...regimens fall kan öppna för ljus och luft
”De här människorna måste avrättas!”, Libyens diktator Muammar Gaddafi var sig lik och förnekade sig inte när han till slut i ett TV-sänt tal utslungade sina vredgade förkastelsedomar över det folk som gjort uppror mot hans styre. Gaddafi viftade också bort det hela med att det handlade om drogade, omogna ungdomar, vilka förletts av sjuka människor som infiltrerat städerna.
Men, till skillnad mot tidigare under Gaddafis mer än 40-åriga maktbana, befinner sig idag diktaturens företrädare i låg brygga i en desperat kamp för sin överlevnad. Benghazi, Libyens näst största stad har fallit i upprorets händer, diktatorns våldsapparat håller på att crackelera och snart verkar det som om Gaddafi bara kan lita på de utländska legosoldaterna och sin egna livvakt. Det vi bevittnar nu är strömavhopp från tidigare lojala militärer, tjänstemän, ambassadörer och till och med ministrar. Gaddafi kan fortfarande låta kaxig i sin verbala framtoning, men sannolikt är hans dagar räknade. Att regimen känner sig nödgad att sätta in stridsflyg mot sin egna huvudstad är ett kvitto om något på hur pressad och desperat den är.
”Gaddafi är Mellanösterns galna hund”, orden är Ronald Reagans och decenniet 1980-talet – på den tiden som USA bombade Libyen och Gaddafi beskrevs som Washingtons fiende nummer ett. Då stämplades Libyen som den värsta främjaren av internationell terrorism, en ”skurkstat” innan själva begreppet tagits i bruk.
”Gaddafi är Mellanösterns galna hund”, orden är Ronald Reagans och decenniet 1980-talet – på den tiden som USA bombade Libyen och Gaddafi beskrevs som Washingtons fiende nummer ett. Då stämplades Libyen som den värsta främjaren av internationell terrorism, en ”skurkstat” innan själva begreppet tagits i bruk.
Självklart var dock sanningen att Gaddafi avskyddes och sågs som ett hot av imperialismen för att han efter sitt makttillträde 1969 haft mage att expropriera utländska oljebolag, ge materiellt stöd till revolutionen i Nicaragua och rendera imperialismen förlusten av det brohuvud som Libyen varit under kung Idris styre ända sedan den formella självständighetsförklaringen 1951.
När vi nu skriver 2011 har emellertid historien vänt blad. Sedan 2006 är relationerna mellan USA och Libyen normaliserade, man har fulla diplomatiska förbindelser och för Obama är inte Gaddafi någon ”galen hund”. Idag talar inte Libyen längre med hög röst mot USA:s krigsföretag i Irak och Afghanistan eller hotet mot Iran. Idag öppnar sig Libyen återigen för utländska företag. Shell exploaterar olja utanför Libyens kust och privata intressenter – inte minst vapenmånglare – står överhuvudtaget på led för att göra profit i den libyska ekonomin.
När vi nu skriver 2011 har emellertid historien vänt blad. Sedan 2006 är relationerna mellan USA och Libyen normaliserade, man har fulla diplomatiska förbindelser och för Obama är inte Gaddafi någon ”galen hund”. Idag talar inte Libyen längre med hög röst mot USA:s krigsföretag i Irak och Afghanistan eller hotet mot Iran. Idag öppnar sig Libyen återigen för utländska företag. Shell exploaterar olja utanför Libyens kust och privata intressenter – inte minst vapenmånglare – står överhuvudtaget på led för att göra profit i den libyska ekonomin.
Det är därför som imperialismens företrädare inte vet på vilket ben man skall stå nu när Gaddafi verkar vara på väg att kastas ur sadeln, därav alla ljumma halvkvädna uttalanden – oavsett om huvudstadens namn är Washington eller Stockholm, oavsett om utrikesministern i fråga är Hillary Clinton eller Carl Bildt.
Gaddafi har alltid varit en diktator, men en gång i tiden hade han en viss folklig legitimitet. Det bottnade i att han använde en hel del oljepengar till att bygga upp en social välfärd, att miljoner libyer under hans styre reste sig ur fattigdomen. Idag har dock denna legitimitet urholkats; arbetslösheten är hög och libyern i gemen har tröttnat på hans bisarra infall och järnhårda styre. Man vill kunna göra sin stämma hörd utan att riskera jobbet och i värsta fall hamna i fängelse.
Det stora problemet i dagens Libyen är dock den stora avsaknaden av organiserade motkrafter. Visst finns det Muslimska Brödraskapet även här, i exil har vi en opposition som till stora delar drömmer sig tillbaka till kung Idris dagar och det finns även enskilda människorättskämpar. Men – i jämförelse med Egypten och Tunisien – är det civila samhällets strukturer väldigt svagt utvecklade. Partier är helt och hållet förbjudna att verka. Fackföreningar och andra sociala rörelser har inte heller kunnat slå rot. Det är som om ett jättelikt vakuum öppnas bakom diktatorns rygg.
Men självklart hoppas vi att det vi nu upplever är diktaturens sista dagar. Det är endast om Gaddafis regim faller som det kan komma in ljus och luft i det libyska samhället, det är endast om regimen faller som de första vacklande stegen mot ett verkligt demokratiskt samhällsbygge kan komma till stånd.
Ursprungligen ledare i Internationalen v 8/2011
SvD SvD2 SvD3 SvD4 SvD5 SvD6 DN DN2 DN3 AB Exp GP GP2 GP3 GP4 VG VG2 HD HD2 D SkD Svt Svt2 Intressant
5 kommentarer:
Vänstern har ofta sett positivt på de som är negativt inställda till USA och Israel och dit hör Libyen. Ni har sällan klagat på de grymma diktaturerna och kvinnoförtryckarna och dit hör i princip alla arabländerna och Iran däremot har ni ständigt spytt galla över demokratin Israel.
...till anonym:
Du blandar ihop lite olika saker. Vänstern har ju funnits och finns även i Mellanösterns diktaturer och har bekämpat förtrycket. Såväl diktaturer som varit/är allierade med USA eller inte, ex-vis Iran.
Men sen utsätts dessa länder som nationer för västvärldens imperialistiska dominans och då är det naturligtvis riktigt att stödja försök från dessa länder att behålla sitt oberoende, t ex när man nationaliserar oljan. "Demokratin" i Israel ger vi inte mycket för, den gäller bara för judar och bara så länge de underkastar sig vad apartheid-staten kräver.
Anonym: Helt rätt. Vänstern har gullat med Saddam Hussein, deltagit i revolutionen i Iran och protesterat högljutt när Ronald Reagan tog i med hårdhandskarna mot Gaddafi efter diskoteksbombningen i Berlin.
Men nu när Gadaffi har trappat ner sin terrorsponsring, Storbritannien har släppt ut de libyska Lockierbiebombarna och västhatarna i al-Qaida ställer sig bakom revolten i Libyen så ska förstås den västerländska vänstern också göra det.
Detsamma tycks gälla hela mellanöstern. När Israelprojektet var nytt stöttades det av socialister; delvis p g a det kollektivistiska statsbyggandet med gemensamma jordbruk etc, men säkert lika mycket eftersom judarnas motståndare på den tiden var allierade med det kapitalistiska Storbritannien. Det var först när Israel allierade sig med USA som de sågs som hemska.
Saddam Hussein var en gullegris när han samarbetade med Sovjet men när han vände sig till USA "blev" han en klandervärd diktator. När USA sedan tröttnade på hans uppstudsighet, invaderade Irak och avsatte Saddam Hussein, ja då var förstås även det fel.
Detsamma kan säkert sägas om islamisterna i Afghanistan; Förtryckande bakåtsträvare som måste befrias av Sovjet. Men när USA åker till samma land för att rensa upp bland terroristerna så är de plötsligt "frihetskämpar".
Överlag kan man konstatera att ingenting gör en regim så illegitim som samröre med USA. Om de censurerar medier, förbjuder fria val eller torterar oppositionella spelar inte så stor roll. Om de hatar väst så är de ändå goda. Om de samarbetar med väst så är de onda, köpta eller koloniserade.
...till Sture:
Du verkar ha fått det mest om bakfoten. När jag på 80-talet deltog i opinionsarbete för kurdernas rättigheter i Irak (då Saddam gasade ihjäl människor i Halabja) var Saddam USA:s good guy och fick vapen från jänkarna.
Saddam har aldrig varit någon gullegris för vänstern.
Att vänstern är motståndare till den galne diktatorn i Tripoli har inget med al-Qaida att göra. Precis som Gaddafi verkar du tro att de spelar nån roll i sammanhanget.
När det gäller Israel så har saken inte med USA att göra i grunden. Vänstern var i ett tidigt skede delad till det sionistiska projektet. Det gällde även den judiska vänstern. Men samarbetet med engelsmännan var snarast en försvårande faktor för vänstersionisterna.
Det är projektets inneboende karaktär av apartheidpolitik och etnisk rensning som fick vänstern att ta ställning mot Israel, inte att USA stödde Israel. Snarare var det så att USA blev avskytt eftersom man ställde upp bakom ockupanterna.
Vi gör ingen skillnad på förtryckar-regimer vare sig de har USA-stöd eller inte. För att ta ett exempel, min uppfattning är att de religiösa diktaturerna i såväl Iran som Saudiarabien ska störtas. Den sistnämnda hör till USA:s gullegrisar, den första gör det inte. Men jag skulle välkomna en demokratisk revolution i båda länderna.
Varje anständig människa måste reagera mot USA, ett land med barbariska dödsstraff, som
invaderar andra länder utan hämningar eller hänsyn till FNs beslut, som låter hela världen betala för sin otyglade ekonomi. Detta är sannerligen inte den ledare världen behöver.
Kamelsilaren
Skicka en kommentar