Mellan tvåtusen och tretusen personer gav sig idag ut i en demonstration på gatorna i Teheran. Detta med anledning av att det är tioårsdagen av studentupproret i juli 1999. Det skreks "Död åt diktatorn". Det utbröt tumult vid demonstrationen och polisen använde tårgas och sköt i luften.
AB: "På torsdagen blev det också känt att den framstående advokaten Mohamed Ali Dadkhah gripits på sitt kontor i Teheran. Dadkhadah har arbetat nära juristen och Nobelpristagaren Shirin Ebadi. Enligt människorättsgrupper har cirka 2 000 personer gripits efter protesterna förra månaden. En del av dem är framstående reformvänliga advokater eller journalister."
Här ett inlägg jag skrev nyligen om Iran:
Vi står på de kämpande iraniernas sida
Det iranska samhället går havande med revolutionen, den revolution som för trettio år sen aldrig förlöstes. Alla de förhoppningar om frihet och rättvisa som sveks av den islamiska republiken, de drömmar som undertrycktes men aldrig kunde utplånas, har fått nytt liv när människor i massomfattning strömmat ut på gatorna de senaste veckorna. Kvinnor, unga, arbetare och förtryckta folkslag i Teheran och många andra platser har höjt sin röst mot förtrycket.
Det gör ett något patetiskt intryck när regimen försöker skylla ”oroligheterna” på utländska konspirationer. Förvisso agerar amerikanska, brittiska och andra säkerhetstjänster, men deras inflytande på massrörelsen måste vara närmast noll. Bland iranierna finns historien närvarande, den historia av utländsk imperialistisk aggression som gjort stora delar av befolkningen medveten om vilken roll länderna i väst spelar.
USA:s strategi går ut på att kontrollera alla oljerika områden i världen. Det gäller framför allt Mellanöstern där en stor del av den någorlunda lätt utvinningsbara oljan finns kvar. Sen länge har man behärskat Saudiarabien och de mindre emiraten medan Irak och Iran har varit irritationsmomenten. Inte på grund av de diktaturer som funnits där utan därför att de inte varit på ”rätt” sida.
Iran har i åratal levt under bombhot. Misslyckandena för Bushs politik har tvingat fram en något försiktigare hållning, men naturligtvis kvarstår strävandena från amerikansk sida.
Mahmoud Ahmadinejad, den sittande presidenten i Iran, är den inom regimen som profilerar sig mest markant med en anti-imperialistisk och anti-sionistisk retorik, en framtoning som tydligen också slagit blå dunster i ögonen på en del inom den internationella vänstern.
Men Ahmadinejad är allt annat än vänster även om han på populistiskt manér framställer sig som arbetarnas vän genom att dela ut gratis soppa i fattigkvarteren. Snarare måste han karaktäriseras som en islamofascistisk skurk, företrädande en klass av nyrika som tjänat på korruptionen och baserar sin makt på ett megaföretag kallat ”revolutionsgarde” och på en stenhård diktatur som förbjuder arbetarna att organisera sig fackligt och politiskt.
Presidentvalet ägde rum mot bakgrund av det spända förhållandet till väst, tilltagande ekonomiska problem och ökande spänningar mellan olika fraktioner inom den styrande eliten i landet. Den främste utmanaren, ”reformisten”, Mir Hossein Mousavi, utlovade ökad frihet för kvinnorna, mindre konfrontation med väst och större ekonomisk liberalisering. Bakom honom står den främste av miljonärsmullorna, de stormrike Rafsanjani som vill ha ett bättre klimat för affärerna.
Mousavi vill ha förändringar inom diktaturens ramar, men hans kritik mot Ahmadinejad, bland annat framförd i en uppmärksammad debatt i statstelevisionen, tände en gnista för proteströrelsen. Enligt den iranska grundlagen ska valresultat inte presenteras tidigare än tre dagar efter valdagen, men denna gång var Mahmoud Ahmadinejad och inrikesministeriet – som han själv har utsett – snabba med att utropa honom som segrare och landets president i ytterligare fyra år.
Detta blev för mycket för miljoner människor som inte kunde uppfatta det som skedde som annat än en regelrätt statskupp. Under de följande dagarna kokade landets gator av upprörda människor. Demonstrationer förbjöds, men kunde inte hindras. Mousavi som först ville böja sig pressades av massorna att gå ut. Polisen tvangs förhålla sig passiv. Regimen medgav visst begränsat fusk.
På fredagen höll högsta ledaren ayatollah Ali Khamenei sin fredagsbön, godkände valresultatet, gav sitt fulla stöd till Ahmadinejad och hotade demonstranterna med hårda tag. Våld blev det, men ändå inte slut för protesterna. Med sitt liv som insats har modiga människor fortsatt att slåss för friheten.
Det som hänt är ett uppvaknande som kan bli början till slutet för en regim som nu förlorat ytterligare mycket av sin auktoritet. Hos många människor har protesterna ingjutit mod och skapat föreställningar om att en förändring är möjlig. Frågan om en generalstrejk har väckts. Träder arbetarklassen in på scenen i full skala kan mycket hända.
Arbetarklassens ankomst i denna rörelse kan ge den nödvändiga sammanhållningen och styrkan att besegra den islamiska regimen och etablera en ny demokrati och social republik som står emot imperialistiska och sionistiska attacker. Kampen för sanna demokratiska rättigheter, rätten att strejka, rätten att hålla fria val, att bilda fria fackföreningar och politiska partier såväl som kamp för sociala rättigheter och jämlikhet mellan män och kvinnor måste baseras på internationell solidaritet. Deras kamp är vår.
Det iranska samhället går havande med revolutionen, den revolution som för trettio år sen aldrig förlöstes. Alla de förhoppningar om frihet och rättvisa som sveks av den islamiska republiken, de drömmar som undertrycktes men aldrig kunde utplånas, har fått nytt liv när människor i massomfattning strömmat ut på gatorna de senaste veckorna. Kvinnor, unga, arbetare och förtryckta folkslag i Teheran och många andra platser har höjt sin röst mot förtrycket.
Det gör ett något patetiskt intryck när regimen försöker skylla ”oroligheterna” på utländska konspirationer. Förvisso agerar amerikanska, brittiska och andra säkerhetstjänster, men deras inflytande på massrörelsen måste vara närmast noll. Bland iranierna finns historien närvarande, den historia av utländsk imperialistisk aggression som gjort stora delar av befolkningen medveten om vilken roll länderna i väst spelar.
USA:s strategi går ut på att kontrollera alla oljerika områden i världen. Det gäller framför allt Mellanöstern där en stor del av den någorlunda lätt utvinningsbara oljan finns kvar. Sen länge har man behärskat Saudiarabien och de mindre emiraten medan Irak och Iran har varit irritationsmomenten. Inte på grund av de diktaturer som funnits där utan därför att de inte varit på ”rätt” sida.
Iran har i åratal levt under bombhot. Misslyckandena för Bushs politik har tvingat fram en något försiktigare hållning, men naturligtvis kvarstår strävandena från amerikansk sida.
Mahmoud Ahmadinejad, den sittande presidenten i Iran, är den inom regimen som profilerar sig mest markant med en anti-imperialistisk och anti-sionistisk retorik, en framtoning som tydligen också slagit blå dunster i ögonen på en del inom den internationella vänstern.
Men Ahmadinejad är allt annat än vänster även om han på populistiskt manér framställer sig som arbetarnas vän genom att dela ut gratis soppa i fattigkvarteren. Snarare måste han karaktäriseras som en islamofascistisk skurk, företrädande en klass av nyrika som tjänat på korruptionen och baserar sin makt på ett megaföretag kallat ”revolutionsgarde” och på en stenhård diktatur som förbjuder arbetarna att organisera sig fackligt och politiskt.
Presidentvalet ägde rum mot bakgrund av det spända förhållandet till väst, tilltagande ekonomiska problem och ökande spänningar mellan olika fraktioner inom den styrande eliten i landet. Den främste utmanaren, ”reformisten”, Mir Hossein Mousavi, utlovade ökad frihet för kvinnorna, mindre konfrontation med väst och större ekonomisk liberalisering. Bakom honom står den främste av miljonärsmullorna, de stormrike Rafsanjani som vill ha ett bättre klimat för affärerna.
Mousavi vill ha förändringar inom diktaturens ramar, men hans kritik mot Ahmadinejad, bland annat framförd i en uppmärksammad debatt i statstelevisionen, tände en gnista för proteströrelsen. Enligt den iranska grundlagen ska valresultat inte presenteras tidigare än tre dagar efter valdagen, men denna gång var Mahmoud Ahmadinejad och inrikesministeriet – som han själv har utsett – snabba med att utropa honom som segrare och landets president i ytterligare fyra år.
Detta blev för mycket för miljoner människor som inte kunde uppfatta det som skedde som annat än en regelrätt statskupp. Under de följande dagarna kokade landets gator av upprörda människor. Demonstrationer förbjöds, men kunde inte hindras. Mousavi som först ville böja sig pressades av massorna att gå ut. Polisen tvangs förhålla sig passiv. Regimen medgav visst begränsat fusk.
På fredagen höll högsta ledaren ayatollah Ali Khamenei sin fredagsbön, godkände valresultatet, gav sitt fulla stöd till Ahmadinejad och hotade demonstranterna med hårda tag. Våld blev det, men ändå inte slut för protesterna. Med sitt liv som insats har modiga människor fortsatt att slåss för friheten.
Det som hänt är ett uppvaknande som kan bli början till slutet för en regim som nu förlorat ytterligare mycket av sin auktoritet. Hos många människor har protesterna ingjutit mod och skapat föreställningar om att en förändring är möjlig. Frågan om en generalstrejk har väckts. Träder arbetarklassen in på scenen i full skala kan mycket hända.
Arbetarklassens ankomst i denna rörelse kan ge den nödvändiga sammanhållningen och styrkan att besegra den islamiska regimen och etablera en ny demokrati och social republik som står emot imperialistiska och sionistiska attacker. Kampen för sanna demokratiska rättigheter, rätten att strejka, rätten att hålla fria val, att bilda fria fackföreningar och politiska partier såväl som kamp för sociala rättigheter och jämlikhet mellan män och kvinnor måste baseras på internationell solidaritet. Deras kamp är vår.
Tidigare inlägg i dag på Röda Malmö:
7 kommentarer:
Hej , Jag vill bara säga det här. Mousavi är inte vad ni tror. M-16 , CIA och National endowment for democracy ( NED ) var det som startade protesterna efter förlusten mot Ahmadinejad. Ahmadinejad vann överlägset ( Ca 60 % ) Men dessa ligister kan inte acceptera att deras motståndare har vunnit. Tro det eller ej men jag har hemligstämplade dokument på Mousavi ink. Kontakter med NED som visar att han är en marionettdocka. Jag har just varit i teheran , och det jag har att säga är att Väst nu försöker sprida sin hatpropaganda mot regimen där som dem har gjort flertalet gånger ( 1952 ) . Regimen i Iran har aldrig hängt demonstranter som Väst påstår då jag har varit i Teheran och fått information. Och för det andra vill jag bara säga det att Neda ( Flickan som blev skjuten ) Blev skjuten av en iranier värvad av västerländska underättelsetjänster. Kulan som träffade henne var en amerikansk variant som inte går att få tag i Iran. Tiotusentals sms skickades med videon där Neda ligger blödande ( jag är en av dem som fick videon genom sms ) Så det jag vill säga är att det väst skriver i media är lika med bullshit. Regimen i Iran är hårda men inte som väst föreställer det. I kina har över 800 människor dött på 3 dagar men inte har väst uppmärksammat det lika mycket som Irankravallerna ?
Jag har hemligstämplade dokument som bevisar Mousavis planer och " in the plans includes to ASSASSINATE a victim to convince the Western population " - HSD
// Vänliga hälsningar Serosto
Ahmadinejad är Islams bästa företrädare, och visar islams rätta ansikte. Makten är det som gäller, att dela ut mat stavas röstköp.
Ahmadinejad HATAR frihet, USA, Israel och han hatar alla demokratiska system, alltså är han kommunist.
...till Serosto:
Varför går du inte ut med dina hemliga dokument och uppgifter? Det måste vara nästintill brottsligt att hålla sådant för sig själv.
...till anonym om Ahmadinejad:
Du glömde en sak, han hatar inte bara frihet, han hatar allt som har med vänster att göra. Han företräder en regim som dödat tusentals vänsteranhängare, som förbjuder fackföreningar och allt som kan sammanknippas med arbetarrörelse.
Ronny, ingen människa är rent ond.
Adolf Hitler var vegetarian och tyckte mycket om djur. De djurskyddslagar vi har i västvärlden har uppkommit på grund av just Adolf Hitler. Nu håller ju iof de lagarna sakta men säkert på att tas bort så att "vissa" ska få döda djur genom att hänga upp dem upp och ner, skära av dem halsen och låta dem blöda ihjäl.
Men i vilket fall, tydligen har Ahmadinejad bra sidor också. Vad kommunism och arbetarrörelse har att göra med varandra förstår jag dock inte riktigt, men du kanske blandat ihop teori och praktik (rätt vanligt bland rödingar, en av anledningarna till varför de aldrig lär sig något).
Serosto, du har det, va? Låt mig gissa, i lådan med papperna som visar obduktionen av en utomjording samt George Bush Juniors planer på att attackera USA den 9:e september?
Serosto är det .det ni gör på ambasaden att sitta och sprida lögnaktig propaganda
först sa ni att hon dog för att hon var ute och protesterade
sedan när hon blev en symbol för frihets kämparna och hon blev känd över hela välden ja då hette det att hon var en helig krigare och hade dött martyr döden och hade blivit dödat av en demonsrant
sedan hette det att hon hade blivit dödat av en yrkesmördare som en bbc jornalist hade bestält
och vad du säger om hängningr stämmer inte det finns fle vittnen som säger att folk har blivit hängda för att dom är politiska motståndare till regimen .men man anger en annan orsak som tex knarkbrott .man bli även hängd om man lämnar islam och byter till en annan religion då blir man också hängd och det du säger om väst har jag bara en sak att säga om ni skyller på vest och bå det sättet försöka vifta bort att folket vill ha friheter som att de inte vill att någon moral polis ska sitta och bestämma hur de ska kä sig eller hur de ska bete sig .,de vill också ha rätten att tala fritt och skriva fritt .men framförallt blev de rasande när val fusket gjorde att den dom inte hade röstat på vann valet trotts att han inte skulle ha fått mer 20 miljoner röster .den högste ledaren själv bestälde en mätning som visade att mosavi skulle få minst 54% av alla röster i hela iran och fusket var omfattande har hun en person få mer än 100% i 170 städer bara det är ett besvis för fusk plus att man ändrade numret för kandidaderna på ambasaden så det blev ett nr på förmiddan för mousavi och ett annat nr på eftermiddagen .detta var en ren manupulation finns många fler ex också
...till Illwill:
Att Hitler var vegetarian är knappast relevant i en diskussion om nazismen.
Vilka "goda sidor" hos Ahmadinejad tycker du är relevanta i en diskussion om förtrycket i Iran?
Vad arbetarrörelse och kommunism har med varandra att göra? Om du vet det minsta om nittonhundratalets historia så känner du också till att arbetarrörelsen i både Europa och i hela världen var delad i huvudsak i två stora delar, dels den socialdemokratiska och dels den kommunistiska. I en del länder var det socialdemokraterna som var störst, i andra var det kommunisterna. I till exempel Frankrike var det länge kommunisterna som var det stora partiet inom arbetarrörelsen.
Skicka en kommentar