
Det är klart att alliansregeringen måste bort. Högerpolitiken är outhärdlig. Frågan är om det blir bättre med den rödgröna oppositionen vid regeringsrodret? Det är klart att skatten måste höjas för miljonärer och höginkomsttagare och att kommunerna ska ha mera pengar. Men hur stora blir förändringarna?
Risken är stor att det handlar om mycket kosmetika och i praktiken fortsatt högerpolitik. Marginella skattehöjningar för de rika (inte kan väl förlorat jobbskatteavdrag för den som tjänar över 115 000 kr i månaden kallas för en "chockhöjning" som en del borgarmedia gör). Samtidigt håller socialdemokraterna fast vid urholkningen av den offentliga välfärden och accepterar allt mera av privatiseringar och borgerliga vårdvals-"reformer". Thomas Bodström vecklar in sig i försvaret av privata vinster inom skolan. Och Sahlin velar om FRA:s avlyssning.
Vi kommer även under en "rödgrön" regering att få dras med den förstärkning av kapitalmakten som socialdemokratiska regeringar gick i spetsen för när man under 80-talets andra hälft avskaffade kredit- och valutahandelsregleringar. Därmed gav man också storbolagen möjlighet att hota all välfärdspolitik med utflyttning av jobb och investeringar.
Den nyliberalt inspirerade politik, som förts av både socialdemokratiska och borgerliga regeringar i tjugofem års tid, har ökat klassklyftorna och omfördelat tillgångarna från fattiga till rika, från offentligt till privat, från arbete till kapital. Vänsterpartiet har pressats, och låtit sig pressas, högerut och accepterat utgiftstaket i statsbudgeten för att få ingå i det kommande regeringssamarbetet.
Visst behöver vi en rödgrön regering, men då måste det vara en vänsterregering som gör skäl för namnet. En regering som bryter med den tidigare förda politiken, ställer sig uppgiften att förändra styrkeförhållandena i samhället, bryter kapitalmakten, överför tillräckliga resurser till offentlig välfärd för vanligt folk och stoppar det svenska deltagandet i USA:s imperialistiska krig i Afghanistan.
I stället för att skapa en verklig vänsterkraft i samhället drar Mona Sahlin åt höger. Därmed spelar hon också högerkrafterna i händerna. Strategin att försöka vinna "medelklassväljare" genom att lägga sig nära alliansen bekräftar bara högerpolitiken och gör att många hellre föredrar originalet. Det är tragiskt att Lars Ohly och vänsterpartiets ledning inte förmår upprätthålla en anti-kapitalistisk strategi i det här läget.
Tidigare inlägg i dag på Röda Malmö:
5 kommentarer:
Planekonomernas överhetsperspektiv skall alltså drabba dem som arbetar. Helt klart är att sossarna behöver tillbringa mer tid i opposition. Miljömupparna får aldrig hamna i regering, inte heller de gamla landsförrädarna i vpk.
"Den nyliberalt inspirerade politik, som förts av både socialdemokratiska och borgerliga regeringar i tjugofem års tid, har ökat klassklyftorna"
Källa på att klassklyftorna ökat på 25år tack :)
FAKTA - Klassklyftorna växer
Inkomster/ Inkomstfördelningen i Sverige är vid en internationell jämförelse låg. Men sedan
1981 har inkomstskillnaderna ökat kraftigt, med omkring 50 procent. Skillnaderna har ökat
över hela spektrat – mellan de lägst avlönade och medelinkomsttagarna, såväl som mellan
medelinkomsstagarna och de högst avlönade. Och toppskiktet har dragit ifrån rejält.
Inkomsten för de 5000 mest högavlönade var 1980 7,4 gånger så hög som
genomsnittsinkomsten. 20 år senare hade den ökat till 25 gånger genomsnittsinkomsten.
Inkomst är inte det samma som lön. Inkomst inkluderar också kapitalinkomster, skatter och
bidrag.
Löner/ Löneklyftan mellan arbetare och tjänstemän har vidgats de senaste åren. LOkollektivets
löner ökade med 52 procent mellan åren 1993 och 2005, och tjänstemännens
med löner med hela 64 procent. 2004 hade en genomsnittlig städare en månadslön på 16
400 kronor, och en VD eller verkschef en månadslön på 65 100 kr. Den mest iögonfallande
löneklyftan är dock den mellan de riktigt högavlönade och det stora flertalet löntagare.
Näringslivets toppchefer tjänade 1980, efter en period av kraftig utjämning, omkring 10
industriarbetarlöner. 2005 gick det nästan 32 industriarbetarlöner på en genomsnittlig
chefslön – bonusar och optioner undantagna.
Förmögenheter/ De växande inkomstklyftorna återspeglas i de växande
förmögenhetsklyftorna. Den totala privata nettoförmögenheten (förmögenhet minus skulder) i
Sverige uppgår till minst 3400 miljarder kronor. Om man skulle fördela detta på alla svenskar
skulle var och en få omkring 400 000 kronor. 70 procent av den totala nettoförmögenheten är
så kallade reala tillgångar, det vill säga fastigheter och bostäder. Resten är finansiella
tillgångar. Omkring 70 procent av den samlade förmögenheten innehas av de rikaste 10
procenten. För dessa har förmögenheten ökat med 11 procent de senaste fem åren. Den
rikaste tiondelen äger 77 procent av det totala aktievärdet. 44 procent var koncentrerat till
den rikaste procenten. De rika gör också stora vinster på sitt kapital, såväl i form av utdelning
som i ökat aktievärde. Samtidigt har 30 procent av Sveriges befolkning större skulder än
tillgångar, och därmed en ”negativ förmögenhet”.
Källa: Sven Nelander, utredare på LO i rapporten ”Inkomster och förmögenheter”. Återgivet i en artikel av Kent Werne:
http://www.abf.se/FileArchive_Root//ABF/_Enhetens%20dokument/Internationellt/Ett%20R%C3%A4ttvist%20Europa/Klyftorna%20v%C3%A4xer%20kraftigt.pdf
Så om jag sparar mina pengar och förvaltar dom väl istället för att supa upp dem på krogen så hjälper jag till och skapar klassklyftor?
Det finns de som är fattiga för de faktiskt spenderar pengar medans andra faktiskt sparar.
En sak är säker våran levnadsstandard har höjts avsevärt på 25 år.
Det skulle vara kul någon gång Ronny om du kunde redogöra hur ditt framtidsamhälle skulle se ut. Hur skulle beslut skall tas, hur lagar skall stiftas, mm.
Och framför allt hur ni skulle hantera oliktänkande.
Skicka en kommentar