...nytt alternativ för mänskligheten måste formeras
De arabiska upproren tog de västeuropeiska kapitalistiska ländernas ledare med överraskning. De spanska folkliga mobiliseringarna är en andra obehaglig överraskning för den europeiska borgarklassen. Liksom de grekiska demonstrationerna vänder spanjorerna sig mot de nedskärningar och privatiseringar som nu beordras från den härskande klassens högkvarter. Man vänder sig också mot de osäkra anställningsförhållandena – med visstidsanställningar och bemanningsföretag – samt naturligtvis mot massarbetslösheten ( i Spanien beräknas den totala arbetslösheten ligga på 20 procent och bland ungdomar hela 45 procent) och de allt mer bisarra och orättvisa inkomstskillnaderna. I grund och botten är det hela det nyliberala projektet i sig som man riktar sina protester mot.
När det gäller Grekland har hela den europeiska högern (och även socialdemokraterna) försökt få den allmänna opinionen att svälja bilden av ett grekiskt folk som levt över sina tillgångar och överkonsumerat offentliga tjänster. Sanningen är dock att det inte är på utgiftssidan som det grekiska underskottet skapats utan på inkomstsidan. De välbeställdas förmåga att undandra sig beskattning är i själva verket roten till den grava ekonomiska krisen. De inhemska skattesatserna är löjligt låga och därtill gömmer den grekiska överklassen undan tiotals miljarder utomlands.
Samtidigt måste vi konstatera att radikalt motstånd sannerligen inte kännetecknar det rådande läget om vi ser till Europa i stort. I vårt eget land har borgarklassen haft stora framgångar med att driva igenom osäkra anställningsförhållanden och kraftiga försämringar i sjukförsäkrings- och a-kassesystem. Motståndet lyser ännu nästa helt med sin frånvaro och arbetarrörelsens socialdemokratiska ledning gör allt för att lägga en våt filt över alla möjligheter till kamp och motstånd. Denna extremt skadliga politik exemplifieras med det nya industriavtalet där stora delar av fackföreningsrörelsen skrivit under på kapitalets diktat om förbättrad konkurrenskraft, löneåterhållsamhet och försvårande möjligheter att använda sig av konfliktvapnet. Den katastrofalt låga klassmedvetenheten hos stora delar av arbetarklassen i Europa manifesteras också i hur arbetarröster hamnar hos de uppåtstigande rasistiska partierna.
Men naturligtvis finns det ljuspunkter även utanför Spanien och Grekland. De massiva mobiliseringarna i Storbritannien mot regeringens nyliberala politik är ett exempel. Och om vi fortfarande håller oss till de västliga imperialistmakterna men tar ett steg över Atlanten har vi sett hur fackliga protester skakat Wisconsin och andra delstater. Kampen där har gällt försvar av den offentliga sektorn, (skola, vård, omsorg). Den amerikanska högern vill råda bukt på det skenande budgetunderskottet med drastiska försämringar av den offentliga verksamheten, samtidigt som USA:s gigantiska rustningskostnader inte får röras.
Men detta pekar också på att kampen inte kan föras som enbart en försvarskamp. Arbetarklassen måste formeras politiskt och lägga fram förslag på hur krisen ska lösas. Inte med försämringar inom sjukvården och skolväsendet utan med nedmontering av militärapparater och andra resursslösande institutioner. Och här kommer vi in på det faktumet att arbetarklassen och mänskligheten står inför utmaningar av en magnitud vi inte tidigare mött under hela vår historia. Omställningen till en hållbar utveckling som inte föröder vårt jordklot kan inte längre bara vara en sympatisk idé.
När det gäller Grekland har hela den europeiska högern (och även socialdemokraterna) försökt få den allmänna opinionen att svälja bilden av ett grekiskt folk som levt över sina tillgångar och överkonsumerat offentliga tjänster. Sanningen är dock att det inte är på utgiftssidan som det grekiska underskottet skapats utan på inkomstsidan. De välbeställdas förmåga att undandra sig beskattning är i själva verket roten till den grava ekonomiska krisen. De inhemska skattesatserna är löjligt låga och därtill gömmer den grekiska överklassen undan tiotals miljarder utomlands.
Samtidigt måste vi konstatera att radikalt motstånd sannerligen inte kännetecknar det rådande läget om vi ser till Europa i stort. I vårt eget land har borgarklassen haft stora framgångar med att driva igenom osäkra anställningsförhållanden och kraftiga försämringar i sjukförsäkrings- och a-kassesystem. Motståndet lyser ännu nästa helt med sin frånvaro och arbetarrörelsens socialdemokratiska ledning gör allt för att lägga en våt filt över alla möjligheter till kamp och motstånd. Denna extremt skadliga politik exemplifieras med det nya industriavtalet där stora delar av fackföreningsrörelsen skrivit under på kapitalets diktat om förbättrad konkurrenskraft, löneåterhållsamhet och försvårande möjligheter att använda sig av konfliktvapnet. Den katastrofalt låga klassmedvetenheten hos stora delar av arbetarklassen i Europa manifesteras också i hur arbetarröster hamnar hos de uppåtstigande rasistiska partierna.
Men naturligtvis finns det ljuspunkter även utanför Spanien och Grekland. De massiva mobiliseringarna i Storbritannien mot regeringens nyliberala politik är ett exempel. Och om vi fortfarande håller oss till de västliga imperialistmakterna men tar ett steg över Atlanten har vi sett hur fackliga protester skakat Wisconsin och andra delstater. Kampen där har gällt försvar av den offentliga sektorn, (skola, vård, omsorg). Den amerikanska högern vill råda bukt på det skenande budgetunderskottet med drastiska försämringar av den offentliga verksamheten, samtidigt som USA:s gigantiska rustningskostnader inte får röras.
Men detta pekar också på att kampen inte kan föras som enbart en försvarskamp. Arbetarklassen måste formeras politiskt och lägga fram förslag på hur krisen ska lösas. Inte med försämringar inom sjukvården och skolväsendet utan med nedmontering av militärapparater och andra resursslösande institutioner. Och här kommer vi in på det faktumet att arbetarklassen och mänskligheten står inför utmaningar av en magnitud vi inte tidigare mött under hela vår historia. Omställningen till en hållbar utveckling som inte föröder vårt jordklot kan inte längre bara vara en sympatisk idé.
Den måste omsättas i praktisk handling – nu genast! Det finns inte heller något utrymme för att begränsa kampen till enbart försvar av offentlig sektor och välfärd. Den kampen måste förenas med ett motstånd mot militarismen och för ett hållbart samhälle. Och det finns inte på kartan att dessa uppgifter kan lösas i något samförstånd eller genom kompromisser med den härskande borgerligheten. Den måste besegras politiskt så att de avgörande produktionsmedlen kan överföras i folkets ägo. Dit måste den motståndskamp som idag spirar föra oss. Alternativet är social, ekonomisk och ekologisk katastrof.
Ursprungligen ledare i Internationalen v 23/2011
Bloggat: Svensson, Kildén & Åsman,
1 kommentarer:
Det är sällan jag läser vänsterbloggar, och ännu mer sällan jag håller med. Men här tror jag faktiskt att högern (den riktiga, fri-marknads-kapitalistiska högern) och arbetarvänstern kan enas. I alla fall i handling, vad som sker efteråt kan vi ju diskutera då.
För visst måste folken resa sig mot överheten. Speciellt i Grekland, Irland, Portugal. Island lyckades ju, och är nu på väg mot ett sunt ekonomiskt klimat. Det vägrar vi dock tala om i media i Europa när det varnas för grekisk konkurs.
Jag tycker dock att ditt (och resten av vänsterns) sjukdomsdiagnos i PIIGS-fallen är bristande. Ni pratar om överklassen som bovarna, och att beskattning av de rika skulle lösa problemen. Det är naturligtvis strunt om man tänker sig överklassen som välbeställda östermalmsgubbar eller som termen idag används i Sverige; om vanliga tjänstemän med inkomst över 40k. De är småpotatis i sammanhanget. Men det är inte vanliga "rika" som skapat krisen, det är också fel att kalla det en kapitalistisk eller nyliberal kris. För vilken sann kapitalist skulle argumentera för att bankerna ska ta enorma risker och sedan räddas med skattepengar? Det skulle jag kalla socialism. Någon sorts ohelig allians av de två råder, och boven i dramat är de internationella bankerna och de (främst socialliberala) politiker som gjort sig beroende av dem, här och i USA (Bush OCH Obama är lika stora banditer i denna historien). Det är en ny överklass. För att inte tala det över-överklass för det är så långt ifrån "de rika" att det är löjligt.
Vi ser högerprotester i USA och vänsterprotester i Europa med samma mål: Störta bankväldet och den uppenbara stölden av våra gemensamma pengar. Våra skattepengar ska inte gå till att rädda bankirerna som lekt bort våra pengar till att börja med. Vi behöver strejker, bankruns, konkurs i Grekland, Eurons kollaps för att bli fria. Kort sagt att arbetarklassen stänger av TV-n och fattar vad som händer med deras pengar och välfärd!
Så kan vi börja om att skapa en sund ekonomi. Och diskussionen om det ska vara planekonomi eller fri marknad ska vi nog lösa efteråt, men denna oheliga, smutsiga blandning duger inte längre.
/Extremt höger, men inte extremhöger
Skicka en kommentar