Från klassamhälle till kommunism, del 6

Grundläggande marxistisk teori

Detta är det sjätte avsnittet ur Ernest Mandels bok "Från klassamhälle till kommunism". Den här gången behandlas monopolkapitalismen. De tidigare avsnitten hittar du här:

1. Klasskillnaderna och klasskampen genom historien

2. Den sociala ojämlikhetens ekonomiska rötter

3. Staten - klassherraväldets redskap

4. Från enkel varuproduktion till kapitalitiskt produktionssätt

5. Den kapitalistiska ekonomin

VI. Monopolkapitalismen

Det kapitalistiska produktionssättet har inte alltid fungerat på exakt samma sätt. Om vi hoppar över manufakturkapitalismen, som varade från 1500- till 1700-talet, så kan vi urskilja två faser i den egentliga industrikapitalismens historia:
— den fria konkurrenskapitalismens fas, som sträcker sig från den industriella revolutionen (ca 1760) till 1880-talet;
— imperialismens fas, från 1880-talet fram till våra dagar.

1. Från fri konkurrens till kapitalistiska överenskommelser

Under hela den första fasen av sin tillvaro utmärktes industrikapitalismen av att det fanns ett stort antal självständiga företag i varje industrigren. Inget av dem kunde dominera marknaden. Alla försökte sälja billigast i hopp om att få avsättning för sina varor.

Denna situation förändrades när kapitalets koncentration och centralisering medfört att ett mindre antal företag i en rad branscher tillsammans stod för 60, 70 eller 80% av produktionen. Dessa företag kunde, då göra överenskommelser i syfte att dominera marknaden, dvs låta bli att sänka försäljningspriset genom att dela upp marknaderna mellan sig, i enlighet med det för tillfället rådande styrkeförhållandet.

Denna nedgång för den fria konkurrenskapitalismen underlättades av en viktig teknologisk revolution, som kom vid samma tidpunkt: den elektriska motorn och förbränningsmotorn ersatte ångmaskinen som den främsta energikällan inom industrin och de viktigaste transportgrenarna. En hel rad nya industrier utvecklades (elektricitetsindustri, elektrisk maskinindustri, oljeindustri, bilindustri, kemisk industri för syntetiska produkter), där anläggningskostnaderna var mycket större än i de gamla industrigrenarna, vilket redan från början minskade antalet möjliga konkurrenter.

De viktigaste formerna av överenskommelser mellan kapitalister är:
kartellen eller konsortiet, där alla deltagande företag bevarar sin självständighet;
trusten eller företagssammanslagningen, där denna självständighet försvinner inom ramen av ett och samma jättebolag;
finansgruppen eller holdingbolaget, där ett litet antal kapitalister kontrollerar flera företag i olika industrigrenar, trots att företagen juridiskt sett förblir självständiga.

2. Bankkoncentrationen och finanskapitalet

Samma koncentrations- och centraliseringsprocess som försiggår på industrins och transportväsendets område, inleds också på bankernas område. När denna process fullbordats, behärskas de kapitalistiska ländernas finansliv av ett litet antal jättebanker.

Bankernas viktigaste roll under kapitalismen är att ge kredit åt företag. När bankkoncentrationen är långt framskriden har ett litet antal bankirer i praktiken monopol på kreditgivningen. Detta får dem att inte längre förhålla sig som passiva långivare, som nöjer sig med att uppbära räntorna på det utlånade kapitalet, medan de väntar på att lånet skall återbetalas när skulden förfaller.

Banker som ger kredit åt företag, som sysslar med samma eller näraliggande verksamheter, har ett stort intresse av att säkerställa alla dessa företags lönsamhet och bärkraft. De vill undvika att profiterna minskar till noll på grund av den knivskarpa konkurrensen. Alltså ingriper de för att påskynda — och ibland framtvinga — industriell koncentration och centralisering.

För att göra det kan de ta gemensamma initiativ för att skapa stora truster. På samma sätt kan de utnyttja sin monopolistiska ställning på kreditmarknaden för att i utbyte mot krediter få andelar i storföretagens kapital. På så sätt uppkommer finanskapitalet, dvs bankkapital som tränger in i industrin och får en dominerande ställning där.

Högst upp på den monopolkapitalistiska maktpyramiden framträder finansgrupper, som på en och samma gång kontrollerar banker, andra finansinrättningar (som t ex försäkringsbolag), stora industri- och transporttruster, stora varuhus, m m. En handfull storkapitalister, USA:s berömda ”sextio familjer” och Frankrikes ”tvåhundra familjer”, har den ekonomiska maktens alla hävstänger i sin hand i de imperialistiska länderna.

I Sverige brukar man tala om femton familjer som kontrollerar privatföretagen. I själva verket har koncentrationen gått betydligt längre. Efter sammanslagningen av Enskilda Banken och Skandinaviska Banken kan man med fog påstå att Wallenberg-familjen och den nya SE-Banken tillsammans utgör en fullständigt dominerande finansgrupp inom den svenska kapitalismen.

I USA har ett litet antal jättelika finansgrupper ett starkt grepp om det ekonomiska livet (i synnerhet Morgan, Rockefeller, du Pont, Mellon, den sk Chicagogruppen, Bank of America-gruppen m fl). Likadant är det i Japan, där de gamla zaibatsu (trusterna), som skenbart oskadliggjordes efter andra världskriget, inte haft några svårigheter att komma tillbaka. Det gäller särskilt Mitsubishi, Mitsui, Itoh, Sumitomo och Marubeni.

3. Monopolkapitalismen och den fria konkurrenskapitalismen

Uppkomsten av monopol innebär inte att den kapitalistiska konkurrensen försvinner. Ännu mindre innebär det att varje industrigren slutgiltigt domineras av ett enda bolag. För de monopoliserade sektorerna innebär det framför allt:

a) prissänkningar upphör att vara konkurrensens normala form.
b) därför får de stora trusterna monopolistiska överprofiter, dvs en högre profitkvot än företagen inom icke-monopoliserade sektorer.

I övrigt fortsätter konkurrensen:
a) inom ekonomins icke-monopoliserade sektorer, som fortfarande är talrika.
b) mellan monopol, oftast med hjälp av andra metoder än prissänkningar i försäljningsledet (särskilt genom försök att reducera produktionspriset, reklam, osv), i undantagsfall också genom ”priskrig”, särskilt när styrkeförhållandet mellan trusterna har förändrats och det gäller att anpassa marknadsuppdelningen till de nya styrkeförhållandena.
c) Mellan olika ”nationella” monopol på världsmarknaden, i huvudsak på det ”normala” sättet med ”priskrig”. Kapitalkoncentrationen kan emellertid gå så långt att det till och med på världsmarknaden bara är ett begränsat antal bolag som överlever i en speciell bransch, vilket kan leda till uppkomsten av internationella karteller som delar upp marknaden sinsemellan.

4. Kapitalexporten

För att kunna kontrollera de monopoliserade marknaderna, måste monopolen begränsa produktionens tillväxt, dvs kapitalackumulationen. Men å andra sidan har samma monopol tillgång till ett överflöd av kapital, särskilt tack vare sina monopolistiska överprofiter. Kapitalismens imperialistiska epok kännetecknas alltså av att det finns ett kapitalöverskott, som behärskas av de imperialistiska ländernas monopol och är på jakt efter nya investeringsområden. Kapitalexporten blir därför ett framträdande drag i den imperialistiska epoken.

Kapitalen exporteras till länder där de kan nå upp till en högre profit än genomsnittet i de imperialistiska ländernas konkurrerande sektorer. Där stimulerar de uppkomsten av industrier som kompletterar metropolens industri. De används framför allt till att utveckla produktionen av mineraler och vegetabilier i utvecklingsländerna (i Asien, Afrika och Latinamerika).

Så länge kapitalismen opererade på världsmarknaden bara för att sälja sina varor och köpa råvaror och livsmedel, hade den inte något större intresse av att bana sig väg med vapenmakt (den användes visserligen för att undanröja handelshinder; t ex opiumkrigen som Storbritannien förde för att tvinga Kina att upphäva förbudet mot import av opium från brittiska Indien). Men denna situation förändras så snart kapitalexporten börjar spela en dominerande roll i kapitalets internationella operationer.

Medan en såld vara måste betalas inom loppet av högst några månader, så dröjer det flera år innan kapital som investerats i ett annat land är slutamorterat. Det blir därför viktigt för imperialistmakterna att få permanent kontroll över de länder i vilka de har investerat sitt kapital. Denna kontroll kan vara indirekt — via regeringar i utlandets sold, men i formellt självständiga stater — som i de halvkoloniala länderna. Den kan också vara direkt — via en av metropolen direkt beroende förvaltning — som i de koloniala länderna. Den imperialistiska epoken kännetecknas alltså av de imperialistiska stormakternas tendens att dela upp världen i kolonialvälden och inflytelsesfärer.
Denna uppdelning genomfördes huvudsakligen under perioden 1880-1900, på grundval av de då rådande styrkeförhållandena: Storbritanniens hegemoni; den franska, nederländska och belgiska imperialismens ansenliga styrka; de ”unga” imperialistmakternas (Tyskland, USA, Italien, Japan) relativa svaghet.

En rad imperialistiska krig var de ”unga” imperialistmakternas sätt att försöka utnyttja det förändrade styrkeförhållandet och modifiera denna uppdelning av världen till sin egen fördel: det rysk-japanska kriget, första världskriget, andra världskriget.

Det var krig som fördes i plundringssyfte, för att få investeringsmöjligheter för kapitalet, för att erövra råvaror och fördelaktiga marknader. De gällde inte något politiskt ”ideal” (”för eller mot demokratin”, för eller mot envälde, för eller mot fascismen). Detsamma gäller de koloniala erövringskrig som utmärker den imperialistiska epoken (på 1900-talet särskilt Italiens krig mot, Turkiet, det kinesisk-japanska kriget, Italiens krig mot Abessinien) och kolonialisternas krig mot folkens befrielserörelser (Algerietkriget, Vietnamkriget osv), där ena sidan försöker roffa åt sig, men där de koloniala och halvkoloniala folken försvarar en rättvis sak, när de försöker frigöra sig från det imperialistiska slaveriet.

5. Imperialistiska länder och beroende länder

Den imperialistiska epoken bevittnar alltså inte bara hur en handfull finans- och industrimagnater får kontroll över metropolens industri. Den kännetecknas också av att ett fåtal länders imperialistiska borgarklass får kontroll över de koloniala och halvkoloniala ländernas folk, två tredjedelar av människosläktet.

Den imperialistiska borgarklassen för ut avsevärda rikedomar ur koloniala och halvkoloniala länder. Kapitalet som investerats där ger upphov till koloniala överprofiter, som tas hem till metropolen. Den världsomfattande arbetsfördelningen vilar på utbyte av industriprodukter från de utvecklade länderna mot råvaror från kolonierna, vilket leder till ett ojämnt byte, där de fattiga länderna byter större arbetsmängder (eftersom arbetet där är mindre intensivt) mot mindre arbetsmängder (eftersom arbetet där är mer intensivt) från metropolerna. Den koloniala administrationen betalas med skatter utpressade ur kolonialfolken. Även en stor del av dessa går tillbaka till metropolen.

Alla dessa resurser som förs ut ur de beroende länderna saknas när det gäller att finansiera deras ekonomiska tillväxt. Imperialismen är alltså en av de viktigaste orsakerna till södra halvklotets underutveckling.

6. Senkapitalismens epok

Den imperialistiska epoken kan i sin tur delas upp i två faser: den ”klassiska” imperialismen under tiden före första världskriget och under mellankrigstiden; och senkapitalismens epok, som inleds i och med andra världskriget eller dess slut.

Under senkapitalismen blir kapitalet alltmer koncentrerat och centraliserat i internationell skala. Medan den nationella monopolitiska trusten var den klassiska imperialismens ”basenhet”, så är det multinationella bolaget ”basenheten” i senkapitalismens epok. Men samtidigt kännetecknas denna epok av snabbare teknologisk förnyelse, av allt kortare amorteringsperioder för det i maskiner investerade kapitalet, av storföretagens behov att kalkylera och planera sina kostnader och investeringar exaktare och av tendensen till statlig ekonomisk programmering, som är ett naturligt resultat av detta.

Staten ingriper också alltmer i ekonomin, eftersom borgarklassen är tvungen att med statens hjälp rädda industrisektorer som går med kroniskt underskott; att med statens hjälp finansiera avancerade sektorer, som inte är lönsamma; att via staten garantera de stora monopolens profiter, främst genom att skaffa dem statliga beställningar (i synnerhet, men inte uteslutande, militära beställningar), subventioner och subsidier, m m.

Denna växande internationalisering av produktionen å ena sidan, och nationalstatens växande ingripande i det ekonomiska livet å andra sidan, förorsakar en rad nya motsättningar under senkapitalismen. De får ett av sina viktigaste uttryck i den av den permanenta inflationen framkallade krisen för det internationella valutasystemet.

Senkapitalismen kännetecknas också av en allmän upplösning av kolonialväldena, av de koloniala ländernas förvandling till halv-koloniala länder, av kapitalexportens nya inriktning (den går nu oftast från ett imperialistiskt land till ett annat och inte från metropolen till de koloniala länderna) samt av en begynnande industrialisering i de halvkoloniala länderna (framför allt begränsad till konsumtionsvarusektorn). Denna är inte bara ett försök från den inhemska bourgeoisins sida att bromsa upp de folkliga upprorsrörelserna, utan också ett resultat av det faktum att maskiner och fabriksutrustning idag står för större delen av de imperialistiska ländernas egen export.

Varken förändringarna av den kapitalistiska ekonomins funktionssätt i själva de imperialistiska länderna, eller de som rör de halv-koloniala ländernas ekonomi och hela det imperialistiska systemets sätt att fungera, gör det alltså möjligt att ifrågasätta Lenins sextio år gamla tes angående den imperialistiska epokens historiska innebörd. Det är en epok där alla inomimperialistiska motsättningar skärps. Det år en epok som utmärks av våldsamma konflikter, imperialistiska krig, nationella befrielsekrig, inbördeskrig. Det är en epok av revolutioner och kontrarevolutioner, av allt explosivare sammanstötningar, och inte en epok av ordnat och fredligt framåtskridande för civilisationen.

Desto större anledning har vi att avvisa myten om att den västerländska ekonomin inte längre är en rent kapitalistisk ekonomi. Den världsomfattande recessionen i den internationella kapitalistiska ekonomin 1974-75 gav dödsstöten åt den tes enligt vilken vi skulle leva i en s k ”blandekonomi”, där den offentliga regleringen av det ekonomiska livet garanterar oavbruten ekonomisk tillväxt, full sysselsättning och ökat välstånd för alla. Verkligheten visade ån en gång att det är privatprofiten som behärskar ekonomin och med jämna mellanrum förorsakar omfattande arbetslöshet och överproduktion, att det alltså fortfarande rör sig om en kapitalistisk ekonomi.

Detsamma gäller tesen enligt vilken det inte längre är de mäktigaste kapitalistgrupperna, utan direktörer och byråkrater eller teknokrater och vetenskapsmän, som styr det västerländska samhället. Den står inte på någon som helst seriös vetenskaplig grund. Många av dessa samhällets ”herrar” gick arbetslösa under de två senaste recessionerna. Den delegering av makten som storkapitalet accepterar och fulländar i storbolagen under sin egen kontroll, berör de flesta av kapitalets traditionella rättigheter, utom de väsentliga: bestämmanderätten över de grundläggande formerna och inriktningen, av kapitalets värdeökning samt kapitalackumulationen, dvs allt som berör det ”allra heligaste”: Företrädet för monopolens profit, för vars skull man kan offra utdelningen till aktieägarna. De som i detta ser ett bevis på att privategendomen inte längre räknas, glömmer bort den ända sedan kapitalismens födelse dominerande tendensen att offra de smås privategendom för en handfull storas privategendom.

LÄS VIDARE...
Baran, P/Sweezy, P: Monopolkapitalet, Borås 1970, Raben & Sjögren
Baran, P: Utvecklingens politiska ekonomi, Sthlm 1971, Raben & Sjögren
Hermansson, C H: Monopol och storfinans — de 15 familjerna, Sthlm 1971, Raben & Sjögren
Kemp, T: Teorier om imperialismen, Ystad 1972, Raben & Sjögren
Lenin, V I: Imperialismen som kapitalismens högsta stadium, Kristianstad 1969, Cavefors
Mandel, E: Dollarkrisen, Kristianstad 1973, R. Coeckelbergs Partisanförlag
Mandel, E: EEC och konkurrensen Europa USA, Halmstad 1969, R. Coeckelbergs Partisanförlag
Mandel, E: Marxist Economic Theory, London 1962, Merlin Press

Intressant Bloggar om marxism, socialism, kommunism, trotskism, klassamhälle, kapitalism, revolution, historia, socialistiska partiet, samhälle, politik,