Andreas Malm om vänsterns svek mot revolutionen i Libyen
Den 18 juni presenterade The Guardian ett sensationellt avslöjande om händelserna i Libyen. Tusentals dokument som rebeller beslagtagit i och runt Misrata visade svart på vitt hur Muammar Gaddafi beordrat krigsbrott mot civila. Regimens styrkor fick, för att bara ta ett exempel, i uppdrag att utplåna Misrata och ”göra det blå havet rött” av blodet från hamnstadens invånare (lika många som Göteborgs). Medan The Guardians reporter bläddrade genom dokumenten fortsatte mycket riktigt granaterna att regna över Misratas bostadsområden: fler än tusen invånare har dött under den fyra månader långa belägringen, den stora merparten av dem civila.
Avslöjandet var sensationellt, därför att inget annat krigsförbrytarmål i modern tid har kunnat baseras på dokument med explicita, signerade order. I avsaknad av sådana uppenbara bevis kunde exempelvis Slobodan Milosevic förhala sin rättegång så länge att han hann dö utan dom. Men den här gången är saken klar...
Något av det mest frustrerande med förnekare av brott mot mänskligheten är att de är så svåra att motbevisa kort och koncist: det finns ofta ett fullständigt överflöd av dokument, fotografier, filmer, vittnesmål, journalistiska beskrivningar, lik, massgravar, sjukhusrapporter som bortom allt rimligt tvivel bevisar att brotten ägt rum. Så var det i Kambodja, i Srebrenica, i Gaza. Så är det i Libyen. En ingående bevisföring låter sig dock inte presenteras här; den får vänta på Haag-domstolens utredning. Låt oss i stället snabbt summera vad vi vet. Vi vet att Gaddafi bemötte de från början obeväpnade demonstrationer som bröt ut i Libyen i mitten av februari med de mest hämningslösa massakrer någon diktator hittills utfört under den arabiska våren. Vi vet att demonstranterna snabbt rafsade ihop väpnade enheter för att slå tillbaka. Vi vet att Gaddafi svarade med fullskaligt terrorkrig...
En sak är dock unik denna sommar. Vi står mitt uppe i en arabisk revolution som får världssystemet att skälva. Inte nog med att regionens diktatorer äntligen rivs ned i ett skred av folklig vrede; inte nog med att Egypten – sedan fyrtio år nyliberalismens brohuvud i Mellanöstern – plötsligt tackar nej till nya lån från Världsbanken och IMF: kraften från denna revolution har nu också tagit sig in i den sydeuropeiska klasskampen. Det går en rak linje från Tahrir till Syntagma.
För världens vänster har 2011 hittills varit det mest hoppfulla året på den här sidan om murens fall. Hoppet kommer inte enbart ur de oerhörda segrar som vunnits på marken – som att Libyens befriade områden nu formligen svämmar över av nystartade tidningar, radiokanaler, musikgrupper, poesisällskap: yttrandefrihet, för första gången! – utan också ur de portar som slagits upp mot framtiden. Och i takt med att Saleh, Gaddafi, Assad vacklar och faller bara ökar kraften i rörelsen.
Och vad gör då delar av vänstern i detta läge? Tar ställning mot revolutionen. Den numera populära vänsteridén att Libyens problem ska lösas genom att Nato åker hem, rebellerna lägger ner vapnen och Gaddafi blir förhandlingspartner för fred är ingenting annat än kontrarevolutionär...
Avslöjandet var sensationellt, därför att inget annat krigsförbrytarmål i modern tid har kunnat baseras på dokument med explicita, signerade order. I avsaknad av sådana uppenbara bevis kunde exempelvis Slobodan Milosevic förhala sin rättegång så länge att han hann dö utan dom. Men den här gången är saken klar...
Något av det mest frustrerande med förnekare av brott mot mänskligheten är att de är så svåra att motbevisa kort och koncist: det finns ofta ett fullständigt överflöd av dokument, fotografier, filmer, vittnesmål, journalistiska beskrivningar, lik, massgravar, sjukhusrapporter som bortom allt rimligt tvivel bevisar att brotten ägt rum. Så var det i Kambodja, i Srebrenica, i Gaza. Så är det i Libyen. En ingående bevisföring låter sig dock inte presenteras här; den får vänta på Haag-domstolens utredning. Låt oss i stället snabbt summera vad vi vet. Vi vet att Gaddafi bemötte de från början obeväpnade demonstrationer som bröt ut i Libyen i mitten av februari med de mest hämningslösa massakrer någon diktator hittills utfört under den arabiska våren. Vi vet att demonstranterna snabbt rafsade ihop väpnade enheter för att slå tillbaka. Vi vet att Gaddafi svarade med fullskaligt terrorkrig...
En sak är dock unik denna sommar. Vi står mitt uppe i en arabisk revolution som får världssystemet att skälva. Inte nog med att regionens diktatorer äntligen rivs ned i ett skred av folklig vrede; inte nog med att Egypten – sedan fyrtio år nyliberalismens brohuvud i Mellanöstern – plötsligt tackar nej till nya lån från Världsbanken och IMF: kraften från denna revolution har nu också tagit sig in i den sydeuropeiska klasskampen. Det går en rak linje från Tahrir till Syntagma.
För världens vänster har 2011 hittills varit det mest hoppfulla året på den här sidan om murens fall. Hoppet kommer inte enbart ur de oerhörda segrar som vunnits på marken – som att Libyens befriade områden nu formligen svämmar över av nystartade tidningar, radiokanaler, musikgrupper, poesisällskap: yttrandefrihet, för första gången! – utan också ur de portar som slagits upp mot framtiden. Och i takt med att Saleh, Gaddafi, Assad vacklar och faller bara ökar kraften i rörelsen.
Och vad gör då delar av vänstern i detta läge? Tar ställning mot revolutionen. Den numera populära vänsteridén att Libyens problem ska lösas genom att Nato åker hem, rebellerna lägger ner vapnen och Gaddafi blir förhandlingspartner för fred är ingenting annat än kontrarevolutionär...
Läs hela debattinlägget på AB.se: Skicka vapen till rebellerna
Bloggat: Kildén & Åsman,
1 kommentarer:
Heder av att du lyfter fram vänsterns dumhet och dubbelmoral i Libyenkonflikten.
Skicka en kommentar