...marschen går högerut
Den socialdemokratiska eftervalsdebatten är inte bara en intern angelägenhet, den rör hela arbetarrörelsen och därmed samhället i stort. Efter några månader då allt kunde ifrågasättas kommenderades rättning i leden. Kriskommissionen rapporterade att felet var att man pratat om fastighets- och bensinskatt. Sahlin fick förtroenderådets ovationer när hon i sitt avskedstal gav grönt ljus för privatiseringar och godkände Moderaternas skattepolitik.
Sedan valet har många kritiska röster höjts inom socialdemokratin. Skarp kritik har formulerats och kloka förslag lagts fram från många som ser sig som vänster inom socialdemokratin. Som utomstående är det dock förvånande att se hur denna vänster tycks ha glömt arbetarrörelsens första och mest grundläggande lärdom: organisera er!
Att man inte kommer långt med bara ord tillhör också arbetarrörelsens tidiga erfarenheter, vill man förändra verkligheten behöver man ha något att hota med. De reformer i arbetslivet som genomfördes i början av 70-talet, från MBL och rätten till svenskundervisning för invandrare till olika försök att ”humanisera” arbetet, kom sig inte av någon plötslig välvilja uppifrån. De drevs fram av den våg av strejker som började i Malmfälten vintern 69-70 och sedan rullade söderut. Ganska få arbetare var direkt inblandade i denna rörelse, en knapp procent strejkade varje år mellan 1970 och 1990. Men det hot strejkerna utgjorde tvingade fram eftergifter som vi har nytta av än idag.
Det finns inom SAP en skräck för ”fraktionsbildningar”, det vill säga organiserade åsiktsströmningar. De flesta glömmer då att ledningen alltid är en organiserad fraktion. Och det är denna ledning, den som är ansvarig för det nuvarande läget, som nu har återtagit ett fast grepp om tömmarna. När det dessutom visat sig att arbetsgivarna har en betald fraktion inom partiet är det än mer obegripligt varför S-vänstern inte gör annat än att prata. Varför samlar den sig inte kring det program den tror på, lägger fram det till kongressen och ber om medlemmarnas förtroende? Det finns redan en stark väldokumenterad opinion för en politik som vill bygga ut den solidariskt finansierade välfärden, en opinion som idag är allt mer hemlös eftersom ingen organiserar den.
Säkert skulle en sådan opposition ändå få stryk på kongressen men till skillnad från i dag hade det då funnits en tydlig pol som alla måste förhålla sig till. Ja, kanske rentav ett hot som ledningen måste ta hänsyn till när politiken utformas.
Den lösliga SAP-vänsterns val – att nöja sig med att kritisera eller utmana ledningen om makten – kommer att få betydelse för lång tid framöver.
Den socialdemokratiska eftervalsdebatten är inte bara en intern angelägenhet, den rör hela arbetarrörelsen och därmed samhället i stort. Efter några månader då allt kunde ifrågasättas kommenderades rättning i leden. Kriskommissionen rapporterade att felet var att man pratat om fastighets- och bensinskatt. Sahlin fick förtroenderådets ovationer när hon i sitt avskedstal gav grönt ljus för privatiseringar och godkände Moderaternas skattepolitik.
Sedan valet har många kritiska röster höjts inom socialdemokratin. Skarp kritik har formulerats och kloka förslag lagts fram från många som ser sig som vänster inom socialdemokratin. Som utomstående är det dock förvånande att se hur denna vänster tycks ha glömt arbetarrörelsens första och mest grundläggande lärdom: organisera er!
Att man inte kommer långt med bara ord tillhör också arbetarrörelsens tidiga erfarenheter, vill man förändra verkligheten behöver man ha något att hota med. De reformer i arbetslivet som genomfördes i början av 70-talet, från MBL och rätten till svenskundervisning för invandrare till olika försök att ”humanisera” arbetet, kom sig inte av någon plötslig välvilja uppifrån. De drevs fram av den våg av strejker som började i Malmfälten vintern 69-70 och sedan rullade söderut. Ganska få arbetare var direkt inblandade i denna rörelse, en knapp procent strejkade varje år mellan 1970 och 1990. Men det hot strejkerna utgjorde tvingade fram eftergifter som vi har nytta av än idag.
Det finns inom SAP en skräck för ”fraktionsbildningar”, det vill säga organiserade åsiktsströmningar. De flesta glömmer då att ledningen alltid är en organiserad fraktion. Och det är denna ledning, den som är ansvarig för det nuvarande läget, som nu har återtagit ett fast grepp om tömmarna. När det dessutom visat sig att arbetsgivarna har en betald fraktion inom partiet är det än mer obegripligt varför S-vänstern inte gör annat än att prata. Varför samlar den sig inte kring det program den tror på, lägger fram det till kongressen och ber om medlemmarnas förtroende? Det finns redan en stark väldokumenterad opinion för en politik som vill bygga ut den solidariskt finansierade välfärden, en opinion som idag är allt mer hemlös eftersom ingen organiserar den.
Säkert skulle en sådan opposition ändå få stryk på kongressen men till skillnad från i dag hade det då funnits en tydlig pol som alla måste förhålla sig till. Ja, kanske rentav ett hot som ledningen måste ta hänsyn till när politiken utformas.
Den lösliga SAP-vänsterns val – att nöja sig med att kritisera eller utmana ledningen om makten – kommer att få betydelse för lång tid framöver.
Texten ovan är en krönika i GP författad av Lars Henriksson, Volvoarbetare och medlem i Socialistiska Partiet. Aktuell med boken Slutkört.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar