Stödet för Gaddafi en bluff

...och revolutionen springer ifrån Nato-imperialisterna

Bilden av Gaddafis "stora stöd" i Tripoli visade sig vara en potemkinkuliss, en propagandabluff. Folket reste sig inne i huvudstaden samtidigt som rebellerna strömmade in utifrån, från landsbygden och från havet.

Så isolerad var regimen att Gaddafi sveks av sina egna. Upproret och rebellerna kunde avancera utan större motstånd. Det här är Seger igen, som Andreas Malm skriver. Efter störtandet av diktatorerna i Tunisien och Egypten - tredje gången seger.

Som Andreas Malm skriver: "Nej, detta är inte Nato:s seger. Det är en seger för Libyens studenter och hemmafruar, ingenjörer och stålarbetare, taxichaufförer och advokater, för alla de som reste sig mot Gaddafi i februari och sedan dess har lärt sig, som enkla amatörer, att bygga om maskingevär och övermanna krypskyttar, säkra flanker och organisera offensiver, sända radio och ge ut tidningar, baka pizza till fronten och läsa poesi på Frihetstorget och hålla hemliga och öppna möten: det är de som nu befriar Tripoli.
Inga utländska trupper står på libysk mark. Nato:s luftunderstöd har, naturligtvis, varit avgörande för att nöta ned Gaddafis krigsmaskin – inte konstigt att rebellerna tackar för det – men det är vanliga libyer från Zawiya i väst till Beghazi i öst som offrat sina liv för friheten. Allt sedan kriget mellan regimen och de befriade zonerna blossade upp för ett halvår sedan har just detta varit drömscenariot: folket i Tripoli reser sig, rebellerna rycker in, staden faller ur Gaddafis händer."

Det här är viktigt att notera. Nato försöker nu ta åt sig äran för segern. Men stödet åt rebellerna har länge varit undermåligt och striderna har dragit ut på tiden genom Natos vägran att beväpna rebellerna med tunga vapen. Den drivande kraften, trots den dåliga militära utrustningen, har varit den revolutionära glöden och viljan att offra allt för friheten hos det libyska folket.

Var finns nu "de stora massorna" som skulle stödja Gaddafi? De enda som nu värnar om Gaddafi-regimens hantlangare, byråkrater, säkerhetsagenter och militärer är Nato och Carl Bildt som värnar om "stabiliteten" och gärna ser uppgörelser, kompromisser, försoning med den gamla diktaturens män. Men den libyska revolutionen har förhoppningsvis gått längre i sin självständiga utveckling än att behöva luta sig mot den gamla regimens etablissemang.

Skämmas ska de delar av den internationella vänstern, den europeiska vänstern och latinamerikanska vänstern som försvarade den totalitära diktatorn Gaddafi och utmålade denne som en "anti-imperialist" (!). Något att reflektera över har också de delar av vänstern som visserligen distanserade sig från Gaddafi, men som var mer upptagna med att bekämpa Nato än att stödja revolutionen. Ett stort mått av dogmatiskt tänkande hindrade dem från att med eget huvud analysera de faktiska händelserna.

Jag har aldrig någonsin tvivlat på att Nato-imperialisterna har sin egen agenda och att de agerar i eget intresse. Att de i Libyen naturligtvis försöker både snärja rebellerna i sina garn och att bevara banden till Gaddafi-regimens maktstrukturer. Men sådant får inte hindra oss från att se kraften i den folkliga revolutionen och att imperialistmakter inte alltid kan styra allt till sin fördel.

Den arabiska revolutionen tvingade västvärlden att ge upp sitt stöd åt Gaddafi. Revolutionen i Libyen har lett fram till en ökad frihet för de libyska massorna. Nato har tvingats spela med i ett spel som kan stärka vanliga människors självständiga organisering. Det svider naturligtvis i imperialistsjälarna i USA och västvärlden när människor jublar på Martyrernas torg i Tripoli. Västvärldens ledare tvingas hålla god min och agerar bak kuliserna för att åter stärka sin makt över arabvärlden. Men tiden håller på att springa ifrån dem... Det kan också visa sig att rebellernas fotfolk vill gå mycket längre än dess ledare.

SvD SvD2 SvD3 DN DN2 DN3 AB GP GP2 HD SkD Exp Exp2 Svt Svt2 Intressant Bloggar om libyen, samhälle, politik,

Bloggat: Svensson, Kildén & Åsman,