...utan att utmana kapitalismen?
Det är en sargad socialdemokrati som nu samlats till kongress för att slicka såren. Tyvärr handlar det inte om några ytliga sår, inte bara stora valförluster, utan om en sjuka som kommer inifrån - en lång historisk förruttnelseprocess i vilken socialdemokratin förlorat både sin förmåga att utgöra ett parti för socialistisk omvälvning och att vara ett parti för välfärd.
Det är en tragisk historia, men den rymmer såväl uppgångar som nedgångar i olika avseenden. Som alla vet började socialdemokratin som en genuin socialistisk arbetarrörelse, i vårt land under 1880-talet med pionjärer som August Palm och Axel Danielsson i spetsen.
Ideologiskt tillhörde man den internationella sammanslutningen Andra Internationalen som vilade på ett marxistiskt program och hade kapitalismens störtande som sitt mål. När första världskriget inleddes bröt denna väldiga sociala rörelse samman. Tvärtemot vad man högtidligt lovat på internationella sammankomster slöt de socialdemokratiska partierna upp på sina respektive borgarklassers sida, röstade för krigskrediterna och bidrog till att skicka ut arbetarna till skyttegravarna som kanonmat och att slåss mot varandra.
Andra internationalen splittrades, i Sverige lämnade en tredjedel av medlemmarna det socialdemokratiska partiet och gick till det nybildade Vänstersocialdemokratiska partiet som senare blev kommunistiskt.
I Tyskland, där arbetarråd bildats över hela landet i krigets slutskede, svek den socialdemokratiska ledningen på det mest råa sätt och deltog tillsammans med borgerliga frikårer i klappjakten på revolutionära arbetare.
När första världskriget var över var socialdemokratin förbrukad som ett revolutionärt socialistisk samhällsomvälvande alternativ. I Sverige begravdes de sista resterna av socialiseringstankar i en statlig utredning under tjugotalet.
Det som låg till grund för socialdemokratins splittring och urartning var den långa, relativt fredliga period av kapitalistisk högkonjunktur som föregick världskriget. Ett helt överskikt av arbetarrörelsen hade vant sig vid att uppnå små framgångar genom förhandlingar i parlament och utskott eller genom fackliga överläggningar med kapitalets företrädare samtidigt som de skaffat sig en egen liten nisch med personliga fördelar. När större prövningar kom var de inte beredda att offra sin ställning för massornas skull.
På arbetarrörelsens försvagning följde en lång period av reaktion och fascistisk utveckling i Europa. I vårt land lyckades socialdemokratin under 30-talet fånga upp och ge uttryck för stora delar av befolkningens förhoppningar på en bättre framtid och efter det andra världskriget fick partiet av de historiska omständigheterna en andra chans att visa vad man dög till.
Efterkrigstidens socialdemokratiska regeringar bars fram av en folklig mobilisering och organisering som satte respekt i borgarklassen. Det kalla kriget, rädslan för kommunismen och de goda tiderna för kapitalismen var också faktorer som gjorde klassamarbetet mellan socialdemokratins och näringslivets toppar möjligt under den här tiden.
Men tiderna förändrades. Redan när Olof Palme tillträder som partiledare och statsminister 1969 har rörelsen börjat krackelera och socialdemokratin anträtt sin väg mot en koloss på lerfötter. Trots Palmes radikala kritik mot USA gick stora delar av den ungdomliga Vietnamrörelsen det socialdemokratiska partiet förbi. Jag minns själv hur jag som ung aktivist tyckte att sossarna var oerhört mossiga.
I slutet av året 1969 satte sig femtusen gruvarbetare i Malmfälten, en strejk som sen följdes av en våg av vilda strejker under åtskilliga år framåt. Alla vi unga, radikala arbetare, som under 70-talet befann oss ute på de stora industriarbetsplatserna, minns vilka motsättningar det fanns mellan arbetarna å ena sidan och den socialdemokratiska fackföreningsbyråkratin å andra sidan.
Mönstret gick igen på flera andra områden, till exempel den växande miljö- och antikärnkraftsrörelsen där socialdemokraterna också fick se sig akterseglade och inte förmådde utgöra ett radikalt alternativ.
Sextio- och sjuttiotalens radikala stämningar satte press underifrån på socialdemokratin och det blev en verkligt reformtät period till fördel för vanligt folk, men när vinden vände på 80-talet var det anpassning åt höger som gällde för socialdemokratin. Kapitalets företrädare hade tappat rädslan för den socialdemokratiska apparaten och sossarna själva vägrade mobilisera den kraft som trots allt fanns kvar.
Det är egentligen samma sorts process som ägde rum under tiden före första världskriget. Den stora mobiliseringen under 30- och 40-talen ledde sen under folkhemsbygget till att en hel här av socialdemokrater tog plats i byråkratin och överskiktet inom arbetarrörelsen avskiljde sig genom diverse privilegier från de vanliga medlemmarna på golvet.
Arbetarbyråkratin intar en slags mellanställning mellan arbetarklassen och kapitalet och måste kunna leverera åt båda hållen om de ska ha kvar sitt existensberättigande. Det är ett ständigt manövrerande och manipulerande, mobilisering underifrån kan vara bra för förhandlingar med kapitalets företrädare, men å andra sidan får rörelsen inte gå för långt vilket leder till ombudsmannavälde som passiviserar medlemmarna i facket.
Kapitalet behöver inte socialdemokratin längre, dess kraft är till största delen förbrukad. Redan på 80-talet visade socialdemokraterna att de inte var i stånd att försvara sitt eget välfärdsbygge utan anpassade sig till kraven från höger med avregleringar och marknadslösningar, en utveckling som sen fortsatt med ökade klyftor, nedskärningar, privatiseringar, massarbetslöshet osv.
Högerpolitiken har bäddat för besvikelser och medlemmarna har flytt det socialdemokratiska partiet och dess ungdomsförbund. Den socialdemokratiska rörelsen är en skugga av sitt forna jag. Så länge man inte går till botten med socialdemokratins kris, börjar reorganisera arbetarrörelsen från grunden och börjar kämpa för omfördelning av makt och tillgångar i samhället så kommer heller inte byte av ledare och kosmetiska tricks att hjälpa.
Jag är rädd för att socialdemokratin inte kommer att få någon tredje chans av historien och om man, mot förmodan, skulle få möjlighet till inflytande, så kommer detta att förflyktigas på samma sätt som tidigare om man inte lär något av de historiska erfarenheterna.
SvD SvD2 SvD3 SvD4 SvD5 SvD6 SvD7 SvD8 DN DN2 DN3 DN4 DN5 DN6 DN7 AB AB2 AB3 GP GP2 GP3 HD HD2 HD3 Svt Svt2 Exp SkD Intressant
Läs också:
Röda Malmö: Öppet brev till (s)
Röda Malmö: Juholt, men sen då?
0 kommentarer:
Skicka en kommentar