söndag 31 juli 2011

Värsta massmordet på arbetarrörelsen

...aldrig tidigare under fredliga förhållanden

Aldrig tidigare har arbetarrörelsen under fredliga förhållanden i Europa drabbats av en sådan massaker. Insikten om det bör finnas med när högerterrorn på Utöya och i Oslo bearbetas.

Det högerextrema massmordet på den norska socialdemokratins ungdomar kan vara den värsta massakern i fredstid på socialister i Europa sedan arbetarrörelsens uppkomst.

Under krig, inbördeskrig och revolutioner har militära och polisiära massakrer mot socialister, kommunister och anarkister historiskt varit vardagsmat. Junimassakern på det franska Parisproletariatet 1848, för att inte tala om massarkebuseringarna efter Pariskommunens fall 1871, lämnade över tiotusen döda. Den första ryska revolutionen 1905 följdes av fruktansvärda massakrer och avrättningar av socialister och upproriska. I revolutionerna och inbördesstriderna efter första världskriget begicks massmord på ”röda” i såväl det sönderfallande ryska imperiet som i Ungern och Bayern och på andra håll. För Nordens del var det i Finland som tusentals socialister och arbetare sköts efter de rödas nederlag i inbördeskriget 1918. I södra Europa massakrerades vänsteranhängare när Mussolinis kampgrupper krossade strejker, fabriksockupationer och vänstermöten under tidigt 1920-tal. I östra Europa och på Balkan massakrerades återkommande vänsteranhängare när auktoritära högerkrafter sökte befästa sin makt efter det tidiga 20-talets revolutionsvågor.

Från mord till massterror
Mellankrigstidens skakiga Weimardemokrati i Tyskland upprättades genom massakrer på kommunister och radikala arbetare när spartakistupproret 1919 slogs ned och de tyska arbetarråden krossades av militära frikårer. Under 1920-talet hemsöktes arbetarrörelsen återkommande av nazistiska och fascistiska mord. Även i det relativt fredliga Sverige avslöjades att Stockholms polismästare Gustaf Hårleman under 1920-talet låtit den s k Munckska kåren inhandla ett stort antal kulsprutepistoler och revolvrar att sättas in mot kommunistiska oroligheter. I Berlin dödades 1929 tjugosju kommunistiska Första majdemonstranter och ett hundratal skadades när stadens socialdemokratiska myndigheter förbjudit utomhusdemonstrationer och satte in polis.
Med nazismens och stalinismens maktövertagande i Tyskland och Sovjetunionen skulle terrorn bli ett mördande vapen mot oppositionella och nå nya proportioner. 1930-talets Stalinterror och utrensningar står här i särklass med över sexhundratusen arkebuserade – varav tusentals vänsteroppositionella s k ”trotskister” – under det värsta terroråret 1937. Terrorn i det nazistiska Tyskland hade ännu före kriget inte samma omfattning, men arbetarrörelsen krossades och dess medlemmar sveptes bort till koncentrationsläger, många mördades och avrättades.
Det spanska inbördeskriget både inleddes och avslutades med storskaligt mördande av anarkister, socialister och kommunister.
Under andra världskriget nådde förstås talen över massdödade anhängare av arbetarrörelsen och vänstern helt andra proportioner. Bland krigets bortåt sextio miljoner offer återfanns den europeiska och internationella arbetarrörelsens medlemsmassor. Inte minst den mäktiga judiska arbetarrörelsen av bundister och vänstersionister i östra Europa hörde till de utraderade.

Ockupationen av Norge
Men inte ens under den tyska ockupationen av Norge finner vi riktigt en motsvarande massaker av socialister som den på Utöya. När ockupationen hårdnade från 1941 avrättades vid olika tidpunkter infångade motståndsmän, men det värsta massmordet inträffade i det lilla samhället Telavåg i april 1942 när två officerare från Gestapo sköts till döds i samband med ett försök att gripa motståndsmän. De tyska repressalierna blev fruktansvärda. Alla samhällets byggnader brändes ned, fiskebåtarna sänktes, boskapen drevs iväg och alla män greps. Av de drygt sjuttio deporterade mördades ett trettiotal. Samtidigt avrättades 18 motståndsmän i ett interneringsläger på annat håll. Under hösten mördades också ett trettiotal motståndsmän i samband med undantagstillstånd i Trondheimsområdet. Även i Danmark sköts och mördades motståndsmän varav många tillhörde vänstern, ett drygt hundratal arkebuserades vid olika tillfällen och ytterligare hundratals dödades i koncentrationsläger eller i strid.

Paris och Nordirland
Under efterkrigstiden förekommer sovjetiska massakrer på vänsteranhängare (demokratiska socialister och andra) under upproren i Östberlin 1953, Ungern 1956 och Tjeckoslovakien 1968. I Grekland och Turkiet har vänsteranhängare vid flera tillfällen massakrerats efter kriget. I synnerhet förstås under det grekiska inbördeskriget 1946-49 men också i samband med militärkupper och under den turkiska militärens försök att undertrycka kurderna. Massmorden och de etniska rensningarna i krigets Jugoslavien hör förstås också här till de mörkaste kapitlen.
Men när det handlar om fredstid och i synnerhet i Västeuropa står dådet i Norge i absolut särklass. I oktober 1961 massakrerades hundratals anhängare av den algeriska befrielserörelsen FLN vid en demonstration i Paris av kravallpolis. På Nordirland sköts 26 demonstranter och åskådare ihjäl av brittisk militär under den ”Blodiga söndagen” 1972. Men aldrig tidigare har arbetarrörelsen under fredliga förhållanden i Europa drabbats av en sådan massaker. Insikten om det bör finnas med när högerterrorn på Utöya och i Oslo bearbetas.

Håkan Blomqvist

Artikeln är hämtad från veckotidningen Internationalen. Där kan du också finna en intervju med Daniel Suhonen (s): Vi måste stå upp för vår människosyn.

Gårdagens inlägg i samma fråga på Röda Malmö: Massmordet på vänstern

Intervju med Andreas Malm i Feministiskt Perspektiv


lördag 30 juli 2011

Massmordet på vänstern

...de ska inte ha offrat sina unga liv förgäves

Det värsta enskilda massmordet på arbetarrörelse- och vänsteraktiva i Nordens historia har genomförts av en ideologiskt övertygad, ytterst effektiv och välplanerad högerextremist med öppet uttalade politiska målsättningar att förgöra socialismen, marxismen och det mångkulturella samhället.
En bestialisk produkt av de senaste årtiondenas ideologiska trumeld mot allt vad socialism heter har visat upp sig inför världen i ett blodbad på unga, fredliga, oskyddade socialister. Och från våra media, redaktörer, politiker, TV-soffor och experter talas allmänt om faran för ”extremister” – till vänster och höger…

”Precis som fallet är med den extrema vänstern, islamismen och andra våldsförhärligande sekter bör vi inte bli alltför förvånade när dessa hatets ord tar fysisk gestalt i massmord och terror”, skriver Dagens Nyheter på ledarplats (24 juli). Men tillägger dagen efter (ledare 25 juli) att ”inte alla Ung vänster-medlemmar är medskyldiga när den autonoma vänstern gör sina ”aktioner” där människor kommer till skada och poliskåren är en av måltavlorna.” Folkpartiets Birgitta Ohlsson jämför i Gomorron Sverige 25 juli massakern i Norge med kravallerna i Göteborg 2001. Den s k extremistexperten Anna-Lena Lodenius vill ”vidga perspektivet” och tala om ”ensamma män som upplever sig på kant med tillvaron, inte minst de som också är arbetslösa och/eller lågutbildade” (DN Debatt 24 juli).
Dessa skamliga insinuationer är ägnade åt att blanda bort korten, att göra höger och vänster till lika goda kålsupare, ja att hänsynslöst plundra offren, sorgen och terrorn för egna syften där vänsteraktivister och antifascister, arbetslösa och fattiga framställs som del av samma magma varur monstret Breivik steg upp.

Men diplomatsonen Breivik, mångårig medlem i norska Fremskrittspartiet med kristna konservativa värderingar var ingen utförsäkrad ”trasproletär”, ingen gatukämpe och allra minst en spegelbild av någon ”vänsterextremist”. Han var uppladdad med kristna borgerliga och antisocialistiska värderingar, förlängda till extrema fantasier om världen och sin egen kallelse, det hela apterat med psykopatisk hänsynslöshet.
På så sätt utgjorde Breivik ett fanatiserat koncentrat av trettio års högervåg, från 1980-talets antikommunistiska korståg mot socialism och välfärdsstater via Huntingtons ”civilisationernas kamp” mot islam på 90-talet till 2000-talets ”krig mot terrorn” och högerextremismens återkomst på bred front i europeisk politik.

Dagens försök att sprida dimridåer om symmetrisk extremism till höger och vänster tillsammans med läpparnas bekännelser till det ”öppna demokratiska samhället” från hela det politiska spektrat, inklusive främlingsfientliga partier som Sverigedemokraterna, kan inte stå obesvarat.
Arbetarrörelsen och vänstern i Norden har utsatts för den värsta och mest mördande attacken någonsin. Aldrig tidigare – inte ens i krigstid – har så många socialister i Norden fallit offer i en enskild attack. Slaget är riktat mot oss alla. Vidden av högerterrorn mot arbetarrörelsen måste göras klar, antisocialismen rannsakas in på skinnet, dess kultur och mentalitet rökas ut, dess fanatiker konfronteras, dess nätverk rivas upp, dess våldsverkare gripas.

De norska socialistiska ungdomar som slaktades på Utöya ska inte ha offrat sina unga liv förgäves. Deras martyrium för den socialistiska visionen om alla människors lika värde i ett jämlikt och rättvist samhälle utan förtryck blir till vårt löfte: att aldrig låta oss kuvas, aldrig ge upp, aldrig besegras.
Mot hyckleriet, bortförklaringarna och dimridåerna måste hela den samlade vänstern och arbetarrörelsen blåsa upp till storm efter trettio års högeroffensiv.
Massmordet i Norge hör till denna högeroffensivs yttersta och mest skräckinjagande konsekvens.

Ursprungligen ledare i veckotidningen Internationalen v 30/2011





Tidigare inlägg i denna fråga på Röda Malmö:






fredag 29 juli 2011

Fruntimmersveckan 5

...det sydöstra hörnet på vägen hem

På söndagen var det uppbrott från campingen under fruntimmersveckan. Färden hem skulle gå via kustvägen, Skånes sydöstra hörn med nedslag längs kusten. Första anhalt blev fiskeläget Brantevik som en gång i tiden hade Sveriges största handelsflotta, räknat i antal fartyg. Detta var på segelfartygens tid.
Brantevik har två hamnar. Här ser vi den ena av dem...

...och här är den andra

Här byggde Föreningen Jakten båten Hoppet 1996-2001


Nu har vi förflyttat oss till nästa fiskeläge, Skillinge, som också har stolta anor från segelfartygens dagar

Vi tittade oss omkring i fiskehamnen...

...och här hittade vi vad vi sökte...

...nämligen ett matställe, Rökeriet, med god mat och hyfsade priser. Övriga matställen vi hittade i Brantevik och Skillinge tyckte vi var alldeles för dyra.

Naturligtvis ville vi ta oss en titt på havet vid Sandhammaren, Skånes sydostligaste hörn

Här var det breda sandstränder...

...och ett mäktigt skådespel från havet...

...när de friska vindarna...

...förde in de svallande vågorna...

...som bröts mot den grunda sanden

Lugnet vid Backåkras ängar blev en kontrast...

...utsikten över ängen, skogen och havet...

...är som gjord för en meditationsstund

Vid gården Backåkra står en byst av Dag Hammarskjöld

Nu följer vi Kåsebergaåsen/Hammars backar...

... en dryg mil längs kustvägen...

...åsar som byggdes upp vid inlandsisens avsmältning...

...för sådär en 15 000 år sen...

...många märkliga formationer finns det...

Innanför åsen låg vidsträcka våtmarker med mossar och kärr som dikades ut på 1800-talet. Men länge var det här trakter som låg avsides, jag tror det var först på 1930-talet som kustvägen tillkom som ett nödhjälpsarbete

Här närmar vi oss slutet på Hammars backar, vi närmar oss även Kabusa där också Österlen tar slut och även våra utflykter under Fruntimmersveckan tar slut här...

Återblick på fruntimmersveckan: Del 1, Del 2, Del 3, Del 4,


En vecka har gått - Reinfeldt gömmer sig

...terrordådet behandlas som olycka

En vecka har gått sen det fasansfulla terrordådet i Norge. Fortfarande behandlar det politiska etablissemanget och ledande media de terroristiska massmorden som om det vore en tsunami eller olycka som ska "krishanteras". Reinfeldt gör sig osynlig.

På ett avpolitiserande sätt framställs orsakerna till det som hänt som ett utslag av galenskap eller ondska riktat mot "det öppna samhället" i största allmänhet. Samtidigt vet vi alla att hade det varit fråga om en muslimsk gärningsman hade det varit omöjligt att separera gärningen från det tankegods som ligger bakom.

En vecka har gått och etablissemanget hukar i buskarna efter det värsta terrordådet i Nordens historia. Samma sjuka islamofobiska världsbild som hos förövaren finns också hos de populistiska och halvfascistiska högerpartierna i samtliga nordiska parlament. Och undfallenhet inför rasismen kan vi se även bland partier och enskilda opinionsbildare inom etablissemanget.

Det finns ett demokratiskt renhållningsarbete att ta itu med. De islamofobiska vanföreställningarna ska granskas och städas ut. Men ett framgångsrikt arbete mot rasismen lär inte bli möjligt utan att också angripa grogrunden för den, nämligen de växande klyftorna i samhället. Arbetslöshet, misär och fattigdom har följt i spåren på den förhärskande nyliberalt inspirerade högerpolitiken i Europa under flera decennier.

Det är arbetarrörelsen vi fäster våra förhoppningar till. Den befinner sig i ett miserabelt tillstånd. Socialdemokratins politiska ökenvandring åt höger har spridit vanmakt och passivitet, ideologisk och politiskt förvirring råder i arbetarklassen. Vilket naturligtvis bara bidragit till att öppna portarna för rasismen.

Vi börjar från början igen. Arbetarrörelsen måste återuppbyggas. Organisera dig! Här finns adressen till Socialistiska Partiet.

Några tips på läsning om islamofobin:


Andreas Malms bok "Hatet mot muslimer" finns att beställa här (inbunden) och här (pocket).


torsdag 28 juli 2011

Fruntimmersveckan 4

...färden till Knäbäckshusen och Stenshuvud

På lördagen i fruntimmersveckan gjorde vi den här expeditionen norrut från vårt campingläger i Simrishamn. Första anhalt var Knäbäckshusen. Här bild från gatan kring vilken några av de rivna husen från det gamla fiskeläget Knäbäck byggdes upp på nytt i slutet av 50-talet.
Knäbäck var ett fiskeläge som låg vid Knäbäckens mynning i norra delen av Ravlundafältet, men som revs 1956 när militären utvidgade skjutfältet.

En byggmästare tog hand om materialet och återuppbyggde en del av husen som en sommarby här söder om Stenshuvud. Endast en av de forna ägarna valde att bosätta sig här. Moderniteter som rinnande vatten, avlopp och el, som drogs in i husen, gjorde dem för dyra.

Knäbäckshusen är från 1800-talet och storhetstiden för det forna fiskeläget var kring förra sekelskiftet då befolkingen uppgick till tvåhundra pesoner. Lönsamheten sjönk när fisket motoriserades.

I Knäbäck hade man ingen hamn utan flatbottnade båtar som drogs upp direkt på stranden. Några skötte fisket, andra tog hand om fisken när den kom i land och rodde eller seglade till Kristianstad där man sålde den. Pengarna delade man broderligt i fiskeläget. Idag är det nog mera välbärgat folk som äger eller hyr de gamla vackra husen.

Torget med den resliga linden

Nu går vi mot havet...

...och kan inte låta bli att hänföras av blomsterprakten

Fiskehoddorna från gamla Knäbäck finns också här

Det är ett väldigt fint strandparti här...



Stenshuvud syns nära här...

...och här är utsikten från det lilla bergets fot

På väg upp genom bokskogen...

Här en stor bok...

...som man tvingats fälla på grund av röta i trädet

En lagom sluttande backe som inte tar alltför mycket på krafterna


Här spår efter den forntidsborg som en gång fanns på Stenshuvud

Detta märkliga och vackra träd fann jag på toppen

97 meter över havet - det är mycket i Skåne...

Utsikten söderut...

...där man också kan se en del av den öppna hedmarken

Östersjön rakt österut...

...därnere kluckar vågorna stillsamt mot land

Tidigare inlägg om utflykter under fruntimmersveckan:



Terrordådet leder till något gott?

...etablissemanget en del av problemet

Visst är det bra om fler engagerar sig politiskt och går med i partier som en reaktion på terrordådet i Norge. Framför allt om de fått upp ögonen för den europeiska islamofobi som spridit sig i breda kretsar, även inom det politiska etablissemanget, och om man ställer dessa frågor på dagordningen i de partier där man blivit medlem.

Det är ju uppenbart att det förutom de halvfascistiska och populistiska högerpartierna i Norden, typ Sverigedemokraterna och Dansk Folkeparti, också finns en rad borgerliga skribenter och opinionsbildare som pekar ut muslimer, invandrare i allmänhet och "invandringen" som "problem". Det finns hela partier, som Folkpartiet i Sverige och hela det politiska fältet i Danmark, som viker ner sig och anpassar sig till rasistiska stämningar.

Det finns ett trängande behov av att dessa får kraftfullt motstånd. Lika viktigt är att vi får en politisk kursändring om islamofobi, rasism och extremhöger ska kunna bekämpas. Ända sen åttiotalet har det politiska etablissemanget i vårt land fört en politik av nedskärningar och marknadsanpassningar som ökat klyftorna och orättvisorna. Dessa försämringar har skapat grogrunden för rasismen.

Socialdemokratin gick i spetsen för denna nedskärningspolitik under 80- och 90-talen. Med stöd från Vänsterpartiet. Borgerliga regeringar har accelererat den nyliberala högerpolitiken. Det finns ett klart samband mellan denna nedskärningspolitik i hela Europa och islamofobins utbredning. Vill man bekämpa islamofobi - vår tids judehat - så måste man också ta avstånd från etablissemangets politik.

Leder massmorden i Norge till några positiva motreaktioner? Ja, utan tvekan. Stora solidaritetsmanifestationer, avståndstaganden från det högerextrema våldet och Sverigedemokraterna känner sig pressade. Förhoppningsvis får många upp ögonen för islamofobins konsekvenser och rötter.

Etablissemanget då? Mera tveksamt. På kort sikt tårar och deklarationer av deltagande i sorgen. De politiska ledarna och partierna kommer att hålla fast vid sin högerpolitik. Massmedia vältrar sig i detaljer kring massmördaren, men väldigt lite om det sammanhang som skapade denne man. Etablissemanget kommer till korta, man kan inte gå till botten med problematiken därför att man är självt en del av problemet.

Lösningen kan bara komma underifrån, genom en pånyttfödelse av arbetarkampen, reorganisering av arbetarrörelsen och en radikalisering åt vänster. Det är bara det som på sikt kan rubba styrkeförhållandena i samhället och driva tillbaka rasismen.



onsdag 27 juli 2011

Fruntimmersveckan 3

...en andra tur till Kivik

Vi befinner oss på klipporna strax söder om det lilla fiskeläget Vik under ett upphåll på vår väg till Kivik.
I bakgrunden ser vi det delfinhuvudliknande Stenshuvud sticka upp.

Den här märkliga klippformationen kallas Prästens badkar eller Rosenstenen.

Det sägs att den är ett resultat av vulkanisk aktivitet för ofattbara 500 miljoner år sen.

En blick söderut ner mot Baskemöllahållet. En vandring på strandängarna mellan Vik och Baskemölla kan jag rekommendera alla naturälskare. Får kanske tillfälle att återkomma till den sträckan någon annan gång.

Färden gick till Kiviks Musteri och Äpplets Hus. Här en bild från Sinnenas trädgård.

Och här från Äpplets hus där man kan se hur en avdelning såg ut...

....i fabriken "förr i tiden".

Vissa sträckor i rundvandringen var utomhus och mycket äpplen blev det...

...liksom många olika äppelsorter

Musteriet drivs av familjen Åkesson, nu i fjärde generationen.

Här en park med både unga äppleträd och på bilden en avdelning med gamla äppelträd.

Så här ser musterifabriken ut idag från utsidan. Efter ett besök i butiken, där vi försåg oss med juice och cider, bar det iväg till Kiviks hamn där vi käkade lunch.

Där någonstans var det också slut med vädergudarnas tålamod och regnhelvetet brakade loss på allvar. Vinbärssnäckan på bron till vår campingplats verkade dock trivas i fuktigheten. Den hade sällskap av ett antal kompisar som också var ute på "promenad".

Det var dags för oss att övergå till Plan B, dvs Bilen, Biblioteket och Biografen, dvs allt man kan göra inomhus. I detta ingick också långa besök på Thulins Conditori i Simrishamn och på thairestaurangen nere i hamnen.