...och revolutionen bestämmer rörelseriktningen
Störtandet av Gaddafi-diktaturen i Libyen är en historisk seger. En seger för ett kämpande folkligt uppror. En seger för en demokratisk revolution. Jag säger inte detta för att det finns några garantier om framtiden. Det finns det aldrig när människor gör revolution. Revolution är något som man vid en viss tidpunkt bara måste göra. När rädslan släpper är människor villiga att offra livet för framtida generationers frihet.
Det handlar inte om en socialistisk revolution. I Libyen saknas ännu förutsättningar för en sådan typ av revolution. Därför är det helt meningslöst med sådana hånfulla kommentarer som man nu kan få höra från en del vänsteranhängare om att vissa rebelledare är "västvänliga", "borgerliga" eller "nyliberala". Gaddafi har delar av vänstern kunnat stryka medhårs, men rebeller som kämpar för demokrati med livet som insats utmålas som "Nato-agenter".
Gaddafis regim var en totalitär diktatur och ett absurt tyranniskt kungadöme. "Kungarnas kung" förnekade människorna varje form av elementära rättigheter. Revolutionen nu syftar till att erövra det som vi socialister brukar kalla "borgerligt demokratiska rättigheter", till exempel rätten att bilda fackföreningar, bilda politiska partier, att få uttrycka sig fritt och ställa upp i fria val.
Det har inte handlat om att byta ekonomiskt system. Det blir samma kapitalism som under Gaddafi. Samma möjligheter för västimperialismens länder att få tillgång till olja och marknader som tidigare. Bara de som lever i dimmiga föreställningar om att Gaddafi-regimen hade någonting med "anti-imperialism" eller "socialism" att göra kan utveckla feberfantasier om att något gått förlorat tillsammans med tyrannen.
Nato har sin egen agenda och syftar naturligtvis till att hålla kvar Libyen i ett beroende-förhållande till väst. Revolutionen tvingade väst att överge Gaddafi, det blev omöjligt att hålla kvar vid honom när människor gick ut på gatorna i massomfattning. Flygunderstödet till rebellerna har blivit en fjäder i hatten för västländerna och många i Libyen är i dag tacksamma gentemot Sarkozy, Cameron och Obama.
Många i rebellernas led lär dock reagera när västledarna nu försöker ge dem lektioner i hur demokrati ska byggas genom att undvika det kaos som samma ledare utsatte irakierna för. Nu ska "stabilitet" införas genom att Gaddafi-regimens byråkrater, säkerhetsmän och militärer behandlas med silkesvantar och inlemmas i den nya statsapparaten.
Nu börjar kampen mellan höger och vänster. Arbetarbefolkningen och de fattiga tar sina första steg mot organisering av fackföreningar. Nu gäller det att använda de nyvunna demokratiska friheterna till att ge röst åt alla de vanliga människor som slogs för landets framtid.
Tyvärr har delar av den internationella vänstern skämt ut sig på ett sätt som försvårar dess inflytande på libyska radikaler. Genom att sådana som bland annat Hugo Chavez öppet deklarerat sitt stöd åt tyrannen Gaddafi. Genom att andra delar av vänstern förnekat rebellerna rätten att begära hjälp från Nato. Genom att mästra rebellerna och genom att baktala dem. Genom att hellre bekämpa Nato än att stödja revolutionen. Genom att sätta focus på befarade civila offer för bombningarna men strunta i Gaddafis masslakt på rebeller och civila.
Men revolutionen gör framsteg. Diktatorerna faller en efter en. Där diktaturerna fallit fortsätter den demokratiska rörelsen, människor organiserar sig underifrån. Ännu är inte striden avgjord, ännu har inte kontrarevolutionen kunnat rulla skeendet tillbaka. Den revolutionärt demokratiska rörelsen utvecklas och sprids från land till land och de olika revolutionerna hämtar inspiration från varandra.
Än är det den revolutionära rörelsen som bestämmer rörelseriktningen. Det är mycket hoppfullt. Och segern i Libyen kan inte annat än stärka denna rörelse.
AB AB2 SvD SvD2 SvD3 DN DN2 DN3 GP GP2 HD Exp SkD Svt Intressant Bloggar om libyen, samhälle, politik,
Bloggat: Kildén & Åsman,
0 kommentarer:
Skicka en kommentar