Det är klassamhället som ska bekämpas
Ohly beredd överge rödgrönt samarbete redan nästa år, läser jag i SvD.se. Vågar man hoppas på det? undrar jag. Jag tror inte det. Lars Ohly gör bara vad han måste just nu. Han har tvingats spela den försmådde älskarens roll, Mona Sahlin har sagt att det ska bli "paus" i samarbetet och s/mp har öppet rusat till regeringen Reinfeldts undsättning i Afghanistan-frågan.
Självklart är det bra om (v) försöker föra mera av självständig vänsterpolitik. Men för hur länge och i vilken utsträckning? Jag spårar ingen självkritisk hållning från partiledningen till det katastrofala valsamarbetet med de rödgröna.
Vänsterpartiet underordnade sig till den milda grad att väljarna knappt kunde skilja de rödgröna från högeralliansen. Sossarna gjorde sitt sämsta val på hundra år. Och (v) medverkar faktiskt till att det borgerliga Mp kan framstå som ett parti med någon slags vänsterdragning. I själva verket är en klimatomställning omöjlig med de gröna liberalernas kapitalkramande.
Vi behöver en stark, bred och radikal vänster i Sverige som motpol till högerpolitiken. Det kan bara ske genom en anti-kapitalistisk politik som helt avvisar varje form av nyliberalt inspirerad eu-agenda och istället kräver omfördelning av resurser och makt. Det krävs också en inrikting på ett ekosocialistiskt alternativ och att vi anlägger ett internationellt perspektiv för socialistisk samhällsomvandling på det vi sysslar med.
8 kommentarer:
Hej Ronny,
Vi har politiskt något olika utgångspunkter, men jag hoppas ändå att du kan förklara en sak för mig. Hur ska man kunna skapa ett trovärdigt regeringsunderlag till nästa val utan V? För S kommer aldrig att släppa överskottsmålet. Och kom ihåg att för att rösta bort en sittande regering krävs över 50% av rösterna i riksdagen.
Och hur ska man genom att slopa överskottsmål och inflationsmål kunna fånga de mittenväljare som trots allt är nödvändiga för en vänsterseger 2014? Är själv en "sving-voter" som tidigare röstat på S, och det block som föreslår slopande av överskottsmål och inflationsmål får aldrig min röst. Orsaken är att jag sedan inflationsmålets införande alltid fått reallöneökningar alla år, vilket jag inte fick före dess.
Eller anser du kanske att det är bättre att svensk vänster blir en liten, bokstavstroende sekt, som under överskådlig tid aldrig kan vara ett trovärdigt regeringsalternativ, än att S rör sig åt höger tillräckligt långt för att fånga de nödvändiga mittenväljarna?
Jakten på de så kallade "mittenväljarna" har lett till en orientering högerut i politiken.
Jag vill istället förorda en arbetarklasspolitik som bygger på omfördelning av resurser från rik till fattig, från privat lyxkonsumtion till gemensam välfärd och klimatomställning.
Jag tror att när arbetarrörelsens kärntrupper mobiliseras för en sådan politik då kan också andra delar av småfolket, lägre tjänstemän osv dras med - för en mycket stor del av befolkningen gynnas av en sådan politik.
Högerpolitiken går istället ut på att söka privata lösningar och att lämna andra i sticket. Det är bara de välbärgade som tjänar på det i längden. Ett otryggt och hårt samhälle.
"Jag tror att när arbetarrörelsens kärntrupper mobiliseras för en sådan politik då kan..."
Detta militanta språk får det att gå rysningar utefter min rygg. Jag tror inte att tillgången på dessa trupper är speciellt stor utan de lever som ett fantasifoster i din hjärna. I takt med att "arbetarna" försvinner; lägre betalda jobb är sådana som man passerar på väg till något bättre och inte något som man gör i all evighet; befolkningen blir bättre och bättre utbildad så finns helt enkelt inte dina outbildade lätt dompterbara trupper. De är helt enkelt för välutbildade för att låta sig dompteras av ett kollektivt vansinne. Vi lever i år 2010! Lägg tillbaka 68-drömmarna i minnets historieavdelning och tillnyktra!
...till Thomas:
När högern idag mobiliserar sina "trupper" bland överklass och medelklass och försöker splittra arbetarklassen - då går det kalla kårar längs min rygg.
Högerpolitiken måste få ett svar och det kan inte ske genom att anpassa sig mot "mitten".
Arbetarrörelsens "kärntrupper" finns, de finns bland LO:s 1,6 miljoner medlemmar.
Arbetarklassen är inte på väg att försvinna, låglöneyrken finns och väldigt många människor måste jobba bland dem hela livet. Att grupper bland arbetarna fått bättre utbildning är bra, men det gör inte att arbetarklassen försvinner.
Snarare är arbetarklassen större idag, industriarbetarnas antal har sjunkit, men andra yrkesgrupper har växt i antal. Många lägre tjänstemän har också fått allt mera likartade villkor med arbetarna.
Denna mäktiga arbetarklass kommer självklart inte att låta sig dompteras av överklassen eller av någon. Det är inte kollektivt vansinne när de sluter sig samman, det handlar om en växande insikt om gemensamma intressen.
Jag ser fram den dag när denna arbetarklass är så välutbildade, organiserad och klassmedveten att den kan ta över styret av samhället. Det vore ett stort demokratiskt genombrott, idag kontrolleras samhällets produktionsmedel av en liten borgarklass - i morgondagens socialistiska samhälle har majoriteten den ledande rollen.
Thomas: Det "militanta språk" var det språk som skapade den svenska välfärden. Det är helt uppenbart att du inte har en aning om Sverige och befolkningen som lever här när du tror att arbetaryrken är något man "passerar". Sluta lev i det blå med dina medelklass-floskler och ta reda på simpel fakta!
MEN, det är fullständigt ointressant att du hävdar att arbetarklassen växer. Så länge denna grupp inte själv definierar sig som arbetarklass blir socialismen bara trams med röda flaggor, talkörer och stålhårda arbetarhjältar (Stalin) som avtecknar sig i profil mot solnedgången. Detta säljer inte i dagens samhälle!
Följande kommentar har jag knyckt från DIs artikel om att (s) tappar bidrag nu när partiet förlorat riksdagsplatser: "Känns skönt att MINA skattepengar inte går till ett parti som konstant driver en politik med hänsikt att plocka av mig ännu mer skattepengar! Att slippa stöda min egen undergång så att säga!"
...till Thomas:
Det som betyder något i längden är inte hur folk definierar sig för tillfället utan vilken ställning i produktionen de faktiskt har.
Det är det som på sikt avgör hur de kommer att agera.
Trettio års högerpolitik och svek från socialdemokratin ställer till med stor politisk och idelogisk förvirring och uppgivenhet i arbetarleden, men det som talar i längden är klassintressena.
Inga tillfälliga mutor i form av högerns skattesänkningar kommer att kunna dölja detta. Arbetarrörelsen kommer att resa sig, reorganisera sig och ta upp kampen mot högern och borgarklassen. Se ut över Europa och världen, kampen bland gräsrötterna har redan börjat.
Måste bara citera Sallustius, romersk senator och historieskrivare som skrev följande i slutet av 40-talet före Kristus: "Sedan rikedomen börjat anses som något berömvärt och förde med sig ära, makt och inflytande dog dugligheten så sakta ut. Man kom att betrakta fattigdom som en skam; oegennytta uttyddes som illvilja. Till följd av rikedomen angreps den yngre generationen av lyxbegär och penningslystnad jämte högmod. Man rövade och förödde, slösade bort sin egna tillgångar, traktade efter andras. Blygsel, anständighet, gudomligt eller mänskligt aktade man lika ringa. Man visade inga hänsyn, hade inga hämningar."
Kamelsilaren
Skicka en kommentar