lördag 31 januari 2009

Ingo – legendaren


Varför ska jag skriva om Ingo? Varför har jag en tendens att bli sentimental en sån här dag? Ingemar Johansson var en del av min barndom. Som ”alla” andra satt vi uppe den där natten 1959 när jag var tio år. Farsan hade lovat mig och min lillebror att väcka oss i god tid och han höll sitt löfte så vi kunde bänka oss kring radioapparaten.

Det måste vara svårt för människor att förstå hur vi kunde engagera oss så i den matchen och de två följande returmatcherna åren därpå. Boxning på den tiden var en sport av helt andra digniteter. En svensk arbetargrabb som utmanade eliten och fick komma till drömlandet USA – det var nästan overkligt.

Nu förefaller hela den tidens Sverige som overkligt. Folkhemmet på sin höjdpunkt, Erlander var statsminister, Gustav den sjätte Adolf var kung, samhällskritik lyste med sin frånvaro, i öst styrde ”Krusse” och det kalla kriget gick mot sitt slut. USA var vår fixstjärna, framtidslandet där allt spännande kom ifrån, Elvis Presley och rockmusiken, vildvästernstjärnorna, bröderna Cartwright på svartvit tv…

Snart skulle sprickorna i folkhemmet börja visa sig och kapitalismens högkonjunktur väckte förhoppningar hos vanligt folk om den ”skördetid” som sossarna utlovat. Skrällen kom med gruvarbetarstrejken 1969 då arbetarna satte sig och visade mycket åskådligt vem som producerar alla värden i samhället. Solidariteten i arbetarleden var enorm och folk stod i långa köer för att lägga pengar i bössorna till gruvarbetarnas strejkfond.

Det var också den tid då vår bild av barndomens Amerika rasade i takt med att bomberna trasade sönder Vietnams byar och städer. Ändå fanns en fast tro på framtiden och möjligheten att förändra. Det var först fram på åttiotalet som saker och ting började gå överklassens väg. Socialdemokratin retirerade för den borgerliga offensiven och började rasera vad man själv varit med om att bygga upp.

Ingemar Johansson hade inte mycket att göra med detta. Han gjorde sin egen klassresa och blev förmögen. Jag vet inte hur det påverkade honom personligen, många har vittnat om att han förblev en ”vanlig människa”. Det kan så vara, i varje fall hamnade han inte i samma isolering som nutidens superhjältar. På något sätt var det också en tid då maktpositionerna i samhället var något annorlunda, Wallenbergarna gick ju fram under mottot ”verka men inte synas”.

När man filosoferar en sån här dag så kan man tänka att det är inte bara en del av ens egen barndom som går i graven med Ingmar Johansson utan också en unik period i vår historia. En gyllene epok som möjliggjordes av sådana händelser som ryska revolutionen och segern över Hitlertyskland och som tillät arbetarrörelsen i vårt land att under en kort period spela rollen av utjämnare av klasskillnader. Där ifrån har vi också lärdomen att om vanligt folk åter ska kunna hävda sig på samhällarenan så vill det till en reorganisering av arbetarrörelsen i internationell skala.
Sydsv SvD: 1 2 3 4 5 DN: 1 2 3 AB: 1 2 3 4 Intressant

Har Björklund rätt?

Är det flum och brist på kontroll som försämrar svensk skola?

Utbildningsminister Jan Björklund har spridit diverse omdömen om svensk skola omkring sig. Han har bland annat menat att vi ”har världens största ordningsproblem” och att ”Sverige ligger långt ner i tabellerna” när det gäller kunskaper. Sveriges Radio genomförde i en rad program, ”Kris i skolan?” en granskning av Björklunds uttalanden och fann att de var grovt felaktiga och stämde dåligt med fakta.

Bekräftar då den senaste rapporten från Skolverket Björklunds bild av svensk skola? Nej, det gör den inte. Björklunds svartmålning får inget stöd. ” Under de senaste 20 åren har svenska elever i grundskolan presterat över genomsnittet i flertalet av de internationella studierna”, menar Skolverket efter sin granskning.

Det finns dock en negativ kunskapsutveckling från 90-talet och framåt. Innebär det att man kan instämma i Björklunds uppfattning om att orsakerna till detta ligger i den ”flumskola” som han menar vi haft det senaste halvseklet? Nej, definitivt inte. Jag skulle inte heller vilja ge mitt bifall till hans recept för att förbättra skolan, det vill säga fler prov, tidigare betyg, ökad kontroll osv.

Jag vill nog söka orsakerna någon annanstans och jag menar att det är dags att man också tar itu med den sidan av saken på ett mera vetenskapligt sätt. Gärna i kombination med att man lyssnar på de som jobbar i skolan. Själv skulle jag nog vilja peka på sådana saker som de stora klasserna, nedskärningarna av resurser, brist på utbildad personal och utsattheten för barn och ungdomar vars familjer drabbas av segregation, arbetslöshet, försämrad välfärd och ökad social misär.

Israelerna skjuter civila

Den skjutna Ulrika Andersson

En svensk kvinnlig ISM-aktivist skjuten med skarp ammunition under en fredlig demonstration. Ingen ovanlig händelse på de av Israel ockuperade palestinska områdena. Den israeliska människorättsgruppen B´tselem har visat att under perioden sept 2000 till nov 2008 (alltså före senaste massakern i Gaza) dödades nära 5 000 palestinier av israeliska krigsmakten. Under samma period dödades ca tusen israeler.

Det förekommer alltså ett regelmässigt, massivt våld mot civila från Israel. Fredliga protester och demonstrationer bemöts med militär, brutalt våld och upprepade dödsskjutningar. Är det konstigt om detta resulterar i våldsamma motreaktioner också från palestinska sidan?

ISM, International Solidarity Movement, som den skjutna Ulrika Andersson tillhör, skickar aktivister till de palestinska områdena för att där ska finnas en internationell närvaro i förhoppning om att kunna lugna ner den israeliska arméns våldsutövning och för att bevittna övergrepp mot civilbefolkningen.
Senaste inlägg om Palestina på Röda Malmö:

fredag 30 januari 2009

Gammal och ny militarism


Det är inte länge sen Sverige var ett av världens mest militariserade länder, skriver i dag Mats Ekdahl, den siste generaldirektören för det psykologiska försvaret, på debattsajten Newsmill.

” Det är väldigt få i dag som vet att Sverige för bara några årtionden sedan var en av världens ledande försvarsmakter och att vi hade ett av de starkaste överbefälhavareämbetena i världen. Sverige var tidvis det land i världen som satsade mest per capita på försvaret efter USA, Sovjetunionen och Israel. Först 1968 beslutade vi att inte skaffa egna svenska kärnvapen”, skriver Ekdahl.

Han ger också en bild av den prägel som detta satte på den tidens Sverige, speglat bland annat i broschyren ”Om kriget kommer” och tv-serier som ”Någonstans i Sverige” från 1974. Vi som är lite till åren komna och gått igenom alla repövningar känner lätt igen oss. Ja, det är ett läsvärt inlägg och får åtminstone mig att betänka hur det som vi såg som något naturligt verkligen var något sjukt och att vi inte har någon anledning att sörja över att den tidens militärapparat har fått gå i graven.

Det var ett försvar uppbyggt i rysskräckens och kommunisthatets anda. Det var också ett klassförsvar som då och då sattes in mot den egna befolkningen, vid hungerkravallerna 1917 och mot en fredlig arbetardemonstration i Ådalen 1931 då fem arbetare sköts till döds. Den svenska officerskåren var hårt uppknuten till överklassen och de flesta officerare stod politiskt långt till höger.

Den debatt som då och då blossat upp när försvaret bantats har varit som ekon från en svunnen. Föråldrade föreställningar om hotbilder och nostalgi parat med lokalpatriotiskt värnande om ”arbetstillfällen” har präglat de som opponerat mot försvarets nya inriktning. Det nya försvaret är emellertid lika mycket anpassat till den internationella borgarklassens behov som det gamla. I det gamla systemet utgjorde Sverige en utpost i ”den fria världens” försvar mot de ociviliserade bolsjevikerna i öst. I dag är det bantade, högteknologiska svenska elitförsvaret en del av ”kriget mot terrorismen” och mot rörelser, folk och länder som stör den globala kapitalismens nyordning.

Därav inriktningen mot små, lättrörliga styrkor som snabbt kan förflyttas över hela jordklotet och tjänstgöra där kapitalet behöver värna råvarukällor, marknader och strategiska positioner. Just nu är det i Afghanistan som svenskarna ska förstärka USA:s grymma krigföring och bombkrig mot civilbefolkningen, i morgon kan det bli någon annanstans.
Inlägg i samma fråga nyligen på Röda Malmö:
Några andra inlägg på Röda Malmö nyligen:

Rödhökar, skostaty och försäkringskassan

Krisen i den kapitalistiska ekonomin har nu nått även Malmö Redhawks. I de dåliga tiderna sviker sponsorerna, även publiken sviker när det går dåligt. Klubbledningen agerar dock som vilken bolagsstyrelse som helst, mörkar allt ända in i det sista och tar spelare och fans på sängen med chockbesked.

Från Irak finns det dock lite roligare nyheter. I en stad har den sko, som kastades mot George Bush som en avskedspresent, nu blivit staty i jätteformat.

I Aftonbladet läser jag att den ansvariga ministern nu lovar bättring när det gäller försäkringskassans utbetalningar. Det återstår förstås att se vad det blir av det löftet. Klart är emellertid att som det varit kan det inte fortsätta, varken för personalen på Försäkringskassan eller för de som så väl behöver sina pengar.

Senaste inlägg på Röda Malmö:
Avhopp från (v):s partistyrelse
Låt inte Internationalen tystas
Europa går mot uppror
Ockupationen måste upphöra

Intressant Bloggar om politik, Malmö Redhawks, Irak, försäkringskassan, malmö

Avhopp från (v):s partistyrelse

Anders Neergaard, vänsterpartist från Lund och medlem av det ofta kritiska Skånedistriktet inom (v), lämnar partistyrelsen i protest mot partiets beslut att bilda regering tillsammans med s och mp vid en eventuell valseger 2010. Han motiverar sitt beslut på följande sätt:

”Överenskommelsen innebär att vi accepterar att gömma undan vår ekonomiska politik som vi har menat utgjort ett alternativ till de nyliberala ramar som omöjliggör en politik för ökad rättvisa. Det är ett beslut, enligt mig, som går på tvärs av vårt kongressuttalande och som accepterar socialdemokratins vandring högerut… Progressiva ekonomer, fackföreningsföreträdare, ja till och med socialdemokraternas Skånedistrikt argumenterar för en politik som helt eller delvis överensstämmer med den politik som vänsterpartiet tidigare drivit, men som vi nu lämnar för att kunna samarbeta med s och mp.
Har då vi som parti, eller vänstern i mer bred mening fått något genomslag i överenskommelsen mellan s, mp ochv. Det enkla och trista svaret är NEJ. Socialdemokraterna och mp har inte velat tillmötesgå oss på någon punkt. Alternativa skrivningar (tex ökning i offentlig konsumtion och investeringar över en konjunkturcykel som andel av BNP) som kunde ha utgjort – en smärtsam – men dock acceptabel kompromiss, har förkastats. Vänsterpartiet accepterade en överenskommelse som var ett diktat från s och mp. Jag är rädd att detta kommer att få långtgående konsekvenser för vänsterpartiet och vänstern mer allmänt…

…Överenskommelsen är långsiktig, vilket är ytterligare en anledning till att jag inte kan bidra med något konstruktivt i PS. Om ett år, när vi har vår nästa kongress ska vår enighet som en trepartiallians demonstreras, jag är mycket rädd att vår systemkritiska politik har fått ta kraftiga slag under resan… Med tanke på det stöd som idag växer fram för vår politik borde vi ha orkat mera. Vänsterpartiet är nu låst i en överenskommelse som förbjuder oss att driva vår ekonomiska politik som utgör en central del i vår systemkritik av ett orättvist samhälle och delar till en alternativ politik. Vi riskerar att legitimera den gamla normpolitiken. Vårt ansvar här är stort…”

Alla citat är hämtade från Anders Neergaards debattinlägg i Vänsterpress nr 1 januari 2009.

Låt inte Internationalen tystas!

Tidningen Internationalen är en fantastiskt bra vänstertidning som jag läst regelbundet under tjugo år. Tyvärr hotas nu denna socialistiska röst i vårt land att tystas. Jag läser följande i senaste numret:

” Två dagar före nyår nåddes Internationalen av beskedet att tidningens presstöd sänks med trehundrasextiotusen kronor per år. Detta trots att den prenumererade upplagan för första halvåret 2008 låg över presstödsgränsens 2 000 exemplar. Och trots att upplagan fastställts efter revision av Tidningsstatistik. Motivet från den politiskt tillsatta presstödsnämnden var att man ville ”dra åt tumskruvarna” på tidningar som låg nära gränsen. Nämndens beslut kan inte överklagas. Tidningens personal och ekonomi står därmed inför mycket stora svårigheter. 30 000 kronor försvann ur månadsbudgeten med ett par dagars varsel. Stora personliga uppoffringar görs nu. Och under våren måste betydande förändringar äga rum i utgivningen. Men Socialistiska partiets styrelse har beslutat att inga krafter ska sparas för att försvara Internationalen. Och uppmanar alla läsare, socialister och människor med hjärtat till vänster att delta i den kampen...

… I vår fyller Internationalen 35 år – och i 35 år har tidningen slagits för de maktlösas och underkuvades rätt att göra motstånd och resa sig ur förtryck varhelst det sker i världen. Då gällde det Vietnam, Tjeckoslovakien, Chile och Sydafrika. Just i denna minut, Palestina! Vårt socialistiska budskap har aldrig handlat om socialdemokratins funktionärsstyre eller stalinismens despoti utan om de många arbetande människornas direkta inflytande och makt.
Vår rörelse har aldrig gällt bara den egna täppan – utan om att hålla samman kämpande socialister från Filippinernas djungler till Sydafrikas kåkstäder, från polska kolgruvor till svenska förorter. Vi ingår som länk i en kedja över jorden där människor kämpar under de allra svåraste förhållanden, mot bödlar i Teheran och fosforbomber i Gaza. Vi vet att i kampen för varje människas lika värde har politiska riktningar segrat och förlorat, organisationer kommit och gått, världar uppstått och gått under.
I det sammanhanget är vår tidning bara en del i en ström av kamp och motstånd genom tiden. I den strömmen befinner sig också ni, våra läsare, som i tusentals genom åren följt och deltagit i den väldiga strävan efter en värld för alla, där människornas behov sätts före den lilla elitens profitjakt. Utsiktslöst? En illusion? Fantasier? När glaciärerna smälter, odlingsjordar torkar bort och 1800-talets fossilkapitalism nått vägs ände, eller när finansbedrägeriet kollapsat och marknadsfiaskot lägger välfärden i ruiner, vad är då illusion? Att falla på knä och krusa banker och bolagsdirektörer med nya miljarder? Eller kämpa för de många människornas demokratiska makt att gemensamt besluta över skötseln av vår världs ändliga tillgångar?
Alla som har hjärtat i den kampen manar vi därför att sluta upp i kampen för Internationalen, hjälpa till med att sprida tidningen, prenumerera och stötta tidningen ekonomiskt. I synnerhet de närmaste månaderna blir ett kritiskt ögonblick då utgifter och inkomster hastigt riskerar att glida isär. Vartenda öre är ovärderligt – från gåvor av stora belopp till kaffepengar och änkans skärv. Redan har kamrater och läsare börjat skänka alltifrån tusenlappar till växelmynt. I veckan betalar många sina räkningar, plussa på och avrunda belopp för Internationalen! Låt småpengarna i fickan gå till insamlingen! Fundera över vad du kan avvara. Gå samman med vänner och kamrater. Vi är många, många bäckar som kan förenas till en flod”.

STÖD INTERNATIONALEN Pg 678272-6 Märk talongen: ”Internationalen ska leva”

Om du inte redan prenumererar har du möjlighet att gå in och göra det direkt på Internationalens hemsida.

torsdag 29 januari 2009

Europa går mot uppror


Det jäser i Frankrike. Miljoner arbetare är nu ute i strejk mot Sarkozys högerregering. Jag kan rekommendera några rapporter från bloggen Kildén & Åsman, här, här och här. De kommer också fortsättningsvis att bevaka frågan. Över hela Europa växer nu ilskan mot högern i den kapitalistiska krisens spår. Vi har sett de folkliga protesterna i Grekland, i Lettland, Bulgarien och på Island. På många andra håll är rörelsen i växande.

Vi kommer förhoppningsvis också att få se något liknande i Sverige när krisens effekter och alliansregeringens passiva politik slår igenom. I dag har Eriksson kommit med nya stora varsel och Volvo har aviserat storförluster. Samtidigt fortsätter de jättelika utdelningarna till aktieägarna och fantasibonusarna till direktörerna.

Redan innan krisen slagit igenom fullt ut har den förda nyliberala borgerliga politiken lett till svåra missförhållanden i den offentliga servicen. I dag talas om vårdkaos i Stockholm och att hög personalomsättning hotar patientsäkerheten på äldreboendena. På Umas i Malmö räknar man sängar varje dag och att utsätta patienterna för risker har nu blivit vardagsmat.

I USA har Obama nu fått igenom sitt krispaket i representanthuset. I nästa vecka ska paketet diskuteras av Senaten, men även om det går igenom är det ytterst osäkert när och i vilken utsträckning detta paket får en inverkan på den djupa krisen i det kapitalistiska ekonomiska systemet. Det stora problemet för amerikanerna är att de saknar en motpol i samhället till de två dominerande högerpartierna. I Europa finns åtminstone rester och minnen kvar från en kämpande arbetarrörelse. Minnen som nu är på väg att åter ta materiell form. Mona Sahlin lär inte bli den som ger en "ny färdriktning för Sverige", även om hon i mycket har rätt i sin kritik mot den borgerliga regeringen.




Tveksam rapport om Rosengård

Precis som Svensson reagerade jag över att utredarna inte pratat med invånare i Rosengård utan enbart med poliser, socialarbetare och andra som arbetar mot och med folk i området. Har man pratat med de poliser som brukar tjänstgöra i Rosengård så tillkommer dessutom den omständigheten att dessa genom sitt uppträdande gjort sig omöjliga i många ungdomars ögon.

Visst finns det islamiska fundamentalister i Rosengård och visst är det så att förhållandena där är sådana att de kan skapa grogrund för en utbredning av islamisternas åsikter om inte andra politiska krafter förmår vinna folks förtroende. Men jag tror att beskrivningarna är överdrivna. Detta bekräftas också av Lirije Latifi, kvinna och ordförande i s-föreningen i Rosengård som idag är intervjuad i Sydsvenskan.

Nu får hon också stöd av forskare som dömer ut rapporten. ”Ingen seriös forskare skulle bygga en rapport på andrahandskällor”, säger Leif Stenberg, docent i islamologi vid Lunds universitet. Ja, den här typen av rapporter kan öka islamofobin, hatarna av muslimer kan få vatten på sin kvarn.

Dock kvarstår problemen i Rosengård. Folk behöver jobb, bostäder måste byggas, trångboddheten åtgärdas, välfärden förbättras, orättvisorna måste attackeras – allt det som ökar klyftorna i samhället och skapar grogrund för rasism och diskriminering. Vill man motarbeta religiös extremism då måste man jobba mot orättvisor och bekämpa klassamhället.

Ockupationen måste upphöra


Att israelisk militär skjuter varningskott, stoppar och försöker genomsöka bilar när europeiska diplomater besöker Gaza är naturligtvis ett fullständigt oacceptabelt uppförande. En del av detta skylls på ”dålig kommunikation”, men som Rolf Carlman, en av de svenska diplomater som var med vid händelsen, säger till TT: ”Det här var naturligtvis inte bra, men det jag tycker är viktigast är att det illustrerar det allmänna problemet med att få både folk och material över gränsen till Gaza.”

Den inneslutning av Gaza som Israel genomför vid gränserna, via luften och till sjöss är att likställa med en fortsatt ockupation. Israel tar sig rätten att kontrollera allt och alla som ska ut ur eller in i Gaza. Israel fortsätter sin ockupation av Gazaområdet och detta ger i sin tur upphov till många problem och konflikter. Inte minst betyder det lidanden för civilbefolkningen. Som Carl Bildt nämnde i riksdagsdebatten igår släpps 140 lastbilar med mat och andra förnödenheter in per dag, men behovet uppgår till minst 600 lastbilar.

Vad är då den svenska regeringen beredd att göra för att häva den belägring av Gaza? Ingenting verkar det som. Enligt Sydsvenskan kunde Carl Bildt i går inte lova att verka för att israeliska krigsförbrytare ställs inför domstol. Regeringen är inte heller beredd att avbryta Sveriges militära samarbete med Israel eller suspendera EU:s samarbetsavtal med Israel, som oppositionen kräver. En liten ljusglimt var att Bildt uppgav att han kan tänka sig att tala med en eventuellt kommande palestinsk samlingsregering där Hamas ingår, men man kan naturligtvis ifrågasätta vad ett sådant uttalande är värt.


Poeten Lasse Söderberg har i dag ett bra debattinlägg i Sydsvenskan där han ställer frågan om söndagens proisraeliska demonstration i Malmö: Kan ”Medlidande med alla civila offer” uppfattas som annat än hyckleri, frågar Lasse Söderberg efter söndagens Israelmanifestation?

Sydsv: 1 2 SvD: 1 2 DN: 1 AB Dagen HD Intressant


Bloggar om politik, regeringen, israel, gaza, palestina, hamas


Bloggat: Svensson Scaber Nestor


Senaste inlägg om Gaza på Röda Malmö:

onsdag 28 januari 2009

Gaza, muslimer och sionister

Göran Skytte var och gästtalade i Malmö på minneshögtid för Förintelsen. Han lyckades solka ner denna tillställning med att angripa vänstern för anti-semitism: ”I dag ser vi en vänster som har blivit allt mer öppet antisemitisk”. Så ska han ha uttalat sig, enligt Skånska Dagbladet. Tyvärr fick vi ingen bevisföring. Så är det alltid. Israel-kramarna slänger ur sig lösa påståenden som aldrig någonsin konkretiseras eller leds i bevis. Syftet är inte heller att föra en seriös debatt utan att stämpla motståndarna just för att undvika debatt i sakfrågorna.

En annan som drog ned nivån på minneshögtiden i Synagogan var församlingens vice ordförande Paulina Klein som kallade söndagens demonstration för Israel för en ”fredsdemonstration”, en demonstration som enligt henne fått avbrytas därför att polisen inte klarade av att skydda den mot ”en fientlig pöbel”.

Denna framställning har inget som helst stöd i fakta, inte heller i polisens uppfattning av skeendet. Några ägg, två flaskor och en smällare ska ha kastats, dock utan att någon skadades. Detta utfördes av några enskilda individer, medan 99 procent av de fyrahundra motdemonstranterna manifesterade helt lagligt och följde polisens restriktioner.

I Sydsvenskan läser jag att Danmark nu ska hjälpa USA att stoppa vapensmuggling till Gaza. Ja, det är väl inte att förvåna sig över, Danmark är ju ett ruttet land, åtminstone är det något som är ruttet uti konungariket Danmark. Bättre hade varit att stoppa vapenleveranserna till massmördarna på den israeliska sidan. Dessa är för övrigt redan i farten med nya bombningar av Gaza, nu är det åter igen tunnlarna under gränsen till Egypten som kränks. Det var inte länge som Israel höll sin vapenvila.

Iran kräver en ursäkt från USA och det är på sin plats. USA har mycket att be om ursäkt för, all inblandning i Irans inre angelägenheter, stödet till statskuppen på femtiotalet, stödet till shahens diktatur m m. Däremot har jag inget emot om prästväldet störtas, inte för att ersättas av en ny USA-marionett utan av en folklig demokrati. Några artiklar i dagens DN dämpar förväntningarna på att Obama ska kunna åstadkomma någon större eller snabb förändring till det bättre i Mellanöstern. Den uppfattningen delar jag också, om än från andra utgångspunkter.

I Svenska Dagbladet finns ett referat av en forskarrapport om tillväxt av extremistisk islamism i särskilt området Rosengård i Malmö. Rapporten ger stöd för uppfattningen att bristande arbete för att bryta segregationen ”kan skapa en spiral av utanförskap och misstro mot samhället”. Den förda nyliberala politiken i vårt land, med ökad privatisering av bland annat skolväsendet och urholkning av välfärden, har rest hinder för integrationen. På det internationella planet är det naturligtvis USA:s och andra västländers imperialism och krigspolitik i bland annat Irak, Afghanistan och Palestina som skapat grogrund för islamiska fundamentalistiska och extrema rörelser.

Sydsv SvD SvD2 DN AB Dagen Intressant
Senaste inlägg om Gaza på Röda Malmö:

Förintelsen och Gaza

Palestinska kvinnor och barn på flykt undan judisk terror 1948

Det var den 27 januari 1945 som den sovjetiska Röda armén befriade förintelselägret Auschwitz och vidden av den fasansfulla utrotningen av judarna i det Nazityska riket började gå upp för världen. Det är viktigt att Förintelsen uppmärksammas så att vi aldrig glömmer, det gäller inte minst nu när företeelser som rasism, främlingsfientlighet och högerextremism åter igen gör sig breda i Europa. I dag är det framför allt de europeiska muslimerna som får spela rollen av syndabockar och föremål för extremhögerns och islamofobernas hat.

Mindre känt än själva Förintelsen är de konsekvenser som följde för människorna i Palestina. Förintelsen var det som satte fart på det sionistiska kolonialprojektet i Mellanöstern. Innan hade det gått ganska trögt, men efter andra världskrigets fasor för judarna i Europa ökade grogrunden för sionisternas propaganda att judar inte kan leva bland andra och att de måste skaffa sig ett eget land i Palestina.

Många européer stödde kolonialprojektet, av olika skäl. Skuldkänslorna var stora efter det som hänt den judiska minoriteten. En del tyckte nog också det var ett bekvämt sätt att bli kvitt ”judefrågan”. Anti-semitismen var stark, inte bara i Tyskland. År 1947 lade FN fram sin delningsplan och judarna tilldelades över hälften av Palestina trots att de utgjorde högst en tredjedel av befolkningen där (den hade ökats kraftigt genom invandringen efter kriget).

Palestinierna blev aldrig tillfrågade om sin uppfattning. Någon folkomröstning genomfördes inte. Den inhemska befolkningens uppfattning räknades inte. Det blev alltså Palestinas arabiska befolkning som skulle få betala det yttersta priset för Förintelsen. På våren 1948, veckorna innan staten Israel utropades, genomdrev den sionistiska ledningen, med hjälp av judiska terrorligor, den etniska rensningen av det område som tilldelats judarna. Med massakrer på hela palestinska byar, avrättningar och hot drevs åttahundratusen palestinier på flykt.

Sen dess har de fördrivna palestinierna levt som flyktingar i Libanon, på Västbanken, i Gaza med flera platser. De har, i strid med FN-resolutioner, nekats möjligheten att återvända till sina hemtrakter i det som sen blev Israel. En stor del av Gazas befolkning utgörs av de som fördrevs, eller ättlingar till de som fördrevs från södra nuvarande Israel. Flera av de i dag judiska orter som har beskjutits med hemmagjorda raketer från Gaza är byggda på ruinerna av palestinska samhällen. Händelserna på våren 1948 kallas av palestinierna för al Nakba, katastrofen.
Sydsv: 1 2 3 SvD: 1 2 3 DN: 1 2 AB: 1 2 Dagen HD: 1 Intressant
Bloggat: Svensson Roya

tisdag 27 januari 2009

Inte ett öre, inte en man…

Det är på platser som här, i Afghanistan, den nya svenska högteknologiska elitarmén ska sättas in - i imperialismens tjänst

Hur intressant är debatten om det svenska försvaret? I dag förs diskussionen mellan debattörer som alla är anhängare av ett borgerligt klassförsvar eller i varje fall aldrig ställer frågan om i vems tjänst militärapparaten står. Frågeställningarna handlar enbart om graden av omställning till en nedbantad högteknologisk krigsmakt som kan sättas in överallt i världen i imperialismens (läs: USA:s och EU:s) tjänst.

Den gamla värnpliktsarmén är i stort sett borta idag. Dess uppgift var att bekämpa en sovjetisk invasion om det kalla kriget skulle bli hett. Den gamla hotbilden är sen länge borta, även om en del krafter inom det borgerliga lägret då och då försöker blåsa liv i den gamla rysskräcken. I dag går utvecklingen mot en svensk elit- och yrkesarmé som kan åka jorden runt för att delta i imperialistiska krigsäventyr, just nu förstärks den svenska insatsen i Afghanistan.

Det här är ingen bra utveckling. Vi borde börja omedelbart med att dra oss ur Afghanistan och därefter bryta den nuvarande utvecklingen. Vi ska inte tillbaka till den gamla borgerliga värnpliktsarmén, inte heller satsa på någon elitarmé. Det vi ska verka för är militär nedrustning och globalt fredsarbete. I väntan på en global omställning till en fredlig och avmilitariserad värld bör vi satsa på ett demokratiskt folk- och civilförsvar. Det är dags att damma av arbetarrörelsens gamla paroll "Inte ett öre, inte en man till den borgerliga militarismen".


Sydsv SvD SvD2 SvD3 DN: 1 2 3 AB: 1 2 Intressant

Kräv din rätt

Kritiken mot försäkringskassan växer. Såg i går på tv ett ungt par med baby som väntat sju månader på att få ut sin föräldrapenning. Så här ska det naturligtvis inte få gå till. Bakom ligger de stora nedskärningarna inom försäkringskassan, personalen har minskats med tretusen personer och de som är kvar pressas allt hårdar med övertid.
Till grund för detta handlingssätt ligger i sin tur makthavarnas nyliberala synsätt där försäkringskassans utbetalningar inte betraktas som självklara rättigheter för medborgarna utan som något man delar ut på nåder och något som vi egentligen inte "har råd" med. Men dessa ersättningar handlar inte om "bidrag" utan är en berättigad ersättning när man är förhindrad att arbeta. Försäkringar som medborgarna själva finansierar ska inte behandlas så här. Jag förstår att människor blir förbannade och de ska självklart kräva sin rätt.
Det måste bli slut på jakten på sjuka och arbetslösa. Alliansregeringens politik kommer att förvärra den ekonomiska krisen. Varslen fortsätter att dugga tätt och arbetslösheten är i stigande. Förra veckan var en av de värsta varselveckorna med över sextusen varslade. Dessutom ökar risken för ytterligare höjd a-kasseavgift. Regeringens passivitet kommer under det här året att avsätta sig i en växande social misär. Förhoppningsvis också ökande protester så som vi sett på Island där opinionen nu tvingat regeringen att avgå. Det är en mycket positiv lärdom från det som hänt på Island att de folkliga protesterna kan få en avgörande påverkan. Där har vi mycket att lära.
Sydsv: 1 2 SvD: 1 2 DN: 1 2 AB: 1 2 Intressant

måndag 26 januari 2009

De islamofobiska förnekarna

Nyss har barnen begravts men redan förnekas de...


Gaza-borna fick uppleva tre veckor av fullständig fasa under helvetiskt israeliskt bombardemang. Traumatiska upplevelser som satt djupa spår hos befolkningen. Nu försöker de fanatiska Israel-anhängarna förringa och förneka lidandet. På något sätt påminner de om förintelseförnekarna. På lösa boliner vill man påstå att de siffror på antalet dödsoffer som kommit från de lokala myndigheterna i Gaza, från FN och Röda korset på plats, är felaktiga.

Källan till dessa ifrågasättanden ska komma från en italiensk journalist, Lorenzo Cremonesi, som efter ett besök i Gaza påstår att ”endast” 500, högst 600 palestinier dödats, de flesta av dem unga män mellan 17 och 23 år. Dessa påståenden tas naturligtvis genast för sanning i sista instans av ett antal islamofobiska bloggar, organisationer och personer och valsar nu runt i media.

Men vilken substans finns det i den italienske journalistens yttrande? Jag har inte kunnat läsa hans artikel på italienska, men ett antal referat av den på svenska och engelska. Av dessa går det inte att få ut något mer än sådant som befinner sig på rena ryktesspridarnivån. Cremonesi för vidare de israeliska påståendena om att Hamaskrigare har använt civila som sköldar, ambulanser för militära transporter och FN-byggnader för beskjutning osv. Mycket av detta förnekas ju av människorättsorganisationer och FN som kräver utredning av den israeliska krigföringen.

Hur kommer Cremonesi fram till antalet dödade? Så vitt jag kan se redovisas hans "underlag" inte. Han uppger att han besökt ett antal sjukhus och funnit att flera av dessa inte varit fullbelagda. Vad bevisar det? Ingenting. Absolut ingenting. Vi har från de tre helvetiska veckorna av bombardemang åtskilliga ögonvittnesskildringar från situationen inne i Gaza, inte minst från läkare och sjukvårdspersonal, bland annat skandinaviska läkare. Här är förresten en artikel från Sydsvenskan som ger en helt annat bild än Cremonesi.

Hur Cremonesi kunnat komma fram till sina siffror på antalet dödade genom sjukhusbesök förstår jag inte heller. Alla dödade förs väl inte till sjukhus. På mig gör artikeln av Cremonesi intryck av rena beställningsarbetet.

Ett referat av Cremonesis artikel på engelska i en israelisk tidning här.
Hans artikel på italienska.

Kanske någon som känner till något mer om denne Cremonesi och hans agerande i Palestina?
Hör gärna av dig i så fall.

Här uppgifter från ett undersökningsteam från Amnesty International.
Ytterligare en ögonvittnesskildring från Gaza

Jag höjde en aning på ögonbrynen när jag i morse läste Skånska Dagbladets skildring av gårdagens motdemonstration mot den pro-israeliska ”manifestationen” i Malmö. Sådana här tongångar tar skribenten i Skånskan till:

"Nära nog kravallartade scener utspelades på Stortorget i Malmö i går söndag när en manifestation till stöd för Israel fick avbrytas på grund av hätska motdemonstranter. Polisen bedömde hotbilden som så stark att deltagarna i manifestationen fick evakueras från Stortorget. Polisbevakningen av judiska objekt i Malmö höjdes också kraftigt under söndagen."


Det där är inget som jag känner igen. Några kravaller såg varken jag eller andra som befann sig där. Så gott som alla av de 3-400 motdemonstranterna förhöll sig lugna och demonstrerade fredlig, precis som man kommit överens om i Nätverket mot Israels krig och ockupation. Några enstaka personer kastade ett par ägg och flaskor och en smällare brann av i utkanten av Israel-demon. Det var dumt och onödigt för det gav Israel-fansen möjlighet att avbryta sin ”manifestation” och prata om hotelser samt en tidning chansen att skriva om ”kravallartade scener”.


Sydsv: 1 2 3 SvD: 1 2 DN: 1 2 3 AB: 1 2 Dagen Intressant





Senaste inlägg om Gaza på Röda Malmö:


Det israeliska massmordet

Under lördagen den 24 januari genomfördes en mycket värdig och gripande manifestation till minne av de 1 300 människor, varav de flesta civila och flera hundra barn, som föll offer för det bestialiska israeliska överfallet på Gaza-borna. Kistor, en för varje dödad palestinier, placerades ut på Gustav Adolfs torg. Många kom för att hedra de dödas minne. Många förbipasserande Malmöbor stannade upp och begrundade. Åter igen har vi anledning att tacka Palestinakommitten och Nätverket mot Israels krig och ockupation för en väl genomförd opinionsyttring. Nedan några bilder från Gustav Adolfs torg:


söndag 25 januari 2009

En skamlig ”manifestation”

Många Malmöbor upprördes över de skamlösa Israel-anhängarna



I dag söndag uppträdde några ynkliga figurer i Malmö till försvar för Israels rätt att bomba barn och sjukhus. Ett hundratal fanatiska Israel-anhängare, som åker land och rike runt, för att framträda här och var som ”Israel-vänner”. Det är en ohelig allians av typer från Israel-lobbyn, extremhögern och bombliberalerna som ligger bakom dessa skamliga ”manifestationer”.

Att de inte skäms, får man lust att utbrista. Här har den sionistiska kolonialmakten Israel just genomfört en massaker på 1 300 människor och berövat 50 000 deras hem så har man mage att ställa sig på gator och torg för att försvara detta. Detta är ett skriande missbruk av de demokratiska rättigheterna.
Det är väl inte meningen att demonstrationsfriheten ska ägnas åt försvar av krigsförbrytelser. Det var motbjudande att se dessa hatiska typer räcka upp plakat som propagerade för "Israels rätt till självförsvar". Var och som är minsta insatt i frågan vet att en ockupationsmakt inte har någon sådan "rätt". Heder åt de trehundra Malmöbor som gick ut för att visa sin avsky.
Det är en stor tröst att veta att dessa reaktionära "Israel-vänner" inte förmår samla några större skaror och att de blott utgör en liten klick jämfört med de stora demonstrationer vi haft i Malmö med över fyratusen deltagare.

I´m back

Roligt att se att min blogg blir besökt även när jag inte skriver några inlägg. Sen jag skrev mitt senaste inlägg förra söndagen har 468 unika besökare varit inne på Röda Malmö, enligt Bloggtoppen. Skoj och uppmuntrande.

Jag hade egentligen inte tänkt sätta igång igen förrän i morgon, men efter att ha deltagit i eftermiddagens motdemonstration mot de så kallade Israel-vännerna så kliar det i fingrarna. Jag startar alltså upp så smått redan i dag.

söndag 18 januari 2009

Bloggvila vecka 4

Medan vapenvilan i Gaza förhoppningsvis varar under den kommande veckan tar jag själv bloggvila. Sedan min blogg introducerades på Bloggtoppen den 6 oktober förra året har jag skrivit så gott som dagligen, ofta mer än en gång per dag. Detta blir det 294:e inlägget.

De senaste elva veckorna har mer än 2 000 unika besökare varit inne på bloggen per vecka. Oftast kring 2 500 besökare. Bästa veckoresultat är 4 356 unika besökare. Oftast har Röda Malmö slutat veckan kring plats 30 på Bloggtoppen. Totalt under hela perioden har bloggen haft närmare 35 000 unika besökare.

De inlägg som rönt stort intresse har behandlat ämnen som finanskrisen, nazistmarschen i Lund, husockupationerna, kravallerna i Rosengård och Gaza. Det har varit mycket intressant och lärorikt att ta del av alla kommentarer och att få diskutera dessa frågor utifrån olika synvinklar.
Några andra topplistor där Röda Malmö deltar och listnummer i skrivande stund:

Top Blog Area.se: Plats nr 16
Blogtoplist.com: Plats nr 15
Bloggar.Topplista.se: Plats nr 24
Bloggparaden: Plats nr 4 (kategori politik)

Bloggportalen: Plats nr 21 (politik och samhälle/mest länkade bloggar
Plats nr 34 (politik och samhälle/mest besökta privata bloggar)
Plats nr 2 (mest länkade bloggarna i Malmö)
Plats nr 10 (mest besökta privata bloggarna i Malmö)
Tack för besöket och på återseende i vecka 5.

Ett storsint erbjudande

Israel gör klokt i att dra sig tillbaka snabbt
De israeliska ledarna gör klokt i att ta vara på Hamas´ erbjudande att lämna Gaza inom loppet av en vecka. Israels massaker i Gaza har fått den sionistiska statens stjärna att dala ytterligare i världen. Det är ingen tvekan om att Israel långsiktigt är på väg ner och dess ledare borde vara ytterst försiktiga med vilka avtryck man sätter i människors medvetande.

Så som det är förblir det inte. USA:s roll i världen håller på att förändras, det är långt ifrån säkert att supermakten i längden kan eller vill fortsätta det förödande stödet åt det sionistiska kolonialprojektet. Dessutom minskar den judiska befolkningen, medan den palestinska och arabiska befinner sig i kraftig tillväxt. Israelernas enda realistiska överlevnadsstrategi på sikt kommer att vara integration i Mellanöstern, det vill säga man måste börja söka efter vägar att komma överens med andra och respektera deras rättigheter.

Israel kan inte heller räkna med att de arabiska diktaturerna, till exempel i Jordanien och Egypten, kommer att bestå i evighet. Massorna kräver demokrati och nya regimer kommer förmodligen att ge ett helt annat stöd åt palestiniernas befrielsekamp. Även i västerlandet förändras synen på Israel. För några decennier var den allmänna opinionen i Europa helt självklart på Israels sida. Nu finns en helt annan kunskap och medvetenhet som gör att sympatierna för palestinierna har växt kraftigt.


Sydsv: 1 2 SvD: 1 2 DN: 1 AB: 1 Dagen VG HD Kb Intressant





Tidigare inlägg i dag på Röda Malmö:


Det behövs ett nytt arbetarparti


Jag har under många år funderat över situationen för vänstern i vårt land och även i världen i stort. Som vänstersinnad är man ju lagd för att koppla ihop det som händer lokalt med det som händer globalt. Jag tror inte heller att stora bestående förändringar är möjliga utan att de sker i internationell skala.

I min ungdom var jag under en kort period i kontakt med Socialdemokratiska ungdomsförbundet, men trots att det då fanns gott om väldigt radikala personer i den organisationen kom jag rätt snart till insikt om att socialdemokratin på något vis var historiskt passerad.

Inte så att jag inte trodde att socialdemokratin skulle kunna åstadkomma något gott för arbetare och småfolk. Det här var ju den tid då Olof Palme var ledande i partiet. Men det räckte liksom inte till för mig. Jag ville en grundläggande förändring av samhället och när jag studerade historien kunde jag inte dra någon annan slutsats än att socialdemokratin inte hade ambitionen att upphäva det kapitalistiska systemet.

Förvisso talade man vid den tiden fortfarande om den ”demokratiska socialismen”, men den innebörd man la i det begreppet var inte övertygande. Nu är ordet ”socialism” helt borttaget från den socialdemokratiska vokabulären. Under sjuttiotalet, när vänstervågen fortfarande var stark, anpassade sig socialdemokratin för att fånga upp de som radikaliserades.

När den internationella borgarklassens motoffensiv kom under 80-talet hamnade den socialdemokratiska ledningen snabbt i nyliberalismens spår. Under 90-talet fick vi se socialdemokratin gå i spetsen för att riva ned mycket av den välfärd man själva varit med om att bygga upp. Nej, socialdemokratin är slut och förbrukad som socialistisk kraft. Det är fortfarande ett arbetarparti om man ser till dess sociala bas, men politiskt är det ett borgerligt arbetarparti.

Som ung fabriksarbetare greps jag av den tidens radikala kommunistiska partibyggarprojekt. Det gamla kommunistpartiet, som nu var omdöpt till Vänsterpartiet Kommunisterna, var aldrig något alternativ. Den tidens Vpk var ett förstelnat och Sovjetanknutet parti som inte lockade oss unga radikaler, hela Vietnamrörelsen gick dem förbi och deras ungdomsförbund lämnade dem och startade olika nya partiprojekt.

Man ska inte lättvindigt avfärda erfarenheterna från den tiden eller det som uträttades av de olika ”marxist-leninistiska” organisationerna, men de led alla av en bristande insikt i den kommunistiska rörelsens historia och orsakerna till Sovjetunionens urartning. När jag kom till insikt om stalinismens förödande inverkan på den socialistiska arbetarrörelsen förstod jag att vi här hade att göra med ytterligare ett tragiskt stickspår.

Min slutsats blev att såväl socialdemokratin som stalinismen har nått vägs ände. Ingendera av dessa, så länge dominerande riktningar inom arbetarrörelsen, har någon lösning på det moderna samhällets problem. Ingen av dessa riktningar kan anvisa en väg för arbetarklassens frigörelse. Deras politik leder, i den mån den överhuvud får några möjligheter att göra sig gällande, till antingen underkastelse under borgarklassen (i socialdemokratins fall) eller till fåtalets diktatur och efter ett tag till socialismens undergång (i stalinisternas fall).

Ändå är det en så bjudande uppgift att ta kamp för arbetarklassens frigörelse. Tillståndet både i vårt eget land och på hela jordklotet pockar på en socialistisk lösning. Vänsterpartiet har börjat lösgöra sig från sitt stalinistiska arv, tyvärr bara för att ersätta det med att kasta sig i armarna på den borgerliga demokratin. Lars Ohly har nu krönt sin bana med att ge taburetterna i en socialdemokratisk regering företräde framför en radikal arbetarpolitik.

Det krävs ett alternativ i svensk politik, ett nytt arbetarparti. Arbetarrörelsen måste reorganiseras, som vi socialister säger, den måste byggas upp från grunden igen. Genom att ställa krav på ett annat uppträdande från fackföreningarna, genom självständig kamp på arbetsplatser, bostadsområden och på gatorna. Men också genom ett nytt partibildande.

Ute i Europa växer sådana nya, anti-kapitalistiska partier fram nu. Det främsta exemplet är Frankrike. Detta kan bli möjligt också i vårt land. Vi som är med i Socialistiska Partiet jobbar för en sådan sammanslutning av alla radikala krafter. SP är ett litet parti som inte gör anspråk på att ensamma sitta inne med alla lösningar, men vi vill bli en del av lösningen.

Själv är jag verksam i Malmö och här finns historiska traditioner att leva upp till. Det var ju här som August Palm kom och bildade den första socialistiska föreningen. Nu är vi på nytt en liten grupp socialister som vill förändra saker och ting. Ta gärna kontakt med oss om du känner för att diskutera politik eller göra en insats.
Min mailadress är: ronnyakerberg@gmail.com


Belönas för massmord

Västvärldens ledare förklarar fortsatt stöd åt Israels blodbesudlade politik

Efter tre veckors israeliskt massmördande och förstörelse i Gaza känner den socialdemokratiske engelske premiärministern Gordon Brown ”oro” över vapensmugglingen till de palestinska motståndskämparna. USA, England, Frankrike och Tyskland erbjuder sig att hjälpa till att upprätthålla den israeliska ockupationsmaktens kontroll över området. Det här är upp-och-nedvända-världen, det naturliga hade varit att försöka avväpna den massmördande ockupanten Israel, eller åtminstone stoppa den omfattande vapenexporten dit.

Allt detta är också lärdomar efter händelserna i Gaza. Nu vet vi var dessa krafter står någonstans. Den tidigare palestinske presidenten Mahmoud Abbas, som nu fortsätter låtsas att han är president, trots att hans mandattid gått ut, spelar med i detta förrädiska spel. Hans uppgift är att krossa det palestinska motståndet inifrån. Därför har han också fått pengar och vapen från USA och Israel. Så vet vi även var han står någonstans.

Har de israeliska ledarna ”uppnått sina mål”, som Olmert säger? Vad som varit deras mål har varit dunkelt och motstridande hela tiden. Vad är det som säger att deras mål varit de som de talat öppet om? Om vi håller oss till den israeliska krigspropagandan så är det två saker som återkommit, dels att stoppa Hamas raketbeskjutningar och dels att slå ut ”terrorismens infrastruktur”.

Ingetdera har uppnåtts, även om man säkert har åstadkommit avsevärda skador. I det sammanhanget kan man inte låta bli att fundera över de framställningar som funnits och finns i media av de grävda tunnlarna under gränsen mellan Gaza och Egypten. Dessa skildras som något ytterst suspekt och som ett slags bevis för ”terroristernas” ondskefullhet. Men till den rasistiska ockupantstaten Israel skeppas och flygs vapensändningar in helt öppet som den naturligaste sak i världen. Varför ska inte det palestinska folket ha rätt att importera vapen till sitt eget land och för sitt eget försvar, inte i tunnlar utan precis som de själva vill?

Det fanns säkert många skäl bakom det israeliska angreppet på Gaza. Raketbeskjutningarna var dock det minst avgörande. Den israeliska inrikespolitiken betydde förstås en hel del, men attacken var också en del i den övergripande och långsiktiga israeliska strävan till ”slutlig lösning” av den besvärande frågan om att göra sig av med palestinierna. För att lyckas med det måste allt verkligt motstånd knäckas, det vill säga framför allt måste den demokratiskt valda Hamasregeringen krossas.

Detta har man inte lyckats med. De israeliska grymheterna i Gaza kommer snarare att öka stödet för Hamas. De försvagningar och förluster som Hamas gjort är temporära. Så kan vi också konstatera att något till slut stoppade israelerna efter tre veckors urskillningslöst bombardemang av alla slags civila mål och av värnlösa människor. Motståndsviljan bland palestinierna är inte knäckt, men de israeliska ledarna tvangs till slut, av den växande opinionen i hela världen, att lägga band på sig.

Det innebär inte att de lämnar Gaza, inte ett slut på dödandet. Protesterna måste nu fortsätta för att få ut ockupanterna och blockaden mot Gaza ska hävas. När blir det fred? Fred kan det bli när det palestinska folkets rättigheter respekteras. Det innebär att ockuperade områden ska utrymmas, de illegala judiska bosättningarna på Västbanken ska bort. Den olagliga muren ska rivas. De palestinska flyktingarna ska få rätt att återvända till sina ursprungsorter. På sikt måste den rasistiska staten Israel upplösas och ersättas av en demokratisk stat där alla folkslag och religioner har samma status.

Sydsv: 1 2 3 4 SvD: 1 2 3 DN: 1 2 3 AB: 1 2 Dagen HD VG: 1 2 Intressant
Senaste inlägg om Gaza på Röda Malmö:

lördag 17 januari 2009

Mäktig manifestation i Malmö

Det var ett mycket långt demonstrationståg som ringlade sig igenom Malmö i dag. Trots den kalla vinden hade tusentals mött upp för att visa sin avsky för det israeliska massmördandet i Gaza och sitt stöd för det palestinska folkets rätt att göra motstånd mot ockupanten. Demonstrationståget var minst lika välorganiserat och väl genomfört som förra lördagen då polisen uppskattade deltagarantalet till 3500-4000.
Malmö har en stor palestinsk och arabisk befolkning, som naturligtvis var väl representerad. Glädjande nog var demonstrationen väldigt mixad, både när det gällde ålder på deltagarna och deras bakgrund. Många svenskar hade kommit för att visa sitt stöd för Gaza, liksom många latinamerikaner och andra nationaliteter.
Arrangörer var Nätverket mot Israels krig och ockupation som innehåller en lång rad partier, ungdomsförbund, invandrarorganisationer, solidaritetsorganisationer m fl.
Nu reses också frågan om stoppandet av Davis Cup-matchen mot Israel, som är planerad till 6-8 mars. Motståndet mot matchen har vunnit snabb anslutning och växer hela tiden.
Nedan några bilder från dagens demonstration:







Bilder från förra lördagens demonstration här.
Tidigare inlägg om Gaza idag på Röda Malmö:
Hemsida för Stoppa matchen






Obama, förändringen och Palestina

Hur kommer Obamas tillträde att påverka Palestina?

Äntligen har Georg Bushs långa, och för en stor del av mänskligheten plågsamma, tid i Vita huset kommit till sin ände. Förhoppningarna på Barack Obama är enorma. Långt in bland människor i vänsterns led finns denna förväntan om verkliga förändringar. En längtan som naturligtvis har sin grund i den hopplöshet som George Bushs politik resulterat i.

Förhoppningsvis kan också bytet på den amerikanska presidentposten öppna upp för förändringar på en del områden. Barack Obama verkar mindre driven av fanatisk ideologi än Bush och USA står också inför utmaningar och krav på anpassning till en ny tid. Kanske kan det medföra några förändringar till det bättre i sjukförsäkringssystemet eller ett närmande till övriga världen när det gäller klimatpolitik.

Samtidigt finns det gränser för hur nydanande en amerikansk president kan vara i nuläget. Bush lämnar efter sig ett ekonomiskt försvagat USA och den värsta krisen sen trettiotalet. Miljoner amerikaner är på väg ut i arbetslöshet. Även om Obamas krisplan får effekter så lär det dröja.

Frågan är dock vem Barack Obama är och vad han egentligen vill. När han installeras som president den 20 januari kommer den kristna högerns Rick Warren att spela en huvudroll vid ceremonien. Denne religiöse megakändis ska hålla i bönestunden när Obama svärs in på sitt nya ämbete, en sak som mött stor upprördhet bland USA:s hbt-aktiva. Nej, Obama är varken ”kryptosocialist” eller förklädd ”socialdemokrat” som en skribent på lundensiska vänsterbladet Veckobladet skrev. Enligt svenska mått är han kanske på sin höjd att beteckna som en kristdemokrat.

I utrikespolitiken kommer nog skillnaderna mot Georg Bush att bli mindre framträdande än många tror, även om politiken inte blir identisk. Om man ska våga sig på en parallell så kanske det blir en ny sorts Clintonregering vi kommer att se. Valet av Hillary Clinton till utrikesminister pekar också i den riktningen. ”Äntligen en sant pro-israelisk utrikesminister”, utropade Lisa Abramowicz, generalsekreterare i Svensk Israel-information på debattsajten Newsmill.

Det har spekulerats i Barack Obamas tidigare pro-palestinska ståndpunkter och valet av honom sägs också ha orsakat viss oro bland ledande kretsar i Israel. Om nu Obama har kvar någon sympati för palestiniernas sak så får han ett styvt jobb med att hantera situationen. Så gott som hundra procent av ledamöterna i amerikanska kongressen lär stödja Israel reservationslöst. Även inom den kristna högern, som Obama tydligen vill hålla sig väl med, finns samma uppfattningar. Till detta kommer AIPAC, The American Israel Public Affairs Committee, en av USA:s kanske mäktigaste påtryckargrupper.

Inom den amerikanska administrationen finns en lång tradition av att alltid enas med Israel först innan man lägger fram några förslag inför andra. Israel verkar ha vetorätt i dessa sammanhang. Politiken går alltid ut på att alla andra måste erkänna Israel, men Israel behöver inte erkänna Palestina. För israelerna känsliga ting, som de illegala bosättningarna, förs aldrig på tal i överläggningar mellan USA och Israel.

Vilka signaler har då Barack Obama gett? Under valkampanjen höll han tal inför AIPAC och lovade fullt stöd till Israel och sa dessutom att Jerusalem ska vara dess odelbara huvudstad, något som strider mot FN-resolutioner om den israeliska ockupationen. Av detta tal gick det inte att utläsa någon som helst kursändring av den amerikanska politiken. Obama lovade även att fortsätta det amerikanska ekonomiska stödet för att Israel ska förbli den enda regionala stormakten.

Under det nuvarande israeliska angreppet på Gaza har Obama undvikit att uttala sig och därmed också instämt i den förda politiken. När Gaza-frågan var uppe i februari förra året skrev han ett brev till FN-ambassadören Zalmay Khalilzad med ett budskap till säkerhetsrådet, ett brev som kritiserades i den amerikanska tidskriften Mother Jones. Obama undvek då varje kritik av Israel och dess blockad mot Gaza, men menade att säkerhetsrådet borde uttala ett ”entydigt fördömande” av raketbeskjutningen mot Israel. Gick inte det så ”uppmanar jag dig att tillförsäkra att det inte uttalar sig alls”.

Förmodligen är det ett rävspel på hög nivå som bedrivs nu. George Bushs sista dagar utnyttjas till bristningsgränsen för att försvaga Gaza så mycket som möjligt och för att utplåna så många Hamasanhängare det bara går. Detta har naturligtvis en gräns. Därefter kommer försöken att permanenta instängningen av Gaza med hjälp av det fransk-egyptiska förslaget, som Obama, enligt SvD, också stöder och som ska försöka täppa till vapensmugglingen till de palestinska motståndskämparna.

Enligt tidningen Guardian ska tre personer med kännedom om Obamalägrets diskussion uppgivit att rådgivare rekommenderar Obama att inleda diplomatiska förhandlingar med Hamas på lägre nivå. Om detta stämmer så kanske det visar att Obama vill hålla olika dörrar öppna. Huvudlinjen nu är dock att krossa eller försvaga Hamas för att kunna göra upp med Abbas på Västbanken och inordna de rester av området som inte upptas av bosättningar i en minilydstat till Israel.
Annat inlägg om Gaza i dag på Röda Malmö: