...revolutionen ska segra över Gaddafi
När upproret började i Libyen, inspirerat av händelserna i grannländerna Tunisien och Egypten, svepte det fram över hela landet. Inte bara i östra delen av landet utan även i de västra och i huvudstaden Tripoli gick mängder med protesterande människor ut på gatorna för att få bort diktaturen.Gaddafi svarade med brutalt våld. Hundratals fredligt demonstrerande människor sköts till döds. Fredliga protester möttes med tunga vapen. I veckor har nu Gaddafi låtit raketerna regna över hamnstaden Misrata. Kraven på demokrati har mötts med ett grymt och öppet våld från den totalitära diktaturens sida.
Gaddafis exempel följs nu av president Assad i Syrien där diktaturen på liknande sätt möter demonstranter och sorgetåg med prickskyttar och pansarvagnar. I Egypten och många andra länder i arabvärlden rullar revolutionen vidare. Den arabiska revolutionen stärker också palestiniernas sak.
Gaddafi talar om vapenvila samtidigt som han intensifierar våldet mot civilbefolkningen. Med sitt eget uppträdande har han tydligt visat att "förhandlingar" är något sedan länge passerat. Gaddafi-regimen måste bort och dess fall kommer också att stärka den pågående revolten i övriga arabvärlden. Bästa sättet att påskynda segern för den demokratiska oppositionen i Libyen är att förse dem med vapen så att de kan slåss mot Gaddafi på jämnare villkor. Det håller inte att Nato försöker leka hjältar i luften.
Bloggat: Svensson, Kildén & Åsman,
2 kommentarer:
Är det verkligen det folkliga upproret som kommer att segra i Libyen?
Är det inte i själva verket imperialismen som - på sitt sätt, med eller utan en uppgörelse med Khadaffi - kommer att stå som garant för en ny regim?
Varför skulle imperialismen tillåta en kvalitativt annorlunda regim i Libyen jämfört med de som manredan installerat och kontrollerar i Irak eller Afghanistan?
...till Göran K:
Facit har vi ännu inte. Vi kan dock inte förutsätta att allt ska gå imperialismens väg. Vad de vill och vad de kan är två skilda ting. Utvecklingen har inte gått i västimperialismens tecken i varken Tunisien eller Egypten. Massrörelsen fortsätter att utvecklas. Maktförskjutningar sker. USA och deras allierade tvingas manövrera.
I Libyen är diktaturens störtande bara första steget. När Gaddafi har välts ner från tronen börjar kampen mellan höger och vänster. Imperialismen har inte kontrollen på marken och kan inte råda över vad som blir kvalitativt annorlunda.
Med Gaddafi är det fortsatt totalitär diktatur, utan Gaddafi kan det ske öppningar för arbetare och vänster att organisera sig i fackföreningar, sociala rörelser och politiska partier. Det hade jag sett som ett framsteg.
Skicka en kommentar