Dags för den riktiga skuldkrisen, skriver Andreas Cervenka i SvD idag och målar upp ett framtidsscenario av hyperinflation, skenande räntor, hotande statskonkurser, huttrande pensionärer i förfallna hus och miljontals demonstranter på gatorna.
Ska man vara ärlig så är en stor del av den bilden redan verklighet i dagens Europa. Vi har sett länder som Island och Lettland drivas till ruinens brant av spekulerande banker och finansinstitut. Var femte invånare i Europa klassas som fattig.
Missnöjets vinter härskar i Europa, skriver Olle Svenning i dagens AB och exemplifierar med hundratusentals protesterande människor på gatorna och utlysta storstrejker i Spanien, Portugal, Italien, Irland och Grekland.
Problemen handlar inte alls om att det inte finns pengar till pensioner och välfärd. Den totala försörjningsbördan för de aktiva har nämligen inte ökat sen 1960. Problemet är den väldiga omfördelning av resurser som skett från vanligt folk till de redan rika och välbeställda och från offentlig välfärd till privat konsumtion och spekulation.
Det vi ser nu är notan för kraschen. Det som skett är ingen spekulationsbubbla som brustit. Det vi har sett är en historisk spekulationsbomb. Alltså en förstörelse. Bomben konstruerades genom bland annat privatisering av pensioner. Istället för att pensionerna var en gemensam investering i offentlig sektor, har – jorden runt – pensionspengarna flyttats till börser och andra finansspel.
Detta gäller också privatisering av offentlig verksamhet. Det betyder att vård, skola och omsorg förvandlas till vinstdrivande företag. För att det ska fungera har offentliga sektorn sålt ut till undervärden, man har gett bort gemensamma, uppbyggda värden till nya ägare. (Om de privata ägarna skulle betala fullt pris för de privatiserade företagen skulle de nämligen aldrig gå med vinst). Andra inslag har varit pressen nedåt på lönerna, de ökade löneklyftorna, pengarnas globalisering och avreglering av kreditmarknaderna.
Ytterst handlar det om en kris för det kapitalistiska systemet. När högkonjunkturen efter andra världskriget tog slut fram mot sjuttiotalet började kapitalismens ledande företrädare söka efter nyliberala utvägar. Det är den "utvägen" som nu kommit till vägs ände.
Det är sant att det behövs en ny världsordning för att lösa den ekonomiska och ekologiska krisen i världen. Men kapitalismen är inte mäktig att åstadkomma en sådan ny världsordning. Ju mera globaliserad kapitalismen blivit desto mera har också problemen växt. Problemen är inbakade i systemet.
En ny världsordning kan bara skapas genom kapitalmaktens upphävande. Det i sin tur kan bara ske genom tusentals lokala uppror där människor demokratiskt tar över ansvaret för samhällets skötsel och sen sammansluter sig i global skala för att ta hand om den här planeten till allas bästa.
5 kommentarer:
Mycket bra skrivet! Men hur ingjuter man hopp i dem som tvivlar och som hela tiden blir pådyvlade att den demokratiska socialismen haft sin tid. De som trots allt använder sina sista korvören för att köpa fonder för. Det överdjävliga i detta är att kapitalismen verkar gå segrande ur skiten trots att den inte fungerar då man har ordet på sin sida hela världen över.
Vi får börja där vi står och organisera människor till aktivitet för sina intressen. Så som läget är börjar vi från scratch igen, precis som arbetarrörelsen för hundra år sen.
Det handlar om en reorganisering av arbetarrörelsen.
Man måste lära om igen det mest elementära, att vi måste sammansluta oss som klass, hålla ihop mot de där upp om vi ska ha en chans.
Människor måste få erfarenhet och lärdomar från kamp och sammanhållning. Bara så kan de lära känna sin fiende och sin egen styrka.
Jag tycker det är ganska intressant hur ni med era skygglappar kan undgå att se att det inte är staten som är boven i dramat, hade ett privat företag kommit med så många löften som de omöjligen skulle kunna hålla så hade de försatts i konkurs.
Jag menar, det är ju inte alls så att det är socialdemokrater, vänsterpartister och miljöpartister som under många år har fått lov att bestämma hur era pensionspengar skulle förvaltas? Det är inte borgarnas politik som har lett till att jag idag fick hem ett orange kuvert med en summa som jag aldrig kommer få se röken.
...till Joakim:
Du har helt rätt när det gäller det nya pensionssystemet. Det antogs under stor enighet mellan alla partier, utom Vänsterpartiet.
Både borgare och socialdemokrater har i stort varit överens om den nyliberala inriktningen på politiken.
Den politiken har lett till ökade klyftor i samhället och en försämrad välfärd.
Men pengar och resurser saknas det inte. Dessa finns dock numera i de välbärgades fickor.
Tack Ronny! Tyvärr har du nog rätt! Vi får börja om helt enkelt.
Och pengar och resurser saknas definitivt inte! Sedan 1998 har landets samlade förmögenhet mer än fördubblats och då är inte de 300-600 miljarder kr som är "gömda" i skatteparadis. Det är bara fördelningen förändrats ganska drastiskt och det är alltid högerföreträdare som pratar om "kakan som hela tiden krymper". De borde ju veta eftersom de är orsaken till att den krymper.
Skicka en kommentar