söndag 1 april 2012

En och en halv grad?

...är 1,5 gradersmålet möjligt att nå?


På internationell politisk nivå råder handlingsförlamning inför klimatförändringarna. Målet att begränsa temperaturstegringen till två grader tycks politiskt ouppnåeligt. Samtidigt visar ny forskning att det inte är tillräckligt. Rikard Warlenius belyser det bistra läget.

Omkring 100 av
världens länder (tyvärr enbart i Syd) och många miljöorganisationer menar att det så kallade tvågradersmålet– att begränsa jordens genomsnittstemperatur till två grader över den förindustriella – är ett allt för farligt mål,och kräver istället högst 1.5 graders global uppvärmning. En liten seger under det annars dystra toppmötet i Köpenhamn var att det skrevs in i överenskommelsen att en översyn skulle göras 2015 för att se om tvågradersmålet behöver skärpas till ett 1.5gradersmål. Nyligen framförde även Vänsterpartiet kravet på att Sverige ansluter sig till 1.5-gradersmålet.

Vetenskapligt finns ett stort stöd för det kravet. Tvågradersmålet formulerades på 1990-talet, och även om det är ett uttalat politiskt mål hade det ett vetenskapligt stöd som en ungefärlig gränslinje mellan besvärlig men ändå acceptabel klimatförändring och farlig klimatförändring. Men forskningen som har publicerats sedan dess pekar dessvärre entydigt på värre klimatförändring inträder redan vid lägre temperaturhöjning. Så när FN:s klimatpanel IPCC gjorde en utvärdering av tvågradersmålet år 2009 kom de fram till att med samma logik som användes för att bestämma tvågradersmålet, borde nuvarande kunskaper leda till att man i stället satte ett engradersmål. En grad är det nya två grader; två grader utgör nu snarare gränslinjen mellan farlig klimatförändring och extremt farlig klimatförändring.

Så att det finns stöd för 1.5-gradersmålet är tveklöst – om något borde det skärpas ytterligare. Men det är inte bara forskningen som har gått framåt sedan 1990-talet – utsläppen har dessutom fortsatt att öka, och ökat snabbare än någonsin. Det gör att tvågradersmålet – för att inte tala om mer ambitiösa målsättningar– har blivit allt svårare att nå.

Till råga på allt har inte klimatforskningen riktigt hängt med. Det finns en massa klimatmodelleringar gjorda för koldioxidhalter på 450 och 550 ppm (miljondelar i atmosfären), vilket förmodligen leder till mellan tre och sex gradersuppvärmning, men nästan inga modeller för vilka utsläppsbanor som krävs för att nå 1.5 graders uppvärmning.

Men efter de politiska kraven på mer ambitiösa målsättningar har forskningen börjat studera saken. Alldeles nyligen publicerades en artikel i den vetenskapliga tidskriften Climatic Change som har gått igenom tidigare forskning och även redovisar ny forskning inriktad på 1.5-gradersmålet. Författarna ställer helt enkelt frågan: ”Is it possible to limit globalwarming to 1.5°C?”

Jo, det tycks det vara. Men forskarna bedömer det som nästan ouppnåeligt att hålla uppvärmningen under 1.5 grader utan en period av ”overshoot”, det vill säga då temperaturen är upp och vänder över målet. Men om vi tänker oss en sådan period på högst 50 år, och att den tillfälliga överskjutningen är mindre än 0.5 grader, och vi accepterar att möjligheten att nå målet inte är mer än 50 procent – krona eller klave – så kan vi klara det. Det tyder flera modelleringar på. Men det ställer höga krav på oss.

De utsläppsbanor som tycks förenliga med målet – definierat som ovan – delar nämligen tre egenskaper:
1. Tidiga åtgärder. De globala utsläppen måste kulminera omkring 2015 och ha sjunkit tillbaka till ungefär 45 (44-48) GtCO2e år 2020 (ungefär liktydigt med 2005 års globala utsläpp).1
2. En snabb utsläppsminskning efter 2020 på mellan tre och fem procent per år
3. Väldigt låga utsläpp 2100, mellan högst två till fyra GtCO2e per år (vilket
ungefärligen innebär en 95 procentig minskning jämfört med 2005) och fortsatt sjunkande utsläpp under 2100-talet ner till noll eller under noll.

”We find that each of these criteria must be met for our 1.5°C goal to be feasible”, skriver forskarna. Dessvärre stämmer dessa kriterier väldigt illa med vad som beslutades på FN:s senaste toppmöte i Durban, där man bland annat bestämde att det avtal som ska ersätta Kyotoprotokollet inte ska vara plats förrän efter 2020. Lakoniskt konstaterar forskarna att den beslutade översynen av tvågradersmålet år 2015 kan ligga för sent för att kunna vidta de nödvändiga åtgärderna för att nå ett skarpare mål.

Tidigare publicerad på
http://warlenius.wordpress.com/

7 Mars, 2012
NOTER
1. GtCO2e står för gigaton (= miljarder ton) koldioxidekvivalenter

EN ARTIKEL AV rikard warlenius
Artikelskribenten är doktorand i humanekologi och frilansjournalist. Har bland
annat skrivit Utsläpp och rättvisa (Cogito 2008).

Artikeln hämtad från tidskriften Röda Rummets senaste nummer.

Warlenius har förresten just idag ett intressant inlägg om oljetoppen i klimatkrisens tid.


2 kommentarer:

martin sa...

Räknar på det där igår, då jag är entreprenör inom miljöteknik. Håller på att utforska alternativ energi. Vi kan i Sverige negera 1/3-del av våra koldioxidutsläpp ganska enkelt. Samtidigt skulle vi öka tillgången på energi och minska utsläppen koldioxid. Låter det för bra för att vara sant? Nej, det är det inte. Samtidigt kan vi på bara några år halvera koldioxidutsläppen.

Sverige skulle vara växthusgasneutralt på 10 år, om klimatet varit en bank.

Det går dessutom teoretiskt att ersätta all diesel med alternativa energikällor utan att ny teknik tas fram. Inte för att vi måste sluta elda olja, det behöver vi inte alls.

Men detta är inget svårt tekniskt eller vetenskapligt problem. Allt som behövs är viljan, det är bara ett ingenjörsprojekt, inget behöver uppfinnas bara göra.

Jag är skeptiskt till tidsplaner som forskare ger, historiska data, nuläge, fine. Men förutse framtiden, då är man inte längre i vetenskapens territorium. Så ingen panik, inte för att det är ett problem att hålla tidsplanerna om viljan finnes.

Joel sa...

Jag är inget ingenjörssnille, eller liknande, men har av vad jag läst förstått att bilar och likvärdig transport inte bär den största bördan när det kommer till våra miljöproblem idag. Vad jag har förstått bär industriländerna USA och Kina mest skuld till våra utsläpp idag, som påverkar klimatet negativt. Allt som inte ingår i vår naturliga fotosyntes vill säga.
Gissa vad oddsen är för att dom lär sluta med sin verksamhet? Noll, enligt min gissning. Pengar, så länge dom får det, skiter dom fullständigt i konsekvenserna av sitt handlande.