I klimatförändringarnas
och marknadens skruvstäd
- Vi kan inte längre vänta oss att saker snart kommer att återgå till det normala, för i en värld med snabba klimatförändringar finns ingen norm att återvända till. De senaste veckornas sociala oro är bara en början.
Larmet från den amerikanske miljövetaren och grundaren av Worldwatch Institute, Lester Brown, säger något om vidden av vad matprisrevolterna i Nordafrika representerar. Efter prischockerna och svältåret under finanskrisens 2008 har de kombinerade effekterna av kapitalistisk vinstjakt och klimatkris slagit igenom globalt. Priserna på spannmål, matolja, fett, socker och viktiga baslivsmedel genomgår extrema marknadskast i takt med skörderesultat, efterfrågan och ren spekulation. När lager, hushållning och långsiktig planering avlägsnats i avregleringarnas tidsålder finns inga buffertar mot våldsamma marknadsmekanismer.
Fjolårets missväxt i torkans Ryssland, Ukraina och Kazakstan, länder som står för en fjärdedel av jordens spannmålsproduktion, tillsammans med översvämningar i amerikanska mellanvästern och längs Indus och Ganges – har medfört väldiga produktionsbortfall.
Samtidigt ställs växande jordbruksarealer om till produktion av etanol för fordonsbränsle när den internationella bilindustrin försöker slinka förbi kritiken mot fossila bränslen. I USA gick mer än en fjärdedel av fjolårets spannmålsskörd, 119 miljoner ton, till etanolframställning – en mängd som hade kunnat föda 350 miljoner människor i ett år.
Flykten från landsbygden när agrobusiness slår ut familjejordbruk och lokala producenter, tillväxten av megastäder och massbilism ödelägger årligen miljontals hektar åkermark och styr bort vattentillgångar från livsmedelsframställning. Utarmningen av jordar genom industribruk och dränering av grundvatten bidrar till den ökenspridning som temperaturhöjningarna underblåser.
Klimatförändringarnas torka och översvämningar slår obarmhärtigt mot världens livsmedelsproduktion och fattigaste konsumenter. De sinande vattentillgångarna i Mellanöstern och Nordafrika minskar möjligheterna till konstbevattning. Ett extremt exempel är Saudiarabien som de tre senaste åren sett sin konstbevattnade veteproduktion minska med två tredjedelar. 2012 beräknas den ha upphört helt.
Ökande havsnivåer hotar risproduktionen i Bangladesh och Vietnams Mekongdelta som står för en stor del av världens risförsörjning.
Tillsammans med en världsbefolkning som växer med 80 miljoner per år och en ökad konsumtion i Indien och Kina skapas ett starkt tryck på jordens livsmedelsresurser. Det kan inte mötas av vilda marknadsmekanismer – med åtföljande prischocker, spekulation och våldsamma konfrontationer. Eller av den nya jordbruksimperialism där rika stater och bolag köper upp hela nationers jordbruksarealer i en återgång till klassisk kolonialism.
Här krävs istället global planering för att tillgodose de mest skriande behoven och omfördelning genom att ransonera den rika världens överförbrukning och ohållbara konsumtionsmönster.
Som amen i kyrkan predikar förstås vår alltmer debila borgerlighet den motsatta vägen och förnekar varje samband mellan klimatkris, exploatering och chockhöjda livsmedelspriser. Nej, det är inskränkningar i marknadsfrihetens avregleringar, handelshinder och privatiseringar som i vanlig ordning är boven i dramat. ”Öppna marknaden!”, lyder receptet från hungerkrisens medbrottslingar (Dagens Nyheters ledare 12 januari).
Nej, utan omställning av vår nuvarande världsordning från kapitalistisk ”tillväxt” – kodordet för hänsynslös profitmaximering – till klimatanpassad och solidarisk hushållning är dagens hungerkravaller en västanfläkt, eller en mild sirocco, av vad som väntar.
Larmet från den amerikanske miljövetaren och grundaren av Worldwatch Institute, Lester Brown, säger något om vidden av vad matprisrevolterna i Nordafrika representerar. Efter prischockerna och svältåret under finanskrisens 2008 har de kombinerade effekterna av kapitalistisk vinstjakt och klimatkris slagit igenom globalt. Priserna på spannmål, matolja, fett, socker och viktiga baslivsmedel genomgår extrema marknadskast i takt med skörderesultat, efterfrågan och ren spekulation. När lager, hushållning och långsiktig planering avlägsnats i avregleringarnas tidsålder finns inga buffertar mot våldsamma marknadsmekanismer.
Fjolårets missväxt i torkans Ryssland, Ukraina och Kazakstan, länder som står för en fjärdedel av jordens spannmålsproduktion, tillsammans med översvämningar i amerikanska mellanvästern och längs Indus och Ganges – har medfört väldiga produktionsbortfall.
Samtidigt ställs växande jordbruksarealer om till produktion av etanol för fordonsbränsle när den internationella bilindustrin försöker slinka förbi kritiken mot fossila bränslen. I USA gick mer än en fjärdedel av fjolårets spannmålsskörd, 119 miljoner ton, till etanolframställning – en mängd som hade kunnat föda 350 miljoner människor i ett år.
Flykten från landsbygden när agrobusiness slår ut familjejordbruk och lokala producenter, tillväxten av megastäder och massbilism ödelägger årligen miljontals hektar åkermark och styr bort vattentillgångar från livsmedelsframställning. Utarmningen av jordar genom industribruk och dränering av grundvatten bidrar till den ökenspridning som temperaturhöjningarna underblåser.
Klimatförändringarnas torka och översvämningar slår obarmhärtigt mot världens livsmedelsproduktion och fattigaste konsumenter. De sinande vattentillgångarna i Mellanöstern och Nordafrika minskar möjligheterna till konstbevattning. Ett extremt exempel är Saudiarabien som de tre senaste åren sett sin konstbevattnade veteproduktion minska med två tredjedelar. 2012 beräknas den ha upphört helt.
Ökande havsnivåer hotar risproduktionen i Bangladesh och Vietnams Mekongdelta som står för en stor del av världens risförsörjning.
Tillsammans med en världsbefolkning som växer med 80 miljoner per år och en ökad konsumtion i Indien och Kina skapas ett starkt tryck på jordens livsmedelsresurser. Det kan inte mötas av vilda marknadsmekanismer – med åtföljande prischocker, spekulation och våldsamma konfrontationer. Eller av den nya jordbruksimperialism där rika stater och bolag köper upp hela nationers jordbruksarealer i en återgång till klassisk kolonialism.
Här krävs istället global planering för att tillgodose de mest skriande behoven och omfördelning genom att ransonera den rika världens överförbrukning och ohållbara konsumtionsmönster.
Som amen i kyrkan predikar förstås vår alltmer debila borgerlighet den motsatta vägen och förnekar varje samband mellan klimatkris, exploatering och chockhöjda livsmedelspriser. Nej, det är inskränkningar i marknadsfrihetens avregleringar, handelshinder och privatiseringar som i vanlig ordning är boven i dramat. ”Öppna marknaden!”, lyder receptet från hungerkrisens medbrottslingar (Dagens Nyheters ledare 12 januari).
Nej, utan omställning av vår nuvarande världsordning från kapitalistisk ”tillväxt” – kodordet för hänsynslös profitmaximering – till klimatanpassad och solidarisk hushållning är dagens hungerkravaller en västanfläkt, eller en mild sirocco, av vad som väntar.
Ursprungligen ledare i Internationalen v 2/2010
6 kommentarer:
Livsmedelskriserna ökar globalt och av någon märklig anledning är det länderna med minst handel och mest statlig kontroll som drabbas värst.
Varför är det inga hungerkravaller i kapitalismens högborgar; i USA och västeuropa?
...till Sture:
Det där med statlig kontroll stämmer nog dåligt, tänk på Kina till exempel. Även ett litet fattigt land som Kuba klarar sig bra, tack vare statlig kontroll.
Kapitalismen utgör idag ett globalt imperialistiskt system som alla är beroende av, på ett eller annat sätt.
Det systemet gynnar också "moderländerna" medan periferin fortfarande spelar rollen av kolonier.
Där har du också förklaringen till att hungerkravallerna sker där de sker. Men glöm inte, fattigdomen och klyftorna ökar nu hastigt även i USA och Västeuropa.
Eftersom man inte kan kommentera anonymt på Svenssons blogg så gör jag det här.
"Här krävs istället global planering för att tillgodose de mest skriande behoven och omfördelning genom att ransonera den rika världens överförbrukning och ohållbara konsumtionsmönster."
Nej, det krävs lokala initiativ och individer som odlar ekologisk och närproducerad mat.
Bara en lokalbefolkning vet vad tillgång och efterfrågan är och hur de ska producera mat för den regionens specifika behov. Det behövs ingen planering, det är praktiskt taget omöjligt för en centralplanerare att veta alla världens regioners behov.
Sedan kommer den kommande matbristen i världen inte kunna hindras av varken kapitalismen eller socialismen. Det handlar om överbefolkning och enkel aritmetik. Ideologi är inte svaret, utan handling och förberedelse.
Hur ska vi frakta runt världens resurser i en värld utan billig olja?
Socialismen har visat sig inte fungera, det är bara att se till historien. Men om socialdemokraterna ska komma till makten tror jag att de ska tänka mer på hur just vår ekonomi ser ut när de diskuterar "omfördelning" och "konsumtionsmönster". Börja med att ta fram idéer om lokala alternativ som är mer hållbara i ett mer friare samhälle. Det finns även rika knösar som är socialdemokrater (läs kapitalister) så kasta inte sten i glashus.
Omfördelning handlar inte om att vi ska producera varor och tjänster till fattiga delar av världen, utan det handlar om att vi ska producera mer av våra egna varor och tjänster så vi inte utarmar fattiga länder, eller fortsätter att exploatera andra delar av världen. Detta är ju dock rena rama önsketänkandet.
Jag tar inte ansvar för denna form av exploatering genom att rösta på socialdemokraterna, utan jag tar ansvar för det genom att på sikt börja odla min egen mat och försöka bli så energieffektiv jag bara kan i mitt boende. Och sedan handlar det om att hjälpa andra som har insett samma sak, inte att tvinga på dem saker. För att åstadkomma detta behöver jag spara och investera för att få ihop tillräckligt med kapital för att inte dra på mig skuld.
Konsumtionsmönster kan bara förändras av individer, inte av stater. Något annat vore förtryck. Ideologin att vara mer sparsam, investera mer i svenska bolag och att vara mer självständig skapas inte genom bidrag. Detta skapas genom att människor producerar värde som tillför ekonomin något. Även socialdemokrater överkonsumerar.
Bidrag är på många sätt en enda stor utgift för staten som inte genererar tillräckligt mycket som medborgare anser vara värdefullt och som gynnar dem.
Skatter är inte lösningen på problemen. Skatter hämmar mindre bolag att växa sig större och att anställa mer personal. 3:12-reglerna borde omformuleras eller helt avskaffas, för det är för krångligt idag för människor att starta egna företag och göra dessa lönsamma. Idéer, entreprenörskap och socialtföretagande premieras inte, varken av socialdemokraterna eller av Alliansen i tillräckligt stor utsträckning. även socialdemokrater är skattesmitare.
Hela den socialdemokratiska retoriken och ideologiska apparaten är som ett hack i en 70-talsskiva.
Fast just det där med att bilindustrin skulle ligga bakom etanolanvändningen är rent o skärt nys. Gud vad vi har vått kämpa för att släpa bilindustrin till att använda ett bränsle som inte göder oljebaronerna utan istället kan ge de fattiga länderna möjlighet att ta sig in på världsmarknaden.
Det är vi som kämpar för en rättvis värld som slåss för etanolen. Bilindustrin och oljemagnaterna vill inte ha den -eftersom det hotar deras monopolistiska utsugning.
...till anonym:
Global planering står inte i motsättning till lokala initiativ. Jag skulle vilja säga att planering är en förutsättning för lokala initiativ. Se bara hur EU:s jordbrukspolitik krossar de lokala initiativen i Afrika och hur den globala kapitalismens "frihandels-politik" berövar människor den lokala makten.
Vad som ska planeras globalt är självklart inte detaljerna utan det som skapar rättvisa i fördelningen. Utan rättvisa blir det ingen omställning till ekologisk hållbarhet.
Utan billig olja kommer behovet av planering att bli stort. Vi kan nämligen inte prioritera transporter av lyxvaror (som det blir när kapitalet och den så kallade marknaden bestämmer) utan sådant som täcker basbehoven.
Självklart måste lokalt ekologiskt jordbruk vara en del i försörjnings-basen, men all handel kan inte upphöra i framtiden. Istället ska vi ha ett rättvist utbyte av varor och tjänster till ömsesidig fördel. Det går inte att förena med kapitalism, men väl med en planerad och demokratisk socialism.
...till anonym om etanol:
Men inte var väl detta vad du ville? Att maten skulle tas ur händerna på de fattiga för att bli bensin i tankarna på rika amerikaners bilar?
I Mexiko demonstrerade de fattiga för att majsbrödet blev för dyrt när USA köpte upp majsen till etanolframställning.
I mina ögon liknar detta inte en omställning till hållbarhet. Varför inte lika bra inse att etanolspåret är kört?
Skicka en kommentar