...revolterna ger hopp även för oss
Mycket har redan skrivits om revolutionerna i Maghreb och den arabiska världen och deras historiska betydelse. Mindre vikt har dock lagts vid vilken relevans de har för den europeiska vänstern.
Den första viktiga frågan vi står inför är just återkomsten av idén om revolutionen. "Alltid otidsenlig, föråldrad, oläglig kommer revolutionen från "inte längre" och "inte ännu", aldrig i rätt tid. Punktlighet är inte dess starka sida. Den gillar improvisation och överraskningar. Den kan bara inträffa, och detta är inte dess minsta paradox, oväntat", sa Daniel Bensaid.
De oförutsedda händelserna i Tunisien och Egypten ingår i den kollektiva föreställningen att kollektiv handling är värdefull, att man kan uppnå saker genom social mobilisering och vidga horisonten av det möjliga. Att dess inverkan på europeiska arbetares sinnen är begränsad är klart, på grund av det politiska och kulturella avståndet. Men ändå är de motexempel till vardagliga erfarenheter av sociala kamper i vårt land. Ett budskap om hopp istället för resignation och missmod efter årtionden av motgångar och nederlag.
Utvecklingen i Maghreb och arabvärlden måste tjäna oss, också, att bekämpa en stigande främlingsfientlighet och föreställningen om sambandet mellan invandring av muslimskt ursprung och religiös fundamentalism. Protesterna och revolutionerna för demokrati, social rättvisa, förbättring av kvinnors ställning och så vidare markerar det felaktiga i "civilisationernas kamp" och kulturella fördomar.
Den politiska jäsningen i regionen medför också en växande politisering av den invandrade befolkningen, vilket skapar ett bättre scenario för sammanflödet mellan den och den "infödda" vänstern. En strategisk vinst i att hantera nyliberalism och försöken att få oss alla att betala för krisen.
Stärkt internationell solidaritet med den pågående processen bör vara en prioritet för de sociala rörelserna här. För att göra det måste vi fokusera på vad som händer. Först bör vi ignorera konspirationsteorier som ser CIA:s hand bakom upproren. Ingen tvekan om att konspirationer finns, men vi kan inte tolka historien i termer av konspiration. Det verkar som om själva begreppet revolution har försvagats så mycket att det inte bara blir trott och icke-existerande ränker ses där det bara är fråga om explosioner av ilska och raseri mot orättvisor!
För det andra bör det inte finnas någon förvirring i det libyska fallet. Försvaret av Gaddafi i namn av anti-imperialism, som upprätthålles av vissa sektorer av vänstern, i synnerhet under ledning av Hugo Chavez, är ett allvarligt misstag som bara tjänar till att vilseleda den internationella solidaritetsrörelsen. I Libyen finns dock ett annat (komplext) dilemma som uppstår och där den europeiska vänstern inte får misslyckas: behovet av att motsätta sig Natos militära ingripande som långt ifrån att försvara demokratiska strävanden hos det libyska folket, syftar till att kontrollera post-Gaddafi skedet och exploateringen av olja.
Den internationella politiska och ekonomiska isoleringen av regimen och ovillkorlig leverans av vapen till rebellerna är ett internationalistiskt och solidariskt alternativ till militärt ingripande. Trots alla svårigheter, visar de ökande protesterna i länder som Syrien att den dynamik som inleddes i Tunisien inte har försvunnit. Vi bör inte romantiskt försköna de processer pågår eller ignorera deras brister, inte heller bör vi avvisa dem för att de ännu inte är "sanna revolutioner" som har lyckats att störta den ekonomiska och sociala ordningen. De stora politiska, organisatoriska och kulturella svagheterna hos vänstern i regionen är en av deras akilleshälar.
Den första viktiga frågan vi står inför är just återkomsten av idén om revolutionen. "Alltid otidsenlig, föråldrad, oläglig kommer revolutionen från "inte längre" och "inte ännu", aldrig i rätt tid. Punktlighet är inte dess starka sida. Den gillar improvisation och överraskningar. Den kan bara inträffa, och detta är inte dess minsta paradox, oväntat", sa Daniel Bensaid.
De oförutsedda händelserna i Tunisien och Egypten ingår i den kollektiva föreställningen att kollektiv handling är värdefull, att man kan uppnå saker genom social mobilisering och vidga horisonten av det möjliga. Att dess inverkan på europeiska arbetares sinnen är begränsad är klart, på grund av det politiska och kulturella avståndet. Men ändå är de motexempel till vardagliga erfarenheter av sociala kamper i vårt land. Ett budskap om hopp istället för resignation och missmod efter årtionden av motgångar och nederlag.
Utvecklingen i Maghreb och arabvärlden måste tjäna oss, också, att bekämpa en stigande främlingsfientlighet och föreställningen om sambandet mellan invandring av muslimskt ursprung och religiös fundamentalism. Protesterna och revolutionerna för demokrati, social rättvisa, förbättring av kvinnors ställning och så vidare markerar det felaktiga i "civilisationernas kamp" och kulturella fördomar.
Den politiska jäsningen i regionen medför också en växande politisering av den invandrade befolkningen, vilket skapar ett bättre scenario för sammanflödet mellan den och den "infödda" vänstern. En strategisk vinst i att hantera nyliberalism och försöken att få oss alla att betala för krisen.
Stärkt internationell solidaritet med den pågående processen bör vara en prioritet för de sociala rörelserna här. För att göra det måste vi fokusera på vad som händer. Först bör vi ignorera konspirationsteorier som ser CIA:s hand bakom upproren. Ingen tvekan om att konspirationer finns, men vi kan inte tolka historien i termer av konspiration. Det verkar som om själva begreppet revolution har försvagats så mycket att det inte bara blir trott och icke-existerande ränker ses där det bara är fråga om explosioner av ilska och raseri mot orättvisor!
För det andra bör det inte finnas någon förvirring i det libyska fallet. Försvaret av Gaddafi i namn av anti-imperialism, som upprätthålles av vissa sektorer av vänstern, i synnerhet under ledning av Hugo Chavez, är ett allvarligt misstag som bara tjänar till att vilseleda den internationella solidaritetsrörelsen. I Libyen finns dock ett annat (komplext) dilemma som uppstår och där den europeiska vänstern inte får misslyckas: behovet av att motsätta sig Natos militära ingripande som långt ifrån att försvara demokratiska strävanden hos det libyska folket, syftar till att kontrollera post-Gaddafi skedet och exploateringen av olja.
Den internationella politiska och ekonomiska isoleringen av regimen och ovillkorlig leverans av vapen till rebellerna är ett internationalistiskt och solidariskt alternativ till militärt ingripande. Trots alla svårigheter, visar de ökande protesterna i länder som Syrien att den dynamik som inleddes i Tunisien inte har försvunnit. Vi bör inte romantiskt försköna de processer pågår eller ignorera deras brister, inte heller bör vi avvisa dem för att de ännu inte är "sanna revolutioner" som har lyckats att störta den ekonomiska och sociala ordningen. De stora politiska, organisatoriska och kulturella svagheterna hos vänstern i regionen är en av deras akilleshälar.
Dessa första "revolutioner av det 21 århundradet" är motsägelsefulla och begränsade, inte heller följer de en förutbestämd modell och deras resultat är öppet och osäkert. Utmaningen är just att gå hela vägen med alla dess konsekvenser, så att hoppet om förändring inte förblir frustrerande och, slutligen, "allt förändras så att saker förblir desamma".
Styrkan i de oväntade vindar som blåst över Maghreb och den arabiska världen under de senaste månaderna inte bara elektrifiera regionen utan ger nytt hopp till de sociala rörelserna här, som är så rika på förluster och besvikelser men saknar segrar.
(Artikel publicerad i "Público", 2011/03/05). Jag har hämtat och översatt den från International Viewpoint. Den är skriven av Josep Maria Antentas och Esther Vivas.
Josep María Antentas är medlem i redaktionsrådet för tidskriften Viento Sur, och professor i
sociologi vid det autonoma universitetet i Barcelona.
Esther Vivas är medlem i Centrum för studier av sociala rörelser (CEMS) vid Universitat Pompeu Fabra. Hon är författare till boken "Stå upp mot utlandsskuld" och samordnare för de böcker även på spanska "Supermarkets, nej tack" och "Var är Fair Trade väg?". Hon är även ledamot i redaktionsrådet för Viento Sur.
Styrkan i de oväntade vindar som blåst över Maghreb och den arabiska världen under de senaste månaderna inte bara elektrifiera regionen utan ger nytt hopp till de sociala rörelserna här, som är så rika på förluster och besvikelser men saknar segrar.
(Artikel publicerad i "Público", 2011/03/05). Jag har hämtat och översatt den från International Viewpoint. Den är skriven av Josep Maria Antentas och Esther Vivas.
Josep María Antentas är medlem i redaktionsrådet för tidskriften Viento Sur, och professor i
sociologi vid det autonoma universitetet i Barcelona.
Esther Vivas är medlem i Centrum för studier av sociala rörelser (CEMS) vid Universitat Pompeu Fabra. Hon är författare till boken "Stå upp mot utlandsskuld" och samordnare för de böcker även på spanska "Supermarkets, nej tack" och "Var är Fair Trade väg?". Hon är även ledamot i redaktionsrådet för Viento Sur.
3 kommentarer:
Egentlig er dette er akademisk tilnærmelse til arabia-opprøreret. Historiske er det en arabisk makt-akse mellom Kairo, Damaskus og Bagdad, hvor Kairo er den mest innflytelsrike.
Kairo og Bagdad har falt, men det strides om Damaskus. Selv om vi ikke vet hvordan Kairo vil bli styrt i dag, er det de militære som rår.. Om disse makt-aksessene vil være strengere innstilt til Palestina spm, gjenstår å se
"Boende i området berättade för New York Times att de kristna gömde sig i kyrkan medan muslimerna utanför skrek ”Med vårt blod och vår själ, vi beskyddar dig islam”. "
Muslimska folkrörelser- Trevligt.
Till Andreas:
Grupper av religiösa fanatiker finns i alla läger över hela jorden. Utifrån detta kan du inte döma ut "muslimska folkrörelser".
De väldiga demokratiska revoltrörelserna med miljontals anhängare i de arabiska länderna visar att du har fel.
Lisa
Skicka en kommentar