Den islamofascistiska prästregimen i Iran förnekar sig inte. Återigen är det stenhård repression och dödsskjutningar mot människomassor som vill föra fram sina åsikter. Sen hundratusentals iranier i somras gick ut på gatorna i protest mot de rika mullornas diktatur har regimen haft svårt att kontrollera situationen och vet inget annat svar än det öppna våldet. Måtte det också förebåda diktaturens snara fall.
Här ett inlägg som jag skrev i somras men fortfarande är i högsta grad aktuellt:
Vi står på de kämpande iraniernas sida
Det iranska samhället går havande med revolutionen, den revolution som för trettio år sen aldrig förlöstes. Alla de förhoppningar om frihet och rättvisa som sveks av den islamiska republiken, de drömmar som undertrycktes men aldrig kunde utplånas, har fått nytt liv när människor i massomfattning strömmat ut på gatorna de senaste veckorna. Kvinnor, unga, arbetare och förtryckta folkslag i Teheran och många andra platser har höjt sin röst mot förtrycket.
Det gör ett något patetiskt intryck när regimen försöker skylla ”oroligheterna” på utländska konspirationer. Förvisso agerar amerikanska, brittiska och andra säkerhetstjänster, men deras inflytande på massrörelsen måste vara närmast noll. Bland iranierna finns historien närvarande, den historia av utländsk imperialistisk aggression som gjort stora delar av befolkningen medveten om vilken roll länderna i väst spelar.
USA:s strategi går ut på att kontrollera alla oljerika områden i världen. Det gäller framför allt Mellanöstern där en stor del av den någorlunda lätt utvinningsbara oljan finns kvar. Sen länge har man behärskat Saudiarabien och de mindre emiraten medan Irak och Iran har varit irritationsmomenten. Inte på grund av de diktaturer som funnits där utan därför att de inte varit på ”rätt” sida.
Iran har i åratal levt under bombhot. Misslyckandena för Bushs politik har tvingat fram en något försiktigare hållning, men naturligtvis kvarstår strävandena från amerikansk sida.Mahmoud Ahmadinejad, den sittande presidenten i Iran, är den inom regimen som profilerar sig mest markant med en anti-imperialistisk och anti-sionistisk retorik, en framtoning som tydligen också slagit blå dunster i ögonen på en del inom den internationella vänstern.
Men Ahmadinejad är allt annat än vänster även om han på populistiskt manér framställer sig som arbetarnas vän genom att dela ut gratis soppa i fattigkvarteren. Snarare måste han karaktäriseras som en islamofascistisk skurk, företrädande en klass av nyrika som tjänat på korruptionen och baserar sin makt på ett megaföretag kallat ”revolutionsgarde” och på en stenhård diktatur som förbjuder arbetarna att organisera sig fackligt och politiskt.
Presidentvalet ägde rum mot bakgrund av det spända förhållandet till väst, tilltagande ekonomiska problem och ökande spänningar mellan olika fraktioner inom den styrande eliten i landet. Den främste utmanaren, ”reformisten”, Mir Hossein Mousavi, utlovade ökad frihet för kvinnorna, mindre konfrontation med väst och större ekonomisk liberalisering. Bakom honom står den främste av miljonärsmullorna, de stormrike Rafsanjani som vill ha ett bättre klimat för affärerna.
Mousavi vill ha förändringar inom diktaturens ramar, men hans kritik mot Ahmadinejad, bland annat framförd i en uppmärksammad debatt i statstelevisionen, tände en gnista för proteströrelsen. Enligt den iranska grundlagen ska valresultat inte presenteras tidigare än tre dagar efter valdagen, men denna gång var Mahmoud Ahmadinejad och inrikesministeriet – som han själv har utsett – snabba med att utropa honom som segrare och landets president i ytterligare fyra år.
Detta blev för mycket för miljoner människor som inte kunde uppfatta det som skedde som annat än en regelrätt statskupp. Under de följande dagarna kokade landets gator av upprörda människor. Demonstrationer förbjöds, men kunde inte hindras. Mousavi som först ville böja sig pressades av massorna att gå ut. Polisen tvangs förhålla sig passiv. Regimen medgav visst begränsat fusk.
På fredagen höll högsta ledaren ayatollah Ali Khamenei sin fredagsbön, godkände valresultatet, gav sitt fulla stöd till Ahmadinejad och hotade demonstranterna med hårda tag. Våld blev det, men ändå inte slut för protesterna. Med sitt liv som insats har modiga människor fortsatt att slåss för friheten.
Det som hänt är ett uppvaknande som kan bli början till slutet för en regim som nu förlorat ytterligare mycket av sin auktoritet. Hos många människor har protesterna ingjutit mod och skapat föreställningar om att en förändring är möjlig. Frågan om en generalstrejk har väckts. Träder arbetarklassen in på scenen i full skala kan mycket hända.
Arbetarklassens ankomst i denna rörelse kan ge den nödvändiga sammanhållningen och styrkan att besegra den islamiska regimen och etablera en ny demokrati och social republik som står emot imperialistiska och sionistiska attacker. Kampen för sanna demokratiska rättigheter, rätten att strejka, rätten att hålla fria val, att bilda fria fackföreningar och politiska partier såväl som kamp för sociala rättigheter och jämlikhet mellan män och kvinnor måste baseras på internationell solidaritet. Deras kamp är vår.
