...det går inte att krama diktatorn om man vill vara revolutionär
I slutet av februari deklarerade Venezuelas president Hugo Chavez sitt stöd till Khadaffiregeringen i Libyen. Någon dag tidigare hade Kubas förre president Fidel Castro i en av sina ”reflektioner” pekat på faran av en nära förestående, NATO-organiserad, militär intervention i Libyen. Av Castro uppmanas vi att förbereda breda protestdemonstrationer mot en kommande USA-ledd invasion, som kan inledas om ”några timmar eller några dagar”. Däremot ska vi avvakta ytterligare ”information” innan vi protesterar mot Khadaffis pågående massaker av landets upproriska befolkning. Detta är en helt felaktig inställning!
USAs regering och dess allierade i EU förbereder uppenbarligen ett militärt ingripande i Libyen under förevändning att hindra en ”humanitär katastrof”. Självklart ska vi framhålla de verkliga humanitära katastrofer, som krigen i Afghanistan och Irak har inneburit. Men vi kan inte stoppa en imperialistisk intervention genom att förhålla oss passiva eller stödja en diktator, som med tung artilleribeskjutning och bombflyg angriper det egna landets befolkning. Bästa sättet att motverka de kapitalistiska regeringarnas militära planer är att ge allt stöd till den inledda folkliga revolutionen mot Khadaffi. Ett störtande av diktatorn och hans korrupta regim skulle beröva imperialismen dess viktigaste politiska argument för massiva bombningar och en Irakliknande invasion.
Castro antyder att det är imperialismen som ligger bakom protesterna mot Libyens regering. Sanningen är dock att det är de folkliga revolutionerna i Tunisien och Egypten som har inspirerat till revolutionen också i Libyen. Imperialistiska maktpotentater som exempelvis Sveriges utrikesminister Carl Bildt ( band till Libyen genom sin tidigare styrelsepost i Lundinoil) och Italiens premiärminister Berlusconi ( nära vän med Khadaffifamiljen) vägrade till att börja med faktiskt att ta ställning mot Khadaffi.
De senaste tio åren har Khadaffis regering närmat sig USA-EU och börjat föra en alltmer nyliberal politik. Enligt en rapport från den libyska regeringen har man de senaste tio åren privatiserat 110 tidigare statligt ägda företag. Samma rapport lovar att med tiden privatisera 100 procent av den libyska ekonomin. Och enligt en annan rapport – från Internationella Valutafonden – har regeringen ”ett ambitiöst program för att privatisera bankerna och utveckla den spirande ekonomiska sektorn”. Ett militärt ingripande från USA-NATO-EU handlar inte om att förhindra en humanitär katastrof utan primärt om att med vapenmakt säkra Libyens fördjupande integrering i det rådande världskapitalistiska systemet.
Hugo Chavez ställningstagande för Khadaffis diktatur är ett förräderi mot alla de som slåss för demokratiska rättigheter i Libyen, men det går samtidigt på tvärs mot den ”socialism för det 21a århundradet” Chavez själv förespråkar. Chavez tidigare popularitet i arabvärlden bygger också på hans konsekventa ställningstagande mot imperialismens härjningar i området: hans uttalade opposition mot kriget och ockupationen av Afghanistan 2001 och Irak 2003, kritiken av Israels angrepp på Libanon 2006 och utvisningen av Israels ambassadör i Venezuela i samband med massakern i Gaza 2009.
För de som idag slåss för att störta Khadaffi finns det en hel del att lära av utvecklingen i Venezuela. Där skapade ett spontant folkligt uppror mot den nyliberala politiken 1989 de politiska förutsättningarna för Hugo Chavez valseger ett decennium senare och den radikala reformpolitik – i kombination med en kraftig utvidgning av demokratin – som följt.
I Venezuela har Hugo Chavez knäsatt ett system där valda politiska företrädare på alla nivåer kan avsättas mellan de ordinarie valen. Det han inte verkar reflektera över är att en utvidgad demokrati även i Libyen skulle ligga i arbetarklassens intresse; att den skulle kunna organisera sig fritt – oberoende av en förtryckande stat och i motsättning till de privata ägarna av företagen och de imperialistiska bolagens utsugning. Den rätten, den friheten, finns inte under Khaddafis regim, och kommer inte heller att finnas i ett USA-kontrollerat protektorat.
Den ”bolivarianska revolutionen” i Venezuela skulle kunna vara en radikaliserande inspirationskälla för miljoner revolterande människor i Libyen, Egypten, Tunisien, Marocko, Algeriet. Men knappast när den som gått i spetsen för denna revolution uttalar sitt stöd för den brutala diktator folket i Libyen slåss för att störta.
USAs regering och dess allierade i EU förbereder uppenbarligen ett militärt ingripande i Libyen under förevändning att hindra en ”humanitär katastrof”. Självklart ska vi framhålla de verkliga humanitära katastrofer, som krigen i Afghanistan och Irak har inneburit. Men vi kan inte stoppa en imperialistisk intervention genom att förhålla oss passiva eller stödja en diktator, som med tung artilleribeskjutning och bombflyg angriper det egna landets befolkning. Bästa sättet att motverka de kapitalistiska regeringarnas militära planer är att ge allt stöd till den inledda folkliga revolutionen mot Khadaffi. Ett störtande av diktatorn och hans korrupta regim skulle beröva imperialismen dess viktigaste politiska argument för massiva bombningar och en Irakliknande invasion.
Castro antyder att det är imperialismen som ligger bakom protesterna mot Libyens regering. Sanningen är dock att det är de folkliga revolutionerna i Tunisien och Egypten som har inspirerat till revolutionen också i Libyen. Imperialistiska maktpotentater som exempelvis Sveriges utrikesminister Carl Bildt ( band till Libyen genom sin tidigare styrelsepost i Lundinoil) och Italiens premiärminister Berlusconi ( nära vän med Khadaffifamiljen) vägrade till att börja med faktiskt att ta ställning mot Khadaffi.
De senaste tio åren har Khadaffis regering närmat sig USA-EU och börjat föra en alltmer nyliberal politik. Enligt en rapport från den libyska regeringen har man de senaste tio åren privatiserat 110 tidigare statligt ägda företag. Samma rapport lovar att med tiden privatisera 100 procent av den libyska ekonomin. Och enligt en annan rapport – från Internationella Valutafonden – har regeringen ”ett ambitiöst program för att privatisera bankerna och utveckla den spirande ekonomiska sektorn”. Ett militärt ingripande från USA-NATO-EU handlar inte om att förhindra en humanitär katastrof utan primärt om att med vapenmakt säkra Libyens fördjupande integrering i det rådande världskapitalistiska systemet.
Hugo Chavez ställningstagande för Khadaffis diktatur är ett förräderi mot alla de som slåss för demokratiska rättigheter i Libyen, men det går samtidigt på tvärs mot den ”socialism för det 21a århundradet” Chavez själv förespråkar. Chavez tidigare popularitet i arabvärlden bygger också på hans konsekventa ställningstagande mot imperialismens härjningar i området: hans uttalade opposition mot kriget och ockupationen av Afghanistan 2001 och Irak 2003, kritiken av Israels angrepp på Libanon 2006 och utvisningen av Israels ambassadör i Venezuela i samband med massakern i Gaza 2009.
För de som idag slåss för att störta Khadaffi finns det en hel del att lära av utvecklingen i Venezuela. Där skapade ett spontant folkligt uppror mot den nyliberala politiken 1989 de politiska förutsättningarna för Hugo Chavez valseger ett decennium senare och den radikala reformpolitik – i kombination med en kraftig utvidgning av demokratin – som följt.
I Venezuela har Hugo Chavez knäsatt ett system där valda politiska företrädare på alla nivåer kan avsättas mellan de ordinarie valen. Det han inte verkar reflektera över är att en utvidgad demokrati även i Libyen skulle ligga i arbetarklassens intresse; att den skulle kunna organisera sig fritt – oberoende av en förtryckande stat och i motsättning till de privata ägarna av företagen och de imperialistiska bolagens utsugning. Den rätten, den friheten, finns inte under Khaddafis regim, och kommer inte heller att finnas i ett USA-kontrollerat protektorat.
Den ”bolivarianska revolutionen” i Venezuela skulle kunna vara en radikaliserande inspirationskälla för miljoner revolterande människor i Libyen, Egypten, Tunisien, Marocko, Algeriet. Men knappast när den som gått i spetsen för denna revolution uttalar sitt stöd för den brutala diktator folket i Libyen slåss för att störta.
Ursprungligen ledare i Internationalen v 10/2011
Bloggat: Kildén & Åsman, Svensson,
2 kommentarer:
Klart man kan krama en diktator om man är revolutionär. Proletariatets diktatur kräver att någon är diktator. Det går inte att ha ett system där alla styr för då är det fråga om anarki, vilket oxo är bra.
Nej, en diktator står i motsättning till PROLETARIATETS diktatur. Antingen styr diktatorn (och den lilla klick han representerar, till exempel en statlig byråkrati) eller så styr arbetarklassen.
Detta styrande från arbetarklassen kan bara ske i demokratiska former. Det var också så som Marx uppfattade begreppet, en fråga om klassherravälde.
Den innebörden är inte så enkel att koppla till idag och efter nazism och stalinism går det inte att använda detta begrepp utan att det lätt missförstås.
Skicka en kommentar