Grundläggande marxistisk teori
Detta är det elfte avsnittet ur Ernest Mandels bok "Från klassamhälle till kommunism". Den här gången handlar det om första världskriget och ryska revolutionen. De tidigare avsnitten hittar du här:
1. Klasskillnaderna och klasskampen genom historien
2. Den sociala ojämlikhetens ekonomiska rötter
3. Staten - klassherraväldets redskap
4. Från enkel varuproduktion till kapitalistiskt produktionssätt
5. Den kapitalistiska ekonomin
6. Monopolkapitalismen
7. Det imperialistiska världssystemet
8. Den moderna arbetarrörelsens uppkomst
9. Reformer och revolution
10. Borgerlig demokrati och proletär demokrati
XI. Det första imperialistiska kriget och den ryska revolutionen
Det första världskrigets utbrott är det tydligaste tecknet på att kapitalismen gått in i sin nedgångsepok. Alla framsteg för mänskligheten den kunnat åstadkomma är hädanefter hotade. Enorma materiella resurser förstörs med jämna mellanrum: första världskriget, den ekonomiska krisen 1929-32, andra världskriget, koloniala erövringskrig, mängder av ”recessioner”. Kapitalismens fortsatta existens betalas med fruktansvärda blodbad. Blodiga fascist- eller militärdiktaturer sopar bort de stora borgerligt-demokratiska revolutionens landvinningar. Mänskligheten står inför frågan: socialism eller barbari.
Detta är det elfte avsnittet ur Ernest Mandels bok "Från klassamhälle till kommunism". Den här gången handlar det om första världskriget och ryska revolutionen. De tidigare avsnitten hittar du här:
1. Klasskillnaderna och klasskampen genom historien
2. Den sociala ojämlikhetens ekonomiska rötter
3. Staten - klassherraväldets redskap
4. Från enkel varuproduktion till kapitalistiskt produktionssätt
5. Den kapitalistiska ekonomin
6. Monopolkapitalismen
7. Det imperialistiska världssystemet
8. Den moderna arbetarrörelsens uppkomst
9. Reformer och revolution
10. Borgerlig demokrati och proletär demokrati
XI. Det första imperialistiska kriget och den ryska revolutionen
Det första världskrigets utbrott är det tydligaste tecknet på att kapitalismen gått in i sin nedgångsepok. Alla framsteg för mänskligheten den kunnat åstadkomma är hädanefter hotade. Enorma materiella resurser förstörs med jämna mellanrum: första världskriget, den ekonomiska krisen 1929-32, andra världskriget, koloniala erövringskrig, mängder av ”recessioner”. Kapitalismens fortsatta existens betalas med fruktansvärda blodbad. Blodiga fascist- eller militärdiktaturer sopar bort de stora borgerligt-demokratiska revolutionens landvinningar. Mänskligheten står inför frågan: socialism eller barbari.
1. Den internationella arbetarrörelsen. inför det imperialistiska kriget
Under de tio år som föregick krigsutbrottet försökte den Socialistiska Internationalen och hela den internationella arbetarrörelsen skola och mobilisera arbetarmassorna mot det växande krigshotet. Kapprustningen, de allt fler ”lokala” konflikterna och skärpningen av de inomimperialistiska motsättningarna visade tydligt hur nära explosionen var. Internationalen påminde arbetarna i hela världen om att deras intressen var gemensamma, och om att de inte skulle kämpa i härskarnas smutsiga konflikter, som bara gällde fördelningen av de profiter som kapitalisterna pressat ur världens proletärer och koloniserade folk.
Men när kriget bröt ut 1914 kapitulerade de flesta socialdemokratiska ledningarna inför den våg av chauvinism som borgarklassen släppte loss. Alla identifierade sig med ”sitt” imperialistiska läger, mot den egna borgarklassens motståndare. Ursäkter saknades inte. För den tyska och österrikiska socialdemokratins ledare gällde det att skydda folken mot den ”tsaristiska absolutismens” barbari. För den belgiska, franska och brittiska socialdemokratins ledare stod kampen mot den ”preussiska militarismen” över allt annat.
Socialdemokratins chauvinistiska uppslutning kring respektive sidas nationella försvar av det imperialistiska ”fosterlandet” innebar, att man stoppade den antimilitaristiska och revolutionärt-socialistiska propagandan liksom varje försvar av arbetarnas omedelbara klassintressen. Man proklamerade en ”helig allians” mellan proletärer och kapitalister inför hotet från den ”utländska fienden”. Men eftersom varken denna ”heliga allians” eller kriget på något sätt förändrade ekonomins och samhällets kapitalistiska, dvs utsugande natur, så innebar socialpatriotismen i praktiken att man accepterade att arbetarnas livs- och arbetsvillkor försämrades, medan trusterna och andra kapitalistiska krigsprofitörer skodde sig.
Under de tio år som föregick krigsutbrottet försökte den Socialistiska Internationalen och hela den internationella arbetarrörelsen skola och mobilisera arbetarmassorna mot det växande krigshotet. Kapprustningen, de allt fler ”lokala” konflikterna och skärpningen av de inomimperialistiska motsättningarna visade tydligt hur nära explosionen var. Internationalen påminde arbetarna i hela världen om att deras intressen var gemensamma, och om att de inte skulle kämpa i härskarnas smutsiga konflikter, som bara gällde fördelningen av de profiter som kapitalisterna pressat ur världens proletärer och koloniserade folk.
Men när kriget bröt ut 1914 kapitulerade de flesta socialdemokratiska ledningarna inför den våg av chauvinism som borgarklassen släppte loss. Alla identifierade sig med ”sitt” imperialistiska läger, mot den egna borgarklassens motståndare. Ursäkter saknades inte. För den tyska och österrikiska socialdemokratins ledare gällde det att skydda folken mot den ”tsaristiska absolutismens” barbari. För den belgiska, franska och brittiska socialdemokratins ledare stod kampen mot den ”preussiska militarismen” över allt annat.
Socialdemokratins chauvinistiska uppslutning kring respektive sidas nationella försvar av det imperialistiska ”fosterlandet” innebar, att man stoppade den antimilitaristiska och revolutionärt-socialistiska propagandan liksom varje försvar av arbetarnas omedelbara klassintressen. Man proklamerade en ”helig allians” mellan proletärer och kapitalister inför hotet från den ”utländska fienden”. Men eftersom varken denna ”heliga allians” eller kriget på något sätt förändrade ekonomins och samhällets kapitalistiska, dvs utsugande natur, så innebar socialpatriotismen i praktiken att man accepterade att arbetarnas livs- och arbetsvillkor försämrades, medan trusterna och andra kapitalistiska krigsprofitörer skodde sig.
2. Det imperialistiska kriget utmynnar i den revolutionära krisen
Socialpatriotismen motsättningar skulle snart komma i dagen. De mest utstuderade reformistiska ledarna förklarade att massorna själva var positiva till kriget, och att ett massparti inte kunde motsätta sig den förhärskande sinnesstämningen bland massorna. Men snart förvandlades denna förhärskande sinnesstämning bland massorna till missnöje, motstånd mot kriget och revolt. Då gjorde varken de tyska socialpatriotiska ledarna Scheidemann och Noske eller de franska socialpatriotiska ledarna Renaudel och Jules Guesde några försök att ”anpassa sig till den förhärskande sinnesstämningen inom arbetarklassen”.
Tvärtom gjorde de allt för att undvika strejker och massdemonstrationer. De gick med i koalitionsregeringar med borgarklassen, hjälpte den att slå ned antimilitaristisk och revolutionär propaganda och saboterade arbetarkampens utveckling. När revolutionen till sist bröt ut, återupptäckte de socialdemokratiska ledarna — som accepterat att miljontals soldater slaktades för profiternas skull — plötsligt sin pacifistiska själ och bönföll arbetarna att inte gripa till våld, att inte förorsaka blodsutgjutelse.
I början av kriget, när massorna var förvirrade av den borgerliga propagandan och sina egna ledares förräderi, förblev endast en handfull revolutionära socialister trogna den proletära internationalismen och vägrade göra gemensam sak med den egna borgarklassen: Karl Liebknecht och Rosa Luxemburg i Tyskland; Monatte och Rosmer i Frankrike; Lenin, en del av bolsjevikerna, Trotskij och Martov i Ryssland; SPD i Nederländerna; MacLean i Storbritannien; Debs i USA; i Italien, Serbien och Bulgarien höll de socialdemokratiska partiernas majoritet fast vid en internationalistisk inställning.
Den Socialistiska Internationalen hade brutit samman. Internationalisterna samlades först på konferenserna i Zimmerwald (1915) och Kienthal (1916). De var emellertid uppdelade i två strömningar: en centristisk strömning, som egentligen ville återuppbygga Internationalen tillsammans med socialpatrioterna; och en revolutionär strömning, som inriktade sig på uppbygget av en Tredje International.
Lenin, som var Zimmervaldvänsterns eldsjäl, baserade sina analyser på övertygelsen att kriget skulle skärpa det imperialistiska systemets samtliga motsättningar och utmynna i en omfattande revolutionär kris. I ett sådant perspektiv kunde internationalisterna vänta sig en spektakulär förändring av styrkeförhållandet mellan vänstern och högern inom arbetarrörelsen.
Denna förutsägelse började bekräftas 1917. Den ryska revolutionen bröt ut i mars 1917. I november 1918 kom revolutionen till Tyskland och Österrike-Ungern. 1919-20 skakades Italien av ett omfattande revolutionärt uppsving, framför allt i industriområdena i norr. Skiljelinjen mellan socialpatrioter och internationalister utvidgades till en skiljelinje mellan å ena sidan socialdemokrater, som vägrade bryta med den borgerliga staten och kapitalismen, och å andra sidan kommunister, vars mål var den proletära revolutionens seger och en republik uppbyggd på arbetarråd. De förstnämnda intog en klart kontrarevolutionär hållning, så snart massorna hotade den borgerliga ordningen.
Socialpatriotismen motsättningar skulle snart komma i dagen. De mest utstuderade reformistiska ledarna förklarade att massorna själva var positiva till kriget, och att ett massparti inte kunde motsätta sig den förhärskande sinnesstämningen bland massorna. Men snart förvandlades denna förhärskande sinnesstämning bland massorna till missnöje, motstånd mot kriget och revolt. Då gjorde varken de tyska socialpatriotiska ledarna Scheidemann och Noske eller de franska socialpatriotiska ledarna Renaudel och Jules Guesde några försök att ”anpassa sig till den förhärskande sinnesstämningen inom arbetarklassen”.
Tvärtom gjorde de allt för att undvika strejker och massdemonstrationer. De gick med i koalitionsregeringar med borgarklassen, hjälpte den att slå ned antimilitaristisk och revolutionär propaganda och saboterade arbetarkampens utveckling. När revolutionen till sist bröt ut, återupptäckte de socialdemokratiska ledarna — som accepterat att miljontals soldater slaktades för profiternas skull — plötsligt sin pacifistiska själ och bönföll arbetarna att inte gripa till våld, att inte förorsaka blodsutgjutelse.
I början av kriget, när massorna var förvirrade av den borgerliga propagandan och sina egna ledares förräderi, förblev endast en handfull revolutionära socialister trogna den proletära internationalismen och vägrade göra gemensam sak med den egna borgarklassen: Karl Liebknecht och Rosa Luxemburg i Tyskland; Monatte och Rosmer i Frankrike; Lenin, en del av bolsjevikerna, Trotskij och Martov i Ryssland; SPD i Nederländerna; MacLean i Storbritannien; Debs i USA; i Italien, Serbien och Bulgarien höll de socialdemokratiska partiernas majoritet fast vid en internationalistisk inställning.
Den Socialistiska Internationalen hade brutit samman. Internationalisterna samlades först på konferenserna i Zimmerwald (1915) och Kienthal (1916). De var emellertid uppdelade i två strömningar: en centristisk strömning, som egentligen ville återuppbygga Internationalen tillsammans med socialpatrioterna; och en revolutionär strömning, som inriktade sig på uppbygget av en Tredje International.
Lenin, som var Zimmervaldvänsterns eldsjäl, baserade sina analyser på övertygelsen att kriget skulle skärpa det imperialistiska systemets samtliga motsättningar och utmynna i en omfattande revolutionär kris. I ett sådant perspektiv kunde internationalisterna vänta sig en spektakulär förändring av styrkeförhållandet mellan vänstern och högern inom arbetarrörelsen.
Denna förutsägelse började bekräftas 1917. Den ryska revolutionen bröt ut i mars 1917. I november 1918 kom revolutionen till Tyskland och Österrike-Ungern. 1919-20 skakades Italien av ett omfattande revolutionärt uppsving, framför allt i industriområdena i norr. Skiljelinjen mellan socialpatrioter och internationalister utvidgades till en skiljelinje mellan å ena sidan socialdemokrater, som vägrade bryta med den borgerliga staten och kapitalismen, och å andra sidan kommunister, vars mål var den proletära revolutionens seger och en republik uppbyggd på arbetarråd. De förstnämnda intog en klart kontrarevolutionär hållning, så snart massorna hotade den borgerliga ordningen.
3. Den ryska februarirevolutionen 1917
I februari 1917 (mars enligt den västerländska kalendern) bröt det tsaristiska enväldet samman under det kombinerade trycket från hungerkravaller och arméns upplösning, dvs böndernas växande motstånd mot kriget. Nederlaget för 1905 års ryska revolution berodde på att arbetarrörelsen och bonderörelsen inte samverkade. Deras samverkan 1917 blev ödesdiger för tsarismen.
Arbetarklassen spelade den viktigaste rollen i februarirevolutionen. Men den saknade en revolutionär ledning och berövades segerns frukter. Efter tsarismens fall överlämnades den verkställande makten till en provisorisk regering, som förenade borgerliga partier i stil med kadetterna (konstitutionella demokrater) och moderata grupper ur arbetarrörelsen (mensjeviker och socialrevolutionärer).
Men massrörelsen var så mäktig att den kunde skapa sig en egen organisatorisk struktur: arbetar-, soldat-, och bondedelegaternas råd (sovjeter), med stöd i beväpnade röda garden. Från februari 1917 fanns det alltså en faktisk dubbelmaktsregim i Ryssland. Den provisoriska regeringen vilade på en borgerlig statsapparat, som långsamt höll på att vittra sönder, och mot den stod ett nätverk av sovjeter, som gradvis byggde upp arbetarnas statsmakt.
Händelserna bekräftade på ett slående sätt Leo Trotskijs förutsägelser från tiden omedelbart efter den ryska revolutionen 1905, enligt vilka hela Ryssland skulle täckas av sovjeter under den kommande revolutionen. Ryska och andra marxister tvingades därför ompröva sina analyser av den pågående ryska revolutionens sociala natur.
Av tradition hade dessa marxister ansett att den ryska revolutionen skulle vara en borgerlig revolution. Ryssland var ett efterblivet land. De grundläggande uppgifter, som revolutionen måste lösa, föreföll vara desamma som 1700- och 1800-talets stora borgerligt-demokratiska revolutioner stod inför: störta absolutismen; tillkämpa sig demokratiska friheter och en författning; befria bönderna från de halvfeodala kvarlevorna; befria de förtryckta nationaliteterna; skapa en enad nationell marknad för att möjliggöra ett snabbt uppsving för industrikapitalismen, den nödvändigt förutsättningen för en framtida socialistisk revolutions seger. Resultatet blev en strategi, som försökte få till stånd en allians mellan den liberala borgarklassen och arbetarrörelsen, där den senare skulle nöja sig med att kämpa för omedelbara klassmål (åttatimmarsdag, förenings- och strejkrätt, mm), och samtidigt sätta kniven mot borgarklassens strupe, för att få den att genomföra ”sitt” revolutionära verk desto grundligare.
Lenin förkastade den strategin 1905. Han påminde om Marx analys av borgarklassens inställning alltsedan 1848 års revolution: när proletariatet gör sitt intåg på den politiska scenen, går borgarklassen över till kontrarevolutionens läger av rädsla för en arbetarrevolution. Han hade inga invändningar mot analysen av den ryska revolutionens historiska uppgifter, som de traditionellt hade formulerats av ryska marxister. Men av borgarklassens klart kontrarevolutionära uppträdande drog han slutsatsen, att det var omöjligt att förverkliga dessa uppgifter genom en allians mellan borgarklassen och proletariatet. I stället förde han fram tanken på en allians mellan proletariatet och bönderna.
I februari 1917 (mars enligt den västerländska kalendern) bröt det tsaristiska enväldet samman under det kombinerade trycket från hungerkravaller och arméns upplösning, dvs böndernas växande motstånd mot kriget. Nederlaget för 1905 års ryska revolution berodde på att arbetarrörelsen och bonderörelsen inte samverkade. Deras samverkan 1917 blev ödesdiger för tsarismen.
Arbetarklassen spelade den viktigaste rollen i februarirevolutionen. Men den saknade en revolutionär ledning och berövades segerns frukter. Efter tsarismens fall överlämnades den verkställande makten till en provisorisk regering, som förenade borgerliga partier i stil med kadetterna (konstitutionella demokrater) och moderata grupper ur arbetarrörelsen (mensjeviker och socialrevolutionärer).
Men massrörelsen var så mäktig att den kunde skapa sig en egen organisatorisk struktur: arbetar-, soldat-, och bondedelegaternas råd (sovjeter), med stöd i beväpnade röda garden. Från februari 1917 fanns det alltså en faktisk dubbelmaktsregim i Ryssland. Den provisoriska regeringen vilade på en borgerlig statsapparat, som långsamt höll på att vittra sönder, och mot den stod ett nätverk av sovjeter, som gradvis byggde upp arbetarnas statsmakt.
Händelserna bekräftade på ett slående sätt Leo Trotskijs förutsägelser från tiden omedelbart efter den ryska revolutionen 1905, enligt vilka hela Ryssland skulle täckas av sovjeter under den kommande revolutionen. Ryska och andra marxister tvingades därför ompröva sina analyser av den pågående ryska revolutionens sociala natur.
Av tradition hade dessa marxister ansett att den ryska revolutionen skulle vara en borgerlig revolution. Ryssland var ett efterblivet land. De grundläggande uppgifter, som revolutionen måste lösa, föreföll vara desamma som 1700- och 1800-talets stora borgerligt-demokratiska revolutioner stod inför: störta absolutismen; tillkämpa sig demokratiska friheter och en författning; befria bönderna från de halvfeodala kvarlevorna; befria de förtryckta nationaliteterna; skapa en enad nationell marknad för att möjliggöra ett snabbt uppsving för industrikapitalismen, den nödvändigt förutsättningen för en framtida socialistisk revolutions seger. Resultatet blev en strategi, som försökte få till stånd en allians mellan den liberala borgarklassen och arbetarrörelsen, där den senare skulle nöja sig med att kämpa för omedelbara klassmål (åttatimmarsdag, förenings- och strejkrätt, mm), och samtidigt sätta kniven mot borgarklassens strupe, för att få den att genomföra ”sitt” revolutionära verk desto grundligare.
Lenin förkastade den strategin 1905. Han påminde om Marx analys av borgarklassens inställning alltsedan 1848 års revolution: när proletariatet gör sitt intåg på den politiska scenen, går borgarklassen över till kontrarevolutionens läger av rädsla för en arbetarrevolution. Han hade inga invändningar mot analysen av den ryska revolutionens historiska uppgifter, som de traditionellt hade formulerats av ryska marxister. Men av borgarklassens klart kontrarevolutionära uppträdande drog han slutsatsen, att det var omöjligt att förverkliga dessa uppgifter genom en allians mellan borgarklassen och proletariatet. I stället förde han fram tanken på en allians mellan proletariatet och bönderna.
4. Den permanenta revolutionens teori
Denna ”arbetarnas och böndernas demokratiska diktatur” skulle vila på en kapitalistisk ekonomi och hålla sig inom den borgerliga statens ramar, enligt Lenins uppfattning.
Trotskij satte fingret på teorins svaga punkt: böndernas kroniska oförmåga (som Lenin medgav efter 1917) att formera sig som en självständig politisk kraft. Under hela den moderna historien har bönderna alltid följt antingen en borgerlig eller en proletär ledning. Om borgarklassen definitivt går över till kontrarevolutionen, så är revolutionens öde beroende av proletariatets förmåga att vinna politiska hegemoni över bonderörelsen och skapa en allians mellan arbetare och bönder under proletariatets ledning: den ryska revolutionen kunde segra och genomföra sina revolutionära uppgifter endast om proletariatet erövrade den politiska makten och upprättade en arbetarstat, stödd på alliansen med de arbetande bönderna.
Den permanenta revolutionens teori förklarar att den borgerligt-demokratiska revolutionens historiska uppgifter (jordreform, nationellt oberoende, politiska friheter, enande av landet för att möjliggöra en industrialisering) i imperialismens epok bara kan förverkligas av en proletär diktatur, stödd av de arbetande bönderna. Detta eftersom oräkneliga band knyter den så kalla ”nationella” eller ”liberala” borgarklassen i de sk underutvecklade länderna dels till den utländska imperialismen, dels de gamla härskande klasserna. Trotskijs förutsägelse från 1905 bekräftades fullständigt av den ryska revolutionens utveckling 1917. Den har också bekräftats av alla andra revolutioner, som sedan dess brutit ut i koloniala och halvkoloniala länder.
Denna ”arbetarnas och böndernas demokratiska diktatur” skulle vila på en kapitalistisk ekonomi och hålla sig inom den borgerliga statens ramar, enligt Lenins uppfattning.
Trotskij satte fingret på teorins svaga punkt: böndernas kroniska oförmåga (som Lenin medgav efter 1917) att formera sig som en självständig politisk kraft. Under hela den moderna historien har bönderna alltid följt antingen en borgerlig eller en proletär ledning. Om borgarklassen definitivt går över till kontrarevolutionen, så är revolutionens öde beroende av proletariatets förmåga att vinna politiska hegemoni över bonderörelsen och skapa en allians mellan arbetare och bönder under proletariatets ledning: den ryska revolutionen kunde segra och genomföra sina revolutionära uppgifter endast om proletariatet erövrade den politiska makten och upprättade en arbetarstat, stödd på alliansen med de arbetande bönderna.
Den permanenta revolutionens teori förklarar att den borgerligt-demokratiska revolutionens historiska uppgifter (jordreform, nationellt oberoende, politiska friheter, enande av landet för att möjliggöra en industrialisering) i imperialismens epok bara kan förverkligas av en proletär diktatur, stödd av de arbetande bönderna. Detta eftersom oräkneliga band knyter den så kalla ”nationella” eller ”liberala” borgarklassen i de sk underutvecklade länderna dels till den utländska imperialismen, dels de gamla härskande klasserna. Trotskijs förutsägelse från 1905 bekräftades fullständigt av den ryska revolutionens utveckling 1917. Den har också bekräftats av alla andra revolutioner, som sedan dess brutit ut i koloniala och halvkoloniala länder.
5. Oktoberrevolutionen 1917
När Lenin återvände till Ryssland efter landsflykten, såg han genast revolutionens enorma möjligheter. Med hjälp av sina ”aprilteser” genomdrev han en förändring av bolsjevikpartiets politik i riktning mot den permanenta revolutionens teori. Man skulle kämpa för att sovjeterna grep makten, för upprättandet av proletariatets diktatur. Denna uppfattning förkastades till att börja med av de dåvarande bolsjevikerna (bl a Stalin, Kamenev och Molotov), som höll fast vid sina scheman från 1905, och ville gå samman med mensjevikerna och ge den provisoriska regeringen ett kritiskt stöd. Men Lenins linje accepterades snart av partiet under trycket från de avantgardistiska bolsjevikarbetarna, som instinktivt anslutit sig till den, till och med innan Lenin formulerade den. Trotskijs anhängare gick samman med bolsjevikerna, som grep sig an uppgiften att vinna över majoriteten av arbetarna till sin sida.
Efter diverse omkastningar (den förhastade resningen i juli, general Kornilovs misslyckade kontrarevolutionära kuppförsök i augusti) uppnådde bolsjevikerna i september 1917 denna majoritet i de större städernas sovjeter. Därefter stod kampen om makten på dagordningen. Maktövertagandet skedde i oktober (november enligt den västerländska kalendern) under ledning av Petrograds Militära Revolutionskommitté, bildad av stadens sovjet och med Trotskij som ordförande.
Petrogradsovjeten lyckades i förväg försäkra sig om stöd från nästan alla regementen i tsarismens gamla huvudstad, dessa vägrade underkasta sig den borgerliga arméns generalstab. Upproret som sammanföll med den 2:a allryska sovjet kongressen, skedde därför nästan helt utan blodsutgjutelse. Den gamla statsapparaten och den provisoriska regeringen bröt samman. Den 2:a sovjetkongressen röstade med stor majoritet för att arbetar- och bondesovjeterna skulle överta makten. För första gången i historien skapades en stat efter Pariskommunens modell, en arbetarstat.
När Lenin återvände till Ryssland efter landsflykten, såg han genast revolutionens enorma möjligheter. Med hjälp av sina ”aprilteser” genomdrev han en förändring av bolsjevikpartiets politik i riktning mot den permanenta revolutionens teori. Man skulle kämpa för att sovjeterna grep makten, för upprättandet av proletariatets diktatur. Denna uppfattning förkastades till att börja med av de dåvarande bolsjevikerna (bl a Stalin, Kamenev och Molotov), som höll fast vid sina scheman från 1905, och ville gå samman med mensjevikerna och ge den provisoriska regeringen ett kritiskt stöd. Men Lenins linje accepterades snart av partiet under trycket från de avantgardistiska bolsjevikarbetarna, som instinktivt anslutit sig till den, till och med innan Lenin formulerade den. Trotskijs anhängare gick samman med bolsjevikerna, som grep sig an uppgiften att vinna över majoriteten av arbetarna till sin sida.
Efter diverse omkastningar (den förhastade resningen i juli, general Kornilovs misslyckade kontrarevolutionära kuppförsök i augusti) uppnådde bolsjevikerna i september 1917 denna majoritet i de större städernas sovjeter. Därefter stod kampen om makten på dagordningen. Maktövertagandet skedde i oktober (november enligt den västerländska kalendern) under ledning av Petrograds Militära Revolutionskommitté, bildad av stadens sovjet och med Trotskij som ordförande.
Petrogradsovjeten lyckades i förväg försäkra sig om stöd från nästan alla regementen i tsarismens gamla huvudstad, dessa vägrade underkasta sig den borgerliga arméns generalstab. Upproret som sammanföll med den 2:a allryska sovjet kongressen, skedde därför nästan helt utan blodsutgjutelse. Den gamla statsapparaten och den provisoriska regeringen bröt samman. Den 2:a sovjetkongressen röstade med stor majoritet för att arbetar- och bondesovjeterna skulle överta makten. För första gången i historien skapades en stat efter Pariskommunens modell, en arbetarstat.
6. Krossandet av kapitalismen i Ryssland
I sin teori om den permanenta revolutionen hade Trotskij förutsagt att proletariatet inte kunde nöja sig med att genomföra den borgerligt-demokratiska revolutionens historiska uppgifter, när det väl gripit makten. Det måste ta över fabrikerna, avskaffa den kapitalistiska utsugningen och påbörja uppbygget av ett socialistiskt samhälle. Det var just vad som hände i Ryssland efter 1917.
Den regering som kom till makten på den 2:a sovjetkongressen nöjde sig för ögonblicket med att upprätta arbetarkontroll över produktionen. Man ansåg att oktoberrevolutionens viktigaste uppgifter var att åstadkomma fred, genomföra en jordreform, lösa den nationella frågan och skapa en verklig sovjetmakt i hela Ryssland.
Men borgarklassen började naturligtvis sabotera genomförandet av den nya regeringens politik. Arbetarna kände att de var starkast och tolererade varken utsugning eller sabotage från kapitalisternas sida. Från upprättandet av arbetarkontroll gick man därför mycket snabbt över till att nationalisera bankerna, storföretagen och transportväsendet. Snart låg alla produktionsmedel utom böndernas och småhantverkarnas i folkets händer.
Försöket att organisera en ekonomi uppbyggd på kollektivt ägda produktionsmedel stötte med nödvändighet på stora svårigheter i ett efterblivet land, där kapitalismen långtifrån fullgjort sin uppgift att skapa de materiella grundvalarna för socialismen. Bolsjevikerna var helt medvetna om denna svårighet. Men de var övertygade om att de inte skulle förbli isolerade så länge till. Många industriellt utvecklade länder, särskilt Tyskland, var mogna för den proletära revolutionen. Den ryska revolutionen, den tyska revolutionen och den italienska revolutionen skulle tillsammans kunnat skapa en stabil materiell bas för uppbygget av ett klasslöst samhälle.
Historien visar att detta hopp inte var befängt. Revolutionen kom verkligen till Tyskland. Den var mycket nära i Italien 1919-20. Den ryska revolutionen fungerade som en utlösande faktor och som en stimulerande modell för den socialistiska världsrevolutionen. De ryska och europeiska socialdemokrater som i efterhand förlöjligade Lenins och Trotskijs ”drömmar” om världsrevolutionen som grundlösa, som påstod att den ryska revolutionen var dömd att isoleras, att det var utopiskt att vilja bygga upp en socialistisk ekonomi i ett efterblivet land, glömmer bort att nederlaget för det revolutionära uppsvinget i Centraleuropa 1919-20 knappast berodde på massornas bristande kampvilja eller revolutionära kraft, utan snarare på den internationella socialdemokratins medvetet kontrarevolutionära roll.
När Lenin och Trotskij och deras kamrater för första gången i historien ledde proletariatet till att gripa statsmakten, gjorde de därför det enda de kunde göra som revolutionära marxister för att förändra styrkeförhållandet till sin egen klass fördel: de utnyttjade den möjlighet som fanns att störta kapitalets välde i ett land till det yttersta. Detta är i sig inte tillräckligt för att avgöra utgången av den internationella kampen mellan kapital och arbete. Men det är i varje fall det enda sättet att påverka kampens utgång i en för proletariatet gynnsam riktning.
I sin teori om den permanenta revolutionen hade Trotskij förutsagt att proletariatet inte kunde nöja sig med att genomföra den borgerligt-demokratiska revolutionens historiska uppgifter, när det väl gripit makten. Det måste ta över fabrikerna, avskaffa den kapitalistiska utsugningen och påbörja uppbygget av ett socialistiskt samhälle. Det var just vad som hände i Ryssland efter 1917.
Den regering som kom till makten på den 2:a sovjetkongressen nöjde sig för ögonblicket med att upprätta arbetarkontroll över produktionen. Man ansåg att oktoberrevolutionens viktigaste uppgifter var att åstadkomma fred, genomföra en jordreform, lösa den nationella frågan och skapa en verklig sovjetmakt i hela Ryssland.
Men borgarklassen började naturligtvis sabotera genomförandet av den nya regeringens politik. Arbetarna kände att de var starkast och tolererade varken utsugning eller sabotage från kapitalisternas sida. Från upprättandet av arbetarkontroll gick man därför mycket snabbt över till att nationalisera bankerna, storföretagen och transportväsendet. Snart låg alla produktionsmedel utom böndernas och småhantverkarnas i folkets händer.
Försöket att organisera en ekonomi uppbyggd på kollektivt ägda produktionsmedel stötte med nödvändighet på stora svårigheter i ett efterblivet land, där kapitalismen långtifrån fullgjort sin uppgift att skapa de materiella grundvalarna för socialismen. Bolsjevikerna var helt medvetna om denna svårighet. Men de var övertygade om att de inte skulle förbli isolerade så länge till. Många industriellt utvecklade länder, särskilt Tyskland, var mogna för den proletära revolutionen. Den ryska revolutionen, den tyska revolutionen och den italienska revolutionen skulle tillsammans kunnat skapa en stabil materiell bas för uppbygget av ett klasslöst samhälle.
Historien visar att detta hopp inte var befängt. Revolutionen kom verkligen till Tyskland. Den var mycket nära i Italien 1919-20. Den ryska revolutionen fungerade som en utlösande faktor och som en stimulerande modell för den socialistiska världsrevolutionen. De ryska och europeiska socialdemokrater som i efterhand förlöjligade Lenins och Trotskijs ”drömmar” om världsrevolutionen som grundlösa, som påstod att den ryska revolutionen var dömd att isoleras, att det var utopiskt att vilja bygga upp en socialistisk ekonomi i ett efterblivet land, glömmer bort att nederlaget för det revolutionära uppsvinget i Centraleuropa 1919-20 knappast berodde på massornas bristande kampvilja eller revolutionära kraft, utan snarare på den internationella socialdemokratins medvetet kontrarevolutionära roll.
När Lenin och Trotskij och deras kamrater för första gången i historien ledde proletariatet till att gripa statsmakten, gjorde de därför det enda de kunde göra som revolutionära marxister för att förändra styrkeförhållandet till sin egen klass fördel: de utnyttjade den möjlighet som fanns att störta kapitalets välde i ett land till det yttersta. Detta är i sig inte tillräckligt för att avgöra utgången av den internationella kampen mellan kapital och arbete. Men det är i varje fall det enda sättet att påverka kampens utgång i en för proletariatet gynnsam riktning.
LÄS VIDARE...
Deutscher, I: Den väpnade profeten, Halmstad 1971, R. Coeckelbergs förlag
Lenin, V I: Lenins kamp mot ”ekonomisterna”, Köthen 1970, Cavefors
Trotskij, L: History of the Russian Revolution 1-3, London 1967, Sphere Books Ltd
Trotskij, L: Den permanenta revolutionen, Kristianstad 1973, R. Coeckelbergs Partisanförlag
Trotskij, L: Till försvar for Oktober, Köpenhavnertalen, Kph 1973, RSF
Deutscher, I: Den väpnade profeten, Halmstad 1971, R. Coeckelbergs förlag
Lenin, V I: Lenins kamp mot ”ekonomisterna”, Köthen 1970, Cavefors
Trotskij, L: History of the Russian Revolution 1-3, London 1967, Sphere Books Ltd
Trotskij, L: Den permanenta revolutionen, Kristianstad 1973, R. Coeckelbergs Partisanförlag
Trotskij, L: Till försvar for Oktober, Köpenhavnertalen, Kph 1973, RSF
Intressant Bloggar om marxism, socialism, kommunism, trotskism, klassamhälle, kapitalism, historia, revolution, socialistiska partiet, samhälle, politik,
0 kommentarer:
Skicka en kommentar