onsdag 31 december 2008

Israel bär skulden

De israeliska mördarna laddar upp för nya illdåd...


De israeliska massmördarna ska inte få skylla sina nesliga gärningar på andra. Sen det senaste anfallet på Gaza inleddes har närmare hundra gånger fler palestinier än israeler dödats. Fyra israeler har dödats av primitiva palestinska raketer medan närmare fyrahundra palestinier i Gaza har massakrerats av de lömska israeliska bomb- och raketattackerna. Västerländska politiska ledare och media går Israels ärenden när man vidarebefordrar lögnerna om ”Hamas raketer”. Detta är att göra svart till vitt. I själva verket är allt Israels fel.

Har då inte Israel ”rätt till självförsvar”? Nej, och åter nej! För det första är Israels agerande inget självförsvar utan ett massmord eller, som fredspristagaren Desmond Tutu säger, ”en krigsförbrytelse”. För det andra bär Israel ansvaret för den situation som ledde fram till avfyrandet av palestinska raketer.

Vi vet inte om det är Hamas som avfyrat raketerna mot samhällen i södra Israel, det kan lika gärna vara någon eller några andra palestinska grupperingar. Men oavsett vem som avfyrar dessa militärt betydelselösa raketer så måste de ses som desperata svar på Israels folkmordspolitik. De palestinska raketanfallen förbleknar helt enkelt mot den bakgrund mot vilken de utspelar sig:

1) Om Israel velat ha vapenvila hade man inte genomfört en utsvältningsblockad mot Gaza. FN:s särskilde rapportör för mänskliga rättigheter på de ockuperade palestinska områdena, Richard Falk, skickade i början av december ut ett pressmeddelande om Israels agerande i Gaza. Enligt Falk utgör Israels kollektiva bestraffning av den palestinska befolkningen i Gaza ett pågående och massivt brott mot internationell humanitär rätt. Han kräver att FN ska vidta åtgärder för att skydda den palestinska civilbefolkningen och beskriver Israels agerande i Gaza som ett brott mot mänskligheten. I Gaza är nära 98 procent av det privata näringslivet utslaget och minst 76 procent av befolkningen beroende av humanitär nödhjälp.

Enligt Folkmordskonventionen, antagen av FN:s generalförsamling den 9 december 1948, är det att beteckna som folkmord att uppsåtligen tillfoga en viss grupp människor ”svår kroppslig eller själslig skada” och påtvinga den ”levnadsvillkor, som äro avsedda att medföra dess fysiska undergång helt eller delvis” (artikel II).”

2) Talet om palestinska angrepp på civila mål får lite andra proportioner när man vet att Israel flitigt använder sig av just sådana metoder i desto större skala. Den israeliska människorättsgruppen B´tselem har visat att från september 2000 till november 2008 har fem gånger fler palestinier dödats av israeler än tvärtom. Under perioden dödades 4 897 palestinier och 1 062 israeler.

Jag citerar från ett uttalande från Socialistiska Partiet i Sverige: ” Från 2001 sägs 3 000 Qassamraketer och 2 500 granater ha avfyrats mot israeliskt territorium vilka sammanlagt dödat 23 israeler och sårat bortåt sexhundra. Under samma period räknas döda och sårade palestinier i Gaza i tusental. Under 2007 och delar av 2008 har knappt en dag förflutit utan palestinska dödsoffer i Gaza – medan israeliska offer för raketbeskjutning hör till undantagen.En rimligare tolkning än den israeliska är att raketbeskjutningen utgör palestinska försök att slå tillbaka mot blockad, utsvältning, missilangrepp och systematiska mord.”

3) Till bakgrunden hör naturligtvis att Israel är en ockupationsmakt och sen 1967 ockuperar Gazaremsan, Golanhöjderna och Västbanken. I det senare fallet förs sen länge en systematisk illegal bosättarpolitik för att trasa sönder området och tränga ut palestinierna. Jinges kartor åskådliggör något hur den etniska rensningen av Palestina gått till.

5) Etnisk rensning var just vad som organiserades av judiska terrororganisationer i stor skala i samband med Israels bildande 1948. Långt innan några soldater från arabländer beträtt judiska områden fördrevs och skrämdes 800 000 palestinier i väg från sina hem genom massakrer, systematiska avrättningar och hot. Hundratals palestinska byar jämnades med marken. (För historisk dokumentation läs t ex den israeliska forskaren Ilan Pappes bok ”Den etniska rensningen av Palestina”, Karnevals förlag.)

Ansvaret för det som hänt och händer nu i Palestina vilar tungt på Israel. Som den starkare parten, som den fjärde starkaste militärmakten i världen, bär Israel ett större ansvar. Större krav måste ställas på Israel. Aggressionen måste upphöra, blockaden av Gaza upphävas, all israelisk närvaro på ockuperade områden måste få ett slut, de palestinska flyktingarna måste få återvända till sitt land och få ersättning för det som förlorats.
AB AB2 DN SvD SvD2 SvD3 SvD4 Sydsvenskan 1 2 3 Dagen 1 2 3 HD Intressant
Tidigar inlägg om Gaza på Röda Malmö:





tisdag 30 december 2008

Allt är Israels fel

De israeliska mördarna lägger Gaza i grus och aska...


De israeliska mördarna bara skyller ifrån sig. Deras argumentering håller inte, de bär det fulla ansvaret för den uppkomna situationen och för blodbadet i Gaza. Anfallet mot Gaza var planerat sen länge, talet om palestinska raketer är bara svepskäl. Om Israel velat ha vapenvila hade man kunnat upphäva blockaden och visat lite god vilja. Som militär stormakt har Israel också det största ansvaret för freden i området.
Som fredsprismottagaren och apartheidmotståndaren Desmond Tutu säger: “I den kontext att ett totalt luftherravälde råder där den ena sidan använder sig av dödliga flygattacker mot motståndare som inte har några medel att försvara sig bär bombningarna alla tecken på krigsförbrytelser.”

Talet om Israels ”rätt till självförsvar” är lögn och nonsens. Detta handlar inte om ”självförsvar” utan om massmord. Kvinnor, barn, åldringar, alla mördas urskillningslöst. Moskéer, departement, universitet, alla slags byggnader bombas. För övrigt, vad har Israel för rätt att mörda palestinska poliser och Hamas-soldater? Ockupationsmakten har ingen sådan rätt, de är de ockuperade som har rätt att göra motstånd.

Israel mördar inte bara i Gaza utan också på västbanken där fredliga demonstrationer blev beskjutna på söndagen, en ung man dog och över femtio skadades. Det behövs inga raketer alls för att israeler ska ta till övervåld. Solidaritetsdemonstrationer med Gaza har förresten ägt rum över hela Västbanken.

Från de 500 som deltog i gårdagens demonstration i Malmö restes de självklara kraven att den israeliska aggressionen omedelbart måste upphöra, att omvärlden måste tvinga Israel att häva blockaden och dra sig tillbaka från de ockuperade palestinska områdena. ”Vakna Sverige!” ”Vakna EU!” ”Stoppa Israels aggression!” ”Rädda Palestinas barn!” löd slagorden.
Även i Helsingborg har demonstrationer ägt rum, för tredje dagen i rad. I går deltog ca 600 personer. På lördagen demonstrerade ett hundratal i Kristianstad.
Sydsvenskan: här här SvD SvD2 DN DN2 DN3 AB AB2 AB3 AB4 Dagen 1 2 Intressant

måndag 29 december 2008

Den israeliska rädslan

Det israeliska massmordet fortsätter...


Över 300 dödade och nära 1 500 lemlästade och sårade i dag på måndagsmorgonen. Sju barn dödade under natten. Samtliga palestinier. Två israeler har dödats sen i lördags. Detta säger väl också något om styrkeförhållandena. Hur kan Israels anhängare utmåla landet som den ”utsatta” parten? Sen år 2000 har nästan fem gånger fler palestinier än israeler dödats i konflikten.

Varför slår Israel, en av världens starkaste militärmakter, till på detta bestialiska vis? Hur kan man fälla bomber och skjuta raketer rakt in i ett av världens mest tättbefolkade områden? Varför brukar man detta råa övervåld? Detta massmord? Det sägs att det förestående israeliska valet hetsar dem att visa viljestyrka och kraft inför hemmaopinionen. Det är bara en ytlig förklaring, på ett djupare plan handlar det om rädsla, israelerna måste bekämpa sina inre demoner.

Detta är logiken hos den väg sionismen har valt. Man får betala ett högt pris för att kunna fortsätta slå vakt om de lögner som väglett israelernas ledare under alla år, lögnen om att landet givits judarna av Gud och lögnen om att judar inte kan leva bland andra människor.

Gaza, detta gigantiska flyktingläger av pinade och utblottade palestinier, ligger som en påle i det sionistiska köttet och en ständig påminnelse om israelernas brott mot mänskligheten; man har byggt sitt land och välstånd genom stöld av ett helt folks egendom och hem. Varje hemmabyggd ostyrbar palestinsk raket som slår ner i Israels södra utkant blir till en spricka i den uppbyggda förträngningens fasad, en spricka som hotar att rämna hela bygget av lögner.

Varje palestinsk protestyttring måste slås ned med största möjliga brutalitet. Det gäller inte bara raketer utan de mest fredliga demonstrationer som möts med kulor. Varje palestinier som går med huvudet högt väcker vrede. Motstånd hos palestinier väcker en fruktansvärd ilska hos många israeler. Helst vill man utplåna dem från jordens yta. Därför att deras blotta existens blir till en påminnelse om det djupa sår som sionismen skapat hos det judiska folket.

Sionismen är en tragedi för judarna. En tragedi som skruvar sig allt djupare ned. Uppstudsiga palestinier svarar man med att slänga i fängelse och tortera dem, stämpla dem som terrorister, avmänskliga dem, rasera deras släktingars hus och riva upp deras olivträd. Så sår man hat och måste svara hat med nya illgärningar. Många judar har upptäckt detta och har länge bekämpat sionismen. Det var glädjande att Judar för israelisk palestinsk fred deltog i lördagens demonstration i Stockholm. Vägen framåt heter försoning, Israel måste erkänna palestiniernas rättigheter och göra upp med sitt brottsliga förflutna.
Läs tidigare inlägg om Gaza på Röda Malmö:

söndag 28 december 2008

Ett skamligt mördande


Hur kan någon svälja argumentet att detta är ”vedergällning” från Israel? En av världens starkaste militärmakter kastar sig som vettvillingar över de värnlösa och utblottade flyktingar som trängs på Gazaremsan. Det är rent löjligt av israelerna att tala om attacker på ”militära” mål. Var finns det några sådana i Gaza där folk möjligtvis har några handeldvapen? Gazas befolkning är helt försvarslösa gentemot de israeliska mördarna.

Israel ockuperade 1967 Gazaremsan i strid med folkrätten och har hållit dess befolkning under sitt herravälde sen dess. Palestinierna blev aldrig accepterade som fullvärdiga medborgare i den rasistiska staten Israel. Det israeliska ”uttåget” 2005 innebar inte att ockupationen upphörde. Israel kontrollerar luftrum, territorialvatten och gränsövergångar.

Israels politik är utsvältning av Gaza. Närmare 80 procent av de 1,5 miljoner Gazabor som trängs på den lilla landytan lever under FN:s fattigdomsgräns. Jag citerar från ett uttalande av Palestinagruppen i Göteborg: ” I detta läge skärper Israel blockaden ytterligare. I början av december stoppade den israeliska flottan det libyska fartyget al-Marwa – lastat med 1200 ton ris, 750 ton mjölk, 500 ton olja, 500 ton mjöl och 100 ton mediciner till befolkningen i Gaza – och tvingade det att vända om. Även FN-hjälp, och sändningar från t.ex. den israeliska fredsrörelsen, har stoppats. Enligt Folkmordskonventionen, antagen av FN:s generalförsamling den 9 december 1948, är det att beteckna som folkmord att uppsåtligen tillfoga en viss grupp människor ”svår kroppslig eller själslig skada” och påtvinga den ”levnadsvillkor, som äro avsedda att medföra dess fysiska undergång helt eller delvis” (artikel II).”

FN:s särskilde rapportör för mänskliga rättigheter på de ockuperade palestinska områdena, Richard Falk, skickade i början av december ut ett pressmeddelande om Israels agerande i Gaza. Enligt Falk utgör Israels kollektiva bestraffning av den palestinska befolkningen i Gaza ett pågående och massivt brott internationell humanitär rätt. Han kräver att FN ska vidta åtgärder för att skydda den palestinska civilbefolkningen och beskriver Israels agerande i Gaza som ett brott mot mänskligheten. I Gaza är nära 98 procent av det privata näringslivet utslaget och minst 76 procent av befolkningen beroende av humanitär nödhjälp.

De nu pågående bestialiska luftanfallen mot Gaza och dess oskyddade civilbefolkning är en kriminell handling. De kan på inget vis motiveras med hänvisningar till ”självförsvar” eller att man inte gillar Hamas. Detta är inget annat än ett skamligt mördande helt i linje med den eviga sionistiska politiken att driva bort palestinierna och stjäla deras land.

lördag 27 december 2008

Kravaller gav resultat

Det har varit lugnt i Rosengård under veckan. Sen polisen försvann har det varit lugnt. Det har till och med blivit bättre för ungdomarna eftersom fritidsgårdarna hållits öppna. Se där - ännu ett resultat av kravallerna! Jag har tidigare påpekat att oroligheterna ganska fort resulterade i vissa uttalanden från politiker, uttalanden som kan tolkas som eftergifter.
Det var bostadsminister Mats Odell som under upploppen i Rosengård förklarade sig positiv till att staten ska ställa upp med pengar för att rusta upp miljonprogramsområdena. Och det var Andreas Konstantinides, ordförande i Rosengårds stadsdelsnämnd, som gav ett halvt löfte till ungdomarna från islamiska kulturföreningen om en ny fritidslokal för deras del.
Så kom nu också beslut om utökade öppettider för fritidsgårdarna under jullovet. Jag citerar från dagens artikel i Sydsvenskan: "I kaféet jobbar Samir Hajrula. Han skulle egentligen ha varit ledig eftersom det är annandagen, men hoppade in extra när stadsdelen bestämde att hålla fritidsgårdarna öppna alla dagar under jullovet. – Nu är det öppet på grund av oroligheterna, men vi har alltid önskat att det ska vara öppet på alla röda dagar. Barn är barn och de hänger där det händer saker. Vi vuxna måste ta ansvar för barnen. Det är bättre att de hänger här, säger han."
Så sant. Och ännu bättre vore om kommunen kunde satsa mera på barnen och ungdomarna i både Rosengård och andra stadsdelar. I Rosengård fanns för länge sen hela 7 kommunala fritidsgårdar. Alla lades ner. Nu har kommunen åter öppnat två. Dags att gå vidare, andelen barn och ungdomar är förmodligen större idag än för fyrtio år sen.

Israel massmördare

Öka stödet till det palestinska folket


Ännu en gång slår de lömska och fega israeliska mördarna till. Tänk att deras blodtörst aldrig vet någon gräns. I över ett halvt sekel har de fanatiska israeliska sionisterna plågat och förföljt det palestinska folk som de bestulit på deras land. Med hjälp av massakrer och grymheter av värsta sort drev de judiska terrorligorna 1948 bort 800 000 palestinier och jämnade deras byar med marken.

I årtionden har staten Israel brutit mot otaliga FN-resolutioner och fortsatt sin brottsliga politik, tack vare stöd från USA och passivitet från många andra länder. År 1967 invaderade och ockuperade Israel resten av Palestina och har sen dess bedrivit en olaglig bosättarpolitik och terror mot palestinierna för att driva bort dem också från dessa sista rester av deras land.

Det nu pågående övergreppet mot Gazaremsan är en neslig handling som i hög grad drabbar den fattiga och pinade civilbefolkningen. I årtionden har dessa palestinier fått sitta instängda i världens största utomhusfängelse, bevakade av de till tänderna rustade israelerna och bara kunnat titta in över gränsen till sina forna hemtrakter som de aldrig tillåtits att återvända till.

Låt det som nu händer bli till en stormklocka som ringer för ökat stöd till palestinierna och maning till bojkott och isolering av Israel. I detta nu önskar jag att de modiga palestinska motståndskämparna skulle kunna försvara sig, att de hade ordentliga vapen och raketer för att kunna svara på den mordiska attacken och skjuta ner de israeliska bombplanen.

Bushs astronomiska siffror

De härskande klasserna kan få anledning att darra...


I dag skriver tidningarna om de svindlade kostnaderna för USA:s krig i Irak och Afghanistan. Det handlar om summor som är närmast ogripbara. 6,6 biljoner svenska kronor. Siffrorna 66 följda av elva nollor; 6 600 000 000 000. I genomsnitt lär de båda krigen hittills ha gått på 2,2 miljarder kronor per dag. Ingen amerikansk president eller regering har gjort gång på mer pengar på krig sen andra världskriget.

Utan att ha tillgång till några konkreta siffror kan jag ändå föreställa mig att det kan röra sig om miljoner människor som skulle kunna ha hjälpts till ett drägligare liv om dessa resurser hade satsats på andra områden; sjukvård, mediciner, undervisning, bostäder, flyktinghjälp, katastrofhjälp, investeringar för att få vatten, kommunikationer, förnyelsebar energi osv.

Utan de kapitalistiska krigen och utan de gigantiska resurser som i dag binds upp i den omfattande militärapparaten och rustningarna hade världen kunnat vara bra mycket bättre. I dag är det den aggressiva och fullständigt onödiga Nato-pakten som står i vägen för nedrustning och fred.

Det finns dock en positiv lärdom från krigen i Irak och Afghanistan. Det är uppenbart att det till synes mäktiga USA inte skulle klara av två sådana krig som i Irak samtidigt. USA som krigsmakt har också en akilleshäl, man är mäktig i luften men svag på marken. Detta bådar gott för den framtida världsrevolutionen. Om folk på flera håll runt planeten samtidigt beslutar sig för att ändra maktförhållandena då har de härskande klasserna anledning att darra.

fredag 26 december 2008

Mediakavalkad

Julefriden råder i landet, nu ser vi framåt mot det nya året, skitåret 2009


I dagens SvD skriver Per Gudmundson om senaste tiden kravaller i förorter och hånar vänsterns ”förståelse” av bakgrunden till att ungdomarna bråkar. Bråkiga ungdomar bråkar för att de är bråkiga, är hans genomtänkta budskap. Ja, så har överklassens representanter alltid sett på saken när de betraktat oro på samhällets botten. Och är det inte dräggen själva det är fel på så är det nån bolsjevikjävel som viglat upp den.

Hälften ratar sina julklappar, kan man läsa i samma tidning. Vilket naturligtvis bara styrker mig i slutsatsen att det är dags att vända ryggen åt den borgerliga konsumismens vanvett. Enligt uppgift köper vi julklappar för tre miljarder.Varför ska vuxna människor hålla på med det här tramset? Det är ju något grundläggande fel på ett samhälle som måste syssla med denna onödiga och klimatfarliga produktion och konsumtion för att hålla det ekonomiska systemet i gång.

I DN har man redan börjat minnas året som gått. Som vanligt förlorar sig sådana årskrönikor i stort och smått i en salig blandning. Jag tror att finanskrisens genombrott är det som kommer att bli ihågkommet, risken är nämligen stor att det vi sett är inledningen på en djup och allvarlig depression som kommer att sträcka sig flera år framåt i tiden. Jag är inte alls säker på att de åtgärder de kapitalistiska regeringarna vidtagit kommer att få så stor effekt och profetiorna om en uppgång 2010 eller 2011 är ren spekulation.

Vid sidan av den begynnande ekonomiska nedgången har valet av Barack Obama till USA:s president varit en stor händelse. I vissa avseenden markerar det en omorientering hos den amerikanska borgarklassen, men den grundläggande imperialistiska kursen består, vilket visar sig bland annat i Obamas planer på upptrappning i Afghanistan.

I samma tidning ser jag att Irans president uttalat att om Kristus fanns på jorden i dag så skulle han motsätta sig krigshetsare och ockupanter. Ja, om denne sagofigur från de påhittade evangelierna hade vandrat omkring i dagens ockuperade Palestina hade han säkert hamnat i israeliskt fängelse och med amerikanskt stöd utpekats som terrorist. Men denne Jesus hade säkert som amen i kyrkan dessutom brännmärkt den iranska diktaturen.

I Aftonbladet läser vi att förtroendet för Reinfeldt har ökat i takt med krisens utbredning. Nu uppger 54 procent i en undersökning att de har stort eller mycket stort förtroende för statsministern. Det lär inte bli långtvarigt. När folk under nästa år inser att Reinfeldt inte är mycket att förlita sig på för att klara jobben, försörjningen och välfärden kommer opinionen att se annorlunda ut.

Några som redan befarar att kraven på ”besparingar” kommer att öka är två som jobbar inom ungdomspsykiatrin och som i Aftonbladet skriver ett debattinlägg där de menar att det finns inga hopplösa fall, men att många ungdomar i dag lämnas utan hjälp.

Slutligen kommer jag till Sydsvenskans nätupplaga som rapporterar om en ceremoni för de tre danska soldater som dödades i Afghanistan i förra veckan. Totalt har hittills i år tolv danska soldater fått sätta livet till under sin krigsinsats i Afghanistan. Hela den här historien är tragisk. I första hand för det afghanska folket som drabbas hårdast av alla. Men tragiskt också för de anhöriga i Danmark, som tvingas utstå detta för att deras lands regering ska agera lakej åt krigshetsarna i Washington.

I Sydsvenskan läser jag också om Stureplanscentern som vill bygga ut kärnkraften och som nu vädrar morgonluft för en förändring av inställningen inom det egna partiet. Ja, vad vore mer följdriktigt än att Centern också kröner sin marsch åt höger med att lämpa kärnkraftsmotståndet helt överbord. Det är ju dessutom nu på modet inom en del borgerliga kretsar att motivera sitt kärnkraftsstöd med klimathotet. Att en utbyggnad av kärnkraft bara binder upp resurser i gigantiska anläggningskostnader för en verksamhet som redan idag börjar känna av bristen på uran, bekymrar tydligen inte dessa krafter.

Då ser vi framåt nu mot det nya året, skitåret 2009.

torsdag 25 december 2008

Sötsliskig julkristyr

Hur står det egentligen till med hans miljöengagemang?


Kungen strök sötsliskig kristyr över skiten i sitt jultal. Miljoner tvingas ut i arbetslöshet och svält, men ur detta ska ”komma något positivt”. Vad fick man aldrig veta. Kungen vill vagga oss till ro och få oss att hysa tilltro till det bestående samhället. Han drog sig till minnes sin barndoms 50-tal och menade att sen dess har den absoluta fattigdomen i världen halverats. Jag vet inte riktigt vad han menar med detta, men idag finns det en miljard människor som svälter, lika många som för trettiofem år sen. Antalet svältande har till och med ökat med 40 miljoner det senaste året.
Till det positiva, som kungen ser, finns också att länder förhandlar för att rädda klimatet. Ja, därtill är de nödda och tvungna, men vid första bästa tillfälle hittar de möjligheter och kryphål för att fly sitt ansvar. Det blev tydligt vid EU:s senaste förhandlingar om klimatfrågan. För att slippa göra något i sina egna rika länder fattade EU-ledarna beslutet att i stället kunna göra investeringar i utvecklingsländer. Förvisso är det viktigt med klimatinvesteringar även i dessa länder, men enligt Svenska naturskyddsföreningen krympte så målet om 20-procentiga nedskärningar av koldioxidutsläppen ned till fem procent i verkligheten.

En sak som gärna förbigås med tystnad i debatten är att det är de rika som står för de största klimatskadliga utsläppen. Ju rikare länder och ju högre inkomst inom länderna desto större påverkan på klimatet. Rika människor förbrukar mer energi, kör större och törstigare bilar, flyger mer, bor i stora, energikrävande hus och nyttjar en massa saker, t ex lyxmotorbåtar, som drar mycket energi. Det finns ett klart samband mellan hög inkomst, hög konsumtion, hög energiförbrukning och hög klimatpåverkan.

Den nedgång i utsläppen som åstadkommits för Sveriges del överskuggas av den ökning av nedsmutsande och energikrävande verksamheter som flyttat utomlands. Räknar vi också in utsläppen från all den industri i till exempel Kina, som krävs för att upprätthålla svensk konsumtion, så har vi inte mycket att skryta med.

Kungens ljusa bild av samarbete mellan världens länder för att hitta lösningar på klimatproblematiken är en minst sagt överoptimistisk, för att inte säga fördunklande framställning av ett mycket mera komplicerat skeende, som man verkligen inte på förhand ska göra sig några illusioner om. Med klimathotet har kapitalismen fått ett problem på halsen som den inte så lätt kan göra sig kvitt.

Den hittillsvarande ekonomiska tillväxten har skett till priset av ett överutnyttjande av jordens ändliga resurser. Detta kan inte fortgå som förut så länge till utan att det slår tillbaka på mänskligheten. Å andra sidan kan kapitalismen inte stanna upp i detta race mot klippstupet utan att hamna i djup kris. Det finns inga självklara lösningar för kapitalismen och världens ledare vet inte hur de ska hantera problematiken. Det faktum att de försöker samarbeta är ingen som helst garanti för framgång. Problemet ligger djupare än så. Visst ska man ta tillvara ljusglimtarna och tro på en bättre värld, men då får man nog rikta blickarna på annat håll än kungen gör.

onsdag 24 december 2008

Vadå god jul?

Finns det ett ljus i midvintermörket?


Hur fan ska man kunna fira en god jul när världen ser ut som den gör? Kapitalismen förpestar livet för oss alla, direkt eller indirekt. Antalet hungrande i världen har ökat med fyrtio miljoner och uppgår nu till nästan en miljard människor. Hur ser julen ut för dessa? Inte har det nåt att göra med att det saknas mat eller resurser, det handlar om ren och skär kapitalistisk spekulation med det mest livsnödvändiga.

Miljontals människor sparkas nu ut i arbetslöshet och misären växer, även i de rikaste länderna ökar skaran av hemlösa och fullständigt utblottade. Kriget, kapitalismens ständige följeslagare, eskalerar i Afghanistan och antalet civila som dödas, drabbas hårt eller måste fly ökar ständigt. Den nya presidenten i Washington vill fördubbla antalet stridande soldater och vår egen borgerliga alliansregering vill hjälpa till att öka eländet genom att skicka fler svenska soldater till USA:s krig.

Ute i världen ökar antalet flyktingar, människor som flyr från krig och oroligheter, men också för att överleva. Europa, som dumpat livsmedelspriserna och ruinerat miljoner människor på den afrikanska landsbygden, stänger sina gränser och låter hundratals omkomma i vågorna i Medelhavet.

I vårt eget land urholkas välfärden allt mera, sjukvården berövas resurser, gamla får inte ordentlig mat, skola och omsorg tillförs inte de resurser och den personal som så väl behövs. Istället går pengarna till den redan välbeställda delen av folket, som ägnar sig åt en allt mera frånstötande och klimatskadlig lyxkonsumtion.

Det är ett djupt inhumant och orättvist samhällssystem. Den globala kapitalismen är ett ekonomiskt och politiskt system som gått överstyr och som måste stoppas om mänskligheten ska ha någon framtid. Den skenheliga och motbjudande julterror som utövas i Mammons namn är vidrig och kan inte dövas av den lika frånstötande borgerliga välgörenhet som blivit allt mera på modet i takt med överklassens växande frosseri. För många hemlösa och ensamma är julen ett rent helvete.

Detta samhällssystem, klassamhället, måste förpassas till historiens skräphög. Och i den tanken ligger också min enda möjlighet till en någorlunda fridfull jul. Det är tanken på de motkrafter som nu växer i världen, till exempel det nya breda, anti-kapitalistiska parti som ska bildas i Frankrike i januari eller de strålande framgångarna för vänstern i Latinamerika, som tänder ett ljus i mörkret. Även små individuella handlingar kan ge en viss munterhet i midvintermörkret som till exempel den fyndige skokastaren i Irak. En sko i nyllet på kapitalismen, det är en tanke som värmer. Rätt kul också att läsa om de som redan för fyrtio år sedan vågade vägra jul. Det fick mig att minnas att jag redan året innan, 1967, var en av de som var med och arrangerade den första alternativa julen i Ystad. Det var en trevlig jul.

tisdag 23 december 2008

Rädda världen från påven

Påven Benedict XVI vill rädda världen från ...


... sådana som författarinnan Selma Lagerlöf


Jaha, det här måste ju vara stärkande för homofoberna kring Kd och Sd. En sådan mäktig potentat som påven Benedict den sextonde kryddar sitt "kärleksbudskap" inför julen med uppmaningen att världen måste räddas från homosexualiteten. Varför då, kan man ju undra?

Det är lika viktigt att rädda mänskligheten från homosexualiteten som att rädda regnskogen, ska han ha sagt i sitt jultal. Man tycker annars att påven borde vara tillräckligt upptagen med att försöka rädda barn från alla pedofiler som på löpande band avslöjas inom katolska kyrkans prästerskap i land efter land.

Nåja, tycker nog många, det här kan vi väl rycka på axlarna åt i vårt "upplysta" land. Det skulle man ju kunna tro, fast helt säker är jag inte sen jag nu läst att det finns folk som blir upprörda inför svt:s julserie om Selma Lagerlöf och hennes kärleksrelationer med kvinnor.

Ungdomarna i Rosengård hade rätt

Det är dags för samhällets "stöttepelare" att börja lyssna på förortens röster...


Det finns flera felaktiga påståenden om händelserna i Rosengård. Ett sådant är den oheliga alliansen mellan vänstergrupper och fundamentalistiska islamister. Någon sådan har aldrig funnits i sinnevärlden under dessa händelser. Det har handlat om rosengårdsungdomar som blivit avhysta från en lokal som de använde som fritidslokal och det har handlat om vänsterungdomar (från Rosengård eller andra delar av Malmö) som känt samhörighet med de avhysta.

Några av de som kom till Rosengård var ungdomar som själva hade erfarenhet av husockupation och kamp för rätt till bostad och lokaler tidigare under hösten. För dem var det inte så intressant med religion eller att lokalen i Rosengård hyrts av en islamisk förening. De tog fasta på det de hade gemensamt med rosengårdsungdomarna i kamp mot bostadsbolag och myndigheter. Läs här en intervju med en av dessa husockupanter som kom till Rosengård.

Ett stort vrål av indignation och moraliserande fördömande från alla samhällets stöttepelare har mött de revolterande ungdomarna. Jag har mycket svårt att stämma in i den kören. Ja, även om jag inte delar ungdomarnas syn på vilka kampmetoder som är de bästa, så vill jag istället rikta kritiken mot just samhällets ”stöttepelare”. För vill man lära ut ”demokratiska spelregler” då får man faktiskt försöka föregå med gott exempel.

Det har man INTE gjort i Rosengård. Mot ungdomarna satte man in polis som uppträdde brutalt med hundar och pepparspray. En mycket provocerande åtgärd var att barrikadera hela lokalen med containrar. Nu, efter flera dagar med kravaller, har stadsdelens ordförande sagt att ungdomarna kanske kan få en ny lokal. Varför kunde man inte komma på sådana bättre tankar tidigare? Om man hade försökt föra en vettig dialog och försökt att komma överens så hade det aldrig behövt hända det som följde. Om man vill lära ut demokrati då måste man också ta hänsyn till människors intressen, t ex deras behov av lokaler att samlas i. Rätt självklart egentligen.

Tidigare inlägg om Rosengård på Röda Malmö:

Bättre skola kräver mer personal

Våra barn och ungdomar förtjänar en rejäl satsning på skola och fritid


Jag kommenterade i går de förslag som kom från Hermodsdalsskolans rektor, Jytte Lindborg, och berömde idéerna om mindre klasser och att skolan ska ta större ansvar för elevernas fritid. Det är i grunden bra förslag. De kan dock inte genomföras genom att lägga ökade bördor på den redan hårt ansträngda lärarkåren.

Jytte säger i dagens Sydsvenskan att hon vill att lärarna tillbringar mer tid i skolan genom övergång till 40-timmarsvecka och vanlig semester (i dag har lärarna 45-timmarsvecka i utbyte mot loven). Egentligen är det inte arbetstidens förläggning som är problemet utan arbetsbelastningen. Om denna höga arbetsbelastning får bestå samtidigt som lärarna får nya uppgifter med eleverna efter lektionstid så innebär det i praktiken att man knäcker lärarkåren och skolan blir sämre.

En höjning av skolans kvalité kan bara ske genom nyanställningar, det krävs fler vuxna i skolan för att minska klassernas storlek och inte minst för att hålla skolan öppen för eleverna efter den vanliga skoldagen. När det gäller det senare menar jag att det handlar inte bara om några timmar på eftermiddagen (för läxläsning och dylikt) utan om kvällstid för att skapa meningsfull fritid för barn och ungdomar. Det handlar om en återuppbyggnad och utbyggnad av fritidsverksamhet med hög kvalité och för detta krävs anställning av utbildad fritidspersonal.
Sydsvenskan: här, här och här Intressant
Läs gårdagens inlägg på Röda Malmö: Intressant förslag för Hermodsdalsskolan

måndag 22 december 2008

Intressant förslag för Hermodsdalsskolan

Rektor Jytte med demonstrerande elever för två år sen...


För två år sen beslöt politikerna i Fosie, enligt undertecknad på ett mycket ovärdigt sätt, att lägga ner högstadiet på Hermodsdalsskolan. Ovärdigt därför att man negativt pekade ut och stigmatiserade ett helt högstadium, en hel skola och ett helt bostadsområde. I samma veva var nuvarande skolminister Jan Björklund inblandad och ville hitta syndabockar i tjugo elever på skolan som kallades ”rötägg”. Jag har skrivit om detta i ett tidigare inlägg.

Nu kommer förslag från Hermodsdalsskolans rektor, Jytte Lindborg, om att återinföra högstadiet. Dessutom vill hon införa radikala förändringar av ett slag som faller mig i smaken.
Ett av de förslag som jag gillar allra mest är max fjorton elever per klass, även på högstadiet. Jag tror att detta är rätt väg att gå för att göra det möjligt för vuxna i skolan att se och höra varje enskild elev och för att kunna ge den uppmärksamhet och bekräftelse som behövs.

Ett annat förslag, som också faller mig i smaken, är att skolan ska ta ett större ansvar för elevernas fritid. I Sydsvenskans artikel formuleras det så här:
” Skolan ska ansvara för elevens hela dag – både skola och fritid. Lärarna ska ha mer kontakt med eleverna och deras föräldrar än vad som normalt förväntas av lärare. Skolan ska regelbundet erbjuda hembesök. Skolan blir värd för öppen fritids- och föreningsverksamhet. Tanken är att de som idag betalar för fritids ska få det gratis. Idag kommer Fosie basket och Ldb FC Malmö till skolan och tränar eleverna – det ska bli mer sådant.”

Jag har tidigare skrivit om bristen på fritidsaktiviteter i Hermodsdal, inga satsningar gjordes under tio år när antalet barn och ungdomar ökade med sextio procent. Jag hoppas att Jyttes förslag blir verklighet, att skolan också hålles öppen kvällstid och att skolan kan bli en samlingspunkt för alla i området. Jag hoppas att detta inte stoppas av politikerna i Fosie och jag håller tummarna för att man inte låter den ekonomiska krisen bli en ursäkt för att sänka dessa goda förslag.

Mot bakgrund av händelserna i Rosengård måste jag också tillägga. Låt inte detta stanna vid Hermodsdal. Genomför det över hela stan. Det är våra barn och ungdomar värda.
Sydsvenskan: här, här och här Intressant

Formulera kraven för Rosengård

Låt inte Rosengård bli isolerat och utelämnat...


Frustrerade ungdomar, som inte vet hur de ska uttrycka sitt berättigade missnöje, liksom representanter för etablissmanget eller för rasistiska organisationer, som betecknar dem som "kriminella", får inte hindra oss från att resa kraven på rättvisa. Människor i områden som Rosengård, liksom andra arbetarområden, har rätt till arbete, anständiga bostäder och en fungerande offentlig välfärd. Det är den orättfärdiga politik, som förts av både borgerliga och socialdemokratiska regeringar, som ligger till grund för social oro och kravaller.

En ny rapport från Statistiska Centralbyrån, SCB, visar att den rikaste hundradelen av befolkningen äger 32 procent av alla tillgångar, den rikaste tiondelen äger 71 procent. Klyftorna växer i vårt land, medan vissa bara blir allt mer välbeställda får andra hålla tillgodo med kackorlackor i lägenheten, försämrad sjukvård och stängda fritidsgårdar.

Det är inte rätt att det är så och protesterna mot detta, även om de är oartikulerade och destruktiva, ska inte mötas med polis och mera våld. Vuxna ska ta sitt ansvar och förena sig med ungdomarna i gemensamma protester. Det är bra att vuxna i Rosengård gick ut och pratade med kidsen för att få stopp på meningslös vandalism och bränder. Men nu gäller det att också formulera kraven från Rosengård och börja kämpa för en förändring.

Alla vi andra måste också ta vårt ansvar. Ta ansvaret för att Rosengård inte blir isolerat och utelämnat. Hela Malmös arbetarbefolkning bör ställa upp för Rosengård, svensk eller utländsk bakgrund har ingen betydelse. Liksom Rosengård ska ställa upp för oss. Vi har nämligen alla, alla vanliga människor, vanliga löntagare, arbetare och lägre tjänstemän, gemensamma intressen av att den borgerliga klasspolitiken möts av en rörelse från samhällets gräsrötter.

Det är ju vi alla som bär upp samhället med vårt dagliga arbete och skapar alla värdena. Då kan vi inte överlåta till de rika och mäktiga att bestämma hur våra liv och vår tillvaro ska se ut. Det är hög tid nu att börja göra något åt de eskalerande orättvisorna. Samhällets rikedomar och resurser måste omfördelas från de välbeställda till vanligt folk, från privat lyxkonsumtion till fungerande offentlig välfärd.

Vi måste också sätta stopp för den annalkande massarbetslösheten. Den kan stoppas genom förstatliganden av stora företag, omställning av produktionen för hållbar utveckling, genom förändring av maktförhållandena i företagen, genom sänkning av arbetstiden och att vi delar på jobben. Det är dags att börja formulera kraven för Rosengård och för alla andra arbetarstadsdelar:

Arbete åt alla! Stopp för varsel och avskedanden!
Bekämpa diskriminering och rasism!
Bygg bort bostadsbristen med bra och billiga hyreslägenheter!
Rusta upp miljonprogramsområdena!
Fram med resurserna till skola och fritidsverksamhet!

Sydsvenskan: här, här, här SvD DN AB AB2 HD Dagen Intressant

Bloggar om politik, samhälle, rosengård, malmö, kravaller, polis, upplopp, demokrati, våld

Bloggat: Svensson Loke Andrea Doria

Tidigare inlägg om Rosengård på Röda Malmö:

Är det över nu i Rosengård?

Förövning i Rosengård?

Detta är bara början

Lyssna till Rosengård

Stöd upproret i Rosengård

Det är samhällets fel

söndag 21 december 2008

Är det över nu i Rosengård?

Nya protester väntar, i Rosengård och på många andra platser...


De två senaste kvällarna har det varit lugnare i Rosengård. Polisen har gått in för dialog och ett mera återhållsamt uppträdande, har det sagts. Vuxna från olika föreningar har varit ute i området och pratat med ungdomar under kvällstid. Detta har lett till mindre oroligheter och att vandalismen minskat.

Vi kan alltså se att ett mera sansat uppträdande ger resultat. De, det vill säga, rasister och folk på högerkanten, som hetsat och krävt hårdare tag, har alltså fått fel. Det är inte repression som gäller vid sådana här tillfällen, det är inte mera våld som är lösningen utan att politiker, myndigheter och poliser uppträder vettigt, lugnt och siktar på förhandlingar. Därmed kan man också konstatera hur korkat det var att dra ihop en sådan stor polisstyrka med förstärkningar från andra håll i landet.

Men det är tydligt att detta inte är moderaternas linje. De vill ställa sig in hos den rasistiska och högerextrema mobben runt Sverigedemokraterna. ”I detta läge är det tydligt att polisen behöver bättre resurser. Införandet av vattenkanoner måste åter börja diskuteras. Nu får det vara slut på daltet”, skriver Anja Sonesson, förste vice ordförande i Malmö kommunstyrelse och Stefan Lindhe, gruppledare i kommunfullmäktige. Som tur är intar polisledningen en mera sansad linje.

Rikspolischefen Bengt Svensson dömer ut vattenkanoner och menar att den mest effektiva metoden är dialog. För tillfället finns det alltså mera sansade tongångar inom etablissemanget, även om jag inte tror att detta är något att förlita sig på om det hettar till på allvar framöver. De repressiva tongångarna är på frammarsch inom borgerligheten.

Det andra jag skulle vilja lyfta fram i en summering av händelserna i Rosengård så här långt är de sanslösa påståendena om en allians mellan yttersta vänstern och islamiska fundamentalister. Det vi sett i verkligheten i Rosengård styrker inte alls den bilden. Islamiska kulturföreningen och ett stort antal andra islamiska föreningar deltog under lördagskvällen tillsammans med andra nattvandrare för att genom dialog med ungdomar få slut på våldet.

De islamiska föreningarna har tydligt deklarerat att de inte vill ha några våldsamheter och har förhandlat och samarbetat med såväl polisen som stadsdelsnämndens ordförande. Vad vi ser är alltså ingen allians mellan islamister och extremvänster utan ett samarbete mellan fundamentalisterna och etablissemanget.

Det tredje man kan konstatera är att kravallerna har gett vissa resultat. Förhandlingsviljan och attityden av tillmötesgående har ökat på sina håll inom etablissemanget, åtminstone för tillfället. ”Kanske kan ungdomarna få en ny lokal när Rosengårdsbadet byggs om”, sa stadsdelsordförande Andreas Konstantinides (s) efter mötet med de islamiska föreningarna.

Ett annat utspel, som uppenbart har samband med Rosengårdshändelserna, är ett uttalande från bostadsminister Mats Odell. Statens bostadskreditnämnd har föreslagit att staten ska vara med och finansiera upprustningen av slitna miljonprogramsområden, varav Rosengård är ett av de som främst kan komma i fråga. Mats Odell uppträdde i tv i går kväll och betecknade förslaget som ”intressant”.

Så försöker etablissemanget bemöta och kontrollera situationen. Alla skyller nu på ”utifrån” kommande ”bråkstakar”, "uppviglare" och interna ”kriminella”. En klassisk manöver från överheten. Det är också en starkt förenklad bild. Inga bindande löften om någonting har getts från etablissemanget. Alla de faktorer som legat bakom oroligheterna kommer att finnas kvar; fattigdomen, trångboddheten, urholkad välfärd och ökande klyftor i samhället. Under den närmaste tiden kommer arbetslösheten att nå nya rekordhöjder och många människor att konfronteras med ökad misär.


Den orättvisa borgerliga politiken kommer att fortsätta. Det innebär att missnöjet och protesterna också kommer att komma till uttryck på nytt, i Rosengård och på många andra platser. Och säkert på mer konstruktiva sätt än i form av de bilbränder som inträffat nu på morgonen. Den typen av protester är fullständigt meningslösa och kontraproduktiva.
Läs också tidigare inlägg om Rosengård på Röda Malmö:

lördag 20 december 2008

Förövning i Rosengård?

Det är inte kravallpoliser som löser Rosengårds problem...


Borgarsamhället skördar bara vad det har sått. Fattigdom, arbetslöshet, trångboddhet, diskriminering och urholkad välfärd – nu flyr man från sitt ansvar och vill lägga skulden på barn och ungdomar som farit illa. ”De borde skämmas”, utropar Skånska Dagbladet idag, men det är inte politiker och överklass man åsyftar utan de marginaliserade och frustrerade ungdomar som inte vet hur det ska uttrycka sin förtvivlan.

”Här finns ingenting att försöka förstå”, utropar borgare och rasister i kör. ”Här ska bara kväsas, hit med mera polis”. Så klart man vill stänga ögonen och hålla för öronen för att förneka den egna skulden till det som sker. ”Utomstående”, kallar man de ungdomar som kommer från andra liknande områden. Men här finns inga utomstående, Rosengård angår oss alla. Kanske är det skrämmande för överheten om ungdomar från andra marginaliserade områden som t ex Hermodsdal eller Kroksbäck upptäcker att de har intressen gemensamma med ungdomarna i Rosengård?

Det sägs att så kallade autonoma ungdomar också blandar sig i leken. Tänk om det pågår ett integrationsprojekt här? Tänk om det knyts kontakter mellan ungdomar från olika områden och med olika bakgrund? Tänk om de lyckas med något som inte borgarsamhället har klarat av? Det var förstås inte detta som överheten hade tänkt sig med allt vackert snack om integration samtidigt som man gör människor arbetslösa och ökar misären i samhället. Kanske växer det nu fram en integration underifrån, en integration som på sikt kan bli mycket farligare för borgarna än den lilla kravallungen i Rosengård? Då är det som händer nu bara att betrakta som en liten förövning.

Går det att förstå våldet och vandaliseringen i Rosengård? Ja, det går alldeles utmärkt om man lägger bort skygglapparna. På samma sätt som det går att förstå varför barn och ungdomar blir kriminella eller sysslar med skadegörelse. Alla som är fattiga eller trångbodda blir inte kriminella, men båda dessa företeelser är riskfaktorer. När flera sådana riskfaktorer läggs till varandra och blandas med t ex problem i familjen eller skolan då ökar faran påtagligt. Sen kan moralisterna skrika sig hesa om det personliga ansvaret men det går inte att förklara sociala företeelser enbart utifrån individnivå.

I Rosengård, liksom på många andra håll i Malmö och övriga Sverige, bildar fattigdomen, arbetslösheten, trångboddheten, diskrimineringen och rasismen bakgrundsmattan till det sker. Många ungdomar i de här områden har dålig erfarenhet av poliser och känt sig dömda av dem på förhand. Polisens uppträdande i samband med konflikten om källarmoskén blev en tändande gnista. Nästa gång kan det vara något annat. Alla påståenden om en allians mellan ”vänsterextremister” och fundamentalistiska islamister är rena sagorna.

Är våld och vandalisering ett bra sätt att uttrycka sina protester på i nuläget? Jag tror inte det, därför har jag hela tiden sagt att jag stödjer upproret på Rosengård, men tar avstånd från kampmetoderna. Men jag tar inte avstånd från barnen och ungdomarna, inte ens de som är direkt inblandande i upploppen. Tvärtom, jag tar dem i försvar. Det är inte i första hand mot dem som kritiken ska riktas. Ansvaret för den situation som lett fram till våldet och skadegörelsen vilar tungt på den svenska överklassen, på politiker, bostadsbolag, polisen och rasisterna. "Utanförskapet är ingen ursäkt att tillgripa våld", säger Nyamko Sabuni, integrationsminister och högste ansvarige för situationen och visar därmed upp sin totala brist på insikt och vilja att ta ansvar.


Nu spelar de alla ett vämjeligt spel och låtsas omsorg om Rosengårdsborna som de vill rädda från kravaller och otrygghet. Tro dem inte, de är de själva som bär skulden och de kommer inte att lära sig av det som sker nu heller. De tänker fortsätta med en krispolitik och nedskärningspolitik som drabbar den stora majoriteten i samhället samt ökad övervakning för att kontrollera opposition. Snart har vi alla anledning att gå ut på gatorna för att uttrycka våra intressen.

Sydsvenskan: här, här, här, här, här SvD DN DN2 Kb HD HD Dagen Allt om barn Intressant


Bloggat: Svensson

Tidigare inlägg om Rosengård på Röda Malmö:

fredag 19 december 2008

Detta är bara början

Rosengård brinner igen...


Vad handlar händelserna i Rosengård om? Kriminella vandaler? Föräldrar som inte kan uppfostra sina barn? Extrema islamister? Svenska vänsterextremister? Lägre stående folkslag? De enkla förklaringarna duggar tätt från högerhåll. Det spekuleras vilt och det rasistiska hatet får fritt utlopp. Det värsta i den här historien är inte eldarna som flammar upp på Rosengård, sådant går lätt att städa upp och återställa. Det hemska är den avgrund av fascistoida och repressiva tankegångar som blottas.

Nationalistiskt hat och borgerlig inskränkthet blockerar förmågan till analys och förståelse av vad som ligger till grund för upproret i Rosengård. Om man ska förstå barnen och ungdomarna så måste man utgår från att de är människor som reagerar på en situation, en situation som de inte själva har valt eller är skuld till. Det finns mycket att säga om den situationen, men för att bara nämna en faktor så kan jag peka på den utbredda barnfattigdomen, den värsta i Sverige.

På tv har Uppdrag Granskning vid ett par tillfällen visat inslag från Herrgården i Rosengård. Giriga fastighetsbolag har under många år gjort vinster på ockerhyror och obefintligt underhåll. Barnfamiljer har tvingats bo med mögel och kackerlackor. Det är så vårt samhälle har behandlat dessa invandrare. Berörda myndigheter har struntat i klagomålen.

Lägg till detta den utbredda diskrimineringen och rasismen som gör det omöjligt för många invandrare att få ett jobb eller åtminstone ett anständigt jobb. En diskriminering som också begränsar möjligheterna att få bostad. Invandrarbarnen får från början klart för sig att de inte duger, att de är en andra klassens medborgare. De här barnen är inte dummare än andra, deras reaktioner är sunda – det är samhället som är sjukt.

Där har du något om den bakgrund mot vilken händelserna i Rosengård äger rum. Det är omöjligt att bortse från den, för den ger också förklaringen till varför läget är så eldfängt. För den senaste ungdomsrevolten (det är inte första gången det brinner i Rosengård) spelar avhysningen av islamiska kulturföreningen från dess lokaler i Herrgården en roll.

Folk demonstrerade fredligt vid ett antal tillfällen och mot slutet var det en del ungdomar som ockuperade lokalen. Så långt gick allt lugnt tillväga. Det var först när polis sattes in och dessa uppträdde brutalt som det hettade till och en del ungdomar började använda våld och vandalisering som motdrag. Att fastighetsbolaget lät barrikadera fritidslokalen med containrar var också ett provocerande inslag.

I dag läser jag i Sydsvenskan en märklig krönika av Pernilla Ouis, bitr lektor vid Malmö högskola. Hon spekulerar i att den islamiska föreningen skulle domineras av en ideologisk riktning inom islam som kallas salafi och anses vara den ”mest hårdföra, puritana och västfientliga tolkningen av islam" samt att svenska antifascister nu har ingått ett förbund med dessa fascistoida grupperingar.

Det är märkligt att även bildade personer ur etablissemanget kan nedlåta sig till sådana hårresande slutsatser. Dock måste jag säga att även en blind höna hittar ett korn, eller två till och med. Låt mig här plocka fram två citat från hennes text:

”I moskéerna finns människor som stödjer familjer i migrationsprocessen och skapar en meningsfull verksamhet för dem som lever i utanförskap”… Samtidigt – även om de inte får en ny lokal så försvinner inte salafi från Rosengård, däremot förloras en kontaktkanal för samhället att föra dialog med dem.”

Jag vill också avslutningsvis peka på ett litet ljus i mörkret, politikermörkret. Det är vad Adrian Kaba, ung s-politiker från Rosengård, skriver på sin blogg i dag under rubriken ” Det här är något större än en ockuperad källarmoské”. Adrian pekar på att det var just polisingripandena som trappade upp motsättningarna och fortsätter: ”Detta är ingen huvudsaklig polisiär fråga, utan det är en samhällsfråga som samhällets representanter, politiker, som jag själv, och så som andra, måste bära ansvar för…Utan att samhället klarar av att hantera det huvudsakliga ansvaret för det misslyckade integrations- och invandringspolitiken, kommer vanligt folk och Rosengårds rykte att åter betala för konsekvenserna av ett samhälle som är mer segregerad än integrerad.”

Det som händer i Rosengård måste betraktas i sitt sammanhang och ansvaret återföras dit det hör hemma. Om inte så sker kan vi lugnt konstatera att bränderna på Rosengård bara är början…


Det går att möta den här situationen på ett värdigt sätt, utan polisrepression och utan rasistiskt hat. Men då får vi formulera oss på ett för högerfolk och rasister fullständigt obegripligt sätt. Det går att stödja ungdomarnas revolt utan att ta ställning för vandalisering, det går att stödja de islamiska föreningarnas rätt till en lokal utan att ta ställning för någon religiös riktning och det går att hävda att polisen ska bort från Rosengård för att det ska bli lugnt.
Läs även tidigare inlägg på Röda Malmö om Rosengård:


Lyssna till Rosengård

Det är ju uppenbart så att något gått snett i Rosengård. Att nu bara skylla på extremister innebär att man är med och trappar upp konflikten. Politiker, bostadsbolag och polisen har inte hanterat saker och ting på ett vettigt sätt. Det är flera olika saker som ligger till grund för att det finns ett stort missnöje i stadsdelen.
Detta missnöje kan inte isoleras till någon minoritetsuppfattning inom islam. Min åsikt är att etablissemanget genom sin nonchalans och rasisterna genom sitt hat driver ungdomar i händerna på eventuella religiösa riktningar. Varför har inte de etablerade politiska partierna och andra kunnat visa på ett attraktivt alternativ?
Våld och förstörelse är ett uttryck för samhällets misslyckande. Man kan mycket väl stödja upproret i Rosengård utan att ställa sig bakom vandalism. Det gäller bara att försöka se bakom skenet och förstå att här finns djupare orsaker. Dra bort poliserna från Rosengård! Sätt igång och förhandla och lyssna på vad människorna i Rosengård vill.

SvD SvD2 DN DN2 AB AB2 Kb HD SDS Intressant
Bloggar om politik, samhälle, rosengård, kravaller, polis
Bloggat: Karin, PM och Leos blogg Svensson

Tidigare inlägg om Rosengård på Röda Malmö:
Stöd upproret i Rosengård
Det är samhällets fel