fredag 3 augusti 2012

Tillbaka till barndomen

...åtminstone barndomens by
"...as I step down from the train..." Jag gick av tåget vid den nya pågatågsstationen i Köpingebro för att sen med cykelns hjälp ta mig vidare mot barndomens by
Gatan i Köpingebro är sig lik även om ett visst förfall gör sig gällande
Gamla stationen står där...
...liksom internatet inne på sockerfabrikens område på andra sidan spåren. Där bodde jag och en kompis när vi jobbade betkampanjen på fabriken hösten 1968.
Fabriken är nu nerlagd. Entrén är dock sig lik.
Min förman sladdrade för disponenten om att jag tillhörde de röda. Jag blev kallad till enskilt politiskt korrektionssamtal med disponenten. Han ville undervisa mig om socialismens fördärvlighet. Anledningen förstod jag, han berättade själv att hans son hade blivit kommunist. Så var det på den tiden, en del av borgarnas egna söner och döttrar blev klassförrädare. Fast många återvände senare till fadershuset.
Men nu struntar jag i det och beger mig vidare mot Köpingsbergsåsen
Jag gjorde det ibland på nätterna i tonåren. Sista tåget hem från Ystad hade gått alldeles för tidigt - då återstod tåget till Tomelilla, som stannade i Köpingebro. Då kunde jag gå resten av vägen...
Lite kusligt var det här i mörket när jag passerade gården uppe på åsens topp. Det var alltid en hund som skällde så infernaliskt...
Men nu är det dag och solsken och utsikten österut bjuder på fri sikt ända till barndomens by i fjärran
Vägen ner från åsen går dock först söderut. Hammars backar i bakgrunden.
I den här varma fickan på sydsluttningen hittar man en vinodling
När jag kommer fram till landsvägen: Den gamla stärkelsefabriken står kvar om än den mist sin mäktiga skorsten
Förvarning om att vi snart går rakt in i 50-talet: Elvis på väggen
Men först tillbaka till istiden och detta mäktiga block som är byns signum: Klövasten
Det gäller att inte vara här om stenen får för sig att slå igen. Många är sägnerna och berättelserna om hur stenen hamnat här. En viss mystik omger den.
Som barn klättrade man naturligtvis upp på stenen. Det gick lättast här från baksidan.
Nu närmar vi oss infarten till Glemmingebro från "Ystahålled", alltså från väster
Barndomshemmet som nu fått en österländsk touch
Här en gammal trasig bild på samma hus från femtiotalet
Där bedrev familjen Åkerberg café- och conditoriverksamhet. Mor Aina till vänster och far Otto till höger. Bilden från slutet av 50-talet. Så småningom blev det sex pojkar i familjen.
Strax efter huset till höger var järnvägskorsningen
Då såg det ut så här. Bilden är från nov 1957. Löflunds pampiga villa rakt fram i bilden är sen länge riven, liksom magasinet till vänster. Till vänster om vägen (syns inte i bild) låg också Folkets hus som även det har försvunnit
Järnvägsstationen är sig lik. Några tåg har här dock inte gått här på över 40 år.
Ingången till idrottsplatsen är densamma. Ingen på Österlen slog mig i spjutkastning...
Knappsdala har krympt - åtminstone jämfört med mina barndomsminnen. Här hölls det midsommarfester, skolklasser gjorde utflykter hit, barnen lekte här på dagarna och på kvällarna samlades ungdomar.
Hela "dalen" är dessutom avspärrad för nån slags vattentäkt. Nåja, folk har väl andra nöjen idag. Själv slog jag mig dock ner på högsta krönet och åt min medhavda matsäck.
Barndomens bäck - även den verkar märkvädigt liten
Jag återvänder in till byn och fortsätter bygatan fram
En avstickare in till Sméns. Smedjan är borta, men boningshuset står kvar.
Det gör också snickerifabriken
Där inne - där villorna nu står - fanns en gång byns mejeri. Där hämtade jag mjölk och grädde till familjen i en spann
Just så minns jag Mejeriet. Bilden tagen från boken "En by på Österlen"
Bygatan igen, till vänster det som en gång var Posten i byn
...och till höger före detta Kooperativa
Ett grönt område avgränsar stationssamhället från kyrkbyn, hage till vänster och prästgården till höger.
En prästgård som väl förmodligen är privat bostad idag
En glimt av dammen inne i den stora prästgårdsträdgården
I vägkorsningen utanför står forfarande "Milastenen"
Brandstationen är i bruk - den ser däremot större ut. En tillbyggnad har skett, med större portar
"Kommunalhuset" som byggdes under min barndom
Klockarevägen i de äldre delarna av Glemminge
Glemminge "nya" kyrka som invigdes år 1900
Den gamla medeltidskyrkan kan ha sett ut så här
Glemminge skola. På min tid var det sjuorna som höll till på den här sidan
Rakt fram var det ingång för treor och fyror (det var B-skola på den tiden med två årskullar i varje klass). På gaveln till vänster gick ettor och tvåor. Årskurs 5 och 6 gick man i andra skolor i byar i närheten, det blev skolskjuts till Ingelstorp eller Glemminge-Tågarp.
Förr var det inte alls så många roliga saker på skolgården.
Utsikt mot Tosterup
Säden vajar hög
Skördearbetet är i gång
Jag tar en sväng om Henriksfält...
...en stor gård som anlades här i början av 1800-talet och drevs med statare som arbetskraft
Marken ägdes redan innan av Tosterup slott och hela byn Södra Spjutstorp utplånades. Både Spjutstorp och Tågarp var byar som tillkom redan på vikingatid då Glemminge expandrade
Det ståtliga boningshuset för ägarna till Henriksfält
Det var där ifrån jag kom och ...
...jag fortsätter till Tågarp där jag skådar denna välkända profil
Tågarps folkskola
Jag hittade denna bild från 1961. Skolklass med läraren Stig Augustsson. Bland pojkarna ser jag min gode vän Bo Fredriksson. Jag känner också igen de flesta och flera av dem gick i samma klass som jag i åk 1-4 även om de är ett år yngre.
Tillbaka till Glemminge, infarten från Tågarp
I minneslunden ligger min far begravd
Det var fridfullt här. Kunde jag känna hans närvaro? Nej, han var inte där.
Han är naturligtvis i sockerbagarnas himmel. Där har han lagom att göra hela dagarna precis som han gillade och får mycket beröm för sina bakverk. Det bästa är att alla mumsar tillsammans på kakorna och ingen får vare sig karies eller diabetes.
Jag svingar mig upp på cykeln och tar backen ner
...skådar Köpingsbergsåsen på avstånd, men tar en annan väg tillbaka
Eftermiddagsfika blir det på Olof Viktors. Gården, där caféet finns, är vad som återstår av det stora tegelbruket i Glemmingebro.
Kabusagården - här slutar Österlen. Åtminstone om man håller på att gränserna går vid Ingelstads, Järrestads och Albos härader.
Kabusa strand
Nybrostrand
Återstår 7 km till Ystad. Ett tips om du vill slippa all trafiken vid den stora vägen: Ta istället cykelvägen längre in i Sandskogen. Först heter den Militärvägen och närmare Ystad Regementsstigen. Fridfullt, frisk luft och behaglig skugga. Snart var jag inne i centrala Ystad, kunde äta en god middag och sen ta cykeln med på tåget till Malmö.


Böcker om Glemmingebro:
Glemminge - pärlan på Österlen av Lennart Alfredsson
En by på Österlen av Arbetsgruppen för boken om Glemminge

Hemsida: Byalaget

2 kommentarer:

Anonym sa...

Skön och intressant skildring av Köpingebro. Har aldrig varit där men var tvungen att se färdigt skildringen!

Ronny Åkerberg sa...

...till anonym:
Tack för den kommentaren. Det ger mig en känsla av att inlägget kan vara intressant även utanför de närmast "sörjandes" krets.