Hur ska vi annars försvara oss?
Egentligen borde vi väl ha det bättre och tryggare i vårt samhälle idag än för, låt säga, 20-30 år sen? Jag menar med tanke på hur oerhört mycket större resurser vi har till vårt förfogande. Aldrig har vårt land varit så rikt som idag, aldrig har summan av producerade varor och tjänster varit större, aldrig har förutsättningarna varit bättre.
Så gott som varje dag får vi istället bekräftelser på att det blir sämre. Häromdagen hörde jag på tv att mer än var tredje är rädd för att bli gammal. Idag läser jag att inkomstpensionen sänks med över fyra procent nästa år. Så fungerar det pensionssystem som alla partier i riksdagen, utom (v), kokat ihop, att när finansherrarna och bankspekulanter ställer till det så ska pensionärerna bestraffas.
Det finns egentligen ingen som helst rim och reson i de resonemang som låg bakom pensions"reformen". För den som vill fördjupa sig i frågeställningen ger jag här en länk till våra pensioner.
Inte heller finns det några vettiga anledningar till att folk ska ha alltmer delade arbetsdagar och få sitt sociala liv spolierat. Läser idag om folk som jobbar 6-12, därefter några timmar ledigt och sen tillbaka på jobbet 16-20. 75 procent av Kommunals sektioner uppger att delade arbetspass förkommer, 70 procent anser att företeelsen blir vanligare.
Det som händer är naturligtvis en del i en mer omfattande omfördelning av samhällets resurser och rikedomar, från de som har minst till de som redan har mest. Det handlar om klasskamp, överklassens klasskamp för att lägga beslag på mer. Nästan sju av tio upplever att klyftorna i Sverige är ganska eller mycket stora. Allt medan överklassbratsen dumpar hamburgare och sprutar champagne i vasken.
Nu är det ju det att vi behöver inte stå passiva inför det som sker. Det handlar inte om naturkrafter som vi inte kan påverka. Det är människor av kött och blod som gör det här mot oss och vi kan organisera oss för att försvara våra intressen.
Det gör uppenbarligen lastbilschaufförerna i Grekland som vägrar låta regeringen krossa deras strejk. Regeringen stiftar undantagslag för att tvinga chaufförerna att börja jobba och sätter in polis mot arbetarna. Men arbetarna visar ännu inga tecken på att ge sig.
Det är så det måste gå till. Tjugofem års omfördelning av rikedomarna måste mötas med klasskamp från arbetare och vanligt folk. Vi är många och om vi sluter oss samman är det omöjligt för den lilla borgarklassen och deras politiker att besegra oss.
Tidigare inlägg idag på Röda Malmö:
Domedagen är nära
12 kommentarer:
Klasskamp känns som ett annat ord för att ställa till jävelskap på gatorna....
Du har rätt i att saker och ting blir sämre samtidigt som vanligt folk tvingas betala allt mer för samhällets tjänster. Tyvärr är dock din analys helt felaktig: Att offentlig service blir sämre och dyrare med tiden är nämligen en fullständigt naturlig och ofrånkomlig effekt av "välfärdssamhället", dvs medborgarna får betala mer för mindre ända tills medborgarna tvingas av hela sin lön utan att få något vettigt tillbaka. Kampen behövs, men den bör stå mellan arbetare och vanligt folk mot staten och deras följeslagare bankväsendet och storföretagen och det vi borde kämpa för är rätten till våra kroppar och frukten av vårt eget arbete, dvs rätten att inte bli systematiskt bli bestulna. Dagens överklass är inte "borgarna" utan politikerna, som lever gott på alla andras arbete och som samtidigt har mandat att bestämma i detalj över andra människors liv, en långt större makt en forna tiders överklass någonsin kunde drömma om.
Intressant att du tar upp grekerna som något sorts heroiskt exempel. Hårddrar man så strejkar grekerna emot att de har levt över sina tillgångar genom en alltför generös välfärdspolitik och nu när verkligheten har kommit ikapp vill de inte betala notan. Tyvärr är det en vanlig företeelse under socialistiska styren, att välfärden bekostas av pengar som framtiden ska betala på ett eller annat sätt, men när framtiden kommer vill ingen stå för notan.
...till Alexander:
När arbetare och fackföreningar strejkar och demonstrerar brukar det det gå lugnt och värdigt till. Om inte polisen sätts in för att kränka deras demokratiska rättigheter.
...till Jens:
Den offentliga sektorns andel av BNP har SJUNKIT under de senaste tjugo åren. Detta för att hundratals miljarder har använts till skattesänkningar åt rika och höginkomsttagare.
Alltså handlar det om en omfördelning av pengar från offentlig välfärd (med åtföljande minskad personal inom sjukvård, kommuner etc) till privat konsumtion för framför allt redan välbeställda.
Politikerna har sett till att skaffa sig fördelar och privilegier, men den politik de för har lanserats från storkapitalet och borgarklassen och syftar till att tillgodose deras intressen. Politikerna svävar inte i något vaccum, de är springpojkar åt de som har den verkliga makten, dvs den ekonomiska makten.
Om vi vill förbättra välfärden (och det vill vi vanliga människor för den är till gagn för oss och vi har inte råd att, liksom överklassen, köpa alla sådana tjänster och försäkringar ur egen ficka) så måste vi också ta kamp för att samhällets rikedomar och resuser fördelas på ett rättvisare sätt.
Du har helt fel om grekerna, vanligt folk där har inte haft några särskilda fördelar och de jobbar minst lika mycket som andra europeer. Gå inte på det där förtalet och de där myterna, de syftar bara till att åstadkomma splittring mellan arbetare i Europa.
Bland det mest vinklade jag har läst (förutom det där med överklassens idiotiska tilltag).
Sverige är knappast speciellt rikt numera. Du verkar leva kvar på 60- och 70-talet när vi verkligen kunde kallas rika. Nu är vi ett västeuropeiskt låglöneland med världens näst högsta skattetryck.
Det där med pensioner kan man glömma i framtiden. Endast de pensionspengar som är direkt kopplade till dig kan du räkna med. Resten kommer att behöva konfiskeras av staten för att rädda landets ekonomi. Sen får var och en klara sig bäst det går. Sanningen är att vårt land är på väg mot ekonomisk bankrutt.
Förvisso har mängden pengar vård, skola och omsorg i relation till BNP sjunkit, men det totala skattetrycket har, med undantag för de senaste åren, ökat. Sedan 50-talet har skattetrycket stigit från runt 30% av BNP till över 50% 2006, varefter det har sjunkit något. Den enda slutsatsen man kan dra av detta är att folket får betala mer för mindre tack vare att den offentliga förvaltningen är inbyggt ineffektiv och för att politikerna anser att deras mandat sträcker sig till att förvalta allt större delar av medborgarnas ekonomi.
Att politikerna skulle vara ekonomins springpojkar är en något romantiserad bild. Politikerna vill, precis som alla andra, ha makt och pengar, och att liera sig med storbolagen och bankvärlden är ett mycket effektivt sätt att göra detta. Det är därför vi har sett hur socialdemokratins framväxt har möjliggjorts genom att de har underlättat för storbolagen i Sverige att växa i makt allt på bekostnad av inskränkningar i vanliga människors fysiska och ekonomiska frihet och möjlighet att ta hand om sig själva. Dagens politik är helt enkelt en symbios där politikerna är beroende av storbolagen för att få mandat för sitt maktutövande och storbolagen är beroende av politikerna för att få folket medgörliga då gemene man faktiskt tror att de har något att säga till om genom det parlamentariska systemet.
Det är intressant att du säger att vanliga människor vill förbättra välfärden för att vi inte skulle ha råd att försäkra oss själva: Faktum är att för de allra flesta svenskar är rundgången i skattesystemet total sett över en längre period; dvs det man betalar in i skatter och avgifter motsvarar ganska exakt det man får tillbaka. Problemet är att förutom det varje person får tillbaka så kostar denna hantering en väldig massa pengar helt i onödan, och dessa pengar måste komma någonstans ifrån och där är vissa snabba att skrika efter högre skatter för de som har lyckats arbeta sig till en lite bättre lön en genomsnittet. Du säger att samhällets resurser bör fördelas på ett rättvist sätt: Då är ju frågan, vad är rättvisa? Min definition av rättvisa är att alla får det de har gjort sig förtjänta av, medan vissa andra verka tycka att rättvisa är att alla får lika mycket, oavsett deras insats - vilket naturligtvis leder till frågan hur det är rättvist för de som har bidragit mest men inte premieras för sin insats. Med min definition tillgodoses rättvisan alltid mest effektivt med minimalt statligt tvång, med den andra definitionen krävs det naturligtvis att en organisation, oftast kallad staten, ges rätt att expropriera människors tillgångar med tvång. Verkligheten är att de allra flesta skulle klara sig minst lika bra om de själva fick välja vilka tjänster och försäkringar de behövde och detta skulle inte bara spara oerhörda summor i administration utan också konkurrensutsätta och därmed effektivisera de marknadssektorer som staten idag har monopol på. Utan statligt tvång skulle det vidare vara fritt fram för alla som så vill att själva organisera exempelvis sjukvårdskollektiv och eftersom många verkar tycka att ett kollektiv är ett effektivt sätt att förse människor med varor och tjänster så borde det inte vara något problem för dessa människor att få det att fungera. Den enda skillnaden skulle vara att ingen människa skulle vara tvingad att vara medlem i något hon inte ville och att ingen skulle riskera att godtyckligen bli utsatt för lagligt tillgrepp av hennes egendomar.
...till anonym om rikt land:
De senaste tjugo åren har den svenska bruttonationalprodukten mer än fördubblats. Det finns alltså gott om resurser att satsa på den offentliga välfärden. Resurser som idag istället går till välbärgades klimatskadliga privata konsumtion.
"Världens näst högsta skattetryck" ska man ta med en stor nypa salt. Man räknar nämligen på olika sätt i olika länder, vilket leder till att jämförelserna blir missvisande.
I vissa länder är socialförsäkringarna statliga och finansieras genom skatter (eller offentliga avgifter), och bidrar då till skatteuttaget. Så är fallet i de nordiska länderna. I andra länder, exempelvis Tyskland finns vissa socialförsäkringar som i praktiken är obligatoriska, men handhas av icke-statliga organisationer och fonder, och därmed inte ingår i det uppmätta skatteuttaget. Tyskland ligger därför under EU-genomsnittet i OECD-statistiken,trots att tyskarna själva betraktar sitt land som ett högskatteland. För att nu ta ett exempel.
...till Jens:
Det totala skattetrycket har minskat från 56,5% år 1989 till 47,2 % år 2009. Detta enligt "Ekonomifakta". Framför allt är det inkomstskatterna och dess progressivitet som har minskat.
Delvis har de minskade offentliga inkomsterna kompenserats genom höjningar av andra skatter, indirekta skatter, som inte är progressiva.
Det har bidragit till de ökande klyftorna och till att människor med lägre inkomster nu bär en större andel av skatterna.
De minskade offentliga inkomsterna har lett till en krympande offentlig välfärd och färre anställda i stat, landsting och kommuner.
Jag håller inte med dig om den offentliga sektorns dåliga effektivitet. Tvärtom visar forskning att till exempel privat sjukvård är både dyrare och ineffektivare. Se på USA och hur "rättvis" välfärden är där.
Sänkta skatter och privatisering leder till sämre livskvalité för arbetare och vanligt folk. Överklassen kan alltid köpa sig det som de behöver.
I din samhällsanalys tar du inte hänsyn till att samhället är delat i klasser med olika intressen. Politikernas idéer ramlar inte ner från himlen, den nyliberala offensiven har organiserats från det så kallade näringslivet och avspeglar intressena hos borgarklassen. Socialdemokratin,som sammanbundit sitt öde med storfinansen, följde med när omsvängningen kom, även om det innebar att de fick spotta sitt eget välfärdsbygge i synen.
Till Ronny Åkerberg:
Oavsett om Sveriges BNP har fördubblats under de seanste 20 åren så visar alla internationella jämförelser att Sverige obönhörligen halkar efter ekonomiskt. Eftersom du bor i Malmö så är ju Danmark ett bra exempel. Idag får du betala närmare 1,3 SEK för 1 DKR. Om du backar tiden till 80-talet så var förhållandet nästan det motsatta. Jag hävdar att detta beror på att våra politiker har misskött Sveriges ekonomi. Det hela började redan på 70-talet när man istället för att ta itu med problemen började devalvera vår valuta. Sen har massinvandringen tillkommit vilket gjort att vår arbetslöshet och pressen på enkla lösningar blivit ännu större. Senaste exemplet på detta är Riksbankens vansinniga räntedumpning till 0,25% styrränta medan Europeiska Centralbanken har 1%. Detta är inget annat än ett nytt sätt att försöka devalvera oss ur krisen ännu en gång.
...till anonym:
Det du skriver är nonsens. Sverige halkar inte alls efter ekonomiskt. Enligt Ekonomifakta har Sveriges tillväxt sen femton år tillbaka "legat i nivå med, eller till och med något över, tillväxten i många jämförbara länder".
Det är inte resurserna det är fel på, det är den borgerliga politiken (som förs även av sossarna) som fördelar våra resurser orättvist, som skapar hög arbetslöshet och urholkad välfärd.
Ronny
Tycker du inte 47,2% skattetryck räcker?
...till Alexander:
Jag anser att det är till gagn för samhällsutvecklingen att vi omfördelar från privat klimatskadlig konsumtion till gemensam konsumtion av välfärd, kultur och ökad fritid.
Samtidigt bör vi också göra en omfördelning från rika och välbeställda till vanligt folk.
Skicka en kommentar