söndag 21 september 2014

Oh, Pretty Woman

Roy Orbison: Oh, Pretty Woman


Femtio år har gått. Jag minns låten från året jag fyllde 15 år. Det var 1964. Låten knockade mig fullständigt. Det var i oktober 1964 som den kom upp på Tio i Topp, den tidens dominerande musiklista för ungdom.

Boktips: Maktens mörka korridorer

...en kriminalroman av Gunnar Wall


Det är en kallblodig, lysande plan. Den handlar om penningbelopp som de flesta människor knappt kan föreställa sig. Och de mäktiga figurer som ligger bakom den är beredda att gå över lik - så länge de själva inte syns. 

Malin Berggren, en ung kvinna med ett trasigt personligt liv, är vikarie på finansdepartementet i Stockholm. Hon snubblar över ett märkligt meddelande och kan inte låta bli att försöka få veta vad det handlar om. 

Till en början är det närmast en spännande lek för henne. Men plötsligt mördas en av finansministerns nära medarbetare och hon inser att hon själv kan bli nästa offer. 

Malin söker hjälp på alla håll, men får ingen. Slutligen vänder hon sig till en mystisk säkerhetskonsult, Peter Svartsjöö. 

"Maktens mörka korridorer" är en kriminalroman om ett Sverige i 2010-talets Europa där trådarna alltför ofta löper samman mellan statliga makthavare, mäktiga affärsmän och rena gangsters. Men det är också en berättelse om besatthet - av pengar, makt och sex.

UNT: Palmeexpert ger ut deckare


Inget samförstånd högerut

...bara en offensiv vänster stoppar SD!

Regeringen Reinfeldt är borta, moderaterna dramatiskt försvagade, folkpartiet har tappat var fjärde väljare, alliansen är krossad, dess en gång så glänsande nyliberala projekt ligger i spillror. Men inte först och främst genom en vänsterframryckning – även om sådana finns lokalt och regionalt, såsom i Stockholm och Malmö. Nej, det är moderaternas gräns högerut som sprängts där hundratusentals väljare tagit steget över till Sverigedemokraterna. En blandning av invandrarfientlighet, politikerförakt och protest mot eliterna har kanaliserats av de högerextrema nationalisterna på numera känt europeiskt maner.
Visst är detta ett krisläge – inte bara för det politiska etablissemanget och deras projekt, utan också för oss andra som slåss för välfärd och jämlikhet. Men just för att det handlar om ett ytterst allvarligt läge är det katastrofalt av Löfven (S) att jaga lösningen högerut, över de s k blockgränserna. De löjeväckande lockropen till alliansspillrorna, till Thatcherälskaren Annie Lööf, till skolmarodören Jan Björklund, till… ja vem? KD-mörkermännen? Moderatkratern? Och för vad? Mer ”mittenpolitik”, mindre av motåtgärder mot välfärdsutplundringen? Allt detta vore att servera SD nya framgångar på en bricka. I ”mitten” väntar bara avgrunden!
Nej, just för att vi befinner oss i ett nödläge är det absolut nödvändigt att arbetarrörelsen och dess allierade tar regeringsmakten i ett fast grepp. Det man inte har i parlamentarisk matematik måste man räkna in från samhället, från folket, kalla det arbetarklassen.
Det är som om världen av kommentatorer, bedömare och politiker, inklusive många i vänstern, är stendöva och blinda och så dopade av korridorförhandlingar att de inte förmår se själva samhället. I just ett sådant här läge gäller det att ”ta ledningen och makten” med de mobiliserade gräsrötternas stöd. En verkligt röd-grön regering håller alla ”kapitalistiska ministrar” utanför och styr vänster och nedåt, i riktning mot basen istället för högerut. Den bjuder in de sociala rörelserna, fackföreningsfolket, miljörörelsen, kvinnoorganisationerna – inklusive Fi – för att uppbåda ett massivt folkligt tryck. Det är i den processen – med dessa rörelser – som en verkligt röd-grön regering kan utveckla sin budget, som en massivt och djupt förankrad folkbudget. Det vill säga gå till politisk och social offensiv. En offensiv som ytterligare berövar alliansspillrorna självförtroende, istället för att släppa in dem i värmen, och som både kan isolera SD och vinna över många av deras arbetarväljare.
Samling vänsterut, i regeringen och på gatan, på arbetsplatser och i bostadsområden! Det hade varit ledord för en röd-grön regering värd namnet. Att använda regeringsmaktens fulla styrka till att backa upp och släppa in den demokratiska välfärds- och jämlikhetsopinionen så att kraften underifrån ges möjlighet att sopa bort parlamentariska dödlägen
Dagen efter valet samlades tusentals unga människor spontant på gatorna till antirasistiskt försvar för människovärdet. En ny generation feminister har åter ingjutit kraft i kampen för kvinnors rättigheter. En folkmajoritet säger resolut nej till vinstplundring av välfärden. Lärare och elever längtar efter att återfå lusten och chansen att arbeta och lära för livet, vård- och omsorgspersonal efter tid och resurser att göra sitt jobb. Här finns kraften att försätta både berg och SD-rasister, inte bland borgaralliansens bittra vrakspillror.
Nu finns ingen tid för reträtter eller kraftlösa kompromisser. Det är just nu, i tomrummet efter alliansen och innan en ny politisk vardag etablerats som arbetarrörelsen och vänstern måste ta till sin egen chockdoktrin. Inte ett steg tillbaka utan två steg framåt. Erövra varje tom yta, överflygla de demoraliserade, framåt i varje lucka.
Och om våra företrädare däruppe säljer ut, kompromissar bort och låter borgerligheten återfå luften, då ska vi härnere tillsammans svetsa ihop våra krafter inför nästa etapp. Den då högern har hårdnat och mitten sjunker ihop, då insatserna höjts och än mer ställs på spel. Då ska vår samlade vänster vara beredd. Och inte göra om samma misstag.
INGA KOMPROMISSER HÖGERUT!
INGA UTSTRÄCKTA HÄNDER!
BARA EN OFFENSIV VÄNSTER STOPPAR SD!
Socialistiska Partiet
Verkställande utskottet
17 september

SkD SkD2 DN DN2

lördag 20 september 2014

Ring of Fire

Johnny Cash: Ring of Fire


Johnny Cash framför Ring of Fire som skrevs av June Carter. Låten släpptes 1963.


Det är inte de tretton procenten som är våra fiender

...insändare från Henrik Hedman

De tretton procenten är inte problemet utan endast ett symptom på problemet. Skall vi minska stödet till rasisterna i SD så är det problemet vi skall angripa inte symptomet. Att ”von oben”-racka ner på SD-anhängarnas dåliga stavning, bristande utbildningsnivå och oförmåga att uttrycka sig politiskt korrekt är inget annat än illa dolt klassförakt.
Problemet är att Sverige håller på att slitas itu, ung mot gammal, stad mot land, rik mot fattig.
RUT städning hos den bemedlade medelklassen i stället för en värdig hemtjänst.
ROT upprustning av medelklassen och elitens villor i stället för en politik att bygga billiga hyresrätter.
KROG istället för vällagad mat på äldreboendena.
Skattesänkningar i stället för en bra bemanning inom vården.
Skattesänkningar istället för en A-kassa som det går att leva på.
Privata sjukförsäkringar i stället för en allmän trygg sjukförsäkring.
Det var den här isärdragningen av Sverige som gav SD sin stora framgång. SD var det enda politiska partiet som stod upp för de som har förlorat på den förda politiken. SD krävde en a-kassa som det går att leva på. SD  krävde en rättvis beskattning av pensionärerna, SD krävde att hemtjänsten och äldreboendena skulle servera lagad mat i stället för centrallagad mikromat. SD krävde att bemanningen inom vården och omsorgen skulle höjas. En röst på SD var en röst för social upprustning, en röst mot tudelningen av Sverige.
Det fanns inga alternativ till SD. Vänsterblocket formulerade ingen annan vision om Sverige än den alliansen hade fört. Socialdemokraterna flörtade skamlöst med alliansen och lovade att behålla allt alliansen hade infört. När Löfven fick frågor om de ökade sociala klyftorna lovade han att han skulle ”titta på” problemet.

Vänsterpartiet var så regeringssuget att de la ner hela sin politik. Det enda de pratade om var vinster i välfärden. Säkert intressant för de offentliganställda men mindre attraktivt för de privatanställda. Vänsterpartiet var i princip tyst om till exempel arbetsrätten, provanställningar, privata arbetsförmedlingar, uppluckringen av LAS, A-kassan och sjukförsäkringen. Allt för att inte försvåra ett eventuellt regeringsdeltagande tillsammans med liberalerna Romson och Fridolin. Det fanns helt enkelt inget brett politiskt vänsteralternativ för de tretton procenten att rösta på. SD blev det enda alternativet för dem.

För varje RUT, ROT och KROG avdrag som vi har utnyttjat så har vi tömt statskassan på resurser som hade kunnat användas till att minska isärdragningen av landet. För varje köksrenovering som vi har genomfört så har vi drivit ett antal människor i famnen på rasisten Åkesson. För varje gång vi har fått vår villa städad så har SD:s väljarbas förstärkts, för varje KROG-måltid vi har ätit så ökade SD i opinionsmätningarna.

Om vi nu intar inställningen att det handlar om de rätt tänkande 87 procenten gentemot de obildade 13 procenten så kommer vi att få säga efter nästa val att det handlar om de bildade 70 procenten gentemot de obildade 30 procenten.

Vill vi verkligen förhindra att människor drivs in i SD får vi nog börja med att hålla upp en spegel och säga ” Jag har aktivt med mina val bidragit till Sverigedemokraternas valframgångar”. Gärna ett antal gånger så budskapet går fram. Vi har svårt att erkänna att vi är skyldiga till den uppkomna situationen. Aldrig trevligt att erkänna att ens egna handlingar får konsekvenser. Då är det enklare att försöka förklara situationen med att de tretton procenten är ett resultat av att vi har en obildad, egoistisk, rasistisk underklass.

Lösningen handlar inte om att angripa de tretton procenten utan om att formulera ett brett politiskt vänsteralternativ för att hela Sverige. Gör vi inte det utan inför till exempel socialdemokraternas gamla förslag från förra valrörelsen om ”Butler i tunnelbanan” lär valresultatet nästa gång vara betydligt brunare.

Henrik Hedman
Socialistiska Partiet Hässleholm

(Insändaren är publicerad i veckans nummer av tidningen Internationalen)

SkD DN

Boktips: Att inte vilja se

...fjärde delen av romansviten 
Det stora århundradet


Utanför Sveriges gränser dånar den världsbrand som med tiden kommer att kallas andra världskriget. För Lauritz, den äldste av bröderna Lauritzen, blir det allt svårare att undvika att ta ställning.

Familjens största ekonomiska tillgångar finns i Tyskland, liksom Lauritz svärföräldrar. Men Tyskland har ockuperat brödernas hemland Norge. Lauritz äldste son Harald är SS-officer stationerad i Oslo, äldsta dottern Johanne arbetar inom norska motståndsrörelsen, andra sonen är officer i svenska flottan och yngsta dottern förefaller vara spion.

Lauritz hoppas på en tysk seger men finner snart att hans bröder Oscar och Sverre inte delar hans uppfattning. Och frun Ingeborg betraktar inte längre Tyskland som sitt hemland.

Kriget är inte bara på väg att slita sönder Europa utan också deras familj, och varje gång det ser ut att ljusna blir det bara värre. Inte ens i det idylliska Saltsjöbaden kan man skydda sig mot mörkret. Till slut handlar det bara om att överleva fysiskt och moraliskt.

Jan Guillous romansvit Det stora århundradet är en berättelse om 1900-talet mänsklighetens största, grymmaste och blodigaste århundrade. Hittills har Brobyggarna, Dandy och Mellan rött och svart utkommit.

Röda Malmö: Det stora århundradet


fredag 19 september 2014

En tur till Backarna

...även en resa i tiden
I Caroli-staden, utsikt mot det som förr var Centralgaraget från 1929, nu ersatt av bostäder

Ny cykelbana från Centralstationen på norra sidan av kanalen

Nytt höghus vid Slussplan...

...mitt emot gamla Båthuset

Svag som jag är för allt som har med järnväg att göra blev det en bild på detta färgglada tåg

En gång i tiden bostäder för SJ-anställda vid Slussgatan...

...ritade av arkitekten Alfred Arwidius

Framme i Kirseberg, i folkmun kallad "Backarna", här Garnisonsparken eller "Tjyvaparken"

...där man förr brände "häxor" och begravde fångar

Gamla vattentornet...

...som gjordes om till bostäder

Torngatan...

...med detaljer

...från gamla gathus

Andra sidan av Torngatan

Nya bostäder på Kirseberg...

...förändrar stadsbilden

Värnhem, ny bebyggelse i äldre stil

Del av Värnhemstorget

Ringgatan med gammalt och nytt

Det ursprungliga funkishuset

När jag är i de här kvarteren blir det lätt en lunch med god polsk öl på Fregatten


Bemöt krisen med klasskamp

...bekämpa de mekanismer som göder rasismen

Alla prognoser visade sig korrekta. Reinfeldts framgångs-saga med alliansprojektet fick sitt slut. Det blir en socialdemokratisk stats-minister. Inget av detta över-raskar. Allt har pekat mot det här resultatet.

Vad som få kunnat förutse var att det inte blev någon röd-grön valseger. Åtta år i opposition har inte gett mer än marginell uppgång. Det är alliansens – och framförallt Moderaternas – tillbakagång som lämnat rum åt de röd-gröna. Som ensam segrare står istället Sverigedemokraterna.

Att Fredrik Reinfeldt markerat sitt ogillande av Sverigedemokraterna har inte varit till den minsta hjälp när det nu framstår så tydligt att i stort sett hela partiets opinionsframgång motsvaras av Moderaternas tillbakagång. De väljare som för åtta år sedan lyfte Alliansen har vandrat högerut och lämnat det nyliberala flaggskeppet i spillror. Det är kris i maktens korridorer och nästan allt missnöje mot nedskärningarna, utförsäljningarna, myglet och egenintresset har kanaliserats in i den högerpopulistiska fåran.
Och på detta har vi fått en statsminister som säger sig inte kunna skilja på höger och vänster, men som ständigt blickar högerut och med en kommande regering som kanske sätter stopp för de mest vansinniga utförsäljningsprojekten, men som hellre försöker vinna över marknadsfundamentalisterna i Alliansen än att försöka formulera ett verkligt alternativ, så lär vi knappast vänta oss någon egentlig förändring. Alla som kämpat mot nedskärningar och för ett jämlikare samhälle kommer att tvingas fortsätta kämpa i motvind. Istället bäddar det politiska läget för fortsatt hopplöshet och fortsatt utrymme för SD att profilera sig som ”det enda oppositionspartiet”.
Redan nu kommer kraven från de konservativa ytterflankerna att börja flirta med de främlingsfientliga krafterna. Måhända inte genom att tillgripa vulgärpropaganda som på kontinenten och i grannländerna, men väl genom att anpassa sin egen agenda efter ropen på hårdare straff, utvisningskrav, tiggeriförbud och språktester. Frågan är om de nya högerledare som stiger fram när de nuvarande lämnar in kommer att hålla rågångarna.

Om vi i den utomparlamentariska antirasistiska rörelsen skall kunna förhindra den här utvecklingen så krävs träget och fokuserat arbete. Vi har varit duktiga på att mobilisera antirasistiskt, men det har inte räckt. Nu måste vi, alla som kallar sig vänster och socialister, ta lärdomen och bemöta rasismen genom att bekämpa de mekanismer som göder den. Genom att organisera oss på gatan, arbetsplatserna och bostadsområdena, mot klassamhället. Först då kan vi lyckas göra socialdemokratin den tjänst som den aldrig kommer göra sig själv – och avsluta det projekt arbetarrörelsen en gång åtog sig; skapandet av ett samhälle fritt från förtryck.
Ursprungligen ledare i veckotidningen Internationalen vecka 38/2014

SkD SkD2 DN

torsdag 18 september 2014

Sköna sensommardagar

...i Parkernas Stad
När jag inte anser mig ha tid eller ork för några längre utflykter finns alltid Pildammsparken på nära håll för motion, frisk luft och lite naturupplevelser. Bilderna får tala för sig själva...

















Lunch blev det på Margaretapaviljongens Restaurang

Vid friluftsscenen var det något i trädkronornas färger som varslade om en annalkande höst. Den kan förhoppningsvis bli skön den också...


Nazisterna kammade noll

...inte ett enda mandat
Nazisterna avslöjade

Det har kallats för den största nazistiska kraftsamling som Sverige sett sedan andra världskriget. Vi talar om nazistiska Svenskarnas Partis valkampanj. SvP ställde upp med listor i 34 kommuner - men än så länge tyder det preliminära resultatet på att de inte fått ett enda mandat i hela landet.

Partiledaren Stefan Jacobsson skriver på partiets hemsida: "Det går dock inte att sticka under stolen med att det preliminära resultatet från kommunerna är en besvikelse, och som det ser ut nu så uteblev de kommunala framgångarna helt". 

Det preliminära valresultatet från Jacobssons egen kommun, Sjöbo, visar att SvP fick 0,4 procent av rösterna, vilket motsvarar 48 personer.

Carl Henriksson, krönikör på SvP:s nättidning, skriver så här: "Jag är nog inte ensam om att vara besviken, för att inte säga nedslagen, av söndagens valresultat och jag tror att det är viktigt att nu faktiskt tillåta oss att tillsammans vara besvikna. Målsättningen på tio kommunala mandat var högt satt och det var nog inte många som trodde att det skulle lyckas till fullo, men att de kommunala mandaten skulle utebli helt, det kom nog som en överraskning för många."

Själv konstaterar jag att den analys jag gjorde av yttersta extremhögern i januari visat sig stämma ganska bra: Yttersta högern i kris.

SkD DN