...det behövs ett nytt arbetarparti
Nu spekuleras vilt om vem som ska efterträda Mona Sahlin. Som om det skulle ha någon större betydelse. Socialdemokratin är ett parti på nedgång och tillbakagång och det finns ingen karismatisk person som kan lyfta partiet över detta dystra faktum.
Socialdemokratin är inte längre någon folkrörelse. De hundratusen arbetsplatsombuden är ett minne blott och den stora medlemsskaran har skingrats. Detta är resultatet av trettio års anpassning till kraven från storfinansen och den politiska högern.
Det fanns en tid när socialdemokratin var synonym med historiskt låg arbetslöshet och utbyggnad av välfärden. Sverige var ett förhållandevis jämlikt samhälle. Detta har raserats genom avregleringar, marknadsanpassningar, privatiseringar, skatte-sänkningar för välbeställda, nedskärningar och utförsäljningar.
Denna utveckling har under flera decennier verkställts och administrerats av såväl borgerliga som socialdemokratiska regeringar. Där har vi också grunden till krisen inom det socialdemokratiska partiet. Vem behöver ett borgerligt socialdemokratiskt parti som för högerpolitik?
Med sitt agerande har sossarna legitimerat högerpolitiken och röjt väg för Alliansen. De rödgröna lyckades aldrig bli något verkligt alternativ eftersom man la sig så nära borgarna som möjligt för att "vinna medelklassen". Men arbetarrörelsen kan inte vinna några mellanskikt i samhället om man inte först förmår vakna upp ur sin törnrosasömn och lyckas skapa entusiasm i de egna leden.
Arbetarklassen kan aldrig bli en ledande kraft i samhället om man anpassar sig högerut. Socialdemokratins trettioåriga vandring till höger visar att detta bara leder till desorientering och nederlag. Nu måste vänstern ta på sig ansvaret för att reorganisera arbetarrörelsen.
Gästbloggare: Flitiga Lisa
SvD SvD2 DN DN2 AB AB2 GP Exp HD Intressant
Bloggar om politik, samhälle, socialdemokraterna, mona sahlin,
Bloggat: Svensson
7 kommentarer:
Jag undrar hur man ska gå tillväga för att lyckas med detta. Någonstans är arbetarklassen "marginaliserad" och har ingått i någon form av gigantisk medelklass - borgargrupp där individualpolitik har implementerats. Vidare måste den rävsax av överkonsumtion och leverne utöver vad man igentligen har råd med stimuleras och de hundringar mer man kan få genom att rösta höger kan kanske tillfredsställa detta, även om andra drabbas hårt. Sen har väl stoltheten och identifiering med arbetarrörelsen mer eller mindre ersatts av att vara något pinsamt och mossigt som man inte vill befatta sig mer.
Kanske krävs att bubblan spricker och slår ner på allvar innan man inser vilken destruktiv spiral man satt sig i.
MVH
Har egentlgien bara två kommentarer, det du kallar för arbetarklass var ju faktiskt en större del av befolkningen för 30 år sedan. Vill S vara ett stort och folkligt parti så har man inte råd att vara så smal som du önskar.
Sedan får man också konstatera att svenskarna var ungefär lika fattiga 89 som man var femton år tidigare. Den politik som du hyllar gjorde oss tyvärr alla fattigare och jag kan tycka det är lite empatilöst att inte ta det i beaktande när du önskar oss tillbaka till det.
De jag kallar arbetarklass har aldrig varit en större andel av befolkningen. Förvissor har andelen industriarbetare sjunkit, men andra arbetargrupper har vuxit desto mer.
LO organiserar idag 1,6 miljoner medlemmar. Med en organisationsgrad på ca 70 procent innebär det att vi har ca 2 miljoner löntagare i de typiska arbetaryrkena. Bara det är hälften av alla förvärvsarbetande.
Tillkommer sen en stor del av TCO:s 1,2 miljoner medlemmar, varav många är lägre tjänstemän som blivit alltmer "proletariserade" och fått villkor som är likartade LO-medlemmarnas.
Jag upphöjer inte det socialdemokratiska folkhemmet under 60- och 70-talen till något paradis. Långt därifrån. Men jämfört med det som sen följde var det ett samhälle med mindre klassklyftor, historiskt låg arbetslöshet och utbyggnad av offentlig välfärd och genomförande av en rad reformer som gagnade vanliga löntagare.
Svammel, kollektivens tid är över, och vem kommer att sakna dom. För vad var de stora arbetarkollektiven, ja inte var det något frivilligt myspys, endast de som vuxit upp i storstädernas överklassmiljöer kan se nåt trevligt med de skitiga industrier där jobbarna offrade sina liv och sin hälsa för storbolagen och staten. Nä framtiden får vi hoppas inte kommer att innebära återgång till löneslavskollektiven.
Tomas Johansson Skellefteå
Du glömde nämna den största orsaken till att vi idag har massarbetslöshet och usel välfärd.
Den stavas massinvandring...
Till Tomas Johansson:
Du har fått något om bakfoten. Den kollektiva organiseringen kom underifrån och var till för att just bekämpa löneslaveriet.
Otto
Till anonym:
Du är offer för en stor okunnighet. Invandringen är varken skuld till arbetslöshet eller försämrad välfärd.
Dessa båda företeelser har istället skapats av en mycket dålig ekonomisk politik.
En politik som idag är förhärskande över hela den kapitalistiska världen och i alla länder, oavsett invandring. En politik som bygger på att det SKA vara en hög arbetslöshet - för det gagnar de rika.
Skicka en kommentar