torsdag 31 mars 2011

Från klassamhälle till kommunism, del 4

Grundläggande marxistisk teori


Här kommer fjärde avsnittet ur Ernest Mandels bok "Från klassamhälle till kommunism". Den här gången handlar det om omvandlingen av samhällets varuproduktion till ett kapitalistiskt produktionssätt.

De tre tidigare avsnitten hittar du här:





IV. Från enkel varuproduktion till kapitalistiskt produktionssätt

1. Produktion för behovstillfredsställelse och produktion för byte

I det primitiva samhället, och sedan i den av den neolitiska revolutionen skapade bygemenskapen, var produktionens huvudsakliga syfte att tillfredsställa de produktiva kollektivens behov. Byteshandel förekom bara sporadiskt, och den berörde bara en mycket liten del av samhällets produkter.

En sådan produktionsform förutsätter en bestämd organisering av arbetet. Arbetet är därför socialt. Den som säger bestämd organisering av arbetet säger inte nödvändigtvis medveten organisering (förvisso inte vetenskaplig) och inte heller noggrann organisering. Mycket kan lämnas åt slumpen, just eftersom den ekonomiska verksamheten inte behärskas av strävan efter privat rikedom. Sederna, förfädernas åsikter, vanorna, riterna, religionen och magin kan bestämma den produktiva verksamhetens rytm och växlingar. Men den är hela tiden främst inriktad på kollektivens omedelbara behovstillfredsställelse, inte på byte eller berikning som mål i sig.

Ur en sådan organisering av det ekonomiska livet växer det gradvis fram en rakt motsatt form av ekonomisk organisation. Genom arbetsfördelningens utveckling och uppkomsten av ett visst överskott, börjar kollektivets arbetsförmåga gradvis delas upp i mindre enheter (storfamiljer, patriarkaliska familjer), som arbetar oberoende av varandra. Arbetets privata karaktär och den privata äganderätten till arbetsprodukterna, dvs till produktionsmedlen, skiljer samhällets medlemmar åt. Det hindrar dem från att knyta bestämda och direkta ekonomiska och sociala förbindelser med varandra. Dessa enheter eller individer står inte längre i direkt förbindelse med varandra i det ekonomiska livet. Deras förhållande till varandra förmedlas via bytet av deras arbetsprodukter.

Varan är en produkt av socialt arbete vilken är avsedd att bytas av producenten, och som inte konsumeras av honom eller kollektivet som han ingår i. Den förutsätter alltså en samhällssituation som är helt olik den där merparten av produkterna är avsedda att konsumeras direkt av de kollektiv som producerar dem. Det finns naturligtvis övergångsfall (t ex våra dagars småjordbruk, som säljer ett litet överskott på marknaden). Men för att inse den grundläggande skillnaden mellan en situation där man i huvudsak producerar för producenternas direkta konsumtion och en situation där man producerar för byte, kan vi påminna oss den tyske socialisten Ferdinand Lassalles spydiga svar till en samtida liberal ekonom: begravningsentreprenören herr Dupont-Dupont tillverkar utan tvekan först likkistor åt sig själv och medlemmarna av sitt hushåll, för att sedan inte sälja mer än överskottet som han får kvar...

2. Den enkla varuproduktionen

Varuproduktionen uppkom först i Mellersta Östern för 10 000 till 12 000 år sedan, inom ramen av en första grundläggande arbetsfördelning mellan professionella hantverkare och bönder, dvs som en följd av de första städernas uppkomst. En ekonomi som domineras av produktion för byte, men där producenterna förblir herrar över sina produktionsvillkor, kallar vi enkel varuproduktion.

Även om det funnits många former av enkel varuproduktion, särskilt under antiken och inom det asiatiska produktionssättet, så fick den sitt viktigaste uppsving i Nord- och Mellanitalien och i södra och norra Nederländerna på 1300- till 1500-talet, då livegenskapen försvagades i dessa områden och varuägarna som möttes på marknaden i stort sett var fria och hade mer eller mindre lika rättigheter. Just varuägarnas relativa frihet och jämlikhet i ett samhälle uppbyggt på enkel varuproduktion, gör det möjligt för oss att förstå själva bytets funktion: det skall trygga kontinuiteten i de viktigaste produktiva verksamheterna, trots en redan avancerad arbetsfördelning, och trots att dessa verksamheter inte längre styrs av kollektivets eller dess härskares medvetna beslut.

Den arbetsorganisering, som vilade på en bestämd och i förväg angiven fördelning av arbetskraften mellan olika verksamhetsområden för att så långt som möjligt tillfredsställa samhällets behov, ersätts nu av en mer eller mindre ”anarkisk” och ”fri” arbetsfördelning, där slumpen tycks styra denna fördelning av levande och döda (arbetsredskap) produktiva resurser. Bytet och dess resultat ersätter nu den traditionella eller medvetna planeringen av resursfördelningen. Men det måste ske på ett sådant sätt att det ekonomiska livets kontinuitet tryggas (visserligen till priset av många ”olycksfall i arbetet”, kriser, avbrott i reproduktionen) och i stort sett alla de viktigaste verksamheterna finner utövare.

3. Värdelagen

Det är själva det sätt enligt vilket själva bytet regleras som säkerställer detta resultat, åtminstone på medellång sikt. Varorna byts efter den arbetsmängd som krävs för att producera dem. Produkten av en arrendators arbetsdag byts mat produkten av en vävares arbetsdag. Just när den enkla varuproduktionen uppkommer, när arbetsfördelningen mellan hantverkaren och bonden är outvecklad, när många hantverkssysslor fortfarande utförs på gården, är det uppenbart att bytet bara kan baseras på en sådan likvärdighet. Om inte, skulle man snart överge sådana produktiva verksamheter som belönades sämre än andra. Så skulle det uppstå brist på det området. Denna brist skulle få priset att stiga, och producenternas belöning skulle alltså också bli större. Därför sker det en omfördelning av den produktiva verksamheten mellan de olika sektorerna, varigenom denna likvärdighet återupprättas: för en viss mängd lämnat arbete får man tillbaka samma värdemängd i utbyte.

”Värdelagen” kallar vi den lag som styr varubytet och som via detta byte fördelar arbetskraften och alla produktiva resurser mellan de olika verksamhetsgrenarna. Det rör sig alltså om en ekonomisk lag som huvudsakligen baseras på en form av arbetsorganisering och på förbindelser mellan människorna, vilka är annorlunda än de som bestämmer organiseringen av en ekonomi, som planeras enligt de förenade producenternas sedvänja eller medvetna val.

Värdelagen garanterar att arbetet som blivit privat erkänns socialt. Därför måste den fungera enligt objektiva kriterier lika för alla. Det är alltså otänkbart att en lat skomakare, som behöver två arbetsdagar för att tillverka ett par skor som en skicklig skomakare skulle ha gjort på en arbetsdag, skulle ha framställt dubbelt så mycket värde som den senare. Om marknaden skulle fungera så och belöna lathet eller bristande yrkesskicklighet, skulle ett samhälle uppbyggt på arbetsfördelning och privat arbete snabbt gå tillbaka eller rent av gå under.

Det är därför arbetsdagarnas likvärdighet, som garanteras av värdelagen, är en likvärdighet mellan arbete på den socialt genomsnittliga produktivitetsnivån. I ett förkapitalistiskt samhälle är detta genomsnitt i allmänhet stabilt och känt av alla, ty produktionstekniken utvecklas där mycket långsamt eller inte alls. Vi säger alltså att varornas värde bestäms av den socialt nödvändiga arbetsmängd som krävs för att producera dem.

4. Kapitalets uppkomst

I den enkla varuproduktionen kommer småjordbrukaren och småhantverkaren till marknaden med produkterna av sitt arbete. De säljer dem för att kunna köpa produkter som de behöver för sin dagliga konsumtion och som de inte tillverkar själva. Deras aktivitet på marknaden kan sammanfattas i formeln: sälja för att köpa.

Den enkla varuproduktionen kräver emellertid mycket snart att det skapas ett allmänt accepterat bytesmedel (även kallat ”allmän ekvivalent”), för att underlätta bytet. Detta bytesmedel, möt vilket alla varor utan åtskillnad är utbytbara, är pengarna. I och med uppkomsten av pengar, kan som ett resultat av den sociala arbetsfördelningens nya utveckling en annan social gestalt, en annan samhällsklass, dyka upp: innehavaren av pengar, skild från innehavaren av vanliga varor, och dennes motsats. Det är ockraren eller den på internationell handel specialiserade köpmannen.

Denna innehavare av pengar spelar en helt annan roll på marknaden än småjordbrukaren eller hantverkaren. När han kommer till marknaden med en viss summa pengar, gäller det inte för honom att sälja för att köpa, utan tvärtom att köpa för att sälja. Hantverkaren eller bonden säljer för att köpa en annan vara än den de själva producerar; men operationens mål är fortfarande att tillfredsställa mer eller mindre omedelbara behov. Innehavaren av pengar kan däremot inte ”köpa för att sälja” bara för att tillfredsställa sina behov. För bankiren eller köpmannen vore det meningslöst att ”köpa för att sälja”, om de inte säljer för en summa som är större än den de hade med sig till marknaden. Att öka sina pengars värde med ett mervärde, dvs berikningen som mål i sig, där har vi meningen med ockrarens och köpmannens aktivitet.

Kapital — ty det är sådant det handlar om, i dess ursprungliga och elementära form av penningkapital — är alltså varje värde som strävar efter att tillägna sig ett mervärde, som används för att skapa mervärde. Denna marxistiska definition av kapitalet skiljer sig från den vanliga definitionen i borgerliga handböcker, enligt vilken helt enkelt varje arbetsredskap eller rent av ännu vagare ”varje varaktig tillgång” är kapital. Enligt den definitionen var den första apan som slog på ett bananträd med en käpp för att få tag på en banan också den förste kapitalisten...

Låt oss betona det ännu en gång: liksom alla andra ”ekonomiska kategorier” kan kategorin ”kapital” bara förstås om man uppfattar den såsom baserad på ett socialt förhållande mellan människorna: ett förhållande som gör det möjligt för ägaren av kapital att tillägna sig mervärde.

5. Från kapitalet till kapitalismen

Förekomsten av kapital är inte detsamma som förekomsten av ett kapitalistiskt produktionssätt. Tvärtom har kapital existerat och cirkulerat i tusentals år, innan det kapitalistiska produktionssättet utvecklades i Västeuropa på 1400- och 1500-talet.

Ockraren och köpmannen dyker först upp i förkapitalistiska samhällen, slavsamhällen, feodala samhällen eller samhällen som vilar på det asiatiska produktionssättet. Där är de huvudsakligen verksamma utanför produktionssfären. De inför pengar i ett ”naturligt” samhälle (i allmänhet kommer pengarna från utlandet), inför lyxprodukter från avlägsna länder, och garanterar ett minimum av kredit åt de härskande klasserna som saknar rörlig förmögenhet, liksom åt kungarna och kejsarna.

Ett sådant kapital är politiskt svagt, oskyddat mot skatteutpressning, plundring och konfiskering. Det är för övrigt dess vanliga öde; därför skyddar det svartsjukt sin skatt, gömmer den till och med delvis och aktar sig noga för att investera allt, av rädsla för att få det konfiskerat. En del av de rikaste kapitalägargrupperna under medeltidens första århundraden utsattes för sådana konfiskationer, ex vis Templiers på 1300-talet i Frankrike. De italienska bankirer som finansierade de engelska kungarnas krig gick miste om allt, eftersom kungarna inte betalade tillbaka sina skulder. Inte förrän det politiska styrkeförhållandet ändrats, så att sådana direkta eller indirekta konfiskationer blir allt svårare att genomföra, kan kapitalet ackumuleras — växa — på ett mer och mer kontinuerligt sätt. Då blir det möjligt för kapitalet att tränga in i produktionssfären, och därmed föds det kapitalistiska produktionssättet, den moderna kapitalismen.

Nu är kapitalinnehavaren inte längre bara ockrare, bankir eller köpman. Han äger produktionsmedel, hyr arbetskraft och organiserar produktionen. Han är fabrikant, manufakturägare eller industriägare. Mervärdet tas inte längre ur distributionssfären. Det produceras under loppet av själva produktionsprocessen.

6. Vad är mervärdet?

I det förkapitalistiska samhället, där kapitalägarna huvudsakligen är verksamma i cirkulationssfären, kan de tillägna sig mervärde bara genom att som parasiter exploatera andra samhällsklassers inkomster. Detta parasitära mervärde kan ha sitt ursprung antingen i en del av jordbruksöverskottet (t ex den feodala jordräntan), som först befinner sig i adelns eller prästerskapets händer, eller i en del av hantverkarnas och böndernas små inkomster. Detta mervärde är huvudsakligen en produkt av bedrägeri och plundring. Sjöröveri, plundring och slavhandel spelade den viktigaste rollen, när de arabiska, italienska, franska, flamländska, tyska och engelska köpmännen samlade ihop sina ursprungliga förmögenheter på medeltiden. En liknande roll spelade senare det faktum att man köpte varor under deras värde på avlägsna marknader, för att sedan sälja dem över deras värde i Medelhavsländerna eller Väst- och Centraleuropa.

Det är uppenbart att ett sådant mervärde bara är ett resultat av en omfördelning, en överföring. Samhällets rikedom som helhet växer knappast. De ena förlorar vad de andra tjänar. Faktum är att mänsklighetens totala rörliga förmögenhet bara ökade ytterst lite på tusentals år. Annorlunda blir det efter det kapitalistiska produktionssättets tillkomst, och orsaken till det är att mervärdet hädanefter inte helt enkelt tas ut ur varornas cirkulationsprocess. Det produceras nu utan avbrott, och växer alltså hela tiden i omfång, under själva produktionsprocessens gång.

Producenterna (slavar, livegna, bönder) i alla förkapitalistiska klassamhällen tvingades dela upp sin arbetsvecka, eller sin årliga produktion, i en del som de själva kunde konsumera (den nödvändiga produktionen) och en del som den härskande klassen tillägnade sig (det sociala överskottet). I den kapitalistiska fabriken sker detsamma, även om det döljs av varuför-hållandets sken, vilket tycks styra kapitalistens och arbetarens ”fria köp och försäljning” av arbetskraften.

När arbetaren börjar arbeta i fabriken, vid arbetsdagens (eller arbetsveckans) början, tillför han råvarorna som han bearbetar ett värde. Efter ett visst antal timmar (eller arbetsdagar), har han reproducerat ett värde som exakt motsvarar hans daglön (eller veckolön). Om han slutade arbeta i samma ögonblick, fick kapitalisten inte ett öre i mervärde. Men på de villkoren skulle kapitalisten uppenbarligen inte ha något intresse av att köpa denna arbetskraft. Liksom medeltidens ockrare eller köpman ”köper han för att sälja”. Han köper arbetskraften för att få ut mer av den än han gav för den. Detta ”tillskott”, denna ”extra tilldelning”, det är hans mervärde, hans profit. Om arbetaren producerar motsvarigheten till sin lön på 4 timmar, får han alltså arbeta 6, 7, 8 eller 9 timmar och inte 4. Under dessa" 2, 3, 4 eller 5 ”extra” timmar producerar han mervärde åt kapitalisten, för vilket han inte får något i gengäld.

Mervärdets ursprung är alltså merarbete, obetalt arbete, som kapitalisten tillägnar sig. ”Men det är ju stöld”, ropar någon. Svaret måste bli: ”ja och nej”. Ja, ur arbetarens synvinkel; nej, ur kapitalistens och ”marknadslagarnas” synvinkel. På marknaden köpte kapitalisten faktiskt inte ”det värde som arbetaren hade producerat eller skulle producera”. Han köpte inte hans ”arbete”, dvs arbetet som arbetaren skulle utföra (om han gjort det, då skulle han verkligen gjort sig skyldig till ren och skär stöld, eftersom han kanske betalade 1 000 kronor för det som var värt 2 000 kronor). Han köpte arbetarens arbetskraft.

Denna arbetskraft har ett eget värde, liksom alla andra varor har sitt värde. Arbetskraftens värde bestäms av den mängd arbete som krävs för att reproducera den, dvs av värdet av arbetarens och hans hushålls existensmedel. Mervärdets ursprung ligger i att det uppkommer att gap mellan det av arbetaren producerade värdet och värdet av de för hans uppehälle nödvändiga varorna. Detta gap beror på arbetets ökade produktivitet. Och kapitalisten kan tillägna sig vinsten av den ökade arbetsproduktiviteten, eftersom arbetskraften blivit en vara, eftersom arbetaren hamnat i en sådan situation att han inte längre kan producera sitt eget livsuppehälle.

7. Förutsättningarna för den moderna kapitalismens uppkomst

Den moderna kapitalismen är en produkt av tre ekonomiska och sociala omvälvningar:

a) Producenterna skiljs från sina produktions- och existensmedel. Detta genomförs inom jordbruket huvudsakligen genom att småbönderna drivs bort från storgodsens jord som förvandlas till betesmark; inom hantverket genom att det medeltida skråväsendet bryts ned; genom hemindustrins utveckling; genom den privata tillägnelsen av jungfruliga jordreserver, osv.

b) Uppkomsten av en samhällsklass som monopoliserar produktionsmedel: den moderna borgarklassen. Denna klass' uppkomst förutsätter till att börja med en ackumulation av kapital i form av pengar, sedan en förändring av produktionsmedlen som gör dem så dyra att bara ägare av ansenliga penningkapital kan skaffa sig dem. 1700-talets industriella revolution, som ställer produktionen på maskinernas grundval, förverkligar slutgiltigt denna omvandling.

c) Arbetskraften förvandlas till vara. Denna förvandling är ett resultat av uppkomsten av en klass som inte äger något annat än sin arbetskraft, och som, för att kunna överleva, är tvungen att sälja denna arbetskraft till produktionsmedlens ägare.

”Fattiga och eländiga människor, av vilka många har plikten och bördan att försörja kvinnor och mängder av barn, och som inte äger något annat än det de kan tjäna med sina händers arbete.” En utmärkt beskrivning av det moderna proletariatet, hämtad från en petitionsskrivelse från slutet av 1500-talet i Leyde (Nederländerna).

Eftersom denna proletära massa inte har någon valfrihet —förutom valet mellan att sälja sin arbetskraft och permanent svält —så tvingas de att sälja arbetskraften till ett pris, som bestäms av de normala kapitalistiska villkoren på ”arbetskraften”, dvs det socialt erkända livsminimum. Proletariatet är den klass som pga detta ekonomiska tvång, mer eller mindre kontinuerligt tvingas sälja sin arbetskraft.


LÄS VIDARE...


Dobb, M: Studier i kapitalismens utveckling, Sthlm 1973, Raben & Sjögren

Introduktion till kapitalet, Gbg 1976, Förlaget Barrikaden

Luxemburg, R: What is Economics?, New York 1970, Pathfinder Press

Mandel, E: Marxist Economic Theory, London 1962, Merlin Press

Mandel, E: Inledning till marxismens ekonomiska teori, Kristianstad 1968, Cavefors

Mandel, E: Senkapitalismen, Kristianstad 1974, R. Coeckelbergs Partisanförlag

Marx, K: Lön, pris och profit, Sthlm 1971, Arbetarkultur

Sweezy, P: Teorin för den kapitalistiska utvecklingen, Sthlm 1973, Raben & Sjögren


Nato nekar vapenhjälp

...hjältarna i luften vill ha kontroll

Den libyske utrikesministern i Gaddafis regering, Musa Kusa, har hoppat av. Det betyder att Gaddafis "dagar är räknade", sa den tidigare avhoppade libyske migrationsministern Ali Errishi till tv-kanalen France 24. Det kan vara så att det inre sönderfallet i diktaturen tilltar med ökad isolering. Själv hoppas jag naturligtvis att det ska bli ett snabbt slut på Gaddafis bisarra kungadöme.

Som jag ser det kräver det att de militärt underlägsna rebellerna får vapenhjälp; stridsvagnar, raketer och artilleri så att de kan möta Gaddafis elitförband av milissoldater som är tungt beväpnade. Något sådant vägrar Nato-chefen Anders Fogh Rasmussen som idag besökte Fredrik Reinfeldt. Inga vapen till rebellerna, sa han.

Nato verkar vilja behålla hjälterollen i luften istället för att hjälpa det upproriska folket på marken så att det kan befria sig självt. Är det så västmakterna tänker sig att få till en kombination av "humanism" och kontroll?

Ett snabbt avgörande verkar inte ligga i deras intresse. Å ena sidan vill de ha ryggen fri och inte anklagas för att ha tittat på när Gaddafi slaktar, å andra sidan vill de gärna att revolutionen ska malas ner och att de själva ska få in en fot.


SvD DN DN2 DN3 DN4 AB AB2 VG VG2 GP GP2 Exp HD Svt Intressant Bloggar om libyen, samhälle, politik, Bloggat: Svensson,


AB: Åsa Linderborg: Selektiv kamp för demokrati

Håkan Juholt går till höger

..."vänstersvängen" rent önsketänkande

När hurra-ropen från kongressen lagt sig, de vackra orden tonat ut och Håkan Juholt nu utsett ny ekonomiskpolitisk talesman för socialdemokraterna så torde allt tal om "vänstersväng" vara förpassat till avdelningen önsketänkande.

Den ekonomiskpolitiske talesmannen Tommy Waidelich tycker Anders Borg är värd beröm, har Kjell-Olof Feldt som sin förebild och använder naturligtvis både rot- och rutavdrag själv.

Folkpartiets ekomiske talesman Carl B Hamilton, som arbetat tillsammans med Waidelich när de två var ordförande respektive vice ordförande i EU-nämnden, skriver i en kommentar: ”Det är lugnande och bra att S valt en stabil och engagerad EU- och EMU-anhängare som ekonomisk-politisk talesperson.”

Nog kan borgerligheten sova lugnt på nätterna. Socialdemokraterna under den nya ordföranden Håkan Juholt lär inte rubba några cirklar. Juholt lovar nu mer jobb, men inte höjda skatter. Han är som ett litet eko av den borgerliga Alliansen. Hur mycket jobb har vi fått av den ökända "arbetslinjen"?

Men säga vad man vill, de tar hand om varandra i varje fall i det socialdemokratiska byråkratskiktet. Partiet garanterar Mona Sahlin minst 140 000 kr i månaden i fallskärm. Det lär inte bli samma vidlyftiga lyft i årets avtalsrörelse. Anders Borg slår mot kommunlönerna.




SvD: Göran Greider: Historiens kortaste vänstervåg

onsdag 30 mars 2011

På väg mot stupet

...fel spår för Saab

Saab står stilla igen. Man har inte betalt underleverantörer, sägs det. Spelet är förödande, skrivs det. Antonov vill äga Saab. Varför har den gamle chefen Jan Åke Jonsson sagt upp sig och gjort sorti? Och Saab-chefen Victor Muller tycker inte om att betala räkningar.

Robert Collin läser en bok om Victor Muller i AB.se: "Muller kommer visserligen från en välbärgad familj, men hans vänner har betydligt mer pengar och det är de som ska finansiera den sociale supertalangen Victors framtida affärer.

Varje gång Muller behöver pengar står någon av hans vänner redo att öppna plånboken. På så sätt bygger han upp sportbilstillverkaren Spyker, som aldrig någon enda dag gått med vinst, men med mångmiljonförluster varje år, tillsammans motsvarande drygt en miljard kronor på sju år.

När Spyker börjar köra sportbilsracing i Le Mans som är högsta divisionen, finns villiga finansiärer. Men trots alla miljoner euro blir det fiasko. När han gör den ännu vildare satsningen på Formel 1 behövs ytterligare flera hundra miljoner kronor på ett par år. Och när pengarna ändå inte räcker tar Muller medel ur sportbilstillverkarens kassa för att finansiera sina Formelbilar. Men det blir fiasko igen.

I Holland har det skrivits flera böcker om fenomenet Muller och oräkneliga tidningsartiklar. Mannen har ifrågasatts otaliga gånger, men hans charm lockar alltid till sig nya penningstarka bilentusiaster. Alla har facit, men ingen har lärt sig.

När GM skulle lägga ner Saab var det enligt Jens B Nordström inte Victor Muller utan hans senast nyvunne vän bankiren Vladimir Antonov som var köpsugen. Muller hade enligt Nordström inte haft en tanke på Saab, även om han senare gärna berättat om sin livslånga förälskelse i den udda svenska bilen med tvåtaktsmotor..."


En sak är säker. Det som händer är illavarslande och stärker mig i min uppfattning att den här konstruktionen av Saab är ett högriskprojekt. Dessa skojare och äventyrare gräver Saabs grav. Bensinbilsspåret är också en återvändsgränd, med eller utan statligt stöd.

Som jag sagt flera gånger tidigare, framtiden ligger i ett förstatligande under de anställdas kontroll för att ställa om produktionen mot förnyelsebar energi, kollektivtrafik och klimatanpassade transporter.

Det händer i Malmö

Slutkört?

Debattören och Volvoarbetaren Lars Henriksson presenterar sin bok om bilindustrin, klimatet och omställningen av samhället.

Smakprov från boken.

Lördag 9 april kl 14 på Röda huset



Tältprojektet på Lindängen

Region Skåne lägger ner vårdcentralen, men vi öppnar en ny i protest


Ge rebellerna vapen!

...för att kunna störta den totalitära diktaturen!

Det går verkligen fram och tillbaka i striderna i Libyen. Just nu är Gaddafis styrkor på offensiven igen. Det är förvånansvärt att rebellerna, som är så illa rustade militärt, har ändå kunnat hävda sig på bra som de gjort mot diktaturens milis som använder raketer, artilleri och stridsvagnar.

Att oppositionen klarat sig så pass beror naturligtvis på det stora stödet bland befolkningen som är trött på den totalitära diktaturens förtryck. Det gäller över hela landet, men Gaddafi har, med hjälp av sin militära överlägsenhet, lyckats tysta oppositionen, åtminstone tillfälligt, i stora delar av västra Libyen.

Det säger sig självt att en seger för den demokratiska rörelsen är beroende av att man får leveranser av vapen och militär utrustning för att kunna slåss på mer lika villkor mot Gaddafis mördare. Om inte det sker kommer upproret att kväsas och sluta i massakrer och fortsatt förtryck i Libyen.

Gästbloggare: Flitiga Lisa


Bloggar om libyen, samhälle, politik,


När blir det flygförbud över Gaza?

Dagens kortis: När inrättas flygförbuds-zonen över Gaza

Israelisk flygattack mot Rafah, läser jag idag. En palestinier dödades och en annan sårades. Det river naturligtvis upp tidigare sår som ännu inte läkt. Det är nu bara tre år sen Israel angrepp Gaza i full skala från både luften och land och dödade över 1 400 människor, varav nästan alla var civila. Inte är det heller länge sen Israel stoppade hjälp via havet till Gaza och dödade flera hjälparbetare i ett hänsynslöst överfall.

När kommer flygförbudet över Gaza?

SvD SvD2 DN DN2 DN3 AB AB2 GP VG Exp HD Intressant Bloggar om mellanöstern, samhälle, politik,

Ingen ände på kärnkraftseländet

...radioaktiviteten bara ökar

Det verkar inte vara någon ände på kärnkraftskatastrofen i Japan. I lördags var nivån av radioaktivt jod i havet utanför Fukushima 1 250 gånger den tillåtna. Nu meddelas att nivån har stigit till 3 355 gånger mer än den tillåtna.

Det förefaller inte heller som om de vidtagna åtgärderna har den effekt man önskar. Nu uppges det att myndigheterna överväger att klä in de havererade reaktorbyggnaderna i något slags tyg för att dämpa den radioaktiva strålningen. Vad det är för ett märkligt tyg uppges inte. Japans regering förklarar sig dock hålla högsta beredskap.

Dagligen fortsätter denna uppvisning i riskerna med kärnkraften. Det borde naturligtvis föranleda världen att stoppa kärnkraftsvansinnet.

tisdag 29 mars 2011

Lyxig lördagssupé

...man lever så länge man har en lever

Nu var det ett tag sen Röda Malmö presterade något recept på ätbart, men är här tillbaka med ett gott och lyxigt, enkelt och billigt alternativ som till och med kan ätas vid festliga tillfällen. Den här gången handlar det om stekt kycklinglever som är ett synnerligen mört och frestande kött.

Dessutom är det väldigt näringsrikt med över 27 procent biologiskt högvärdigt protein, mycket järn och andra mineraler samt flera viktiga vitaminer. Det kan också kallas miljömat eftersom det här är ett utmärkt sätt att bidra till användning av hela djurkropparna och minskningen av slöseriet.

Tillika är det billigt. Jag betalade bara drygt 20 kronor för en förpackning och den räckte till ytterligare en måltid, alltså en tia per portion. Av resterna blev det dessutom en tredje portion, så portionspriset var egentligen ännu lägre.

Hur tillagade jag det hela? Mycket enkelt. Fräste levern i smör i en panna några minuter. Den blir färdig snabbt. Hällde så på creme fraiche (undrar om jag inte också lade i lite blåmögelost?). Kryddade med örtsalt, cayennepeppar, curry och gurkmeja.

Så åt jag det hela med kokt broccoli och coleslaw och drack rödvin till. Blev snabbt mätt och belåten, av sådan näringstät mat behöver man inga stora mängder. Liten efterrätt blev det dock med några bitar mörk choklad (86%) och lite gammaldags vaniljglass med mycket vispgrädde.

Vapen till rebellerna

...strid tills Gaddafi faller

Sverige ska inte närma sig Nato utan värna om sin alliansfrihet. Men för min del är det ok att delta i FN-koalitionens upprätthållande av flygförbudszonen i Libyen för att skydda civila. Allt som kan förstöra den totalitära diktaturens krigsmaskin och hjälpa rebellerna till seger är bra.

Det är ok att skicka svenska stridsplan om de kan vara till hjälp. Det är i varje fall mycket svårt att motsätta sig flygförbudszonen, det fanns inget som helst alternativ om man ville undvika en massaker och revoltens krossande. Och är man för en flygförbudszon då kan man inte vara emot svenskt deltagande.

Men det innebär inte att allt som FN-koalitionen gör är korrekt. Ska vapenembargot mot Libyen tolkas som så att inte heller oppositionen ska få vapen då är det helt åt helvete. Inga vapen till Gaddafi-diktaturen, så klart, men om det ska bli nån seger på marken måste rebellerna få vapen så att de kan slåss på lika villkor.

Annars finns risken att Libyen delas och att västmakterna accepterar en sådan delning för att skjuta revolutionen i sank. Härska genom att söndra är en urgammal taktik från makten sida. USA och dess allierade har heller inga intressen av att demokratiupproret ska sprida sig. De kramar fortfarande sina egna diktaturer i länder som Saudiarabien och Bahrain och de håller ockupations- och apartheidstaten Israel bak ryggen.

Samtidigt manövrerar de för att hitta nya allierade i de arabländer där massornas resning tvingat bort de tidigare plågoandarna och för att ta loven av den demokratiska rörelsen och hindra den att "gå för långt".

Ett störtande av Gaddafi-diktaturen i Libyen är det bästa alternativet. Inte för att det löser alla problem eller leder till ett himmelrike, men för att det kan skapa friare förhållanden för arbetarklass och fattigfolk att organisera sig för sina intressen.

Än är inte utgången avgjord. Gaddafi har visat sig segare än man trodde, men det är inget skäl för förhandlingar eller vapenvila. Nu finns ingen återvändo, nu är det strid tills diktaturen faller som gäller. Det må ta längre tid än vi trodde från början, men inriktningen på seger står fast. Allt viktigare blir kravet på vapenleveranser till rebellerna.

Gästbloggare: Flitiga Lisa





Dags att säga stopp nu

....stoppa kärnkraftsvansinnet

Här en artikel av Maria Sundvall, hämtad från veckotidningen Internationalen:

I radion säger en forskare att det innebär en större hälsorisk med soffsittande än med kärnkraft. De 64 procent som i senaste opinionsundersökningen är emot utbyggnad av kärnkraften har nog reagerat på bilderna från Fukushima – och på nyheterna om patetiska försök att spruta vatten på sjudande reaktorhärdar och om radioaktivt jod i Tokyos vatten – med en sundare riskbedömning än denne forskare. Kärnkraften måste stoppas, därför att den skapar risker i alla led, risker som sprider död över rum och tid och som inte går att kontrollera.

Att det finns tekniska förutsättningar för att avveckla kärnkraften står klart. Tyskland har redan stängt av sju kärnkraftverk efter olyckan. I internationell skala byggs de alternativa energikällorna ut kraftigt. Energieffektivisering skulle på kort sikt minska energislöseriet i Sverige.

Men finns det politiska förutsättningar för att stoppa kärnkraften? Ja, för i dagarna 31 år sedan röstade en majoritet för att göra just det. Tyvärr röstade många av dem för den linje socialdemokraterna trumfade igenom, och som innebar en kraftig utbyggnad ”först”. Att det var lurendrejeri befarade många då, och det har visat sig övertydligt senare. Året 2010 då kärnkraften skulle ha varit avvecklad firade riksdagen med att tillåta nybyggnation av kärnkraftverk i Sverige.

På många sätt är det svårare att bygga en stark opinion mot kärnkraften idag. Resultatet av gamla svek är sällan revolt, utan demoralisering och uppgivenhet. Tilltron till samhälleliga rörelser har minskat i takt med ökad individualism och uppsplittring av samhället. Klimathotet har med rätta ökat misstron mot fossila bränslen, och fått kärnkraften att framstå som det mindre onda.

Media och makthavare har bidragit till bilden av kärnkraftens ofarlighet och oundviklighet. Å andra sidan är den vardagliga miljömedvetenheten – från klimatfrågor till källsortering och matens innehåll – starkare än för 30 år sedan. Det finns en ökad insikt inte bara om kontinentalplattornas utan också om samhällenas ostadighet. I den globaliserade världen är det svårare att lugna allmänheten genom att ge intrycket av ett friktionsfritt hanterande av katastrofen. I Wikileaks-eran litar vi mindre på myndigheter överhuvudtaget.

I Sverige har det bara den senaste tiden kommit fram flera nyheter som spär på denna misstro: beskrivningen av incidenten i Forsmark 2006, den havererade övningen som gjordes häromsistens och som i övningsscenariot ledde till härdsmälta (!), uppgifterna om att det saknas kompetenta tekniker som kan garantera säkerheten även under kommande generationer. Samhällsservicens förfall har också ökat misstron. Ett samhälle som inte kan få tågen att gå – hur ska det kunna garantera säkert slutförvar i 100 000 år? Ett samhälle, där rutiner och erfarenheter hela tiden försvinner i ständiga omorganiseringar – hur ska det kunna lova att exakt samma säkra rutiner ska behållas under en tidsperiod som är lika lång som den som gått sedan neanderthalarna gick omkring på jorden? Det är nog få som tror på det idag.

Och vem blir längre förvånad över beskedet att Tepco, företaget som driver de japanska kärnkraftverken, och där bland andra sjunde AP-fonden, Swedbank och SPP har intressen, har fuskat med säkerheten? Privatiseringar och utförsäljning av offentliga företag och verksamheter har vant även oss vid larmrapporter om fusk och bedrägeri. Det är illa nog när det gäller blodprov som fuskats bort men det är ett dödligt hot när det gäller kärnkraft. Denna ökade benägenhet till misstro måste åter omvandlas till en aktiv rörelse.

Vi – socialister, miljövänner, fackligt anslutna, ungdomsorganisationer, kvinnoföreningar, pensionärsklubbar – måste åter ta steg tillsammans för att stoppa kärnkrafts-vansinnet. Just nu tas spridda initiativ. Ett par demonstrationer har redan hållits. En namninsamling kräver bland annat att riksdagsbeslutet om att tillåta nybyggnation rivs upp, att de befintliga reaktorerna avvecklas och att kommunal vetorätt mot uranprospektering införs.

En viktig omedelbar fråga är att stoppa förslaget om slutförvar av avfallet i Forsmark. Det går inte att sätta någon tilltro till det privata bolaget SKB:s egna beräkningar av riskerna. Det går inte heller att förena privat vinstintresse och företagshemligheter med den totala insyn och demokrati som är nödvändig för att hantera kärnkraftssamhällets arv till kommande generationer. På samma sätt som det inte går att förena den energiomställning som blir nödvändig för att föra världen ut ur kärnkrafts- och fossilberoende med den globala kapitalismens rovdrift på människor, natur och samhällen.


Libyen i våra hjärtan

...segern för rebellerna är nära

Det är naturligtvis inte med odelad glädje man ser att Nato-länder, som nyss umgicks vänskapligt med Gaddafi och som nyss stödde de störtade diktatorerna i Egypten och Tunisien samt fortfarande stöder diktaturerna i bland annat Saudiarabien och Bahrain - att dessa länders flygvapen nu gör en insats för att hjälpa rebellerna och civilbefolkningen i Libyen.

Men det fanns inget alternativ. Utan FN-insatsen hade Gaddafi ställt till med en massaker och krossat demokratiupproret. Det hade varit en tragedi och fått negativa återverkningar på den pågående revolten i arabvärlden.

En seger för rebellerna i Libyen kommer inte att skapa något idealtillstånd, men landet kommer att lämna den totalitära diktaturen bakom sig och förhoppningsvis öppna för betydligt bättre möjligheter för arbetarklass och fattiga att organisera sig självständigt i fackföreningar, sociala rörelser och politiska partier.

Sverige har fått frågan om deltagande i flygförbudszonen i Libyen. Nu är det dags att bekänna färg, Bildt. Sverige kan bidra till befrielsen av Libyen, en befrielse som nu närmar sig, men än återstår hårda strider och stöd utifrån för att hejda Gaddafis mördande krigsmaskin är nödvändigt för att minimera de mänskliga offren.


Bloggar om libyen, samhälle, politik,

måndag 28 mars 2011

Vem är bedragaren?

...särbon har redan sonat sitt brott


Håkan Juholts flickvän dömd för bedrägeri, kan vi läsa idag. Det är Åsa Lindgren, nyvalde S-partiledaren Håkan Juholts särbo, som har svindlat sin tidigare arbetsgivare Fritidsresor på drygt 45 000 kr.

Det är Dagens Industri som på nätet redovisar uppgifterna. DI skriver att Åsa Lindgren inte har några kommentarer utan hänvisar till Håkan Juholt! Låter lite konstigt i mina öron. Varför ska han svara för detta? Är han inblandad?

Till Expressen säger hon:

- Jag är dömd för detta. Jag har sonat mitt brott och det är bara en sak för mig. De vinklar som varit i media ser jag som ett angrepp på Håkan.

Det låter bättre. Ingenting har framkommit som tyder på att Håkan Juholt är medansvarig eller känt till bedrägerierna under tiden de begicks. Och särbon har avtjänat sitt straff. Saken borde vara utagerad.

Bättre att koncentrera sig på politiken. Själv lyssnar jag hellre på sådana ordvändningar som Juholt hade på kongressen än på Mona Sahlins retorik, men ändå är jag mycket kritisk till den nye partiledaren. Kanske har vi att göra med ett politiskt bedrägeri? Kan Håkan Juholt leva upp till alla förväntningar och vackra ord?

Nedan några tips på inlägg i anslutning till partikongressen:

Kjell Pettersson skriver i veckotidningen Internationalen om Käbbel och intrigerande - men var är politiken?

Kjell Östbergs inlägg "Ny ledare för Socialdemokraterna - men var finns programmet, visionerna, omstarten?" finns på Röda Malmö här.

Senaste inlägg på Röda Malmö om socialdemokraterna:









Bloggat: Svensson,

Skjutningar och rasism

...håll Sd jävligt kort

Den misstänkte serieskytten i Malmö får stanna ytterligare minst två veckor i sin häktescell. Den 39-årige Peter Mangs är misstänkt för tre mord och tio mordförsök. Utredningen är inte klar, kanske handlar det om fler fall.


Så kan det alltså förhålla sig så att det är en rasistisk svensk skytt som legat bakom en stor del av de skjutningar som varit i Malmö de senaste åren. Och det som skett har hänt mot bakgrund av en hätsk och islamofobisk propaganda från Sverigedemokraterna.


Idag har vi också fått bekräftat att ju hårdare de etablerade partiernas politik blir desto mer ökar stödet för Sd. Detta gäller alldeles speciellt om socialdemokraterna. Allt enligt en studie vid Göteborgs universitet.


Gästbloggare: Flitiga Lisa


Ungar och barn

...de utsatta barnen och ungdomarna

Historien med den stackars oförsiktige pojken som råkade falla ner i ett björnide och blev riven och biten har fått en olycklig fortsättning. Han hade tur som överlevde, björnar som störs i sitt ide är inte att leka med. Naturligtvis ska inte björnen avlivas, den reagerade bara sunt efter sina instinkter. Björnanfall är extremt ovanligt.


Nu visar det sig att björnhonan, för det rörde sig om en sådan, blev rädd och försvann in i skogen. I idet finns björnungar kvar som nu riskerar att dö om inte honan kommer tillbaka. Enligt en expert klarar sig ungarna bara fem-sex dagar utan mammans mjölk. Djurpark säger sig dock vara redo att hjälpa. Länsstyrelsen vill inte i dagsläget.


Visst känner jag för både björnungar och andra djurs ungar som råkar illa ut, men mest upprörs jag när människobarn far illa. På två månader rasade trettonåriga Maja 16 kilo i vikt. Anhöriga vädjade om att hon skulle tvångsvårdas men fick nej. Maja vägde två kilo för mycket. Tre dagar senare hoppade Maja från ett fönster och blev förlamad från midjan och neråt. Saras vädjan om tvångsvård var förgäves.


Bara ett enstaka, olyckligt fall som råkade gå snett? Jag tror inte det. Vården av unga och hjälpen till barn och ungdomar som mår dåligt är eftersatt. Det gäller inte minst missbrukar-vården, men även annan vård och adekvata åtgärder sätt ofta inte in i rätt tid. Långa väntetider för vård. Många tragiska händelser hade kunnat undvikas om rätt hjälp kommit så snart som möjligt. Våra barn och ungdomar är det dyrbaraste vi har - så varför prioritera sänkta skatter och lyxkonsumtion för välbeställda vuxna?

Gästbloggare: Flitiga Lisa




Bloggat: Svensson,

Arabiska revolutionen rullar på

...doktrinär vänster får tänka om

De arabiska revolutionerna rullar vidare utan att tappa i kraft. I Jemen utlovar de styrande reformer för att gjuta olja på vågorna. De oppositionella verkar dock inte imponerade.


Är Syrien nästa? frågar AB.se. Fram till för några dagar sedan var det lugnt i Syrien. Inga slagord. Inga gatuprotester. Det var innan rädslan släppte. Nu hänger ännu en diktator löst. Men demonstranter dödas av krypskyttar. Även här tillämpas, liksom tidigare i bland annat Egypten, taktiken med både piska och morot. Presidenten lockar med att den långvariga undantagstillståndet kanske kan hävas.

I Libyen rycker rebellerna fram mot Tripoli och den totalitäre diktatorn Gaddafis dagar vid makten är räknade. Rebellerna uppger nu att de tagit Gaddafis hemstad. Men vad händer när protesterna når den USA-stödda religiösa diktaturen i Saudiarabien? Och när ska det inrättas en flygförbudszon över Gaza?


De arabiska revolutionerna och särskilt upproret i Libyen framkallar mycket diskussion inom vänstern och splittring inom den doktrinära delen av vänstern. Bevare oss för en doktrinär vänster, skriver Göran Gustavsson på Newsmill. Han lämnar nu Kommunistiska Partiet i opposition mot den politik som partiet för. Jag måste säga att jag delar hans kritik.


Ett annat inlägg som jag vill rekommendera är Göte Kildéns Libyen - en revolution i våra hjärtan.


SvD SvD2 DN DN2 DN3 DN4 DN5 GP GP2 VG HD HD2 D Svt Intressant


Bloggar om libyen, mellanöstern, samhälle, politik,


Bloggat: Jinge, Svensson, Kildén & Åsman,

söndag 27 mars 2011

Gaddafi pressas tillbaka

...revolutionen stärker sina krafter

Luftangreppen trycker tillbaka Gaddafis styrkor. I går återtog rebellerna två viktiga städer. Nu avancerar de västerut. I befriade städer andas människor ut, men sörjer de som dödats av den totalitära regimen. Rebellerna har intagit den strategiskt viktiga oljestaden Ajdabiya och Brega. Franskt flyg stoppade Gaddafi-styrkors attack mot Misrata. En av Gaddafis söner, Khamis Gaddafi, dödades vid ett flyganfall tidigare i veckan. Han var befälhavare med uppgift att rekrytera legosoldater.


De libyska rebellerna avancerar västerut. Fortsätter det så här kommer kriget inte att bli långvarigt. I takt med att Gaddafis mördande krigsmaskin demoleras kommer allt fler människor att vända sig emot diktaturen.


Jag har inget emot att svenska stridsplan deltar om det behövs. Man kan inte vara för flygförbudszonen och sen tycka att andra ska fixa detta. Det innebär inte att vi behöver närma oss Nato, insatsen i Libyen handlar om att stoppa massakrer på civilbefolkningen.


Något som Johanne Hildebrandt i AB naturligtvis inte kan begripa, för henne handlar allt som USA och dess allierade gör om att införa "demokrati", även de brutala krigen i Irak och Afghanistan där västvärlden stöttar förtryck och korruption.


I Libyen är det annorlunda, FN-koalitionens ingripande skedde på direkt vädjan från ett folk och ett uppror som höll på att krossas av den totalitära diktaturens mördare. Men märk väl, den libyska oppositionen vill inte ha in några amerikanska eller andra västimperialistiska trupper i sitt land.


Den libyska revolutionens framgångar kan inte annat än inspirera människorna till uppror även i alla de diktaturer i Nordafrika och Mellanöstern som idag stöds av USA och andra västländer.


GP HD DN DN2 DN3 Intressant


VG: Gaddafi placerar ut falska lik


Bloggar om libyen, gaddafi, samhälle, politik,


Bloggat: Kildén & Åsman, Svensson, Svensson2, Svensson3,

Retro-Håkan och de vackra orden

...det är kört med sosseriet

Ett parti, som gjort sitt sämsta val på hundra år efter att de trettio senaste åren ökat klyftorna och orättvisorna i samhället, ett sådant parti kan bara försöka komma igen genom att ge sken av att "allt ska bli som förr igen".


Ingen kan vara bättre ägnad åt denna uppgift än den nye partiledaren "Retro-Håkan". Han säger i dunkla ordalag det som många inom och utanför partiet vill höra och han säger inte för mycket heller. Klok man.


Vem kan annat än hålla med honom när han talar om barnfattigdomen. Visst är den en skam. Det var den också under de socialdemokratiska regeringar som ökade den upp till dagens nivåer. År 2006, när Göran Persson fick gå, levde över tvåhundratusen svenska barn i relativ fattigdom.


Socialdemokrater, åtminstone en del, är nu vad de måste vara, nämligen självkritiska. Men ord är ord och vi har hört alldeles för mycket munväder för att kunna ta dem för gott. Orden är till för inre moralisk upprustning och för att väcka hopp hos de som ännu går att väcka något sådant hos.


Själv har jag aldrig haft något hopp om socialdemokraterna. Redan på den tiden, på 70-talet, när Olof Palme stod i spetsen och man genomförde som mest reformer, var jag färdig med socialdemokratin.


Mycket riktigt visade det sig också att de inte ens var i stånd att försvara sitt eget välfärdsbygge utan började redan under 80-talet anpassa sig högerut. De sossar som vill slåss för ett jämlikt och demokratiskt socialistiskt samhälle ger jag rådet att lämna partiet och söka sig vänsterut. Det är kört med sosseriet.


SvD SvD2 DN DN2 DN3 AB AB2 HD Exp Intressant


Senaste inlägg om socialdemokraterna på Röda Malmö: Kan socialdemokrati funka...




lördag 26 mars 2011

Arbetarstaden Malmö

Södra Förstaden och Lugnet

När industrialiseringen drog igång och befolkningen växte i mitten av 1800-talet expanderade Malmö söderut över den Gamla stadens gränser. Bebyggelsen uppstod längs den uråldriga medeltida södra infartsvägen som senare skulle få namnet Södra Förstadsgatan. Här följer vi den från Davidshallsbron vid kanalen upp till Triangeln. Till höger om gatan har vi området Davidshall och till vänster Lugnet, som blev Malmös första arbetarområde.

En gång i tiden kallade man detta för Södra Förstaden, idag ligger det mitt i smeten.

På vägen upp mot Triangeln passerar vi Victoriateatern som byggdes 1912, möjligen den första byggnad i landet helt avsedd som biograf. Var rivningshotad i mitten av 70-talet, men räddades efter en strid mellan kommunen och den alternativa kulturrörelsen.

Vid Triangeln strålade i gamla tider vägarna samman från så olika håll som Trelleborg och Ystad i söder, Limhamn i väster och Värnhem i öster. Hit kom bönder från Söderslätt med sina varor, hantverkare och köpmän från kontinenten och hit kom också många av de lantarbetare som blivit överflödiga och som nu kom att utgöra grunden för Malmös arbetarklass.

Idag domineras Triangeln helt av Hilton-skrapan vars tillkomst föregicks en av stor politisk strid i stan. Stora demonstrationer förekom.

Nuvarande Davidshallstorg. Här låg på 1840-talet Kockums mekaniska verkstad. Först på 1910-talet koncentrerades verksamheten till hamnområdet. Hit kom de fattiga lantarbetarna från Söderslätt eller övriga Skåne och fick jobb här eller hos någon hantverkare på Lugnet.

Från Davidshall leder Storgatan, över Södra Förstadsgatan, till Lugnet. Frans Henric Kockum köpte upp området för bebyggelse och här kom också många av hans fabriksarbetare att bo när området växte fram på 1860- och 70-talen.

Lugnets ytterområden fick högre flerfamiljshus medan mittenområdet till att börja med enbart bestod av envåningshus. Jag förmodar att det var hus av samma typ som man kunde träffa på bland underklassen på Gamla Väster och i Carolistaden i den Gamla staden. De sanitära förhållanden var vidriga och rödsoten härjade.

Längre ner ger jag några länkar till den som vill veta mer om det gamla Lugnet.

Davidshall dominerades vid den är tiden av Kockums verkstäder. I slutet av 1890-talet byggdes en rad exklusiva bostadshus längs Regementsgatans södra sida mot kanalen.

Lägenheterna är typiska för borgerskapets boende kring förra sekelskiftet med herrum, sal, sovrum, pigkammare och serveringsgång.

Men nu är vi tillbaka på Storgatan inne i en liten rest av det som var Lugnet. Det gamla Lugnet utraderades under 70-talets rivningsraseri. Till vänster ser vi Bullen, populärt tillhåll för vänstern på 70-talet. Inget vet hur många öl som har hivats här. De första lär i varje fall ha druckits här 1897.

Här, på Stenhuggaregatan, hittade jag också en liten rest av Lugnet...

Vänder mig om och ser ner längs hela Storgatan, längst ner i änden reser sig Sankt Petri läroverk.

Det här cykelstråket var en gång i tiden Kaptensgatan som avgränsade Lugnet-området mot öster. Den dåtida bebyggelsen är borta...

...men det är inte den gamla saluhallen som byggdes 1904-07.

På den tiden tyckte man att en sådan här medeltidsromantisk fasad passade utmärkt till saluhallar. Salomon Sörensen hette arkitekten.

Jag går över Föreningsgatan (som avgränsar Lugnet i söder) och gör en avstickare in på Norra Skolgatan. Den gula byggnaden heter idag Ungdomens hus, men byggdes 1893 som landets första Folkets hus av den unga malmöitiska arbetarrörelsen. Här hade också tidningen Arbetet lokaler under Axel Danielssons tid.

Ännu en avstickare till en tvärgatan på andra sidan Föreningsgatan. Adressen är Mjölnaregatan 1-5. Husen ingick ursprungligen i Malmös första bostadsförening och uppfördes av Malmö arbetarförening byggnads AB.

Husen sägs vara mycket välbevarade. Utanför står en rad med ekar, ovanligt inslag i svensk stadsmiljö.

Nu är vi tillbaka i gamla Lugnet igen, närmare bestämt Brogatan, en av de få ursprungliga gator som finns kvar.

Brogatan - till vänster en del av husraden som vätter ut mot Södra Förstadsgatan. Det var i huvudsak det stråket som skonades vid rivningarna.

Lugnet idag, kvarteret Mården

Vy idag från den nyskapade gatan Lugna gatan, gated community, fjärran från den stämning som rådde...

Några lästips:
Wikipedia om Lugnet
Historia om Lugnet från HSB
Sydsvenskan om Lugnet: Mjölkaffärerna låg tätt
Lugnet - en stadsdel i Malmö
Liten filmsnutt från Lugnet 1967


Läs mera på Röda Malmö Arkitektur i Malmö eller Bostadsmiljöer i Malmö

Vem sa att det inte är vår?

....nu måste även jag kapitulera

På Gamla kyrkogården vid Gustav Adolfs torg idag fick jag erkänna att våren är här

Det gick inte längre att förneka att det är vår i luften...

Även tillståndet på marken talade samma språk

Utsikten bort mot Fersens bro och där bakom Casinot i Kungsparken ger också intryck av tidig och luftig vår

SvD Intressant Bloggar om vår, foto, bilder, fotografi, årstider, väder, malmö, blommor, gamla kyrkogården,

Kan socialdemokrati funka...

...utan att utmana kapitalismen?


Det är en sargad socialdemokrati som nu samlats till kongress för att slicka såren. Tyvärr handlar det inte om några ytliga sår, inte bara stora valförluster, utan om en sjuka som kommer inifrån - en lång historisk förruttnelseprocess i vilken socialdemokratin förlorat både sin förmåga att utgöra ett parti för socialistisk omvälvning och att vara ett parti för välfärd.

Det är en tragisk historia, men den rymmer såväl uppgångar som nedgångar i olika avseenden. Som alla vet började socialdemokratin som en genuin socialistisk arbetarrörelse, i vårt land under 1880-talet med pionjärer som August Palm och Axel Danielsson i spetsen.

Ideologiskt tillhörde man den internationella sammanslutningen Andra Internationalen som vilade på ett marxistiskt program och hade kapitalismens störtande som sitt mål. När första världskriget inleddes bröt denna väldiga sociala rörelse samman. Tvärtemot vad man högtidligt lovat på internationella sammankomster slöt de socialdemokratiska partierna upp på sina respektive borgarklassers sida, röstade för krigskrediterna och bidrog till att skicka ut arbetarna till skyttegravarna som kanonmat och att slåss mot varandra.

Andra internationalen splittrades, i Sverige lämnade en tredjedel av medlemmarna det socialdemokratiska partiet och gick till det nybildade Vänstersocialdemokratiska partiet som senare blev kommunistiskt.

I Tyskland, där arbetarråd bildats över hela landet i krigets slutskede, svek den socialdemokratiska ledningen på det mest råa sätt och deltog tillsammans med borgerliga frikårer i klappjakten på revolutionära arbetare.

När första världskriget var över var socialdemokratin förbrukad som ett revolutionärt socialistisk samhällsomvälvande alternativ. I Sverige begravdes de sista resterna av socialiseringstankar i en statlig utredning under tjugotalet.

Det som låg till grund för socialdemokratins splittring och urartning var den långa, relativt fredliga period av kapitalistisk högkonjunktur som föregick världskriget. Ett helt överskikt av arbetarrörelsen hade vant sig vid att uppnå små framgångar genom förhandlingar i parlament och utskott eller genom fackliga överläggningar med kapitalets företrädare samtidigt som de skaffat sig en egen liten nisch med personliga fördelar. När större prövningar kom var de inte beredda att offra sin ställning för massornas skull.

På arbetarrörelsens försvagning följde en lång period av reaktion och fascistisk utveckling i Europa. I vårt land lyckades socialdemokratin under 30-talet fånga upp och ge uttryck för stora delar av befolkningens förhoppningar på en bättre framtid och efter det andra världskriget fick partiet av de historiska omständigheterna en andra chans att visa vad man dög till.

Efterkrigstidens socialdemokratiska regeringar bars fram av en folklig mobilisering och organisering som satte respekt i borgarklassen. Det kalla kriget, rädslan för kommunismen och de goda tiderna för kapitalismen var också faktorer som gjorde klassamarbetet mellan socialdemokratins och näringslivets toppar möjligt under den här tiden.

Men tiderna förändrades. Redan när Olof Palme tillträder som partiledare och statsminister 1969 har rörelsen börjat krackelera och socialdemokratin anträtt sin väg mot en koloss på lerfötter. Trots Palmes radikala kritik mot USA gick stora delar av den ungdomliga Vietnamrörelsen det socialdemokratiska partiet förbi. Jag minns själv hur jag som ung aktivist tyckte att sossarna var oerhört mossiga.

I slutet av året 1969 satte sig femtusen gruvarbetare i Malmfälten, en strejk som sen följdes av en våg av vilda strejker under åtskilliga år framåt. Alla vi unga, radikala arbetare, som under 70-talet befann oss ute på de stora industriarbetsplatserna, minns vilka motsättningar det fanns mellan arbetarna å ena sidan och den socialdemokratiska fackföreningsbyråkratin å andra sidan.

Mönstret gick igen på flera andra områden, till exempel den växande miljö- och antikärnkraftsrörelsen där socialdemokraterna också fick se sig akterseglade och inte förmådde utgöra ett radikalt alternativ.

Sextio- och sjuttiotalens radikala stämningar satte press underifrån på socialdemokratin och det blev en verkligt reformtät period till fördel för vanligt folk, men när vinden vände på 80-talet var det anpassning åt höger som gällde för socialdemokratin. Kapitalets företrädare hade tappat rädslan för den socialdemokratiska apparaten och sossarna själva vägrade mobilisera den kraft som trots allt fanns kvar.

Det är egentligen samma sorts process som ägde rum under tiden före första världskriget. Den stora mobiliseringen under 30- och 40-talen ledde sen under folkhemsbygget till att en hel här av socialdemokrater tog plats i byråkratin och överskiktet inom arbetarrörelsen avskiljde sig genom diverse privilegier från de vanliga medlemmarna på golvet.

Arbetarbyråkratin intar en slags mellanställning mellan arbetarklassen och kapitalet och måste kunna leverera åt båda hållen om de ska ha kvar sitt existensberättigande. Det är ett ständigt manövrerande och manipulerande, mobilisering underifrån kan vara bra för förhandlingar med kapitalets företrädare, men å andra sidan får rörelsen inte gå för långt vilket leder till ombudsmannavälde som passiviserar medlemmarna i facket.

Kapitalet behöver inte socialdemokratin längre, dess kraft är till största delen förbrukad. Redan på 80-talet visade socialdemokraterna att de inte var i stånd att försvara sitt eget välfärdsbygge utan anpassade sig till kraven från höger med avregleringar och marknadslösningar, en utveckling som sen fortsatt med ökade klyftor, nedskärningar, privatiseringar, massarbetslöshet osv.

Högerpolitiken har bäddat för besvikelser och medlemmarna har flytt det socialdemokratiska partiet och dess ungdomsförbund. Den socialdemokratiska rörelsen är en skugga av sitt forna jag. Så länge man inte går till botten med socialdemokratins kris, börjar reorganisera arbetarrörelsen från grunden och börjar kämpa för omfördelning av makt och tillgångar i samhället så kommer heller inte byte av ledare och kosmetiska tricks att hjälpa.

Jag är rädd för att socialdemokratin inte kommer att få någon tredje chans av historien och om man, mot förmodan, skulle få möjlighet till inflytande, så kommer detta att förflyktigas på samma sätt som tidigare om man inte lär något av de historiska erfarenheterna.



Läs också:

Röda Malmö: Öppet brev till (s)

Röda Malmö: Juholt, men sen då?