onsdag 31 augusti 2011

Stoppa prishöjningarna

...skattefinansierad avgiftsfri kollektiv-trafik vill vi ha

Det är naturligtvis helt fel att SL chockhöjer priserna i morgon. Priset på SL-kortet ökar mer än bensinpriset. Irritationen var hög då hundratals köade i närmare en timmes tid utanför SL-center på T-centralen.
– Det är för djävligt. De höjer priserna med 200 kronor och det är kännbart för oss studenter, säger två köande studenter.

Studenten Emily Fransson bunkrade upp med två remsor och ett terminskort. Ett 90-dagarskort kostar innan höjningen 1 350 kronor. I morgon kostar samma kort 1 540 kronor.

Men reaktionerna kommer och många engagerar sig i protester, bland annat i facebookgruppen Stockholms nya medborgarbusslinje.

– Intresset är stort. Prishöjningarna påverkar alla grupper. De som är mest drabbade är pensionärerna som får en höjning på 17 procent. För de som har det ekonomiskt sämre är hundra kronor mycket pengar, säger Christian Tengblad, talesman för planka.nu.

Det här är en fråga som naturligtvis inte berör bara stockholmarna utan hela landet. Överallt ser vi samma felaktiga politik gentemot kollektivtrafiken. Prispolitiken går stick i stäv med ansvariga politikers fagra tal om miljö och klimat. Att kollektivtrafiken är för dyr är både ett strukturellt problem och en konkret verklighet för enskilda människor. Det är inte rättvist att en miljonär och en arbetslös betalar lika mycket för att åka kollektivt. Med skattefinansierad, avgiftsfri, kollektivtrafik så betalar var och en efter förmåga.

I ett hållbart samhälle byggt på gemensam välfärd utan vinstintressen är kollektivtrafiken betydligt bättre utbyggd och står till medborgarnas förfogande utan avgifter.

När det gäller regeringens järnvägspolitik så går den i samma spår. Regeringens halvmesyr ger fortsatt tågkaos, meddelar Jordens Vänner. Miljöpartiet - de nya Moderaterna - kan man inte heller lita på.



Bloggat: Svensson,

tisdag 30 augusti 2011

Yttervänstern fram i Danmark

...mindre till de rika, mer till låginkomst-tagarna

Ny stil ger danska Enhedslisten stor succé, läser jag i danska Politiken. Hela elva mandat skulle det danska yttervänsterpartiet få om det vore val idag, enligt en undersökning från Megafon. Det är en historiskt hög prognos för partiet, som enligt politiska bedömare verkar ha en stadig vind i seglen.

Enhedslistens framgångar sker på bekostnad av Socialistisk Folkeparti vars nära samarbete med socialdemokraterna inte tilltalar de vänsterväljare som nu söker sig längre vänsterut i politiken istället.

Enhedslisten har idag presenterat sitt valmanifest: Ett rättvist Danmark. Partiet kräver mindre till de rikaste och mer till låginkomsttagarna. En massiv satsning på jobb, välfärd och miljö. Extra skatt på de tio procenten rikaste, höjd skatt på inkomst över en miljon, höjd arvskatt, soldaterna hem från Afghanistan, ökad skatt på bankerna, höjd skatt på olja, avblåsning av motorvägsprojekt, ökad skatt på multinationella företag.

I Enhedslisten ingår också vänsterorganisationen Socialistisk Arbejderparti, syster-organisation till svenska Socialistiska Partiet och medlem i världsorganisationen Fjärde Internationalen vars nättidning är International Viewpoint.



Bloggat: Svensson,

måndag 29 augusti 2011

Högt pris för demokrati

...men revolutionen väcker drömmar om frihet

Rebellerna närmar sig Gaddafis hemstad. Från öst och väst närmar sig rebellstyrkorna staden Sirte. Uppgifter säger att man försöker förhandla med Gaddafi-trogna i staden och att man nu satsar på förstärkningar och på att inringa staden för att undvika onödig blodspillan. Det får väl anses troligt att de sista Gaddafi-styrkorna snart ger upp, liksom de gjort i huvudstaden Tripoli.

Rebellerna saknar 50 000 fångar. De libyska rebellerna är bekymrade över vad som hänt omkring 50 000 fångar som gripits under upproret mot Gaddafi.

-Mellan 57.000 och 60.000 personer har arresterats de senaste månaderna, säger rebellernas militärtalesman överste Ahmed Omar Bani, till BBC. Omkring 10.000 av dem har släppts.
-Men var är de andra? frågar Bani.
Rebellerna tror att många kan ha spärrats in i underjordiska bunkrar, som sedan övergivits.

Medan diktatorn fallit i Libyen fortsätter Syriens dito att plåga befolkningen. Syrien slår mot avhoppade soldater. Syriska trupper har omringat en stad nära Homs efter rapporter om allt fler avhopp från regeringsarmén. Här mördas människor varje natt. En av ledarna för revolten i Syrien säger: Vi vinner, men priset för frihet blir mycket högt. Över 2 200 har dödats och tusentals fängslats.

Men visst kan Syrien bli en demokrati. Europa måste komma över sina fördomar om islam och om folken i Mellanöstern och Nordafrika. Tre diktatorer har redan fallit, fler lär följa. Den arabiska revolutionen väcker drömmar om frihet.

"Mitt i allt nonsens om att CIA i bakgrunden kontrollerar den arabiska våren, speciellt i Syrien och Libyen, säger här CIAs förre chef för jakten på Bin Laden det motsatta. USA har tappat sina informatörer och kanaler till maktens boningar allteftersom tyrannerna faller", skriver Benny Åsman på facebook och rekommenderar följande artikel till läsning: Arab spring has created 'intelligence disaster', warns former CIA boss.



söndag 28 augusti 2011

Hur skydda oss mot vädret?

...extremväder allt vanligare

Orkanen Irene fortsätter att plåga amerikanerna på östkusten, även om den förhoppningsvis håller på att bedarra. Som jag skrev igår så har de allt vanligare och intensivare orkanerna att göra med förändringen av jordens klimat.

Detta gäller alla typer av extrema väderhändelser som nu blir vanligare. Den ökande nederbörden i vårt eget land gör att städer som Malmö och Göteborg nu måste planera för att skydda sig mot översvämningar.

Den västerländska kapitalistiska livsstilen framstår i detta perspektiv som fullkomligt ohållbar. Bilen en lyxvara vi kan vara utan, skriver fem transportforskare i SvD.se idag. Så är det naturligtvis, men det kräver en planerad omställning av samhällets produktion och infrastruktur.

Så skulle ju det krisande Saab istället för att fortsätta det hopplösa bensinbilsspåret kunna ställa om till samhällsnyttig och klimatvänlig produktion för kollektivtrafik, förnyelsebar energi och koldioxidfria bilar för den lilla bilism som blir kvar.

Problemet är den kapitalism som kräver ständig kapitalackumulation eller, som det heter, "tillväxt". I själva verket är det motsatsen och exploateringen av naturen undergräver på sikt också ekonomin. Den kapitalistiska tillväxten är i själva verket fattigdomsskapande.

För den som vill läsa mer rekommenderar jag en serie inlägg som jag har kallat Ekosocialismens möjligheter: Del 1, Del 2, Del 3, Del 4, Del 5, Del 6 och Del 7.

Bästa partiet

...ett socialistiskt program för arbetare och ungdomar


Socialistiska Partiets hemsida


Vill du ha kontakt med oss i Malmö med omnejd - skriv till



Diktatorn nästan uträknad

...drömmar om frihet
Denna ledare skrivs samtidigt som all världens TV-skärmar kablar ut bilder av jublande rebellstyrkor som just intagit Gaddafis högkvarter i Tripoli. Fortfarande håller Gaddafis regim vissa geografiska fickor i Tripoli, ett kustband med ett antal städer vid Medelhavet samt en del områden i södra och centrala Libyen. Men nu när rebellerna intagit högkvarteret, när regimen förlorat själva sin hjärtpunkt och rotfäste, kan det knappast dröja mer än ett fåtal dygn innan den är absolut och slutgiltigt besegrad.

Vi socialister välkomnar självklart regimens fall. Under Gaddafis tid vid makten har partier, fackföreningar, ja alla från staten självständiga sociala rörelser förbjudits. En död hand har lagts över det libyska samhället. Gaddafis fall kommer förhoppningsvis att öppna vägen för att folket ska kunna organisera sig, och att en arbetarklass med växande medvetande i förlängningen utkristalliserar sig. Den rådande utvecklingen i Benghazi där ett civilt samhälle nu växer fram – med bland annat en mängd fria tidningar – ger grund för en försiktig optimism.

Men, parallellt med alla jubelkrevader vid Gadaffis fallna högkvarter, tornar också en mängd problem upp vid horisonten. NATO:s bomber regnar ännu över Tripoli. Det libyska folket har inte befriat sig självt utan har varit beroende av västimperialismens militära stöd. Det är en västimperialism som primärt har i sikte att stabilisera utvecklingen i Libyen till sin egna favör; att Libyen återigen, som under kung Idris dagar före 1969, blir ett för den säkert brohuvud. Förutom att dess oljebolag ska få komma i första rummet när nya kontrakt tecknas, handlar det också om att man säkerligen återigen försöker att dra in Libyen i det militära samarbetet med väst. Libyen tillhör idag ett fåtal länder i Afrika som inte är med i Africom, USA:s militära samarbete med kontinentens länder Kanske kommer också USA, precis som under kung Idris dagar, att upprätta militärbaser i Libyen.

Dessutom domineras rebellernas ledarskikt av personer tillhörande den libyska eliten, och då bland annat ett antal tidigare Gaddafiministrar. Det är en västvänlig elit, som därtill genom imperialismens militära intervention hamnat i en stark beroendeställning. Här har vi ökända figurer som den nyliberala ekonomen Mahmoud Jibril, som efter att haft huvudansvaret för Gaddafiregimens privatiserings- och avregleringsprogram i samband med upproret hoppade av. Han leder idag rebellernas regering i Benghazi. En annan huvudperson är den tidigare justitieministern Mustafa Abdul Jalil, som leder det nationella övergångsrådet. Nämnas kan att Jalil satt som domare i den famösa rättegången när bulgariska sjuksköterskor 2006 dömdes till döden anklagade för att ha åsamkat libyska barn HIV-smitta. Ett tredje exempel är Kalifa Hifter. Hifter var under 1980-talet hög militär befälhavare i Libyen men hoppade av. Han har under de senaste decennierna mestadels framlevt sina dagar i USA. Hifter damp plöstligt ner i Benghazi 17 mars, samma dag som FN tog resolutionen om en flygförbudszon över Libyen. Han tilldelades, efter påtryckningar från Washington, en hög militär position i rebellernas styrka.

I Libyen finns det inte mycket av en inhemsk borgarklass. Mot bakgrund av den omgestaltning av ekonomin, som under senare år tagit fart, torde den libyska eliten främsta drivkraft i dagsläget vara att konstituera sig som borgarklass, att som junior partners till västimperialism självt lägga beslag på en större andel av det samhälleliga mervärdet.

När detta skrivs nås vi av den glädjande nyheten att en oberoende facklig federation bildats i Benghazi. Det är fler nyheter av det slaget som måste till för att den framtida utvecklingen i Libyen ska kunna hamna i positiva banor. Det trösterika är att grunden till Gaddafiregimens fall är den spontana folkliga resning som sedan mitten av februari svept fram över landet. Arbetare, ungdomar, rättighetsaktivister ja alla som kämpat för friheten vill se en reell förändring och inte bara ett skifte av förtryckare på maktens taburetter. Det är krafter av det slaget som vi när den försöker organisera sig efter förmåga måste ge allt vårt stöd.

Ursprungligen ledare i veckotidningen Internationalen v 34/2011

Kritiska synpunkter på ledaren: Kildén & Åsman: Ska vi inte jubla över diktatorns fall?





Kildén & Åsman: Dyrköpt seger i Tripoli


Bloggat: Svensson,

lördag 27 augusti 2011

Good night, Irene

...hoppas hon kommer till ro

Orkanen Irene har nått den amerikanska östkusten och hundratusentals har blivit strömlösa. Trots att orkanen har nedgraderats till kategori ett anser meteorologer att den fortfarande kan växa i styrka.
– Riskerna är fortfarande desamma, säger Mike Brennan från USA:s nationella orkancentrum till AP.

Han säger också att orkanens storlek och varaktighet är viktigare faktorer än dess vindstyrka. Höga vågor har svept in över bostadsområden, pirer har spolats bort och hundratusentals personer är utan el. I eftermiddag stängs flygplatserna i New York. Och man evakuerar sjukhus. Även en klass 1-orkan är väldigt kraftig.

Orkaner tillhör orkansäsongen i vissa delar av världen och orkanen Irene som nu drar in över USA kanske inte blir värre än det brukar. Men man befarar att orkaner blir intensivare när klimatet förändras. Åtminstone har antalet intensiva orkaner blivit fler sen 1970 i norra Atlanten.

Det har att göra med att ett varmare klimat gör havsytan varmare och det i sin tur ökar avdunstningen. Tropiska orkaner blir våldsammare. Forskare har funnit en tydlig koppling mellan den globala uppvärmningen och de tropiska orkanernas intensitet. Antalet kraftiga orkaner ökar i takt med den globala uppvärmningen. Just i år väntas också ovanligt många tropiska orkaner, enligt USA:s vädertjänst.

Lyssna på en annan Irene här.

Vandring från å till å

...en solig och behaglig sommardag

Tallarna vid Kabusa strand, som formats av väder och vind, är en välbekant syn för mig ända sen min barndom. Varje sommar var man här, mest varje dag...
Jag vandrar genom skjutfältet som är öppet under augusti. I bakgrunden Kabusagården.
Framme vid Kabusaån...

...och dess utlopp i havet

Den ljusblå cikorian blommar

Hammars backar och Kåsebergaåsen i öster...

...i väster Sandskogen vid horisonten ända fram till Ystad

Vass och nyponbuskar vid Kabusaån

Utsikt inåt land mot Köpinge backar och Tingshögarna

Solen går i moln en liten stund medan jag äter min lunchpaket...

...och havet blir mörkt och mäktigt

Efter vila på maten och solbad är det dags att lämna...

...och påbörja vandringen mot Nybrostrand

Den där gamla gården med halmtaket känner jag igen. Bakom där finns Nybrostrands bassängbad där jag avnjuter eftermiddagskaffet. Missade att ta en bild där.

Vid Nybrostrand känns det som om en del villor tränger sig på mot havet...

...här en som till och med skaffat sig en mur halvvägs ner mot stranden

De mysiga små campingstugorna vid Nybrostrands camping gör dock ingen för när...

Nu närmar vi oss nästa å...

...Nybroån, som har sitt utlopp här

Stilla flyter Nybroån...

...och möter havet här utan att göra något väsen av sig.

En liten trevlig dagsutflykt från Malmö med tåg till Ystad och buss till Nybrostrand. Lagom promenad som kan kombineras med bad och solbad. Tog bussen tillbaka till Ystad (hållplats i Sandskogen nära Nybroån) och åt en god middag på restaurang vid sextiden innan jag åter styrde kosan mot Malmö.


Från klassamhälle till kommunism, del 13

Grundläggande marxistisk teori
Detta är det trettonde avsnittet ur Ernest Mandels bok "Från klassamhälle till kommunism". Den här gången heter kapitlet "Från massornas dagliga kamp till den Socialistiska världsrevolutionen". De tidigare avsnitten hittar du här:
1. Klasskillnaderna och klasskampen genom historien
2. Den sociala ojämlikhetens ekonomiska rötter
3. Staten - klassherraväldets redskap
4. Från enkel varuproduktion till kapitalistiskt produktionssätt
5. Den kapitalistiska ekonomin
6. Monopolkapitalismen
7. Det imperialistiska världssystemet
8. Den moderna arbetarrörelsens uppkomst
9. Reformer och revolution
10. Borgerlig demokrati och proletär demokrati
11. Första imperialistiska kriget och den ryska revolutionen
12. Stalinismen

XIII. Från massornas dagliga kamp till den Socialistiska världs-revolutionen
Sedan första världskriget har de nödvändiga materiella förutsättningarna för att skapa ett socialistiskt samhälle varit förhanden. Storföretaget är produktionens basenhet. Den världsomfattande arbetsdelningen har nått en hög nivå. Människornas ömsesidiga beroende — ”arbetets objektiva socialisering” — har utvecklats långt. Det har blivit objektivt möjligt att ersätta privategendomens, konkurrensens och marknadsekonomins välde med en regim som vilar på alla producenternas sammanslutning och en planering av produktionen, i syfte att uppnå medvetet valda målsättningar.

1. Förutsättningarna för den socialistiska revolutionens seger
Men till skillnad från alla tidigare sociala revolutioner kräver den socialistiska revolutionen medveten och överlagd handling av den revolutionära klassen: proletariatet. Medan de tidigare revolutionerna ersatte ett ekonomiskt utsugningssystem med ett annat, och alltså bara behövde undanröja hindren för den ena eller andra ekonomiska mekanismens normala sätt att fungera, så försöker den socialistiska revolutionen reorganisera ekonomin och samhället enligt en i förväg utstakad plan. Den försöker medvetet organisera ekonomin i syfte att tillfredsställa alla människors förnuftiga behov och garantera en fullständig utveckling av deras personlighet.
Ett sådant projekt förverkligas inte automatiskt. Det förutsätter att den revolutionära klassen är medveten om sina mål och sättet att uppnå dem. Detta desto mer som arbetarklassen i sin kamp för den socialistiska revolutionen möter en bättre organiserad klassfiende, som i allt större utsträckning förfogar över ett världsomfattande nätverk av militär, finansiell, politisk, kommersiell och ideologisk styrka för att föreviga sitt välde.
Det finns alltså två slags villkor för den socialistiska världsrevolutionens seger:
så kallade objektiva villkor, som är oberoende av proletariatets och revolutionärers medveten-hetsnivå. Till dessa måste man räkna de materiella och sociala förutsättningarnas mognad (den ekonomiska basen och proletariatets kvantitativa styrka), en mognad som i världsskala uppnåddes redan innan 1914 och som därefter varit permanent. Här finns också politiska villkor: borgarklassens oförmåga att regera och dess växande inre splittring; de produktiva klassernas vägran att acceptera borgarnas välde och deras allt kraftigare revolt mot det. Dessa objektiva politiska villkor, som är nödvändiga för en socialistisk revolutions seger, återkommer periodiskt i olika länder, som skakas av djupa förrevolutionära eller revolutionära kriser;
så kallade subjektiva villkor, dvs proletariatets klassmedvetande och den revolutionära ledningens, det revolutionära partiets mognad, inflytande och styrka.
Man kan dra slutsatsen att framgångsrika socialistiska revolutioner varit objektivt möjliga i flera länder och vid flera tillfällen sedan första världskriget. För att nöja oss med enbart industriellt utvecklade länder: i Tyskland 1918-20 och 1923, utan tvekan också 1930-32; i Italien 1919-20, 1946-48, 1969-70; i Frankrike 1936, 1944-47, maj 1968; i Storbritannien 1919-20, 1926, 1945; i Spanien 1936-37, osv.
Däremot var inte de subjektiva villkoren mogna för revolutionens seger. De uteblivna revolutionära framgångarna i Europa har alltså hittills varit ett resultat av den ”subjektiva faktorns historiska kris”, av krisen för proletariatets klassmedvetande och dess revolutionära ledning.

2. Uppbygget av Fjärde Internationalen
Utifrån denna analys, som vilar på reformismens och stalinismens historiska misslyckande att föra proletariatet till seger, tog Trotskij och en handfull oppositionella kommunister 1933 på sig uppgiften att bygga upp en ny revolutionär ledning för världsproletariatet. 1938 skapades 4:e Internationalen i detta syfte.
Naturligtvis är den ännu inte den revolutionära massinternational, som ensam kan fungera som en verklig generalstab för världsrevolutionen. Men den för vidare, utvecklar och förbättrar den revolutionära massinternationalens program genom sin ständiga aktivitet i klasskampen i 50 länder. I sin mångskiftande verksamhet skolar den kadrer på detta programs grundval. Den stimulerar på ett medvetet sätt en internationell sammansmältning av revolutionärernas erfarenhet och medvetande, genom att lära dem handla inom en och samma organisation, i stället för att — förgäves — vänta på en sådan sammansmältning av rörelser som utvecklas var för sig av revolutionära uppsving i olika delar av världen.
4:e Internationalen nöjer sig inte med att passivt vänta på den ”stora dagen” och under tiden sitta och fila på sitt program. Den begränsar sig inte till abstrakt propaganda för detta program. Den slösar inte heller bort sina krafter på steril aktivism och agitation enbart begränsad till stödet åt de utsugna massornas dagliga kamp.
Uppbygget av nya revolutionära partier och en ny revolutionär International förutsätter:
oförsonligt försvar av den revolutionära marxismens program, som samlar lärdomarna av alla tidigare erfarenheter i klasskampen;
propaganda och agitation för ett handlingsprogram, som en del av den revolutionära marxismens allmänna program, som Trotskij kallade för ett program av övergångskrav (ett språkbruk som användes av ledarna för Kommunistiska Internationalen under dess första levnadsår);
ständigt ingripande i massornas kamp, för att få dem att ansluta sig till handlingsprogrammet i praktiken och för att ge kampen organisationsformer som utmynnar i skapandet av arbetarråd.
Behovet av en revolutionär international, som inte bara är en ren summa av nationella revolutionära partier, vilar på en fast materiell grund. I den imperialistiska epoken är ekonomin, politiken och krigen världsomspännande. Imperialismen är ett sammansvetsat internationellt system. Produktivkrafterna har internationaliserats för länge sedan. Kapitalet organiserar sig mer och mer internationellt i sina stora multinationella truster. Nationalstaten har för länge sedan förvandlats till ett hinder för produktionens och civilisationens fortsatta framåtskridande. Mänsklighetens viktigaste problem (att förhindra ett internationellt kärnvapenkrig; att avskaffa svälten på södra halvklotet; att planera den ekonomiska tillväxten; att fördela resurserna och inkomsterna jämnt mellan alla folk; att skydda miljön; att ställa vetenskapen i människans tjänst) kan bara lösas i internationell skala.
De som under sådana omständigheter försöker gå framåt mot socialismen i separata led, försöker bekämpa en internationellt organiserad fiende och samtidigt försmår en internationell samordning av revolutionen, eller rent av försöker stoppa de multinationella trusterna genom arbetarstrider begränsade till ett land, de faller uppenbarligen offer för en utopi.
Dessutom har den revolutionära kampen en objektiv och spontan tendens att utvidga sig internationellt, inte bara som ett svar på klassfiendens kontrarevolutionära ingripanden, utan också, och framför allt, genom dess stimulerande effekt på arbetarna i åtskilliga länder. Att försöka motverka skapandet av en verkligt internationell organisation för revolutionärerna, det är detsamma som att försöka motverka inte bara vår epoks objektiva behov, utan också tendensen hos de mest avancerade arbetarskiktens spontana handlingar.

3. Dagskrav och övergångskrav
Kapitalismens utsugning och imperialismens förtryck i vår epok driver ständigt ut massorna i omfattande strider. Men spontant formulerar massorna bara kampens omedelbara mål: att försvara eller öka reallönerna; att försvara eller vinna vissa grundläggande demokratiska friheter; att störta särskilt avskydda regeringar, osv.
Borgarklassen kan göra eftergifter för de kämpande massorna, för att undvika att deras kamp utvecklas så att den hotar den kapitalistiska utsugningen som helhet. Den gör det desto villigare, när den förfogar över åtskilliga instrument som kan neutralisera eftergifterna. Den kan ge med ena handen och ta tillbaka med den andra. Om den går med på löneökningen, kan prishöjningarna hålla kvar profiten på samma nivå. Om arbetstiden minskas, kan arbetstakten höjas. Om arbetarna tillkämpar sig sociala fördelar, kan skatterna på deras inkomster höjas, så att de till sist själva betalar vad staten skenbart gett dem, osv.
För att bryta denna onda cirkel måste revolutionärerna få massorna att som mål för sin dagliga kamp ställa övergångskrav, dvs krav vars förverkligande är oförenligt med den kapitalistiska ekonomins och den borgerliga statens normala funktionssätt. Kraven måste vara formulerade så att de är förståeliga för massorna. Om inte, stannar de kvar på papperet. Samtidigt måste de till sin natur vara sådana att de — genom sitt innehåll och omfattning av den kamp de utlöser — ger upphov till ett totalt ifrågasättande av den kapitalistiska regimen och uppkomsten av organ av sovjettyp, dubbelmaktsorgan. Övergångskraven — som kravet på arbetarkontroll — är inte alls giltiga bara i perioder av skärpt revolutionär kris. Tvärtom tenderar det att ge upphov till sådana revolutionära kriser, genom att de får arbetarna att ifrågasätta den kapitalistiska regimen, såväl i praktiken som i sitt medvetande.

4. Världsrevolutionens tre sektorer
På grund av den socialistiska revolutionens försening i de industriellt utvecklade länderna står världsproletariatet inför olika uppgifter i olika delar av världen.
I de koloniala och halvkoloniala länderna kan arbetarna och fattigbönderna inte vänta på att de industrialiserade ländernas arbetare skall komma till deras hjälp. Den enorma börda av förtryck och misär som imperialismen lagt på arbetar- och bondemassorna leder med nödvändighet till omfattande masskamp och stora revolutionära rörelser. Arbetarna måste stödja varje antiimperialistisk massrörelse, vare sig den riktas mot det utländska herraväldet eller mot de utländska trusternas utsugning, vare sig den eftersträvar en bonderevolution eller vill störta inhemska blodsdiktaturer. Efter att ha vunnit den politiska ledningen över dessa massrörelser tack vare sin beslutsamhet och fasta vilja att göra alla utsugna klassers och skikts progressiva krav till sina egna, måste proletariatet kämpa för att erövra makten och samtidigt störta industribourgeoisins egendom och makt.
I de byråkratiserade arbetarstaterna reser massorna sig för att vinna demokratiska friheter, mot byråkratins maktmonopol, mot det pånyttfödda nationella förtrycket, mot bedrägerierna, slöseriet och de materiella privilegierna som kännetecknar den byråkratiska förvaltningen av ekonomin. De kräver att arbetarstaten skall ledas av arbetarna själva, organiserade i sina råd (sovjeter), och att den planerade ekonomin skall styras av ett demokratiskt centraliserat system av arbetarråd.
I de imperialistiska länderna omvandlas massrörelserna mot den kapitalistiska utsugningen, och mot begränsningar av de demokratiska friheterna till en kamp mot den borgerliga staten och för kapitalets expropriering, till en segerrik socialistisk revolution, med hjälp av övergångsprogrammet och uppbygget av en ny revolutionär ledning.
Proletariatets olika uppgifter i olika delar av världen — den permanenta revolutionens uppgifter i de underutvecklade länderna, den antibyråkratiska politiska revolutionens uppgifter i de byråkratiserade arbetarstaterna, den proletära revolutionens uppgifter i de imperialistiska länderna — speglar världsrevolutionens ojämna och kombinerade utveckling. Revolutionen bryter inte ut samtidigt i alla länder. Alla nationer lever inte under samma sociala, ekonomiska och politiska villkor.
De revolutionära marxisternas viktigaste uppgift är att sammanföra dessa tre revolutionära processer i en och samma strömfåra: den socialistiska världsrevolutionen. Det är objektivt möjligt, eftersom endast en samhällsklass, proletariatet, kan fullborda revolutionens olika historiska uppgifter i de tre sektorer vi nyss talade om. Det kan bli verklighet genom det revolutionära avantgardets internationalistiska skolning och politik, som i den dagliga kampen för in allt fler element av internationell solidaritet mellan arbetare och förtryckta i alla länder, som systematiskt bekämpar främlingshatet, rasismen och alla slags nationalistiska fördomar, för att skapa ett internationalistiskt medvetande hos de breda massorna.

5. Massornas självorganisering och den socialistiska revolutionen
En av de viktigaste aspekterna av den direkta masskampen, av de stora demonstrationerna och strejkerna, är att den höjer massornas klassmedvetande genom att öka deras förtroende för sin egen styrka.
I sitt dagliga liv är arbetare, fattigbönder, småhantverkare, kvinnor, ungdomar, nationella minoriteter och etniska minoriteter vana vid att bli nedtrampade, exploaterade och förtryckta av en hel mängd olika härskare och auktoriteter. De får en känsla av att en revolt är omöjlig och meningslös, att deras motståndare är alltför starka och att det ändå slutar med att ”allt återgår till det vanliga”. Men i stridens hetta, när massornas mobiliseras och kämpar, försvinner plötsligt denna rädsla, detta missmod, denna känsla av underlägsenhet och maktlöshet. Då, så snart massorna uppträder enat, kollektivt och solidariskt, så snart de organiserar sig själva och kampen på ett effektivt sätt, blir de också medvetna om sin väldiga potentiella makt.
Därför måste revolutionära marxister fästa oerhörd vikt vid allt som ökar massornas självförtroende, vid allt som frigör dem från de underdåniga och servila attityder som årtusenden av klassherravälde inympat i dem. ”Från intet allt vi vilja bli”: dessa ord i Internationalens första strof pekar på ett utmärkt sätt på den psykologiska revolution som är nödvändig för att den socialistiska revolutionen skall kunna segra.
En viktig roll på vägen mot massornas självorganisering spelas av demokratiska arbetarförsamlingar som väljer strejkkommittéer och andra liknande organisationsformer. Sådana församlingar är en skola i självstyre för massorna. Genom att leda sin egen kamp idag, lär de sig att leda morgondagens stat och ekonomi. Dessa organisationsformer är frön till de framtida arbetarråden, sovjeterna, de grundläggande organisatoriska enheterna i den kommande arbetarstaten.
Enheten i handling, som är nödvändig för att samla arbetarnas spridda styrkor, den mäktiga enande inspirationen, som förenar miljontals individer utan vana att handla gemensamt i stora demonstrationer och aktioner, är omöjlig att förverkliga utan den mest omfattande arbetardemokrati. En demokratiskt vald strejkkommitté måste representera alla strejkande i företaget, branschen, staden, regionen eller landet. Att utesluta representanter för någon del av arbetarna, under förevändning att deras politiska eller filosofiska åsikter inte passar de tillfälliga ledarna för strejken, det är detsamma som att splittra de strejkandes enhet och att krossa strejken.
Samma princip kan tillämpas på alla breda massaktioner och deras representativa organisationsformer. Den för framgång nödvändiga enheten förutsätter arbetardemokrati, dvs att ingen kämpande strömning utesluts. Alla skall ha rätt att säga sin mening och att representeras. Alla skall ha rätt att försvara sina åsikter om hur kampen skall föras till seger.
Om denna demokrati respekteras, kommer minoriteterna också att respektera majoritetsbesluten, eftersom de fortfarande har möjlighet att ändra dem i ljuset av nya erfarenheter. Genom detta bejakande av arbetardemokratin visar arbetarkampens demokratiska organisationsformer också på ett utmärkande drag för morgondagens arbetarstat: de demokratiska rättigheterna skall utvidgas och inte begränsas.

LÄS VIDARE...
Arbetarklassens befrielse kan bara vara dess eget verk, förslag till inriktning för en kämpande arbetarrörelse, Sthlm 1976, Bokförlaget Röda Rummet
Guerin, D: Fascism and Big Business, New York 1973 (i uppl. 1939), Monad Press
Mandel, E (red): Arbetarkontroll, arbetarråd, arbetarstyre, Halmstad 1971, R. Coeckelbergs Partisanförlag
Mandel, E: Om leninismen, Röda Häften 10. Sthlm 1973, RMF-press
Trotskij, L: Kapitalismens dödskamp och IV Internationalens uppgifter, Övergångsprogrammet, Röda Häften 2, Halmstad 1969, R. Coeckelbergs Partisanförlag

fredag 26 augusti 2011

Gaddafi tappar hatten

...och lär inte behöva den dit han är på väg

Diktatorn Gaddafis hattar och mössor och andra tillhörigheter lär vara på vift bland rebeller och upproriska libyer som tar sig in i den styrande kungafamiljens lyxpalats och gömslen. Gaddafi lär inte behöva något av den utstyrsel han gärna prålade i tidigare. Just nu vill han förmodligen inte gärna bli igenkänd, jagad som han är av sina forna undersåtar.
Visste du förresten att Gaddafi pratar svenska? Se klippet här.

SvD SvD2 SvD3 SvD4 DN DN2 DN3 DN4 DN5 DN6 AB Svt Svt2 SkD SkD2 Intressant Bloggar om libyen, samhälle, politik,

Tidigare inlägg idag på Röda Malmö: Ohelig allians mot libyska revolutionen

Ohelig allians mot libyska revolutionen

...vänster och fascister för Gaddafi

Läser idag att Afrikanska unionen, som innehåller en hel del diktaturer, inte vill erkänna de libyska rebellernas övergångsråd. Knappast förvånande. Igår läste jag att vänstermannen Daniel Ortega vill ge den forne och efterlyste diktatorn Gaddafi asyl i Nicaragua.

Även fascisterna i det nationaldemokratiska organet Nationell Idag vill dra en lans för Gaddafi. I en artikel Libyen - krig om olja eller centralbank förnekar man den folkliga resningen och gör det hela till en Nato-operation för att få bort en förhatlig centralbank.

Som om denna "centralbank" var något annat än familjen Gaddafis privatbank. En privatbank som genom fonder och investeringar var intimt sammanflätad med amerikanskt och europeiskt kapital och som sög ut afrikanska länder. Se bland annat inlägg på Kildén & Åsman.

Det verkar som om de delar av vänstern, som hellre kvider över "Nato-ockupationen" än jublar med libyerna över revolutionens seger över diktaturen, hamnar i allt märkligare sällskap.


torsdag 25 augusti 2011

Råttan Gaddafi i kloaktunneln

...in i det sista tvingas rebellerna strida på ojämna villkor

Likt en slemmig råtta gömmer sig förmodligen diktatorn Gaddafi i sina hemliga bunkrar och tunnlar under Tripoli. En del av råttorna har redan lämnat den sjunkande tillställningen. "Livet i högkvarteret var surrealistiskt", säger en avhoppad legosoldat i DN.se. Och berättar om festande, kvinnor, alkohol och droger.

Gaddafis son Saadi tror sig fortfarande kunna förhandla om vapenvila. Det säger mycket om Gaddafis inbilskhet och hur bisarr hans totalitära diktatur varit att han fortfarande, i det här läget, låter striderna fortsätta. Det ska till ett stort mått av verklighetsflykt att inte inse att loppet är kört.

Enda resultatet blir att ytterligare människoliv ska spillas innan det tragikomiska dramat är över. Men människoliv har aldrig betytt särskilt mycket för diktatorn och hans sammansvurna. I media får vi nu veta att fickor av Gaddafi-trogna styrkor fortfarande kan ställa till mycket problem eftersom de är tungt beväpnade. Ja, att de till och med omringat en hel stad.

Nato får ta på sig ett stort ansvar för den situation som nu råder. Under hela folkresningen i Libyen har Nato öppet visat att man inte litar på rebellerna och vägrat utrusta dem med tyngre vapen. Det i sin tur har lett till onödig blodspillan och till att striderna dragit ut på tiden. In i det sista blir vi nu påminda om detta.

Till sist ett nytt exempel på hur bottenlöst djupt som delar av den latinamerikanska vänstern har sjunkit. Daniel Ortega erbjuder Gaddafi asyl i Nicaragua!


Kildén & Åsman: Bildt pladdrar och pladdrar


onsdag 24 augusti 2011

Tyrannerna faller

...och revolutionen bestämmer rörelseriktningen

Störtandet av Gaddafi-diktaturen i Libyen är en historisk seger. En seger för ett kämpande folkligt uppror. En seger för en demokratisk revolution. Jag säger inte detta för att det finns några garantier om framtiden. Det finns det aldrig när människor gör revolution. Revolution är något som man vid en viss tidpunkt bara måste göra. När rädslan släpper är människor villiga att offra livet för framtida generationers frihet.

Det handlar inte om en socialistisk revolution. I Libyen saknas ännu förutsättningar för en sådan typ av revolution. Därför är det helt meningslöst med sådana hånfulla kommentarer som man nu kan få höra från en del vänsteranhängare om att vissa rebelledare är "västvänliga", "borgerliga" eller "nyliberala". Gaddafi har delar av vänstern kunnat stryka medhårs, men rebeller som kämpar för demokrati med livet som insats utmålas som "Nato-agenter".

Gaddafis regim var en totalitär diktatur och ett absurt tyranniskt kungadöme. "Kungarnas kung" förnekade människorna varje form av elementära rättigheter. Revolutionen nu syftar till att erövra det som vi socialister brukar kalla "borgerligt demokratiska rättigheter", till exempel rätten att bilda fackföreningar, bilda politiska partier, att få uttrycka sig fritt och ställa upp i fria val.

Det har inte handlat om att byta ekonomiskt system. Det blir samma kapitalism som under Gaddafi. Samma möjligheter för västimperialismens länder att få tillgång till olja och marknader som tidigare. Bara de som lever i dimmiga föreställningar om att Gaddafi-regimen hade någonting med "anti-imperialism" eller "socialism" att göra kan utveckla feberfantasier om att något gått förlorat tillsammans med tyrannen.

Nato har sin egen agenda och syftar naturligtvis till att hålla kvar Libyen i ett beroende-förhållande till väst. Revolutionen tvingade väst att överge Gaddafi, det blev omöjligt att hålla kvar vid honom när människor gick ut på gatorna i massomfattning. Flygunderstödet till rebellerna har blivit en fjäder i hatten för västländerna och många i Libyen är i dag tacksamma gentemot Sarkozy, Cameron och Obama.

Många i rebellernas led lär dock reagera när västledarna nu försöker ge dem lektioner i hur demokrati ska byggas genom att undvika det kaos som samma ledare utsatte irakierna för. Nu ska "stabilitet" införas genom att Gaddafi-regimens byråkrater, säkerhetsmän och militärer behandlas med silkesvantar och inlemmas i den nya statsapparaten.

Nu börjar kampen mellan höger och vänster. Arbetarbefolkningen och de fattiga tar sina första steg mot organisering av fackföreningar. Nu gäller det att använda de nyvunna demokratiska friheterna till att ge röst åt alla de vanliga människor som slogs för landets framtid.

Tyvärr har delar av den internationella vänstern skämt ut sig på ett sätt som försvårar dess inflytande på libyska radikaler. Genom att sådana som bland annat Hugo Chavez öppet deklarerat sitt stöd åt tyrannen Gaddafi. Genom att andra delar av vänstern förnekat rebellerna rätten att begära hjälp från Nato. Genom att mästra rebellerna och genom att baktala dem. Genom att hellre bekämpa Nato än att stödja revolutionen. Genom att sätta focus på befarade civila offer för bombningarna men strunta i Gaddafis masslakt på rebeller och civila.

Men revolutionen gör framsteg. Diktatorerna faller en efter en. Där diktaturerna fallit fortsätter den demokratiska rörelsen, människor organiserar sig underifrån. Ännu är inte striden avgjord, ännu har inte kontrarevolutionen kunnat rulla skeendet tillbaka. Den revolutionärt demokratiska rörelsen utvecklas och sprids från land till land och de olika revolutionerna hämtar inspiration från varandra.

Än är det den revolutionära rörelsen som bestämmer rörelseriktningen. Det är mycket hoppfullt. Och segern i Libyen kan inte annat än stärka denna rörelse.


Bloggat: Kildén & Åsman,

måndag 22 augusti 2011

Stödet för Gaddafi en bluff

...och revolutionen springer ifrån Nato-imperialisterna

Bilden av Gaddafis "stora stöd" i Tripoli visade sig vara en potemkinkuliss, en propagandabluff. Folket reste sig inne i huvudstaden samtidigt som rebellerna strömmade in utifrån, från landsbygden och från havet.

Så isolerad var regimen att Gaddafi sveks av sina egna. Upproret och rebellerna kunde avancera utan större motstånd. Det här är Seger igen, som Andreas Malm skriver. Efter störtandet av diktatorerna i Tunisien och Egypten - tredje gången seger.

Som Andreas Malm skriver: "Nej, detta är inte Nato:s seger. Det är en seger för Libyens studenter och hemmafruar, ingenjörer och stålarbetare, taxichaufförer och advokater, för alla de som reste sig mot Gaddafi i februari och sedan dess har lärt sig, som enkla amatörer, att bygga om maskingevär och övermanna krypskyttar, säkra flanker och organisera offensiver, sända radio och ge ut tidningar, baka pizza till fronten och läsa poesi på Frihetstorget och hålla hemliga och öppna möten: det är de som nu befriar Tripoli.
Inga utländska trupper står på libysk mark. Nato:s luftunderstöd har, naturligtvis, varit avgörande för att nöta ned Gaddafis krigsmaskin – inte konstigt att rebellerna tackar för det – men det är vanliga libyer från Zawiya i väst till Beghazi i öst som offrat sina liv för friheten. Allt sedan kriget mellan regimen och de befriade zonerna blossade upp för ett halvår sedan har just detta varit drömscenariot: folket i Tripoli reser sig, rebellerna rycker in, staden faller ur Gaddafis händer."

Det här är viktigt att notera. Nato försöker nu ta åt sig äran för segern. Men stödet åt rebellerna har länge varit undermåligt och striderna har dragit ut på tiden genom Natos vägran att beväpna rebellerna med tunga vapen. Den drivande kraften, trots den dåliga militära utrustningen, har varit den revolutionära glöden och viljan att offra allt för friheten hos det libyska folket.

Var finns nu "de stora massorna" som skulle stödja Gaddafi? De enda som nu värnar om Gaddafi-regimens hantlangare, byråkrater, säkerhetsagenter och militärer är Nato och Carl Bildt som värnar om "stabiliteten" och gärna ser uppgörelser, kompromisser, försoning med den gamla diktaturens män. Men den libyska revolutionen har förhoppningsvis gått längre i sin självständiga utveckling än att behöva luta sig mot den gamla regimens etablissemang.

Skämmas ska de delar av den internationella vänstern, den europeiska vänstern och latinamerikanska vänstern som försvarade den totalitära diktatorn Gaddafi och utmålade denne som en "anti-imperialist" (!). Något att reflektera över har också de delar av vänstern som visserligen distanserade sig från Gaddafi, men som var mer upptagna med att bekämpa Nato än att stödja revolutionen. Ett stort mått av dogmatiskt tänkande hindrade dem från att med eget huvud analysera de faktiska händelserna.

Jag har aldrig någonsin tvivlat på att Nato-imperialisterna har sin egen agenda och att de agerar i eget intresse. Att de i Libyen naturligtvis försöker både snärja rebellerna i sina garn och att bevara banden till Gaddafi-regimens maktstrukturer. Men sådant får inte hindra oss från att se kraften i den folkliga revolutionen och att imperialistmakter inte alltid kan styra allt till sin fördel.

Den arabiska revolutionen tvingade västvärlden att ge upp sitt stöd åt Gaddafi. Revolutionen i Libyen har lett fram till en ökad frihet för de libyska massorna. Nato har tvingats spela med i ett spel som kan stärka vanliga människors självständiga organisering. Det svider naturligtvis i imperialistsjälarna i USA och västvärlden när människor jublar på Martyrernas torg i Tripoli. Västvärldens ledare tvingas hålla god min och agerar bak kuliserna för att åter stärka sin makt över arabvärlden. Men tiden håller på att springa ifrån dem... Det kan också visa sig att rebellernas fotfolk vill gå mycket längre än dess ledare.


söndag 21 augusti 2011

Adjöss Gaddafi

...permanent revolution i Libyen

Sen februari har vi upplevt en verklig folkrevolution i Libyen. Och nu står den snart vid sitt mål, att avlägsna fyrtio års totalitär diktatur. Sen börjar kampen mellan höger och vänster, om vilken riktning Libyen ska ta.

Förhoppningsvis kan den kampen gå vidare under demokratiska villkor där människor inte riskerar livet för att de yttrycker en uppfattning, organiserar en fackföreningen eller ett politiskt parti. Det blir också en ytterligare stimulans för den arabiska revolution som sprids från land till land.

Det finns dock smolk i glädjebägaren och faror som lurar. En är det dubbelspel som Nato ägnar sig åt i Libyen. Det militära understödet till rebellerna har varit halvhjärtat och dåligt. Nato har bombat civila mål medan Gaddafi ostört kunnat flytta runt raketramper och kanonbatterier.

Framför allt har man hårdnackat vägrat att beväpna rebellerna så de kunnat möta Gaddafis krigsapparat på mera jämlika villkor. Rebellerna har fått slå sig fram på rena viljan, sin revolutionära glöd och med hjälp av de vapen man erövrat från motståndarsidan.

Bakom Natos dubbelspel och konspirationer ligger en strategi av att dra ut på stridigheterna, trötta ut båda sidor och rädda så stora delar av Gaddafis maktapparat som möjligt (minus Gaddafi-familjen) för att få till stånd en kompromiss som garanterar "stabilitet" i Libyen.

Det är känt att Gaddafi-regimen var du och bror med västmakterna. Där fick man vapen- och oljekontrakt, tillgång till marknad och stöd mot "terrorismen". Man tvingades släppa Gaddafi på grund av revolutionen, men vill gärna behålla så mycket som möjligt av det man lutat sig mot tidigare.

Vill du fördjupa dig i den här frågan så läs Gilbert Achcars artikel Natos "konspiration" mot den libyska revolutionen som jag översatt till svenska.

Gaddafi kommer att falla. Jag tror att det sen blir en fight för att rensa ut diktaturregimens män och strukturer. Precis som i Tunisien och Egypten där diktatorerna föll, men kampen fortsätter. En stor seger är på gång i Libyen - låt revolutionen bli permanent.



Natos dubbelspel i Libyen

Nato:s "konspiration" mot den libyska revolutionen
En artikel av Gilbert Achcar hämtad här ifrån.

I en debattartikel, publicerad i Wall Street Journal (19 juli 2011) av Max Boot -det passande namnet på den neokonservativa författaren och militärhistorikern känd för sitt stöd för "främjande av demokrati" med vapen, och en ivrig anhängare av fullskaligt amerikanskt militärt engagemang i Libyen - refererade han till en Financial Times artikel (15 juni), som jämförde den nuvarande bombningarna över Libyen och luftkriget i Kosovo 1999 för att betona "bristen på eldkraft i den libyska operationen." Boot kommenterade, ifråga om samma jämförelse med mer information:

Kriget var knappast "Apocalypse Now", det var hårt begränsat i sin egen rätt. Men efter 78 dagar i Kosovo hade Nato-allierade satt in 1100 flygplan och genomfört 38.004 flygraider. Däremot i Libyen har Nato bara skickat 250 flygplan och gjort 11.107 flyganfall. Inte helt oväntat bestämde sig Slobodan Milosevic efter 78 dagar för att släppa Kosovo, medan fortfarande efter 124 dagar och framåt fortsätter Gadhafi att klamra sig fast vid makten.

Natos libyska paradoxer

I Operation Desert Storm, som inleddes av USA-ledda koalitionen mot Irak 1991, tog det bara 11 dagar att genomföra samma antal luftanfall som genomförts över Libyen på 78 dagar. Det totala antalet flygraider under 43 dagars Desert Storm nådde ett antal av 109.876 -ett genomsnitt på 2555 per dag. Efter förödelsen till följd av "stormen" och ytterligare kampanjer med bombningarna under de tolv embargoåren mellan 1991 och 2003 genomfördes 41.850 flygraider enbart under de första 4 veckorna av den så kallade Operation Iraqi Freedom. Av dessa var 15.825 flygangrepp med träffar, i genomsnitt 565 per dag. Andrew Gilligan kunde skriva om detta i The Spectator (4 juni):

För alla de rituella besvärjelser om "intensifierade" attacker och "tyngsta bombningen hittills", är bombningarna och har alltid varit relativt lätt. Under hela operationen, har antalet Nato flyg-träffar varit i genomsnitt 57 per dag, det är mindre än hälften så många som under alliansens mycket liknande uppdrag i Kosovo, och en bråkdel av vad USA och Storbritannien gjorde i Irak.

Lägg till detta att det krävs mycket mer tryck för att tvinga en diktator att avstå från makten än att tvinga en att överge en del av sitt territorium. Sedan Gaddafi chans att återta kontrollen över Benghazi reducerades till nära noll, skulle han faktiskt skulle ha varit glad att bli av med den upproriska staden och med den hela regionen öster om Ajdabiya i ett försök att rädda tronen åt "kungarnas kung av Afrika " som han överdådigt köpt lojalitet åt sedan 2008 . Det är därför han koncentrerat så mycket militära makt och våld på att försöka ta Misrata, rebellernas nyckelstad i västra Libyen som hindrade honom från de facto dela landet. Och det är därför upprorsmän har hållit fast envist Misrata trots den tunga våld tillfogat dem, trots att de hade möjlighet att bli evakuerade till sjöss med resten av stadens invånare, som tusentals invandrare och sårade som flyttades ut från staden på detta sätt.

De tidiga propaganda-anklagelserna mot rebellerna om att de genomförde en plan för att dela landet har grundligt vederlagts av deras oförsonlighet i kampen för befrielsen av sitt lands hela territorium från Gaddafis diktatur. Detta sker trots de mycket höga kostnader för dem på grund av den stora disproportionen mellan deras marktrupper och regimens, en obalans i pansarfordon, artilleri, missiler, och utbildade soldater som bara delvis kompenseras av Natos ingripande. Militära korrespondenter, som rapporterar från de olika fronter i det libyska markkriget, framhäver både dåligt beväpnade , dåligt utbildade, amatörmässigt och den kaotiska karaktären på rebellerna styrkor och den fantastiska invigningen av ett stort antal civila som förvandlats till kämpar för att befria sina hela landet. Detta engagemang förklarar rebellernas beslutsamhet att fortsätta kämpa mot sådana tunga odds, konfrontera välutrustade och välutbildade krafter som generöst betalas av Gaddafi regim.

De avgörande frågorna är då: varför genomför Nato en luftkampanj i Libyen som är lågmälda inte bara i jämförelse med kriget för att ta lika oljerika Irak, men även jämfört med luftkriget för det ekonomiskt oviktiga Kosovo? Och varför avstår alliansen samtidigt att ge rebellerna de vapen de konsekvent och enträget har begärt? . I skenet av detta är det två slående paradoxer som spelar in här.

Den första paradoxen är att i både Irak och Afghanistan, betonade de USA-ledda krigen "nationalisering" av konflikten (i andan av "Vietnamisering" som föregick USA: s tillbakadragande 1973). I Libyen, där lokala krafter ber Nato att ge dem de vapen de behöver och att säkerställa att de med tillräcklig beväpning kunde avsluta jobbet att befria sitt land mycket snart, vägrar Nato att beväpna dem, det faktum att Frankrike genomfört begränsade leveranser av vapen på västfronten förändrar inget väsentligt.

Detta trots det faktum att, i motsats till afghanerna, rebellerna är villiga och potentiellt i stånd att betala för att vapen ska levereras till dem. Som alla vet är det inte traditionen för västerländska dödens köpmän att rynka på näsan åt en sådan saftig affärsmöjlighet. De tävlade alla så nitiskt att sälja vapen till Khaddafi under senare år som de lyckades få avtal med honom för nära en miljard dollar mellan slutet av 2004, när deras regeringar lyfte sitt embargot mot Libyen och till slutet av 2009. Detta inkluderade kluster bomber, som säljs av ett spanskt företag, som Gaddafi inte tvekade att använda mot sitt eget folk.

Den logiska följden av Natos vägran att beväpna upprorsmakarna skulle ha varit att de bedrivit ett mycket intensivt krig kampanj för att kompensera svagheterna på marken hos dem som de utger sig för att stödja. And yet—second paradox—NATO's Libya air campaign pales in comparison with the Kosovo one, not to mention other US-led aerial operations in recent times. Och ändå - den andra paradoxen - Natos Libyen-luftkampanj förbleknar i jämförelse med Kosovo, för att inte nämna andra USA-ledda luftoperationer på senare tid. Detta faktum är starkt ogillat av det libyska upproret, som västerländska korrespondenter har rapporterat sedan början av Natos flygbombningar. Som CJ Chivers relaterade den 24 juli på New York Times "At War" blogg, rebellerna "har frustrationen fortsatt att växa":

En av de överensstämmande erfarenheterna av rapporteringen om oppositionens kämpar i Libyen är skillnaden mellan vad gräsrötterna har att säga om Natos bombningar och uttalanden av tjänstemän i den nationella övergångsregeringen rådet [TNC]. Officiellt kan rebellernas ledare inte tacka piloterna som flyger ovanför nog. De politiska uttalandena från TNC innehåller deklarationer om fullt stöd och tacksamhet för det arbete som Nato utför och man är försiktig med att inte förolämpa dess ledare.

De som står närmare kampen eller drabbas har dock en annan tolkning. Även de uttrycker tacksamhet för NATO: s tidiga verk i kriget, när överste Muammar El-Qaddafi styrkor stoppades av flyganfall och rebellerna i öster och upproret i Benghazi undvek att krossas. Men de uttrycker också djup och ibland förtvivlade frustration över tempot och urvalet av mål för flygunderstöd, och pratar ofta om vad de uppfattar som Natos halv-stepping och inkompetens.

Kan det vara så att Nato, som glatt kringgått FN:s säkerhetsråd (säkerhetsrådet) i utkämpadet av sina luftkrig mot den serbiska Milosevic-regimen 1999, plötsligt omvandlas till efterlevnaden av rättsstatsprincipen i internationella frågor? Knappast. Är det då att Nato känner sig tvungen att hålla sig till skrivelsen av FN: s säkerhetsråds resolution 1973, som godkände flygbombningar över Libyen? Bara en dåre skulle tro det. Både bokstaven och andan i den resolutionen till stor del har kränkts av NATO: s kampanj, som gick långt utöver "alla nödvändiga åtgärder för ... för att skydda civila och civila befolkade områden under hot om angrepp." Det ingår en stor del av räder mot Tripoli och andra regimen höll områden, vilket ökar risken och omfattningen av "collateral damage" som Nato utsätter de civila är det utger sig för att skydda.

Den "strikta tillämpning av vapenembargot" som efterlystes i FN: s säkerhetsråds resolution är definitivt inte vad som hindrar Natos befogenheter från att beväpna upproret. Hade intentionerna i dessa befogenheter att ge betydande vapen till rebellerna, kunde varken Moskva eller Peking-veton ha förhindrat USA och dess allierade från att göra vad de ville, som de gjorde på Balkan under 1999 och igen i Irak 2003. Likaså om Nato inte ingriper på marken, detta är definitivt inte under iakttagande av FN: s säkerhetsråd resolutionen uteslutning av "en utländsk ockupation kraft någon form på någon del av libyska territorium." Det är främst på grund av att rebellerna själva har varit orubblig om att avvisa markinvasion. På en skylt på Tahrir Square i Benghazi finns ett foto på en palestinsk journalist Dima Khatib vars blogg förklarar tillspetsat: "Nej till utländsk intervention på vår jord, ja till beväpna rebellerna."

En ömsesidig misstro

Denna misstro är tydligt ömsesidig. Västmakterna praktiska inställning till de libyska rebellerna står i skarp kontrast till deras inställning till Kosovos befrielsearmé (UCK) före och under kriget 1999, eller deras inställning till Norra alliansen före och under sina bombningar av Afghanistan från och med oktober 2001. Se på den permanenta islamofobin i västerländska medier som ger "islamister" i den libyska uppror som en förevändning för att inte leverera vapen till rebellerna och jämföra det med deras självgodhet om förekomsten av liknande grupper i Kosovo, för att inte nämna det faktum att den afghanska Norra alliansen (vars riktiga lokala namnet är Förenade islamiska fronten för att rädda Afghanistan) överväldigande består av grupper upprätthållande nyanser av fundamentalism som bara är något mindre extrem än talibanernas eget varumärke. Den västerländska medier kritiserar hycklande islamiska fundamentalister när de är antivästliga och är samtidigt mycket försiktiga angående den mest fundamentalistiska staten på jorden och de viktigaste globala sponsorerna av de mest reaktionära märken av islamisk fundamentalism, nämligen den saudiska riket.

Västerländska medier var aldrig oroliga för de heterogena afghanska styrkor som samlats i Norra alliansen, som de lämnade makten åt i Afghanistan. Och fortfarande 1992 - efter att ha besegrat Najibullah regim som hade stöttas upp av Moskva till Sovjetunionens undergång i slutet av föregående år precis samma komponenter i Norra alliansen gjort Afghanistan till en kaotisk slagfält som utgjorde en hobbesiansk " krig mot alla. "Den" Islamiska staten Afghanistan "visade sig vara en sådan jävla röra att talibanerna vann en relativt lätt seger 1996. Naturligtvis fanns ingen sådan oro som spökade för Washington när den beslutade att genom den gemensamma åtgärden från Norra alliansen styrkor och dess luftstridskrafter - med ett genomsnitt på 85 slaganfall per dag störta talibanerna under 76 dagar från början av verksamheten i oktober till 23 december 2001 (dvs. 50 procent mer än genomsnittet under Libyen).

Den paradoxala karaktären på den västerländska interventionen i Libyen har understrukits av olika observatörer som såg dess logiska grund centreras kring att säkra kontrollen över post-Gaddafi Libyen. Många sympatisörer till det libyska upproret - några av dem, däribland jag själv, uttryckte förståelse för det faktum att Benghazi frågade "djävulen" om hjälp mot en massaker förutsade-varnade rebellerna från dag ett att porträttera den här djävulen som en ängel vid detta tillfälle, och mot att främja illusioner om västmakterna verkliga motiv. Sådana tidiga misstankar bekräftades snart av utvecklingen av situationen i Libyen, till den grad att det nu finns utbredd övertygelse i arabiska anti-västerländska kretsar att Nato medvetet förlänger kriget och därmed Gaddafi regimens existens. Denna övertygelse var tydligt artikulerad av Munir Shafiq, en tidigare ledare för en maoistisk ström i Yassir Arafats Fatah och allmän samordnare av den islamiska-nationalistiska kongressen (en paraplyorganisation för olika partier och personligheter, däribland Muslimska brödraskapet, Hamas och Hizbollah), i en kolumn på Aljazeera.net (4 juli, på arabiska):

Ingen kan förstå anledningen till NATO: s flygplan är fokuserade på bombningen av positioner i Tripoli som är nästan lockbete, medan de lät missilbatterier, artilleri och militära fordon bomba Misrata och andra städer. De låter även kolonner med Gaddafistyrkor öppet flytta runt utan att angripa dem. Var är då att skyddet av civila, och var är biståndet till folket för att bli av Gaddafi?

USA och NATO:s ståndpunkt är flagrant konspiration mot folkets revolution i Libyen och upprätthållande av Gaddafis styrkor i verksamhet tills de klarar av att styra TNC och kanske även några ledare på fältet. De skulle först då störta Gaddafi, medan de konspirerar mot folket, revolutionen och Libyens framtid.

En sådan stark misstanke ekar av känslor som uttrycks bland de libyska rebellerna själva, vilket illustreras av uttalandet av en av deras lokala ledare till Beirut dagstidningen Al-Akhbar (2 juni):






Enligt Abu-Bakr al-Farjani, talesman för det lokala rådet i staden Sirt, som följer de oppositionella TNC är Nato sig långsamt i sina militära operationer mot Gaddafis brigader för att behålla honom längre vid makten, och därmed öka priset oppositionen kan begäras för att betala till världens makter och de stora företagen som står bakom dem.

NATO: s planer för Libyen

Det här är inte ett surealistiskt påfund av någon Mellanöstern-benägenhet för konspirationsteori. De motsvarar verkliga fakta på marken, till exempel att flytta placeringen av Natoanfall i Libyen som analyseras av Tom Dale i The Guardian på nätet (4 juli). Och framför allt motsvarar de en alltför sann "konspiration" av Nato-makten om Libyens framtid. Planen avslöjades av Andrew Mitchell, Storbritanniens internationella utvecklingssekreterare, den 28 juni: ett 50-sidigt "stabiliseringsdokument" utarbetat av ett brittisk-lett internationellt "stabilisering Response Team" (där Turkiet) designar ett post-Gaddafi scenario på antagandet att konungarnas Konung kommer att avgå eller tas bort. Detta beror på, trots upprepade västerländska försök att övertyga TNC:n att ingå ett avtal med Gaddafi själv som har regelbundet läckt ut till media under de senaste månaderna har TNC:n gjort klart att avlägsnandet från makten av Gaddafi tillsammans med hans söner var icke förhandlingsbara för det libyska upproret. Även möjligheten att ge Gaddafi en bekväm pension i Libyen, som var försiktigt väckt av TNC under västerns tryck, drogs snabbt tillbaka på grund av det tumult det skapade i rebellernas led.

En viktig huvudperson för västerländska försök att komma överens med Gaddafis inre krets är hans son Saif al-Islam, mannen som köpte sig en doktorsexamen (om det civila samhället och demokratisering) från London School of Economics och sörjer för besök och råd från Richard Perle, Anthony Giddens, Francis Fukuyama, Bernard Lewis, Benjamin Barber och Joseph Nye, bland annat för att "förstärka profilen för Libyen och Muammar Gaddafi." Saif berättade för den algeriska dagstidningen Al-Khabar (11 juli, på arabiska) att den franska regeringen, trots sin officiella hållning om Libyen, förhandlat med Tripoli:

Vi håller nu förhandlingar med Paris, har vi kontakter med Frankrike. Fransmännen berättade för oss att TNC:n är underordnad dem, de sa till och med att om de når en överenskommelse med oss ​​i Tripoli, skulle de införa ett eldupphör i rådet. ... Jag säger, att om Frankrike vill sälja "Rafale" plan, om de vill sluta oljeavtal, om de vill att deras företag att komma tillbaka, så behöver de prata med den legitima libyska regeringen och med de libyska folket genom fredliga och officiella kanaler.

Kungen av kungar, för sin del, visar inte någon vilja att tillmötesgå. Han upprepade den 23 juli sin hårda kritik av de tunisiska och egyptiska folken för att ha störtat sina egna diktatorer. Under alla omständigheter är det Natos Storbritannien-ledda plan baserad på scenariot av en "vapenvila mellan regimen och rebellerna", vilket betyder att regimens apparater och baroner kommer att finnas kvar.

En övergripande angelägenhet för den brittiska-ledda Nato-färdplanen är att undvika en upprepning av den katastrofala USA-ledda hantering av situationen i post-invasionens Irak. Där konfronterades Bushadministrationen med ett val mellan att adjungera den största delen av Ba'athist-staten eller demontera den. Den valde det senare alternativet förordat av Ahmed Chalabi och de neokonservativa med sin knäppskalle-modell för en amerikansk minimalistisk klient-stat i Irak. Följaktligen är den nya libyska färdplanen inspirerad av det CIA-sponsrade scenario som förkastas i Irak. Som Mitchell förklarade, bygger den på "en rekommendation om att Libyen inte bör följa det irakiska exemplet att upplösa armén, som har setts av vissa tjänstemän som ett strategiskt misstag som gav bränsle åt upproret i de känsliga och instabila förhållandena efter Saddam Husseins störtande . "

Samma oro över TNC uttrycktes av den brittiske utrikesministern William Hague dagen efter att han besökt Benghazi den 5 juni . "Ingen de-Baathification så säkert (rebellerna) lär av det", sade Haag. "De måste nu offentliggöra att mer effektivt kunna övertyga medlemmar av den nuvarande ordningen att detta är något som skulle fungera." Samma oro dikterar västmakterna "inställning till den revolutionära omvälvningen i Syrien. Deras inflytande i Libyen är mycket mer kraftfull, dock. Mitchells skildring av de "stora insatser" av Nato och deras allierade för att hantera post-Gaddafi Libyen - utan "stövlar på marken"-är så lustiga att man undrar om han inte höll på med glimten i ögat:

EU, Nato och FN skulle ta ledningen i frågor om säkerhet och rättvisa, Australien, Turkiet och FN skulle hjälpa till med grundläggande tjänster, Turkiet, USA och de internationella finansiella institutionerna skulle leda ekonomin. Men, tillade Mitchell: "Det är oerhört viktigt att hela denna process är libyskt ägd. Detta har gjorts som en tjänst till det libyska folket. "

Denna plan A går inte utan en plan B, vilket visar västmakternas bristande tro på sannolikheten för en ordnad post-Gaddafi "övergång" (för att låna en fras som upprepades som en besvärjelse av Obamas administration om Egypten). När Wall Street Journal rapporterade om den brittisk-ledda planen avslöjade man (29 juni) att FN: s tjänstemän utarbetar "beredskapsplaner" inklusive "utplacering av en beväpnad, multinationell styrka" som "skulle sannolikt bestå av trupper från regionala länder såsom Turkiet, Jordanien och kanske från Afrikanska unionens länder. "En av förespråkarna för en sådan utbyggnad är föga överraskande en av de västerländska ledare som är mest fientligt inställda till den libyska rebellerna, general Carter Ham, den nuvarande befälhavaren för USA: s Afrika Command (Africom). Han delar denna inställning med den algeriska militären som han besökte i början av juni, varning mot risken att vapen som cirkulerar i Libyen kunde falla i händerna på al-Qaida. (En annan faktor i Algers fientliga inställning är förmodligen Amazigh-frigörelsen i västra Libyen.)

Det tog inte den libyska TNC lång tid att följa Natos instruktioner och producera sin egen version av Natos färdplan, givetvis utformad på ett sådant sätt för att tillfredsställa den västerländska besattheten av "det irakiska exemplet." En kopia av denna 70-sidiga libyska plan läcktes till London Times, som publicerade en sammanställning den 8 augusti. Den beskriver så osannolikt detaljerade siffror att dess författare bara kan misstänkas för att försöka behaga sina Nato överherrar:

Det hävdar att 800 av Gaddafi-regeringens säkerhetstjänstemän har rekryterats i hemlighet till rebellernas sak och är redo att bilda "ryggrad" i en ny säkerhetstjänst. ... Dokumentet hävdar att rebellgrupperna i Tripoli och omgivande områden har 8660 anhängare, däribland 3255 i Gaddafi-armén. En massa avhopp av högt uppsatta tjänstemän anses högst troligt, 70 procent av dem bedöms stödja regimen enbart av rädsla.

Oenighet i oppositionens led

Kommentaren från Times visar skepsis mot TNC:s regim-cooptation scenario: "Detta kommer sannolikt att visa sig inte bara riskabelt, utan kontroversiellt, många rebeller har bestämt sig för att sopa bort alla spår av regimen." Som Wall Street Journal hade noterat i sin rapportering om den brittisk-ledda färdplanen:

Många rebellbrigader har utvecklats till miliser-varav några ogillar ta order från eller arbeta tillsammans med dem som hade militära eller säkerhetsmässiga positioner i Col Gadhafis regim och senare bytte sida för att ansluta sig till upproret som bröt ut i februari. Några inflytelserika rebelledarna har efterlyst rensa regim-lojalister från all framtida makt och prioritera de som kämpat mot överste Gadhafi.

Rebellernas beslutsamhet att rensa bort dem som tog parti för Gaddafi mot upproret är faktiskt nyckeln till att förstå Natos paradoxala beteende som beskrivs ovan. NATO-makterna vill inte att rebellerna ska befria Tripoli med egna medel, som London Economist konstaterade rakt på sak (16 juni):

Förhoppningen bland västerländska regeringar är att rebellerna inte kommer att erövra Tripoli efter en hastig frammarsch från öster, med åtföljande risk för att vedergällning tillfogas Qaddafi-lojalister på vägen. Snarare är preferensen för regimen att den ska implodera inifrån och att folket i Tripoli ska göra uppror för att få bort översten-en eventualitet som västerns regeringskretsar räknar med kommer närmre.

Tom Dale har kommenterat detta att Nato föredrar en "implodering inifrån":

Men varför skulle västmakterna föredrar en kupp av Khaddafis inre krets framför seger för rebellarmén? En sådan kupp skulle innebära en förhandlingslösning mellan de delar av gamla regimen fortfarande runt Gaddafi och rebellernas ledarskap, som i sig innehåller många av ex-regimen figurer. Västvärldens regeringar vill ha stabilitet och inflytande, och de ser företrädarna för den gamla regimen, minus Gaddafi-familjen, som den bästa garanten för det.

Det sista påståendet bör förtydligas. Ta Major General Abdul-Fattah Younis, en av nyckelfigurerna i Gaddafiregimen, som hoppade av till upproret några dagar efter det började, till exempel. En militär befälhavare för det libyska upproret som nyligen mördades, han hade varit en högljudd kritiker av Natos prestanda. Och han utvecklade en mycket fientlig relation med CIA-värvade överste Khalifa Haftar (ibland stavat Hifter) som, efter att ha levt i exil nästan ett kvarts sekel, främst i USA och på CIA:s lönelista, återvände till Libyen och gavs en högt uppsatt militär position av TNC efter Washingtons påtryckningar. Mannen var avskydde av många i den libyska oppositionen. Som journalisten Shashank Bengali förklarar på Real News Network (14 april):

Det finns en viss oro här som Hifters långa tid i USA, hans påstådda band till CIA och andra amerikanska tjänstemän, gör honom till lite av en kontroversiell figur för libyer, som verkligen anser att detta är ett hemmagjort uppror. De vill ha utländskt stöd i form av vapen och erkännande för den libyska oppositionsregeringen. Så de vill också att detta är inte ett uppror som är omkörd av en utomstående kraft som CIA.

Fientligheten mellan Younis och Haftar fått en del att tro att mordet på den förre arrangerades av CIA för att bana väg för den senare. Emellertid var Younis inte ersatts av Haftar utan av en annan tidig avhoppare från Gaddafi regim, general Suleiman Mahmoud, befälhavare för den östliga provinsen baserad i Tobruk före hans avhopp. I själva verket tycks villkoren inte vara gynnsamt för män med de starkaste utländska länkar, som kommentarer om upplösning av den provisoriska regeringen från TNC i kölvattnet av Younis -mordet anger:

Ommöbleringen verkade också representera en insats av intressegrupper inom rebellrörelsen, inklusive egenutvecklade ledare som hjälpte till att starta upproret, att hävda sin makt genom att missgynna ledare som hade återvänt från exil och höll nyckelposter. I månader hade det funnits klagomål om att regeringsmedlemmar var okänd för de flesta libyer, spenderar merparten av sin tid utomlands - speciellt i Qatar, det land som har blivit rebellernas mest entusiastiska beskyddare.

En rebelltalesman sade att Mr [Mahmoud] Jibril [den nyliberala ekonomen utsedd av TNC:n att leda dess kabinett, efter att ha presiderat över Gaddafi-regimens nyliberala reformer från 2007 fram till upproret], som sällan setts i Benghazi, skulle börja spendera mer tid i Libyen.

En trolig rapport om mordet på Abdul-Fattah Younis gavs av hans medarbetare, Mohammed Agoury, som tillskrev dödandet medlemmar i 17 febr martyrernas brigad. (Enligt en annan källa , tillhör gärningsmännen en islamistisk grupp som kallar sig Abu Ubaidah Ibn al-Jarrah Brigade.) Agourys vittnesmål ger en glimt av den komplexa och heterogena sammansättning av upproret:

Den 17 februari Martyrernas brigad är en grupp som består av hundratals civila som tog till vapen för att gå med i upproret. Deras soldater deltar i frontlinjens strider mot Gadhafi-styrkorna, men fungerar som en halvofficiell inre säkerhetsmakt för oppositionen. Några av deras ledare kommer från Libyens islamiska Fighting Group, en islamisk militant grupp som fört en kampanj av våld mot Gadhafi regim på 1990-talet. … "De litar inte på någon som var med Gadhafi regimen, de ville hämnas," sade Agoury.

En annan avslöjande händelse som visar heterogeniteten i oppositions led var "konferens för en nationell dialog" som hölls i Benghazi den 28 juli. Den besöktes av 350 deltagare, däribland medlemmar av samma 17 februari martyrernas brigad och tidigare medlemmar av den libyska gren av Muslimska brödraskapet, medan brödraskapet själv förnekade något samband med konferensen. Deltagarna betonade Libyens enhet, dess islamiska karaktär och nödvändigheten av en omfattande nationell dialog, medan TNC medlem Al-Amin Belhaj påpekade att även om Gaddafi och hans söner inte kunde stanna vid makten, så kunde de stanna kvar i Libyen under skydd. Uppenbarligen hade några av deltagarna kontakter med Saif al-Islam Gaddafi, ett faktum som stämmer väl överens med dennes senaste uttalanden till New York Times.

"Jag släppte [libyska islamister] från fängelset, jag känner dem personligen, de är mina vänner", sa han, fast han tillade att han ansåg deras frigivning "naturligtvis ett misstag" på grund av deras roll i revolten.

En demonstration genomfördes utanför hotellet där konferensen hölls. Aljazeera.nets rapport visar en ung man som håller ett plakat som säger i namn av 17 februarirevolutionens ungdom: "den nationella konferensen representerar enbart sig själv." Demonstranterna betonade sitt förkastande av all dialog med Saif al-Islam och hans medarbetare. De anklagade konferensarrangörerna att tillgripa miliser för att gripa makten innan Libyens frigörelse är klar. Naima Djibril, en jurist och medlem i Benghazi "kommittén för stöd till kvinnors deltagande i beslutsfattandet", klagade till webbplatsen att kvinnor utestängs från konferensen.

Ytterligare information om TNC:s plan, som rapporterades av Wall Street Journal (12 augusti), visar ett lugnande erkännande av komplexiteten i den libyska situationen och planerar att tackla det på ett demokratiskt sätt:

Denna plan inser att ledarskapet i Benghazi ännu inte har officiellt stöd från regioner som fortfarande är under överste Gadhafis kontroll, fastställer en process för att fylla de 25 lediga platser avsedda att representera dessa områden. Enligt planen skulle de nuvarande medlemmarna i rådet vara förbjudna från att delta i de två första omgångarna av nationella val och acceptera politiska möten i dessa regeringar .... Enligt dokumentet, ska ett utökat nationellt övergångsråd, inklusive nya representanter från nu Gadhafi-hållna områden - gälla i åtta månader efter överste Gadhafi fall, under vilken tid val skulle hållas för att välja en konstitutionell kommitté och välja 200-medlemmar till en tillfällig nationella kongress. Distrikt representation i kongressen kommer att baseras på 2010 års folkräkning. Kongressen kommer att gälla under en övergångsperiod på mindre än ett år, under vilken tid ett nytt förslag till konstitution skulle röstas om i en folkomröstning och den nya permanenta regeringen i Libyen skulle väljas i linje med vad som anges i denna författning.

Man kan bara hoppas att verkligheten kommer att matcha ritningen. Men oddsen är emot ett smidigt genomförande av detta system med tanke på den extraordinära härva av stam-, etniska och politiska krafter som utgör det libyska samhället som nyligen kommer ut ur mer än fyra årtionden under ett av de galnaste diktatoriska styrena i modern historia. Den nyligen publicerade preliminära konstitution baserad på ovan nämnda plan är redan angripna i Benghazi och TNC anklagas för att arbeta bakom stängda dörrar. Den huvudsakliga skillnaden mellan den libyska politiska tumultet och situationen som råder i Egypten är att oppositionen och regimen geografiskt är åtskilda i Libyen, och att den styrande familjen har avvisats i Kairo men ännu inte i Tripoli. Liksom i Egypten, rasar den politiska striden mellan olika grupper i opposition, några av dem, särskilt bland islamiska krafter, är villiga att kompromissa med regimens institutioner, medan andra, särskilt bland ungdomar, förkastar detta perspektiv och vill ha en radikal omvandling av sitt land. En annan stor skillnad är avsaknaden i Libyen av den viktiga roll som arbetarrörelsen spelar i den egyptiska processen. (Men, sa Kamal Abu Aita, ordförande för den nya egyptiska Federation of Independent fackföreningar, till mig att en liknande oberoende federation nyligen grundades i Benghazi.)

Situationen i Libyen - som i Tunisien och Egypten och alla andra länder i Mellanöstern där den nuvarande revolutionära processen utspelas, är bara i början av en lång och tumultartad utveckling. Detta är det normala ödet för revolutionära omvälvningar. Västmakterna kommer att ha mycket svårt att kontrollera processen. De har inte trupper på marken, oavsett det faktum att de misslyckades ändå att kontrollera situationen i de länder där deras styrkor sätts in, till exempel Irak och Afghanistan. Processen för människors frigörelse och självbestämmande är invecklad och kan lätt gå igenom otrevliga faser. Men utan denna process och beredskapen att betala den inneboende kostnaden, som kan visa sig tung faktiskt, skulle hela världen fortfarande leva under absolutistiska regimer.