Grundläggande marxistisk teoriNedan kommer jag att publicera ungefär ett kapitalet i taget ur en gammal hederlig "grundcirkel" i marxism. Det gäller
Ernest Mandels "Från klassamhälle till kommunism" som gav ut av Bokförlaget Röda Rummet 1976.
Naturligtvis har mycket förändrats både ute i världen och hemma i vårt eget svenska samhälle sen boken skrevs, men i sina grundläggande drag behåller den sin aktualitet, anser jag. Här kommer första kapitlet.
I. Klasskillnaderna och klass-kampen genom historien 1. Den sociala ojämlikheten i dagens kapitalistiska samhälle
I Belgien har fördelningen av förmögenheten och den sociala makten formen av en pyramid. I pyramidens bas finner vi en tredjedel av medborgarna, som bara äger det de tjänar och gör av med varje år; de kan inte spara något eller skaffa sig varaktiga tillgångar. I toppen har vi fyra procent av medborgarna som äger hälften av nationens privata förmögenhet. Mindre än en procent av belgarna äger mer än hälften av landets rörliga förmögenhet. Av dem kontrollerar tvåhundra familjer de stora holdingbolagen, som dominerar nationens hela ekonomiska liv.
I USA har ett senatsutskott uppskattat att mindre än 1% av de amerikanska familjerna äger 80% av alla aktier i aktiebolagen, och att 0,2% av familjerna äger mer än två tredjedelar av dessa aktier. I Schweiz äger 2% av befolkningen mer än 67% av den privata förmögenheten.
Skillnaderna i inkomst och förmögenhet är inte bara ett ekonomiskt faktum. De för också med sig skillnader vad gäller chanserna att överleva, en ojämlikhet inför döden. I Storbritannien före andra världskriget var spädbarnsdödligheten i icke-kvalificerade arbetares familjer mer än dubbelt så hög som den i borgerliga familjer. Officiell statistik för Frankrike 1951 visar att spädbarnsdödligheten uppgår till 19,1 avlidna per 1 000 födda bland fria yrkesutövare; 23,9 inom industriborgarklassen; 28,2 bland handelsanställda; 34,5 bland köpmän; 36,4 bland hantverkare; 42,5 bland kvalificerade arbetare; 44,9 bland bönder och lantarbetare; 51,9 bland halvkvalificerade arbetare och 61,7 bland grovarbetare!
Proportionerna var praktiskt taget oförändrade tio år senare, även om spädbarnsdödligheten minskat för samtliga kategorier.
Den konservativa belgiska tidningen La Libre Belgique publicerade nyligen en upprörande undersökning angående språkets utveckling hos barn. Undersökningen konstaterar att det handikapp som barn från fattiga familjer ofta drabbas av under sina två första levnadsår, på grund av dessa familjers kulturella ”undernäring” i klassamhället, får varaktiga konsekvenser vad gäller deras förmåga att tillgodogöra sig verkligt vetenskaplig kunskap, något som en ”jämlik”, icke-kompensatorisk undervisning inte kan neutralisera. Romanförfattarnas uttryck att den sociala ojämlikheten förkvävt tusentals Mozart, Shakespeare och Einstein hos fattiga barn gäller tyvärr också i välfärdsstaten!
I våra dagar kan man inte bara ta hänsyn till de sociala skillnader som finns inom varje land. Det är viktigt att också ta samma hänsyn till skillnaderna mellan en handfull industriellt utvecklade länder och större delen av mänskligheten, som lever i så kallade utvecklingsländer (koloniala och halvkoloniala länder).
Sålunda står USA för mer än hälften av industriproduktionen, liksom för mer än hälften av konsumtionen av ett stort antal industriella råvaror i den kapitalistiska världen. Indiens 550 miljoner förfogar över mindre stål och elektrisk energi än Sveriges 8 miljoner. Den verkliga inkomsten per invånare i världens fattigaste länder utgör bara 8% av inkomsten per invånare i de rikaste länderna. 67% av jordens befolkning har inte mer än 15% av världens totala inkomster. I Indien dör, per 100 000 förlossningar, trettio gånger så många kvinnor som i USA direkt av havandeskapets följder.
Resultat: En indier äter varje dag bara hälften av de kalorier som konsumeras i väst. Medellivslängden i väst överskrider 65 år och når i vissa länder upp till 70 år, medan den är knappt 30 år i Indien.
2. Den sociala ojämlikheten i tidigare samhällen
Vi finner en social ojämlikhet jämförbar med den i den kapitalistiska världen i alla de tidigare samhällen som avlöst varandra under historiens gång (dvs under den period av människans tillvaro på jorden, om vilken vi har skriftlig dokumentation).
Här har vi en beskrivning av nöden bland de franska bönderna mot slutet av 1600-talet, hämtad från La Bruyéres ”Karaktärer”: ”Utspridda över landsbygden kan man se ett slags vilda djur, av han- och honkön, smutsiga, likbleka och brända av solen, bundna till jorden som de gräver och rör om i med sällsam ihärdighet; deras röster är på sätt och vis artikulerade, och när de reser sig på sina fötter visar de ett mänskligt ansikte; och de är faktiskt människor. Nätterna tillbringar de i hålor, där de lever av svart bröd, vatten och rötter...”
Att jämföra detta porträtt av epokens bönder med bilden av Ludvig XIV:s strålande fester vid hovet i Versailles, med adelns lyx och kungens slöseri, det är att teckna en slående bild av social ojämlikhet.
I senmedeltidens samhälle, där livegenskapen dominerade, förfogade adelsmannen mycket ofta över hälften av böndernas och de livegnas arbete eller skörd. Åtskilliga var de adelsmän som hade hundratals, om inte tusentals livegna på sin jord. Var och en av dem fick alltså varje år lika mycket som hundratals, om inte tusentals bönder.
Likadant var det i den klassiska Orientens olika samhällen (Egypten, sumernas rike, Babylonien, Persien, Indien, Kina, osv...). Dessa samhällen vilade på jordbruket, men jordägarna var antingen adelsmän, kyrkor eller kungar (representerade av ämbetsmän eller ombud för den kungliga statskassan).
”Yrkessatiren”, som redigerades i faraonernas Egypten för 3 500 år sedan, har gett oss en beskrivning av böndernas utsugning genom de kungliga skrivarna, där dessa jämförs med skadedjur och parasiter av de överansträngda jordbrukarna.
Den grekisk-romerska antikens samhälle var baserat på slaveri. Om dess kultur kunde uppnå en hög nivå, så beror detta delvis på det faktum att de antika städernas medborgare kunde ägna en större del av sin tid åt politisk, kulturell, konstnärlig och idrottslig aktivitet, eftersom det manuella arbetet i allt större utsträckning sköttes av enbart slavar.
3. Social ojämlikhet och klasskillnader
All social ojämlikhet är inte klasskillnader. Löneskillnaden mellan en grovarbetare och en mycket kvalificerad arbetare gör dem inte till medlemmar av två olika samhällsklasser.
Klasskillnaden är en ojämnlikhet som har sina rötter i det ekonomiska livets struktur och normala gång och som bevaras och förstärks av epokens viktigaste sociala och juridiska institutioner.
Låt oss precisera denna definition genom några exempel:
För att bli en stor arbetsköpare i Belgien måste man samla ihop ett kapital på uppskattningsvis en halv miljon belgiska francs per anställd. En liten fabrik med 100 arbetare kräver alltså ett koncentrerat kapital på åtminstone 50 miljoner. Men nettolönen för en arbetare överstiger nästan aldrig 200 000 francs per år. Även om han arbetar i femtio år och inte lägger ut ett öre på att äta eller leva, kan han inte samla ihop tillräckligt mycket pengar för att bli kapitalist. Lönearbetet, som är ett av de utmärkande dragen i den kapitalistiska ekonomins struktur, utgör alltså en av rötterna till det kapitalistiska samhällets uppdelning i två fundamentalt olika klasser: arbetarklassen, vars inkomster aldrig låter den bli ägare till produktionsmedel, och kapitalistklassen, produktionsmedlens ägare.
Det är visserligen sant att inte bara egentliga kapitalister, utan också vissa tekniker kan nå chefsposter i företag. Men den tekniska utbildning som krävs är universitetsutbildning, och under de senaste årtiondena har bara 5-7% av de belgiska studenterna varit arbetarbarn. Detsamma gäller de flesta imperialistiska länder...
De sociala institutionerna ger inte arbetarna tillträde till kapitalistisk egendom, både på grund av deras inkomster och den högre utbildningens utformning. De bevarar, konserverar och förevigar samhällets klassuppdelning, som den ser ut i dag.
Till och med i USA, där man självbelåtet pratar om ”dugliga arbetarsöner som arbetat sig upp till miljardärer”, visade en undersökning att 90% av cheferna i viktiga företag kom från stor- och mellanbourgeoisin.
Genom hela historien finner vi alltså en social ojämlikhet kristalliserad i klasskillnader. I alla dessa samhällen kan vi finna en klass vars arbete hela samhället lever på och en härskande klass som lever på andras arbete:
Bönder och präster, adelsmän eller ämbetsmän i Orientens kejsardömen; slavar och slavägare i den grekisk-romerska antiken; livegna och feodalherrar under senmedeltiden; arbetare och kapitalister under den kapitalistiska epoken.
4. Den sociala ojämlikheten under människans förhistoria
Men den historiska tiden omfattar bara en bråkdel av människans liv på vår planet. Den föregås av den förhistoriska tiden, den epok av mänsklighetens existens, då skrivkonsten och civilisationen fortfarande var okända. Primitiva folk har levt under förhistoriska förhållanden till helt nyligen eller ända till våra dagar. Nu är det så att mänskligheten under större delen av sin existens inte känt till några klasskillnader.
Vi kan inse den grundläggande skillnaden mellan en sådan primitiv gemenskap och ett klassamhälle, genom att studera några av institutionerna i dessa gemenskaper.
Många antropologer har exempelvis beskrivit en sedvänja som man återfinner hos åtskilliga primitiva folk, som består i att man organiserar överdådiga fester efter skördarna. Antropologen Margaret Mead har beskrivit dessa fester hos papuafolket på Arapecherna (Nya Guinea). Alla som fått en skörd över genomsnittet bjuder hela familjen och alla grannarna, och festligheterna fortsätter tills större delen av överskottet har försvunnit. Margaret Mead tillägger:
”Dessa fester är en lämplig åtgärd för att hindra en individ från att ackumulera rikedom...”
Antropologen Asch studerade sederna och systemet hos en stam i södra USA, hopisstammen. I motsats till förhållandet i vårt samhälle betraktar denna stam principen om individuell konkurrens som moraliskt förkastlig. När hopibarnen leker och utövar idrott, räknar de aldrig poäng och intresserar sig inte för vem som ”vann”.
När primitiva samhällen, som ännu inte är uppdelade i klasser, har jordbruk som sin viktigaste ekonomiska verksamhet och lever på ett bestämt område, inför de inte kollektivt brukande av jorden. Varje familj får åkrar med nyttjanderätt för en viss period. Men dessa åkrar omfördelas regelbundet för att undvika att en medlem av gemenskapen gynnas på de andras bekostnad. Betesmark och skogar används gemensamt. Detta system med bygemenskapen, som baseras på frånvaron av privat jordegendom, har återfunnits hos nästan alla jordens folk i jordbrukets inledningsskede. Det visar att samhället då ännu inte var uppdelat i klasser på bynivå.
De vanliga plattityderna som man ständigt hör, enligt vilka den sociala ojämlikheten har sina rötter i skillnader mellan individernas begåvning eller förmåga enligt vilka samhällets uppdelning i klasser är en produkt av ”människans medfödda egoism”, dvs av den ”mänskliga naturen”, har alltså ingen som helst vetenskaplig grund. Den ena samhällsklassens förtryck av den andra är ingen produkt av ”människans natur” utan ett resultat av samhällets historiska utveckling. Det har inte alltid varit så, och det kommer inte att vara så för all framtid. Samhället har inte alltid varit uppdelat på rika och fattiga , och kommer inte heller alltid att vara det.
5. Revolten mot den sociala ojämlikheten genom historien
Samhällets uppdelning i klasser och den privata äganderätten till jord och produktionsmedel är alltså inte alls produkter av ”människans natur”. De är produkter av samhällets och de ekonomiska och sociala institutionernas utveckling. Vi ska se varför de uppkommit och hur de kommer att försvinna.
Alltsedan samhället delats upp i klasser har människan faktiskt visat sin längtan tillbaka till det gamla livet i gemenskap. Uttryck för denna längtan finner vi i drömmen om en ”guldålder” i gryningen av människans existens på jorden, en dröm som beskrivits av klassiska kinesiska, grekiska och latinska författare. Vergilius säger för övrigt rent ut att i denna guldålder delades skördarna gemensamt, vilket innebär att privategendom inte existerade.
Många berömda filosofer och vetenskapsmän betraktade samhällets uppdelning i klasser som roten till dess svårigheter och utarbetade planer för att avskaffa den.
Så här beskriver den grekiska filosofen Platon ursprunget till de olyckor som drabbade samhället: ”Till och med den minsta stad är uppdelad i två delar, en stad för de fattiga och en stad för de rika, som står mot varandra som i ett krig.”
De judiska sekterna, vars antal ökade kraftigt i början av vår tideräkning, och de första kristna kyrkofäderna, som fortsatte deras tradition på 200-400-talet, var också hängivna anhängare av en återgång till egendomsgemenskapen.
Sankt Barnabas skriver: ”Du ska aldrig tala om din egendom, ty om du njuter dina andliga tillgångar i gemenskap, desto mer måste du njuta dina materiella tillgångar i gemenskap”. Sankt Cypranius höll åtskilliga försvarstal för en jämlik fördelning av egendomen mellan alla människor. Johannes Chrysostomus var den första som utropade: ”Egendom, det är stöld”. Till och med Sankt Augustinus angav till att börja med privategendomen som ursprunget till alla sociala strider och våldsamheter, även om han ändrade inställning senare.
Denna tradition levde vidare på medeltiden, särskilt hos Fransiscus av Assisi och hos reformationens banbrytare: albigenserna och katarerna, Wycliffe, osv. Så här sade en av reformationens banbrytare i England, John Ball, Wycliffes lärjunge, på 1300-talet: ”Vi måste avskaffa träldomen och göra alla människor jämlika. De som kallar sig våra herrar konsumerar vad vi producerar... De har vårt arbete att tacka för sin lyx.”
I modern tid ser vi slutligen hur dessa planer på ett jämlikt samhälle blir alltmer preciserade, särskilt i engelsmannen Thomas Moores Utopia, i italienaren Campanellas Solstaden, i fransmannen Vaurasse d'Allais' verk (1600-talet), i Jean Mesliers Testamente och i landsmannen Morellys Naturkodex (1700-talet).
Förutom denna andes revolt mot social ojämlikhet, har det förekommit otaliga revolter i handling, dvs uppror från de förtryckta klassernas sida mot förtryckarna. Alla klassamhällens historia är historien om klasskampen som söndersliter dem.
6. Klasskampen genom historien
Denna kamp mellan den utsugande och den utsugna klassen eller mellan olika utsugande klasser antar de mest skilda former, beroende dels på vilket samhälle man undersöker och dels på vilket stadium av sin utveckling det befinner sig i.
I det så kallade ”asiatiska produktionssättets” samhällen (den klassiska orientens riken) förekom det exempelvis ett stort antal revolter.
I Kina markerade otaliga bondeuppror ofta slutet på en gammal och inledningen till en ny dynastis välde. Även Japan har upplevt ett stort antal bondeuppror, framför allt på 1700-talet.
Under den grekiska och romerska antiken kom slavupproren i en oavbruten ström (det mest kända är det som leddes av Spartacus), vilket i stor utsträckning bidrog till det romerska rikets fall. Bland de egentliga ”fria medborgarna” fördes en ursinnig kamp mellan skuldsatta bönder å ena sidan och köpmän och ockrare å den andra sidan, mellan egendomslösa och besuttna.
Under det feodala styret på medeltiden ställde klasstriderna feodal-herrar mot fria kommuner baserade på enkel varuproduktion, hantverkare och köpmän i dessa kommuner, vissa hantverkare inne i städerna och bönderna runt dem. Det förekom framför allt våldsamma klasstrider mellan feodaladeln och bönderna som försökte frigöra sig från det feodala oket, strider som antog klart revolutionära former i jacquerierna i Frankrike, Wat Tylers krig i England, hussiternas krig i Böhmen och det tyska bondekriget på 1500-talet.
Den moderna tiden kännetecknas av klasskampen mellan adel och borgarklass, mellan hantverksmästare och gesäller, mellan rika bankirer och köpmän å ena sidan och städernas egendomslösa å den andra sidan, osv... Dessa strider röjer vägen för de borgerliga revolutionerna, den moderna kapitalismen och proletariatets klasskamp mot borgarklassen.
LÄS VIDARE...
Bebel, A: Kvinnan och socialismen, Sthlm 1972, Rene Coeckelbergs Partisanförlag
Beer, M: Socialismens historia 1-2, Sthlm 1925-26
Bucharin/Preobrasjenskij: Kommunismens ABC, Borås 1972, R. Coeckelbergs Partisanförlag
Engels F: Anti-Dühring (2:a och 3:e delen), Malung 1971, Arbetarkultur
Huberman, L: Människans rikedomar, Ystad 1965, Raben & Sjögren
Lichtheim, G: Socialismens historia, Malmö 1972, Wahlström & Widstrand
Marx, K: Om förkapitalistiska produktionssätt, Sthlm 1970, Cavefors
Marx, K/Engels, F: Kommunistiska Manifestet, Sthlm 1968, Arbetarkultur
Reed, E: Women's Evolution, New York 1975, Pathfinder Press
Schimanski, F (red): Kvinnan och revolutionen, Helsingfors 1972, Cavefors
Intressant Bloggar om
socialism,
kommunism,
samhälle,
revolution,
marxism,
trotskism,
socialistiska partiet,
historia,
politik,
Å andra sidan är den gamla staden inte så gammal som man kanske tror, åtminstone inte stora delar av den. Den del av stan som ligger innanför kanalerna idag är inte identisk med den medeltida staden. Det fanns ängar där fåren gick och betade och där fanns dessa väldiga befästningsverk som utgjordes av stadsvallarna. När de revs först i början av 1800-talet användes massorna för utfyllnad. Nya kanaler grävdes utanför de gamla vallgravarna och två nya torg kunde anläggas. Ett av dem var Gustav Adolfs torg ovan. Kungen som avses var Gustav den fjärde som bodde en kortare tid i Malmö och funderade på att göra stan till huvudstad.
Gamla Teatern byggdes vid torget 1809 och hade plats för 450 personer i salongen. Idag finns här McDonalds och H&M. Dagens fasad i nyrenässans är från en ombyggnad 1882.
"Rivieran" på Gustav Adolfs torgs nordsida. Namnet kommer från det att husen är uppförda i vitputsad fransk nyrenässans. Byggår 1878-1910.
Det andra "nya" torget som anlades var Drottningtorget. Vid det sydvästra hörnet av dagens Drottningtorg låg under medeltiden och fram till början av 1800-talet Österport, dvs den stadport där man kunde komma in i stan från öster.
Vid Drottningtorget uppfördes ett ridhus åt kronprinsens husarregemente som fanns i Malmö fram till 1927. Byggnaden har senare fungerat som saluhall, vagnmuséum och Humanitetens hus. Nu finns förslag på att det ska bli saluhall igen.
Faxeska huset