tisdag 31 maj 2011

Folkfesten i Malmö firar 40 år

Arrangemang med rötter i proggen

I helgen återuppstår 40-åringen Folkfesten i Slottsparken. En scen och runt femton band. Det blir ingen storslagen festival utan en återgång till premiäråret 1971.

Det hela började som en proggfestival 1971. Då stod Cornelis Vreeswijk och trubaduren Berndt Hammarlund på scen. I år spelar Berndt Hammarlund Cornelis Vreeswijks låtar. Efter starten 1971 växte sig festivalen större för vart år.
– Till slut hade vi ett miniroskilde på Möllanplatsen. Det var jättestort, säger Anders Sjöberg, som varit arrangör under hela resan och även arrangerar årets jubileum.

Läs mer i Skånskan. Spelningarna börjar klockan 14 både lördag och söndag.

Filmklipp från Folkfesten 74-75.

Bild från mitten av 90-talet.

Proggposters från Folkfesten 1972.

Intressant Bloggar om malmö, musik, samhälle, politik,

måndag 30 maj 2011

Kungen övertygar inte

...friserar, slingrar sig, glider undan, blånekar

Det är uppenbart att han har något att dölja. När den pinsamma boken kom ut ville kungen "vända blad" och undvek frågorna. Sen har en nära vän försökt köpa skandalbilder av kriminella. Varför tar man sådana kontakter om man inte tror att det finns något komprometterande?

Jag måste säga att jag tror inte för ett ögonblick att denna vän till kungen har agerat på eget bevåg. Min uppfattning är att han gjort det på kungens direkta uppdrag. Och nu hör det till spelet, efter att saken uppdagats, att kungen "tar avstånd".

De här frågorna handlar inte alls om kungens "privatliv" eller om hans "sexliv". Det handlar om överklassmäns perverterade syn på kvinnor. En kvinnosyn som uppenbarligen odlas i de kretsar där kungen umgås. Kvinnor ses inte som människor utan som något man konsumerar efter maten, vinet och kaffet.

På så vis hänger frågorna också samman med monarkin som institution och den patriarkala kultur som följer med ärvda ämbeten och kapital. Vi har inte sett slutet på den här historien, men jag hoppas få se slutet för såväl kungen som för monarkin.



Kan Tyskland så kan vi

...i Sverige också avveckla kärnkraften

Tyskland ska avveckla kärnkraften på elva år. En av världens främsta industrinationer har bestämt sig för att sätta punkt för denna farliga och icke-förnyelsebara energikälla. Det är ju strålande, i varje fall slipper man risk för strålande radioaktivitet.

I Tyskland har man redan visat prov på satsning på förnyelsebar energi genom en utbyggnad av vindkraften som motsvarar halva elproduktionen i samtliga svenska kärnkraftverk. Det är på den vägen man måste fortsätta.

Ett helt batteri av förnyelsebara energikällor måste tas i bruk i stor skala. Men det handlar också om energieffektivisering och om att ställa om samhällets produktion, konsumtion och infrastruktur för hållbarhet. Det gigantiska slöseriet med energi måste få ett slut.

Dags för Sverige att följa efter nu. Kan Tyskland så kan vi.

Gästbloggare: Flitiga Lisa


Bloggat: Svensson,

söndag 29 maj 2011

Gamla dåliga bussar

...och ett allt sämre underhåll

Busschauffören kan ha försökt stanna. En yngre man vårdas för svåra skador efter buss-olyckan i Stockholm på lördagen. Busschauffören har i polisförhör sagt att bromsarna inte fungerade.
- Hon upplevde att bussen skenade och att hon försökte stanna men att bromsarna inte alls tog, säger Maria Eklund, stationsbefäl vid Södermalmspolisen.

En busschaufför som varit anställd på Busslink (Keolis företrädare som SL:s entreprenör) fram till i slutet av förra året säger till DN.se att bussparken är i dåligt skick och att chaufförerna på flera håll runt om i Stockholm är missnöjda.

"Polisen utreder om den mänskliga faktorn ligger bakom olyckan, att föraren trampade på gasen i stället för på bromsen. Det är möjligt att det är så. Själv hade jag gissat att bussen var skrot. En 15 år gammal buss borde inte köra i stadstrafik i ett av världens mest välmående länder. Inte någon annanstans heller, men framför allt inte i Stockholm där politikerna gör allt för att styra över från bil till kollektivpendling", skriver Robert Collin i AB.se.

Återstår att se vad utredningen kommer fram till, men klart är att kollektivtrafiken runt om i landet är fruktansvärt eftersatt. Avregleringarna och privatiseringarna har förvärrat situationen. Det är dags för en omställning av landets ohållbara transportssystem.


Bloggat: Svensson,

Vart går Kuba?

...den kubanska revolutionens överlevnad

Den 16-19 april höll Kubas kommunistiska parti sin sjätte kongress, en kongress som till stor del dominerades av förslagen om ekonomiska reformer.
Kuba och dess revolution står inför sina största utmaningar sedan den specialperiod som följde på Sovjetunionens fall i början av 1990-talet. Landet var under 30-års tid beroende av det ekonomiska stödet från Sovjetunionen, vilket medförde att man blev kvar i rollen som råvaruproducent och att näringsstrukturen förblev outvecklad.
Kongressförslagen, som sammanfattas i 291 punkter, syftar bland annat till effektiviseringar inom statsförvaltningen, minskning av importen, ökad produktion ute i landet och avbetalning på statsskulden. Raul Castro har dock låtit meddela att socialismen princip, ”från var och en efter förmåga, åt var och en efter arbete”, även i fortsättningen skall råda. En av de mer kontroversiella punkterna är att en miljon statsanställda sägs upp från sina arbeten under de närmaste fem åren.
Det skall vidare bli möjligt att bedriva småföretagsamhet inom 178 yrken, exempelvis som frisör, bilmekaniker och rörmokare. Det skall också bli lättare för småföretag att anställa personer utanför familjen, en större del av jordbruket skall drivas i privat regi och subventioneringen av basvaror skall på sikt upphöra. Även framöver skall planekonomin med nationell produktions- och försörjningsplan sätta ramarna, dock med ett ökat inslag av autonomi och decentralisering av statliga företag. Grundläggande kostnadsfri service, som utbildning och sjukvård, skall behållas.

Bakgrunden till reformerna är bland annat det försämrade ekonomiska världsläget med höjda priser på importerade livsmedel. Kuba importerar ungefär 60 procent av sitt livsmedelsbehov. Priset på nickel, Kubas viktigaste inkomst källa, har sjunkit kraftigt. Orkanen 2008 orsakade skador för 80 miljarder kronor. Dessutom fortsätter USA:s handelsblockad att vara en tung ekonomisk börda, och som en konsekvens av alla problem växer Kubas statsskuld.
Reaktionerna från omvärlden har hittills varit avvaktande. Från borgerliga debattörer uttrycks förhoppningar om att detta är början till slutet för på den kubanska revolutionen, som ända sedan 1959 varit en nagel i ögat på de besuttna klasserna i världen.
Det råder också delade meningar inom det kubanska ledarskiktet inför de föreslagna reformerna och deras inriktning. Raul Castro , som sedan sitt makttillträde bytt ut ett stort antal ministrar, anses tillhöra den falang inom partiet som är positivt inställd till de ekonomiska reformerna som genomförts i Kina.

Sannolikt kommer ökade inslag av marknadsekonomi på Kuba att leda till vidgade klasskillnader och göra det än mer lönsamt för högutbildade kubaner att ta välbetalda jobb inom exempelvis turistnäringen. Slopade subventioner av hittills ransonerade livsmedel kommer framför allt att slå hårt mot dem som inte får dollar skickade till sig från släktingar i utlandet. På sikt kan detta leda till ökade sociala spänningar, urholkad tilltro till den kubanska revolutionen och därmed bereda vägen för kapitalismens återkomst.
I dagsläget är de kubanska massorna , på grund av enpartisystemet, prisgivna åt maktkampen inom det regerande kommunistpartiet. Mot bakgrund av den ekonomiska kurs som kommunistpartierna valt i exempelvis Kina och Vietnam finns inte heller några garantier för att inte det kubanska ledarskiktet så småningom kommer att slå in på samma väg.

Kuba, vars ekonomi är ytterst sårbar för den internationella konjunkturen, är givetvis i stort behov av ekonomiska reformer. Men för att motverka tendensen mot ökade inslag av kapitalism krävs en politisk riktning som ställer demokrati och minskade klassklyftor i fokus.
De kubanska massorna måste därför skaffa sig effektivare möjligheter till att i ökad utsträckning kontrollera den ekonomiska planen genom rätten att uppställa alternativa politiska plattformar. Ett sådant alternativt förslag, med uttalat syfte att gå mot socialismen, skulle exempelvis kunna framföra krav på införande av flerpartisystem, fria fackföreningar och minskad byråkrati samt betona nödvändigheten av att fortsätta utvecklingen mot ett ekologiskt hållbart samhälle.
För att detta skall lyckas krävs emellertid också samarbete med de arbetande och kämpande massorna i ALBA-länderna , särskilt Venezuela och Bolivia , i syfte att uppnå ett samhälle som vilar på grundvalen – ”av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov ”.

Ursprungligen ledare i Internationalen v 21/2011

lördag 28 maj 2011

Dagens låt: Red River Valley

Woody Guthrie: Red River Valley


Red River Valley är en folksång med omstritt urspung och som förekommit under olika namn. Här framförs den av Woody Guthrie, en av den amerikanska folkmusikens främsta representanter.
Den "rockande samen" Sven Gösta Jonsson hade en hit med låten 1959 under namnet Vid foten av fjället.

Intressant Bloggar om musik, kultur, folkmusik, usa, woody guthrie, pop, samhälle, youtube, kärlek,

Kungen personligen jag vill åt

...men även monarkin

Kungen har verkligen ställt till det för sig. Skandaler som inte kan hållas hemliga och en unken kvinnosyn. Så håller han sig med vänner som förhandlar med kriminella. Mörkläggningsförsöken gör bara saken än värre. Nu luktar det skunk på riktigt. Skandalen dör aldrig.

Inte så underligt att förtroendet för såväl kungen som monarkin nu rasar. Samtidigt är det naturligtvis så att bara inrikta sig på kungens göranden och låtanden blir fel focus. Jag vill åt kungen personligen - men även monarkin.

Kungen ska bort, men det kan inte vara rimligt att ersätta honom med Victoria. Här måste foten sättas ner. Vill vi leva i ett konsekvent demokratiskt samhälle så kan vi inte tillåta att statschefens ämbete ska gå i arv. Det handlar inte bara om en viktig princip, det får också långtgående konsekvenser när människor tillmäts olika värde.


Bloggat: Svensson,

fredag 27 maj 2011

Islamofobin möjliggjorde folkmordet

...livstid för massmördaren

Massmördaren Mladic hävdar att han är oskyldig. Ultranationalister protesterade mot hans gripande. Hans advokat beskriver honom som "en spillra av en man", men han är inte sämre än att en domare beslutat att han kan utlämnas till FN-domstolen i Haag.

Jag hoppas han döms för folkmord och att han får livstids fängelse. Rättvisa måste skipas efter de fruktansvärda övergrepp som skedde i Bosnien. Vi ska inte glömma vilken tragedi det var med upplösningen av Jugoslavien och inte heller de kapitalistiska ländernas roll i splittringen av folken i den forna federationen.

Men nationalismen var det gift som gjorde ont värre. Det fanns på alla sidor i konflikten och fler än Mladic gjorde sig skyldiga till hemskheter. Men Mladic och hans anhang bär ansvaret för sin del av vidrigheterna. De serbiska nationalisterna piskade upp en islamofobi som gjorde folkmordet möjligt, det var denna demonisering som underlättade våldtäkten på och avrättandet av tidigare grannar och arbetskamrater samt den etniska rensningen.

Det var samma typ av islamofobi som idag fortfarande sprids av Sverigedemokraterna och andra högerkrafter runt om i Europa. Det som skedde på Balkan visar vad den typen av föreställningar kan öppna upp för i tillspetsade situationer.

Gästbloggare: Flitiga Lisa

torsdag 26 maj 2011

Ska huliganen lynchas?

...bättre med rättvisa och dialog

Huliganens mamma vädjar efter rättvisa, läser jag. Det handlar om den 18-åring som sprang in på planen och orsakade så mycket skada för Malmö FF. "Låt inte folket ta lagen i egna händer", skriver mamman.

Visst blir man förbannad över ett sådant beteende och kan tänka att han borde ha ett rejält kok stryk. Men vi måste stå över huliganernas nivå och skipa rättvisa på rätt sätt. Killen ska dömas för det han gjort och med tanke på att han är så ung så kanske han lär sig nåt. Föräldrarna ber om ursäkt.

MFF-spelaren Wilton Figueiredo säger att han förlåter huliganen och att han till och med är välkommen tillbaka på läktaren.

Tyskland är det främsta publiklandet i europeisk fotboll, men samtidigt är arenabråken sällsynta, läser jag idag. Där säger man att dialog och konsekvens är två viktiga inslag när det gäller att komma tillrätta med problemen.



Bloggat: Svensson,

onsdag 25 maj 2011

Från klassamhälle till kommunism, del 6

Grundläggande marxistisk teori

Detta är det sjätte avsnittet ur Ernest Mandels bok "Från klassamhälle till kommunism". Den här gången behandlas monopolkapitalismen. De tidigare avsnitten hittar du här:






VI. Monopolkapitalismen

Det kapitalistiska produktionssättet har inte alltid fungerat på exakt samma sätt. Om vi hoppar över manufakturkapitalismen, som varade från 1500- till 1700-talet, så kan vi urskilja två faser i den egentliga industrikapitalismens historia:
— den fria konkurrenskapitalismens fas, som sträcker sig från den industriella revolutionen (ca 1760) till 1880-talet;
— imperialismens fas, från 1880-talet fram till våra dagar.

1. Från fri konkurrens till kapitalistiska överenskommelser

Under hela den första fasen av sin tillvaro utmärktes industrikapitalismen av att det fanns ett stort antal självständiga företag i varje industrigren. Inget av dem kunde dominera marknaden. Alla försökte sälja billigast i hopp om att få avsättning för sina varor.

Denna situation förändrades när kapitalets koncentration och centralisering medfört att ett mindre antal företag i en rad branscher tillsammans stod för 60, 70 eller 80% av produktionen. Dessa företag kunde, då göra överenskommelser i syfte att dominera marknaden, dvs låta bli att sänka försäljningspriset genom att dela upp marknaderna mellan sig, i enlighet med det för tillfället rådande styrkeförhållandet.

Denna nedgång för den fria konkurrenskapitalismen underlättades av en viktig teknologisk revolution, som kom vid samma tidpunkt: den elektriska motorn och förbränningsmotorn ersatte ångmaskinen som den främsta energikällan inom industrin och de viktigaste transportgrenarna. En hel rad nya industrier utvecklades (elektricitetsindustri, elektrisk maskinindustri, oljeindustri, bilindustri, kemisk industri för syntetiska produkter), där anläggningskostnaderna var mycket större än i de gamla industrigrenarna, vilket redan från början minskade antalet möjliga konkurrenter.

De viktigaste formerna av överenskommelser mellan kapitalister är:
kartellen eller konsortiet, där alla deltagande företag bevarar sin självständighet;
trusten eller företagssammanslagningen, där denna självständighet försvinner inom ramen av ett och samma jättebolag;
finansgruppen eller holdingbolaget, där ett litet antal kapitalister kontrollerar flera företag i olika industrigrenar, trots att företagen juridiskt sett förblir självständiga.

2. Bankkoncentrationen och finanskapitalet

Samma koncentrations- och centraliseringsprocess som försiggår på industrins och transportväsendets område, inleds också på bankernas område. När denna process fullbordats, behärskas de kapitalistiska ländernas finansliv av ett litet antal jättebanker.

Bankernas viktigaste roll under kapitalismen är att ge kredit åt företag. När bankkoncentrationen är långt framskriden har ett litet antal bankirer i praktiken monopol på kreditgivningen. Detta får dem att inte längre förhålla sig som passiva långivare, som nöjer sig med att uppbära räntorna på det utlånade kapitalet, medan de väntar på att lånet skall återbetalas när skulden förfaller.

Banker som ger kredit åt företag, som sysslar med samma eller näraliggande verksamheter, har ett stort intresse av att säkerställa alla dessa företags lönsamhet och bärkraft. De vill undvika att profiterna minskar till noll på grund av den knivskarpa konkurrensen. Alltså ingriper de för att påskynda — och ibland framtvinga — industriell koncentration och centralisering.

För att göra det kan de ta gemensamma initiativ för att skapa stora truster. På samma sätt kan de utnyttja sin monopolistiska ställning på kreditmarknaden för att i utbyte mot krediter få andelar i storföretagens kapital. På så sätt uppkommer finanskapitalet, dvs bankkapital som tränger in i industrin och får en dominerande ställning där.

Högst upp på den monopolkapitalistiska maktpyramiden framträder finansgrupper, som på en och samma gång kontrollerar banker, andra finansinrättningar (som t ex försäkringsbolag), stora industri- och transporttruster, stora varuhus, m m. En handfull storkapitalister, USA:s berömda ”sextio familjer” och Frankrikes ”tvåhundra familjer”, har den ekonomiska maktens alla hävstänger i sin hand i de imperialistiska länderna.

I Sverige brukar man tala om femton familjer som kontrollerar privatföretagen. I själva verket har koncentrationen gått betydligt längre. Efter sammanslagningen av Enskilda Banken och Skandinaviska Banken kan man med fog påstå att Wallenberg-familjen och den nya SE-Banken tillsammans utgör en fullständigt dominerande finansgrupp inom den svenska kapitalismen.

I USA har ett litet antal jättelika finansgrupper ett starkt grepp om det ekonomiska livet (i synnerhet Morgan, Rockefeller, du Pont, Mellon, den sk Chicagogruppen, Bank of America-gruppen m fl). Likadant är det i Japan, där de gamla zaibatsu (trusterna), som skenbart oskadliggjordes efter andra världskriget, inte haft några svårigheter att komma tillbaka. Det gäller särskilt Mitsubishi, Mitsui, Itoh, Sumitomo och Marubeni.

3. Monopolkapitalismen och den fria konkurrenskapitalismen

Uppkomsten av monopol innebär inte att den kapitalistiska konkurrensen försvinner. Ännu mindre innebär det att varje industrigren slutgiltigt domineras av ett enda bolag. För de monopoliserade sektorerna innebär det framför allt:

a) prissänkningar upphör att vara konkurrensens normala form.
b) därför får de stora trusterna monopolistiska överprofiter, dvs en högre profitkvot än företagen inom icke-monopoliserade sektorer.

I övrigt fortsätter konkurrensen:
a) inom ekonomins icke-monopoliserade sektorer, som fortfarande är talrika.
b) mellan monopol, oftast med hjälp av andra metoder än prissänkningar i försäljningsledet (särskilt genom försök att reducera produktionspriset, reklam, osv), i undantagsfall också genom ”priskrig”, särskilt när styrkeförhållandet mellan trusterna har förändrats och det gäller att anpassa marknadsuppdelningen till de nya styrkeförhållandena.
c) Mellan olika ”nationella” monopol på världsmarknaden, i huvudsak på det ”normala” sättet med ”priskrig”. Kapitalkoncentrationen kan emellertid gå så långt att det till och med på världsmarknaden bara är ett begränsat antal bolag som överlever i en speciell bransch, vilket kan leda till uppkomsten av internationella karteller som delar upp marknaden sinsemellan.

4. Kapitalexporten

För att kunna kontrollera de monopoliserade marknaderna, måste monopolen begränsa produktionens tillväxt, dvs kapitalackumulationen. Men å andra sidan har samma monopol tillgång till ett överflöd av kapital, särskilt tack vare sina monopolistiska överprofiter. Kapitalismens imperialistiska epok kännetecknas alltså av att det finns ett kapitalöverskott, som behärskas av de imperialistiska ländernas monopol och är på jakt efter nya investeringsområden. Kapitalexporten blir därför ett framträdande drag i den imperialistiska epoken.

Kapitalen exporteras till länder där de kan nå upp till en högre profit än genomsnittet i de imperialistiska ländernas konkurrerande sektorer. Där stimulerar de uppkomsten av industrier som kompletterar metropolens industri. De används framför allt till att utveckla produktionen av mineraler och vegetabilier i utvecklingsländerna (i Asien, Afrika och Latinamerika).

Så länge kapitalismen opererade på världsmarknaden bara för att sälja sina varor och köpa råvaror och livsmedel, hade den inte något större intresse av att bana sig väg med vapenmakt (den användes visserligen för att undanröja handelshinder; t ex opiumkrigen som Storbritannien förde för att tvinga Kina att upphäva förbudet mot import av opium från brittiska Indien). Men denna situation förändras så snart kapitalexporten börjar spela en dominerande roll i kapitalets internationella operationer.

Medan en såld vara måste betalas inom loppet av högst några månader, så dröjer det flera år innan kapital som investerats i ett annat land är slutamorterat. Det blir därför viktigt för imperialistmakterna att få permanent kontroll över de länder i vilka de har investerat sitt kapital. Denna kontroll kan vara indirekt — via regeringar i utlandets sold, men i formellt självständiga stater — som i de halvkoloniala länderna. Den kan också vara direkt — via en av metropolen direkt beroende förvaltning — som i de koloniala länderna. Den imperialistiska epoken kännetecknas alltså av de imperialistiska stormakternas tendens att dela upp världen i kolonialvälden och inflytelsesfärer.
Denna uppdelning genomfördes huvudsakligen under perioden 1880-1900, på grundval av de då rådande styrkeförhållandena: Storbritanniens hegemoni; den franska, nederländska och belgiska imperialismens ansenliga styrka; de ”unga” imperialistmakternas (Tyskland, USA, Italien, Japan) relativa svaghet.

En rad imperialistiska krig var de ”unga” imperialistmakternas sätt att försöka utnyttja det förändrade styrkeförhållandet och modifiera denna uppdelning av världen till sin egen fördel: det rysk-japanska kriget, första världskriget, andra världskriget.

Det var krig som fördes i plundringssyfte, för att få investeringsmöjligheter för kapitalet, för att erövra råvaror och fördelaktiga marknader. De gällde inte något politiskt ”ideal” (”för eller mot demokratin”, för eller mot envälde, för eller mot fascismen). Detsamma gäller de koloniala erövringskrig som utmärker den imperialistiska epoken (på 1900-talet särskilt Italiens krig mot, Turkiet, det kinesisk-japanska kriget, Italiens krig mot Abessinien) och kolonialisternas krig mot folkens befrielserörelser (Algerietkriget, Vietnamkriget osv), där ena sidan försöker roffa åt sig, men där de koloniala och halvkoloniala folken försvarar en rättvis sak, när de försöker frigöra sig från det imperialistiska slaveriet.

5. Imperialistiska länder och beroende länder

Den imperialistiska epoken bevittnar alltså inte bara hur en handfull finans- och industrimagnater får kontroll över metropolens industri. Den kännetecknas också av att ett fåtal länders imperialistiska borgarklass får kontroll över de koloniala och halvkoloniala ländernas folk, två tredjedelar av människosläktet.

Den imperialistiska borgarklassen för ut avsevärda rikedomar ur koloniala och halvkoloniala länder. Kapitalet som investerats där ger upphov till koloniala överprofiter, som tas hem till metropolen. Den världsomfattande arbetsfördelningen vilar på utbyte av industriprodukter från de utvecklade länderna mot råvaror från kolonierna, vilket leder till ett ojämnt byte, där de fattiga länderna byter större arbetsmängder (eftersom arbetet där är mindre intensivt) mot mindre arbetsmängder (eftersom arbetet där är mer intensivt) från metropolerna. Den koloniala administrationen betalas med skatter utpressade ur kolonialfolken. Även en stor del av dessa går tillbaka till metropolen.

Alla dessa resurser som förs ut ur de beroende länderna saknas när det gäller att finansiera deras ekonomiska tillväxt. Imperialismen är alltså en av de viktigaste orsakerna till södra halvklotets underutveckling.

6. Senkapitalismens epok

Den imperialistiska epoken kan i sin tur delas upp i två faser: den ”klassiska” imperialismen under tiden före första världskriget och under mellankrigstiden; och senkapitalismens epok, som inleds i och med andra världskriget eller dess slut.

Under senkapitalismen blir kapitalet alltmer koncentrerat och centraliserat i internationell skala. Medan den nationella monopolitiska trusten var den klassiska imperialismens ”basenhet”, så är det multinationella bolaget ”basenheten” i senkapitalismens epok. Men samtidigt kännetecknas denna epok av snabbare teknologisk förnyelse, av allt kortare amorteringsperioder för det i maskiner investerade kapitalet, av storföretagens behov att kalkylera och planera sina kostnader och investeringar exaktare och av tendensen till statlig ekonomisk programmering, som är ett naturligt resultat av detta.

Staten ingriper också alltmer i ekonomin, eftersom borgarklassen är tvungen att med statens hjälp rädda industrisektorer som går med kroniskt underskott; att med statens hjälp finansiera avancerade sektorer, som inte är lönsamma; att via staten garantera de stora monopolens profiter, främst genom att skaffa dem statliga beställningar (i synnerhet, men inte uteslutande, militära beställningar), subventioner och subsidier, m m.

Denna växande internationalisering av produktionen å ena sidan, och nationalstatens växande ingripande i det ekonomiska livet å andra sidan, förorsakar en rad nya motsättningar under senkapitalismen. De får ett av sina viktigaste uttryck i den av den permanenta inflationen framkallade krisen för det internationella valutasystemet.

Senkapitalismen kännetecknas också av en allmän upplösning av kolonialväldena, av de koloniala ländernas förvandling till halv-koloniala länder, av kapitalexportens nya inriktning (den går nu oftast från ett imperialistiskt land till ett annat och inte från metropolen till de koloniala länderna) samt av en begynnande industrialisering i de halvkoloniala länderna (framför allt begränsad till konsumtionsvarusektorn). Denna är inte bara ett försök från den inhemska bourgeoisins sida att bromsa upp de folkliga upprorsrörelserna, utan också ett resultat av det faktum att maskiner och fabriksutrustning idag står för större delen av de imperialistiska ländernas egen export.

Varken förändringarna av den kapitalistiska ekonomins funktionssätt i själva de imperialistiska länderna, eller de som rör de halv-koloniala ländernas ekonomi och hela det imperialistiska systemets sätt att fungera, gör det alltså möjligt att ifrågasätta Lenins sextio år gamla tes angående den imperialistiska epokens historiska innebörd. Det är en epok där alla inomimperialistiska motsättningar skärps. Det år en epok som utmärks av våldsamma konflikter, imperialistiska krig, nationella befrielsekrig, inbördeskrig. Det är en epok av revolutioner och kontrarevolutioner, av allt explosivare sammanstötningar, och inte en epok av ordnat och fredligt framåtskridande för civilisationen.

Desto större anledning har vi att avvisa myten om att den västerländska ekonomin inte längre är en rent kapitalistisk ekonomi. Den världsomfattande recessionen i den internationella kapitalistiska ekonomin 1974-75 gav dödsstöten åt den tes enligt vilken vi skulle leva i en s k ”blandekonomi”, där den offentliga regleringen av det ekonomiska livet garanterar oavbruten ekonomisk tillväxt, full sysselsättning och ökat välstånd för alla. Verkligheten visade ån en gång att det är privatprofiten som behärskar ekonomin och med jämna mellanrum förorsakar omfattande arbetslöshet och överproduktion, att det alltså fortfarande rör sig om en kapitalistisk ekonomi.

Detsamma gäller tesen enligt vilken det inte längre är de mäktigaste kapitalistgrupperna, utan direktörer och byråkrater eller teknokrater och vetenskapsmän, som styr det västerländska samhället. Den står inte på någon som helst seriös vetenskaplig grund. Många av dessa samhällets ”herrar” gick arbetslösa under de två senaste recessionerna. Den delegering av makten som storkapitalet accepterar och fulländar i storbolagen under sin egen kontroll, berör de flesta av kapitalets traditionella rättigheter, utom de väsentliga: bestämmanderätten över de grundläggande formerna och inriktningen, av kapitalets värdeökning samt kapitalackumulationen, dvs allt som berör det ”allra heligaste”: Företrädet för monopolens profit, för vars skull man kan offra utdelningen till aktieägarna. De som i detta ser ett bevis på att privategendomen inte längre räknas, glömmer bort den ända sedan kapitalismens födelse dominerande tendensen att offra de smås privategendom för en handfull storas privategendom.

LÄS VIDARE...
Baran, P/Sweezy, P: Monopolkapitalet, Borås 1970, Raben & Sjögren
Baran, P: Utvecklingens politiska ekonomi, Sthlm 1971, Raben & Sjögren
Hermansson, C H: Monopol och storfinans — de 15 familjerna, Sthlm 1971, Raben & Sjögren
Kemp, T: Teorier om imperialismen, Ystad 1972, Raben & Sjögren
Lenin, V I: Imperialismen som kapitalismens högsta stadium, Kristianstad 1969, Cavefors
Mandel, E: Dollarkrisen, Kristianstad 1973, R. Coeckelbergs Partisanförlag
Mandel, E: EEC och konkurrensen Europa USA, Halmstad 1969, R. Coeckelbergs Partisanförlag
Mandel, E: Marxist Economic Theory, London 1962, Merlin Press

tisdag 24 maj 2011

Med eller utan Bodström

...socialdemokraterna står till höger i politiken

Martin Aagård sågar Thomas Bodströms biografi i AB.se: "Boken igenom söker man efter åtminstone några politiska drivkrafter hos Bodström själv.

Han har aldrig velat bli partiordförande, knappt minister, har aldrig läst en hel proposition han har skrivit under (!), håller alltid improviserade tal. Det enda misstag han kan se att Sahlin gjorde var att hon hade ett för litet gäng omkring sig. Politiken var det inget fel på. Men vad vill han?

Kan det vara så – hemska tanke – att han faktiskt redovisar sina drivkrafter? En snabb karriär i politikens finrum, en lagom skvallrig biografi, en ny advokatbyrå och en författarkarriär ?"

Så kan det naturligtvis vara för denne "undflyende Dandy", denne "golden boy" som Daniel Suhonen skriver om i ett inlägg i SvD.se. Bodström fastnade i makten och myglet, skriver Suhonen.

Naturligtvis har Bodström rätt när han talar om "stalinistiska metoder" inom socialdemokratin. Naturligvis är det också så att han kvider nu när hans egen falang blivit offer för dessa metoder. Naturligtvis är Bodström inget annat än en av sossehögerns värsta representanter. Likväl kan han ha en ny karriär framför sig inom socialdemokratin, menar s-kännare.

Bodström borde ha blivit partiledare, menar vissa. För han är så passionerad. Alla ska vara med - även Bodström. Här är Bodströms påhopp och svaren på påhoppen. Själv oroar jag mig mer för att socialdemokraterna står till höger i politiken - även utan Bodström.


Bloggat: Jinge,

måndag 23 maj 2011

Inga utbrott för en vulkan

...tagga ner och satsa på järnväg istället

Vulkaner kan ställa till med stor förödelse, särskilt lokalt. Stora vulkanutbrott, som ger en global påverkan på livet, är sällsynta. Å andra sidan är den vulkaniska verksamheten en förutsättning för att vi finns till på en levande planet och inte en steril himlakropp.

Människorna har alltid levt med vulkanutbrotten och vi kan inte göra något åt dem. Askmolnen från Island kan vi ta med ro. Islänningarna klarar nog detta bättre än vi. Några veckors flygstopp borde inte skapa panik. I Europa har vi andra sätt att ta oss fram än med flyget.

Den koldioxid som vulkanerna släpper ut ingår i det naturliga kolkretsloppet. Det kan man däremot inte säga om den koldioxid som människan släpper ut, inte minst genom de ständigt ökande flygtransporterna. Några askmoln då och då kan vara ett bra sätt att träna på att lägga om resvanorna.

Bygg ut järnvägen i Europa och avveckla flyget. Dags att tagga ner och skapa ett mindre sårbart samhälle där vi inte måste ha så förbannat bråttom hela tiden.


söndag 22 maj 2011

Från Svinaryssland

...till dagens idyll och misär: Sofielund

Idunsgatan i Södra Sofielund som en gång i tiden i folkmun kallades "Svinaryssland" eftersom folk hade grisar och andra husdjur på gårdarna och eftersom denna arbetarförstad låg långt bort, liksom Ryssland.
Hit kom folk redan på 1870-talet och hjälptes åt att bygga sina egna hus. Det var människor som flydde fattigdomen och arbetslösheten på landsbygden och sökte jobb i de uppväxande industrierna i Malmö. Det var också de som flydde undan misären i Malmös arbetarområden och ville bort från de råtthål till bostäder som de bodde i.
Här utanför Malmös dåvarande stadsgräns var tomtmarken billigare, skatten lägre och bestämmelserna färre. Sofielund kom att under lång tid bilda ett eget municipalsamhälle och inkorporerades först 1911 i Malmö. Det dröjde flera årtionden innan Sofielund växte samman med Malmös övriga bebyggelse.

Lägg märke till lyktstolparna. De drevs med gas fram till 1974 då de blev elektrifierade, men har behållit sin gamla form.

Vy från Algatan, en av tvärgatorna till Idunsgatan

Här gick, ända fram till 1970-talet, järnvägsbanan genom Sofielund till Skanör-Falsterbo...

...och här, längs med Lönngatan (tidigare Järnvägsgatan), gick järnvägen från Södervärns station till Ystad.

Nu går vi över Lönngatan till Norra Sofielund. Här stöter vi på Garaget, samlingsplats och stadsdelsbibliotek, och Arena 305, musik- och kulturhus för ungdomar.

Här finner vi också Sofielunds gamla skola. Vid sekelskiftet 1900 fanns 600 skolpliktiga barn i området och det gick inte längre att skjuta på skolbygget.

Idag är byggnaden säte för Sofielunds Folkets hus och Glokala folkhögskolan.

Nuvarande Sofielundsskolan som byggdes på 50-talet med låga klassrumslängor och utan den hierarki och monumentalitet som präglat tidigare skolarkitektur. Nu är det emellertid dags för en omfattande ombyggnad.

Skolan blev på sin tid monumental på annat sätt och Nordens största sett till elevantalet. Här fanns som mest 1500 elever och situationen blev till sist ohanterlig. Nu ska här gå 500 elever. Rolfsgatan där både Sofielunds folkets hus och Sofielundsskolan ligger. Det vi ser till vänster är gamla kvarnmaskinfabrikens lokaler där nu Sofielunds folkets hus har en filial och som också rymmer en rad andra fritidsaktiviteter.


Kvarnmaskinfabriken - nu sedd från Sofielundsgatan

Sofielundsvägen. Nedan följer några bilder från Norra Sofielunds smågator:

Hasselgatan









Vänsterpartiet har höga valsiffror i Sofielunds valkretsar, ca 16-17 procent i kommunvalen. Som sig bör ligger också partihögkvarteret här i Norra Sofielund vid Nobelvägen.

Även idag flyr människor från misär och elände till Sofielund. En del hamnar i området Seved som också tillhör Södra Sofielund, även om det byggdes långt senare än gamla Sofielund. Här hamnar de i klorna på hänsynslösa fastighetsägare som inte drar sig för att på grövsta sätt utnyttja fattiga människor.

Det har varit snabba klipp med slitna hyreshus för en del.

Vissa har blivit miljonärer på slumförvaltning. Köpa billigt, göra så lite som möjligt och sen sälja när värdet gått upp.

Annars kan det se hyfsat ut när människor får möjlighet att påverka sin miljö. Här vy från Sevedsplan.

Jespersgatan med gamla Kurzels textilfabrik i bakgrunden

Sofiagatan med Heleneholmsverket i bakgrunden

På 1930-talet tillkom Sofielunds industriområde mellan Lantmannagatan och kontinentalbanan. Här ska vi genomkorsa området via Norra Grängesbergsgatan.

Borta är de flesta industrierna, nedlagda eller så har de flyttat till Malmös ytterområden eller utomland. In har istället flyttat klubbar, föreningar, importföretag och även en moské.

Matställen finns också representerade längs Norra Grängesbergsgatan

Som sagt var, en del importfirmor....

...och rätt mycket bilservice finns att få längs gatan





En av de industrier som finns är Stadex AB som tillverkar stärkelsederivat. I processen används betydande mängder propylenoxid som är giftigt och extremt brandfarligt även vid små koncentrationer. Här finns även svavelsyra och en rad andra farliga ämnen. Boende i närheten har bildat Nätverket för giftfri stadsmiljö. Företaget verkar också ha problem med att komma överens med sina anställda.

Nu är vi framme vid andra sidan av industriområdet, vid Lantmannagatan. I den gröna byggnaden till höger låg Saturnus som tillverkade bland annat likörextrakt. I byggnaderna rakt fram och till vänster fanns PLM, Plåtmanufaktur AB. Båda fabrikerna har sen länge flyttat ut till Fosie industriområde.

Längs Lantmannagatan fanns en rad stora industrier. Kvar finns Pågens bageri. På bilden ser vi PLM:s gamla byggnader som nu döpts till Sofie Park där bland annat kampsportsklubben Enighet och andra föreningar håller till.



lördag 21 maj 2011

MP åldras snabbt

...i etablissemangets politiska korridorer

Miljöpartiet vill utöka rökförbudet även till allmänna platser som till exempel busshållplatser, läser jag i AB.se. De vill inte heller ha gårdsförsäljning av alkohol. Två bra beslut som jag sympatiserar med fullt ut. Man ska inte bli påtvingad andras cigarettrök där man inte kan undvika den och när det gäller alkoholens tillgänglighet så är den redan mer än tillräcklig. Jag är en varm anhängare av Systembolagets monopol.

Miljöpartiet har säkert fattat en lång rad andra beslut på sin kongress som jag sympatiserar med. Jag kan också förstå att partiet fick fler röster i senaste valet. Många unga människor tar klimat- och miljöhoten på allvar och är trötta på det politiska etablissemangets oförmåga.

MP har nu valt de nya språkrören Åsa Romson och Gustav Fridolin. Två käcka personer som säkert har många bra åsikter. Men vad är det då som är problemet? Problemet är att det inte räcker med att ha en rad käcka åsikter när den globala kapitalismen driver mänskligheten in i ett race mot avgrunden.

Miljöpartiet hade sina rötter i en radikal gräsrotsrörelse av miljö- och kärnkraftsprotester, men har på kort tid gått vilse i den politiska djungeln. Genom de stora ideologiska och politiska oklarheter som rådde från början, genom den misch-masch av uppfattningar som fanns och genom föreställningarna om att stå över "vänster-höger-skalan" kunde MP inte orientera sig mot de folkliga krafter som på sikt är de enda som kan förändra samhället i hållbar riktning.

Istället har MP blivit de gröna liberalernas parti som lierar sig med vilka högerkrafter som helst, i Alliansens eller sossarnas skepnad. Man har köpt mycket av det nyliberala konceptet och deltar i en ekonomisk politik som slår hårt mot arbetare och vanligt folk.

Trots att man gärna vill ha en ungdomlig framtoning har MP åldrats snabbt idémässigt, man distanserar sig alltmera från förmågan att bidra till folkliga mobiliseringar och förändring underifrån och blir alltmera fånge i det politiska och ekonomiska etablissemangets parlamentariska harvande. MP har blivit ett trött liberalt parti.


Bloggat: Svensson,

Spanska upproret till Sverige?

...massprotesterna i Spanien visar vägen

Det finns vissa saker i politiken som gör mig särskilt glad och det är när arbetare och vanligt folk agerar i de mångas intresse gentemot det politiska och ekonomiska etablissemanget. Så sker nu i Spanien där människor i massomfattning i mer än 300 städer går ut i protester mot arbetslöshet, sociala nedskärningar och korruption.

Läs gärna Benny Åsmans inlägg om de spanska händelserna på bloggen Kildén & Åsman. Där publiceras också en översättning av den spanska 15 maj-rörelsens manifest. Mycket uppmuntrande med denna proteströrelse.

För den är i högsta grad berättigad. Vi borde ta efter här i Sverige. Även här behövs protesterna. Hela Europa borde resa sig. Vi lever på världens rikaste kontinent och har de bästa förutsättningarna. Ändå försämras den allmänna välfärden och klassklyftorna ökar.

Medan över- och medelklass vältrar sig i en allmera bisarr och klimat-skadlig lyxkonsumtion tvingas våra ungdomar ut i förnedrande arbetslöshet eller osäkra anställningar. Medan överklassen berikas sig ökar barnfattigdomen och sjuka lämnas utan hjälp. Skrupellösa fastighetsbolag skapar slum och kackerlackslägenheter på fattigas bekostnad.

Vi kan inte ha ett så orättvist samhälle. Den växande ojämlikheten gör att vi alla mår sämre. Det är dags för Tahrir-torg också i vårt land.


Bloggat: Svensson,

fredag 20 maj 2011

Säg mig vilka dina vänner är...



...vi kan inte ha en sådan kung


Vi kan inte ha nån kung överhuvud taget. Monarkin som system är totalt körd. Må nu opinionen växa och kungadömet förpassas till historiska museet. Det går definitivt inte att lita på hovets uppgifter om att kungen varit ovetande om maffia-kontakterna.


De nya avslöjandena om kungens vänners kontakter med maffian riskerar att ytterligare glorifiera kriminalitet. Inte minst för anhöriga till maffians offer måste det kännas djupt kränkande och oroande. Kungen måste nu själv gå ut och tar ett bestämt avstånd från det som nu kommit i dagen. Det skriver Sven-Erik Alhem, tidigare överåklagare och ordförande i Brottsofferjourernas riksförbund.

Skandalerna runt kungafamiljen, och då framförallt kungen, med otrohetsaffärer och umgänge med minst sagt suspekta typer har hititlls mest handlat om deras liv och leverne. Förmodligen är det detta som får svenskarna att börja misstro monarkin i allt högre grad. Men den än viktigare frågan gäller hur kungen agerar som makthavare. Vilken demokratisyn har han egentligen och varför kan vi inte få reda på hur skattebetalarnas pengar används? Det skriver Henrik Lindberg, lärare vid Stockholms universitet och forskare.

Den ena av kungens vänner påstår att polisen förvarnade dem år innan boken om kungen kom ut, men att de inte tog det på allvar annars hade de gjort något för att stoppa det hela. ”Det är nog jävligast för kronprinsessan, hon har tagit fruktansvärt illa vid sig, hon är jätteknäckt. Det är ju en hygglig liten tjej, hon gör ett bra jobb och … ” skriver Nuri Kino i ett utdrag från sin nya bok ”Den svenske Gudfadern”.

Det känns alltmer outhärdligt att leva i ett land med en statschef som oupphörligt förolämpar sina medborgare, skriver Lars Ragnar Forssberg, författare. Vi kan inte ha en statschef som har sådana vänner.

SvD DN DN2 AB GP HD Intressant Bloggar om kungen, monarki, samhälle, politik,


Bloggat: Svensson,

Israel måste bli ett normalt land

...övergreppen mot palestinierna måste erkännas

Netanyahu säger sig vara beredd att "kompromissa" med palestinierna, men avvisar Obamas tal om att återgå till 1967 års gränser. Det är kanske så att de israeliska hökarna är på väg att tappa greppet när den politiska kartan nu - genom de arabiska revolutionerna - ritas om. Israel kanske inte längre kan diktera villkoren. En insikt som dock inte verkar ha nått fram till Netanyahu.

Gränserna från år 1967 är inte heller något mått på "rättvisa". De var följden av ett våldsamt övergrepp mot Palestinas ursprungsbefolkning. Följden av en hemsk etnisk rensning när åttahundratusen palestinier tvingades bort från sina hem genom ett sionistiskt bärsärkatåg genom de palestinska områdena.

Genom massakrer på hundratals palestinier, avrättandet av obeväpnade människor, raserandet av hundratals byar, artilleribeskjutning av palestinska stadsdelar och regelrätt fördrivning av hundratusentals människor grundades den israeliska staten.

Det var så det gick till. De sionister som grundade den israeliska staten trampade palestiniernas rättigheter under fötterna och fördrev dem till flyktingläger i grannländerna. Helt i strid med FN:s delningsplan för området. Som detta inte var nog ockuperade man 1967 resten av Palestina.

En återgång till 1967 års gränser kan aldrig vara nog och ingen tillräcklig grund för fred i Palestina. Israel måste bli en normal stat dit palestinierna kan återvända och där alla kan leva med lika rättigheter, oberoende av ursprung och religion.

MP ett trött liberalt parti

...som tror sig stå över klasskampen

Miljöpartiet, som en gång var en frisk fläkt i svensk politik, håller nu kongress som ett gammalt och trött parti. Åldrandeprocessen har gått snabbt. Från att representera gräsrotsrörelser mot kärnkraft och miljöförstöring har Mp:s kader idag blivit ett etablerat politikerskrå som sysslar med parlamentariskt schakrande utan att uppnå nånting.

Man vill gärna se sig som "mittenparti" eller stående mellan blocken. Men vad är det för upplyftande med att befinna sig mellan två högeralternativ i svensk politik? Miljöpartiet är också ett borgerligt parti, ett parti av gröna liberaler.

I region Skåne tillhör Mp den så kallade Femklövern ihop med allianspartierna. Här lägger man ner den offentliga och mycket populära vårdcentralen i det vårdkrävande Lindängen-området i Malmö medan man samtidigt - för skattepengar - öppnar privata vårdcentraler i välbärgade områden.

MP är ett i grunden liberalt parti som inte klarar av att utmana de kapitalistiska krafter som driver mänskligheten mot stupet genom att kräva en ständig tillväxt byggd på oavbruten förbrukning av ändliga naturresurser.

MP förstår inte att klimatfrågan och de sociala frågorna måste lösas samtidigt. De har ingen strategi för omställning av samhället utan blir fånge i eller mellan de tillväxtvänliga blocken.

Röda Malmös alla inlägg om Ekosocialism.

Det händer i Malmö

...eller rättare sagt, det händer INTE i Malmö:

Socialistiska Partiets och Kvarnby folkhögskolas möte om svenskt deltagande med JAS-plan i Libyen den 21 maj har ställts in.

torsdag 19 maj 2011

Rapport från en döende bilfabrik

Punching Out

Ingenstans är det tydligare än i Detroit att USA:s kapital i rask takt övergivit den produktiva sfären. Paul Clemens har följt nedmonteringen av amerikansk bilindustri. Lars Henriksson, Volvoarbetare, fackligt aktiv och partikamrat till mig, har läst hans rapport och funderar över en annan framtid i en recension i GP.

De frågor han reser är i hög grad aktuella för de hårt prövade Saab-anställda. Så här börjar hans artikel:

Den uppmärksamme stadsvandraren har under våren kunnat lägga märke till ett ovanligt stort kinesiskt inslag i gatubilden kring Getebergsäng. Det är arbetare och tekniker som demonterar det som en gång var stadens fjärde största industri, Saabs växellådsfabrik, för transport till Kina.

En symbolisk händelse som är långt ifrån ovanlig i världens gamla industriländer. I USA finns i dag tre gånger så många säkerhetsvakter som verkstadsmekaniker och fler kasinoanställda än svarvare. Orsaken är inte så mycket arbetsbesparande teknik som att landets kapital i rask takt övergivit den produktiva sfären.

Ingenstans påminns man om detta tydligare än i Detroit, bilindustrins vagga och historiska kraftcentrum. Vackra trähus, byggda för arbetare med trygga och hyggligt betalda jobb, står övergivna och tillbommade i hela enklaver. Förfallet har pågått i snart 40 år och de senaste årtiondenas globalisering och låglöneflykt har inte dämpat utvecklingen, att det fortfarande görs bilar är bara en illustration av hur väldig industrin en gång var.

Ännu en stängd fabrik är ingen sensation i denna de nedlagda bilfabrikernas världs­huvudstad, men när journalisten Paul Clemens en dag läser att Budd Company ska stängas reagerar han. Om namnet inte höjer många ögonbryn hos oss är det lika legendariskt i Detroit som Ford eller GM, det var Budd som uppfann den självbärande karossen och här pressades plåten till klassiker som Ford Thunderbird.

Clemens ställer sig frågan hur det rent praktiskt går till när man stänger en sådan fabrik och bestämmer sig för att under ett år följa nedmonteringen av Thyssen Krupp Budd Detroit Plant, som var anläggningens sista officiella namn.

Vi får följa hur fabrikens tunga hjärta, presslinjerna, bit för bit monteras ner, stuvas och skickas iväg för ett nytt liv i låglöne­länder. Vi är med Clemens när vakterna på kalla nattpass jagar koppartjuvar och vi lär känna det råbarkade men yrkesskickliga gänget från Arkansas bakvatten som, likt omvända rallare, kuskar landet kring och utför det svåra och riskfyllda jobbet att demontera USA:s industriella ryggrad...

Läs fortsättningen på recensionen här.

Rapport från Egypten

Andreas Malm: Från bröder till fiender

Hundra dagar har gått sedan startskottet till den egyptiska revolutionen, då tiotusentals Kairobor för första gången slet sig loss från polisstaten och rusade in på Tahrir, och torget fylls igen. Det återuppstår som demonstrationsvelodrom och picknickpark, speakers corner och fotoutställning, salutorg för revolutionskommers och leende jättemingelparty och, framför allt, politisk ritual. Det är som om vanliga egyptier gång på gång måste bekräfta att torget är deras: att de kan ta det igen, när de vill, så fort ett behov finns av att på nytt iscensätta revolutionen.

Den här fredagen dominerar inte de egyptiska flaggorna. De palestinska är fler. Bland dem vajar den libyska rebellflaggan – motståndet mot NATO:s intervention hör hemma i en annan politisk galax – liksom Syriens, Bahrains, Jemens flaggor. Revolutionen har spridit sig utåt, över arabvärldens nationsgränser. Men samtidigt har en ny gräns dragits upp rakt igenom den egyptiska nationen: mellan den koptiska minoriteten och dess islamistiska fiender. Demonstrationen denna fredag har följaktligen utlysts som ”den nationella enighetens dag”, i ett desperat försök att skyla över gränsen och slå fast att ”vi är alla egyptier, kristna som muslimer”. Det vimlar av hemmagjorda plakat med korset och halvmånen i harmoni.

Men enigheten är skör. Bara ett stenkast bort, framför statstelevisionens byggnad, reser sig nu ett konkurrerande Tahrir-torg. Under en vajande skog av träkors och ikonbilder har tusentals kopter slagit upp en tältstad, komplett med volontärer som kroppsvisiterar, ger vård, delar ut mat åt besökare. De brinner av vrede över attacken mot två kyrkor i slumområdet Imbaba den sjunde maj. Efter att ha spridit ryktet att en koptisk kvinna konverterat till islam och spärrats in i Mar Mina-kyrkan för att hållas kvar i den kristna tron marscherade en grupp salafiter fram för att ”befria systern”, möttes av skarpa skott och svarade med att kasta sig in i en gatubatalj som ändade i 15 släckta liv, två nedbrända kyrkor och den hittills värsta krisen för revolutionen.

Nu sprids skräcken för att Egypten ska falla i islamistiska händer. Salafiterna är en utväxt från den saudiska wahhabismen, den mest reaktionära formen av sunnitisk islamism, det träd som sprider sina giftiga sporer från Pakistan till Marocko och ännu längre bort. Under januarirevolutionens veckor predikade deras shejker att folk borde gå hem. Efter Mubaraks fall har dock salafiterna utnyttjat den nya politiska friheten – och säkerhetsvakuumet – till att gå till offensiv, ta över moskéer, bilda partier, angripa sufiska helgedomar, caféer och kyrkor. Mubaraks regim höll dem i ett stramt koppel, men upplät samtidigt tevekanaler åt salafitiska predikanter för att rikta uppmärksamheten från sina egna illdåd till privatmoraliska spörsmål, som huruvida det är haram att köpa en vattenmelon som skurits upp så att det nakna rosa fruktköttet blottas.

Det var salafiter som ledde angreppen på kyrkorna den sjunde maj, men enligt samstämmiga vittnesuppgifter deltog också baltagiyya, de Mubaraktrogna ligister som blev världsberömda när de anföll Tahrir-torget på kamelrygg den andra februari. Allt fler ser konturerna av en kontrarevolutionär allians. Salafitiska grupperingar, vissa krafter inom armén, rester av hundratusentals demobiliserade poliser, agenter och betalda underhuggare från den gamla regimen försöker vrida klockan tillbaka: ett år, tjugo år, eller 1300 år.

Men den största faran ligger utan tvekan i alliansens utvidgning till en ännu mäktigare aktör: det Muslimska Brödraskapet. Till skillnad från salafiterna anslöt sig Brödraskapet till januarirevolutionen när den väl rullat igång, spelade en avgörande roll på Tahrir-torget – inte minst i försvaret mot baltagiyya – och betygar fortfarande sin trohet till idealen. Men efter Mubaraks avgång har Brödraskapets ledare motsatt sig varje nytt revolutionärt initiativ. De stöder kriminaliseringen av strejker. De motsätter sig all konfrontation med den militärjunta som alltjämt styr landet. De bröt den revolutionära fronten genom att plädera för tilläggen till konstitutionen i folkomröstningen den 19 mars – nej-sidan krävde en helt ny konstitution – och gjorde i stället gemensam sak med salafiterna och resterna av NDP. Sedan dess har Brödraskapet och salafiterna ingått en intim allians; den tionde maj förklarade de i ett gemensamt uttalande att ”de islamiska rörelserna nu förenas, för vi upplever att islam är hotat”. De krävde en islamisk stat som fullt ut tillämpar sharia. De lovade att arbeta tillsammans i höstens val.

Några kvarter bort från Tahrir-torget håller samtidigt Egyptens kadrer av marxistiska aktivister sin årliga ”socialistkonferens”. De är ännu yra av segern, men en oro darrar i deras retorik. Kamal Khalil, karismatisk ledare för det nybildade Demokratiska Arbetarpartiet, skräder inte orden:
– Vi står bara i början av kampen. Brödraskapet och salafiterna vill nu skapa en religiös stat, men det är rasistiskt och kontrarevolutionärt. Vi vill ha en civil medborgarstat, en stat för alla, som inte gör skillnad på folk utifrån religion. Förut sade Brödraskapet att även de strävade efter en sådan stat, men nu ser vi att de har ljugit hela tiden. Vi står inför en ny strid. Om så krävs kommer vi att ta till vapen för att försvara vår demokrati.

Korttidsprognosen är fatalistisk: Brödraskapet och salafiterna vinner höstens val. De har haft år och decennier på sig att bygga sin bas, i synnerhet i slumområden, och åtnjuter arméns goda vilja; valet har förlagts direkt efter ramadan, då människor går som mest i moskén. Under de kommande fem åren, säger oroliga aktivister, kommer sålunda Egypten att drivas i islamistisk riktning, med fler attacker på kopter, kvinnor och andra misshagliga element. Få tror att segrarna från januarirevolutionen kommer att upphävas helt, med en återgång till fullskalig diktatur; i stället gör sig vänstern redo för en långvarig uppbyggnad av den klassmakt som revolutionen utlöst.

Islamisterna är inte ensamma om att gå till offensiv. En formlig flodvåg av facklig organisering sveper över Egypten. Nya oberoende fackförbund proklameras varje vecka – för möbelsnickare, fiskare, bönder, journalister, oljearbetare – medan tåg står stilla, sjukhus stängs och fabriker blockeras i ett myller av direkt aktion. Det är denna urkraft Arbetarpartiet säger sig vilja kanalisera. Det tar skarpt farväl av sina forna bröder i kampen mot Mubarak, lanserar sig som det enda långsiktiga alternativet till Brödraskapet – bara klassolidaritet sätter religiösa lojaliteter ur spel, förklarar en aktivist – och planerar för en tålmodig organisering av landets tiotals miljoner arbetare.

Men Arbetarpartiet är inte heller den enda aktör som slåss om utrymmet till vänster om islamisterna. Där finns Socialistiska Folkalliansen, ett initiativ av intellektuella vänsterskikt och dissidenter från Tagammu, det officiella vänsterpartiet som totalt misskrediterats för sin lojalitet till Mubarakregimen. Där finns nystartade liberala partier, varav det största leds av affärsmagnaten Naguib Sawiris, ägare till de egyptiska mobiltelefonijättarna Mobinil och Orascom; genom att göra sina tiotusentals anställda till valarbetare och möblera om affärer till partilokaler har han redan rekryterat många gånger fler medlemmar än Arbetarpartiet. Hos Sawiris liberaler, som vill leda in revolutionen i den fria marknadsekonomins banor, kan den borgarklass som tvingats kapa sina band till Mubarak finna ett andra liv.

Samtidigt tar revolutionen steg i motsatt riktning: i ett prejudikatsfall av stort symbolvärde åternationaliserades nyligen Omar Effendi, en klassisk stormarknadskedja någonstans mellan IKEA och ICA. En domstol klassade utförsäljningen som korrupt och illegal. Arbetaraktivister hälsar övertagandet som det första steget mot en kollektivisering av ekonomin, denna gång – om Arbetarpartiet får bestämma – under de arbetandes egen kontroll, i stället för, som under Nasser, den starka statens.

Den egyptiska revolutionen rör sig ett steg framåt och två bakåt, eller ett bakåt och två framåt, i den märkliga call and response-dynamik som utvecklats mellan massorna och militärstyret. Så har den sittande regeringen nu svarat på kopternas protester med att gripa salafitiska ledare, lova att 16 stängda kyrkor runtom i landet ska öppnas igen och – kopternas enskilt viktigaste krav – införa en lag som gör det lika enkelt att bygga kyrkor som moskéer. Så har också de propalestinska stämningarna besvarats med en ny utrikespolitik. Hamas och Fateh har försonats under Kairos vingar, gränsen till Rafah ska öppnas och blockaden av Gaza därmed hävas; staten Israel har panik.

På söndagen nådde resultaten Palestinas gränser. Vinden från fanorna på Tahrir-torget fick den palestinska flyktingkampen att lyfta till oanade höjder, när tiotusentals flyktingar tågade tillbaka mot sitt hemland – många lyckades till och med ta sig över gränsen – och kom närmare än någon gång sedan fördrivningen 1948. Det är fullt logiskt. När miljoner araber kämpar för sina mest grundläggande rättigheter ser palestinierna att möjligheten lever: 63 år efter Katastrofen blir kampen för rätten brännande aktuell.

Revolutionen fragmenteras och permanentas. Den viker sig inåt och utåt. Den har bara börjat.

Andreas Malm

Detta var en något längre version av den rapport som finns i Aftonbladet.