måndag 31 oktober 2011

Nej, vi ska inte betala

...låt de rika betala sin egen kris

Jag läser i E24 att "1989 tjänade cheferna för USA:s sju största banker i genomsnitt 2,8 miljoner dollar om året. Det motsvarade hundra gånger den amerikanska medianinkomsten. 2007 hade lönen stigit till 26 miljoner dollar, eller femhundra gånger en vanlig årsinkomst".

I samma artikel kan vi också läsa om hur vinsterna ökat för bankernas ägare, men att riskerna i allt högre grad tagits över av samhället och skattebetalarna.

Så förhåller det sig också med den nya krisfonden i vårt land. Skattebetalarna får ta banksmäll. Det är skattebetalarna och inte bankerna som står för merparten av statens bankkrisfond. Nödvändigt i ett inledningsskede, enligt finansmarknadsministern. Konstigt argument, svarar Riksrevisionen.

Grekernas stora missnöje med att ständigt få betala för bankers och politikers svindlande affärer tvingar nu fram folkomröstning. Hoppas det blir nej till hela skiten som etablissemanget kokat ihop. Det går ändå bara ut på att rädda de rika och låta de fattiga betala.

I Tyskland "råkade" man "slarva bort" 55 miljarder euro. I Sverige tjänar de folkvalda mer och mer. Klyftorna ökar. BNP kan sjunka med 5 procent i Europa. Dags att gå ut och ockupera hela skiten.

Gästbloggare: Flitiga Lisa


Bloggat: Svensson,

Befria Palestina!

...ge upprättelse efter alla övergrepp

Det var bra av FN-organet Unesco att idag ge Palestina fullvärdigt medlemskap. 107 länder röstade för, 14 mot och 52 röstade inte alls. USA röstade naturligtvis mot och hotade dessutom med att dra in sitt bistånd till Unesco. Israels regering anser som vanligt att allt erkännande åt palestinierna "försvårar förhandlingarna", ett resonemang som tydligt avslöjar att israelerna inte eftersträvar seriösa förhandlingar.

USA kommer att göra allt för att blockera palestinierna i FN. Skamligt att Sveriges regering svansade efter USA idag och röstade mot palestinskt medlemskap i Unesco.

Men det verkligt stora övergreppet skedde redan för över 60 år sen när staten Israel erkändes av stormakterna. Ett erkännande som aldrig borde ha ägt rum. Staten Israel bildades nämligen genom etnisk rensning och hade som sin förutsättning ett fördrivande av den palestinska ursprungsbefolkningen.

Idag fortsätter de israeliska övergreppen med USA:s hjälp. Östra Jerusalem införlivas, Västbanken trasas sönder av illegala bosättningar och avspärrningar och Gaza isoleras. Alla försök till tvåstatslösning saboteras av Israel, möjligtvis kan man tänka sig en icke-fungerande palestinsk lydstat.

Gästbloggare: Flitiga Lisa


Finns inget att fira

...500 sparkade kommer att följas av fler

För en gångs skull håller jag med Victor Muller: Det finns inget att fira. "Det finns inget att fira nu. Kanske senare", sa Victor Muller till Aftonbladet efter borgenärsmötet idag.
Det var naivt av folk att jubla, säger Saabanställda Stefan Karlsson, 45, om varselbeskedet att 500 sägs upp från Saab.

I övrigt är läget det att det inte finns något avtal, bara en avsiktsförklaring. De kinesiska spekulanterna kan prata vitt och brett om hur mycket de tänker satsa "på sikt", men de är inte ute efter att rädda jobben i Trollhättan. Den saken är klar.

Jag är inte så säker på att det blir något att fira senare heller, även om Victor Mullers planer går igenom. De kinesiska bilföretagen kan säkert satsa en del på att komma över teknologi och på utveckling, men deras intresse för fortsatt produktion vid Trollhätte-fabriken ska inte överskattas. De femhundra sparkade kommer att följas av fler. Och varje gång ska de återstående anställda invaggas i tron att de är "räddade".

Och osäkerheten för Trollhättan består.

Gästbloggare: Flitiga Lisa

Bloggat: Svensson, Svensson2,

söndag 30 oktober 2011

Femtiotalets stjärnhus

...Mellanheden i Malmö

Här finns de uppmärksammade stjärnhusen - som blev ett kortvarigt fenomen i svenskt bostadsbyggande.
...och den vilsamma Mellanhedsparken som förgrenar sig in bland husen

...liksom de speciella lamellhusen längs Köpenhamnsvägen

Stjärnhusen ligger som en meandrande kedja längs Erikslustvägen

På det här flygfotot, som måste vara från när området var nybyggt i femtiotalets mitt, syns hur de sexkantiga gårdarna öppnar sig utåt åt olika håll.

Här en av de blå gårdarna som öppnar sig inåt mot parkområdet

Här en rosa gård som öppnar sig mot Mellanhedsgatan i områdets södra del. Kedjehusen uppfördes av HSB.

Slottsstadens skola är en av de två skolorna i området

Exteriör från samma skola

...som också rymmer exempel på låga friliggande längor ut mot parken

Mellanhedsskolan är den andra...

...och den visar upp exempel på regional arkitektur i fasadernas korsvirkesmotiv och gråstenspartier.

Mellanhedsparken ligger öster om stjärnhusen och skolorna

Här parken sedd från söder...

...och här norr ifrån

Här har vi de speciella lamellhusen utmed Köpenhamnsvägen. Tio stycken sexvåningshus i rött tegel på ena sidan och i gult på den andra. Även dessa uppförda av HSB.

Här exempel på gårdarna mellan lamellhusen

Det finns dock en hel del MKB-hus också i området. Huset till höger, längs John Ericssons väg, är ett av flera kommunalt ägda hus.

Här ytterligare exempel på MKB-hus i anslutning till Mellanhedsparken...

... och här vid en tvärgata till Bellevuegatan


Malmö stad: Mellanheden

Wikipedia: Mellanheden


Se alla tidigare inlägg om bostadsområden i Malmö:






Vad händer i Syrien?

Syrien: Den nuvarande fasen av revolutionen

Artikeln hämtad från International Viewpoint och är skriven av Ghayath Naisse (se presentation nedan)

Den relativa utvecklingen av den officiella debatten om den iranska regeringen, det förändrade tonfallet i debatten om Hizbollah och deras krav på en dialog mellan den syriska regeringen och oppositionen i syfte att genomföra reformer, liksom diplomatiska initiativ, från Turkiet till Qatar, med vägarna förbi Ryssland eller Arabförbundet med det senares Syrien-initiativ, väcker många frågor om vad som händer i Syrien.

Doha var också skådeplats för flera möten för den syriska oppositionen under Qatars beskydd, följd av besöket av emiren av Qatar i Iran, som syftar till att föra samman de olika delarna av oppositionen i en enda ram, nationella rådet eller andra, för att tala på uppdrag av oppositionen som helhet.

Vad är det som händer?
Den fredliga folkliga resningen har, efter sex månader och trots de enorma uppoffringar som gjorts i konfrontation med den blodtörstiga diktatoriska regim, ännu inte störtat den senare. Regimen har fortfarande kvar en enorm potential för våld och mord. Det modiga upproret fortsätter och kommer inte att stoppa trots alla repressiva medel från den härskande klicken. Det är en permanent revolutionär situation, i den meningen att de folkliga skikten kan inte längre acceptera att styras som tidigare och att makthavare inte längre kan styra som förut, med mellanskikten pendlande mellan dessa två poler, även om de börjar ansluta till den första.

Den har inte kunnat - och kommer inte att kunna - krossa detta permanenta folkuppror. Reaktionerna från de imperialistiska länderna, FN och andra internationella institutioner och regionala krafter, har aldrig handlat om att störta regimen militärt, de tänker låta situationen hållas medan de hittar ett alternativ: deras kritiska reaktioner beror på deras svårigheter att fortsätta att tiga om de massakrer på civila som begåtts av regimen i flera månader. Men under de senaste veckorna har dessa länder nästan tystnat igen.

Det bör noteras att det så kallade internationella samfundet (de imperialistiska krafterna) och regionala krafter har gett och fortfarande ger regimen uppskov för att kunna fortsätter att utplåna upproret, till priset av ett hav av blod och massornas lidande. Den iranska och ryska regeringarna och deras allierade har utvecklat en diskurs kring att respektera folkets rätt till frihet, men de insisterar på behovet av en dialog mellan regimen och oppositionen, med dessa två regimer som medlare i denna dialog. Vissa strömningar i oppositionen föreslås att arbeta med de senare på denna grund. Qatars insatser kommer att gå i samma riktning.

Det verkar uppenbart att den iransk-ryska-Qatars konsensusen syftar till att leda oppositionen (och i mindre utsträckning för att lugna regimen som avvisar även de mest formella eftergifter) till en dialog för att komma ur den återvändsgränd som den härskande oligarkin befinner sig i för att förhindra en kollaps av regimen och spara grunderna för den senare genom att acceptera några formella ändringar, bland annat medverkan av oppositionen i regeringen.

Samtidigt upplever oppositionen en oro som leder till en omdefiniering av allianser och fler förslag på vägar ut ur krisen. Detta är förståeligt, efter en lång frånvaro av politisk aktivitet under diktaturen, men en stämning har trängt in i den politiska debatten om att en allians som talar med en röst (Nationella rådet, övergångsråd eller annat) skulle vara en förutsättning för seger (sic)! Misslyckandet för de många utsedda råden har resulterat i en viss besvikelse inom oppositionen och revolutionerade miljöer på marken. Dock att den (återförenade) oppositionen måste tala med en röst är främst en regional och internationell efterfrågan (särskilt från Turkiet och länder i väst), men är inte på något sätt en förutsättning för uppror till framsteg eller triumf. Det verkar också, mot bakgrund av bristerna i det förflutna, att förverkligandet av en allians av alla politiska krafter inte är nödvändigtvis möjligt eller nödvändigt.

Vad som skulle vara i högsta grad mer användbart är en koalition av de faktiska revolutionära krafterna på grundval av gemensamma principer. Det är viktigare att förena insatser i gemensam kamp på marken för att störta diktaturen än att bygga nya politiska allianser i otaliga mer tv- och mediaorienterade kongresser och andra möten. En sådan enhet av alla i en formation som påstår sig vara den enda och legitima representanten för det syriska folket (som PLO) är varken möjligt eller nödvändigt. Det viktiga är att veta vem? varför? Och särskilt: hur? Inom oppositionen finns olika röster, en del uppmanar till dialog med regimen (om än med villkor), andra i en övergångsfas i förhållande regimen och slutligen andra uppmanade till störtande av regimen. Dessutom, kommer detta att drivas av det syriska folket ensam (fredligt eller med vapenmakt)? Av en utländsk militär intervention? Eller av en revolutionär strategi för massorna att få ner regimen och bygga upp sin demokratiska makt? Det är det senare som revolutionen behöver och inte vem som föreslår eller konstituerar ett sådant nationellt råd.

Således, försök till lokal samordning (grupper som organiserar kamp) och revolutionärer på marken i förhållande till oppositionen kommer från ovan nämnda avsaknad av en tydlig strategi för att övervinna diktaturen och illusioner av något som den traditionella [liberala] oppositionen kan föreslå en. Men efter sex månaders spontana uppror har revolutionärerna förstått att detta misslyckande inte kommer att rättas till av den traditionella oppositionen som fokuserar på en icke-viktig fråga, nämligen föreningen till varje pris och hur man ska dela makten.

I vilket fall, medan regimen brutalt utför alla typer av mord och tortyr mot massorna i uppror, medan upproret ännu inte förändrat styrkeförhållandena till förmån för det senare, skulle en dialog med den blodtörstiga härskande klicken bara bli underkastelse, överlämnande och ett förräderi mot revolutionen och de uppoffringar som gjorts av vårt folk.

Vi kräver ett enande av vänstern som är inblandad i revolutionen (den är fortfarande uppdelad i mindre grupper) i en enad formation som gör det möjligt att ha mer inflytande och bli mer effektiva i den nuvarande revolutionära processen. Denna vänster kommer att kräva att bygga från och med nu en konstituerande församling och grunderna för en revolutionär folkmakt underifrån, genom byggandet av råden samordnade av arbetare, bönder, stadsdelar, soldater, och så vidare, för att leda kampen och dagliga livet av regioner, och ackumuleringen av strejker och former av civil olydnad upp till massans generalstrejk. Det kommer också att uppmana till bildandet av en folkets revolutionära regering, som ett uttryck för breda folkliga lager, som härrör från dessa råd för att få ner den diktatoriska regimen och leda den revolutionära processen mot sina mål.

Ghayath Naisse är en syrisk kirurg i exil i Frankrike och en av grundarna av kommittéerna för försvar av demokratiska friheter och mänskliga rättigheter i Syrien (CDF).

lördag 29 oktober 2011

Occupy i Malmö

...världen kan bli så oändligt mycket bättre

Det var inga massor som svarade på en facebook-inbjudan från några ungdomar i Malmö. Men några kom. Kanske 150, företrädesvis unga, människor slöt upp för att på något sätt uttrycka sin frustration över det kapitalistiska samhällets utveckling. Kanske kan det bli början på något nytt, sprida sig och utvecklas?
Från en av mina döttrar, som var i Stockholm förra helgen, fick jag några bilder från tältlägret vid Brunkebergs torg. Veckotidningen Internationalen (pappersupplagan) gjorde också ett reportage från lägret och intervjuade några av ungdomarna.
"Sveriges banker har lurat oss!" läser man på en banderoll. "De har lånat ut 1755 miljarder kronor till folket av 10 miljarder eget kapital. Hur ska vi betala tillbaka pengar som aldrig existerat?"

"Det är så myckiet som är fel idag att om du börjar ta ställning så måste du ta ställning till allt och det är förlamande" (Josefin). "Vi känner oss helt maktlösa egentligen, det är därför vi sitter här" (Philip). "Världen kan bli så oändligt mycket bättre och det är därför vi är här" (River). "Varför kan vi inte bara få vara? Vi är en grupp inidivider som har samlats här, som är innerligt trötta på vår nuvarande verklighet och som försöker hitta lösningar genom diskussion och andra kreativa metoder" (Didintle). "Vi upplyser fler människor om de problem som finns, men annars är det inte ett jota som händer om inte vi bestämmer oss för ett konkret mål som vi vill uppnå och sen gör det" (Naima).


Röda Malmö: En ny tid randas




Roligt att bli gammal?

...kapitalismen tar ifrån oss glädjen

Nu riskerar bromsen i pensionssystemet att slå till – igen. Både 2014 och 2015 blir magra år för svenska pensionärer, enligt Pensionsmyndighetens senaste prognos. Om prognosen faller in kommer pensionerna, räknat ­efter inflationen, att minska med 0,8 procent 2014 och 0,9 procent 2015.

Allt beroende på det underbara pensionssystem som borgare och sossar beslutat om i stor enighet, nämligen att det ska vara bankernas och finansherrarnas spekulationer som ska avgöra hur stor inkomst människor ska få efter ett helt livs slit i arbetslivet.

Ansvarslösa kapitalisters misslyckade spekulationer går direkt ut över människors välfärd. "Fängelset är bättre än ett äldreboende", säger 77-åriga Gunnel som sitter inlåst med sin rullator. Vilket säger en del om dagens nedrustade och privatiserade svenska äldreomsorg.

Om man ramlar ihop någonstans eller råkar ut för en olycka kan man tydligen inte längre vara säker på att ambulansen kommer. Frågan ska granskas.  "Det finns indikationer på att vård inte ges på lika villkor, på att patientsäkerheten kunde vara bättre och tecken på att vården är fragmenterad", säger en person på Riksrevisionen.

Det verkar som om det är mindre kul att se fram mot ålderdomen. Jag tänker i varje fall slåss för bättre villkor och ändrade maktförhållanden. Bra pensioner och god äldreomsorg. Och spekulanterna bakom lås och bom.


Bloggat: Svensson,

fredag 28 oktober 2011

S-vänsterns tragedi

...han kom som en vårvind

Han kom som ett, ja inte direkt yrväder, men i alla fall en sympatisk vårvind, och bar kanske inte heller ett höganäskrus i svångrem runt halsen, men en trevlig mustasch hade han, och ur munnen kom ord som faktiskt lät som vänster.

Vår blev till höst och Carlsson – eller hette han Juholt? – visade sig vara mer girig än sympatisk. Vänsterretoriken visade sig vara en tunn slöja som nödtorftigt dolde ytterligare en högersväng och den där mustaschen, luktar inte den lite klister?

Juholt valdes till ordförande för (s) som vänsterns kandidat. Så när det, som om det inte gällt en socialdemokratisk toppolitiker i Västertorp utan en ensamstående förälder i samma område kallats bedrägeri och gett några månaders fängelse, avslöjades drog samma vänster ut till hans försvar.
Och vänstern – utåt företrädda av Göran Greider och Daniel Suhonen – vann! Igen!

Två vänstersegrar på kort tid i Sveriges näst största parti, det måste få tydliga politiska konsekvenser? Verkligen! Äntligen har vi ett arbetarparti som bara står en liten bit längre till höger än det gjorde för ett år sedan, när Mona Sahlin styrde det för partihögern! Dessutom med en ledare som för alltid kommer att vara Håkan Tjuvholt med svenska folket! Tack, kamrater!

Det som verkligen avslöjades under Juholtskrisen var inte partiledarens vandel. Hederliga människor kan inte klättra till toppen av benhårda byråkratier, som den socialdemokratiska. Det som verkligen avslöjades var den socialdemokratiska vänsterns tragedi.

Strider om att erövra positioner i byråkratier, det som i socialdemokraterna och SSU brukar kallas Rosornas Krig, är ingenting annat än strider om att erövra positioner i byråkratier. De kan föras under olika flagg, till exempel politisk, men segrar innebär att positioner erövras, inte att politiken förändras. Positioner som erövrats försvaras bäst genom att man ser till att ha så många mäktiga vänner och så få mäktiga fiender som möjligt.

Politiken förskjuts åt vänster när de maktlösa får mer makt på de mäktigas bekostnad. Det är dåligt för den som tänkt behålla sin plats på toppen – och för hans vänner.

För att vrida politiken åt vänster krävs att de maktlösa organiserar sig i kamp mot de mäktiga. Om den socialdemokratiska vänstern skulle bidra till det skulle byråkratin sparka ut den kvickare än någon hinner säga ”tendensfrihet”.

Därför har de dömt sig själva att agera döda reliker, ibland utnyttjade som vänsteralibin, och enstaka gånger – som när bedragar-Håkan ville sparka ut förskingrar-Mona från huset på Sveavägen förra året – inplockade i finrummet, tillskrivna rollen som nyttiga idioter i en motbjudande tragedi värdig en penna som Strindbergs.

Ursprungligen ledare i veckotidningen Internationalen v 43/2011



Victor Muller är en skojare

...slutet för Saab men Muller drar med miljonerna

Victor Muller är en skojare, en bedragare i den högre skolan. Saab försvinner förmodligen till Kina och själv drar han med miljonerna som han plockat ut. De anställda fick inga löner, underleverantörerna fick inte betalt - men själv fick han miljoner. Tio miljoner säger Saab att Muller plockat ut för egen del, förmodligen är det mer. Frågan är om han begått ett brott? Nu har han ytterligare 1,7 miljoner att ta ut i "bonus", men ska vänta tills "leverantörerna har fått betalt".

Produktionen i Sverige är absolut garanterad, säger Muller. Samtidigt får vi veta att "det kan bli uppsägningar". Om den här affären någonsin blir av så tror jag det blir slutet för Saab i Trollhättan. De kinesiska kapitalägarna är ute efter teknologi och märke. Vad ska de med en fabrik som går 75 000 back på varje bil? Jag tror att Victor Muller har gillrat världens blåsning för människorna i Trollhättan.



torsdag 27 oktober 2011

Grannskapsenheten Augustenborg

...arbetarbostäder i kommunal regi

Augustenborgsområdet byggdes åren 1947-52. Här en av gårdarna utmed Lantmannagatan så som de ursprungligen såg ut (dammen tror jag har tillkommit senare).
Augustenborg byggdes i enlighet med tidens engelska och amerikanska idéer om granskapsenheter.

Området blev också det kommunala bostadsbolaget, MKB:s, första stora satsning. Byggnationen kan ses som en reaktion på stadens tidigare satsningar på områden med bostadsrätter, vilka bara blev tillgängliga för arbetarklassens bättre ställda skikt. Augustenborg blev ett verkligt arbetarområde.

Här en bild från det välbevarade torget som fortfarande vittnar om både grannskapsidén och femtiotalets estetiska ideal.

Typiska drag för arkitekturen är tegeltäckta sadeltak och växelspel mellan puts och tegel.

Vy från Särlagatan inne i området

Hus utmed Augustenborgsparken

Augustenborgsgatan - längst ner skymtar Kommuntekniks område på vilket man också finner fler av de omtalade gröna taken, kallad Augustenborgs Botaniska Takträdgård.

Augustenborgsskolan byggdes 1954. Här exempel på låga skolbyggnader grupperade kring gård.

Varmt röda tegelfasader är en annan sak som utmärker skolbyggnaderna.

Träffpunkter, kontaktytor, aktiviteter var tankar som fanns för området från början. Kanske är Bio Augusta fortfarande ett uttryck för detta.

Seniorboendet på Norra Grängesbergsgatan nära Augustenborgstorget och nära till gemensamhetslokal Café Sommaren.

Miljöhusen med hög andel återvinning i området och de gröna taken som återfinns här och var är två av inslagen i Ekostaden Augustenborg.

Ytterligare exempel på miljöhus

Ett litet exempel på stadsodling hittade jag också

Ett annat framträdande inslag i Ekostaden är satsningen på vatten, dammar och kanaler, vilket inte bara har estetiska skäl.

Man har tidigare haft problem med översvämningar, ett problem som ökat med den ökande nederbörden...

...men som man nu löst genom systemet med kanalerna och dammarna

På det viset bidrar man även till att underlätta för de kommunala vattenverken...

...som har svårt att klara av reningen när det blir skyfall.

Augustenborgs lokala lösningar avlastar de centrala systemen.

Nu är vi framme vid Augustenborgsparken...

...som fyller en viktig funktion i området

Ljusa, luftiga lägenheter i en parkliknande miljö ingick i det ursprungliga konceptet

Nu blickar vi tillbaka från andra hållet...

...och här har vi skolans fasad som står i direkt kontakt med parken

Lekplatsen i parken...

...och bredvid den Augustenborgs förskola. Bakom skymtar vi den fantasifullt utstyrda skorstenen från ett gammalt tvätteri som nu istället fungerar som teater, Teater Sagohuset.