torsdag 30 juni 2011

Polisvåldet i Grekland

...makten planterar in provokatörer?
Även fredliga demonstranter slås ned av grekisk polis menar Alexandra Pascalidou, nyss hemkommen från Aten. Kravallpoliser använde övervåld, även mot oskyldiga medborgare, säger journalisten Alexandra Pascalidou.

När det gäller de våldsamma demonstranter som kastat sten och flaskor mot polisen säger Pascalidou att många misstänker att de planterats in av makten, för att skapa opinion mot demonstranterna.

-Huvbärarna, som man kallar dem i Grekland, anarkister och nazister -ingen vet riktigt vilka de är. Det finns konspirationsteorier och misstankar om att de är planterade provokatörer av polismakten och regeringen, för att få stopp på de långvariga och massiva demonstrationerna.




Bloggat: Svensson, Svensson2,

Senaste inlägg om Grekland på Röda Malmö:

Sämre apotek efter avreglering

...behövs protester mot försämringar och ökade klyftor

Svenska konsumenter ger apoteken sämre betyg nu jämfört med innan avregleringen. Fler uppger nu att de får vänta på sina receptbelagda mediciner när apoteken inte har dem på lager, och det är fler som tycker att personalen på apoteken inte kan ge råd om de receptbelagda medicinerna. Det visar en ny undersökning som Konsumentverket har gjort. Svt skriver om detta idag: Lägre förtroende för apoteken efter avregleringen.

Svenskt Näringsliv vill sänka studiestödet för "slöstudier", dvs sådant som man själv inte tycker är tillräckligt lönsamt. Studiestödet för humaniora ska sänkas. Skrämmande, menar teaterförbundets ordförande Anna Carlson.

Idag kan vi också läsa om att minister larmade om nya sjukreglerna innan de klubbades. Regeringen kände till problemen med det nya sjukförsäkringssystemet – redan innan beslutet togs. Detta enligt en hemlig promemoria som upprättades på socialdepartementet i december 2009, skriver Göteborgs-Posten.

Ytterligare några exempel på cynismen i den nyliberala politiken. Över hela fältet attackeras sådant som tidigare ansågs normalt i ett fungerande välfärdssamhälle. Det är dags för protester mot nedskärningar, försämringar och ökande klyftor i samhället.

Föredömen finns, folk som inte stillatigande låter sig slås ned. Låt oss lära av grekerna och britterna: Storstrejk i Storbritannien, 750 000 britter i storstrejk och De vägrar de upp.



Skicka vapen till rebellerna

Andreas Malm om vänsterns svek mot revolutionen i Libyen

Den 18 juni presenterade The Guardian ett sensationellt avslöjande om händelserna i Libyen. Tusentals dokument som rebeller beslagtagit i och runt Misrata visade svart på vitt hur Muammar Gaddafi beordrat krigsbrott mot civila. Regimens styrkor fick, för att bara ta ett exempel, i uppdrag att utplåna Misrata och ”göra det blå havet rött” av blodet från hamnstadens invånare (lika många som Göteborgs). Medan The Guardians reporter bläddrade genom dokumenten fortsatte mycket riktigt granaterna att regna över Misratas bostadsområden: fler än tusen invånare har dött under den fyra månader långa belägringen, den stora merparten av dem civila.

Avslöjandet var sensationellt, därför att inget annat krigsförbrytarmål i modern tid har kunnat baseras på dokument med explicita, signerade order. I avsaknad av sådana uppenbara bevis kunde exempelvis Slobodan Milosevic förhala sin rättegång så länge att han hann dö utan dom. Men den här gången är saken klar...

Något av det mest frustrerande med förnekare av brott mot mänskligheten är att de är så svåra att motbevisa kort och koncist: det finns ofta ett fullständigt överflöd av dokument, fotografier, filmer, vittnesmål, journalistiska beskrivningar, lik, massgravar, sjukhusrapporter som bortom allt rimligt tvivel bevisar att brotten ägt rum. Så var det i Kambodja, i Srebrenica, i Gaza. Så är det i Libyen. En ingående bevisföring låter sig dock inte presenteras här; den får vänta på Haag-domstolens utredning. Låt oss i stället snabbt summera vad vi vet. Vi vet att Gaddafi bemötte de från början obeväpnade demonstrationer som bröt ut i Libyen i mitten av februari med de mest hämningslösa massakrer någon diktator hittills utfört under den arabiska våren. Vi vet att demonstranterna snabbt rafsade ihop väpnade enheter för att slå tillbaka. Vi vet att Gaddafi svarade med fullskaligt terrorkrig...

En sak är dock unik denna sommar. Vi står mitt uppe i en arabisk revolution som får världssystemet att skälva. Inte nog med att regionens diktatorer äntligen rivs ned i ett skred av folklig vrede; inte nog med att Egypten – sedan fyrtio år nyliberalismens brohuvud i Mellanöstern – plötsligt tackar nej till nya lån från Världsbanken och IMF: kraften från denna revolution har nu också tagit sig in i den sydeuropeiska klasskampen. Det går en rak linje från Tahrir till Syntagma.

För världens vänster har 2011 hittills varit det mest hoppfulla året på den här sidan om murens fall. Hoppet kommer inte enbart ur de oerhörda segrar som vunnits på marken – som att Libyens befriade områden nu formligen svämmar över av nystartade tidningar, radiokanaler, musikgrupper, poesisällskap: yttrandefrihet, för första gången! – utan också ur de portar som slagits upp mot framtiden. Och i takt med att Saleh, Gaddafi, Assad vacklar och faller bara ökar kraften i rörelsen.

Och vad gör då delar av vänstern i detta läge? Tar ställning mot revolutionen. Den numera populära vänsteridén att Libyens problem ska lösas genom att Nato åker hem, rebellerna lägger ner vapnen och Gaddafi blir förhandlingspartner för fred är ingenting annat än kontrarevolutionär...

Läs hela debattinlägget på AB.se: Skicka vapen till rebellerna


onsdag 29 juni 2011

Sämre semester

...klassamhället grinar oss rätt upp i ansiktet
Svenskarna tog kortare semester i fjol. Nästan hälften — 41 procent av männen och 44 procent av kvinnorna — gjorde ingen semesterresa i fjol som varade i minst en vecka, visar siffror från Statistiska centralbyrån (SCB).

Ja, många skippar alltså semesterresan. I spåren av finanskrisen är nu skillnaden mellan hur arbetare och tjänstemän spenderar sin semester större än på mycket länge. Nästan var tredje arbetare, 32 procent, har inte gjort en semesterresa och har inte heller tillgång till ett fritidshus. Bland tjänstemän är motsvarande andel 15 procent. Detta framgår av LOs rapport Semestervanor år 2010.

Andelen arbetare som varken gjort en semesterresa eller har tillgång till fritidshus har ökat kraftigt de senaste åren. Mellan år 2008 och 2010 har andelen ökat från 28 procent till 32 procent, en ökning med fyra procentenheter. En så stor ökning på så kort tid har inte uppmätts sedan början av 1990-talet då arbetsmarknadskrisen härjade som värst.

I toppen på samhällspyramiden är det annat som gäller. Lönerna för vd:arna i de 75 största börsbolagen har sedan 2009 stigit med 32 procent, till en medianlön på 7,1 miljoner kronor om året. Samtidigt har de rörliga ersättningarna fördubblats, visar en genomgång av rådgivnings- och pensionsbolaget Söderberg & Partners.
– Det är fruktansvärt att lönerna stigit så kraftigt bland direktörerna när de samtidigt manar sina anställda att vara återhållsamma, säger LO:s avtalssekreterare Per Bardh till Dagens Industri.

Överklassen har naturligtvis inga problem med semesterresorna. Deras resor över hela jordklotet pågår året runt och de betraktar dem som ett självklart inslag i deras yrkesutövning. Lyxresorna är en del av deras "långa" arbetstid.

Just nu är det billigt att resa till Grekland. En vecka för under tusen kronor utlovas. Förena nytta med nöje, kombinera semester med studie av ett folk som inte stillatigande tittar på när klassklyftorna vidgas. Den ruttna grekiska överklassen vill nu vräka krisens bördor över på arbetare och fattiga.

Jag moraliserar inte över den som åker på charterresor. Själv föredrar jag dock kollektivtrafik på marken och övernattar gärna i tält eller på vandrarhem. Det är då jag känner mig närmast Änglamarken.

Nu ser det ut som om de Saab-anställda äntligen skulle kunna få ut sin lön. Förhoppningsvis kan de få någon semester också, även om den stympats till två veckor av företagsledningen. Men det är kanske inte så lätt att koppla av när varken kapital eller stat kan prestera någon långsiktig lösning.


Revolution enda utvägen i Grekland

...inga pengar till bankerna - låt de rika betala

Missnöjet pyr i Aten. Våldsamma bråk inför sparbeslutet. Rustar för revolution. Rubrikerna skriker ut allvaret i Grekland. Särskilt tar jag fasta på ett uttalande från en ung flicka i den sistnämnda artikeln: "Enda utvägen är revolution. Den kommer".

Det här är en kris skapad av de europeiska bankerna i maskopi med den grekiska politiska och ekonomiska eliten. Bankerna har spekulerat och vill att folket ska betala deras förluster. De rika i Grekland har sett till att smita undan skatterna.

Kvar är arbetare och vanligt folk som man förväntar sig ska ta smällarna. Utomlands sprids lögnerna om hur lata grekerna är och vilka oerhörda förmåner de vältrar sig i. Här en tabell som visar att grekerna tillhör de som jobbar mest i hela Europa.

Grekerna har fått sin levnadsstandard sänkt dramatiskt det senaste året. 25 procent av ­befolkningen lever under fattigdomsgränsen. Arbetslösheten är uppe i 16 procent. Detta för att europeiska ­banker ska hållas vid liv, banker som glatt lånat ut pengar till Grekland trots att de vetat att landet inte skulle kunna betala tillbaka. De har i stället kallt räknat med att någon annan skulle ordna det.

Vanliga arbetare har inte sett röken av några lånade pengar. För att rädda bankerna vill nu EU, IMF och Europeiska Centralbanken slå sönder det som återstår av välfärd i Grekland och pressa arbetarna ännu längre ner i fattigdom.
Det måste vara stopp nu. Låt generalstrejken växa över i de fattigas maktövertagande.


Bloggat: Svensson, Svensson2,

tisdag 28 juni 2011

En dag på stranden

...i Änglamarken

...eller Löderups strandbad som blev mitt utflyktsmål denna min första riktiga semesterdag
Jag tror bilderna får tala för sig själva. Mycket strand, mycket vatten, men ibland är det just det man bara vill förlora sig själv bland...

...eller återfinna sig själv bland efter ett långt arbetsår...

































Dessa "Löderup-tsunamis" som dyker upp plötsligt som från ingenstans...

...utan någon synlig anledning...





...så försvinner de lika snabbt igen...

Över åsen ner mot strandbaden, men nu är jag på väg hem igen...

Från åsens högsta punkt kastar jag ett sista öga mot havet....

På andra sidan breder den österlenska slätten ut sig...



Myter om grekerna

Nya myter att spräcka om det grekiska folket

I en liten undanskymd artikel skriver Ulrika Stahre i lördagens Aftonbladet under rubriken ”Den uppblåsta myten”. Hon tar fasta på Svenska Dagbladets påstående om att ”Bakom den grekiska krisen ligger den uppblåsta offentliga sektorn”, och avlivar punkt för punkt detta påstående som valsar runt i media efter media sedan den senaste grekiska krisen startade.

Sanningen är att delar av den offentliga sektorn har privatiserats. Tele-, olje- och energibolagen är delvis privatiserade. Utgifterna för sjukvården ligger långt under Sveriges. Den statliga skolan saknar en uppsjö av lärare. Den offentliga sektorns löner ligger långt under EU-snittet.
Nu är det Greklands offentliga sektor som ska ramponeras. Förra året handlade kampanjerna mot det grekiska folket om att sprida myter om den låga pensionsåldern och extra månadslöner.

Ulrika Stahre konstaterar med all rätt att ”i själva verket har Grekland gjort allting rätt ur nyliberal synvinkel. Sålt ut den offentliga egendomen och sänkt skatter”.
”I veckan kastade demonstranter på Syntagmatorget i Athen, förutom gatsten, både yoghurt och apelsiner. Jag är frestad att ta till detsamma mot alla dessa redaktioner som mer eller mindre avsiktligt vinklar sin rapportering”, skriver hon.

Hon behöver inte gå långt. Hon kan börja på Aftonbladets egen redaktion. För i samma nummer finns en stort uppslagen artikel där en figur vid namn Peter Kadhammar skriver direkt från Aten.
”Två män sitter på de rangliga stolarna utanför Konstitutionstorget nedanför parlamentet.
De heter Dimitris och Nikos. Den förstnämnda har tältat här i 22 dagar. Nikos sover hemma hos sina föräldrar. Övriga Europa skrattar, skakar på huvudet åt, eller är mest troligen förbannade på Dimitris, Nikos och deras landsmän. De fifflar med balanserna, ljuger om ekonomin, kräver hundratals miljarder euro i nödlån och kastar gatsten när långivarna vill ha garantier för sina pengar. Ekonomerna har räknat ut att om grekerna betalade skatt som andra skulle de inte behöva tigga om bistånd och stå i klass med Pakistan i kreditvärdighet. Men skattesmitning är det enda system i Grekland som fungerar med hundraprocentig smidighet. Dimitris och Nikos är en del av det.”

Mer kommer längre fram i artikeln. ”Så hur ska Dimitris ta ansvar för sitt land? De anser att de gör det genom att protestera på torget, där vanliga ungdomar, religiösa svärmare, gamla arbetare, herrar ur medelklassen, en hel del knarkare och fyllon förenas i raseri.”

När Kadhammar sagt vad han har på hjärtat är det på nästa uppslag dags för Wolfgang Hansson att ge sin syn på Grekland. Han presenteras som reporter och nyhetskrönikör:
”För mig framstår grekerna som en patient som av läkaren ställs inför valet att sluta röka eller dö i förtid. Och sedan går raka vägen från läkarmottagningen till tobakskiosken och köper ett paket cigg.”
De där apelsinerna Ulrika Stahre skrev att hon kände för att kasta på sina journalistkollegor borde kanske vara ruttna?

Kjell Pettersson

Artikeln hämtad från veckotidningen Internationalen.


Bloggat: Svensson,

Senaste inlägg om Grekland på Röda Malmö:

måndag 27 juni 2011

Lätt att gripa Gaddafi

...bara rebellerna får vapen

Den internationella brottmålsdomstolens arresteringsorder öppnar för att Natotrupper kan gå in och gripa Muammar Khaddafi. Den tolkningen gör Ove Bring, professor i folkrätt vid Försvarshögskolan. Men frågan är om en sådan insats är värd priset. ”Det skulle kunna skapa en politisk strid med Ryssland, Kina och en del länder i tredje världen”, säger Ove Bring.

Det är väl alldeles utmärkt om diktatorn Gaddafi kan ställas inför domstol och hans brott mot det egna folket kan granskas närmare i sömmarna inför öppen ridå. Men varför i hela friden spekulera i ett Nato-ingripande på marken i Libyen?

Ove Bring vet mycket väl att rebellerna i Libyen har avböjt detta. Däremot har de inget emot att själva få gripa diktatorn. För detta, och för att rebellerna ska kunna hävda sig mot den till tänderna mililtärt rustade diktaturen, krävs vapen. Vapen som Nato vägrar förse den demokratiska oppositionen med.

Det mest naturliga nu vore väl att försöka jämna ut villkoren på marken mellan Gaddafi-diktaturen och de som slåss för att störta diktaturen. Gaddafi har raketer, tanks och kanoner som han inte tvekar att använda mot befolkningen. Rebellerna slåss heroiskt mot Gaddafis krigsmaskin och legosoldater med primitiva medel.

Med bättre militär utrustning åt rebellerna skulle konflikten i Libyen snart vara avgjord och Gaddafi gripen.


Bloggat: Jinge, Svensson,

Cirkus Saab rullar vidare

...och de anställda förs bakom ljuset

Cirkus Saab rullar vidare, ständigt nya föreställningar i den högre trolleriskolan. Idag meddelas att löner för juni ska betalas ut - kanske. Informationschefen Eric Geers vill dock inte garantera att det blir löner.

Enligt Victor Muller finns det en kinesisk order på 582 bilar. Gunilla Gustavs på informations-avdelningen menar att detta räcker till juni-lönen, hon vill dock inte säga från vilket företag beställningen kommer.

Cirkusdirektörn Victor Muller sitter ensam kvar i styrelsen. Alla övriga har lämnat det sjunkande skeppet. Dock pågår fortfarande falskspelet kring Saab. Kommunföreträdare och fackliga representanter säger att de tror på Saab. Även alliansregeringen spelar med i spelet, liksom media.

Tillsammans skapar de bilden att de anställda och vi alla ska sätta vår lit till skojarna i finansvärlden. Sanningen är att det är kört för Saab, men att det finns en räddning för jobben genom socialisering och omställning av produktionen. Det fattas 800 miljoner för att ens få igång produktionen. Sen måste det säljas bilar också. Det kan inte Saab.

Staten och kapitalet sitter i samma båt. Alla har de intresse av att de anställda förs bakom ljuset. Räddningen kan bara komma från gräsrötterna. Som jag skrivit om tidigare här på Röda Malmö: Detta var droppen - ockupera Saab!


Bloggat: Jinge, Svensson,

Lidköpingsnytt: Ännu kan Saab räddas

söndag 26 juni 2011

Politiskt Inkorrekt i SD:s ledband

...rasistisk sajt styrs av SD

Den främlingsfientliga och rasistiska sajten Politiskt Inkorrekt, som gärna vill framställa sig som oberoende, är, precis som vi förstått hela tiden, styrd av Sverigedemokraterna. AB.se skriver om detta idag: SD-politiker bakom Politiskt Inkorrekt.

Sajten Politiskt Inkorrekt säger sig vara politiskt obunden. Men pengarna som doneras till sajten går direkt till Sverigedemokraternas riksdagsledamot Kent Ekeroth.
– Det är en sajt som ligger helt i linje med Sverigedemokraternas kärnpolitik, främlingsfientlig och bitvis rasistisk, säger Robert Aschberg, ansvarig utgivare för antirasistiska tidskriften Expo.

"Avslöjandet" gjordes av bloggaren Absolute Bananas, helt och hållet med uppgifter tillgängliga på nätet. Läs bloggarens egen berättelse här. Tidskriften Expo har tidigare visat att sverigedemokrater är aktiva i PI:s redaktion.


Bloggat: Jinge, Svensson,

Från klassamhälle till kommunism, del 9

Grundläggande marxistisk teori

Detta är det nionde avsnittet ur Ernest Mandels bok "Från klassamhälle till kommunism". Den här gången handlar det om förhållanden mellan reformer och revolution. De tidigare avsnitten hittar du här:
1. Klasskillnaderna och klasskampen genom historien
2. Den sociala ojämlikhetens ekonomiska rötter
3. Staten - klassherraväldets redskap
4. Från enkel varuproduktion till kapitalitiskt produktionssätt
5. Den kapitalistiska ekonomin
6. Monopolkapitalismen
7. Det imperialistiska världssystemet
8. Den moderna arbetarrörelsens uppkomst

IX. Reformer och revolution
Den moderna arbetarrörelsens födelse och utveckling inom det kapitalistiska samhället ger oss ett exempel på en ömsesidig påverkan mellan den sociala miljö, som människorna befinner sig i oberoende av sin vilja, och deras mer eller mindre medvetna handlande för att förändra denna miljö.


1. Evolution och revolution genom historien

De förändringar samhällets styrelseformer genomgått under århundradenas gång har alltid varit resultatet av en plötslig och brutal förändring, till följd av krig, revolutioner eller en kombination av båda. Det finns inte en enda stat idag, som inte är en produkt av sådana revolutionära omvälvningar. Den amerikanska staten föddes ur 1776 års revolution och inbördeskriget 1861-1865; den brittiska staten ur revolutionerna 1648 och 1689; den franska ur revolutionerna 1789, 1830, 1848 och 1870; den belgiska ur revolutionen 1830; den nederländska ur revolutionen på 1500-talet; den tyska ur krigen 1870-71, 1914-18, 1939-45 och revolutionerna 1848 och 1918, osv, osv.
Men det vore fel att anta att våld är tillräckligt för att förändra samhällsstrukturen i enlighet med de kämpandes vilja. För att en revolution verkligen skall förändra samhället och de arbetande klassernas existensvillkor, krävs det att den har föregåtts av en evolution, som inom det gamla samhället skapat den materiella (ekonomiska, tekniska, m m) och mänskliga (samhällsklasser med vissa utmärkande drag) basen för det nya samhället. Om denna bas saknas, slutar även de blodigaste revolutioner med att mer eller mindre exakt återskapa just de förhållanden, som de ville avskaffa.
Ett klassiskt exempel på detta är de många framgångsrika bondeupproren i Kinas historia. Upproren uttryckte varje gång folkets reaktion mot den outhärdliga utplundring och skattebörda, som bönderna alltid drabbades av när det Himmelska Rikets olika dynastier befann sig på fallrepet. De ledde till att en dynasti störtades och en annan kom till makten, ofta (som i Han-dynastins fall) en dynasti med sitt ursprung direkt hos bondeupprorets ledare.
Den nya dynastin börjar med att förbättra böndernas villkor. Men efterhand som den befäster sin makt och stärker sin förvaltning ökar statsutgifterna, vilket tvingar den att höja skatterna. Ämbetsmännen-mandarinerna, som först avlönades av statskassan, börjar missbruka sin makt, lägger beslag på böndernas jord och pressar ur dem avgifter utöver skatten.
Böndernas elände börjar alltså förvärras igen efter några tiotal år av bättre liv. De sociala revolutionernas cykliska karaktär i det gamla Kina och böndernas oförmåga att frigöra sig på ett varaktigt sätt har sin förklaring i att det inte förekom något ”språng framåt” för produktivkrafterna och inte fanns en utvecklad modern industri på maskinernas grundval.

2. Evolution och revolution i dagens kapitalism
Dagens kapitalism har själv uppstått ur sociala och politiska revolutioner: de stora borgerliga revolutionerna från 1500-talet till 1800-talet, vilka gav upphov till nationalstaterna. Dessa revolutioner möjliggjordes av en tidigare evolution, nämligen produktivkrafternas tillväxt inom det feodala samhället, en tillväxt som blev oförenlig med livegenskap, skråväsende och de påtvingade begränsningarna för den fria varucirkulationen.
Denna utveckling gav även upphov till en ny samhällsklass, den moderna borgarklassen, som fick sina första lärospån i politisk kamp i medeltidens kommuner och i skärmytslingar under den absoluta monarkin, innan den gav sig i kast med att erövra den politiska makten.
När det kapitalistiska samhället utvecklats till en viss nivå, kännetecknas det också av en evolution som obönhörligen förbereder en ny social revolution.
På det materiella planet utvecklas produktivkrafterna fram till en punkt där de blir alltmer oförenliga med de privata produktionsmedlen och de kapitalistiska produktionsförhållandena. Storindustrins utveckling, kapitalets koncentration, bildandet av truster och den borgerliga statens ständigt växande ingrepp för att ”reglera” den kapitalistiska ekonomin, förbereder marken för produktionsmedlens socialisering (kollektiva tillägnelse) och de sammanslutna producenternas egen, planerade förvaltning av dem.
På det mänskliga (sociala) planet bildas och stärks en klass, som blir mer och mer lämpad att genomföra denna sociala revolution: ”I proletariatet producerar kapitalismen sin egen dödgrävare”. Koncentrerat i stora företag, utan hopp om individuellt socialt avancemang, vinner proletariatet via sin dagliga klasskamp den viktiga förmågan till kollektiv solidaritet, samarbete och disciplinerad handling, något som möjliggör en grundläggande reorganisering av hela det ekonomiska och sociala livet.
Ju mer kapitalismens inneboende motsättningar skärps, desto mer skärps klasskampen, och ju mer kapitalismens egen utveckling röjer väg för revolutionen, desto mer antar den formen av olika slags explosioner (ekonomiska, sociala, politiska, militära, finansiella, osv) under vilka proletariatet kan erövra den politiska makten och genomföra en social revolution.

3. Den moderna arbetarrörelsens utveckling
Men kapitalismens och arbetarrörelsens historia följde inte en så klar och rätlinjig bana, som marxisterna hade hoppats kring 1880.
De inre ekonomiska och sociala motsättningarna i de imperialistiska länderna förvärrades inte omedelbart. Mellan Pariskommunens nederlag och första världskrigets utbrott upplevde Västeuropa och USA tvärtom en lång period av våldsam tillväxt för produktivkrafterna — ibland långsammare, ibland hastigare — en tillväxt som dolde det ”mullvadsarbete” som utfördes av systemets inre motsättningar.
Motsättningarna fick ett våldsamt utbrott 1914. Utbrottet föregicks av den ryska revolutionen 1905 och de österrikiska arbetarnas generalstrejk samma år. Men arbetarnas och arbetarrörelsens omedelbara lärdomar i dessa länder speglade inte systemets allt djupare motsättningar. Den avspeglade snarare tron på en gradvis utveckling, ett i stort sett fredligt och oundvikligt framåtskridande mot socialismen (det var annorlunda i Östeuropa, och därför spelade dessa illusioner mindre roll där).
De av imperialisterna ackumulerade koloniala överprofiterna gjorde det möjligt för dem att genomföra reformer för arbetarna i Västeuropa och USA. Men man måste ta hänsyn till flera faktorer för att förstå denna utveckling.
Den massiva emigrationen till USA och uppsvinget för exporten från Europa till resten av världen fick den ”industriella reservarmén” att minska på längre sikt. Styrkeförhållandet mellan arbete och kapital på ”arbetsmarknaden” blev alltså bättre för arbetarna, vilket skapade förutsättningarna för en massiv facklig organisering, inte bara av de kvalificerade arbetarna. Borgarklassen hade skrämts av Pariskommunen, av de våldsamma strejkerna i Belgien (1886, 1893) och av den tyska socialdemokratins av allt att döma oemotståndliga tillväxt. Den försökte medvetet lugna de upproriska massorna med sociala reformer.
Det praktiska resultatet av denna utveckling blev en västeuropeisk arbetarrörelse som i praktiken nöjde sig med att kämpa för reformer som kunde genomföras omedelbart: löneökningar, förbättrad social lagstiftning, utvidgning av de politiska rättigheterna, m m. Kampen för den sociala revolutionen förvisades till skriftlig propaganda och kaderskolning. De socialdemokratiska partierna upphörde att medvetet förbereda den socialistiska revolutionen, eftersom de trodde att det räckte med att stärka proletariatets massorganisationer, för att denna väldiga kraft automatiskt skulle spela en revolutionär roll, när ”det blev dags”.

4. Den reformistiska opportunismen
Samtidigt nöjde sig de västeuropeiska masspartierna och fackföreningarna inte med att spegla klasskampen, en kamp som huvudsakligen begränsades till att gälla reformer. De blev själva en politisk kraft som påskyndade arbetarrörelsens anpassning till de imperialistiska ländernas ”blomstrande” kapitalism. Den socialdemokratiska opportunismen förberedde inte arbetarna på de kommande plötsliga förändringarna av det sociala, politiska och ekonomiska klimatet, och detta blev en viktig orsak till att kapitalismen kunde överleva de stormiga åren 1914-1923.
På det teoretiska planet tar sig opportunismen uttryck i en revidering av marxismen, officiellt proklamerad av Eduard Bernstein (”rörelsen är allt, målet intet”), som krävde att socialdemokratin skulle överge all verksamhet som inte innebar försök att reformera systemet. Den ”marxistiska centern” kring Kautsky bekämpade revisionismen, samtidigt som den gjorde åtskilliga eftergifter för den, främst genom att rättfärdiga partiernas och fackföreningarnas praktik, som mer och mer närmade sig revisionismen.

På det praktiska planet visar sig opportunismen i att den accepterar valkoalitioner med ”liberala” borgerliga partier, gradvis accepterar deltagande i koalitionsregeringar tillsammans med borgarklassen och avstår från konsekvent kamp mot kolonialismen och imperialismens andra yttringar. Trots att opportunismen för ett ögonblick skakades av följderna av 1905 års ryska revolution, fick den sitt tydligaste uttryck i Tyskland, där den vägrade acceptera Rosa Luxemburgs förslag att utlösa masstrejker i politiskt syfte. Den avspeglar i grund och botten en reformistisk byråkratisk apparats intressen (de socialdemokratiska ombudsmännen och parti- och fackföreningsfunktionärerna, som redan uppnått stora fördelar inom det borgerliga samhället).
Detta exempel visar att den reformistiska opportunismens inträngande i arbetarrörelsen inte var oundvikligt. Det hade varit möjligt att genomföra utomparlamentariska aktioner och allt mer omfattande strejker under åren före första världskriget. Sådana aktioner kunde ha förberett arbetarmassorna på de uppgifter som ställdes av jet revolutionära uppsving som sammanföll med krigsslutet.

5. Behovet av ett avantgarde parti
Erfarenheten bekräftar alltså de grundläggande beståndsdelarna av Lenins teori om det avantgardistiska partiet — den revolutionära förtruppen. Även om arbetarklassen kan ge sig in i mycket omfattande klasstrider kring omedelbara behov, och även om den är fullt kapabel att uppnå ett elementärt klassmedvetande, så kan den inte spontant nå fram till det politiska klassmedvetandets högre former. Detta är i sin tur oumbärligt för att man skall kunna förutse de plötsliga vändningarna i den objektiva situationen och slå fast arbetarrörelsens uppgifter utifrån dessa vändningar. Det är också oumbärligt för att man skall kunna bemöta borgarklassens manövrer framgångsrikt och krossa den borgerliga och småborgerliga ideologins inflytande över arbetarklassen (vilket ofta kan vara mycket bedrägligt).
Dessutom har massrörelsen oundvikligen upp- och nedgångar. De breda massorna står inte ständigt kvar på en hög nivå av politisk aktivitet. En massorganisation som försöker anpassa sig till genomsnittsnivån på massornas aktivitet och medvetande kommer därför definitivt att spela en bromsande roll vid den revolutionära aktivitetens uppsving, som bara är möjligt vid vissa tillfällen.
Av alla dessa orsaker är det nödvändigt att bygga upp en avantgardisk arbetarorganisation, ett revolutionärt parti. I normala tider kommer det att bestå av en minoritet. Men partiet gör militanternas aktivitet kontinuerlig och håller dem kvar på en hög medvetenhetsnivå. Det gör det möjligt att bevara alla de erfarenheter som vunnits i kampen och sprida dem till hela klassen. Partiet har siktet inställt på de kommande revolutionära striderna och ser det som sin viktigaste uppgift att förbereda dessa. Därför underlättar det i hög grad förändringarna i de organiserade och oorganiserade massornas mentalitet och aktivitet, förändringar som nödvändiggörs av den subjektiva situationens plötsliga vändningar.
Naturligtvis kan sådana avantgardistiska partier inte ersätta massorna och genomföra en social revolution i deras ställe. ”Arbetarnas befrielse kan bara vara dess eget verk”. Att vinna arbetarnas majoritet för det revolutionära partiets program, strategi och taktik, det är den nödvändiga förutsättningen för att ett avantgardistiskt parti skall kunna fylla sin roll helt och fullt.
En sådan majoritet är normalt sett inte möjlig att uppnå annat än under förrevolutionära eller revolutionära kriser, vilka själva utvecklas genom uppkomsten av mäktiga spontana massrörelser. Det finns alltså ingen absolut motsättning mellan massornas spontanitet och nödvändigheten av att bygga upp en avantgardistisk revolutionär organisation. Partiet stödjer sig på massornas spontana utbrott, förlänger det, kompletterar det och möjliggör dess seger genom att rikta in hela dess energi på den avgörande punkten: störtandet av kapitalets politiska och ekonomiska makt.

6. Revolutionärerna och kampen för reformer
Som en reaktion mot den reformistiska opportunismen har det inom arbetarrörelsen vuxit fram ultravänsteristiska strömningar, som förkastar all kamp för reformer.
För revolutionära marxister år reformismen absolut inte identisk med kampen för reformer.
Reformismen, det är illusionen att man gradvis kan avskaffa kapitalismen, genom successiva reformer. Men det är helt möjligt att delta i denna kamp för omedelbara reformer, samtidigt som man förbereder arbetaravantgardet för antikapitalistiska strider av en sådan omfattning att de framkallar en kris i samhället.
Att helt vägra kämpa för reformer innebär att man passivt accepterar en försämring av arbetarklassens situation, fram till dagen med stort D, då arbetarklassen plötsligt blir förmögen att störta kapitalismen i en handvändning. En sådan inställning är både utopisk och reaktionär.
Den är utopisk, eftersom den glömmer bort att arbetare, som blivit mer och mer uppsplittrade och demoraliserade på grund av oförmågan att försvara sin levnadsnivå, sitt arbete och sina elementära fri- och rättigheter, knappast är i stånd att framgångsrikt kämpa mot en social klass, som innehar den moderna borgarklassens rikedom och politiska erfarenhet. Ultravänsterismen är reaktionär, eftersom den objektivt tjänar kapitalisternas, arbetsköparnas sak. Dessa har allt intresse av att sänka lönerna, bevara en omfattande arbetslöshet, krossa fackföreningarna och avskaffa strejkrätten, såvida arbetarna passivt låter sig förvandlas till slavar utan att försvara sig.
Revolutionära marxister ser arbetarnas frigörelse och kapitalismens störtande som slutprodukten av en epok av ökad organisatorisk styrka för proletariatet, starkare sammanhållning och klassolidaritet och växande förtroende för den egna styrkan. Sådana subjektiva förändringar kan inte komma till stånd enbart genom skriftlig propaganda eller skolning. I sista hand kan de bara uppnås genom framgångarna i den dagliga kampen, som är en kamp för reformer.
Reformismen är inte ett automatiskt resultat av sådan kamp eller sådana framgångar. Den blir det bara om arbetaravantgardet inte pekar på nödvändigheten att störta regimen; om det inte bekämpar den småborgerliga och borgerliga ideologins inflytande i arbetarklassen; om det inte försöker inleda utomparlamentarisk, antikapitalistisk masskamp i syfte att överskrida reformstadiet.
Av samma skäl är det absolut nödvändigt att revolutionärerna arbetar i massornas fackföreningar och kämpar för att stärka och inte försvaga de fackliga organisationerna.
Fackföreningarna är visserligen i allmänhet inte speciellt lämpade till att förbereda eller organisera revolutionär kamp; det är inte deras uppgift. Men de är oumbärliga för det dagliga försvaret av arbetarnas intressen mot kapitalet. Den dagliga klasskampen försvinner inte, inte ens i kapitalismens nedgångsepok. Utan mäktiga fackföreningar, som organiserar en stor del av arbetarklassen, har arbetsköparna alla chanser att gå segrande ur dessa dagliga skärmytslingar. Den skepsis och misstro mot den egna styrkan som blir ett resultat av sådana olyckliga erfarenheter är oerhört skadlig för utvecklingen av de breda massornas klassmedvetande.
I dagens kapitalism är den fackliga verksamheten dessutom inte längre nödvändigtvis begränsad till kampen för löneökningar och minskad arbetstid. Arbetarna ställs allt oftare inför problem, som rör ekonomin i dess helhet och påverkar deras levnadsstandard: inflation, fabriksnedläggningar, arbetslöshet, ökad arbetstakt, försök från statens sida att begränsa strejkrätten och de fria löneförhandlingarna, osv. Förr eller senare tvingas fackföreningen ta ställning till alla dessa frågor. Den blir en skola för arbetarklassen, också vad gäller frågan om kapitalism och socialism i sin helhet. Den blir en arena där politiska riktningar som eftersträvar permanent klassamarbete eller fackföreningarnas integration i den borgerliga staten ställs mot klasskampsströmningar, som vägrar underordna arbetarnas intressen det s k ”allmänna intresset”, vilket bara är kapitalets bristfälligt kamouflerade intresse. Eftersom de under dessa förutsättningar försvarar massornas omedelbara intressen mot försöken att frånta fackföreningarna deras grundläggande funktion, kan de i klasskampsströmningen integrerade revolutionärerna få ett växande gensvar för sina idéer inom fackföreningarna, förutsatt att de arbetar tålmodigt och uthålligt och inte överlämnar detta område av massarbetet åt byråkraterna, reformisterna och floran av högeropportunister.
Revolutionärerna måste försöka vara de bästa fackliga aktivisterna. De måste arbeta för att få fackföreningarna och deras medlemmar att ansluta sig till deras förslag angående kampens målsättning och organisationsformer, vilka bäst överensstämmer med arbetarnas omedelbara klassintressen. De får aldrig försumma försvaret av dessa omedelbara intressen, samtidigt som de hela tiden måste föra fram sin allmänna propaganda för den socialistiska revolutionen, som är en förutsättning för att arbetarnas landvinningar skall kunna konsolideras definitivt och för att deras vitala problem skall kunna lösas slutgiltigt.
Fackföreningsbyråkratin, som blir allt mer integrerad i den borgerliga staten, ersätter däremot mer och mer sin ursprungliga uppgift att oförsonligt försvara medlemmarnas intressen med en klassamarbets- och ”borgfreds”-politik. Den försvagar objektivt sett fackföreningarna genom att i växande utsträckning strunta i medlemmarnas problem och övertygelse.
Kampen för facklig demokrati och kampen för en fackföreningsrörelse på klasskampens grundval kompletterar alltså varandra logiskt i den dagliga kampen.

lördag 25 juni 2011

Dags för revolution i Grekland

...låt storstrejken gå över i de fattigas maktövertagande

Mellan tisdag och onsdag nästa vecka kommer stora ­delar av landet att stå stilla när GSSE och Adedy, de grekiska mot­svarigheterna till LO och TCO, kallar ut sina 2,5 miljoner medlemmar i en generalstrejk. Strejken är en protest mot de sociala orättvisorna och massarbetslösheten som följt i nedskärningspolitikens spår.

Om detta skriver AB.se idag på ledarplats.Grekerna har fått sin levnadsstandard sänkt dramatiskt det senaste året. 25 procent av ­befolkningen lever under fattigdomsgränsen. Arbetslösheten är uppe i 16 procent. Varför? Så att europeiska ­banker ska hållas vid liv, banker som glatt lånat ut pengar till Grekland trots att de vetat att landet inte skulle kunna betala tillbaka. De har i stället kallt räknat med att någon annan skulle ordna det.

Det ljugs friskt om orsakerna till den grekiska krisen. Om hur lata grekerna är och om alla privilegier som de åtnjuter. Men sanningen är att stora delar av den offentliga sektorn har privatiserats. Utgifterna för sjukvård ligger långt efter Sverige. Den statliga skolan saknar lärare. Den offentliga sektorns löner ligger långt under EU-snittet.

Greklands löntagare har inget ansvar för den galopperande statsskulden som de nu förväntas betala. Det är den rika eliten i landet i maskopi med franska, schweiziska och tyska banker som lånat pengar upp över öronen till byggprojekt och lyxjakter. De stora lånen har bekostat de rikas skattesmitande och många trädgårdspooler.

Vanliga arbetare har inte sett röken av några lånade pengar. För att rädda bankerna vill nu EU, IMF och Europeiska Centralbanken slå sönder det som återstår av välfärd i Grekland och pressa arbetarna ännu längre ner i fattigdom.

Det är bra med storstrejk, men det måste gå längre. Det är dags för en resning nu. Dags att bilda arbetarråd, dags att ta över arbetsplatserna - dags att göra revolution, dags för arbetarna och vanligt folk att ta över ledningen av landet och vräka ner den korrupta eliten från tronen. Och låt sen löpelden sprida sig över Europa. Låt den arabiska våren bli en europeisk höst...
SvD SvD2 SvD3 SvD4 DN DN2 DN3 DN4 AB GP GP2 HD Exp D Svt SkD Intressant Bloggar om midsommar, politik, samhälle, grekland,

fredag 24 juni 2011

Efter arabisk vår följer europeisk höst?

Vart tog globaliseringsrörelsen vägen?

Med början i Seattle 1999 drog en massiv våg av protester över världen – globaliseringsrörelsen – löst samlad under den gemensamma parollen ”en annan värld är möjligt”. För tio år sedan nådde den en av sina höjdpunkter i Sverige, då tiotusentals människor möttes för att protestera och lära i samband med EUs toppmöte i Göteborg. Under några år växte vågen, för att sedan synbarligen stanna upp och dra sig tillbaka. Hur kunde det komma sig?

Den nyliberala högern tvekar inte om svaret: globaliseringskritiken var felaktig, vilket Utvecklingen visade, varpå globaliseringskritikerna förlorade och globaliserarna vann – inget kunde vara mer fel. Tvärtom var ett av skälen till att globaliseringskritiken tystnade att vi som drev den faktiskt lyckades! Vi avslöjade och satte sökarljuset på långtgående planer för privatiseringar och nedskärningar inom den gemensamma sektorn. Vi avslöjade planer på att utöka äganderätten på ett sätt som skulle stärka de multinationella jättebolagen, men drabba majoriteten av människor och försvaga de flesta av världens länder. Planerna var långt utvecklade, inskrivna paragraf för paragraf i avtal framförhandlade i internationella församlingar under största sekretess, men när de drogs fram i ljuset möttes de av så starka protester att de förpassades till papperskorgen för all framtid.

Ett annat vanligt svar på frågan är att det var våldsamheterna kring toppmötet i Göteborg som fick rörelsen att gå tillbaka. Även om våldsamheter i samband med demonstrationer vid toppmöten – där en lite klick våldsinriktade aktivister satte dagordningen också för den stora fredliga majoriteten – var ett problem i Göteborg liksom på flera andra ställen så håller inte heller det svaret för en närmare granskning. Tvärtom präglades 2001 och 2002 av stor aktivitet i globaliseringsrörelsen, och många nya initiativ. Nedgången i Sverige kom först ett par år senare.
Så vad var det då som hände? Svaret är som vanligt sammansatt av flera delar. En del av svaret är att den ökande repressionen och den chauvinistiska vågen i USA efter terrordåden 11 september 2001 gjorde att rörelsen där tappade kraft – och med den rörelsen i resten av västvärlden eftersom motståndskampen i det dominerande imperialistlandet var en av protestvågens viktigaste inspirationskällor.

En annan del av svaret är att motståndet mot kriget i Irak blev en av globaliseringsrörelsens viktigaste frågor, men samtidigt dess fall. 15 februari 2003 demonstrerade miljontals människor över hela världen mot USAs väntade angrepp. Det över fem kilometer långa tåget i Stockholm kan ha varit det största i stadens historia. Trots det genomfördes angreppet – och globaliseringsrörelsen hade ingenting mer att sätta emot.
Ytterligare en del i svaret är att rörelsen aldrig har försvunnit. Utöver motståndet i USA var folkliga organisationer i tredje världen den viktigaste komponenten i globaliseringsrörelsen. När rörelsen tynade i västvärlden försvann den från mediaskärmarna i den rika delen av världen, men det innebar inte att rörelserna i den fattiga delen av världen gav upp kampen för en dräglig vardag. Tvärtom fortsatte många av rörelserna att växa och utvecklas, och gör så än idag.

Det är också det som blir den viktigaste lärdomen från de där hektiska åren kring millennieskiftet: spontana protester och idé-burna grupper är flyktiga. De flammar häftigt men på några år kommer de antingen ha falnat eller stelnat till institutionella NGO:er. De kan påverka det politiska klimatet i stor skala, men saknar uthållighet. Och om de som har makten bestämmer sig för att köra över opinionen har grupperna inget annat än ytterligare en demonstration eller ännu en namninsamling att sätta emot.
Det motstånd som ska leva under lång tid, och som ska klara av att inte bara påverka den redan existerande politiska dagordningen utan också vinna verkligt systemförändrande segrar, måste vara förankrat i de många människornas dagliga liv. De välmotiverade och högljudda demonstrationerna efter krigsutbrottet i mars 2003 hade stöd i den allmänna opinionen, men kunde inte göra någonting för att påverka utvecklingen i Irak – en generalstrejk mot kriget i de imperialistiska länderna hade haft en helt annan effekt.

Så vart tog rörelsen vägen? I dessa dagar – när Världsbanken, IMF och EU skriver politiska diktat som möts av hundratusenhövdat motstånd i Grekland och Spanien – kan nog svaret skrivas så här: den tog en sväng över Latinamerika, Afrika och Asien, men har nu kommit tillbaka till Europa med ny kraft – efter den arabiska våren europeisk höst?

Ursprungligen ledare i Internationalen v 25/2011



Visa i Midsommartid

Du lindar av olvon...


Visa vid midsommartid är en av svensk vistraditions mest älskade sånger. Det folkliga tonspråket gör att den ofta misstas för att vara en folkvisa. Musiken är emellertid av Håkan Norlén och texten av Rune Lindström. Sången publicerades första gången i Norléns vissamling För syndskam och dygdeljus. Margareta Kjellberg gjorde den första inspelningen på grammofon 1946.
Visan tillkom en kväll i februari 1941 då Håkan Norlén och Rune Lindström satt på på Lindströms studentrum i Uppsala och arbetade med Himlaspelet. I en paus lekte Norlén fram melodin på gitarr och Lindström satte omedelbart text till den. (Wikipedia)

Här en länk till text och ackord.

Men vad är nu olvon? Förklaringen får du här.

Senaste inlägg om midsommar på Röda Malmö:
En riktigt svensk midsommar

SvD DN DN2 AB AB2 AB3 GP Exp HD HD2 SkD Svt Intressant Bloggar om midsommar, samhälle, sommar,

torsdag 23 juni 2011

Manifestation för Ship to Gaza

...nu seglar snart Ship to Gaza igen

Tid: Tisdag 28 juni kl 19-22
Plats: Gustav Adolfs torg, Malmö

Nu seglar den andra upplagan av Ship to Gaza! Målet är att bryta den israeliska blockaden och med sig har man humanitär hjälp - från människa till människa.

Tisdag 28 juni kl 19 arrangeras en manifestation på Gustav Adolfs Torg där vi visar vårt stöd för Ship to Gaza och Frihetsflottan.

Arr: Palestinanätverket i Malmö

Se även Facebook-sida


Detta var droppen - ockupera Saab!

...ställ om produktionen och rädda jobben

Dagen före midsommar får personalen på Saab reda på att de inte får någon lön. De ansvariga på Saab kan heller inte säga när det blir någon lön eller om det blir någon. Det här borde ju vara droppen som får bägaren att rinna över.

Dags att ockupera fabriken och frånkänna ägarna all rätt. Spektaklet har fått fortgå alltför länge medan regeringen tittat på. Äventyrare, spekulanter och klåpare har fått hålla på och bedriva ett spel som liknar rena cirkusen.

Det har från början stått klart att det är kört för Saab som bensinbilstillverkare. Det råder överkapacitet i den globala bilindustrin. Det finns ingen plats för Saab. Samtidigt står det lika klart att Sveriges, Europas och stora delar av världens transportsystem är ohållbart. Det gäller inte minst massbilismen.

En omställning mot kollektivtrafik och förnyelsebar energi är oundviklig. Istället för att nu låta marknadskrafterna lägga ner Saab och göra tusentals arbetslösa så bör Saab förstatligas under de anställdas kontroll. För att göra fabriken i Trollhättan till del i en satsning på ett hållbart trafiksystem.

En bilindustri är en fantastisk resurs och organisation för massproduktion av allt som behövs för en klimatomställning i Sverige. Med en omställning av produktionen kan nyttiga saker produceras; spårvagnar, lok, solcellsanläggningar, vindkraftverk, biogasbilar osv.

Möjligheterna finns. På sikt är detta ändå en nödvändighet. Men nu finns möjligheterna att rädda jobb och kompetens och styra in på nytt spår i god tid. Det kommer dock inte att ske på initiativ av vare sig högerregeringen eller den kraftlösa oppositionen. Initiativet måste komma från gräsrötterna.


Bloggat: Svensson,

En riktigt svensk midsommar

...trafiken, vädret och maten

Ja, och så här firar naturligtvis alla exotiska nordbor midsommaren - oavsett vädret...

De stora samtalsämnena (åtminstone i media) inför midsommaren brukar vara tre; trafiken, vädret och maten. Det sista är det odelat mest glädjebringande medan de två förstnämnda brukar vara problematiska och ge smolk i glädjebägaren.

Stora toppar i bilflödet på de stora lederna brukar vara på torsdagen och söndagen då många ska ut till respektive hem från firandet. Även sent på natten mot midsommardagen brukar innehålla många olyckor då många kör med alkohol i kroppen. Plus att en hel del börjar sina semestrar i anknytning till midsommaren bidrar till att göra helgen till en av de värst olycksdrabbade.

Många vill gärna fira vår midsommar på traditionsenligt vis ute i det gröna och håller därför tummarna för att klara sig undan regnet. Även den här gången ser det ut som om regnskurarna kommer att vara ett ständigt närvarande hot i stora delar av landet. En tröst kan ju vara att man åtminstone inte grundlägger någon hudcancer under de här dagarna.

Vår traditionsenliga midsommarmat består av den inlagda sillen med nypotatis, gräddfil, dill och gräslök. Och så jordgubbarna till efterrätt förstås. Jag läste någonstans att den traditionen inte är så väldigt gammal. Det var i städerna på 1920-talet man började äta nypotatis. Innan dess ansågs det vara slöseri att äta potatis som inte var färdigvuxen. Att dansa kring lövade majstänger lär dock vara en betydligt äldre tradition som importerades från Tyskland på femtonhundratalet.

Annars är midsommaren en magisk helg som går tillbaka till forntidens dyrkan av sommarsolståndet. Inpyrd med kärlek, sensualism och fruktsamhet. Midsommarnatten, en av årets ljusaste nätter, är som gjord för dramatik, äventyr och drömmar om framtiden. Under alkoholens och de magiska krafternas inverkan brukar midsommarnatten både spräcka ett antal äktenskap och ge upphov till nya.









Skånskan: Här kan du fira








onsdag 22 juni 2011

Rapport från klassamhället Sverige

...de växande klassklyftornas land
Först en rapport från de övre sfärerna av klassamhället. Rekordmånga svenska dollar-miljonärer, skriver DN.se. Antalet dollarmiljonärer i Sverige ökade med drygt 26 procent i fjol och landade på rekordhöga 60.900 personer. Den höga ökningstakten gör att Sverige nu ligger femma på världstopplistan över länder med snabb tillväxt i antalet dollarmiljonärer, enligt den årliga studien World Wealth Report som görs av bolagen Capgemini och Merrill Lynch.

De rika blir alltså rikare. Vid samhällets ena pol samlas rikedomarna.

På klassamhällets lägre trappor är det en annan verklighet som möter. Funktionshindrade hänvisas till välgörenhetsorganisationer, ser jag i SvD.se. Exemplet är hämtat från Västerviks kommun där funktionshindrade hänvisas till välgörenhetsorganisationer för att få råd med hjälpmedel, rapporterar Sveriges radios P4 Kalmar.

För en del funktionshindrade räcker pensionen efter mat och dyr gruppboendehyra inte till nödvändiga hjälpmedel som möbler, cykel och specialtillverkade skor. Men när de söker bidrag för inköpen uppmanas de istället att vända sig till välgörenhetsorganisationer.

De fattiga blir alltså fattigare. Vid samhällets andra pol blir det nu brist på allt mera som tidigare ingick i en godtagbar levnadsnivå och välfärd.

I AB.se kan vi idag läsa att de finns de som inte haft råd att åka på semester på 13 år. Glappet mellan tjänstemännens och arbetarnas sommaraktiviteter ökar med historiska mått. Inte sedan krisen under början av 1990-talet har klasskillnaden varit så stor.

Nästan en av tre arbetare, 32 procent, har vare sig gjort någon semesterresa eller har tillgång till fritidshus. 2008 var siffran 28 procent. Bland tjänstemän stannar bara hälften så många, 15 procent, hemma hela semestern.

Andra reser jorden runt. Ständigt. I samhällets övre skikt breder lyxkonsumtion ut sig och resulterar i en fullständigt miljö- och klimatvidrig livsstil. I samhällets lägsta skikt har man knappt så det räcker till det mest elementära. Klassamhället blir allt värre och allt mera outhärdligt. Snart dags för befrielsetorg även i vårt land.

GP GP2 HD Exp SkD Svt D SvD SvD2 DN Intressant Bloggar om samhälle, politik, ekonomi, regeringen,

Bloggat: Svensson,

tisdag 21 juni 2011

Folklig massrevolt i Grekland

...vägrar betala för de rikas kris

Det är ett par veckor sedan rörelsen började, och nu översvämmar de Upprörda grekerna städernas torg med väldiga folkmassor som ropar ut sin vrede och gör regeringen Papandreou och dess lokala och internationella stöd nervösa. Det handlar inte längre om en proteströrelse, inte heller enbart om en bred mobilisering mot nedskärningarna. Det är ett verkligt folkligt uppror som drar fram över Grekland. Upproret vägrar högljutt att betala ”deras kris” och ”deras skulder” och visar sin avsky för de båda nyliberala alternativen, och hela politikerflocken på köpet.

Hur många
var de på Syntagmatorget (Konstitutionstorget) mitt i Aten, mitt emot parlamentet söndag 5 juni? Det är svårt att bedöma eftersom det inte fanns någon ledning och folk kom och gick hela tiden. Men enligt Atens tunnelbaneansvariga som kan beräkna antalet passagerare var det minst 250 000 personer närvarande denna minnesvärda kväll. Om man lägger till de folkmassor som samlades på torgen i tiotals andra grekiska städer handlar det om flera hundra tusen sammanlagt.
Och hur är det möjligt att en sådan massrörelse, som dessutom skakar i grunden en regering som står i fokus för Europas intresse, fullständigt förtigs av västerländska media? Under de tio-tolv första dagarna förekom praktiskt taget inte ett ord, inte en bild av dessa väldiga folkmassor som skrek ut sitt raseri mot IMF, EU-kommissionen, ”trojkan” (Europeiska Centralbanken, EU-kommissionen, IMF), Tysklands Angela Merkel och den internationella nyliberala gräddan. Absolut ingenting. Utom då och då några rader om ”hundratals demonstranter” på Atens gator utkallade av grekiska CGT. Egendomlig förkärlek för de glesa demonstrationer med fackliga byråkrater som spelade mycket liten roll samtidigt som väldiga folkmassor demonstrerade några hundra meter längre bort, långt efter midnatt, sedan två veckor…

Det handlar i realiteten om en censur av hittills oanade dimensioner. En organiserad och metodisk censur i avsikt att hindra smittan från den grekiska rörelsen så att den inte skulle sprida sig över Europa. Inför detta nya vapen måste alla reagera, både för att avslöja skandalen och för att kringgå förbudet att informera den allmänna opinionen, genom att utveckla kommunikationen mellan Europas sociala rörelser och skapa våra egna alternativa media…När man betraktar de grekiska Upprörda (på grekiska Aganaktismeni, den spanska motsvarigheten los Indignados) bör man tänka på att det handlar om en rörelse som blir alltmera folklig och är en spegel av det grekiska samhälle som sedan 25 år formats av en nyliberal ideologi, både cynisk, chauvinistisk, rasistisk och individualistisk, som har förvandlat allt till varor på marknaden.
Det är därför den bild som framträder ofta är motsägelsefull, och blandar det värsta och det bästa både i idéerna och i demonstranternas uppträdande. Samma person kan till exempel visa upp en grekisk nationalism med rasistiska övertoner och vifta med en tunisisk flagga (eller spansk, egyptisk, portugisisk, irländsk eller argentinsk) för att visa sin internationella solidaritet med de kämpande folken i dessa länder.

Måste man dra slutsatsen att här är en samling demonstranter som varken vet ut eller in? Absolut inte. Det förekommer inga helt ”rena” sociala uppror, men de grekiska Upprördas rörelse radikaliseras inför våra ögon trots att den är präglad av 25 års social och moralisk katastrof. Men man bör noga märka att alla dessa brister är helt underordnade dess viktigaste egenskap: den förkastar totalt regeringens avtal med ”trojkan”, den offentliga skulden, regeringen, nedskärningarna, korruptionen, den fiktiva parlamentariska demokratin, EU-kommissionen, alltså systemet som helhet.
Det är alltså ingen slump att hundratusentals grekiska Upprörda sedan veckor skriker sig hesa med de vältaliga parollerna ”Vi är inte skyldiga någonting, vi säljer ingenting, vi betalar ingenting”, ”Vi säljer ingenting och vi säljer oss inte”; ”De kan ge sig iväg allihop nu, avtalet, trojkan, regeringen och skulden”. Faktum är att den typen av paroller enar alla demonstranterna, liksom allt som innebär att vägra acceptera och betala statsskulden. Kampanjen som Initiativet för en offentlig granskning av statsskulden driver gör därför stor succé i större delen av landet, och deras bord mitt på Syntagmatorget är ständigt belägrat av massor med folk som vill skriva på deras appell eller erbjuda sig som frivilliga medhjälpare…

Från början var de Upprörda nästan helt oorganiserade, men börjar alltmer visa upp en organisering vars höjdpunkt är Folkförsamlingen som varje kväll klockan nio drar till sig hundratals deltagare inför flera tusen mycket uppmärksamma åhörare. Diskussionerna är ofta på hög nivå (till exempel den om statsskulden) och överglänser på långa vägar allt det som visas på de stora tevekanalerna. Och allt detta trots oväsendet (man befinner sig mitt i centrum av en stad med fyra miljoner invånare), tiotusentals människor rör sig i området, och speciellt den sagolika blandning av människor som utgör de väldiga åhörarskarorna mitt i ett permanent tältläger som ibland påminner om Babels torn.
Alla de goda sidorna hos denna ”direktdemokrati” som genomförs dag efter dag på Syntagmatorget får inte skyla över dess svagheter, tvetydigheter och brister, såsom dess ursprungliga ovilja mot allt som har att göra med partier, fackföreningar och allt organiserat kollektivt handlande. Även om det är otvetydigt att denna motvilja mot ”partier” är utbredd bland de grekiska massorna av Upprörda som har en benägenhet att förkasta hela politikervärlden utan att göra minsta åtskillnad, så bör man ändå notera den fantastiska utvecklingen hos Folkförsamlingen, både i Aten och Thessaloniki, där man har gått från att förkasta fackföreningarna till att inbjuda dem att avsluta sina demonstrationer på Syntagmatorget så att arbetarna kan förena sig med de Upprörda…

Det är givetvis ingen hemlighet att det politiska landskapet på Syntagmatorget med tiden har klarnat: den folkliga högern och extremhögern finns representerade i mängden strax över torget, framför parlamentet, och den radikala och anarkisttenderande vänstern finns på själva torget och kontrollerar Folkförsamlingen och det permanenta tältlägret.
Och även om denna radikala vänster anger tonen och präglar alla aktiviteter och demonstrationer på Syntagmatorget med en djupröd färg, kan man däremot inte dra slutsatsen att de olika nyanserna av populistisk, chauvinistisk, rasistisk eller rent ut nynazistisk höger kommer att sluta med att försöka utöva inflytande över denna väldiga folkrörelse. De kommer att fortsätta. Och allt hänger i sista hand på förmågan hos rörelsens avantgarde att få den att slå rot i bostadsområdena, på arbetsplatserna och i skolorna, och samtidigt ge den klara målsättningar som kan knyta samman dess enorma omedelbara behov och dess hämndlystna raseri mot systemet.

Den grekiska Syntagmarörelsen skiljer sig ganska mycket från sin spanska motsvarighet genom sin storlek, sociala sammansättning, radikalitet och politiska mångfald, men har gemensamt med Tahrirtorget i Kairo och Puerta del Sol i Madrid hatet mot den politiska och ekonomiska elit som lägger beslag på den borgerliga parlamentariska demokratin och tömmer den på allt innehåll vid en tid när nyliberalismen är som mest arrogant och omänsklig. Och samtidigt genomströmmas den av samma längtan efter deltagande, demokrati och ickevåld som djupt präglar alla folkliga revolter i början på 21 århundradet.
Vi kan bara dra provisoriska slutsatser: oberoende av händelsernas gång som redan tycks fullkomligt omvälvande markerar den grekiska rörelsen för de Upprörda en vändpunkt i landets historia. Hädanefter är allt möjligt och ingenting är längre som förut.

Yorgos Mitralias

Översättning från franska:Gunvor Karlström
(Publicerat på NPA:s hemsida)


Artikeln hämtad från veckotidningen Internationalen.