av de träd som tidigast skiftar färg

Löven har börjat täcka marken...

...och det eviga kretsloppet rullar vidare

Men än dröjer blommor kvar...

...och de resliga bokarna står fortfarande gröna

Färgskiftningen har börjat...

...och det hänger samman med de allt kortare dagarna

Okända djur finns i skogen...

Det är ljuset, dagens längd, som styr vad träden gör med sina löv...

När dagarna blir kortare skickar lövträdens pigment signaler till hormoner... 

...som får bladen att trilla av

Jag lämnar den höstliga Pildammsparken bakom mig...

...och passerar ut...

...den här vackra vägen

Nästan hemma beundrar jag rönnbären...

Men hur var det nu med höstfärgerna?  Som jag har förstått det så drar träden in energin från det gröna klorofyllet  i bladen innan de fälls (ska användas under kommande vår). Det är då de gula, orange och röda färgerna kan framträda.

Skånskan: Molnen dominerar

Socialism för dig och mig

...frågor om socialism, sista delen av Socialismens ABC
Det sovjetiska experimentet är historia, men drömmen om socialismen lever

Tidigare delar i den här serien:
 - Socialismens ABC
 - Kapitalism funkar inte
 - Förändringens förkämpar

Här kommer alltså fjärde och sista delen: Socialismen

15. Socialistisk planhushållning

Vi har nu kommit till en analys av socialismen. Låt oss från början vara klara över att de som tror på socialismen inte hävdar att förändringen från privat till allmänt ägande av produktions-medlen kommer att lösa alla mänsklighetens problem – det gör inte änglar av djävlarna och inte heller skapar det ett himmelrike på jorden. Däremot påstår socialisterna, att socialismen avhjälper kapitalismens huvudplågor, avskaffar exploateringen, fattigdomen, otryggheten och krigen och skapar en grundval för större välfärd och lycka för mänskligheten.

Socialismen betyder inte stegvisa lappverksreformer av kapitalismen. Den betyder en revolutionär omvandling – ett samhällsbyggande efter fullständigt annorlunda ritningar.

Istället för individuella ansträngningar för individuell profit kommer det att bli gemensamma ansträngningar för gemensamma vinster.

Tyg kommer att vävas, men inte för någon att tjäna pengar på, utan för att förse folk med kläder – och på samma sätt blir det med andra varor.

Människors makt över medmänniskor kommer att minska; människornas makt över naturen kommer att öka.

Möjligheterna till att producera mesta möjliga kommer att utnyttjas till det yttersta för att skapa välfärd för alla, istället för att strypa produktionen av profitskäl.

Den överhängande faran för depressioner och arbetslöshet, nöd och otrygghet, försvinner med vetskapen att planerad nyttoproduktion alltid säkrar arbetstillfällen för alla – ekonomisk säkerhet från vaggan till graven.

När framgång inte längre mäts i antal lyxartiklar utan i vilken utsträckning man lyckas samarbeta med medmänniskor, då ersätts guldets ordning med en gyllene ordning.

Imperialistiska krig, som skapas av profitjägarnas jakt på utländska marknader där de kan sälja ”överskottsvaror” och investera ”överskottskapital”, omöjliggörs, eftersom det inte kommer att finnas något ”överskottskapital” eller ”överskottsvaror” – och inga profitjägare.

När produktionsmedlen inte längre befinner sig i privata händer kommer inte samhället att delas upp i en arbetarklass och en arbetsgivarklass. En människa kan inte inneha en position varifrån hon kan exploatera en annan – A kommer inte att kunna göra profit på B’s arbete.

I korthet så är socialismens kärna, att landet inte längre kommer att ägas av några få och misskötas av dessa för sina egna intressen, utan landet kommer att ägas av folket och skötas av folket i folkets intresse.

Hittills har vi bara sysslat med en del av socialismens ”kärna”, nämligen att landet skall ”ägas av folket” – vilket också kan uttryckas som samhälleligt ägande av produktionsmedlen. Vi kommer nu till andra delen av denna definition – ”skötas av folket i folkets intresse”. Hur ska det kunna ordnas?

Svaret på den frågan är centraliserad planering. Samhälleligt ägande av produktionsmedlen är en nödvändig del av socialismen, lika väl som central planering är det.

Uppenbarligen krävs det mycken möda för att kunna centralt planera en hel nation. Det är så mödosamt att många människor i kapitalistiska länder – speciellt de som äger produktionsmedlen och därför tycker att kapitalismen är det bästa av alla av system – är övetygade om att det inte går. National Association of Manufactures (Industriförbundet) har, till exempel, gång på gång understrukit detta. Här är en av de klaraste meningarna om detta ämne, taget ur förbundets ”Den amerikanska industrins plattform”, som publicerades för några år sedan: ”En liten grupp människor kan inte besitta den vishet, framsynthet och insikt som behövs för att framgångsrikt planera, styra och stimulera människornas göranden.”

Om denna anklagelse är riktig så är det utomordentligt allvarligt för var och en som funderar på ett socialistiskt system. Ty socialistisk ekonomi måste vara en planerad ekonomi, och om det är omöjligt med planering, då är socialismen omöjlig.

Är det möjligt med central planering? 1928 hände någonting som gjorde att frågan om planering inte längre var en gissningslek utan kunde besvaras. 1928 lade Sovjetunionen fram sin Första Femårsplan. När den var färdig påbörjade man sin andra femårsplan och sedan den tredje femårsplanen (och så kommer det att fortsätta så länge Sovjet är socialistiskt – eftersom en socialistisk stat måste ha en plan).

N u behöver vi inte gissa längre huruvida det är möjligt för en nation att fungera med central planering eller inte. Vi vet. Sovjetunionen försökte. Det lyckades. Det är möjligt.

Oavsett vad man anser om det ena eller det andra i Sovjet och oavsett om man älskar eller hatar Sovjetunionen så måste man erkänna att ekonomin är planerad – och det gör också Sovjets bittraste fiender. Om vi således vill förstå hur planerad ekonomi fungerar i ett socialistiskt land så måste vi granska den ryska modellen.

Vad innebär en plan? När du eller jag eller vem som helst gör upp en plan har den alltid två moment – ett f ö r och ett h u r, ett mål och en metod. Målet är en del av vår plan och sättet en annan del.

På samma sätt är det med socialistisk planering. Den har ett mål och en metod. Sidney och Beatrice Webb (vilkas studie av Sovjetunionen, Soviet communism: a new civilization?, trots att den publicerades på mitten av 30-talet, fortfarande reser sig som ett magnifikt monument över ett helt livs pionjärforskning inom samhällsvetenskaperna) visade på den avgörande skillnaden i målsättning mellan socialistiska och kapitalistiska länder: ”1 ett kapitalistiskt samhälle så är alltid syftet med företagen, också de allra största, att ge profit i pengar till aktieägarna ... i Sovjetunionen, med vad som kallas proletariatets diktatur, är syftet ett helt annat. Det finns inga aktieägare som ska tillfredsställas och det tas ingen hänsyn till profit i pengar. Det enda syfte som finns, är att skapa maximal säkerhet och välfärd för hela samhället på lång sikt.”

Detta om målet i en planerad socialistisk ekonomi. Vi har redan diskuterat att det allmänna syftet är folkens behov och inte profit. Vad vi huvudsakligen ska syssla med här är inte f ö r utan h u r, inte målet utan metoden, för att uppnå detta. Vad vi vill veta är vilken politik som måste föras, för att nå detta eftertraktade mål.

Behoven är gränslösa – men det finns en gräns för de tillgängliga tillgångarna som ska möta dessa behov. Den politik som förs måste således grunda sig på vad som är möjligt och inte vad de ryska planerarna skulle vilja göra. De reella möjligheterna kan bara överblickas om man får en fullständig och korrekt bild av landets tillgångar.

Detta är vad den Statliga planeringskommissionen (Gosplan) gör.

Dess primära uppgift är att ta reda på vem och vad och var och hur om allting i Sovjetunionen. Vilka naturtillgångar finns i landet? Hur många arbetare finns det? Hur många fabriker, gruvor, kvarnar, lantbruk? Var finns de? Hur mycket producerade de förra året? Hur mycket skulle de kunna producera om de fick en viss del material och ett bestämt antal fler arbetare? Behövs det fler järnvägar och varv? Var borde de ligga? Vad finns tillgängligt? Vad behövs?

Fakta. Tabeller. Statistik. Berg av siffror.

Från varenda institution över hela det enorma Sovjetunionen, från varenda fabrik, lantbruk, kvarn, gruva, sjukhus, skola, forskningsinstitution, fackförening, kooperation, teatergrupp, från vartenda avlägset hörn i detta kolossala område kommer svaren på frågorna: Vad gjorde ni förra året? Vad gör ni i år? Vad hoppas ni åstadkomma nästa år? Behöver ni hjälp? Kan ni ge hjälp? Och hundratals ytterligare frågor.

All denna information väller in till Gosplans kontor där den samlas, organiseras och systematiseras av experter. ”Hela arbetsstyrkan i Gosplan uppgår nu till omkring två tusen statistikexperter och forskningstekniker av olika slag och lika många tjänstemän ytterligare – detta är med all säkerhet den bäst utrustade och mest omfattande permanenta, statistiska utfrågningsmaskinen i världen.”

När dessa experter har avslutat sorterandet, systematiseringen och kontrolleringen av in-samlade data så har de en bild av det existerande läget. Men det är bara en del av deras arbete. De måste nu ställa sig frågan: hur kunde läget vara? I detta skede måste planerarna sammanträda med regeringen. ”Den statliga planeringskommissionens slutsatser och förslag överlämnades till regeringen, planeringen skiljdes från det politiska ledarskapet och det senare underordnades inte den förra.”

Planering betyder naturligtvis inte att det blir mindre betydelsefullt att fatta politiska beslut, som ska förverkliga planen. Politiken bestäms av regeringen och sedan är det planerarnas uppgift att lösa problemen på effektivast möjliga sätt på basis av det material som de samlat in. Efter diskussionerna mellan Gosplan och regeringen läggs det första förslaget till planen fram.

Men bara ett förslag. Ännu är det inte den färdiga Planen. I en socialistisk planekonomi räcker det inte med ”hjärntrustens” plan. Den måste underställas alla människor. Detta blir nästa steg. Förslagen skickas ut för genomläsning och kommentarer till en rad olika folkkommissioner och andra centrala organ som sysslar med nationalekonomiska problem som t. ex. Folkkommissionen för den tunga industrin, den lätta industrin, handel, transport, utrikes-handel etc. Varje centralt departement skickar vidare olika delar av planen till närmast lägre instans och slutligen kommer tillämpliga delar av planen ner till den enskilda industrin eller jordbruket. Förslagen utsätts för mycket noggrann granskning och överväganden i varje steg. När de kommer till sista anhalten på resan från Statens planeringskommission till fabriken eller kollektivjordbruket tar alla intresserade arbetare och bönder aktiv del i diskussionerna och överläggningarna om planen, ställer förslag och gör påpekanden. Efter denna genomgång skickas förslagen tillbaka uppför samma stege och når slutligen återigen den Statliga planeringskommissionen i förändrad och utökad form.

Arbetarna i fabriken och bönderna på jordbruket har uttalat sig om planens fördelar och nackdelar. Detta är en modell som ryssarna med all rätt är stolta över. Det händer ofta att dessa arbetare och bönder ogillar förslagen som gäller just deras del. Ofta presenterar de en motplan, där de visar att de kan öka produktionen än mer än vad som förväntas av dem. Detta att miljontals ryska medborgare diskuterar och debatterar den provisoriska planen anser ryssarna vara verklig demokrati. Målen som skall nås och arbetsmetoderna för att nå dem bestäms inte uppifrån. Arbetare och bönder är medbestämmande. Och vad blir resultatet? En kompetent observatör svarar så här: ”Var jag än reste i Sovjetunionen mötte jag arbetare som sa, med stolthet: ‘Det här är vår fabrik, det här är vårt sjukhus, det här är vårt semesterhem.’ De menar inte att de äger dessa saker själva, individuellt, utan att de fungerar och producerar ... direkt för arbetarnas bästa och att de är medvetna om detta. De är dessutom mycket medvetna om att de själva är ansvariga för att allting fungerar in i minsta detalj.”

Tredje steget på förberedelserna för planen innebär en slutlig granskning av de återsända förslagen och siffrorna. Gosplan och regeringen går igenom förslagen och tilläggen, gör de nödvändiga ändringarna och sedan är planen klar. I sin slutliga form skickas den tillbaka till arbetarna och bönderna och hela nationen satsar all energi på att fullgöra uppgifterna. Gemensamt handlande för det gemensammas bästa blir verklighet.

I ett socialistiskt system, genom samhälleligt ägande av produktionsmedlen och central planering, kan hela folket bestämma över sitt eget öde – människan är herre över de ekonomiska krafterna. Produktion och konsumtion grundas på en plan som frågar: Vad har vi? Vad behöver vi? Hur ska vi bära oss åt för att få vad vi behöver med det vi har? Med en sådan plan är det möjligt att ge var och en ett meningsfyllt arbete och rätten till arbete kan garanteras. Paragraf 118 i Sovjetunionens grundlag slår fast dessa ord: ”Medborgare i Sovjetunionen har rätt till arbete, dvs. garanteras rätten till anställning och betalning för arbete efter kvalitet och kvantitet. Rätten till arbete säkras genom den socialistiska organisationen av nationalekonomin, den konstanta tillväxten av det sovjetiska samhällets produktivkrafter, undanröjandet av de ekonomiska kriserna och avskaffandet av arbetslösheten.”

Det sammanbrott som inträffade 1929 kallas ofta för en världskris. Det är fel. Produktions-stoppet, som åtföljdes av arbetslöshet och misär för massorna, drabbade alla delar av jordklotet – utom en. Depressionsvågen kastade sig mot Sovjetunionens gränser – och vek undan.

Ryssarna var säkra bakom de vallar som skapats genom en socialistisk planekonomi.

Centralplanering är ett karakteristiskt drag för socialismen. För att göra det begripligt hur sådan planering sker var det nödvändigt för oss att undersöka den ryska modellen – eftersom Ryssland för ögonblicket är det enda socialistiska landet i världen.

Vi får emellertid inte göra misstaget att tro att socialism i varje annat land skulle innebära exakt detsamma som i Sovjetunionen. Det skulle det inte göra. I t. ex. ett socialistiskt USA skulle det inte vara någon brådska med att bygga upp industrin, eftersom vi redan har den största och bästa i världen. Vår första uppgift skulle, tvärtom mot vad som var fallet i Sovjetunionen, vara att bygga ut produktionen av konsumtionsvaror.

På samma sätt i andra länder. Naturtillgångarna är olika, klimatet är olika, folkens tycke och smak är olika, hälsa, utbildning och kultur har kommit olika långt. Uppfattningen om frihet och mänskliga rättigheter är olika, historia och tradition är olika. Sovjetunionens speciella förhållanden, som fick landet att utveckla den sorts socialism som bäst passade dess behov, skulle inte vara desamma i andra länder och deras socialism skulle bli av ett annat slag.

Men de breda perspektiven skulle bli desamma för alla länder som omfattar socialismen. I alla skulle produktionsmedlen ägas gemensamt och det skulle bli central planering.

16. Frågor om socialism

Kan vårt ekonomiska system fungera utan kapitalister?

Byt ut det sista ordet i frågan och du skall se att det är samma fråga som ställts i varje historisk period. För fyra hundra år sedan var frågan i Europa: Kan vårt ekonomiska system fungera utan feodalherrar? För hundra år sedan var frågan i USA: Kan vårt ekonomiska system fungera utan slavägare?

Precis som samhället upptäckte att det kunde klara sig utan feodalherrar och slavägare skall det också upptäcka att det kan klara sig utan kapitalister.

En distinktion måste göras mellan kapitalister och produktionsmedlen som de äger, d. v. s. kapitalet. Samhället kan givetvis inte klara sig utan produktionsmedel – jorden, gruvorna, råvarorna, maskiner och fabriker. Dessa är nödvändiga. Skillnaden har klargjorts av Robert Blatchford i hans berömda bok, ‘Merrie England’:

Att säga att vi inte kunde arbeta utan kapital är lika sant som att säga att vi inte kunde slå utan en lie. Att säga att vi inte kunde arbeta utan en kapitalist är lika falskt som att säga att vi inte kunde slå en äng om inte alla liar tillhörde en man. Nej, det är lika falskt som att säga att vi inte kunde slå om inte alla liar tillhörde en man och han tog en tredjedel av skörden som betalning för lånet av dem.

Så länge som kapitalisterna var nödvändiga för administrationen, så länge han förtjänade sin inkomst, så länge var han nödvändig: nu när han bara får sin inkomst genom aktier och obligationer medan tjänstemän gör arbetet, är han inte längre nödvändig.

Ägandet som en gång var nyttigt är nu parasitiskt. Och vem kan förneka att vårt ekonomiska system skulle kunna fungera – bättre än någonsin tidigare – utan parasiter?

Faktum är att vi har nått den punkt där samhället inte bara kan utan må st e fungera utan kapitalister, eftersom de använder makten – och måste det – till att skapa arbetslöshet, osäkerhet och krig.

Kommer folk att arbeta utan vinstmotiv?

Det bästa svaret på den frågan är att de flesta – just nu – arbetar utan vinstmotiv i det kapitalistiska samhället. Fråga arbetaren i en stålindustri eller en textilfabrik eller en kolgruva hur stor vinst han får på sitt arbete och han kommer helt korrekt att tala om för dig, att han inte får någon vinst alls – att vinsten går till industri-, fabriks- eller gruvägaren. Varför arbetar då arbetaren?

Om inte vinsten är hans motiv vad är det då? De flesta människor i ett kapitalistiskt samhälle arbetar därför att de måste. Om de inte arbetade kunde de inte äta. Så enkelt är det. De arbetar inte för profiten utan för lönerna, för att få råd till mat, kläder och bostad för sig och sina familjer.

Det skulle vara samma tvång under socialismen – människorna skulle arbeta för att förtjäna sitt uppehälle.

Socialismen erbjuder flera motiv för arbetet än kapitalismen kan erbjuda. För vems skull uppmanas arbetarna att anstränga sig för att öka produktionen? Under socialismen uppmanas människorna att arbeta hårt och bra därför att det är samhället som helhet som gynnas. Så är det inte under kapitalismen. Där resulterar inte extra arbete i att samhället gynnas utan i att kapitalisternas vinst ökar. Det ena har mening, det andra inte; det ena inspirerar arbetarna att ge så mycket av sig själva som möjligt, det andra att ge minsta möjliga han kan klara sig undan med. Det ena är ett skäl som tillfredsställer själen och eggar fantasin, det andra skälet lockar bara de enkelspåriga.

Mot detta invänds att det kan vara sant för den vanliga arbetaren, eftersom profitmotivet för honom har varit ganska illusoriskt. Men det gäller inte för snillet, uppfinnaren eller den kapitalistiske företagaren för vilka profitmotivet har varit reellt.

Är det sant att det är drömmar om rikedom som får forskare och uppfinnare att arbeta dag och natt för att nå framgångsrika resultat med sina experiment? Det finns få bevis som stöder denna teori. A andra sidan finns det rikligt med bevis att uppfinningsrika genier inte söker någon annan belöning än uppfinnarglädjen eller lyckan av ett fullt och fritt användande av sina skaparkrafter.

Se på dessa namn: Remington, Underwood, Corona, Sholes. Du känner genast igen tre av dem som framgångsrika skrivmaskinsfabrikanter. Vem var den fjärde, Mr. Christopher Sholes? Han var skrivmaskinens uppfinnare. Gav hans hjärnas avkomma honom samma förmögenhet som den gav Remington, Underwood eller Corona? Det gjorde den inte. Han sålde sina rättigheter till Remington för 12.000 dollar.

Var Sholes motiv rikedom? Inte enligt hans levnadstecknare: ”Han tänkte sällan på pengar och han tyckte inte om att tjäna pengar för det ställde bara till bekymmer. Det var därför han brydde sig så litet om affärer.”

Sholes är bara en av de tusentals uppfinnare och vetenskapsmän som alltid är så upptagna av sitt skapande arbete att de ”sällan tänkte på pengar”. Det betyder inte att det inte finns några, vilkas enda motiv är profiten. Det är vad man kan vänta sig i ett guldhungrande samhälle. Men t. o. m. i ett sådant samhälle är raden av stora namn, vars motiv var att tjäna mänskligheten, tillräckligt lång för att bevisa att vetenskapliga genier arbetar utan profitmotiv.

Om det någonsin fanns något tvivel om saken kan det inte finnas kvar idag. Den tid då den individuelle vetenskapsmannen arbetade på egen hand är för länge sedan förbi. I allt högre grad blir de duktiga människorna inom vetenskapens värld anställda av de stora korporationerna för att arbeta i deras laboratorier mot fast lön. Säkerhet, ett drömlaboratorium, den belöning man får av ett intressant arbete – de är nöjda med detta och får det ofta – men inte profiten.

Anta att de uppfinner någon ny process. Får de vinsten som kan bli resultatet? Nej, det får de inte. Ökad prestige, befordran och en högre lön kanske – men inte vinsten.

Ett socialistiskt samhälle kommer att veta hur man skall uppmuntra och hedra sina uppfinnare och vetenskapsmän. De kommer att få både de penningbelöningar och den vördnad som tillkommer dem. Och de kommer att få det som de skattar högre än allting annat – möjligheten att fortsätta med sitt skapande arbete i full utsträckning.

Profiten var definitivt motivet för den kapitalistiske företagaren för länge sedan – men han har långsamt försvunnit från den industriella scenen. Han har ersatts av en ny typ av verkställande organ, bättre anpassad till förändringen från konkurrens- till monopolindustri. Den hänsyns-löshet, djärvhet och aggressivitet som karakteriserade den gamla typen av företagare är inte önskvärd i dagens monopolföretag. Storföretagen har skurit ner risktagningarna till ett minimum; deras affärer är mekaniserade och planerade; deras beslut baseras inte längre på intuition utan på statistiska undersökningar.

Dessa företag styrs inte av gårdagens ägare-företagare. De styrs inte av ägarna alls – de sköts huvudsakligen av anställda tjänstemän, som arbetar mot lön och inte för profit.

Deras löner kan bli stora eller små, de kan inkludera stor bonus eller ingen bonus. Dessutom kan det finnas andra belöningar – ära, prestige, makt, glädjen av att göra ett arbete bra. Men för de flesta av de människor som sköter USA:s affärsliv har profitmotivet för länge sen försvunnit.

Kommer folk att arbeta för andra motiv än profit? Ingen behöver gissa. Vi vet alla att folk gör det.

Får alla samma lön i ett socialistiskt samhälle?

Nej det får de inte. Den skicklige arbetaren får mer än den dålige; företagsledaren får mer än arbetaren; den store musikern får mer än den medelmåttige musikern; bonden som producerar 400 skäppor vete får mer än en bonde som producerar 300; gruvarbetaren som gräver upp åtta ton kol får mer än gruvarbetaren som gräver upp sex o. s. v. Folk betalas efter kvaliteten och kvantiteten på deras arbete.

Också de som har de största inkomsterna i ett socialistiskt samhälle måste fortsätta att arbeta för att få behålla dem. De kan aldrig omvandla dem till arbetsfria inkomster genom att köpa produktionsmedel och sedan leva på andras arbete. De kan inte köpa produktionsmedlen av det utmärkta skälet att i ett socialistiskt samhälle tillhör produktionsmedlen folket och är inte till salu. Den höga lön de får genom hårdare eller bättre arbete än andra tillåter dem att leva bättre än andra som förtjänar mindre. Men deras högre lön tillåter dem inte att exploatera andra.

Fastän det finns skillnader i betalning i ett socialistiskt samhälle har alla samma möjligheter. Fastän skickliga arbetare får högre lön har de mindre skickliga arbetarna lätt tillgång till den träning och den erfarenhet som behövs för att bli skickliga; trots att administratörer, ingenjörer, författare, artister får högre lön öppnar den fria utbildningen dörrarna till dessa yrken för alla efter förmåga. Och ”alla” i ett socialistiskt samhälle betyder alla – det betyder inte alla som har råd att betala avgifter, alla som har en oklanderlig vandel eller alla som inte är negrer eller judar.

Vad är skillnaden mellan socialism och kommunism?

Socialism och kommunism innebär båda att produktionssystemen baseras på gemensamt ägande av produktionsmedlen och central planering. Socialismen kommer direkt ur kapitalismen; det är den första formen av det nya samhället. Kommunismen är en utveckling eller ett ”högre stadium” av socialismen.

Av var och en efter hans förmåga, åt var och en efter hans arbete (socialism).

Av var och en efter hans förmåga, åt var och en efter hans behov (kommunism).

Den socialistiska principen om distribution efter arbete – dvs. efter det utförda arbetets kvalitet och kvantitet, är genast möjligt och praktiskt. A andra sidan är den kommunistiska principen om distribution efter behov inte omedelbart möjlig eller praktiskt realiserbar – den är ett slutmål.

Innan kommunismen kan uppnås måste produktionen nå oanade höjder – för att tillfredsställa allas behov måste det finnas ett stort överskott av allting. Dessutom måste det ha skett en förändring i människornas attityd till arbete – i stället för att arbeta därför att de måste kommer folk att arbeta därför att de vill, både i en känsla av ansvar till samhället och därför att arbete tillfredsställer ett känt behov i deras liv.

Socialismen är det första steget i processen att utveckla produktivkrafterna för att få överflöd och att förändra människans mentala och andliga åskådning. Det är det nödvändiga övergångsstadiet från kapitalism till kommunism.

Av skillnaden mellan socialism och kommunism får man inte dra den slutsatsen att de politiska partier som kallar sig socialistiska propagerar för socialism, medan de som kallar sig kommunister propagerar för kommunism. Så är inte alls fallet. Eftersom den omedelbara efterföljaren till kapitalism bara kan vara socialism har de kommunistiska partierna liksom de socialistiska partierna som mål att införa socialismen.

Finns det då någon skillnad mellan de socialdemokratiska partierna, som ofta kallar sig socialistiska, och de kommunistiska partierna? Ja, det finns det.

Kommunisterna tror att så snart arbetarklassen och dess allierade kan, så måste de göra en grundläggande förändring av staten. De måste ersätta den kapitalistiska diktaturen över arbetarklassen med arbetarklassens diktatur över den kapitalistiska klassen som ett första steg i utvecklingen där kapitalisterna som klass (men inte som individer) upphör att existera och ett klasslöst samhälle slutligen införs. Socialismen kan inte byggas bara genom att överta och använda det gamla kapitalistiska regeringsmaskineriet; arbetarna måste förstöra det gamla och upprätta sin egen statsapparat. Arbetarstaten får inte ge den gamla styrande klassen någon möjlighet att organisera en motrevolution; den måste använda väpnad kraft för att krossa det kapitalistiska motståndet när det kommer. Socialdemokraterna däremot tror att det är möjligt att göra övergången från kapitalism till socialism utan en grundläggande förändring i statens karaktär. De har denna syn därför att de inte ser den kapitalistiska staten huvudsakligen som en institution för kapitalistklassens diktatur utan snarare som ett perfekt maskineri som kan användas av vilken klass som än får kontroll över det. Då behöver inte den maktinnehavande arbetarklassen den gamla kapitalistiska statsapparaten och sätta upp sin egen – vägen till socialism kan gås steg för steg inom ramen för den kapitalistiska statens demokratiska former.

De två partiernas attityder till Sovjetunionen mynnar direkt ur deras syn på detta problem. I allmänhet prisar de kommunistiska partierna Sovjetunionen; de socialdemokratiska partierna förnekar den i varierande grad. För kommunisterna förtjänar Sovjetunionen applåder från alla sanna socialister därför att man där har gjort den der från alla sanna socialister därför att man där har förvandlat den socialistiska drömmen till verklighet; för socialdemokraterna förtjänar Sovjetunionen bara fördömanden därför att men där inte har byggt någon socialism alls – åtminstone inte den socialism de drömde om.

Innebär socialism att man tar folks privategendom?

I stället för att vilja ta folks privategendom vill socialisterna att folk skall äga mer än någonsin tidigare.

Det finns två slags privategendom. Det finns egendom som är personlig till sin natur, konsumentartiklar som används för det privata nöjet. Sedan finns det en slags privategendom som inte är personlig till sin natur, egendom i form av produktionsmedel. Den sortens egendomar används inte för det privata nöjet utan för att producera konsumentartiklar.

Socialism betyder inte att man lägger beslag på den första sortens privategendom t. ex. dina kläder; det betyder att man lägger beslag på den andra sortens privategendom, t. ex. fabriken där kläderna tillverkas. Det innebär att man lägger beslag på privategendomen för ett fåtal, produktionsmedlen, så att det blir mycket mer privategendom för de många, i form av konsumtionsvaror. Den del av rikedomen som produceras av arbetarna och sedan tas ifrån dem i form av profit blir deras under socialismen. För att kunna köpa mer privategendom, mer kläder, mer möbler, mer mat, fler biobiljetter.

Mer privategendom att använda och glädjas åt. Ingen privategendom för förtryck och exploatering. Det är socialism.

Predikar inte socialister klasskamp?

Klasskampen måste existera så länge som samhället är delat i klasser med motsatta intressen. Kapitalismen skapar, genom sin egen natur, denna delning. Klasskampen upphör så snart samhället inte längre är delat i fientliga klasser. Socialismen skapar, genom sin egen natur, ett klasslöst samhälle.

Socialister ”predikar” inte klasskamp – de beskriver en klasskamp som redan existerar. De kallar på arbetarklassen för att de skall hjälpa till att få till stånd en förändring av ett samhälle, som måste vara delat i klasser, till ett annat samhälle där en sådan delning inte är möjlig. De påpekar att det universella broderskapet, som bara kan vara en dröm under kapitalismen, kommer att bli verklighet under socialismen.

Vad socialisterna predikar är det mänskliga kamratskapets evangelium. Detta är vad Encyclopedia Britannica säger om deras lära: ”Den socialistiska etiken är nära besläktad med kristendomens etik, om inte identisk med den.”

Har inte folk i USA det bättre ställt än folk i Sovjet och bevisar inte det att kapitalismen är bättre än socialismen?

Kapitalismen i USA är mer än 150 år gammal, socialismen i Sovjetunionen är bara 36 år gammal. Att jämföra de två är därför lika orättvist som att jämföra styrkan hos en fullvuxen man med styrkan hos ett barn som just lärt sig gå.

Sovjetunionen var dessutom ett efterblivet industriellt land, förstört av krig och hungersnöd, vid dess födelse. Det hade just börjat utvecklas när det ödelades en andra gång i Andra världskriget. Det är uppenbart att socialismens och kapitalismens relativa meriter inte prövas genom att ta som jämförelseobjekt det rikaste kapitalistiska landet i världen, det land som hunnit längst industriellt och blivit minst berört av krigens förstörelse.

Det skulle vara rättvisare att jämföra Tsarrysslands kapitalism med Sovjetunionens socialism. Varje neutral observatör håller med om att socialismen är långt mer överlägsen på alla sätt.

På samma sätt skulle det vara rättvisare att jämföra ett kapitalistiskt USA med ett socialistiskt USA.

I inget annat land är de materiella förutsättningarna så mogna för socialismen. Ingenstans kunde en omvandling från kapitalismens osäkerhet, habegär och krig till socialismens säkerhet, frihet och fred ske så snabbt och med ett sådant minimum av kaos och obehag. Medan andra länder, på väg till socialismen, måste göra stora offer för att få industrier, vetenskaplig och teknisk kunskap är våra färdiga att användas. I andra länder, som Sovjetunionen, måste folket i början klara sig utan viktiga varor för att få kapacitet att producera överflöd. I USA är produktivkrafterna redan byggda – de behöver bara frigöras. Det kan socialismen göra, men inte kapitalismen.

Är inte socialismen oamerikansk?

För att socialismen skall vara oamerikansk måste dess mål strida mot andan och traditionen hos det amerikanska folket. Är det fallet? Vad kunde vara mer amerikanskt än de socialistiska kraven på social rättvisa, lika möjlighet, ekonomisk säkerhet och fred – alla amerikanska principer som återfinns i oberoendedeklarationen och i Konstitutionen? Och har inte dessa alltid varit våra största statsmäns föregivna ideal?

Karl Marx’ socialism är en vetenskap. Som alla andra vetenskaper är den universell och har direkt eller indirekt berört miljoners tänkande i varje hörn av jordklotet – inberäknat USA. Men ett prov på om en ide är amerikansk eller oamerikansk är inte varifrån iden kommer utan på vilket sätt den kan användas i USA.

Är inte socialismen omöjlig därför att ”man kan inte ändra den mänskliga naturen”?

De som påstår att ”man kan inte ändra den mänskliga naturen” gör misstaget att anta att därför människan uppträder på ett visst sätt i ett kapitalistiskt samhälle är detta människans natur och inget annat uppträdande är möjligt. De ser att i ett kapitalistiskt samhälle är människan förvärvslysten, hennes motiv är själviska och hon vill komma fram med alla medel, riktiga eller falska. De drar därav slutsatsen att detta är naturligt för alla mänskliga varelser och att det är omöjligt att etablera ett samhälle baserat på någonting annat än konkurrens och kamp för privat vinning.

Antropologerna säger dock att detta är nonsens – och bevisar det genom att citera det där, det där och det där samhället som existerar nu och där människans beteende inte alls är likt det under kapitalismen. Historikerna förenar sig med dem och säger att argumentet är nonsens – och bevisar det genom att tala om slavsamhälle och feodalism, där människans uppförande inte alls påminde om det under kapitalismen.

Det är troligen sant att alla mänskliga varelser är födda med självbevarelse- och reproduktionsdrift. Deras behov av föda, kläder, bostad och sexuell kärlek är basala. Så mycket kan erkännas vara den ”mänskliga naturen”. Men det sätt på vilket dessa drifter tillfredsställs behöver inte nödvändigtvis vara det sätt som är vanligt i ett kapitalistiskt samhälle – det beror snarare på vad som passar bäst i det samhälle man är född. Om människans basala behov bara kan tillfredsställas genom att slå ner någon annan kan vi anta att människorna kommer att slå ner varandra. Men om människans basala behov kan tillfredsställas bättre genom samarbete är det rimligt att anta att människorna kommer att samarbeta.

Människans självbevarelsedrift uttrycks genom hennes önskan att ha mer och bättre mat, kläder och bostad, i hennes längtan efter säkerhet. När hon märker att dessa behov inte kan tillfredsställas lika bra för alla under kapitalismen som under socialismen kommer hon att ändra sig.

17. Frihet

Frihet betyder för de flesta amerikaner rätt att göra och säga vad de vill, utan att staten blandar sig i det. Och de ser med särskild stolthet på sin rätt att kritisera regeringen och människorna som sitter i den.

Dessa friheter över vilka amerikanarna med rätta är så stolta, är inskrivna i Rättighetsförklaringen, de tio första buden i Konstitutionen. Garantierna är specifika – frihet att tala, skydd mot ... arrestering, skydd mot fängelsestraff utan rättegång med jury i alla kriminella fall.

Betydelsen av dessa friheter kan inte övervärderas. De är värdefulla friheter. De har varit viktiga vapen i arbetarklassens kamp för bättre förhållanden. De har hjälpt till att göra USA stort. Deras existens har hjälpt till att bygga en stor nation genom att göra USA till en magnet för invandrare från andra länder. Hur länge skulle Michael ha stannat kvar i sitt gamla land efter att ha fått detta brev från sin bror Joseph, som trivs i sin nyvunna frihet? ”Michael, det här är ett underbart land, man kan fritt göra som man vill. Man kan läsa vad man vill och skriva vad man vill och säga vad som faller en in utan att någon arresterar en.”

Amerikanarna har utan tvivel njutit dessa friheter mer än folk i de flesta andra länder. Inte desto mindre skulle det vara dumt att säga att dessa rättigheter som garanteras oss genom Konstitutionen alltid existerar i verkligheten. De friheter vi har på papperet finns inte alltid i det verkliga livet. Sålunda förtalar och dömer Utskottet för oamerikansk verksamhet medborgare i yttersta respektlöshet för Rättighetsförklaringen. Statstjänstemännens rätt att fritt yttra sig och gå med i föreningar är inskränkt genom en lag av presidenten, som drar upp ett nytt mönster för lojalitet, stick i stäv med den amerikanska traditionen. FBI har blivit en politisk polis med ändlösa rader av hemliga handlingar om miljoner amerikaners tro och aktivitet. Och den typ av information som FBI betraktar som viktig i sina undersökningar av den nya ”lojaliteten” visas genom denna kommentar av en FBI-reporter 1948: ”Han är en sådan typ som tillåter sin färgade hemhjälp att komma och gå genom stora porten.”

Fakta börjar peka på att vi har varit alltför självbelåtna i vår tro på att de glödande frihetsförklaringar vi får oss till livs överensstämmer med verkligheten. Överensstämmelsen blir inte större av bedyranden om vår tro på friheten eller fromma upprepningar om vår kärlek till den.

Vad mera är: friheten kan effektivt förnekas eller förtryckas även när det inte är något direkt tvång från staten. Exemplen är många. Negrerna i Södern har inte samma medborgerliga rättigheter som vita och överallt i landet är de diskriminerade i en eller annan form. Judarna förföljs av restriktioner, som hindrar dem från att på jämbördig basis komma in i skolor, hotell, arbeten. Filmförfattare berövas sin utkomst därför att de kräver sin lagliga rätt att hålla sina personliga åsikter för sig själva. Kommentatorer drivs från radion därför att de är alltför ”liberala”.

Är vår stolthet över friheten att tänka och säga vad vi vill lika välgrundad som vi vill tro att den är? Tolererar vi verkligen alla skiljaktiga politiska och ekonomiska åsikter? Det är sant att vi normalt inte placerar liberaler eller radikaler i fängelse. Men vad händer när tiderna blir hårdare – 1953 t. ex.? Och är det inte också sant att arbeten, makt och prestige går till de som inte avviker, de som är ”sunda” och ”säkra”? Ta utbildningen som ett exempel. Vi stoltserar över den akademiska friheten på våra högskolor. Det finns tusentals professorer i hundratals högskolor i USA. På det hela taget – under normala tider igen – har de rätt att lära ut vad de vill. Men valdes de inte från början därför att deras åsikter i stort överensstämde med högskolornas rektorers? Hur många akademiskt kvalificerade socialister får någonsin plats som lärare i ekonomi på universiteten?

Pressfrihet är en ädel, högtravande fras, som ljuder skönt i amerikanska öron. Vi tycker om att tro att det betyder rätten att fritt yttra sig offentligt. Kanske var det så en gång – men inte nu längre. Utskottet för Pressfriheten, ledd av dr Robert Hutchins, f. d. kansler vid Chicago-universitetet, rapporterade 1947: ”Skydd mot regeringen är inte längre tillräckligt för att garantera att en människa som har någonting att säga också får en möjlighet att säga det. Pressens ägare och förvaltare bestämmer vilka personer, vilka fakta, vilka versioner av fakta och vilka idéer som skall nå allmänheten.” (Vår kursivering)

Vii USA tror att hela frågan om frihet hänger på ”skydd mot regeringen” – på att sätta gränser för lagens makt att diktera eller kontrollera vad vi säger eller gör. Men, som utskottsrapporten visar, frånvaron av begränsningar är i sig själv inte nog – det garanterar inte ”att en människa som har någonting att säga också får en möjlighet att säga det”.

Socialisterna påstår att detta är problemets kärna. För dem är inte frånvaron av tvång nödvändigtvis en försäkran om frihet, hur värdefull den än är. Bara för att lagen inte förbjuder dig att göra en sak betyder det inte att du kan göra det. Du har rätt att åka till närmaste flygplats och ta ett plan till New Orleans, Hollywood eller New York – men du är inte fri att göra det om du inte har pengar för att betala biljetten. Vad är det för glädje med att ha en rätt som man inte kan utnyttja?

Frihet betyder således en hel del mer än frånvaron av förbud. Den har en positiv sida som för majoriteten av folket är av större betydelse. Frihet betyder att leva livet till det yttersta – ekonomiska möjligheter att tillfredsställa kroppens behov av mat, kläder och skydd, plus tillräckliga möjligheter att bilda sig, utveckla sin personlighet och hävda sin individualitet.

Denna syn på friheten kommer troligen som en överraskning för de, som alltid har haft medel att tillfredsställa sina önskningar och utveckla sina möjligheter. För dem mäts friheten bara i termer av icke-inblandning i deras rättigheter. För den stora majoriteten av mänskligheten mäts friheten emellertid mindre i termer om rättigheter och mer i termer om bröd, fritid, trygghet. Vi behöver bara ställa några få frågor för att få fram giltigheten av denna bredare betydelse: Är en svältande man utan arbete fri? Är en okunnig analfabet, avstängd från böckernas och kulturens värld, fri? Är en man, som är kedjad vid ett arbete 52 veckor om året och aldrig får en dag ledig för vila, semester och resor, fri? Är en man, som hela tiden plågas av oro för familjens uppehälle, fri? Är en man, som hela tiden är rädd för att förlora sitt arbete, fri? Är en intelligent människa, som inte har råd med att gå i skola för att utveckla sitt intellekt, fri?

Bara de rika kan njuta av friheten i dess större betydelse av obundenhet, säkerhet, fritid. De fattiga är inte fria. Inte heller kan de vinna sin frihet under kapitalismen. Kampen för socialism är därför, som Corliss Lamont så träffande säger, en kamp för att ”dela friheten”.

Arbetarklassens väg till frihet är klart markerad: att ersätta privat ägande av produktionsmedlen med kollektivt – att ersätta kapitalism med socialism. Det leder till majoritetens verkliga frihet. Som John Strachey säger: ”Den inledande handlingen med att avskaffa kapitalisterna skapar i ett slag mer frihet än som någonsin har existerat eller kommer att existera under kapitalismen, utom för kapitalisterna. Varken konstitutioner eller grundlagar, republiker eller konstitutionella monarkier kan någonsin göra människan fri så länge som hennes utkomst beror på välvilligheten hos en liten klass, som håller svärdet över livsmedlen. Bara i ett socialistiskt samhälle kan dessa friheter, som de engelska och amerikanska arbetarna bara har en skugga av, ta form och bli verklighet. I ett socialistiskt samhälle får arbetarna inte bara de teoretiska rättigheterna utan också de dagliga praktiska möjligheterna att använda sina friheter. De kan leva och inte bara arbeta. Under socialismen blir arbetet ett medel för ett fritt och bra liv. Under kapitalismen vårdas arbetarens liv som ett nödvändigt medel för att få ut mesta möjliga arbete ur honom.”

Medan socialismen betyder frihet för majoriteten av folket berövar den kapitalisterna den frihet de njöt av. Därför skall vi besvara kapitalisternas rasande skrik att socialism och frihet är oförenliga med frågan: Vems frihet? Det är sant att socialismen är oförenlig med det slags frihet som de blivit vana vid. Den avskaffar deras frihet att sätta sitt eget väl framför det allmännas bästa. Den avskaffar deras frihet att exploatera andra. Den avskaffar deras frihet att leva utan att arbeta.

Men för resten av oss betyder socialismen mer, och inte mindre, frihet. Och om vi oroar oss alltför mycket för kapitalisternas frihetsförlust så låt oss komma ihåg att mer frihet för dem som har för litet kan bara vinnas på bekostnad av de som har för mycket. Med Abraham Lincolns ord: ”Vi vill alla ha frihet men samma ord betyder inte samma sak för alla. För några kan ordet frihet betyda rätten att göra som han vill med sig själv och med resultatet av hans arbete, medan för andra betyder samma ord rätten att göra vad han vill med andra människor och resultaten av andra människors arbete. Här finns två, inte bara olika utan oförenliga saker, som båda har samma namn, frihet. Och av det följer att de två sakerna kallas av respektive parter för två olika och oförenliga namn – frihet och tyranni.

Herden driver vargen från fårets strupe för vilket fåret tackar herden som sin räddare, medan vargen föraktar honom för samma handling som frihetens sabotör ... Det är tydligt att fåret och vargen inte var ense om definitionen av ordet frihet.”

Lika tydligt är att socialister och kapitalister inte är ense om definitionen av ordet frihet. För socialisterna är frihet att alla äger landets produktionsmedel och sköter dem enligt en central plan, medan det för kapitalisterna är precis motsatt. Vem har rätt? Socialisternas synpunkt har åtminstone den fördelen att den är konsekvent. Om vi samtycker till politisk demokrati, som vi säger oss göra, borde vi av samma skäl samtycka till ekonomisk demokrati.

Kapitalisterna vågar inte längre argumentera mot politisk demokrati. Men de argumenterar mot ekonomisk demokrati av det skälet att det är ett slag mot friheten. Åter bör vi ställa frågan: Vems frihet? Bryr de sig om allas frihet att dela livets nöjen, eller bryr de sig om friheten att ha privatägda produktionsmedel för att bibehålla sin privilegierade ställning?

Frihet betyder att leva livet till det yttersta – den ekonomiska möjligheten att tillfredsställa kroppens behov av tillräckligt med föda, kläder och skydd plus effektiva möjligheter att bilda sig, utveckla sin personlighet och hävda sin individualitet. Det är tydligt att frihet i den betydelsen bara är möjlig för alla när det finns ett kolossalt överflöd.

Den mänskliga produktivitetens låga nivå, som var det historiska försvaret för samhällets klassuppdelning, för en människas exploatering av en annan och för en liten minoritets njutande av friheten, existerar inte längre.

Nu, för första gången i mänsklighetens historia, är det möjligt att avskaffa klasserna, befria världen från exploatering och berika det mänskliga livet – genom att avskaffa arbetslöshet, skapa trygghet genom fullständig social säkerhet, ge alla tillgång till kulturens värld och tid över för fritid, studier och skapande aktivitet.

Det kommer inte att bli lätt, det kommer inte att gå fort men det kan ske med socialismen.

Vi är på tröskeln till att uppfylla människans gamla dröm om människans frigörelse – frihet för alla och inte bara några få.

18. Vägen till makt

Marxister säger att en revolution är nödvändig för att ändra samhället. De tror att ändringen från kapitalism till socialism inte kan ske vid någon annan tidpunkt än när förhållandena är mogna för förändringen. De förordar inte att makten grips av en minoritet; revolutionen kan bara lyckas när det är ett visst socialt kaos, när den ledande klassens ledarskap är ineffektivt och en majoritet av folket stöder den starkt organiserade, klassmedvetna arbetarklassen då den tar makten.

Revolution är inte bara ett personbyte i regeringen av en medlem i den regerande klassen mot en annan som ett resultat av en rebellrörelse eller ett uppror. För marxisterna har termen ”revolution” en mycket djupare innebörd. Det betyder överförandet av ekonomisk och politisk makt från en klass till en annan klass. Den slags revolution som Marx propagerade för, den socialistiska revolutionen, innebär speciellt överförandet av makten från den kapitalistiska klassen till arbetarklassen; det innebär en omsvängning av förhållandet mellan arbetarklassen och kapitalisterna så att arbetarklassen blir den regerande klassen; det innebär att kapitalismen förstörs genom socialisering av produktionsmedlen.

Arbetarklassens politiska makttillträde är det första steget i en revolution, Det andra steget är att omarbeta den sociala ordningen och att krossa kapitalistklassens motstånd mot förändringen.

Därför att marxisterna genom historiska erfarenheter varnar för att revolutioner åtföljs av våld är det nu allmänt antaget att de ”tror på våldet”. Det är inte sant.

Marxister förespråkar inte våld. Det gör ingen människa som är vid sina sinnens fulla bruk. Marxister önskar inget annat än att omvandla samhället från kapitalism till socialism med fredliga och demokratiska metoder. Men de varnar för att arbetarklassens försök att åstadkomma den nödvändiga förändringen enligt majoritetens vilja kommer att slås tillbaka med våld av den härskande klassen, som in i det sista kommer att slåss för att bibehålla den gamla ordningen. De hävdar vidare att arbetarklassen har rätt att använda våld, när den tagit makten, för att hindra de avsatta kapitalisterna och deras bundsförvanter i andra länder från att störta arbetarregimen med kontrarevolutionärt våld.

Marxister betraktar övergången från kapitalism till socialism som en förändring från ”despotism till frihet”. De anser den nödvändig och oundviklig. De är väl medvetna om farorna. De räknar med att blod kanske kommer att flyta, att liv kan komma att förloras. Men de frågar sig, vad finns det för alternativ? Är alternativet till förluster av liv vid den socialistiska revolutionen ett samhälle utan lidanden, utan blod, utan våld, utan förluster av liv? Inte alls. Alternativet är mycket större lidande, fler blodbad, mer våld, fler förluster av liv – i kapitalistiska krig. Historieböckerna berättar med fasa om hur tusentals människor dödades i samband med Franska revolutionen. Ett mycket sorgligt kapitel. Men jämför totala antalet dödade – uppskattat till 17.000 – med dödstalen i ett enda stort slag under Andra världskriget. Jämför revolutionens våld, 17.000 döda, med krigets våld: totalt dödades 22.060.000 människor under Andra världskriget och 34.400.000 sårades.

Alternativet till att upprätta världssocialismen med det oundvikliga resultatet att freden säkras är att behålla kapitalismen med det oundvikliga resultatet att krigen fortsätter.

Alternativet till att skapa ett nytt livssätt är att mänskligheten troligen utplånas i nästa kapitalistiska massaker.

För ett århundrade sedan förklarade Karl Marx och Friedrich Engels, i Kommunistiska manifestet, för hela världens arbetare varför de måste, och på vilket sätt de kunde, omvandla samhället från kapitalism till socialism, nästa steg i människans historiska utveckling. Den 12:e januari 1848, några veckor innan dessa revolutionens vetenskapsmän publicerade sitt märkliga verk, steg en berömd amerikan upp i Representanthuset och sa några ord om en sak som låg honom varmt om hjärtat. Detta är vad Abraham Lincoln sa om folkens rätt att göra revolution: ”Alla människor, överallt, som har makt och vilja, har rätt att resa sig mot och fördriva den sittande regeringen och skapa en ny som passar dem bättre. Detta är en ytterst värdefull och ytterst helig rättighet – en rättighet som vi hoppas och tror skall befria världen, Denna rättighet är inte begränsad till de fall där hela folket samtycker till att utnyttja den En majoritet av ett folk kan göra revolution, slå mot en minoritet som motsätter sig denna rörelse, också om minoriteten befinner sig mitt ibland majoriteten eller nära den. Tories var en sådan minoritet i vår egen revolution. Det är en av revolutionens kvaliteter att inte följa gamla spår eller gamla lagar utan att krossa dem och skapa nya.”

19. Vad socialism skulle betyda för dig

Socialismen kommer inte att göra allt perfekt. Den kommer inte att skapa ett paradis. Den kommer inte att lösa mänsklighetens alla problem.

Det är bara i konstgjorda, visionära samhällssystem, som de som de utopiska socialisterna ville skapa, som syndarna blir helgon, som himmelriket kommer till jorden och som varje problem hittar sin lösning. Marxistiska socialister har inga sådana illusioner. De vet att socialismen endast kommer att lösa de problem som kan lösas vid ett visst utvecklingsstadium. Mer än så åtar de sig inte. Men redan detta anser de kommer att betyda stora förbättringar.

En medvetet planerad utveckling av de gemensamt ägda produktivkrafterna kommer att avsevärt höja produktionen i det socialistiska samhället. Socialismen undanröjer den kapitalistiska ineffektiviteten och slöseriet – speciellt slöseriet med sysslolösa människor, maskiner och pengar i onödiga depressioner. Socialismen avskaffar det ännu dyrbarare slöseriet med människor och kapital i de kapitalistiska krigen genom att skapa internationell fred. Socialismen ökar den tekniska utvecklingstakten. Den socialistiska vetenskapen gör kolossala framsteg eftersom den slipper begränsas av kapitalistisk profitjakt, som det första och viktigaste målet. Levnadsstandarden ökar för alla eftersom den ökade produktionen ökar antalet tillgängliga varor.

Den fullständiga förändringen i livssätt åstadkommer en förändring hos de människor som lever enligt det nya sättet. Till en början kommer människan att se på livet och arbetet på samma sätt som hon gjorde i det kapitalistiska samhället. Eftersom hon är danad i kapitalismens konkurrensanda. Den som är inpyrd med kapitalistisk själviskhet kan inte snabbt slå om till den socialistiska principen att tjäna sina medmänniskor. Denna obenägenhet att ändra inställning kommer också att gälla många som har allt att tjäna på övergången från kapitalism till socialism. Och alldeles speciellt kommer det naturligtvis att gälla kapitalisterna, som tidigare tillhörde den härskande klassen och nu förlorar sin rikedom och makt genom att produktionsmedlen inte längre ägs privat utan samhälleligt.

Men efter hand som det nya socialistiska systemet med planerad behovsproduktion växer fast, förändras människornas attityder. De mindervärdiga, kapitalistiska idéerna ersätts med socialistisk anda. Den nya generationen, som föds och växer upp i det nya samhället, blir lika van vid det socialistiska livssättet som den gamla generationen var vid det kapitalistiska.

Kapitalismens propagandister vill få oss att tro att socialism betyder slutet på friheten. Sanningen är precis det motsatta. Socialism betyder början på friheten. Socialism betyder frihet från de plågor som skadar mänskligheten mest – frihet från löneslaveri, fattigdom, social ojämlikhet, otrygghet, rasdiskriminering, krig.

Socialismen är en internationell rörelse. Socialismens program är detsamma i varje land på jorden – att ersätta det barbariska konkurrenssamhället med ett civiliserat samarbetssamhälle, att bygga ett samhälle där människorna är bröder och där individens välfärd skapas genom välfärd för alla.

Socialismen är ingen ouppnåelig dröm. Den är nästa steg i samhällets utveckling. Tiden för socialism har kommit, här och nu.

_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _

Kommentar från Röda Malmö:
Leo Hubermans bok Socialismens ABC är från 1953. Självklart har det förts många diskussioner socialister emellan sen dess. Än idag diskuteras lärdomarna från Sovjetunionen. Ett par diskussionsinlägg om plan och marknad hittar du här. Mera litteratur kan du hitta här eller här.