...en viktig debatt rullar vidare
Vi lever i en revolutionär tid. Det visar inte minst de pågående arabiska revolutionerna. I Grekland växer vreden. Fyrtiotusen demonstrerar i Madrid. Mycket förenar oss inom vänstern, händelserna i Libyen skapar dock debatt.
Jag såg idag att bloggarkollegan Erik Svensson i Lund på sin blogg Biology & Politics, som jag vanligtvis uppskattar för kunniga och intressanta inlägg, har ett polemiskt inlägg i Libyen-frågan. Som jag däremot inte håller med om. Innan jag hunnit skriva något svar fick jag ögonen på en annan bloggarkollegas svar till Erik Svensson, nämligen Anders Svensson på bloggen Svensson. Här utdrag ur Anders Svenssons svar:
"Med anledning av att min bloggkollega Erik Svensson på sin blogg Biology & Politics skrivit ett inlägg som både direkt och indirekt angriper mig, mitt partis, min rörelses och min inställning i Libyenfrågan så har jag funnit anledning att skriva ett längre inlägg kring Libyen och revolten där. Han menar att mitt stöd till den ursprungliga Nato-interventionen bytt ut mot eftertankens kranka blekhet. Men jag har inte bytt inställning någon stans på vägen.
Inställningen har hela tiden varit, i likhet med Gilbert Achcar, att Natos bombningar för att rädda befolkningen i Benghazi var den enda lösning som stod till buds. Det betyder inte att man måste tycka att Natos inblandning är bra, för det gör jag inte. Men oavsett vad man tycker om västmakternas och Natos bombningar så fanns det inget annat alternativ då. Det var enda sättet att rädda delar av Libyens befolkning, i Benghazi, i Misrata och i bergen söder om Tripoli, från att bli massakrerade. Det finns de som ifrågasätter att Benghazis befolkning stod inför en massaker, men jag är övertygad om att så är fallet, Ghaddafi sa att han skulle ställa till en massaker och han har gjort sig känd för att inte lägga fingrarna emellan när det gäller opposition. Jag har inte någon stans kunnat se några övertygande belägg om att det skulle bli nåt annat än en massaker på befolkningarna i Benghazi, Misrata och andra städer som övertagits av oppositionen. Nato-bombningar var därmed den enda existerande lösningen för att rädda människor. Detta oavsett vad vi tycker om Nato.
De flesta anser att Nato förmodligen har fler agendor med sitt ingripande. Så också jag. Dels vill man garantera fortsatt inflytande för västvärlden i Libyen, vilket både betyder tillgång till oljan och imperialistisk kontroll över de eventuell strategiska betydelser som Libyen har ( i jämförelse med Egypten förefaller de små). Detta är naturligtvis också något som styr USA:s, Natos och västmakternas inställning till revolutionerna i arabvärlden som helhet. Man väljer konsekvent det alternativ som man tror kommer att ge mest fördelar. Därför lät man kungen i Bahrein med hjälp av saudisk trupper slå ner upproret där, man vände sig mot Mubarak och man låter Assad i Syrien hållas med massakrer på befolkningen. När det gäller Jemen och Tunisien så skiter man i stort sett i vad som händer i dessa mer perifera länder med begränsad betydelse men även om Nato har en anna agenda än rent humanitär så gör detta inte insatsen för att skydda civilbefolkningen i Libyen felaktig så som många hävdar.
Ett skäl som också ofta framförs, bland annat av Erik Svensson, är att oppositionen uppenbart inte har något folkligt stöd i Libyen då den ännu inte, trost massivt bombstöd från Nato, inte lyckats besegra Ghaddafi. För det första kan det där med massivt bombstöd faktiskt ifrågasättas, sen kan man också misstänka att nato vill ha juste den situation som nu råder, då ingen sida ser ut att kunna segra. Det ger Nato och västmakterna större manöverutrymme för att kunna manövrera för att gynna imperialismens intressen. Men det säger egentligen ingenting om folkligt stöd till oppositionen. För anledningen till att oppositionen inte militärt kan besegra Ghaddafi är ju främst den FN-resolution som användes för att legitimera de nödvändiga bombningarna utanför Benghazi. Den resolutionen, som jag aldrig uttalat mitt stöd för, förbjuder nämligen vapenleveranser till oppositionen. Vapen är ju tyvärr en nödvändig ingrediens om man vill kunna segra militärt och västmakterna förnekar oppositionen i Benghazi dessa möjligheter.
Vidare tycks Erik Svensson ta det faktum att situationen i Libyen utvecklats till ett inbördeskrig för intäkt för att stödet till de ursprungliga bombningarna för att rädda folket i Benghazi var fel. jag kan inte se nån logik alls i det argumentet. Menar Erik Svensson verkligen att man skulle låtit bli att rädda befolkningen i Benghazi för att det annars skulle bli inbördeskrig. Det verkar med sanning vara en märklig inställning och jag har svårt att tro att han menar så. Att jag konstaterar att det är inbördeskrig förändrar inte på något sätt min inställning till situationen i Libyen".
Läs fortsättningen på Anders inlägg här: Libyen och upproret - jag har ingen anledning att byta inställning.
Erik Svensson berör i sitt inlägg även "trotskismen" som han verkar vilja bunta ihop med stalinismen. Där gör han ett grovt misstag. Inte så att Trotsky, som den främste ledaren för ryska revolutionen jämte Lenin, går fri från kritik, men i värderingen av den riktning inom vänstern som räddat den revolutionära och demokratiska socialismens idéer ur stalinismens och socialdemokratins bankrutt.
Vänsterpartiet har en lång historia av försvarare av stalinism och sovjetiska övergrepp, ett tänkande som fortfarande delvis lever kvar i rörelsen. Men när man försöker frigöra sig från rollen som diktaturens kreatur så hamnar man istället i socialdemokratisk reformism. Det verkar vara svårt att förena demokratisk och revolutionär socialism - men det är just den kombinationen som jag är ute efter.
Om vi inte är revolutionärer (jag föredrar en fredlig revolution) - vad ska vi då hålla på med politik för, det är ju en grundläggande förändring vi är ute efter, nämligen kapitalismens störtande. Om vi inte är demokratiska socialister - vad är det då för mening med våra strävanden, vi vill ju ha något som är bättre än kapitalismen - en frihet som är oändligt mycket större!
2 kommentarer:
Vänsterpartiet har ingen historia av att försvara stalinismen - däremot dess föregångare. Och du precis som jag vet ju att dess föregångare också haft en lång historia av kritik mot stalinismen. Ganska ofta i kamp med ditt förra parti KPML(r).
Försvar av stalinism och sovjetiska övergrepp skulle jag vilja hävd apå inget sätt lever kvar i Vänsterpartiet och att kalla oss diktaturens kreatur är kanske mer än lågt med tanke på din tidigare bakgrund.
Men jag håller med dig i att man måste vara revolutionär socialist - vilket tyvärr Vänsterpartiet är idag, men tillräkligt många partimedlemmar.
...till Sestrajcic:
Hej Daniel! Kul att höra av dig. Vänsterpartiet har en historia som går tillbaka till 1917, även om man haft fyra olika partibeteckningar. Visst har det handlat om ett parti som varit hårt uppknutet till stalinismen, även om Hermansson kritiserade den sovjetiska inmarschen i Tjeckoslovakien. Försvaret av länderna i östblocket levde kvar länge i partiet, liksom förbindelserna med partibyråkratin bakom murarna.Detta ända fram till östblockets sönderfall.
Det är en tragisk del av partiets historia (sen finns det andra sidor som är mera positiva).
Visst har Vänsterpartiet tagit avstånd från de stalinistiska diktaturerna - men det har tyvärr inte skett genom en uppgörelse med stalinismen utifrån en marxistisk analys. Istället har man kastat ut den revolutionära socialismen.
Själv började jag min bana, som du mycket riktigt påpekar, i det kommunistiska partiet på 70-talet. Det är nu mer än tjugofem år sen jag lämnade det partiet. Anledningen var just min uppgörelse med stalinismen, jag fick till slut inte ihop den revolutionära marxismen med denna karikatyr av socialism.
Anledningen till att jag då inte gick till Vänsterpartiet utan istället gick med i Socialistiska Partiet var just att jag inte uppfattade Vänsterpartiet som ett revolutionärt alternativ.
Skicka en kommentar