söndag 9 september 2012

Död åt Assad

...bort med den massmördande diktatorn i Syrien
 
 
Från första början har jag känt den varmaste sympati för det syriska folkets resning mot diktaturen. Sällan har man väl skådat ett sådant hjältemod. Om och om igen har folk samlat sig för fredliga manifestationer för demokrati. Trots att de mötts av Assad-regimens krypskyttar, tanks och stridsflyg.
 
Jag tog för givet att alla demokratiskt sinnade bland vänstern och övriga skulle se det som självklart att sluta upp bakom revolutionen. Men nej, det var ingen revolution, hävdade vissa inom vänstern, det var en amerikansk konspiration.
 
Märkligt i så fall att varken USA eller västvärlden i övrigt lyfter ett finger för att hjälpa de rebeller man "skapat". Sanningen är att man inte litar på folkliga upprorsmän och kvinnor. När det kommer till kritan föredrar både västvärlden och Israel Assad-familjen framför en oviss maktförskjutning.
 
Revolten har dock fortsatt. Mot svåra odds, brist på vapen men med folkligt stöd har kampen fortsatt och folkliga krafter kunnat utmana diktatur-regimen. Myten om den amerikanska konspirationen är inte lika gångbar längre.
 
Då kom nästa våg av invändningar mot de kämpande syrierna. Deras revolt höll på att tas över av reaktionära islamister, hävdades det. Med stöd från Qatar och Saudiarabien skulle en muslimsk diktatur avlösa Assad vid makten - påstods det från såväl europeisk extremhöger som delar av vänstern.
 
Men nej, lögnen har korta ben. Det har inte gått att föra dessa uppfattningar i bevis. Islamister är bara en minoritet inom motståndet. Folket slåss för demokrati. Inte heller handlar det om strider och uppgörelser mellan folkgrupper och religiösa riktningar. I stort sett är fronten samlad mot Assad.
 
Men tvivlarna ger aldrig upp. Sällan har väl den europeiska vänstern uppträtt mera misstänksamt än under den arabiska våren. Den tredje vågen av invändningar handlar om att "våldet" undergräver revolutionen. Då menar man inte diktaturens våld utan våldet från folket. En del socialister och kommunister har nu drabbats av en väldig och märkligt löjeväckande vurm för pacifismen.
 
De revolterande syrierna har inte valt våldet, det är den blodbesudlade diktatur-regimen som valde våldet. Inte något "måttligt" våld utan massivt våld i form av massakrer på kvinnor och barn, artilleriangrepp rakt in i bostadsområden osv.
 
Det är något för mig djupt motbjudande hos de mästrande vänstermänniskor som nu kallsinnigt står bredvid och talar om för syrierna att de "fördärvar" kampen för "socialismen". När det handlar om att överleva, att försvara sig.
 
Vad leder pacifism till? Fria Syriska Armén lämnade staden Daraya för att skona den från Assads styrkor. Vad hände? Massmord, vanvettigt massmord på civilbefolkningen blev svaret från diktaturen.
 
Sanningen är att rebellerna i Syrien bedriver alldeles för lite krig, utövar alldeles för lite våld. De militära styrkeförhållandena är fruktansvärt ojämlika och ger mördaren Assad fritt spelrum för bestialiskt våld. Det är Assad-familjen som äger krigsmaskinen. Bäst vore om man kunde rikta ett direkt angrepp mot diktatorn själv. Hans frånfälle skulle förmodligen betyda slutet för regimen.
 
 
 
 

2 kommentarer:

Anonym sa...

Äh, vem bryr sig om Syrien? Alltid är det krig någonstans, sånt är livet. Vi bor i Sverige och har egna problem att tänka på.

Ronny Åkerberg sa...

...till anonym:
Vakna och politiskt medvetna arbetare bryr sig. Själv är jag socialist och vet att vårt öde är intimt sammanknippat med arbetarklassens internationellt. Proletärer i alla länder - förena er! har i alla tider varit mottot för den röda arbetarrörelsen.