onsdag 30 november 2011

Blue Suede Shoes.

Carl Perkins: Blue Suede Shoes


Carl Perkins var en av de första rock and roll-stjärnorna. En rockabilly-musiker. Han var också en av the Million Dollar Quartet, de övriga var Elvis, Jerry Lee Lewis och Johnny Cash. Som alla spelade in sina första skivor på Sun Studio i Memphis. Blue Suede Shoes, som kom 1955, blev Perkins genombrott. Många, bland annat Elvis Presley, har gjort covers på låten.
Några andra låtar av Carl Perkins: Honey Don´t, Everybody´s trying to be my Baby och Matchbox.
The Beatles gjorde covers på Honey Don´t, Everybody´s trying to be my Baby och Matchbox.

Tidigare inlägg om rock and roll på Röda Malmö.

SvD SvD2 DN DN2 AB Intressant Bloggar om rock and roll, rock, rockmusik, pop, musik, kultur, samhälle, carl perkins, beatles, rockabilly,

Oanständigt av tingsrätten

...en skam för landet

Det står uppenbarligen inte rätt till med larmtjänsten. Skarp kritik har riktats mot det vinstdrivande offentliga företaget SOS-Alarm och andra privata dito. Drygt femtio anmälningar har kommit in till Socialstyrelsen som också ser allvarliga brister.

Telefonister tar inte den uppringandes situation på allvar. I flera fall har detta lett till att den nödställde har avlidit. Vinstjakten går före människors liv och hälsa.

Som lök på laxen nås vi idag av ett fullkomligt absurt besked från Stockholms tingsrätt. SOS-sjuksköterskan som åtalats för grovt vållande till Emil Linnells död frias av Stockholms tingsrätt. Tingsrätten anser inte att det går att bevisa att Emil Linnell skulle ha överlevt ifall sjuksköterskan hade skickat en ambulans.

Jag förstår verkligen Emils mamma som säger att hennes tårar tagit slut. Detta är sannerligen en skam för Sverige. Det är direkt kränkande och oanständigt att resonera på det sätt som Tingsrätten gjort.


Bloggat: Svensson,

måndag 28 november 2011

Gärna demokrati bara vi får bestämma

...statisterna i politiken

I tv-rutan tittar Fredrik Reinfeldt på oss med rådjursögon och framstår som lyssnande och ödmjuk. Mellan skål och vägg uppträder denne ulv i fårakläder som en best. Det är rent machiavelliskt, säger den förre M-riksdagsledamoten Anne-Marie Pålsson i en ny bok.

Moderat partikultur i riksdagen bygger på tystnad och lydnad. Självständiga ledamöter möts av utskällning inför hela riksdagsgruppen, skriver hon. ”Vi ledamöter fungerar mest som statister, som något vackert att visa upp när demokratin behöver ett ansikte”, skriver hon. Något utrymme för självständiga ledamöter finns inte, anser hon.

När den moderata riksdagsgruppen försökte hävda sin mening i samband med beslutet om FRA-lagen möttes den av statsministerns ord: ”Vad tror ni att ni är? Ett remissorgan? Som får tycka vad ni vill? Ni är här för att genomföra regeringens politik och inget annat”, hävdar Anne-Marie Pålsson att Fredrik Reinfeldt ska ha sagt. "Vi ledamöter fungerar mest som statister" - intressanta ord.

Det här har vi socialister hävdat länge. I själva verket är inte bara de moderata ledamöterna statister åt regeringen. Regeringen själv agerar statister åt Wallenberg och den ekonomiska makten. Den borgerliga demokratin är en kuliss för de verkliga makthavarna som bestämmer ramarna. Gärna demokrati, bara vi får bestämma - så lyder kapitalets lag.



söndag 27 november 2011

Julkommersen kom av sig

...kura i lyan istället

Julpyntet är på plats. Mer hysteriskt än så här blir det inte hemma hos mig. Varken på första advent eller framöver. Julstress är något som jag vill minimera så långt det går. Inte vill jag åka utomlands på julen. Möjligtvis ett besök i Köpenhamn. Inte vill jag springa och trängas i affärer efter en massa julklappar.

Startskottet för julhandeln har annars gått. I USA var det köprekord under Black Friday. Klimatmötet i Durban är däremot obekant för såväl afrikaner som andra. Störigt med påminnelser om klimathotet när julkommersen ska skruvas upp, tycker säkert finansherrarna.

På sina håll tvingar dock vädrets makter Mammon på reträtt idag. Skyltsöndagsprogrammet på Gustav Adolfs torg i Malmö ställs in. Julskyltning och julmarknader ställs in även i Trelleborg, Sjöbo och Höör.

Själv har jag ingen lust att ge mig ut i busvädret. Även om jag kanske inte tror på AB.se:s "monsteroväder". Dock varnar Smhi med en klass 3-varning för södra Sverige. Varför inte kura ihop sig i lyan medan elementen rasar utanför?

Jag drar mig till minnes några roliga saker som jag gjorde inför förra julen. Något tål ju att upprepas som till exempel att fixa till en irish coffee eller lite is-choklad. Kanske återkommer jag med något nytt i år?



Röda Malmö: Malmö före stormen

lördag 26 november 2011

Rasister som inte kan leverera

...ett parti som slår vakt om klassamhället

Ett rasistiskt parti. Det liknar apartheid. Extremnationalistiskt. Men också socialkonservativt. Just socialkonservatismen passar SD bra. Ett borgerligt parti som slår vakt om kapitalismen och klassamhället.

Socialkonservatismen var den gamla överklassens svar på mullret från rättens krater. De värsta sociala missförhållandena fick åtgärdas när missnöjet blev för stort - för att inte revolutionen skulle bryta ut och maktförhållandena ändras i samhället.

Där har vi SD i ett nötskal. SD-ledarna säger att man ska återupprätta folkhemmet. Det är naturligtvis bara önsketänkande eller bedrägeri. Att omfördela pengar till välfärden och återställa vad vi förlorat de senaste trettio åren skulle kräva omfattande kamp från löntagarna mot borgerligheten. Något sådant tänker SD definitivt inte ställa sig i spetsen för.

Deras "lösning" är istället att skylla på invandringen. Invandrarna, särskilt muslimerna, är syndabockarna och räknas inte in i "folkhemmet". Men faktum är att här finns inget att hämta förutom splittring. Och splittring av arbetarklassen försvagar dess ställning i klassamhället. SD:s hållning är att slicka uppåt och sparka nedåt.

Pengarna till välfärden finns att hämta hos de rika och välbeställda. Det är dit pengarna har gått de senaste decennierna under nedmonteringen av välfärden och den omvända Robin Hood-politiken som hela det politiska etablissemanget stått för. Men de rika vill SD på inga villkor utmana.

SD kommer aldrig att kunna leverera någonting av värde till vanligt folk. SD har misslyckats. Bara gnäll och rasistiskt skitsnack.



Malmö före stormen

...cykeltur till södra utposterna

Idag lördag mitt på dagen var det hyfsat väder. Lite blåsigt, men det kanske kommer att framstå som rena lugnet före stormen. För morgondagen säger SMHI:s prognoser att vinden kulminerar framåt kvällen med stormbyar som kanske når upp till 30 m/s.
Här befinner vi oss på en plats nära Hyllie station...
...och ännu närmre Hyllie vattentorn


Vi står här i en del av det som ska bli...

....Vattenparken

De människogjorda backarna mellan Holma och Kroksbäck med Kroksbäcks miljonprogramsområde i bakgrunden

En tillbakablick söderut från högsta backen

Vy in mot stan...

...mot Kroksbäck

...mot Holma

Lämnar the hills behind...

...och fascineras av höstens kvardröjande färger...

...som även följer mig på tillbakavägen genom Holma


fredag 25 november 2011

De rika kan skatta sig lyckliga

...kasta ut månglarna ur templet

De två senaste decennierna har skatterna i Sverige sänkts med hundratals miljarder kronor. År 1990 låg det totala skatteuttaget på 55,7 procent av BNP, tjugo år senare hade det sjunkit till 45,8 procent. År 2010 låg BNP på 3308 miljarder kronor, vilket betyder att vi då haft 327 miljarder mer att röra oss med till offentliga utgifter om skatteuttaget legat kvar på 1990-års nivå. Som jämförelse budgeterar regeringen inför nästa år med 70,5 miljarder för posten arbetsmarknad/arbetsliv och med 85 miljarder i allmänna bidrag till kommunerna, sammantaget inte ens hälften av de bortskurna miljarderna. Att denna nedrustning inte lett till värre konsekvenser än det gjort beror på att Sverige som nation är så mycket rikare idag än för tjugo år sedan, då BNP/capita låg på drygt 250 000 kronor mot drygt 350 000 i nuläget.

Under efterkrigsperioden 1945-1980 byggdes den offentliga sektorn ut i rask takt, samtidigt som de sociala klyftorna drogs ihop och Sverige utvecklades till det kanske mest jämlika kapitalistiska samhälle som någonsin funnits. Trots dessa framsteg bestod dock två basala problem:
Dels att kapitalismen och borgarklassens makt inte på något grundläggande sätt rubbades. Utbyggnaden av den sociala välfärden ägde rum parallellt med att Wallenbergimperiet och de övriga rika kapitalistfamiljerna växte och frodades. När tillväxten på 1970-talet mattades av efter de tidigare rekordåren hade den maktpotenta svenska borgarklassen möjlighet att gå till motoffensiv. Utvecklingen de senaste decennierna – med skattesänkningar, avregleringar och privatiseringar – talar också sitt tydliga språk om hur väl man lyckats med denna offensiv.
Det andra problemet var att arbetsorganisationerna i den offentliga sektorn i mångt och mycket byggdes upp på samma hierarkiska sätt som i det privata näringslivet. Trots att en sektor skapades som bröt med marknadslogiken togs inte det naturliga nästa steget. Om de anställda istället hade fått verklig makt och bestämmanderätt hade man troligtvis på ett helt annat sätt haft kraft och intressegemenskap till att göra motstånd när de nyliberala vindarna svepte fram.

Idag ser vi bland annat effekterna av nyliberalismens framfart i form av de aktuella skandalerna i den privata vårdsfären. Det är hög tid att resa ett starkt och brett motstånd mot skattesänkningarna och profithärjningarna i den sociala välfärden. Skatteuttaget måste generellt bli högre och mer progressivt. All vård, skola och omsorg bör drivas i offentlig regi. Att kasta ut månglarna ur templet är en precis lika akut uppgift idag som under Jesu tid.

Ursprungligen ledare i veckotidningen Internationalen vecka 47/2011



torsdag 24 november 2011

De kriminella gängen i Malmö

...rekryterar i spåren på höger-politiken

Ännu en skjutning med dödlig utgång. Ännu ett ungt liv som släckts i vad som utan tvekan är en uppgörelse i den kriminella gängvärlden. Den 31-åring, som sköts ihjäl på Volframgatan i Emilstorp i Malmö i förmiddags, sägs vara ledare för brottsgänget Brödraskapet. Även medlemmar i Red and white crew, ett stödgäng till Hells Angels, samlades bland de sörjande vid akuten.

Det går inte att rycka på axlarna åt dessa mord. Det handlar om unga människor som borde haft en annan framtid. Det handlar om att ofta utsätts helt oskyldiga för uppenbara risker när kulor viner där människor rör sig. Men att det förekommer, och framför allt, att dessa gäng kan rekrytera, är ett symtom på något mycket sjukt i vårt samhälle.

Många fler unga människor, åtminstone i delar av arbetarklassen, utsätts idag för riskfaktorer för kriminalitet. De flesta klarar att hantera detta, men när allt fler faktorer samlas på varandra ökar faran. Det handlar om psykiska problem och problem i familjen i kombination med hög arbetslöshet, vräkningar av barnfamiljer, nedläggning av fritidsgårdar, avsaknad av närvarande vuxna och skolor som berövats medel för att kunna hjälpa de unga.

De politiker ur skilda läger, som står bakom högerutvecklingen i samhället, och som tagit alla besluten som gett oss ökande klyftor i samhället bär ett stort ansvar för att de kriminella gängen idag fått en grogrund för rekrytering. Bland vilsna och osedda barn och ungdomar sprider de här gängen sitt gift, ett gift som aldrig skulle kunna verka i ett rättvist och jämlikt välfärdssamhälle.


Bloggat: Svensson,

Kalle Moraeus - Koppången

Kalle Moraeus: Koppången


Av ingen särskild anledning alls kommer här Koppången framförd på fiol av Kalle Moraeus. Möjligtvis för att vi nu fått reda på att det blir Kalle före Kalle i år.

SvD DN AB GP Svt SkD HD Intressant Bloggar om kalle moraeus, musik, jul, samhälle,

S i fritt fall kan landa hårt

...och ersättas av ny anti-kapitalistisk rörelse

Bottennotering för S i ny mätning, kablas det ut idag. För vilken gång i ordningen? Men partiet kan rasa ner till 15 procent, enligt experten.
– Det finns en bit kvar att sjunka, säger statsvetaren Sören Holmberg.

Visst kan det bli så. Partiet kan också splittras eller marginaliseras helt. Svårt att sia om framtiden. Men trenden är helt klar, kraftig tillbakagång för socialdemokraterna i Europa, inte minst i de historiska fästena i länderna i Norden, Centraleuropa och England.

Det beror inte på Håkan Juholt. Det beror inte heller på vad höken Gunnar Hökmark (m) skriver: "Socialdemokraterna har haft svårt att förnya sig från industrialismens kollektiva strukturer till en dynamisk samhällsmodell för det individualiserade 2000-talet".

Så kan det naturligtvis se ut med högermannens förblindande ideologiska glasögon. För mig är det istället så att socialdemokraternas dilemma är att de i alldeles för hög grad anpassat sig till högerpolitikens ökande klassklyftor, förstörelse av gemensam välfärd och öppnandet för den "individuella valfrihet" som ger människor från överklass och övre medelklass möjlighet att tränga sig före och sko sig på andras bekostnad.

Felet med socialdemokratin var att den inte avskaffade kapitalismen. Den uppgiften kommer istället en ny vänster och en ny gräsrotsrörelse grundad på mobilisering underifrån att ställa sig. När folk reser sig i kamp mot de ökande orättvisorna kommer Hökmark att längta tillbaka de gamla socialdemokraterna för att de ska avleda och stoppa protesterna från arbetarklassen.




onsdag 23 november 2011

Den ökända kungaskolan

...med överklassens beryktade "kamratfostran"

Lundsbergs skola är en privat internatskola som grundades av William Olsson och är belägen på den värmländska landsbygden ett tiotal kilometer norr om Kristinehamn i Storfors kommun.

Lundsbergs skola grundades år 1896 med inspiration från de klassiska pojkinternaten i England och drivs idag av en stiftelse. Skolan har numera ungefär 200 elever, varav cirka 60 % är pojkar, fördelade på högstadium och gymnasium.

Lundsbergs skola anses ofta ha en konservativ atmosfär. Elevhemmen drivs med elevuppfostran, det vill säga av de äldre eleverna, med Troman och Ordningsman i spetsen som ser till att alla följer reglerna och mår bra. Även om tromannasystemet fortfarande finns kvar, är det dock numera liberaliserat och husföräldrarna (husmor och/eller husfar) fattar de viktiga besluten gällande eleverna.

Skolan har i november 2011 blivit polisanmäld av Skolinspektionen då det misstänks förekomma grava missförhållanden och våld på skolan. Misstankarna gäller misshandel, olaga hot och olaga tvång mot minderårig.

Texten ovan hämtad från Wikipedia där man också kan läsa mer om Lundsbergs skola.

Hemsida till privatskolan. Jag såg någonstans att det kostar 145 000 kr per läsår att läsa och bo på Lundsberg. Skolan hänvisar dock till ett "förmånligt" lån från SE-banken.

Rykten från den här typen av skolor har länge florerat. Det är precis som i Ondskan, säger Jan Guillou, dvs boken och filmen som skildrar hans egna erfarenheter från den nu nerlagda internatskolan Solbacka.

Dra in alla statliga bidrag till överklassens privatskolor.



Revolutionens krafter växer

...diktaturerna ska falla

Den arabiska revolutionen fortsätter med oförminskad kraft och människor strömmar ut på gator och torg i konfrontation med maktens våldsapparat i flera länder som Egypten och Syrien. Från Jemen meddelas nu att president Saleh avgår. Så blir han den fjärde statschefen som tvingas lämna ifrån sig makten.

Bahrains polis och specialstyrkor använde tortyr och övervåld mot människor som greps i samband med protesterna i landet i början av året. Det slås fast i en rapport som publicerades på onsdagen.

Egyptens militär gör om Mubaraks misstag. För lite, för sent. Därför strömmar människor till Tahrir-torget i allt större skaror. "Tidigare var vi naiva nog att tro att vi hade fått till en förändring. Nu vet vi bättre. Det var bara ett startskott det som skedde den 25 januari. Nu måste vi fortsätta slåss för vår sak", säger en av dem.




Skor sig riskfritt

...på vanvård och våra skatte-pengar

De tre största privata vårdgivarna i Malmö; Attendo Care, Carema och Förenade Care AB, tjänar tillsammans mer än 25 miljoner årligen på att bedriva privat vård med skattepengar. Pengar som rinner iväg ut till aktieägare, riskkapitalbolag och skatteparadis istället för att komma våra gamla och sjuka till del.

Detta framgår av den rapport som Vänsterpartiet i Malmö har lagt fram. Rapporten visar även bland annat att dessa bolag har en lägre personaltäthet vid sina äldreboenden än det genomsnitt som gäller för hela Malmö. Så kan man se var vinsterna kommer ifrån.

Landets kommunpolitiker verkar ha svängt i fråga om synen på vårdbolag ägda av riskkapitalet. En kraftig majoritet av landets kommunpolitiker är emot skattetrixandet i välfärden, visar en omfattande enkät som tidningen Dagens Samhälle har gjort, i spåren av bland annat Caremaskandalen, skriver SvD.se.

Riskkapitalbolagen – vars affärsidé i själva verket är riskfria vinster – driver utan tvivel på utvecklingen. Men regeringens och socialdemokraternas debatt om företagens skatteflykt är en medveten avvikelse från ämnet. Varken Anders Borg eller Tommy Waidelich vill diskutera det avgörande, de marknadsmekanismer som i politisk enighet och med påbud från EU släppts lösa i den offentliga sektorn, skriver Mikael Nyberg i AB.se.


Bloggat: Svensson,

tisdag 22 november 2011

Internt käbbel i (s)

...istället för kamp mot högerpolitiken

Inte kärvänligt, mera en sorglustiger vals av internt käbbel

Socialdemokraterna ägnar oerhört mycket energi åt internt käbbel. Mycken kraft går åt hos ledande företrädare för att försöka komma åt varandra på olika sätt. Och omvärlden förstår väldigt lite av dessa inåtvända stridigheter i en tid då arbetarrörelsen borde ägna sig åt att bekämpa högerutvecklingen och de ökande klyftorna i samhället.

Stora bolag skor sig på vanvård av välfärden och socialdemokraterna har ingen politik. Istället viker sig partiet om partibidragen. Politisk (s)jälvmordsinstinkt? Nu får vi inte veta vem som eventuellt betalade för att släppa Carema loss i äldreomsorgen. Visst är det så att (s) har sålt sig.

Socialdemokraternas problem började redan för länge sen. Det handlar om svek. Dubbla svek. Och svek om igen. Först avsvor man sig i praktiken socialismen, vilken ju var själva målet för bildandet av en arbetarrörelse. Sen övergav man det välfärdssamhälle man längre fram gick i spetsen för att bygga upp.

Kvar finns bara lojalitet mot kapitalismen och klassamhället. Visserligen vill man ha en "snällare" kapitalism, men kapitalismen är inte snäll, den är till för att ackumulera kapital och ge profit åt det lilla fåtalet. Då krävs kamp från samhällets gräsrötter. Men det vill ledande socialdemokrater inte ha för det skulle riskera att rubba deras egen trygga nisch.


måndag 21 november 2011

Solidaritet med Egyptens folk

Egypt: Appeal for International Solidarity MobilisationHundreds of thousands of protesters are braving tear gas, rubber bullets, water cannon and live ammunition in demonstrations against the ruling military council in Egypt. By late on 20November there were an estimated 100,000 in Tahrir Square according to eyewitness accounts and thousands protesting in every major city in Egypt. Their demands are clear: the downfall of Marshal Tantawi and Mubarak’s generals. As of Monday around 25 people at least had been killed and 1000 injured.

The Egyptian Federation of Independent Trade Unions issued a call on Saturday 19 November to its 1.4 million members in affiliated unions to join the protests in Tahrir.

Our brothers and sisters in Egypt inspired us all with their courage over the past ten months. Without them, would we have seen the Occupy movement? How would our own struggles against austerity and cuts look without the model of the Egyptian revolution, and the knowledge that ordinary people can change the world?

If you are organising a protest or a picket, particularly if you can mobilise support from the trade union movement in solidarity with the call from the Egyptian Federation of Independent Trade Unions, please let us know. We will list as many protests as we can on this page. Either leave a comment on this page or email menasolidarity@gmail.com. Send us pictures and we will publish them too.

Demonstrations organised worldwide in support of protests in Egypt against the Supreme Council of the Armed Forces.


Solidaritet med Egypten facebook.



söndag 20 november 2011

Kurt & Damorkestern - Itsy Bitsy Teenie...

...vi minns Lasse Brandeby


SvD DN DN2 AB AB2 GP Exp SkD HD Intressant Bloggar om lasse brandeby, samhälle, politik, kultur,

Vanvård av vår välfärd

...riskkapitalisterna blir ännu rikare

Det har blivit vanvård av vår välfärd. Detta är konsekvenserna av högerpolitik med nedskärningar, privatiseringar och ökande klassklyftor. Och när välfärden raseras blir riskkapitalisterna ännu rikare. "Riskkapitalister" det är såna kapitalister som inte tar några risker utan lever på skattemedel och vanvård.

De fyra största vinnarna på skandalerna inom vården är de multinationella bolagen Carema, Förenade Care, Attendo och Aleris. Läs granskningen av dem här.

De senaste veckornas skandaler kring privata vinstintressen inom sjukvården drabbar inte bara äldreboenden. Även vården i livets slutskede påverkas. Författaren Kristian Petri förde dagbok om sin fars dödskamp – en drabbande berättelse om ett ovärdigt slut.

Internationalen: Vårdskandalerna duggar


lördag 19 november 2011

Oh boy!

Buddy Holly: Oh Boy!


Buddy Holly var en av de stora inom rock and roll-musiken, en föregångare som själv skrev sitt material. Han var en stor inspirationskälla för många andra rock- och popartister, inte minst The Beatles. Några andra av hans stora hits var:
Peggy Sue
That´ll Be the Day
Rave On
Maybe Baby
Words Of Love

Buddy Holly omkom i en flygplansolycka 1959 tillsammans med några andra rockartister. Efter detta gjordes A Tribute To Buddy Holly. Svenska Hepstars gjorde en cover på låten.

SvD SvD2 DN AB Intressant Bloggar om buddy holly, rock, rockmusik, rock and roll, musik, kultur, samhälle, pop,

Mera rockmusik på Röda Malmö

Skriv på för klimatet

...inför klimattoppmötet i Durban:

Skriv på för global rättvisa!

Mänskligheten satte världsrekord år 2010. Aldrig någonsin har vi lyckats fylla atmosfären med lika mycket växthusgaser som under förra året (enligt internationella energimyndigheten IEA).

Det är inte så konstigt. Enligt IEA:s beräkningar går över 400 miljarder dollar årligen i bidrag till fossila bränslen världen över. Det är lika mycket som Världsbanken säger att utvecklingsländerna årligen behöver i klimatinvesteringar inom ett par år.

Närmast veckovis kommer nya vetenskapliga rön om tillståndet i världen. Polarisar och glaciärer som smälter bort, hav som värms upp, sibirisk tundra som tinar. Vi närmar oss farliga tröskeleffekter som kan få den globala uppvärmningen att skena.

Redan nu beräknas över 300 000 människor dö varje år pga klimatförändringarna, enligt Human Impact Report – Climate Change från 2009.

Därför har jag skrivit under kampanjen för klimaträttvisa på http://www.globalrattvisa.nu/. Den 23 november kommer namninsamlingen överlämnas till miljöminister Lena Ek, före hennes avresa till Durban, Sydafrika, där nästa klimattoppmöte hålls. Så skriv gärna på uppropet du också, så vi visar miljöministern att vi är många som vill ha ett ambitiöst och rättvist klimatavtal.

Kampanjen drivs av nätverket http://www.globalrattvisa.nu/, som består av ett 40-tal föreningar och folkhögskolor.



Kronprinsen gripen

...diktaturerna skördar vad de sått

Diktatorerna och deras medhjälpare fortsätter att möta konsekvenserna av sina egna handlingar. Årtionden av förtryck, mord och tortyr mot de egna medborgarna har resulterat i massrörelser, revolutioner och regimernas fall i flera arabländer. Nya står på tur. Att även Gaddafis son nu gripits hälsar jag med stor tillfredsställelse.


Frågan om den libyska revolten och särskilt Nato:s flyginsats har varit föremål för en lång intern debatt i mitt parti, Socialistiska Partiet. Nyligen hölls ett partiråd där saken diskuterades. Det visade sig att de två sidorna fick lika många röster i den avslutande omröstningen om resolutionsförslagen. Det konstaterades också att de båda sidorna kommit varandra närmare under diskussionens gång.

Jag publicerar nedan de två dokumenten från partirådet. Den resolution som jag själv sympatiserar mest med är den sista. Men först ett uttalande från partiledningen:

Uttalande om Libyen
Gadaffiregimen är det senaste av den folkliga arabiska upprorsvågens offer. Med dess fall öppnas möjligheter som varit stängda för Libyens arbetare, bönder och fattiga att hävda sina intressen genom självständig organisering. Hur denna ser ut eller vilka frågor den väljer att driva kan bara beslutas på plats, av dem själva. Dock tror vi att några av de punkter som måste finnas med om den nya situationen ska leda framåt för de arbetande:

•Fullständiga demokratiska fri- och rättigheter.
•Fria val till en konstituerande församling.
•Försvar av kvinnors och minoriteters lika rättigheter.
•Inget politiskt stöd åt övergångsrådet eller de krafter som nu allierar sig med imperialismen eller det internationella kapitalet.
•Inga främmande trupper eller baser i Libyen.
•Libyens tillgångar tillhör dess folk. Expropriera egendomar som tillhör dem som samarbetat med den gamla regimen. Inga privatiseringar av naturtillgångar eller offentlig egendom.
Allt stöd åt oberoende organisering – fackföreningar, partier, massorganisationer – av arbetare bönder och fattigbefolkning.

Socialistiska Partiets partistyrelse, Stockholm 111030

Resolutioner:
Libyen - revolutionen, imperialismen och solidariteten
A GADDAFIREGIMEN

1. När Libyens västvänlige kung Idris störtades 1969 handlade det om en kupp som genomfördes av en grupp unga officerare ledda av överste Moammar al-Gaddafi. Den stora förebilden och inspirationskällan var den arabnationalism som under denna tid praktiserades i Nassers Egypten.

2. Regimen lyckades vinna en viss folklig legitimitet genom att en hel del av de under 1970-talet starkt ökade oljeintäkterna kom att användas till att förbättra den sociala välfärden. Libyen blev det land i Afrika med den högsta levnadsstandarden och miljoner människor tog sig ur fattigdomen.

3. På det politiska planet kom dock Gaddafis styre att utveckla sig till en järnhård diktatur. Inga partier eller fackföreningar tilläts överhuvudtaget att verka. Gaddafis egna modell av ”direktdemokrati” – i form av ett system med ”revolutionära folkkommitteér – var i själva verket en parodi på demokrati, och ytterst enbart ett sätt för regimen att kanalisera information och kontrollera folket.

4. En ekonomisk politik som hade som mål att förstatliga all privat verksamhet sattes i verket. Det var en fanatisk småborgerlig inriktning, en inriktning som närmast antog Pol Potska drag då alla former av privat ägande i ett nafs skulle förbjudas. Den svaga tidigare härskande eliten nackades och i dess ställe kom en statlig byråkrati att tillskansa sig makten. Systemet hade självklart – med en arbetarklass utan några som helst politiska rättigheter – ingenting med socialism att göra.

5. Regimen nationaliserade utländska oljebolag, stängde USA och Storbritanniens militärbaser och kom att stödja motståndsgrupper av skilda schatteringar över vår värld. Omfattande ekonomiska band upprättades med länderna i det sovjetiska blocket. Allt detta gjorde att man hamnade i skarp motsatsställning till imperialismen. Under Ronald Reagans presidenttid tilldelade USA Gaddafi epitetet ”Mellanösterns galna hund” och USA bombade till och med 1986 Libyen.

6. Under det senaste decenniet har dock historien vänt blad. Utländska företag investerar återigen i hög grad i den libyska ekonomin och IMF har uttryckt sig gillande om regimens privatiseringspolitik. I det så kallade kriget mot terrorismen har Libyen varit USA behjälpligt med att lämna ut information. Sedan 2003 har de tidigare FN-sanktionerna mot landet upphävts och 2006 upprättade USA och Libyen fullständiga diplomatiska relationer. Gaddafis familj har för egen räkning placerat miljarder dollar utomlands, en hel del av den tidigare sociala välfärdsfernissan har flagnat och arbetslösheten beräknas uppgå till hela 30 procent.

7. Orsaken till denna vändning var främst att ekonomin försämrades kraftigt under 1990-talet på grund av de sanktioner som Libyen pålades, utifrån att man utpekades ligga bakom det terrorattentat som gjorde att ett flygplan 1988 störtade över den skotska byn Lockerbie. Med dessa sanktioner som vapen lyckades imperialismen tvinga ner Gaddafis regim på knä. En annan bidragande orsak till den ekonomiska kursomläggningen var östblocksregimernas fall, som gjorde att regimen nästan över en natt förlorade ett antal nära ekonomiska bundsförvanter. Samtidigt har emellertid det politiska systemet förblivit ograverat i sin diktatoriska form.

B. Upproret mot Gaddafi

8. Inledningen till det libyska upproret följde ett liknande mönster som i många andra länder i arabvärlden i form av spontana folkliga protester mot det politiska förtrycket. Konkret handlade det om att några hundra personer samlades 15 februari i Benghazi och protesterade mot fängslandet av människorättsaktivisten Fathi Terbil. Protesterna växte och spred sig de närmaste dagarna till fler städer i östra Libyen. Regimen satte snabbt in väpnade styrkor mot protesterna och flera hundra människor dödades.

9. Regimens ytterligt våldsamma svar mot protestyttringarna var en avgörande orsak till att motståndet i Libyen snabbt också tog sig en väpnad form. Det var en kombination av att delar av de väpnade styrkorna vägrade att skjuta på folket och gick över till demonstranterna, och att demonstranter plundrade vapenlager i Benghazi. Basen i motståndsstyrkan kom att bli avhoppare från de väpnade styrkorna och människor från skilda samhällsklasser som spontant tillgrep vapen (shababs). Snabbt kom mer eller mindre hela östra Libyen att falla i motståndsstyrkans händer.

10. Det folkliga upprorets karaktär var en mix av olika sociala- och politiska krafter: ungdomar, arbetare, aktivister för mänskliga rättigheter, islamister, etc. I det maktvakuum som uppstod i befriade områden inrättades lokala folkråd, vars uppgift var att ombesörja de basala dagliga angelägenheterna såsom hälsovård, matförsörjning, renhållning, etc.

11. Parallellt, i takt med upprorets stora militära framgångar, accentuerades spänningarna inom Gaddafis regim och den libyska eliten överhuvudtaget. Flera av regimens ledande företrädare, såsom några ministrar och många militärer, hoppade av. Förklaringen till de ökade spänningarna bör dels sökas i att avhopparna räknade med att regimens fall i det långa loppet var oundviklig och att det då gällde att rädda det egna skinnet och få möjlighet att stå i ledningen för ”Det nya Libyen”. Dels att familjen Gaddafi i så hög grad monopoliserat den politiska makten och utnyttjat statsapparaten för att berika sig själv, samtidigt som ekonomin under senare år liberaliserats, utländska investerare kommit in i landet och företag privatiserats. När denna process sattes igång fanns det dock knappast någon inhemsk borgarklass, i detta vakuum är det naturligt att delar av eliten strävar efter att självt konstituera sig som borgarklass och röra sig bort från Gaddafi för att kunna lägga beslag på en större andel av det samhälleliga mervärdet.

12. 26 februari bildades det ett nationellt övergångsråd i Benghazi. Det kom att domineras av krafter från den libyska eliten som brutit med Gaddafi och nu utnämnde sig själva till det folkliga upprorets ledande institution. Dess huvudsakliga strategi för att kunna störta Gaddafi och tillskansa sig makten i hela Libyen har varit att vädja till västimperialismen (USA och EU) om hjälp; först i form av vapenleveranser och därefter om flygunderstöd. Man har betonat att de länder som ställer upp kommer att favoriseras när oljekontrakt efter regimen Gaddafis fall delas ut. Rådet har utarbetat ett liberalt program med formella demokratiska rättigheter och betonar privat ägande och marknadsekonomi. Däremot har man inte utarbetat något form av socialt program för att attrahera och mobilisera de breda libyska folklagren och på den vägen kunna få till stånd deserteringar från Gaddafis väpnade styrkor.

13. Det är sannolikt att en kommande libysk regering i Benghazi upprättar mycket nära band med den västimperialism som till en inte ringa grad bombat den till makten. Imperialismens understöd är aldrig gratis och – mot bakgrund av den libyska borgarklassens svaghet och den historiska avsaknaden av radikala partier, fackföreningar och andra sociala rörelser – är det ett scenario som ter sig troligt.

14. Trots det nationella övergångsrådets liberalism och västvänlighet skulle regimen Gaddafis fall vara ett framsteg. Under Gaddafi har ingen opposition och folklig organisering överhuvudtaget tillåtits. Upproret i Libyen är en del av den förändringsprocess som har börjat skölja över stora delar av arabvärlden och det är inte troligt att det libyska samhället kommer att gå tillbaka till ruta ett. Det libyska folket kommer inte att acceptera att dess uppror skulle varit av noll och intet värde. Gaddafis fall kan komma att öppna vägen för att folket ska kunna organisera sig, och att en arbetarklass med växande medvetande utkristalliserar sig. Den rådande utvecklingen i Benghazi där ett civilt samhälle nu växer fram – med bland en mängd fria tidningar och radiostationer – bär vittnesbörd om det.

15. Vi socialister ser inte Gaddafis regim och det nationella övergångsrådet i Benghazi som lika goda kålsupare, att motsättningarna i Libyen helt primärt skulle röra sig om en intern elitkonflikt. Bakom det nationella övergångsrådet finns inslag av ett folkligt uppror, ett uppror som på sikt kan utmana elitstyret i Benghazi. Därför har vi understött kravet att det libyska motståndet bör tillges vapenleveranser och motsätter oss FN:s resolution 1973 som bland annat lägger ett vapenembargo över hela Libyen. Därför vänder vi oss också bestämt mot de delar av vänstern, som i likhet med Hugo Chavez i Venezuela, Daniel Ortega i Nicaragua och postkommunister kring Monthly Review i anti-imperialismens namn ställt sig på regimen Gaddafis sida. Det är ett svek mot det libyska folk som lidit under den blodiga diktaturen och kämpar för demokratisk- och social frigörelse.

C. VÄSTIMPERIALISMEN

16. Västimperialismen togs på sängen av utvecklingen i Libyen, först att Gaddafis regim snabbt verkade ramla ihop som ett korthus, varefter denna vad det verkade fallfärdiga regim gick till motoffensiv, tog tillbaks en rad städer och till och med hotade motståndets centrum i Benghazi.

17. När man väl kommit över en första tid av tvekan och osäkerhet – med uttalanden som Hillary Clintons att man inte kunde stödja någondera parten – skred man till verket. En resolution (1973) om en flygförbudszon drevs igenom i FN och 19 mars började man bomba Gaddafis flygplan och luftförsvar. I praktiken var det inte heller bara frågan om en flygförbudszon utan bombningarna har fortsatt långt efter att Gaddafis luftstyrka eliminerats. De inledande bombningarna utjämnade bara styrkeförhållandena mellan regimen och motståndet, men Gaddafi satt någorlunda säkert kvar vid makten.

18. Västmakterna räddes den instabila situationen i Libyen. Dessutom var man i behov av att fräscha upp sin image efter att man i det längsta hållit sina allierade despoter Mubarak i Egypten och Ben Ali i Tunisien under armarna. Med hjälp av FN-resolutionen såg man en möjlighet att stabilisera Libyen och återigen, användande sig av begreppet ”humanitär intervention”, framställa sig själv som en värnare av demokrati och mänskliga rättigheter.

19. När möjligheten öppnade sig såg också västmakterna det som fördelaktigt att Gaddafis regim röjdes ur vägen. Trots att Gaddafi under det senaste decenniet närmat sig väst sågs han som en opålitlig bundsförvant, en bundsförvant som i morgon dag kunde vända sig mot Kina och vars nära relationer och samarbetsavtal med vänsterregimer som exempelvis Chavez Venezuela stack i ögonen. Dessutom hade regimen inte underordnat sig USA och de andra västmakterna på det militära planet. Libyen deltar inte i Africom, USA:s militära samarbete med de afrikanska länderna. Med Gaddafi vid makten var inte Libyen, som under kung Idris dagar, ett för väst stabilt brohuvud.

20. Vi socialister kritiserade inte rebellsidan när denna begärde en flygförbudszon och flygunderstöd mot Gaddafis överlägsna stridskrafter när dessa hotade med blodbad i Benghazi. Men vi hyste ingen som helst tilltro till västmakternas och NATO:s intentioner och har motsatt oss den bombkampanj som följde. De imperialistiska stormakterna handlar ytterst utifrån kallhamrade ekonomiska och strategiska intressen, att sätta sin tilltro till dem riskerar att avväpna inte bara de upproriska krafterna utan även den globala solidaritets- och fredsrörelsen. Vi gör oss också skyldiga till ett generalfel om vi i vår analys begränsar verkningarna av de imperialistiska bombningarna av Libyen till just Libyen. När västmakterna intervenerar i Libyen handlar det ytterst om att stärka kontrollen över hela arabvärlden – lejonparten av världens oljereserver – och kanalisera de folkliga resningarna i mer ofarliga banor. De militära interventionerna i Bahrain och Libyen hänger ihop som två olika sidor av samma mynt. I sin absoluta förlängning handlar det även om kontrollen av hela världsekonomin. Imperialismen är ett globalt system.

D. DET SVENSKA KRIGSDELTAGANDET

21. Att Sverige ”ställer upp” i detta krig är en avspegling – liksom även exempelvis Aghanistan- och Somaliainsatsen – att Sverige ända sedan det kalla krigets slut, oavsett om det varit borgerlig eller socialdemokratisk regering, dragits allt djupare in i ett samarbete med NATO utan att formellt vara medlem. Hur beredvilligt Sverige är till att ställa upp illustreras tydligt av att i Libyeninsatsen är inte ens hälften av Nato-länderna med och förutom Sverige är det bara fyra länder utanför NATO (Förenade Arabemiraten och Qatar, Jordanien och Marocko) som är med. Ytterst handlar det om att den härskande klassen i Sverige har ett intresse och drar vinning av att den politiska makten på detta sätt hänger stormaktsimperialismen i rockskörten.

22. I just Libyeninsatsen finns det också ett konkret intresse från det militära och politiska etablissemangets sida att marknadsföra JAS-flygplanet, att för eventuellt hugade spekulanter visa vad det går för i ett krigstillstånd.

23. Arbetar- och solidaritetsrörelsen måste stå självständig från imperialistiska militära intressen – och utveckla en oberoende solidaritet med de demokratiska krafterna i Libyen. Vi socialister motsätter oss det svenska krigsdeltagandet i Libyen genom JAS-insatsen. Vi ser det som bedrövligt att riksdagen första gången den svenska insatsen klubbades igenom beslutade i konsensus, att till och med vänsterpartiet i detta första skede röstade för. Att det varit omöjligt att mobilisera till några demonstrationer värt namnet gentemot detta krigsdeltagande hänger ihop med denna ”nationella partisamling”, illusioner om stormakternas avsikter och bristen på en alternativ solidaritet. Att finna vägar att stötta de folkligt demokratiska delarna av upproret i Libyen – oberoende av västimperialismens planer – måste göras till en central uppgift för svensk och europeisk arbetarrörelse och vänster.

Partirådet, Stockholm 111029

Ner med Khaddafis diktatur - leve den libyska revolutionen!
1. Den libyska revolutionen är ett resultat av en folklig resning mot Khaddafis despoti. Som sådan är den en produkt av och en totalt integrerad del i den arabiska revolutionen som sedan december 2010 skakat om imperialismens strategiska intressen av stabilitet i det oljerika Mellanöstern och Nordafrika.

2. Segern över Khaddafis regim öppnar vägen för att demokratiska fri- och rättigheter för första gången i landets historia blir verklighet för det libyska folket. Samtidigt har segern haft en stor betydelse för att stärka krafterna i resten av den arabiska världen som just nu kämpar mot de härskande eliternas kontrarevolutionära offensiv.

3. Till skillnad från upproren i Tunisien och Egypten formade sig den libyska revolutionen mycket snabbt till ett väpnat uppror. Det beror inte på den sociala, ideologiska eller religiösa sammansättningen av upprorets trupper utan helt på diktaturens karaktär av personlig despoti utan de möjliga säkerhetsventiler som fanns tillgängliga i Tunisien och Egypten där militären kunde avsätta Ben Ali och Mubarak utan att helt tappa greppet om makten.

4. Inte minst är det en uppgift för oss socialister i väst att ge fullt stöd till alla som deltar i kampen mot de kontrarevolutionära krafter som vill rädda de härskande klassernas intressen och privilegier.

5. USA, Frankrike och Storbritannien valde att ge sitt stöd till upproret och ingrep med stridsflyg för att hindra Khaddafis armé från att krossa upproret i Benghazi och sedan med säkerhet säkra sin makt genom att med militärt våld förinta den spirande revolten i resten av landet.

6. Det var de revolutionära styrkorna i Benghazi som bad om hjälp från utlandet för att hindra ett säkert nederlag i Benghazi. Det var inte socialisters, speciellt inte europeiska socialisters, uppgift att säga nej mot de imperialistiska makternas militära hjälp åt de kämpande revolutionärerna. Det flera månader långa försvaret av Misrata hade exempelvis varit omöjligt utan Natos marina skydd av stadens hamn. Det hade varit kriminellt av oss socialister att kräva av Nato att lämna hamnen oskyddad och i praktiken döma motståndet i Misrata till ett säkert nederlag. Det hade varit att sätta den egna ”revolutionära renheten” över de kämpande människornas revolt mot diktaturen. En inställning som inte på något sätt innebär att vi ska ha illusioner eller sprida illusioner om vilka motiv som i grunden låg bakom att Obama, Sarkozy och Cameron i sista stund vände ryggen åt Khaddafi.

7. Efter att de imperialistiska makterna upp till sista minuten stödde Ben Alis och Mubaraks diktaturer riskerades deras strategiska intressen i regionen att skadas för gott. Det var den enda orsaken till att de tog beslutet att klippa alla band med Khaddafi och ge militärt stöd till upproret. Det gällde att rädda vad som räddas kunde.

8. Som socialister behåller vi alltid en självständighet gentemot och rätten till kritik av de rörelser som kämpar för demokrati och frihet. Vi sa inte nej till det libyska upprorets begäran om hjälp trots att det riktades till imperialistiska makter inklusive Sverige, de enda som hade en militär möjlighet att ingripa. Men det innebär inte att vi blundade för riskerna med imperialismens inblandning i revolutionen och vilka
motiv som styr deras agerande.

9. Lika självklart var att resa kravet på materiell hjälp till upproret inklusive vapenleveranser. Liksom att driva det politiska kravet att den svenska regeringen skulle erkänna Övergångsrådet som Libyens enda legitima representant. En begränsning till humanitära insatser hade i praktiken accepterat att den till tänderna beväpnade regimen i Tripoli lämnats i fred att fritt krossa allt motstånd. Så var den konkreta situationen i Libyen när upproret bad om militär hjälp. Att inte motsätta sig den konkreta inblandningen från imperialismen är inte ett brott mot vår principiella anti-imperialism. Det är bara ett bevis på att vi sätter försvaret av det revolutionära upproret i första hand.

Av samma anledning kan vi säga nej till en militär inblandning från FN/NATO:s sida i utvecklingen av revolutionen i Syrien eller Jemen. Det är en konkret fråga som kräver ett konkret svar. Vår inställning till upproret i Libyen innebär inget som helst frikort när det gäller framtida försök från imperialismens sida att ”av humanitära skäl” ingripa militärt i det ena eller andra landet.

10. Som socialister stödde vi däremot inte FN:s resolution 1973 eftersom den ställde upproret och regimen i Tripoli på samma nivå, som två likvärdiga parter i en väpnad konflikt. Resolutionens vapenembargo gällde för hela Libyen och hindrade därför en snabb vapenhjälp till rebellerna i Benghazi och Misrata.

11. Att vi som socialister inte satte oss emot Nato:s bombning av Khaddafis stridsvagnskolonner och inte heller mot andra flyganfall mot militära anläggningar och stridande enheter innebär inte att vi var för Natos inblandning i dess helhet. Bombningar mot mål i städer som riskerade att sätta civila i fara var kontraproduktiva i den mån de gav legitimitet åt regimens propaganda om ett ”korståg” mot Libyens folk.

12. Översatt till ”realpolitiken” i riksdagen vad skulle då denna dubbla inställning till FN/NATO:s vapeninsatser ha inneburit? En riksdagsfraktion av socialister, exempelvis om dessa hade bänkat sig på Vänsterpartiets platser, skulle ha haft följande handlingslinje: Först en självständig deklaration grundad på teserna i denna resolution. När det sedan gäller själva riksdagsbesluten hade vi inte röstat
nej vid de tre förslag från regeringen som klubbats. Detta trots vår skarpa kritik av FN:s resolution 1973. De libyska revolutionärernas rätt att begära militär hjälp var av överordnad betydelse. Vi hade i stället valt att lägga ner våra röster för att på så sätt markera kritiken.

13. Att vi som socialister stöder det revolutionära upproret innebär inte att vi sympatiserar med och ger vårt politiska stöd till alla grupperingar som deltar i upproret. Det finns exempelvis ingen socialistisk strömning i upprorets led som vi kan ge vårt fulla politiska stöd. Vilket inte hindrar att vi måste stå på de kämpandes sida och försvara deras rätt att göra uppror mot en diktatur på samma sätt som vi
stöder Hamas rätt att försvara sig mot Israels aggressioner mot Gaza.

14. Som socialister ger vi inte heller ett okritiskt stöd till upprorets övergångsråd, TNC. Vi stöder i stället krav på att TNC och en kommande regering ska uppfylla sina löften om att diktaturen ska avlösas av en fullständiga demokratiska fri- och rättigheter. Liksom i Tunisien och Egypten kommer de politiska motsättningarna inom revolutionens led upp till ytan när det nya samhället ska byggas.

15. Diktaturens fall öppnar vägar till en frihet som de förtryckta i Libyen aldrig upplevt. En förutsättning för att den ska bli verklighet är kampen för en demokratisk konstitution. Fria val kräver en total frihet att bilda politiska partier. De nyliberala och islamistiska krafterna i revolutionens ledning är ingen garanti för att dessa rättigheter ska respekteras. Se bara hur militärrådet i Kairo och övergångsregeringen i Tunis manövrerar för att radikala sekulära krafters inflytande ska begränsas med byråkratiska metoder. Som socialister står vi solidariskt bakom alla krafter som kämpar för fullständiga demokratiska fri- och rättigheter och som vill föra revolutionen vidare till en verklig social revolution där också ägandeförhållande sätts ifråga.

16. Ännu en diktatur i regionen har fallit vilket bekräftar de arabiska revolutionernas gemensamma karaktär. De är en seger för alla människor i världen som strävar efter frigörelse och rättvisa. Khaddafis regim styrde landet med järnhand i fyra sekler och utvecklade en mycket bisarr statsform utan motstycke i något annat arabiskt land. Den totala avsaknaden av politiska och sociala strukturer utöver
diktaturens ”revolutionära massråd” ställer nu stora hinder i vägen för den demokratiska utvecklingen den närmaste tiden. Alla försök från västvänliga och religiösa strömningar att begränsa de demokratiska fri- och rättigheterna under förevändning att förhindra kaos måste mötas med kraftiga protester.

17. Till sist kan vi konstatera att den arabiska revolutionen, speciellt den libyska men även den syriska, skapat en ny situation i vad som kallats det antiimperialistiska lägret. En inte föraktlig del har valt att i anti-imperialismens namn ställa sig på diktaturernas sida i Libyen och Syrien och gapa med i despoternas nonsens om att lynchmobbar, utländska terrorister och al Qaida ligger bakom upproren. Det är en politisk utveckling av historisk vikt som kommer att få stor betydelse för det fortsatta anti-imperialistiska arbetet i vår världsdel. Det handlar om inte mindre än en politisk bankrutt för de rörelser som har sitt ursprung i den stalinistiska och maoistiska efterkrigsvänstern.

Partirådet, Stockholm 111029

SvD DN DN2 GP HD Exp SkD Svt Svt2 Intressant Bloggar om libyen, samhälle, politik,

Tar pepparkakan från barnen

...nedskärningarna tar aldrig slut

Nybro kommun försökte sno pepparkakorna från barnen. För att "spara pengar" drog man in julbak och julpyssel för förskolebarnen. Ändrade sig dock sen saken fått uppmärksamhet i media. "Vi tappade det sunda förnuftet", säger chefen för barn- och utbildningsförvaltningen.

Så skulle man tro att det sunda förnuftet hade återvänt. Men det har det inte. Sparbetingen tar aldrig slut. Man hittar bara något annat att skära på. Nedskärningarna pågår ständigt på olika områden i stat, landsting och kommuner.

Vinsten går före vården och allt mer läggs över på de anhöriga när kommunerna drar ner på platser för de gamla. Protester mot förskoleflytt, läser jag i Sydsvenskan. Kommunen försöker "spara" på lokaler.

Samtidigt får Malmö kommun förödande kritik från Skolinspektionen av hur stans skolor fungerar. Kommunen har "inte lyckats komma tillrätta med att en hög andel av barnen och eleverna inte får tillräckliga förutsättningar att lyckas i skolan och komma vidare till gymnasieskolan och högre studier. De socioekonomiska faktorerna är fortsatt avgörande, vilket är särskilt allvarligt för eleverna i stadsdelar och skolor som har de lägsta resultaten".

Det spelar ingen roll om vi röstar fram borgerliga eller socialdemokratiska regeringar - nedskärningarna fortsätter ändå. De är nämligen alla överens om ett antal nyliberala dogmer som att gemensam välfärd måste minskas och klyftorna i samhället ska ökas till de rikas fördel. Det enda som skiljer de politiska blocken åt är metoderna och hastigheten i att uppnå detta.

Det är därför vi behöver ett anti-kapitalistiskt alternativ på vänsterkanten. Protesterna från gräsrötterna måste börja ljuda över landet.



Bloggat: Svensson,

fredag 18 november 2011

La Bamba

Ritchie Valens: La Bamba


Ritchie Valens var den första stora rockstjärnan i USA med latin-amerikanskt ursprung. La Bamba var en av hans stora hits. En annan av hans mest kända låtar var Come on, lets go. För att inte tala om Donna, som jag minns som världens tryckare.

Ritchie Valens omkom i den omtalade flygplansolyckan 1959 då även bland annat rock and roll-artisten Buddy Holly dog.

SvD DN AB Intressant Bloggar om ritchie valens, rock, rockmusik, rock and roll, musik, kultur, pop, samhälle,

Mera rockmusik på Röda Malmö