måndag 28 februari 2011

De två nya torgen i Malmö

...som inte alls är särskilt nya

Å andra sidan är den gamla staden inte så gammal som man kanske tror, åtminstone inte stora delar av den. Den del av stan som ligger innanför kanalerna idag är inte identisk med den medeltida staden. Det fanns ängar där fåren gick och betade och där fanns dessa väldiga befästningsverk som utgjordes av stadsvallarna. När de revs först i början av 1800-talet användes massorna för utfyllnad. Nya kanaler grävdes utanför de gamla vallgravarna och två nya torg kunde anläggas. Ett av dem var Gustav Adolfs torg ovan. Kungen som avses var Gustav den fjärde som bodde en kortare tid i Malmö och funderade på att göra stan till huvudstad.

Gamla Teatern byggdes vid torget 1809 och hade plats för 450 personer i salongen. Idag finns här McDonalds och H&M. Dagens fasad i nyrenässans är från en ombyggnad 1882.

"Rivieran" på Gustav Adolfs torgs nordsida. Namnet kommer från det att husen är uppförda i vitputsad fransk nyrenässans. Byggår 1878-1910.

Det andra "nya" torget som anlades var Drottningtorget. Vid det sydvästra hörnet av dagens Drottningtorg låg under medeltiden och fram till början av 1800-talet Österport, dvs den stadport där man kunde komma in i stan från öster.

Vid Drottningtorget uppfördes ett ridhus åt kronprinsens husarregemente som fanns i Malmö fram till 1927. Byggnaden har senare fungerat som saluhall, vagnmuséum och Humanitetens hus. Nu finns förslag på att det ska bli saluhall igen.

Mera läsning om Gamla staden. Tidigare inlägg i denna serie om Malmös arkitekturhistoria bland annat Köpmansstaden Malmö och Lilla Torg.


Revolutionens kraft

...över hela arabvärlden


Nya strider väntas i al-Zawiya nära Tripoli. Ett militärplan har skjutits ner av revolutionärerna. Manskapet har tagits till fånga. Snaran dras åt kring Gaddafi och hans livvakter kan inte rädda honom från fallet.

Över hela arabvärlden böljar revolutionen fram. I Libyen blir Gaddafi allt mera isolerad och i Oman blir det allt oroligare. Sex döda demonstranter i Oman. Hugo Chavez har hamnat helt snett i sitt stöd för Gaddafi.

Uttalande från Fjärde Internationalen här.

Gästbloggare: Flitiga Lisa


Tidigare inlägg idag: Arabiska revolutionen avancerar


Arabiska revolutionen avancerar

...diktatorer och potentater faller


Stad efter stad faller. Libyska folket på marsch mot Tripoli. Städer även i västra Libyen intas av oppositionen. Gaddafi har inga kemiska vapen. Jemens president nära att störtas. Potentaterna faller, igår meddelades att den tillfällige presidenten i Tunisien avgått. Likaså franska utrikesministern som haft för nära band till tunisiska regimen.

Från Marocko i väster till Irak i öster avancerar den arabiska revolutionen. Det är händelser av världshistoriska mått som utspelas nu och en del har anledning att darra. Det är dagar som skakar världen, som jag skrev igår.

Röda Malmö: Bilder från Libyen-manifestation

SvD SvD2 SvD3 SvD4 SvD5 DN DN2 DN3 DN4 DN5 VG VG2 Exp GP GP2 HD HD2 AB AB2 AB3 D Intressant Bloggar om libyen, samhälle, politik,

Bloggat: Svensson, Kildén & Åsman, Jinge,

Olof Palme igår och idag

...såret som vägrar läka

Låt inte utredningen om Palmemordet dö sotdöden är rubriken på ett läsvärt debattinlägg på DN.se idag. Det är Anders Hellberg, tidigare nyhetsreporter på Dagens Nyheter och Gunnar Wall, författare till böckerna "Mörkläggning, statsmakten och Palmemordet" och den nyutgivna "Mordgåtan Olof Palme".

I dag är det 25 år sedan Olof Palme mördades och polisutredningen är tillbaka på närmast ruta noll. Men ska utredningen av efterkrigstidens mest spektakulära brott, 1900-talets kanske viktigaste enskilda inrikes händelse, behöva sluta så här? Nej. Det finns exempel på seriösa teorier och uppslag som polisen inte följt upp och där det fortfarande finns saker att göra. Antingen går man till botten med alla spår, eller också lägger man ned förundersökningen. Att som i dag låta Palmeutredningen dö sotdöden är ovärdigt en rättsstat, skriver Anders Hellberg och Gunnar Wall.

Ett trauma som ännu inte läkt, skriver SvD.se. AB.se ägnar två ledare åt frågan idag. Drömmen om Olof Palme är en längtan efter allvar, skriver Karin Pettersson och Olle Svenning skriver om när världen brast för Olof Palme.

Själv har jag skrivit två betraktelser de senaste dagarna: Olof Palme rör upp och Palme omöjlig i dagens (s).

AB: Kjell Östberg: Jakten på en (s)jäl

söndag 27 februari 2011

Dagar som skakar världen

...den arabiska revolutionen från Marocko till Irak

Under loppet av några veckor har diktatorerna fallit i Tunisien och Egypten. I Libyen är diktatorn alltmera trängd trots våldet mot demonstranterna. I flera andra länder har regimerna tvingats till långtgående eftergifter och löften.

I fredags ägde omfattande demonstrationer rum i hela arabvärlden, från Marocko i väster till Irak i öster. Överallt fortsätter folkmassorna att samlas, strejkvågor rullar fram och man säger sig vara beredd att hålla uppe trycket på makten för att framsteg mot demokrati ska ske. Nya sammanstötningar i Tunisien.

Som till synes från ingenstans kom massorna ut på gatorna och uppvisade en överraskande sammanhållning och en fantastisk tapperhet. När människor inte längre var rädda hade diktaturerna förlorat. Punkten var nådd då människor fått nog av förtryck, tortyr, nyliberalism, matbrist, fattigdom och arabvärldens nedtryckta position.

Vilka är det som darrar inför revolutionen?

- Det är de rika eliterna i arabvärlden, de som byggt sig fina palats och gömt undan miljarder i utlandet, de som sålt ut sina länder och sina folk för att kunna berika sig själva och sina släktingar.

- Det är de multinationella bolagen och USA:s och västvärldens regeringar, de som i decennier understött diktaturerna med pengar, vapen och politisk support. De som fortsätter att sälja vapen till bland annat de hemska religiösa diktaturen i Saudiarabien. Allt för att kunna kontrollera Mellanösterns olja och hålla strategiska militärbaser där.

- Det är ockupant- och apartheidregimen i Israel som haft intimt samarbete med flera av diktaturerna för att trycka ner palestiniernas rättmätiga krav.

- Det är extremhögern, islamofoberna och rasisterna i Europa vars propagerade bild av muslimer nu håller på att rasa samman.

Men vi andra, framför allt alla vanliga arbetare och löntagare har anledning att glädjas över det som sker. Om revolutionen bara fortsätter att utvecklas kommer världen att bli en bra mycket bättre, säkrare och gladare plats att leva i.

SvD SvD2 SvD3 DN DN2 DN3 AB AB2 AB3 GP Exp HD D Svt Svt2 SkD Intressant


Bloggar om libyen, samhälle, politik,


Senaste inlägg om Libyen på Röda Malmö: Bilder från Libyen-manifestation

Månd 28 febr 18.30: Möte om revolutionen i Egypten
Garaget, Lönngatan 30, Malmö
Andreas Malm och Nihal Ragab talar

Palme omöjlig i dagens (s)

...det dubbla sveket från social-demokraterna

Olof Palme hade naturligtvis varit fullständigt omöjlig i den svenska socialdemokratin idag. En socialdemokrati som under trettio år spottat på sitt eget verk, bidragit till att bryta ner välfärdssamhället, privatisera, öka arbetslösheten och klassklyftorna.

Under Palmes tid hände motsatsen. En stor sektor av gemensamma välfärdstjänster byggdes upp, arbetslösheten var historiskt låg och klyftorna i samhället minskade. Det innebär inte att Palme var någon socialistisk revolutionär, men han var förhållandevis i takt med tiden.

Det är viktigt att se de faktorer som bar fram Olof Palme. Framför allt handlade det om klassamarbete, den svenska storfinansen hade respekt för den välorganiserade folkrörelse som socialdemokratin fortfarande utgjorde och var väl medveten om att uppgörelser med ledarna kunde hålla arbetarnas strävanden inom de ramar som kapitalismen kunde tolerera.

Först det kalla kriget och sen vänsteruppsvinget under sextio- och sjuttiotalen höll liv i kommunistskräcken bland överheten. Även här kunde socialdemokraterna erbjuda sina tjänster, vi minns alla IB-affären och den socialdemokratiska övervakningsapparaten ute på arbetsplatserna.

När vinden vände trängde högervindarna ända in i den socialdemokratiska apparaten. Kanslihushögern under ledning av Kjell-Olof Feldt påbörjade systemskiftet; superdevalvering, avreglering, sparpaketen, åtstramningarna...

Det är känt att Olof Palme var kritisk till det som skedde, men att han var lojal mot sin finansminister. Hur det skulle ha gått om han fått leva vet vi inte.

Mitt senaste inlägg om Palme: Olof Palme rör upp. Hur man än värderar Palme så är han förknippad med en epok då socialdemokratin fick en andra historisk chans. Den första var vid förra sekelskiftet då arbetarrörelsen formerades som en mäktig kraft som också ställde sig uppgiften att i grunden förändra samhället.

Den chansen försatt den europeiska socialdemokratin, sveket mot socialismen var monumentalt och den andra internationalen splittrades. Under efterkrigstiden, efter fascismens och världskrigens epok, från -45 och några årtionden fram under den exempellösa högkonjunkturens och de uppdämda förhoppningarnas tid fick socialdemokratin sin andra chans. Inte att störta kapitalismen, men väl att reformera och bygga offentlig välfärd.

Nu har man försuttit även den möjligheten. Först förmådde man inte hålla kvar vid socialismens grundidé och sen klarade man inte av att försvara det egna reformistiska verket. Nu är tid för andra att ta vid och tid för en reorganisering av arbetarrörelsen.

Idag skriver Göran Eriksson om Palmes arv i SvD.se. Palme utses också till reformistisk revolutionär. I DN.se är det ett antal personer som minns Olof Palme. Där påstås det också att Palmehatet grodde i alla klasser. I AB.se skriver Jan Guillou om hur Holmér kunde behålla makten över mordjakten. I en ledare vill Eva Franchell få oss att tro på Lisbeth Palmes gamla underkända vittnesmål. I det splittrade s-partiet ska man runda konfliktfrågorna.

Bloggat: Röda Lund,

lördag 26 februari 2011

Bilder från Libyen-manifestation

Solidaritetsmöte med den arabiska revolutionen

...på Gustav Adolfs torg i Malmö idag

...för den demokratiska revolutionen och mot de diktatorer och den lilla rika eliten i arabländerna som berikat sig själva, svikit sina folk och sålt ut sina länder.

Arbetare i Tripoli reser sig mot Muammar Gaddafi. Militären har gett sig av från stadsdelen Tajura, rapporterade utländska journalister i Tripoli på lördagen.
Blodiga strider i staden Sabratha. Gaddafis dagar är räknade.

Senaste inlägg om Libyen på Röda Malmö

Gaddafi på fallrepet

...USA ska hålla sina smutsiga händer borta

Diktatorn Gaddafi, som låtit så stursk och hotfull i sina tal, tvivlar i själva verket på sina möjligheter att hålla emot den folkliga revolutionen. Någon annan slutsats kan man inte dra när det nu visar sig att diktatorn i panik överfört 30 miljarder till bank i England. I hemlighet planerar Gaddafi nu sin sorti.

USA:s president Barack Obama undertecknade i natt en order om sanktioner mot regimen i Libyen. I dag möts säkerhetsrådet för att diskutera FN-sanktioner. Vapenembargo nämns också. Det är inte en dag för tidigt. I årtionden har USA och dess västallierade försett diktatorer i arabvärlden med politiskt, ekonomiskt och militärt stöd. Det måste bli slut på det nu.

Däremot ska USA inte få försöka stjäla revolutionen från libyerna eller nu träda in på scenen ommaskerad till hjälte och världspolis. Det vore förödande för fortsättningen på revolutionen. Varje form av militärt ingripande från USA och Nato måste fördömas. Libyernas frigörelse är deras eget verk och USA skulle bara stjälpa mer än hjälpa.

Den som tiger den samtycker. Carl Bildt fortsätter att försvara sitt agerande med svepskälet att han är rädd om svenska medborgare. Något som tidigare inte avhållit Bildt från att fördöma med hårda ordalag.

Över hela arabvärlden svepte protesterna och demonstrationerna fram under gårdagen. Läs detta lysande reportage från bloggen Kildén & Åsman: En enad arabisk nation?

AB SvD DN DN2 VG Exp GP HD D Intressant Bloggar om libyen, demokrati, samhälle, politik,

Bloggat: Svensson,

Tidigare inlägg om Libyen och Mellanöstern

Daniel Suhonen har fel

Varför denna spya över vänstern?

Rent jävla skit och flum, skrev jag på facebook till Daniel Suhonen när jag såg hans debattinlägg i AB.se. Riktigt arg blev jag, även om det gick över fort. Här några axplock ur hans artikel:

- "Kampen mot mörkrets neokonservativa islamofober och radikalt kristna folkhemsrasister blev blind: vänstern hade överseende med allt. En viktig förklaring är vänsterns avsaknad av klassanalys"

- "Orättfärdigheter beskrivs inte längre som resultatet av ett ekonomiskt system – utan som en fråga om diskriminering"

- "Men det välfärdssamhälle som kunde härbärgera olika människor i jämlika villkor bryts nu ner av nyliberalismen. Inte ens detta har identitetsvänstern lyckats bevisa, oförmögen som man är att tala om klass. Pratar man klasskamp, är det alltid någon annanstans; hjärtat klappar för Egyptens sopgubbar, men inte Landskronas"

- "Men istället för att tala om sådant man kan göra någonting åt – bostäderna, skolorna, arbetslösheten, välfärdens brister – riktas sökarljuset mot frågor som är mycket svåra att ändra med gemensam politisk kamp"

- "Man måste göra en distinktion mellan muslimers religionsfrihet och rätt att leva sina liv i Sverige och ett vurmande för islam som trosuppfattning (eller vilken annan som helst). Ett kulturradikalt förhållningssätt måste ifrågasätta det stöd många till vänster ger Hamas, Hizbollah eller Muslimska brödraskapet"

- "I en debatt mellan en nyliberal som hävdar svensk grundlag mot en marxist som säger att sharia inte är så farligt, är vänstern förlorad"

- "Kampen mot islamofobin är helt central, precis som Andreas Malm och Mattias Gardell hävdar. Men för att vi inom vänstern försvarar muslimers rätt att utöva sin religion och rätt att leva här som alla andra svenskar, får vi aldrig blunda för det förtryck som religioner utövar där den går fram. Inte heller avfärda all kritik av religion som rasism"

Är det någon som känner igen den vänster Suhonen skriver om?

Han flummar runt något rent otroligt och vägrar konkretisera sig (av det enkla skälet att då skulle hans påståenden falla platt till marken). Vem är det som inte talar om klass, klasskamp och klassanalys? Åsa Linderborgs namn nämns i Suhonens text - är det hon som vägrar tala om klass?

Jag kan säga att alla vi som engagerade oss på många olika vis för sopstrejken tar illa upp, Daniel. "Som om 2009 års sopstrejk i Stockholm aldrig ägt rum. Som om artiklarna aldrig skrevs, stöduttalandena aldrig antogs, stöddemonstrationerna och stödaktionerna aldrig hållits, och kampen aldrig ägt rum", som en av mina kamrater sa.

Skulle Andreas Malm blunda för förtryck i religionens namn? Han som skrivit böcker om arbetarkampen mot den iranska diktaturen. Jag undrar om Daniel Suhonen överhuvud är intresserad av en seriös diskussion om vänsterns förhållande till organisationer som Hamas? Ska vi inte försvara palestinernas rätt att fritt välja sina företrädare? Ska vi inte ta ställning för gazabornas rätt att försvara sitt territorium?

I själva verket glider Suhonen över på en ståndpunkt som i mycket liknar de liberala tok-ateisternas. Kamp mot religion blir överordnat klasskampen. Så är det inte för oss marxister, vi ser att svenska och invandrade arbetare har mera gemensamt med varandra, oberoende av religiösa eller sekulära uppfattningar, än med överklassen, vare sig denna är kristen, sekulär, muslimsk eller något annat.

Man kan undra över bevekelsegrunderna för Suhonens flummiga utfall. Känner han behov av att markera vänsterut nu när han blivit vald till s-kongressen? Är det Tomas Eneroth han ska förorda som ny partiordförande? Hur mycket "klasskamp" tänker socialdemokratin bedriva? Sanningen att säga så är det just sossarnas attacker mot välfärden och deras arbetslöshetspolitik under trettio år som lagt grunden för rasismens framgångar i vårt land.

Lyssna på debatten mellan Suhonen och Malm här.




fredag 25 februari 2011

fats domino - blueberry hill

Fats Domino: Blueberry Hill



Lite nostalgiskt slappande så här på fredagskvällen. Passar bra till Fats gamla klassiska goding. Jag tänker alltid på hur jag som femtonåring kommer genom skogen på väg till dansebanan i Tosterups skog, full av förväntningar och hör på avstånd orkestern spela Blueberry Hill.

Jag citerar från wikipedia: Med sitt lätt gungande woogie-boogie-pianospel och sin lugna rhythm and blues-sång blev Fats Domino stilbildare för den så kallade New Orleans-rhythm and bluesen. The Fat Man, som han kallades, blev en av de viktigaste länkarna mellan rhythm and blues och rock and roll.

Intressant Bloggar om musik, kultur, rhythm and blues, rock, fats domino,

USA och Nato ska hålla sig borta

...det luktar olja lång väg

Det är nu nära att Nato eller USA går in militärt i Libyen, säger en expert i AB.se. Det skulle vara en katastrof och innebära att USA och väst, som i årtionden stöttat de arabiska diktaturerna, nu skulle spela rollen av hjältar och räddare.

Det verkar heller inte behövas någon utländsk inblandning. Libyerna ser ut att klara sin befrielse utan USA:s "hjälp". Libyernas befrielse måste vara deras eget verk, med USA:s "medverkan" riskerar kampen för demokrati och mänskliga rättigheter att förstöras.

Låt libyerna vara stolta över sin egen kamp. USA ska inte stjäla deras revolution för att skapa någon slags falsk skuldsättning. Gaddafi och hans anhängare skulle få rätt i sin argumentation och det skulle skapa sår långt in i framtiden.

Ingen militär inblandning från USA och Nato, men väl fördömanden och bojkotter som drabbar regimen i Libyen. Oppositionen i Libyen vet säkert vad de behöver, låt dem bestämma. Det kan handla om att organisationer och enskilda ställer upp med pengar, läkarhjälp, mediciner och annat.

Carl Bildt och andra västledare har haft svårt att ens uttala ett ställningstagande för den demokratiska revolten. Gaddafi-kramandet har pågått i det längsta, men nu när diktatorn är mer trängd än någonsin - då svänger man om och börjar tala om militärt ingripande! Det är naturligtvis något lurt med detta - det luktar olja lång väg.





Alla tidigare inlägg på Röda Malmö om Libyen och Mellanöstern

Slutkört för Volvo?

...racet mot kollapsen

Volvo satsartvå nya fabriker, en dubblering av antalet återförsäljare och en helt ny bilmodell. Dessutom ska Volvos forskningscenter i Shanghai växa kraftigt. Volvos ordförande säger att det ska bli mera lyx. Investeringar på 70 miljarder de närmaste fem åren. Hoppas kunna sälja tvåhundratusen bilar om året.

Förutom att Kina inte blir någon räkmacka för Volvo håller tiden på att springa ifrån bilindustrin. Racet mellan biljättarna är en återvändsgränd. Vi har under den pågående arabiska revolutionen fått en liten påminnelse om hur darrig situationen är när det gäller oljan och hur lätt tillväxtideologin utmanas. Det är naturligtvis bara en stilla sunnanbris i jämförelse med vad som väntar i spåren på peak oil och den tilltagande klimatkrisen.

Det är med andra ord snart slutkört för bilindustrin. De gigantiska investeringarna till trots. Dessa är i själva verket ett måste i den kapitalistiska konkurrensen, den som tvekar i detta chickenrace är naturligtvis körd direkt. Men racet i sig kommer att påskynda undergången för hela branschen.

Här några ord från Lars Henriksson, frilansskribent och debattör, men också Volvoarbetare och fackligt aktiv och dessutom medlem i Socialistiska Partiet. Den 7 mars kommer hans bok Slutkört ut i handeln (kan beställas redan nu från förlaget):

Du sitter en kall decembermorgon i din bil på väg till arbetet. Det är svårt att få upp värmen, rutorna immar igen, vägarbeten ger köer kommer du att hinna i tid till ditt möte?
Kvällens nödvändiga inköpsrunda måste sen gå till stormarknaden, eftersom butikerna i närområdet tvingats slå igen.
Ska våra städer och tätorter verkligen vara uppbyggda på bilens villkor? Billobbyisternas framgångsrika arbete alltsedan 1950-talet har lett till ett ohållbart samhälle. Nu har det blivit nödvändigt med drastiska motåtgärder för att möta klimathotet.
Volvoarbetaren Lars Henriksson tvingas avliva myten om »den gröna bilen« men visar med andra konkreta exempel hur bilindustrin själv kan bidra till lösningen. Med sin flexibilitet och inriktning på massproduktion är den som klippt och skuren för att ta täten i en omställning av våra transport- och energisystem. Av sig själv lär det inte ske.
Men om de som arbetar i bilindustrin gör klimatomställning till en fråga om att försvara jobben kan det bli möjligt.
Tekniken och kompetens har vi. Kunniga anställda likaså. Så vad väntar vi på?

USA ska hålla fingrarna borta

...och lakejen Bildt sviker frihetskampen

Revolutionärerna avancerar och tar fler städer i Libyen, medan Gaddafi i desperation försöker köpa sig tid genom att dela ut pengar. Staden Misrata i upprorets händer. Sju armégeneraler jagar Gaddafi. Demonstranterna är på väg till Tripoli.

Barack Obama säger nu: Vi måste ingripa. Och han utesluter inte militära insatser. I eftermiddag ska Nato ha rådslag om situationen i Libyen. Vad de nu har med saken att göra? Världens rika imperialister, som under årtionden hållit diktaturerna under armarna och aldrig funnit någon anledning att ingripa trots otaliga mord och tortyr, grips nu av panik när deras diktator i Tripoli håller på att tappa greppet. Det är naturligtvis oljan som spökar. USA ska hålla fingrarna borta, vi har sett nog av det bottenlösa eländet i Irak och Afghanistan.

Miljarder i stöd till diktaturer, läser jag idag i DN.se. Libyen, Iran, Nigeria och Kongo-Kinshasa är några diktaturer där svenska staten stödjer exportföretag ekonomiskt. Detta trots att riksdagen redan 2003 beslutade att handelspolitiken ska bidra till en rättvis och hållbar utveckling. Det är organisationerna Diakonia och Amnesty som kommer med kritiken.

Bildt skulle aldrig erkänna något fel. Men Carl Bildt har fel - och han sviker frihetskampen. Med sin vägran att ta ställning för oppositionens kamp för demokrati blir han en förlängning av den tystnad som under lång tid hjälpt diktaturer att hålla sig kvar vid makten.

Syrien vill skaffa kärnvapen, säger kärnvapenmakten Israel. Det kommer inte att behövas kärnvapen för att driva tillbaka de israeliska ockupanterna och för att avskaffa apartheidsystemet i Israel. Den demokratiska revolutionen i arabvärlden kommer i sin förlängning att sätta en outhärdlig press på Israel och hjälpa palestiniernas befrielsekamp.

SvD SvD2 SvD3 SvD4 DN DN2 AB AB2 GP SkD D Intressant Bloggar om libyen, mellanöstern, samhälle, politik, demokrati,

SvD: Två demonstranter dödade i Irak

torsdag 24 februari 2011

Lilla Torg

...ekon från en svunnen tid

Så idylliskt som Lilla Torg är idag har det nog aldrig varit. När Stortorget anlades på 1500-talet (se mitt inlägg Köpmansstaden Malmö) visade det sig, trots de väldiga dimensionerna, att torget inte räckte till. År 1592 tillkom Lilla Torg. På den tiden fanns här ett antal butiksbodar för daglighandel. Idag är det nattlivet som frodas här.

På torgets södra sida finns Hedmanska gården, vars äldsta delar är från 1597. Fasaden sägs ha det bäst bevarade 1500-talskorsvirket i Malmö.

Här befinner vi oss inne på gården på Hedmanska.

Hjulhamnsgatan med utsikt upp mot Lilla Torg. Hedmanska gården till höger och Faxeska gården längre fram till vänster. Hjulhamnsgatan heter den för här slutade stan på medeltiden. Området vid Gustav Adolfs torg låg under vatten.

Faxeska huset, Lilla Torg/Larochegatan 4. Välbevarad korsvirkesgård från 1760-talet.

Ekströmska huset, korsvirkeshus från 1720-talet på västra sidan av torget.

Revolutionen når Irak?

Vredens dag för förändring och frihet i Irak imorgon fredag

Iraks unga har tagit intryck av arabvärldens revolter och uppmanat sina landsmän att sluta upp i en "vredens dag" på fredagen. Premiärminister Nuri al-Maliki som leder en framkrystad koalition ber irakierna att låta bli. Detta läser jag i SvD.se. Märkligt nog påstår man att det inte finns krav på regeringens avgång.

Ännu mer läser jag på föreningen Iraksolidaritets hemsida och får en delvis annorlunda bild. Stora demonstrationer över hela Irak, manifestationer som också riktar sig mot USA:s ockupation. Några paroller som förs fram:”Ned med Al-Maliki”, ”Ned med den lokale guvernören”, ”Bort med korruptionen”, ”Korrupta politiker ska åtalas”! ”Vi vill ha el, jobb, rent vatten, mat och bostäder”! Bättre pensioner! Hjälp Iraks änkor! ”Vi vill ha frihet”! ”Vi vill ha demokrati”! ”Vi vill ha oberoende”! För ett enat Irak! Nej till sekterism! Kristna och muslimer, alla tillsammans! Solidaritet med martyrernas familjer! Frige politiska fångar!

Vredens dag för förändring och frihet i Irak - Manifestation i morgon fredag kl 12 på Sergels torg i Stockholm.

Det blir allt mera uppenbart att invasionen av Irak inte var att ge irakierna frihet utan fortsatt slaveri under nykoloniala förhållanden. USA ger inte upp kontrollen av oljan frivilligt. Därav stödet till allehanda diktaturer i Mellanöstern, religiösa såväl som sekulära. Problemet för USA var inte att Saddam var en diktator, problemet var att han inte förblev deras diktator och gjorde som de ville.

I Libyen fortsätter den galne diktatorn sin dödskamp, skyller på al-Qaida och fortsätter dödandet. Slutstriden avgörs i Tripoli. Här hemma fortsätter Carl Bildt att försöka slingra sig ifrån sina hemska uttalanden. Han lyckas dåligt. En ursäkt är på sin plats.

Vad sa då Carl Bildt? Ordagrant så här: "Nu handlar det inte om att stödja den ena eller den andra. Det handlar om att försöka få till stabilitet och en rimlig utveckling". Glöm inte detta och låt inte karln sno sig undan som han alltid gör. Riktigt dåligt att Bildt nu gömmer sig bakom omsorg om svenskar i Libyen. Risken, även för utländska medborgare, ökar ju om omvärlden inte vågar ta ställning mot diktaturen och våldet.


Bloggat: Kildén & Åsman,

Onödig långbänk

...Julian Assange utlämnas och överklagar

Julian Assange ska utlämnas till Sverige. Det beslutade den engelske domaren idag. Varpå Assange omedelbart meddelade att han kommer att överklaga beslutet. I mina ögon verkar detta vara en helt onödig cirkus. Om den svenske åklagaren hade tagit tillfället i akt att höra Assange när han befann sig i Sverige, eller om det inte gick, senare i England - då hade allt detta varit överflödigt.

Det känns som om båda sidor nu vill hålla uppe dramatiken på en hög nivå. Det är lättare att förstå när det gäller Assange som jagas internationellt och som hotas med både Guantanamo och döden av en del folk i USA. Svårare att förstå är svenska myndigheters agerande.

Nu lär saken dra ut på tiden ytterligare. Och när Assange väl blir hörd så kanske hela frågan faller. Än så länge finns inget åtal för de punkter som Assange misstänks för. Återstår att se hur det går. När det gäller skuldfrågan är osvuret bäst. Blir det åtal ska Assange ha en rättvis prövning. Det gäller även de två kvinnor som anmält honom.



Bloggat: Svensson,

Tidigare inlägg idag på Röda Malmö:

Det händer i Malmö

Vissla för Tågen!

Fredagen den 25 februari · 16:30 - 17:00
Malmö Centralstation

Nu har vi fått nog. Ingen mer väntan i kylan, ingen mer stress över att missa en förbindelse och inga fler signalfel.
Vi kräver en fungerande järnväg!

På fredag, den 25:e februari, styr Tågupproret upp en Flash mob för att visa vårt missnöje över Sveriges bristande tågtrafik. Brister som är följden av en urusel transportpolitik där pengar skyfflas över till vägar och alldeles för lite pengar läggs på underhåll av våra järnvägar.

Mitt i rusningstrafiken, exakt kl 16.30 (enligt stationsklockan), tar vi upp våra visselpipor på centralen och blåser för att tågen skall gå!

Ta med egen visselpipa om du har möjlighet, annars kommer vi att ha några till låns. Vi möts upp utanför centralen vid huvudentrén mot busshållplatsen kl.16.20, annars är det bara att dyka upp och blåsa i visselpipan vid 16.30.

Sprid! Tillsammans skapar vi en kör av protest!

För mer info angående tågupproret se : www.tagupproret.se


Solidaritetsdemonstration för upproret i Libyen

Kaddafi måste avgå!

Lördag 26 februari
Samling Gustav Adolfs torg kl 15.30
marsch till Möllevångstorget

Arr: Palestinska nätverket m fl


Öppet möte om revolutionen i Egypten

Måndagen den 28 februari · 18:30 - 21:30
Garaget, Lönngatan 30
Vänsterpartiet Södra Innerstan bjuder in till

ÖPPET MÖTE OM REVOLUTIONEN I EGYPTEN
med Andreas Malm och Nihal Ragab

I slutet av januari startade de folkliga protester i Egypten som ledde till att landets diktator Hosni Mubarak till slut tvingades avgå. Miljontals människor demonstrerade i Kairo, och händelsen har bekrivits som den största uppvisningen av folkligt missnöje sedan 70-talet.

Vilka är aktörerna i den Egyptiska proteströrelsen och varför händer detta nu? Hur ser framtiden ut och hur kommer övergången till demokrati att se ut? På vilket sätt kan vi i Sverige fortsätta jobba för att stödja det folkliga upproret?

Andreas Malm och Nihal Ragab ger en kort bakgrund till situationen och till det som hände under dessa intensiva veckor, och hur det ser ut just nu.


Intressant Bloggar om järnväg, tåg, tågupproret, libyen, egypten, mellanöstern, malmö, samhälle, politik,

Moroten och al-Qaida

...sonen försöker med sockermantlade kulor

Gaddafis son säger nu att det är helt normalt att protestera. I en intervju i brittiska Financial Times beskriver Saadi Gaddafi den sista veckans oro som ett "positivt jordskred". Det ska nu bli ändringar i landets regering. "Vi måste få in nytt blod att styra landet", säger Saadi. Det ska skrivas en ny grundlag, men den "store fadern" ska fortfarande ha en roll som rådgivare. Den "landsfader" som även en av de närmsta medarbetarna nu uppger sig ha "sett djävulen i".

Vi har sett det här mönstret förr. När inte taktiken med piskan fungerar så kommer moroten fram. Saadi Gaddafi låtsas inte om att stad efter stad faller, att hans krigsmakt skjuter på fredliga demonstranter med tunga vapen, men att protesterna ändå växer, trots de inhyrda mördarna.

Massflykt från Libyen. Tusentals flyr in i Tunisien undan den libyska regimens härjningar. Journalister behandlas som om de är i maskopi med al-Qaida. al-Qaida tar naturligtvis tillfället i akt att uttala stöd för upproret. Här finns ett ömsesidigt intresse från såväl terrororganisationen som den libyska regimen att ge al-Qaida en roll som de inte har

Enligt norska VG hävdade en libysk statsekreterare att terrornätverket redan har upprättat ett islamiskt emirat i östra Libyen. Tidningen skriver att lokalbefolkningen avvisar uppgifterna och säger att regimen bara försöker skrämma Europa. Redan hörs röster om "humanitärt" ingripande från FN, dvs USA och dess västallierade. Det ska vi nog vara oerhört misstänksamma mot.


Bloggar om libyen, samhälle, politik,

onsdag 23 februari 2011

Från klassamhälle till kommunism

Grundläggande marxistisk teori

Nedan kommer jag att publicera ungefär ett kapitalet i taget ur en gammal hederlig "grundcirkel" i marxism. Det gäller Ernest Mandels "Från klassamhälle till kommunism" som gav ut av Bokförlaget Röda Rummet 1976.

Naturligtvis har mycket förändrats både ute i världen och hemma i vårt eget svenska samhälle sen boken skrevs, men i sina grundläggande drag behåller den sin aktualitet, anser jag. Här kommer första kapitlet.

I. Klasskillnaderna och klass-kampen genom historien

1. Den sociala ojämlikheten i dagens kapitalistiska samhälle

I Belgien har fördelningen av förmögenheten och den sociala makten formen av en pyramid. I pyramidens bas finner vi en tredjedel av medborgarna, som bara äger det de tjänar och gör av med varje år; de kan inte spara något eller skaffa sig varaktiga tillgångar. I toppen har vi fyra procent av medborgarna som äger hälften av nationens privata förmögenhet. Mindre än en procent av belgarna äger mer än hälften av landets rörliga förmögenhet. Av dem kontrollerar tvåhundra familjer de stora holdingbolagen, som dominerar nationens hela ekonomiska liv.

I USA har ett senatsutskott uppskattat att mindre än 1% av de amerikanska familjerna äger 80% av alla aktier i aktiebolagen, och att 0,2% av familjerna äger mer än två tredjedelar av dessa aktier. I Schweiz äger 2% av befolkningen mer än 67% av den privata förmögenheten.

Skillnaderna i inkomst och förmögenhet är inte bara ett ekonomiskt faktum. De för också med sig skillnader vad gäller chanserna att överleva, en ojämlikhet inför döden. I Storbritannien före andra världskriget var spädbarnsdödligheten i icke-kvalificerade arbetares familjer mer än dubbelt så hög som den i borgerliga familjer. Officiell statistik för Frankrike 1951 visar att spädbarnsdödligheten uppgår till 19,1 avlidna per 1 000 födda bland fria yrkesutövare; 23,9 inom industriborgarklassen; 28,2 bland handelsanställda; 34,5 bland köpmän; 36,4 bland hantverkare; 42,5 bland kvalificerade arbetare; 44,9 bland bönder och lantarbetare; 51,9 bland halvkvalificerade arbetare och 61,7 bland grovarbetare!

Proportionerna var praktiskt taget oförändrade tio år senare, även om spädbarnsdödligheten minskat för samtliga kategorier.

Den konservativa belgiska tidningen La Libre Belgique publicerade nyligen en upprörande undersökning angående språkets utveckling hos barn. Undersökningen konstaterar att det handikapp som barn från fattiga familjer ofta drabbas av under sina två första levnadsår, på grund av dessa familjers kulturella ”undernäring” i klassamhället, får varaktiga konsekvenser vad gäller deras förmåga att tillgodogöra sig verkligt vetenskaplig kunskap, något som en ”jämlik”, icke-kompensatorisk undervisning inte kan neutralisera. Romanförfattarnas uttryck att den sociala ojämlikheten förkvävt tusentals Mozart, Shakespeare och Einstein hos fattiga barn gäller tyvärr också i välfärdsstaten!

I våra dagar kan man inte bara ta hänsyn till de sociala skillnader som finns inom varje land. Det är viktigt att också ta samma hänsyn till skillnaderna mellan en handfull industriellt utvecklade länder och större delen av mänskligheten, som lever i så kallade utvecklingsländer (koloniala och halvkoloniala länder).

Sålunda står USA för mer än hälften av industriproduktionen, liksom för mer än hälften av konsumtionen av ett stort antal industriella råvaror i den kapitalistiska världen. Indiens 550 miljoner förfogar över mindre stål och elektrisk energi än Sveriges 8 miljoner. Den verkliga inkomsten per invånare i världens fattigaste länder utgör bara 8% av inkomsten per invånare i de rikaste länderna. 67% av jordens befolkning har inte mer än 15% av världens totala inkomster. I Indien dör, per 100 000 förlossningar, trettio gånger så många kvinnor som i USA direkt av havandeskapets följder.

Resultat: En indier äter varje dag bara hälften av de kalorier som konsumeras i väst. Medellivslängden i väst överskrider 65 år och når i vissa länder upp till 70 år, medan den är knappt 30 år i Indien.

2. Den sociala ojämlikheten i tidigare samhällen

Vi finner en social ojämlikhet jämförbar med den i den kapitalistiska världen i alla de tidigare samhällen som avlöst varandra under historiens gång (dvs under den period av människans tillvaro på jorden, om vilken vi har skriftlig dokumentation).

Här har vi en beskrivning av nöden bland de franska bönderna mot slutet av 1600-talet, hämtad från La Bruyéres ”Karaktärer”: ”Utspridda över landsbygden kan man se ett slags vilda djur, av han- och honkön, smutsiga, likbleka och brända av solen, bundna till jorden som de gräver och rör om i med sällsam ihärdighet; deras röster är på sätt och vis artikulerade, och när de reser sig på sina fötter visar de ett mänskligt ansikte; och de är faktiskt människor. Nätterna tillbringar de i hålor, där de lever av svart bröd, vatten och rötter...”

Att jämföra detta porträtt av epokens bönder med bilden av Ludvig XIV:s strålande fester vid hovet i Versailles, med adelns lyx och kungens slöseri, det är att teckna en slående bild av social ojämlikhet.

I senmedeltidens samhälle, där livegenskapen dominerade, förfogade adelsmannen mycket ofta över hälften av böndernas och de livegnas arbete eller skörd. Åtskilliga var de adelsmän som hade hundratals, om inte tusentals livegna på sin jord. Var och en av dem fick alltså varje år lika mycket som hundratals, om inte tusentals bönder.

Likadant var det i den klassiska Orientens olika samhällen (Egypten, sumernas rike, Babylonien, Persien, Indien, Kina, osv...). Dessa samhällen vilade på jordbruket, men jordägarna var antingen adelsmän, kyrkor eller kungar (representerade av ämbetsmän eller ombud för den kungliga statskassan).

”Yrkessatiren”, som redigerades i faraonernas Egypten för 3 500 år sedan, har gett oss en beskrivning av böndernas utsugning genom de kungliga skrivarna, där dessa jämförs med skadedjur och parasiter av de överansträngda jordbrukarna.

Den grekisk-romerska antikens samhälle var baserat på slaveri. Om dess kultur kunde uppnå en hög nivå, så beror detta delvis på det faktum att de antika städernas medborgare kunde ägna en större del av sin tid åt politisk, kulturell, konstnärlig och idrottslig aktivitet, eftersom det manuella arbetet i allt större utsträckning sköttes av enbart slavar.

3. Social ojämlikhet och klasskillnader

All social ojämlikhet är inte klasskillnader. Löneskillnaden mellan en grovarbetare och en mycket kvalificerad arbetare gör dem inte till medlemmar av två olika samhällsklasser.

Klasskillnaden är en ojämnlikhet som har sina rötter i det ekonomiska livets struktur och normala gång och som bevaras och förstärks av epokens viktigaste sociala och juridiska institutioner.

Låt oss precisera denna definition genom några exempel:
För att bli en stor arbetsköpare i Belgien måste man samla ihop ett kapital på uppskattningsvis en halv miljon belgiska francs per anställd. En liten fabrik med 100 arbetare kräver alltså ett koncentrerat kapital på åtminstone 50 miljoner. Men nettolönen för en arbetare överstiger nästan aldrig 200 000 francs per år. Även om han arbetar i femtio år och inte lägger ut ett öre på att äta eller leva, kan han inte samla ihop tillräckligt mycket pengar för att bli kapitalist. Lönearbetet, som är ett av de utmärkande dragen i den kapitalistiska ekonomins struktur, utgör alltså en av rötterna till det kapitalistiska samhällets uppdelning i två fundamentalt olika klasser: arbetarklassen, vars inkomster aldrig låter den bli ägare till produktionsmedel, och kapitalistklassen, produktionsmedlens ägare.

Det är visserligen sant att inte bara egentliga kapitalister, utan också vissa tekniker kan nå chefsposter i företag. Men den tekniska utbildning som krävs är universitetsutbildning, och under de senaste årtiondena har bara 5-7% av de belgiska studenterna varit arbetarbarn. Detsamma gäller de flesta imperialistiska länder...

De sociala institutionerna ger inte arbetarna tillträde till kapitalistisk egendom, både på grund av deras inkomster och den högre utbildningens utformning. De bevarar, konserverar och förevigar samhällets klassuppdelning, som den ser ut i dag.

Till och med i USA, där man självbelåtet pratar om ”dugliga arbetarsöner som arbetat sig upp till miljardärer”, visade en undersökning att 90% av cheferna i viktiga företag kom från stor- och mellanbourgeoisin.

Genom hela historien finner vi alltså en social ojämlikhet kristalliserad i klasskillnader. I alla dessa samhällen kan vi finna en klass vars arbete hela samhället lever på och en härskande klass som lever på andras arbete:

Bönder och präster, adelsmän eller ämbetsmän i Orientens kejsardömen; slavar och slavägare i den grekisk-romerska antiken; livegna och feodalherrar under senmedeltiden; arbetare och kapitalister under den kapitalistiska epoken.

4. Den sociala ojämlikheten under människans förhistoria

Men den historiska tiden omfattar bara en bråkdel av människans liv på vår planet. Den föregås av den förhistoriska tiden, den epok av mänsklighetens existens, då skrivkonsten och civilisationen fortfarande var okända. Primitiva folk har levt under förhistoriska förhållanden till helt nyligen eller ända till våra dagar. Nu är det så att mänskligheten under större delen av sin existens inte känt till några klasskillnader.

Vi kan inse den grundläggande skillnaden mellan en sådan primitiv gemenskap och ett klassamhälle, genom att studera några av institutionerna i dessa gemenskaper.

Många antropologer har exempelvis beskrivit en sedvänja som man återfinner hos åtskilliga primitiva folk, som består i att man organiserar överdådiga fester efter skördarna. Antropologen Margaret Mead har beskrivit dessa fester hos papuafolket på Arapecherna (Nya Guinea). Alla som fått en skörd över genomsnittet bjuder hela familjen och alla grannarna, och festligheterna fortsätter tills större delen av överskottet har försvunnit. Margaret Mead tillägger:

”Dessa fester är en lämplig åtgärd för att hindra en individ från att ackumulera rikedom...”

Antropologen Asch studerade sederna och systemet hos en stam i södra USA, hopisstammen. I motsats till förhållandet i vårt samhälle betraktar denna stam principen om individuell konkurrens som moraliskt förkastlig. När hopibarnen leker och utövar idrott, räknar de aldrig poäng och intresserar sig inte för vem som ”vann”.

När primitiva samhällen, som ännu inte är uppdelade i klasser, har jordbruk som sin viktigaste ekonomiska verksamhet och lever på ett bestämt område, inför de inte kollektivt brukande av jorden. Varje familj får åkrar med nyttjanderätt för en viss period. Men dessa åkrar omfördelas regelbundet för att undvika att en medlem av gemenskapen gynnas på de andras bekostnad. Betesmark och skogar används gemensamt. Detta system med bygemenskapen, som baseras på frånvaron av privat jordegendom, har återfunnits hos nästan alla jordens folk i jordbrukets inledningsskede. Det visar att samhället då ännu inte var uppdelat i klasser på bynivå.

De vanliga plattityderna som man ständigt hör, enligt vilka den sociala ojämlikheten har sina rötter i skillnader mellan individernas begåvning eller förmåga enligt vilka samhällets uppdelning i klasser är en produkt av ”människans medfödda egoism”, dvs av den ”mänskliga naturen”, har alltså ingen som helst vetenskaplig grund. Den ena samhällsklassens förtryck av den andra är ingen produkt av ”människans natur” utan ett resultat av samhällets historiska utveckling. Det har inte alltid varit så, och det kommer inte att vara så för all framtid. Samhället har inte alltid varit uppdelat på rika och fattiga , och kommer inte heller alltid att vara det.

5. Revolten mot den sociala ojämlikheten genom historien

Samhällets uppdelning i klasser och den privata äganderätten till jord och produktionsmedel är alltså inte alls produkter av ”människans natur”. De är produkter av samhällets och de ekonomiska och sociala institutionernas utveckling. Vi ska se varför de uppkommit och hur de kommer att försvinna.

Alltsedan samhället delats upp i klasser har människan faktiskt visat sin längtan tillbaka till det gamla livet i gemenskap. Uttryck för denna längtan finner vi i drömmen om en ”guldålder” i gryningen av människans existens på jorden, en dröm som beskrivits av klassiska kinesiska, grekiska och latinska författare. Vergilius säger för övrigt rent ut att i denna guldålder delades skördarna gemensamt, vilket innebär att privategendom inte existerade.

Många berömda filosofer och vetenskapsmän betraktade samhällets uppdelning i klasser som roten till dess svårigheter och utarbetade planer för att avskaffa den.

Så här beskriver den grekiska filosofen Platon ursprunget till de olyckor som drabbade samhället: ”Till och med den minsta stad är uppdelad i två delar, en stad för de fattiga och en stad för de rika, som står mot varandra som i ett krig.”

De judiska sekterna, vars antal ökade kraftigt i början av vår tideräkning, och de första kristna kyrkofäderna, som fortsatte deras tradition på 200-400-talet, var också hängivna anhängare av en återgång till egendomsgemenskapen.

Sankt Barnabas skriver: ”Du ska aldrig tala om din egendom, ty om du njuter dina andliga tillgångar i gemenskap, desto mer måste du njuta dina materiella tillgångar i gemenskap”. Sankt Cypranius höll åtskilliga försvarstal för en jämlik fördelning av egendomen mellan alla människor. Johannes Chrysostomus var den första som utropade: ”Egendom, det är stöld”. Till och med Sankt Augustinus angav till att börja med privategendomen som ursprunget till alla sociala strider och våldsamheter, även om han ändrade inställning senare.

Denna tradition levde vidare på medeltiden, särskilt hos Fransiscus av Assisi och hos reformationens banbrytare: albigenserna och katarerna, Wycliffe, osv. Så här sade en av reformationens banbrytare i England, John Ball, Wycliffes lärjunge, på 1300-talet: ”Vi måste avskaffa träldomen och göra alla människor jämlika. De som kallar sig våra herrar konsumerar vad vi producerar... De har vårt arbete att tacka för sin lyx.”

I modern tid ser vi slutligen hur dessa planer på ett jämlikt samhälle blir alltmer preciserade, särskilt i engelsmannen Thomas Moores Utopia, i italienaren Campanellas Solstaden, i fransmannen Vaurasse d'Allais' verk (1600-talet), i Jean Mesliers Testamente och i landsmannen Morellys Naturkodex (1700-talet).

Förutom denna andes revolt mot social ojämlikhet, har det förekommit otaliga revolter i handling, dvs uppror från de förtryckta klassernas sida mot förtryckarna. Alla klassamhällens historia är historien om klasskampen som söndersliter dem.

6. Klasskampen genom historien

Denna kamp mellan den utsugande och den utsugna klassen eller mellan olika utsugande klasser antar de mest skilda former, beroende dels på vilket samhälle man undersöker och dels på vilket stadium av sin utveckling det befinner sig i.

I det så kallade ”asiatiska produktionssättets” samhällen (den klassiska orientens riken) förekom det exempelvis ett stort antal revolter.

I Kina markerade otaliga bondeuppror ofta slutet på en gammal och inledningen till en ny dynastis välde. Även Japan har upplevt ett stort antal bondeuppror, framför allt på 1700-talet.
Under den grekiska och romerska antiken kom slavupproren i en oavbruten ström (det mest kända är det som leddes av Spartacus), vilket i stor utsträckning bidrog till det romerska rikets fall. Bland de egentliga ”fria medborgarna” fördes en ursinnig kamp mellan skuldsatta bönder å ena sidan och köpmän och ockrare å den andra sidan, mellan egendomslösa och besuttna.

Under det feodala styret på medeltiden ställde klasstriderna feodal-herrar mot fria kommuner baserade på enkel varuproduktion, hantverkare och köpmän i dessa kommuner, vissa hantverkare inne i städerna och bönderna runt dem. Det förekom framför allt våldsamma klasstrider mellan feodaladeln och bönderna som försökte frigöra sig från det feodala oket, strider som antog klart revolutionära former i jacquerierna i Frankrike, Wat Tylers krig i England, hussiternas krig i Böhmen och det tyska bondekriget på 1500-talet.

Den moderna tiden kännetecknas av klasskampen mellan adel och borgarklass, mellan hantverksmästare och gesäller, mellan rika bankirer och köpmän å ena sidan och städernas egendomslösa å den andra sidan, osv... Dessa strider röjer vägen för de borgerliga revolutionerna, den moderna kapitalismen och proletariatets klasskamp mot borgarklassen.

LÄS VIDARE...
Bebel, A: Kvinnan och socialismen, Sthlm 1972, Rene Coeckelbergs Partisanförlag
Beer, M: Socialismens historia 1-2, Sthlm 1925-26
Bucharin/Preobrasjenskij: Kommunismens ABC, Borås 1972, R. Coeckelbergs Partisanförlag
Engels F: Anti-Dühring (2:a och 3:e delen), Malung 1971, Arbetarkultur
Huberman, L: Människans rikedomar, Ystad 1965, Raben & Sjögren
Lichtheim, G: Socialismens historia, Malmö 1972, Wahlström & Widstrand
Marx, K: Om förkapitalistiska produktionssätt, Sthlm 1970, Cavefors
Marx, K/Engels, F: Kommunistiska Manifestet, Sthlm 1968, Arbetarkultur
Reed, E: Women's Evolution, New York 1975, Pathfinder Press
Schimanski, F (red): Kvinnan och revolutionen, Helsingfors 1972, Cavefors

Intressant Bloggar om socialism, kommunism, samhälle, revolution, marxism, trotskism, socialistiska partiet, historia, politik,

Diktatorns sista dagar

...regimens fall kan öppna för ljus och luft

De här människorna måste avrättas!”, Libyens diktator Muammar Gaddafi var sig lik och förnekade sig inte när han till slut i ett TV-sänt tal utslungade sina vredgade förkastelsedomar över det folk som gjort uppror mot hans styre. Gaddafi viftade också bort det hela med att det handlade om drogade, omogna ungdomar, vilka förletts av sjuka människor som infiltrerat städerna.

Men, till skillnad mot tidigare under Gaddafis mer än 40-åriga maktbana, befinner sig idag diktaturens företrädare i låg brygga i en desperat kamp för sin överlevnad. Benghazi, Libyens näst största stad har fallit i upprorets händer, diktatorns våldsapparat håller på att crackelera och snart verkar det som om Gaddafi bara kan lita på de utländska legosoldaterna och sin egna livvakt. Det vi bevittnar nu är strömavhopp från tidigare lojala militärer, tjänstemän, ambassadörer och till och med ministrar. Gaddafi kan fortfarande låta kaxig i sin verbala framtoning, men sannolikt är hans dagar räknade. Att regimen känner sig nödgad att sätta in stridsflyg mot sin egna huvudstad är ett kvitto om något på hur pressad och desperat den är.

”Gaddafi är Mellanösterns galna hund”, orden är Ronald Reagans och decenniet 1980-talet – på den tiden som USA bombade Libyen och Gaddafi beskrevs som Washingtons fiende nummer ett. Då stämplades Libyen som den värsta främjaren av internationell terrorism, en ”skurkstat” innan själva begreppet tagits i bruk.

Självklart var dock sanningen att Gaddafi avskyddes och sågs som ett hot av imperialismen för att han efter sitt makttillträde 1969 haft mage att expropriera utländska oljebolag, ge materiellt stöd till revolutionen i Nicaragua och rendera imperialismen förlusten av det brohuvud som Libyen varit under kung Idris styre ända sedan den formella självständighetsförklaringen 1951.

När vi nu skriver 2011 har emellertid historien vänt blad. Sedan 2006 är relationerna mellan USA och Libyen normaliserade, man har fulla diplomatiska förbindelser och för Obama är inte Gaddafi någon ”galen hund”. Idag talar inte Libyen längre med hög röst mot USA:s krigsföretag i Irak och Afghanistan eller hotet mot Iran. Idag öppnar sig Libyen återigen för utländska företag. Shell exploaterar olja utanför Libyens kust och privata intressenter – inte minst vapenmånglare – står överhuvudtaget på led för att göra profit i den libyska ekonomin.

Det är därför som imperialismens företrädare inte vet på vilket ben man skall stå nu när Gaddafi verkar vara på väg att kastas ur sadeln, därav alla ljumma halvkvädna uttalanden – oavsett om huvudstadens namn är Washington eller Stockholm, oavsett om utrikesministern i fråga är Hillary Clinton eller Carl Bildt.

Gaddafi har alltid varit en diktator, men en gång i tiden hade han en viss folklig legitimitet. Det bottnade i att han använde en hel del oljepengar till att bygga upp en social välfärd, att miljoner libyer under hans styre reste sig ur fattigdomen. Idag har dock denna legitimitet urholkats; arbetslösheten är hög och libyern i gemen har tröttnat på hans bisarra infall och järnhårda styre. Man vill kunna göra sin stämma hörd utan att riskera jobbet och i värsta fall hamna i fängelse.

Det stora problemet i dagens Libyen är dock den stora avsaknaden av organiserade motkrafter. Visst finns det Muslimska Brödraskapet även här, i exil har vi en opposition som till stora delar drömmer sig tillbaka till kung Idris dagar och det finns även enskilda människorättskämpar. Men – i jämförelse med Egypten och Tunisien – är det civila samhällets strukturer väldigt svagt utvecklade. Partier är helt och hållet förbjudna att verka. Fackföreningar och andra sociala rörelser har inte heller kunnat slå rot. Det är som om ett jättelikt vakuum öppnas bakom diktatorns rygg.

Men självklart hoppas vi att det vi nu upplever är diktaturens sista dagar. Det är endast om Gaddafis regim faller som det kan komma in ljus och luft i det libyska samhället, det är endast om regimen faller som de första vacklande stegen mot ett verkligt demokratiskt samhällsbygge kan komma till stånd.

Ursprungligen ledare i Internationalen v 8/2011