Genom skuldkrisens dimridåer

...den stora grekiska obligationsbasaren

Leif Pagrotsky lär nyligen ha kommenterat skuldkrisen med orden: ”Dagens läge är omöjligt, alla alternativ tycks också omöjliga och det finns ingen vägframåt.” Men vilka är de verkliga mekanismerna bakom den alltmer akuta skuldkrisen i den Europeiska unionen och vart bär vägen som Pagrotsky inte ser? I denna intervju förklarar Eric Toussaint – sedan över tjugo år engagerad i kampen mot skuldsättningens verkningar i tredje världen – spelet bakom finansmarknadens kulisser och anger en väg ut ur skuldfällan.

Stämmer det att Grekland måste förbinda sig att betala omkring 15 procents ränta för att få teckna tioåriga lån?

– Ja, det gör det. Marknaden är bara beredd att köpa de tioåriga obligationer som Grekland vill sälja på villkor att de binder sig för att betala så orimliga räntor.

Kommer Grekland att skriva under tioåriga lån på sådana villkor?
– Nej, Grekland har inte råd att betala så höga räntor. Det skulle kosta landet alldeles för mycket. Ändå kan vi nästan dagligen läsa både i mainstream- och alternativa media (där de sistnämnda är avgörande för att kunna utveckla en kritisk uppfattning) att Grekland måste låna till 15 procent eller mer. Ända sedan krisen bröt ut på våren 2010 har Grekland i själva verket tagit korta lån med tre, sex eller tolv månaders löptid på marknaden, inte längre, till en ränta på mellan fyra och fem procent. Märk väl att innan spekulationerna mot Grekland inleddes kunde landet låna till mycket låg ränta, eftersom banker och investeringsinstitutioner (pensionsfonder, försäkringsbolag) var mycket ivriga att låna ut. Den 13 oktober 2009 utfärdade man till exempel tre månaders statsobligationer, så kallade T-Bills, till mycket låg ränta på 0,35 procent.

Samma dag utfärdade de sex månaders obligationer till 0,59 procent ränta. Sju dagar senare, 20 oktober 2009, gav de ut ettåriga obligationer till 0,94 procent. Det var mindre än sex månader innan krisen bröt ut. Värderingsinstituten hade givit Grekland och bankerna som beviljade det ena lånet efter det andra mycket höga värderingssiffror. Tio månader senare var Grekland tvunget att utfärda sex månaders obligationer till 4,65 procent ränta – med andra ord åtta gånger högre. Det pekar på en grundläggande förändring av omständigheterna.

Ett annat talande faktum visar på bankernas ansvar: 2008 krävde bankerna högre ränta av Grekland än 2009. I juni-juli-augusti 2008, före kraschen som orsakades av Lehman Brothers’ konkurs, var räntorna fyra gånger högre än i oktober 2009. De låg som lägst (under en procent) fjärde kvartalet 2009. Det kan verka ologiskt eftersom en privatbank verkligen inte förväntas sänka sin ränta i samband med en större internationell kris, minst av allt till ett land som Grekland, som är angeläget att låna.

Men det var fullkomligt logiskt från bankernas synvinkel, utifrån att de var ute efter att maximera vinsterna, samtidigt som de litade på att statsmakterna skulle rädda dem om det blev problem. Efter Lehman Brothers’ konkurs öste de amerikanska och europeiska regeringarna ut enorma mängder pengar för att lösa ut bankerna, återställa tilltron och stimulera den ekonomiska återhämtningen. Bankerna använde dessa pengar för att låna ut till länder som Grekland, Portugal, Spanien och Italien, övertygade som de (med rätta)var, att om det skulle bli några problem så skulle Europeiska Centralbanken (ECB) och EU-kommissionen hjälpa dem.

Så du menar att de privata bankerna medvetet föste in Grekland i en ohållbar skuldfälla genom att erbjuda låga räntor, och sedan krävde mycket högre räntor som gjorde det omöjligt för Grekland att låna på längre perioder än ett år?

– Ja, precis. Jag påstår inte att det var någon sorts komplott, men det är uppenbart att bankerna bokstavligen kastade kapital i armarna på länder som Grekland, i synnerhet genom att sänka räntorna de begärde, eftersom de ansåg att pengarna de så generöst hade fått från offentliga myndigheter måste omvandlas till lån för länderna i eurozonen. Vi måste komma ihåg att för bara tre år sedan verkade staterna vara mer pålitliga aktörer, samtidigt som de privata företagens förmåga att betala tillbaka sina skulder var oviss.

För att återgå till det konkreta exempel som nämndes ovan, så sålde den grekiska regeringen den 20 oktober 2009 sina tre månaders så kallade T-bills till en ränta på 0,35 procent, i ett försök att skrapa ihop 1,5 miljarder euro. Banker och andra investeringsinstitutioner föreslog ungefär fem gånger denna summa; 7,04 miljarder. Slutligen beslutade regeringen att låna 2,4 miljarder. Nej, det är ingen överdrift att hävda att bankerna bokstavligen kastade pengar efter Grekland.

Låt oss också återgå till tidsintervallen för de västeuropeiska bankernas beviljande av lån till Grekland mellan 2005 och 2009. Banker i de västeuropeiska länderna ökade sina lån till Grekland (både till den privata och offentliga sektorn) i flera steg. Mellan december 2005 och mars 2007 ökade lånemängden med 50 procent, från strax under 80 miljarder dollar till 120 miljarder.

Trots att subprimekrisen hade brutit ut i USA ökade lånen återigen mellan juni 2007 och sommaren 2008, denna gång med 33 procent (från 120 miljarder till 160 miljarder), och därefter blev de kvar på en mycket hög nivå (omkring 120 miljarder). Det betyder att västeuropeiska privata banker använde de pengar som de fick till mycket låg ränta från ECB, Bank of England, den amerikanska centralbanken och den amerikanska valutamarknaden (se nedan) för att öka sina lån till länder som Grekland utan att ta hänsyn till riskerna. Privatbankerna bär alltså ett tungt ansvar för Greklands överväldigande skulder.
Grekiska privatbanker lånade också ut enorma mängder till offentliga myndigheter och den privata sektorn. Även de har ett betydande ansvar för den nuvarande situationen. Följaktligen borde de skulder som utländska och grekiska banker gör anspråk på från Grekland betraktas som icke-legitima och därmed ogiltiga.

Den stora grekiska obligationsbasaren

Du säger att Grekland har upphört att utfärda tioåriga obligationer efter att krisen bröt ut i maj 2010. Varför begär då marknaderna en ränta på 15 procent eller mer på grekiska tioåriga obligationer?

– Det påverkar försäljningspriset på äldre grekiska skuldsedlar som byts på den sekundära marknaden eller OTCmarknaden. Det finns en annan mycket viktigare konsekvens; nämligen att det tvingar Grekland att välja mellan två alternativ:
a) antingen vara ännu mer beroende av så kallade trojkan (IMF, ECB, EU-kommissionen) för att få långsiktiga lån (10-15-30 år) och gå med på deras villkor, eller
b) vägra följa marknadens och trojkans diktat och ställa in betalningarna och samtidigt inleda en revision för att vägra fullgöra de icke-legitima delarna av sina skulder.

Innan vi tittar på dessa alternativ, kan du förklara vad den sekundära marknaden är?

–Precis som för begagnade bilar finns det en andrahandsmarknad för skulder. Investeringsinstitutioner och hedgefonder köper eller säljer obligationer på den sekundära marknaden eller på OTCmarknaden. Investeringsinstitutionerna är de absolut viktigaste aktörerna.
Senaste gången Grekland utfärdade tioåriga obligationer var den 11 mars 2010, innan spekulationsangreppen inleddes och trojkan ingrep. För att få fem miljarder euro band landet sig i mars 2010 för en ränta på 6,25 procent årligen till 2020. Det året måste landet betala tillbaka hela det lånade kapitalet. Som vi har sett lånar man nu inte längre på tio år eftersom räntorna exploderade. När vi får läsa att den tioåriga räntan är 14,86 procent så anger det priset för tioåriga obligationer på den sekundära marknaden.
Investeringsinstitutioner som köpte dessa obligationer i mars 2010 försöker sälja dem på den sekundära skuldmarknaden eftersom de har blivit högriskpapper, genom att Grekland kanske inte kan betala tillbaka deras värde när de löper ut.

Kan du förklara hur man bestämmer andrahandspriset på tioåriga obligationer som utfärdats av Grekland?

–Nedanstående kan hjälpa oss att förstå vad som menas med att den grekiska räntan på tio år uppgår till 14,86 procent. Låt oss ta ett exempel: en bank köpte i mars 2010 grekiska obligationer för 500 miljoner euro, där varje obligation kostade 1 000 euro. Banken kommer varje år att ta ut en ränta på 62,5 euro (det vill säga 6,25 procent på 1 000 euro) per obligation.
På kapitalsäkerhetsmarknadens säregna språk så kommer en obligation att ge en kupong värd 62,5 euro i avkastning. Nu, 2011, betraktas dessa obligationer som riskabla eftersom det ingalunda är säkert att Grekland 2020 kommer att kunna betala tillbaka det utlånade kapitalet. Så de banker som har många grekiska obligationer såsom BNP Paribas (de hade i juli 2011 fortfarande kvar obligationer för 5 miljarder euro), Dexia (3,5 miljarder), Commerzbank (3 miljarder), Generali (3 miljarder), Société Générale (2,7 miljarder).

Dessa samt Royal Bank of Scotland, Allianz och grekiska banker, säljer nu sina obligationer på den sekundära marknaden eftersom de har ”skräpobligationer” i sina bokslut. För att kunna lugna sina aktieägare (och stoppa dem från att sälja sina aktier), sina kunder (hindra dem från att ta ut sina besparingar) och europeiska myndigheter, måste de bli av med så många grekiska obligationer som möjligt. Och detta efter att fram till mars 2010 ha glufsat i sig dem.

Till vilket pris kan de sälja dem? Det är där räntan på 14,86 procent spelar en roll. Hedgefonder och andra blodsugarfonder som är beredda att köpa grekiska obligationer som utfärdades i mars 2010 vill ha en avkastning på 14,86 procent. Om de köper obligationer som ger en avkastning på 62,5 euro, så måste denna summa utgöra 14,86 procent av inköpspriset, så obligationerna säljs för bara 420,50 euro.
Sammanfattningsvis: om köparna vill få en faktisk ränta på 14,86 procent kommer de inte att betala mer än 420,50 euro för 1000-euro-obligationer. Som ni kan föreställa er vill intebankerna sälja med en sådan förlust.

Du säger att investeringsinstitutionerna säljer grekiska obligationer. Har du någon uppfattning om i vilken omfattning?

– De franska bankerna försökte minimera riskerna de tagit, och minskade därför 2010 sin exponering mot Grekland med 44 procent (från 27 miljarder till 15 miljarder dollar). Tyska banker gick tillväga på liknande sätt: deras direkta exponering minskade mellan maj 2010 och februari 2011 med 60 procent (från 16 miljarder till 10 miljarder euro). Under 2011 har detta återtåg varit ännu mer påfallande.

Vad gör ECB i detta avseende?
– ECB ägnar sig helt åt att tjäna bankernas intressen.

Men hur?
– Genom att själva köpa grekiska obligationer på den sekundära marknaden. ECB köper från de privata bankerna som vill bli av med säkerheterna som baseras på den grekiska skulden med en värdeminskning på omkring 20 procent. ECB betalar cirka 800 euro för en obligation vars värde var 1 000 euro när den utfärdades. Som framgår av tabellen ovan är dessa obligationer mycket lägre värderade på den sekundära marknaden eller på OTC-marknaden. Det är lätt att inse varför bankerna uppskattar att få 800 euro av ECB istället för marknadspriset. Samtidigt är det ännu ett exempel på den enorma klyftan mellan å ena sidan privatbankernas och de europeiska ledarnas verkliga praktik och deras predikningar om behovet att låta marknadskrafterna bestämma priset å den andra. ECB är alltid lojal mot privata intressen.

Den 8 augusti 2011 började ECB köpa obligationer som hade utfärdats av de europeiska stater som hade hamnat i svårigheter. Vad anser du om det?

–En första viktig sak att komma ihåg: media rapporterade att ECB skulle börja köpa obligationer utan att uppge att det som vanligt bara skulle äga rum på den sekundära marknaden. ECB köper inte obligationer ur den grekiska skulden direkt från den grekiska regeringen utan från banker på den sekundära marknaden. Det är därför bankerna blev så nöjda den 8 augusti 2011. ECB hävdar faktiskt att man inte köpte några obligationer på den sekundära marknaden mellan mars 2011 och 8 augusti 2011.
Det var en källa till förtret för bankerna, eftersom de ville bli av med grekiska obligationer och obligationer från andra problemländer och då tvingades sälja dem till minimipris på den sekundära marknaden. De flesta av bankerna sålde väldigt få eftersom priserna faktiskt var alltför låga. Det är därför de krävde att ECB skulle börja köpa igen.

ECB:s återkomst på den sekundära marknaden höjde priset på grekiska obligationer, inte sant?

–Ja, men bara ett tag, och det som betyder något är att ECB köper enorma mängder och till ett högre pris än marknadspriset. Mellan maj 2010 och mars 2011 köpte ECB grekiska obligationer från banker och andra investeringsinstitutioner för 66 miljarder euro. Mellan 8 och 12 augusti, det vill säga på fem dagar, köpte man grekiska, irländska, portugisiska, spanska och italienska obligationer för 22 miljarder euro. Under den påföljande veckan köpte man för ytterligare 14 miljarder. Vi vet inte hur stor del som var grekiska obligationer men vi kan se att köpen var massiva. Det som klart framgår är att ECB:s praktik att köpa obligationer gör det möjligt för investeringsinstitutioner att spekulera och göra saftiga profiter.

Bankerna kan faktiskt köpa obligationer till underpriser på den sekundära marknaden eller mycket mer diskret på OTC-marknaden som är helt oreglerad (42,5 procent av deras nominella värde under dagarna efter 8 augusti och ännu lägre några veckor senare) och sälja dem till ECB för 80 procent av värdet. Omfattningen av dessa affärer kanske är marginell, det är svårt att veta exakt. Men de är verkligen ytterst lönsamma och jag kan inte se hur ECB eller marknadsmyndigheterna skulle kunna förhindra det ens om de skulle vilja det.
Vi måste komma ihåg att affärerna på den sekundära marknaden är nästan oreglerade, och att jämte den sekundära marknaden finns OTC-marknaden som inte alls regleras av de offentliga myndigheterna. Skuldobligationer säljs och köps regelbundet med ”snabb avsättning”, det vill säga att en köpare, exempelvis en bank, kan köpa för dussintals miljoner utan att behöva betala för dem när de får dem. Köparna lovar att de ska betala, de får obligationerna, säljer dem vidare och betalar det de var skyldiga med inkomsterna från återförsäljningen. Det visar att köpet aldrig gjordes för att få avkastning i form av obligationsränta, utan köptes och såldes med en gång för att maximera vinsten (ren spekulation). Om de inte lyckas sälja dessa obligationer vidare till ett bra pris eller inte alls, så kan de naturligtvis inte betala kalaset. Det kan leda till en krasch, eftersom hundratals investeringsinstitutioner spelar samma spel och de summor som står på spel är astronomiska. Affärer med säkerheter som baseras på statsskulden i länder med problem uppgår till tiotals eller hundratals miljarder euro på den avreglerade marknaden.

Varför köper inte ECB direkt från de länder som ger ut obligationerna istället för på de sekundära marknaderna?

–Därför att de berörda regeringarna vill bevara den privata sektorns monopol på krediter till offentliga organ. Både ECB:s egna stadgar och Lissabonfördraget förbjuder direkta lån till medlemsstater, och det gäller även centralbankerna inom EU. ECB lånar därför ut till privata banker som i sin tur lånar till stater med andra investeringsinstitutioner.

Som jag nämnde tidigare sålde franska, tyska och andra banker massiva mängder grekiska obligationer under 2010 och första kvartalet 2011. Hittills har ECB varit den största köparen och den köper över det sekundära marknadspriset. Som ni kan inse gynnar det alla möjliga manipulationer från bankerna och andra investeringsinstitutioner, eftersom värdet på obligationerna garanteras för innehavarna och det samtidigt som marknaderna släppts fria. Uppenbarligen har de privata bankerna satt press på ECB för att den ska köpa obligationer till ett högre pris, och hävdat att de måste bli av med dem för att städa upp sina bokslut och förhindra ännu en omfattande finanskris.

Juli och augusti var bra månader för att bedriva sådan utpressning, eftersom aktiemarknaderna mellan 8 juli och 18 augusti 2011 föll med mellan 15 och 25 procent. Aktiekursen på de banker som lånade ut pengar till Grekland, i synnerhet franska banker, bokstavligen rasade. ECB greps av panik och gav efter för bankirernas och investeringsinstitutionernas påtryckningar och började köpa obligationer igen. ECB:s ingripande räddade situationen, åtminstone ett tag, för ett antal stora banker, särskilt de franska. Ännu en gång hjälpte offentliga institutioner den privata sektorn ur knipan. Men det finns en ännu mer skandalös aspekt på ECB:s uppträdande.

Kan du förklara?
–Det är lätt. ECB lånar ut pengar till privata banker till en mycket låg ränta, en procent mellan maj 2009 och april 2011, 1,5 procent idag, och ber bara bankerna som får lånen att ge någon form av ekonomisk garanti. Det som bankerna lämnar som garanti är just de obligationer (kallade ”säkerheter”) på vilka de, om det är grekiska, portugisiska eller irländska obligationer, får ränta på mellan 3,75 och fem procent, om de har löptider på mindre än ett år (se ovan), och mer om det är obligationer som har löptider på tre, fem eller tio år.

Varför kallar du det skandalöst?

– Därför att bankerna lånar från ECB till en ränta på mellan 1 och 1,5 procent för utlåning med minst 3,75 procent ränta till stater. När de en gång har köpt obligationerna och kvitterat ut deras ränta så vinner de två gånger till: de lämnar dessa obligationer som säkerhet för att låna till låg ränta från ECB och lånar ut dessa pengar än en gång till stater till en hög ränta. ECB gör det möjligt för dem att göra redan höga profiter ännu saftigare.

Sedan 2009-2010 har ECB dessutom ändrat sina kriterier för säkerheter och gått med på att bankerna använder högriskobligationer som säkerhet, något som uppenbarligen uppmuntrar bankerna till oansvarig utlåning, eftersom de är säkra på att antingen kunna sälja obligationerna till ECB eller använda dem som garanti. Det är förstås helt logiskt att föreslå att ECB skulle agera annorlunda och låna direkt till stater mot 1-1,5 procent ränta istället för att överösa bankerna med gåvor som den gör.

Men har ECB något val i och med att den är bunden av sina stadgar och Lissabonfördraget?

Flera bestämmelser i fördraget följs hursomhelst inte (att kvoten mellan skuld och BNP inte ska överstiga 60 procent, att kvoten mellan budgetunderskottet och BNP inte ska överstiga tre procent) så med tanke på omständigheterna skulle vi kunna glömma de här reglerna också. Under nästa skede måste vi vara medvetna om att olika EU-fördrag måste upphävas, ECB:s stadgar måste förändras radikalt och EU måste grundas på andra förutsättningar. Men för att uppnå det måste styrkeförhållandena först förändras med hjälp av massiva mobiliseringar på gräsrotsnivå.

Läs resten av artikeln i tidskriften Röda Rummet. Du hittar artikeln på sidan 14 och fortsättningen på sidan 16.

Eric Toussaint är ordförande i belgiska sektionen av CADTM, Kommitten för avskaffande av Tredje världens skuld. Intervjun i sin helhet innefattar ytterligare två delar och är publicerad på www.cadtm.org.

Läs också Röda Malmö: Nej, vi ska inte betala

SvD DN AB AB2 E24 E24 GP Exp HD SkD Svt Intressant Bloggar om samhälle, politik, grekland,

Bloggat: Svensson, Röda Lidköping, Kildén & Åsman,