Mellan arbetarbegrepp och akademikerstämpel

Arbetare i Sverige, del 2

Jag fick en del respons på mitt första inlägg i serien Arbetare i Sverige: Vilka är arbetarna? Nedan publicerar jag ett gästinlägg från en kamrat organiserad i SACO. Han skriver så här: "Vilket bra initiativ med serien om dagens arbetare. Jag blev lite inspirerad och försökte beskriva hur jag upplever min situation som dietist i ett sacoförbund, och ambivalensen jag ibland känner mellan arbetarbegreppet och den akademikerstämpel som mitt fack vill frammana".

Här kommer hans inlägg (min rubrik):

Mellan arbetarbegrepp och akademiker-stämpel

Jag arbetar som dietist i landstinget. Jag arbetar mest med undervikt, beräknar intag av energi, proteiner, vitaminer och mineraler. Rekommenderar och följer upp förändringar i kosten, olika kosttillskott och i de fall det behövs sondnäring. Dietistutbildningen är en treårig yrkesutbildning och den akademiska yrkesrollen betonas tydligt redan på utbildningen och av dietisternas riksförbund (drf). De flesta dietister i Sverige är organiserade i Naturvetarna, ett SACO-förbund dit drf är anslutna.

Och visst är det ett akademiskt yrke, mitt yrkeskunnande är min arbetskraft. Viktigt att ständigt hålla sig ajour med den senaste forskningen och produkterna innom området. Jag gör inga tunga lyft, jag producerar inget reellt mervärde (även om ordet vårdproduktion då och då förs fram från ledningen). Men hur svårt det än kan vara att bortse från utbildningens, yrkesförbundets och samhällets bild av akademiker som endast akademiker i någon slags allomfattande medelklass så kvarstår faktum att dietistyrket är ett vårdyrke, ett vårdarbetaryrke. Majoriteten av Sveriges dietister jobbar innom landstinget med ständiga sparbeting, i många fall stressigt med underdimentionerad bemanning, dålig löneutveckling och få möjligheter till vidare avancemang i hierarkierna. Jag känner större samhörighet med de sjuksyrror, sjukgymnaster m.fl. som jobbar på min avdelning, som delar min vardag, eller för all del med industriabetaren på volvo, än jag gör med min chef, än jag gör med landstingsdirektören, eller än jag gör med de drivna entrepenörer innom ”kost och hälsa” som mitt förbund vill framställa oss som.

Inom min förvaltning är vi bara en handfull dietister, på min lokala enhet bara jag. I övrigt finns det inga andra yrkesgrupper organiserade i Naturvetarna där jag jobbar. Den styrka i antal som facket i min värld syftar till finns inte för oss. (Nu hade det kanske inte spelat någon större roll ändå eftersom Naturvetarna är ett av de förbund som förhandlar fram sifferlösa kollektivavtal, förespråkar individuell löneförhandling och stor lönespridning.) Vi är heller inte ensamma, min arbetsplats består av många olika yrken där alla är anknytna till olika yrkesförbund snarare än att organisera sig efter bransch för att företräda de gemensamma intressen som finns på de olika arbetsplatserna.

Dagens arbetarklass ser kanske inte ut som den gjorde för hundra år sedan. Men den del av befolkningen som tvingas sälja sin arbetskraft, kunskapsbaserad eller inte, för att få mat på bordet utan någon reell möjlighet att någonsin höja sig från den klass de tillhör är stor som någonsin. Med en svag och splittrad fackförenings- och arbetarrörelse och utan det fysiska beviset på det mervärde arbetaren producerar i form av en vara kan göra självbilden som arbetare och nödvändigheten av socialismen svår att ta till sig. Men jag har insett att jag inte gynnas av att stå ensam mot min arbetsgivare, att jag inte gynnas av att istället för att stå tillsammans konkurrera kollegor emellan på arbetsgivarnas vilkor. Med finanskris och klimatkris som avlöser varandra har behovet för ett nytt ekonomiskt system aldrig varit större i mina ögon och det är VI som tillsammans har möjlighet att förändra det! Därför har jag organiserat mig i Socialistiska partiet.

Intressant Bloggar om politik, samhälle, arbetarklass, klassamhälle