söndag 9 september 2012

Kapitalet och kapitalismen

Introduktion till marxismens ekonomiska teori

av Ernest Mandel

Missade du första delen? Du hittar den här: Lätt om marxistisk ekonomi

2. Kapitalet och kapitalismen

Kapitalet i det förkapitalistiska samhället

 
Mellan det primitiva samhälle som bygger på en ekonomi där värden endast produceras för att förbrukas av tillverkarna själva och det kapitalistiska samhället ligger den långa period av mänsklighetens historia som omfattar alla kulturer som gjort halt vid kapitalismens gränser. Marxismen definierar dem som samhällen med begränsad varuproduktion. De är samhällen som redan känner tillverkningen av varor, av förnödenheter som inte är avsedda för producenternas direkta förbrukning utan för att bytas på marknaden, men där denna marknadsproduktion inte är så utbredd som i det kapitalistiska samhället.
 
I ett samhälle med begränsad marknadsproduktion utförs två slags ekonomiska operationer. Bönderna och hantverkarna som far till marknaden med sitt arbetes produkter vill sälja varor vars bruksvärde de inte direkt kan tillgodogöra sig för att få pengar, bytesmedel, som kan ge dem andra varor vilkas bruksvärde de lider brist på eller är dem viktigare än bruksvärdet hos de varor de äger. Bonden far till torget med spannmål, säljer den för pengar och köper för pengarna t.ex. tyg. Hantverkaren reser till torget med tyg, säljer det för pengar och köper för dem exempelvis spannmål.
 
Vi rör oss alltså med operationer sälja för att köpa, Vara-Pengar-Vara, V-P-V, som karaktäriseras av en grundläggande egenskap: i denna formel är yttervärdenas storlek till sin definition exakt lika.
 
Men i samhällen med begränsad varuproduktion finns det vid sidan av bonden och hantverkaren en person som utför en annorlunda ekonomisk operation. Han säljer inte för att köpa utan köper för att sälja. Det är mannen som beger sig till torget utan någon vara i handen, det är penningägaren. Pengarna kan inte säljas, men han kan använda dem till att köpa för, alltså: köpa för att sälja, för att sälja vidare, P-V-P'.
 
Det finns en fundamental skillnad mellan denna andra operation och den första. Den andra har ingen mening om vid dess slut värdet är detsamma som vid dess början. Ingen köper en vara för att sälja den vidare för det exakta inköpspriset. Operationen "köpa för att sälja" har ingen mening, om inte försäljningen åstadkommer ett ytterligare värde, ett mervärde. Det är därför vi säger att P' till sin definition är större än P och består av P + p där p är mervärdet, ökningen i P:s värde.
 
Vi kan nu definiera kapital som ett värde som ökas med ett mervärde, vare sig detta sker genom varucirkulation som i exemplet ovan eller genom produktion som i kapitalistsamhället. Kapital är alltså ett värde som tillväxer med ett mervärde och detta kapital existerar inte bara i ett kapitalistiskt samhälle utan också i ett som bygger på begränsad marknadsproduktion. Man får alltså mycket noga skilja mellan förekomsten av kapital och av kapitalistiska produktionsmetoder, ett kapitalistiskt samhälle. Kapitalet är mycket äldre än de kapitalistiska produktionsmetoderna. Det förra har sannolikt funnits i nära 3 000 år, de senare i knappa 200.
 
Hur ser kapitalet ut i det förkapitalistiska samhället? Det är i huvudsak ett ocker - och ett marknads- eller handelskapital. Det förkapitalistiska samhällets övergång till det kapitalistiska innebär kapitalets inträngande i produktionssfären. Det kapitalistiska produktionssättet blir det dominerande, den viktigaste formen för social organisation, och kapitalet spelar inte längre rollen av mellanled och exploatör av icke-kapitalistiska produktionsformer utan tillägnar sig produktionsmedel och ingriper i produktionen i egentlig mening.
 

Det kapitalistiska produktionssättets ursprung

 
 
Hur uppkom det kapitalistiska produktionssättet? Vad har det kapitalistiska samhälle som utvecklats sedan 200 år tillbaka för ursprung? Det karaktäriseras av producentens skiljande från sina produktionsmedel och dessa produktionsmedels förvandling till ett monopol i händerna på en enda klass, bourgeoisin. Så småningom uppkommer en annan samhällsklass som eftersom den är skild från produktionsmedlen inte har några andra möjligheter att överleva än att sälja sin arbetskraft till den klass som monopoliserat dem. Låt oss granska var och en av dessa det kapitalistiska produktionssättets betingelser, som samtidigt är karaktäristiska drag hos själva det kapitalistiska systemet.
 
Det första kännetecknet är alltså producenternas skiljande från produktionsmedlen. Detta är det grundläggande existensvillkoret för det kapitalistiska systemet och det som är minst insett. Låt oss ta ett exempel som kan tyckas paradoxalt, nämligen högmedeltiden med dess livegenskap.
 
Vi vet att den stora massan av bönder var livegna, bundna vid torvan. Men när man säger att den livegne var bunden vid torvan menar man samtidigt att torvan var bunden vid den livegne. Vi står inför en klass som alltid har en bas som räcker till för dess behov eftersom den livegne förfogar över ett stycke jord stort nog för det arbete en man kan utföra och tillräckligt för ett hushålls behov. Man har inte att göra med personer dömda att dö av svält om de inte säljer sin arbetsförmåga. I ett sådant samhälle finns det inget ekonomiskt tvång att sälja sina krafter, sitt arbete till en kapitalist.
 
Med andra ord: i ett samhälle av denna typ kan det kapitalistiska systemet aldrig utvecklas. Det finns f.ö. en modern tillämpning på denna allmänna sanning, nämligen det sätt på vilket kolonialismen infördes i Afrika på 1800-talet och början av 1900-talet.
 
Vilka var existensbetingelserna för Afrikas invånare? De bedrev boskapsskötsel och åkerbruk, primitivt eller inte beroende på regionen, kännetecknet av relativt god tillgång på jord. Det fanns ingen svält på kontinenten utan tvärtom en befolkning som med avseende på jord hade praktiskt taget obegränsade reserver. Naturligtvis var skördarna på denna jord och med de primitiva brukningsmetoderna medelmåttiga, levnadsstandarden ytterst låg o.s.v. Icke desto mindre saknades varje materiellt tvång som kunde driva befolkningen att arbeta i den vite mannens fabriker eller gruvor eller på hans plantager.
 
Om man inte ändrade det ekonomiska systemet i det svarta Afrika fanns det ingen möjlighet att där införa ett kapitalistiskt produktionssätt. För att göra så måste man genom ett extraordinärt tvång radikalt och brutalt avskära huvuddelen av den svarta befolkningen från dess normala försörjningssätt. Man tvingades därför att från den ena dagen till den andra förvandla en stor del av jorden till kolonialstatens eller de kapitalistiska företagens egendom. Man måste stänga in de svarta i områden, reservat som man cyniskt nog kallade dem, som var för små för att föda alla invånare. Man fick dessutom införa en mantalsskatt d.v.s. penningskatt på varje individ, fastän det primitiva jordbruket inte gav några penninginkomster.
 
Genom dessa olika, icke ekonomiskt betingade åtgärder skapade man alltså ett tvång för afrikanen att arbeta som löntagare två eller tre månader om året för att i utbyte få ihop till skatt och det lilla överskott av föda utan vilket han inte kunde överleva, eftersom den jord han hade kvar att förfoga över inte var tillräcklig.
 
I länder som Sydafrika, Rhodesia och delvis i Belgiska Kongo infördes det kapitalistiska produktionssättet i mycket stor skala och där tillämpades dessa metoder i mycket stor utsträckning. Man ryckte härigenom upp och stötte ut en stor del av befolkningen ur dess arbetssätt och traditionella liv.
 
Låt oss i förbigående nämna det hyckleri som följt denna utveckling, nämligen de kapitalistiska bolagens och de vita administratörernas klagan över att de svarta är lata eftersom de inte vill arbeta ens om man i gruvan eller fabriken ger dem möjlighet att tjäna tio gånger mer än vad de traditionellt får ut av sin jord. För 50 eller 70 år sedan hördes samma klagomål över indiska, kinesiska eller arabiska arbetare. Man förnam dem också - vilket väl bevisar den fundamentala likheten mellan alla jordens raser - med syftning på europeiska - fransk 1, engelska, belgiska, tyska - arbetare under 1600- och 1700-talen. Det är helt enkelt fråga om ett konstant förhållande: i normala fall tycker ingen människa på grund av sin fysiska och psykiska konstitution om att 8, 9, 10 och 12 timmar vara instängd i en fabrik, verkstad eller gruva. Det krävs ett extraordinärt tryck för att få en ovan människa till ett sådant slavarbete.
 
Det kapitalistiska produktionssättets andra förutsättning och karaktäristiska drag är produktionsmedlens koncentration till ett monopol i händerna på en enda klass, borgarklassen. Denna koncentration är i praktiken omöjlig om inte produktionsmedlen undergår en ständig revolution, om de inte blir alltmer komplicerade och dyrbara, åtminstone när det gäller att åstadkomma det produktionsminimum som kan ge upphov till en storindustri.
 
Inom medeltidens korporationer och skrån härskade stor stabilitet i produktionen; så gick vävaryrket i arv från far till son, från generation till generation. Värdet hos en vävares utrustning var relativt lågt, varför varje gesäll kunde hoppas på att förvärva det till yrket svarande motvärdet efter ett antal års arbete. Möjligheten att upprätta monopol kom med den industriella revolutionen som satte igång en oavbruten utveckling, en komplicering och modernisering som medförde att det fordrades allt mer kapital för att starta ett nytt företag.
 
Från och med nu blev förvärvet av produktionsmedel en omöjlighet för den stora massan av löntagare. Ägandet av dem blev ett monopol i händerna på den samhällsklass som förfogade över kapital och kapitalreserver och just genom detta innehav kunde ackumulera ytterligare kapital. Den klass som inte ägde något sådant tvingades av själva detta faktum att ständigt förbli utblottad och tvingad att arbeta för andras räkning.
 
Kapitalismens tredje förutsättning och karakteristikum är uppkomsten av en samhällsklass som inte har några tillgångar utöver sina armar och inte någon annan möjlighet att tillfredsställa sina behov än att sälja sin arbetskraft, men som samtidigt är fri att sälja den och gör så till produktionsmedlens kapitalistiska ägare. Det är uppkomsten av det moderna proletariatet.
 

Det moderna proletariatets ursprung och definition

 
Bland det moderna proletariatets föregångare måste medeltidens rotlösa befolkning nämnas. Dessa människor var inte längre knutna till jorden eller inneslutna i städernas korporationer, skrån och gillen utan kringvandrande och utan rättigheter, och de hyrde ut sin arbetskraft för dagen eller t.o.m. för timmen. Det var inte få av medeltidens städer med Florens, Venedig och Brügge som goda exempel där en "arbetsmarknad" uppstod under 1100-, 1200- eller 1300-talen. På en plats i staden samlades varje morgon fattiga människor som inte tillhörde något skrå, inte var gesäller och inte ägde några medel för sitt uppehälle och väntade att någon skulle hyra deras tjänster för en timme, en halv eller hel dag o.s.v.
 
En annan av det moderna proletariatets källor och en som ligger mycket närmare i tiden än vad som kallats de feodala tjänarstabernas upplösning, den feodaladelns långa och långsamma dekadens som började på 1200- och 1300-talen och i Frankrike slutade med den borgerliga revolutionen vid 1700-talets slut. Under högmedeltiden levde ofta 50-100 hushåll eller fler direkt av godsherren. Detta antal började minska särskilt under 1500-talet. Det århundradet kännetecknades av en mycket snabb prisstegring och följaktligen en mycket snabb utarmning av alla klasser som levde av fasta penninginkomster och därmed av adeln i hela Västeuropa, som i allmänhet hade konverterat sina naturainkomster till reda pengar. Ett resultat av denna utarmning blev det omfattande avskedandet av tjänare. Det fanns tusentals före detta lakejer, hovmästare och sekreterare som drev längs vägarna, blev tiggare o.s.v.
 
Ett tredje ursprung är de binder som drevs från sin jord vid omläggningen av åkern till betesmark. Thomas Moore formulerade redan på 1500-talet det magnifika slagordet: "Fåren har ätit upp människorna". Förvandlingen av åkrar till ängar för fåruppfödning jagade i förening, med utvecklandet av mejeriindustrin tusen och åter tusen engelska bönder från deras jord och därmed till hungersnöd.
 
Det finns ännu en fjärde rekryteringsbas. Den har spelat en något mindre roll i Västeuropa men en enorm i Central- och Östeuropa, Asien, Latinamerika och Nordafrika, nämligen de hantverkare som gått under i strid med den moderna industri som brutit sig fram i dessa underutvecklade länder.
 
Låt oss upprepa: det kapitalistiska produktionssättet är ett system där produktionsmedlen blivit monopol i händerna på en enda klass medan producenterna skilts från produktionsmedlen. Producenterna är fria men utblottade på alla existensmedel och därför tvungna att sälja sin arbetskraft till produktionsmedlens ägare för att överleva. Proletariatet kännetecknas alltså inte av att dess löner är så och så höga utan av det faktum att det är utestängt från produktionsmedlen eller inte har tillräckliga tillgångar för att kunna arbeta för egen räkning.
 
Om man vill veta om det proletära tillståndet håller på att försvinna eller tvärtom breder ut sig är det alltså inte så viktigt att studera arbetarnas och tjänstemännens medellön som att jämföra denna lön med medelkonsumtionen, d.v.s. sätta de möjliga besparingarna i förhållande till kostnaderna för ett nytt företag. Om man finner att varje arbetare eller anställd efter tio års arbete sparat sådär 100-300 000 francs vilket tillåter honom att köpa en liten butik eller verkstad, kan man sluta sig till att det proletära tillståndet är på tillbakagång och att vi lever i ett samhälle där ägandet till produktionsmedlen håller på att spridas och bli allmänt.
 
Finner man däremot att den stora massan av arbetare och tjänstemän efter ett långt liv är lika fattiga som förut, utan sparpengar och kapital nog för att kunna köpa produktionsmedel, följer därav att det proletära tillståndet långt ifrån att gå tillbaka breder ut sig och är mer omfattande än för 50 år sedan. Ta exempelvis statistiken över den sociala strukturen i Förenta Staterna. Den visar att under de senaste 60 åren har för varje femårsperiod andelen företagare bland amerikaner i verksam ålder minskat. Den del av befolkningen som måste sälja sin arbetskraft har alltså för varje period stadigt ökat.
 
Undersöker man statistiken över de privata förmögenheternas fördelning kan man konstatera att den överväldigande merparten, kanske 95 % av arbetarna och en stor majoritet (80-85 %) av tjänstemännen inte lyckats skapa ens små förmögenheter. De är därmed helt beroende av sina löner. Förmögenheterna är i realiteten koncentrerade till en helt liten del av befolkningen. I de flesta kapitalistiska länder äger 1, 2, 2,5, 3,5 eller 5 % av befolkningen 40, 50 eller 60 % av privatkapitalet och resten finns hos 20 eller 25 %. Den förra kategorin utgör storbourgeoisin, den senare de medelstora och små borgarna. Alla som står utanför dessa båda kategorier äger praktiskt taget inget annat än konsumtionsvaror (vilket ibland innefattar bostad). Om den är riktigt gjord är också statistiken över arv och arvskatter mycket avslöjande i det här avseendet.
 
En för New Yorkbörsens räkning noggrant utförd undersökning av Brookings Institution (en källa som står över varje misstanke om marxism) visar att bara en eller två procent av de amerikanska arbetarna äger aktier, och att denna "förmögenhet" har ett genomsnittsvärde av 1000 dollar.
 
Så gott som allt kapital ligger alltså i händerna på bourgeoisin och det förklarar det kapitalistiska systemets självreproduktion. Den som äger kapital kan samla mer och mer, den som inte äger kan knappast heller förvärva något. På så vis vidmakthålls uppdelningen av samhället i en ägande klass och en som är tvungen att sälja sin arbetskraft. Priset på denna d.v.s. lönen konsumeras nästan helt medan den ägande klassen har ett kapital som ständigt växer med mervärdet. Samhällets förmögenhetstillväxt kommer så att säga bara en viss klass, kapitalisterna, tillgodo.
 

Den kapitalistiska ekonomins grundläggande mekanik

 
Hur fungerar nu det kapitalistiska samhället?
Om man en dag besöker börsen för tryckta bomullstyger får man inte utan vidare reda på om det finns för lite, tillräckligt eller för mycket tryckta bomullstyger i förhållande till behoven för ögonblicket. Först efter en viss tid kan man få rätt på saken: när det råder överproduktion och en del förblivit osäljbart sjunker priset, när det tvärtom råder brist stiger det. Prisrörelserna är den termometer som visar om det råder brist eller överflöd och först i efterhand upptäcker man om det arbete som lagts ner i en industrigren varit socialt nödvändigt eller bortslösat, först i efterhand kan man bestämma en varas värde. Detta värde är om man så vill ett abstrakt begrepp, en summa kring vilket priset fluktuerar. Vad är det som för priset att röra på sig och därmed på lång sikt värdet, arbetets produktivitet, produktionen och hela det ekonomiska livet? Vad får det kapitalistiska samhället att röra sig?
 
Jo konkurrensen. Utan konkurrens finns det inget kapitalistiskt samhälle. Ett samhälle där konkurrensen är totalt eliminerad är inte längre kapitalistiskt därför att det saknar sin viktigaste drivfjäder, kapitalsamlandet, och därmed 9/10 av sin ekonomiska operationer.
 
Och vad ligger till grund för konkurrensen? Där finns två begrepp som inte nödvändigtvis är avhängiga av varann. Först föreställningen om den icke kringskurna, den obegränsade marknaden. Så den om en mångfald beslutscentra, särskilt när det gäller investeringar och produktion, Om all produktion inom en industrigren radikalt koncentreras till en enda kapitalistisk firma har konkurrensen ändå inte eliminerats, eftersom en obegränsad marknad fortfarande består och en strid råder mellan denna industrisektor och andra för att lägga under sig en större eller mindre del av marknaden. Dessutom finns alltid möjligheten att en ny konkurrent utifrån dyker upp inom den monopoliserade sektorn.
 
Det omvända förhållandet är också riktigt. Om man kan föreställa sig en helt begränsad marknad där det samtidigt finns ett stort antal företag kämpande om marknaden ifråga så rader konkurrens också där. Det är alltså bara när båda dessa företeelser eliminerats d.v.s. att en enda producent framställer samtliga varor och marknaden är absolut stabil, stel och utan möjlighet till expansion som konkurrensen kan försvinna helt.
 
Den historiska utvecklingen från begränsad till obegränsad marknad kan illustreras av de nya klädesfabriker på landsbygden som på 1400-talet avlöste äldre företag i städerna. Sålunda uppstod fabriker utan skråregler, utan gränser för produktionen och därmed för avsättningsmarknaden som försökte nästla sig in och ta kunder överallt. De gjorde det inte bara i produktionsortens omedelbara omgivningar utan de försökte organisera export till mycket avlägsna länder. F.ö. åstadkom den stora omvälvningen i handeln på 1500-talet en relativ prissänkning på en hel rad produkter som under medeltiden gällt som lyxvaror och bara kunnat köpas av en liten del av befolkningen. Dessa produkter blev hastigt vida billigare och kom kanske t.o.m. inom räckhåll för en betydande del av folket. Det åskådligaste exemplet är sockret som idag är en vardagsvara som knappast saknas i något arbetarhushåll i Frankrike eller Europa men som på 1400-talet ännu var en utpräglad lyxvara.
 
Kapitalismens försvarare har alltid framhävt prissänkningen och marknadstillväxten för en lång rad produkter som något positivt hos systemet. Argumentet är riktigt. Det är en av de aspekter som Marx kallade "kapitalismens civilisatoriska mission". Det är en dialektisk men verklig företeelse som gjort att fastän arbetskraftens värde har tenderat att sjunka allt eftersom den kapitalistiska industrin i allt snabbare takt producerar de varor som är lönens värdemässiga motsvarighet så har den också velat stiga, eftersom dess värde innefattar värdet hos en hel serie varor som blivit tillgängliga för masskonsumtion från att tidigare ha förbrukats av en helt liten del av befolkningen.
 
I själva verket är hela handelns historia mellan 1500- och 1900-talen historien om en utveckling från lyxvaror till massvaror, varor avsedda för en allt större befolkningsandels välfärd. Det är först med järnvägarna, de snabba sjökommunikationerna, telegrafen o.s.v. som hela världen kunnat bli en potentiell marknad för varje kapitalistisk storproducent.
 
Begreppet obegränsad marknad innebär alltså inte bara en geografisk expansion utan också en ekonomisk, en tillväxt av köpkraften. Det väldiga uppsvinget i produktionen av varaktiga konsumtionsartiklar i den kapitalistiska världen under de senaste femton åren har inte kommit till stånd tack vare någon geografisk expansion av den kapitalistiska marknaden. Denna har tvärtom reducerats eftersom en rad länder lämnat den under denna period. Få om ens några franska, italienska, tyska, engelska, amerikanska eller japanska bilar exporteras till Sovjetunionen, Kina, Nordvietnam, Cuba, Nordkorea eller Östeuropa. Nej, denna expansion har åstadkommits genom att en mycket större del av den tillgängliga köpkraften (som i sig själv har vuxit) använts för köp av varaktiga konsumtionsvaror. Det är ingen slump att denna expansion åtföljs av en mer eller mindre permanent jordbrukskris i de industriellt mest framskridna kapitalistiska länderna där konsumtionen av ett stort antal jordbruksprodukter inte bara haft en svagare relativ ökning utan också börjat minska absolut. Detta gäller exempelvis för förbrukningen av bröd, potatis och en del frukt som enklare äpplen och päron.
 
Produktionen för en obegränsad marknad får om konkurrens råder till effekt en produktionsökning, eftersom en sådan medger en sänkning av konsumtionspriset och alltså gör det möjligt att besegra konkurrenten genom att sälja billigare än han.
 
Om man nu betraktar utvecklingen under lång tid och ser till alla i stor skala producerade varor i den kapitalistiska världen så är det obestridligt att deras värde minskat betydligt. En kostym, en kniv, ett par skor eller en skrivbok har idag ett mycket reducerat värde i arbetstimmar och minuter jämfört med för 50 eller 100 år sedan.
 
Man måste naturligtvis jämföra det faktiska produktionsvärdet och inte försäljningspriset, vilket senare dels kan innesluta enorma distributions- och försäljningskostnader, dels förstorade monopolvinster. Ta oljan, särskilt den som vi använder i Europa och som kommer från Främre Orienten. Dess produktionskostnader är mycket låga och belöper sig till knappa 10 % av försäljningspriset.
 
Det är alltså ingen tvekan om att denna nedgång i värdet ägt rum. Tillväxten av arbetets produktivitet innebär en reduktion av varornas värde, eftersom de framställs på allt kortare tid. Detta är det instrument kapitalismen har för att vidga sina marknader och besegra sina konkurrenter.
 
Genom vilken praktisk åtgärd kan kapitalismen på en gång starkt sänka försäljningspriset och höja produktionen? Genom mekaniseringen, genom att utveckla produktionsmedlen, genom allt mer komplicerade maskiner med drivkällor som utvecklats från ångan till elektriciteten.
 

Tillväxten av arbetets organiska sammansättning

 
Hela den kapitalistiska produktionen kan värdemässigt återges med formeln (k) + (v) + (m).
Varje varas pris sönderfaller i två delar. En utgörs av det konserverade värdet och en annan av det nyskapade värdet. Arbetskraften har en dubbel funktion och ett dubbelt bruksvärde. Dels konserverar den värdet hos alla arbetsredskap, maskiner och byggnader, dels skapar den nytt värde varav mervärdet, profiten, utgör en del. En del av det nya värdet återgår till arbetaren, nämligen den som svarar mot hans lön. Den andra, mervärdet, tar kapitalisten hand om utan att ge något motvärde. Lönens motsvarighet benämner vi variabelt kapital eller (v). Varför kapital? Därför att det egentligen är kapitalisten som lämnar från sig detta värde. Det utgör en del av hans kapital som han ger ut innan värdet i de av arbetarna ifråga tillverkade varorna har realiserats.
 
Konstant kapital, (k), kallas allt som omvandlas i maskiner, byggnader, råvaror o.s.v. Produktionen höjer inte deras värde utan endast konserverar det. Variabelt kapital, (v), kallas den del varmed kapitalisten köper arbetskraft, därför att det är den enda del som tillåter honom att öka sitt kapital med ett mervärde.
 
Vilken är då logiken bakom konkurrensen, bakom strävan att höja produktiviteten och mekaniseringsgraden? Denna logik eller kapitalistsamhällets grundläggande strävan är att låta (k) växa, d.v.s. storleken av det konstanta kapitalet i förhållande till det samlade. I kvoten (k)/((k)+(v)) tenderar (k) att växa, d.v.s. den del av det totala kapitalet växer som utgörs av maskiner och råvaror och inte av löner. Det växer i takt med mekaniseringen och allteftersom konkurrensen tvingar kapitalisten att höja produktiviteten. Vi kallar denna kvot (k)/((k)+(v)) för kapitalets organiska sammansättning. Den visar förhållandet mellan det konstanta och hela kapitalet och vi säger att i det kapitalistiska samhället tenderar denna organiska sammansättning att växa.
 
Hur kan kapitalisten skaffa nya maskiner? Vad menas med att det konstanta kapitalet undan för undan växer?
 
Den kapitalistiska ekonomins grundläggande operation är skapandet av mervärde. Men så länge mervärdet bara produceras ligger det inneslutet i varorna och kapitalisten kan inte tillgodogöra sig det. Man kan inte förvandla osålda skor till nya maskiner och större produktivitet. För att kunna köpa nya maskiner måste den företagare som äger skorna sälja dem och för en del av det han får kan han köpa maskiner, ett tillskott i det fasta kapitalet.
 
Med andra ord: förutsättningen för en kapitaltillväxt är att mervärdet realiseras vilket alltså är detsamma som att mervärdet kapitaliseras.
 
Realiserandet av mervärdet är detsamma som försäljning av varor, men en försäljning på sådana villkor att det i varorna inneslutna värdet effektivt realiseras på marknaden. Alla företag som arbetar med för deras samhälle genomsnittlig produktivitet - där alltså produktiviteten motsvarar den socialt nödvändiga arbetstiden - anses genom försäljningen realisera det sammanlagda värde och mervärde som framställs i deras fabriker, varken mer eller mindre. Vi känner redan till att företag som arbetar med en produktivitet utöver genomsnittet suger åt sig en del av det mervärde som produceras i andra fabriker medan de som arbetar under det genomsnittliga bara realiserar en del av sina produkters mervärde och lämnar resten åt tekniskt mer avancerade industrier. Realiserandet av mervärde innebär alltså försäljning av varor under sådana omständigheter att det sammanlagda mervärde som av arbetarna frambringats vid varornas framställning betalas av köparna.
 
När den mängd varor som framställts under en viss period har sålts har kapitalisten kommit i besittning av en summa pengar som utgör motvärdet till det konstanta kapital som han lagt ner i produktionen, d.v.s. såväl de råvaror som förbrukats som den del av värdet hos maskiner och byggnader som amorterats. Han har också återfått motvärdet till de löner han betalt för att göra produktionen möjlig. Han äger slutligen det mervärde som hans arbetare skapat.
 
Vad händer med detta mervärde? En del går åt för kapitalistens improduktiva konsumtion, för den stackaren måste leva och uppehålla livet på sin familj och alla som är beroende av honom. Allt han förbrukar för sådana ändamål undandras fullständigt från produktionsprocessen.
 
En annan del av mervärdet ackumuleras och omvandlas till kapital. Det ackumulerade mervärdet är alltså den del som inte förbrukas vid den härskande klassens improduktiva privatkonsumtion utan förvandlas till kapital. Antingen sker detta som tillskott till det konstanta kapitalet, d.v.s. en tillskottsmängd (mera exakt: tillskottsvärde) av råvaror, maskiner och byggnader eller som tillskott till det variabla kapitalet, d.v.s. som medel att anställa fler arbetare.
 
Vi förstår nu varför ackumulationen av kapital är detsamma som mervärdets kapitalisering d.v.s. omvandlingen av en del av mervärdet till tillskottskapital. Vi inser också varför den process varigenom kapitalets organiska sammansättning ökar innebär en oavbruten kapitaliseringsprocess d.v.s. arbetarnas produktion av mervärde och kapitalisternas omvandling av detta till byggnader, maskiner, råvaror och fler arbetare.
 
Det är därför inte riktigt när man hävdar att kapitalisten möjliggör anställandet av arbetare eftersom det är de senare som skapar mervärdet och det är detta av arbetarna skapade och kapitalisten kapitaliserade mervärde som används för att anställa nya arbetare. I själva verket är alla jordens rikedomar, alla fabriker, maskiner och vägar, alla järnvägar, hamnar, flygplatser m.m., m.m. - alltsammans är ingenting annat än materialiseringen av en del av det av arbetarna skapade mervärdet. Denna del har inte betalats för utan den har förvandlats till kapitalistens privategendom och kapital. Den utgör ett enormt bevis på den ständiga utsugning av arbetarklassen som kapitalisterna företagit sedan det kapitalistiska samhällets början.
 
Skaffar alla kapitalister maskiner och ökar sitt konstanta kapital och dess organiska sammansättning i samma takt? Nej. ökningen av det senare försiggår under konflikter och i en konkurrens som följer den lag som illustrerats av en av mitt lands stora målare, Peeter Breughel: De stora ormarna slukar de små. Konkurrensens strid beledsagas därför av en fortlöpande kapitalkoncentration. Få storföretagare ersätter många små och dessa senare blir tekniker, förvaltare och förmän om inte vanliga anställda och beroende arbetare.
 

Konkurrensen leder till monopol och koncentration

 
En annan ständigt verkande lag i det kapitalistiska samhället är kapitalets koncentration. Denna åtföljs av en proletarisering av en del av borgarklassen, en mindre dels exproprierande av en större. Det är därför Marx och Engels i Kommunistiska manifestet trycker på att kapitalismen som påstår sig försvara den privata egendomen i själva verket förstör den och att ett litet antal egendomsägare ständigt exproprierar ett större. Det finns några industrigrenar där koncentrationen varit särskilt slående. Under 1800-talet sysslade cirka 100 företag med kolbrytning i Frankrike (i Belgien fanns det nära 200), och inom bilindustrin räknade man i början av detta sekel i länder som USA och England 100 företag eller mer, ett antal som nu minskat till fyra, fem eller maximalt sex.
 
Det finns visserligen branscher där denna koncentration inte drivits så långt, exempelvis textil och livsmedelsbranscherna. Allmänt gäller: ju längre kapitalets organiska sammansättning fortskridit i en industrigren, desto längre har koncentrationen gått. Varför? Därför att ju mindre kapitalets organiska sammansättning är, desto mindre kapital behöver man för att tränga in i branschen och grunda nya företag. Det är vida lättare att samla ihop den halva eller hela miljon som behövs för att bygga en ny textilfabrik än att få ihop de 100 eller 200 miljoner som krävs för ett måttligt stort järnverk.
 
Kapitalismen har fötts ur den fria konkurrensen och kan inte tänkas utan konkurrens. Men den fria konkurrensen skapar koncentration och koncentration skapar den fria konkurrensens motsats, monopolet. Där det finns få producenter kan de lätt träffa överenskommelser på konsumenternas bekostnad, fördela marknaden mellan sig och förhindra alla större prissänkningar.
 
Under loppet av ett århundrade tycks kapitalismens hela dynamik ha ändrat karaktär. Först skedde en rörelse mot konstant prissänkning genom att produktionen och antalet företag ständigt ökade. Tonvikten på konkurrens ledde från en viss tidpunkt till koncentration och minskning av antalet företag, varefter de bestående företagen kunde träffa överenskommelser om att inte sänka priserna, avtal som de inte kunde följa utan att inskränka produktionen. Monopolkapitalismen ersatte den fria konkurrensens kapitalism från och med sista fjärdedelen av 1800-talet.
 
När man talar om monopolkapitalism får man inte tänka sig en kapitalism som helt åsidosatt konkurrensen. Någon sådan existerar inte. Det betyder bara en kapitalism vars innehåll förändrats fullständigt, som inte längre åstadkommer ständiga prissänkningar genom oavlåtliga produktionshöjningar, en kapitalism som tillämpar tekniken att dela upp marknaden och befästa dessa delar. Men denna process leder till en paradoxal situation. Varför har kapitalister som tidigare konkurrerat börjat sluta avtal och även begränsa produktionen? Därför att det för dem är ett medel att öka vinsten. De gör det bara om de tjänar på det. En produktionsminskning som möjliggör en prisökning medför större vinster och tillåter alltså kapitalisten att öka sitt kapital. Detta kan inte längre investeras i samma industrigren, för att investera innebär just att öka produktionskapaciteten och ökar produktionen sjunker priset. Kapitalismen har suttit fången i denna motsättning sedan 1800-talets sista fjärdedel. Den går så in i en fas som Marx ensam förutsåg medan den förblev obeaktad av nationalekonomer som Ricardo och Adam Smith, nämligen att det kapitalistiska produktionssystemet börjar missionera. Det breder ut sig över världen med hjälp av en kapitalexport som möjliggör upprättandet av kapitalistiska företag i länder eller inom sektorer där det ännu inte råder monopol.
 
Monopoliseringen av vissa branscher och monopolkapitalismens utbredning inom vissa länder får till följd en spridning av det kapitalistiska systemet till ännu inte monopoliserade sektorer och ännu inte kapitalistiska länder. Det är därför kolonialismen och alla dess följdföreteelser under loppet av några årtionden kring sekelskiftet spred sig som en löpeld från den del av klotet där det kapitalistiska produktionssystemet tidigare rått till hela jorden. Alla länder hamnade sålunda inom Kapitalets intressesfär och investeringsfält.
 

Profitens ständiga minskning

 
Vi har lärt oss att det mervärde som arbetarna frambringar ligger inneslutet i de tillverkade varorna. Huruvida fabrikens kapitalistiske ägare kan realisera detta mervärde eller ej bestäms av marknadssituationen d.v.s. utsikterna för företaget att sälja varorna till ett pris som tillåter att hela mervärdet realiseras. Om vi tillämpar den tidigare behandlade värdelagen kan vi ställa upp följande regel: alla företag med medelhög produktivitet förverkligar det mervärde som arbetarna frambringar d.v.s. säljer sina varor till ett pris som är lika stort som varornas värde. Regeln gäller alltså inte för företag med en produktivitet som är högre eller lägre än den genomsnittliga.
 
Vilka hör till den förra kategorin? Jo, det är bara frågan om en generalisering av fallet med den late skomakaren. Det är exempelvis ett järnverk som när det i genomsnitt går åt två miljoner arbetstimmar för att framställa 500 000 ton stål använder 2,2, 2,5 eller 3 miljoner. Järnverket slösar alltså med samhällets tillgängliga arbetstid. Om det finns ett antal företag med låg produktivitet, som slösar med det sociala arbetet och inte realiserar hela det mervärde som deras arbetare frambringar så existerar det ett resterande disponibelt mervärde som de företag tillägnar sig som är mer än normalt produktiva, hushållar med det sociala arbetet och just därför kompenseras av samhället.
 
Den totala mängd mervärde som produceras i ett samhälle har en bestämd storlek som närmare betraktad befinnes bero på det antal arbetstimmar som samtliga i produktionen sysselsatta arbetare utför. Denna teoretiska förklaring påvisar bara den mekanik som bestämmer priserna i ett kapitalistiskt samhälle. Hur fungerar denna mekanik i praktiken? För att göra det hela enkelt och tydligt ska vi bortse från industrin i stort och studera en enda bransch.
 
Låt oss säga att det genomsnittliga försäljningspriset på ett lokomotiv uppgår till 500 000 francs. Vilken är då skillnaden mellan två fabriker med en produktivitet under respektive över genomsnittet? Den första har lagt ut 490 000 på att bygga loket, vilket betyder att den bara får 10 000 i vinst. Den andra däremot tillverkar loket till en kostnad av låt oss säga 380 000. Den har alltså gjort en vinst på 120 000 eller 32 % av omsättningen, medan medelvinsten är låt oss säga 10 % eftersom företag med genomsnittlig produktivitet använder 455 000 och följaktligen har en vinst på endast 45 000.
 
Med andra ord: den kapitalistiska konkurrensen gynnar de företag som ligger i toppen tekniskt sett. Dessa får en överprofit i förhållande till medelprofiten. Medelprofit är främst ett abstrakt begrepp precis som medelvärde, ett medeltal kring vilket de olika branschernas och företagens verkliga vinster svävar. Kapitalet rör sig mot de sektorer där det förekommer överprofiter och från dem där profiterna ligger under de genomsnittliga. Genom dessa kapitalets strömningar tenderar profiterna att närma sig detta medeltal utan att uppnå det fullständigt och mekaniskt.
 
På så vis utjämnas profiternas storlek. Det finns en mycket enkel metod att bestämma denna profitens medelhöjd. Man tar summan av det av arbetarna producerade mervärdet, exempelvis i ett visst land och under ett år och sätter det i förhållande till det investerade kapitalet. Hur lyder denna formel för profitens storlek? Jo, den är förhållandet mellan mervärdet och det sammanlagda kapitalet och blir alltså (m)/((k)+(v)). Vi måste också beakta en annan formel, (m)/(v), som utvisar mervärdets relativa storlek eller bättre uttryckt graden av exploatering av arbetarklassen. Den visar hur det nyskapade värdet fördelas mellan arbetare och kapitalister. Om (m)/(v)= 100 % d.v.s. om det nyskapade värdet delas i två lika stora delar går den första till arbetarna i form av löner och den andra till borgarklassen som utdelningar, räntor o.s.v.
 
När exploateringsgraden är 100 % sönderfaller alltså en åttatimmars arbetsdag i två delar: fyra timmar under vilka arbetaren producerar det mot sin lön svarande värdet och fyra då han utför gratisarbete, arbete som kapitalisten inte betalar för men vars produkter han lägger beslag på.
 
Om kapitalets organiska sammansättning ökar d.v.s. om i kvoten (m)/((k)+(v)) (k) växer på bekostnad av (v) kan det i förstone verka som om kvotens värde och därmed profitens storlek skulle minska. (m) produceras ju inte av (k) utan av (v). Men en faktor kan neutralisera denna process: just mervärdets ökning. I kvoten (m)/((k)+(v)) växer alltså både täljare och nämnare, och kvoten behåller sitt värde om bådas tillväxt sker efter en bestämd skala. Mervärdesandelens ökning kan alltså neutralisera en ökning i kapitalets organiska sammansättning. Låt oss säga att värdet av produktionen (k) + (v) + (m) ändras från 100(k) + 100(v) + 100(m) till 200(k) + 100(v) + 100(m). Kapitalets organiska sammansättning har alltså ändrats från 50 till 66 % och profiten från 50 till 33 %. Men om mervärdesandelen ökar från 100 till 150 så förblir profiten 150/300, d.v.s. 50 %. ökningen av mervärdesandelen har neutraliserat effekten av tillväxten i kapitalets organiska sammansättning.
 
Kan rörelsen fortsätta i en takt som gör att de exakt tar ut varann? Här har vi kapitalismens grundläggande svaghet, dess akilleshäl. I längden kan inte de båda rörelserna följas åt. Det finns ingen gräns för ökningen i kapitalets organiska sammansättning. När man nått den fullständiga automationen sjunker (v) till noll. Men kan också (m)/(v) växa utan gräns? Nej, för att mervärde ska kunna produceras måste det finnas arbetare, och den del av dagen då arbetaren förtjänar det mot hans lön svarande värdet får inte försvinna. Andelen kan från 8 sjunka till 7, 6, 5, 4, 3, 2, 1 timme, 50 minuter. Redan det är en fantastisk produktivitet som möjliggör för arbetaren att åstadkomma lönens motvärde på 50 minuter. Men han kan inte åstadkomma det på noll minuter och noll sekunder. Detta medför att i längden måste profiten sjunka och personligen tror jag tvärtemot inte så få marxistiska teoretiker, att denna nedgång redan kan påvisas med siffror d.v.s. att profiten i de stora kapitalistiska länderna idag är mycket lägre än för 50, 100 eller 150 år sedan.
 
Naturligtvis kan under kortare perioder utvecklingen gå åt andra hållet. Det finns många faktorer som spelar in (jag kommer in på dem i samband med nykapitalismen). Men för längre tidrymder är tendensen helt klar såväl för räntan som för profiten. Denna tendens har också livligt uppmärksammats av kapitalismens egna teoretiker. Ricardo talar om den, John Stuart Mill trycker på den, Keynes är ytterst medveten om den. I slutet av 1800-talet fanns ett populärt talesätt i England: kapitalismen kan uthärda allt utom en sänkning av räntan till 2 %, för då försvinner lusten att investera.
 
Det fanns ett misstag i det resonemanget. Procentkalkyler har ett relativt värde för kapitalisten. Det som intresserar honom är inte den ränta han kan få på sitt kapital utan den totala summa han förtjänar. Och om 2 % inte hänför sig till 100 000 utan till 100 miljoner tänker sig kapitalisten för tio gånger innan han låter kapitalet mögla istället för att nöja sig med den avskyvärt låga profit som inte ger honom mer än två miljoner om året.
 
Man har heller inte i praktiken märkt något avstannande i investeringsaktiviteten på grund av att vinstprocenten minskat förutom en viss nedgång i vissa branscher och under vissa perioder. I industrigrenar och under skeden där expansionen är snabb och profiten tenderar att växa tar sig också investeringsaktiviteten och utvecklingen förefaller att föda sig själv tills tendensen på nytt vänder.
 

Det kapitalistiska systemets huvudmotsättningar och de återkommande överproduktionskriserna

 
Kapitalismen strävar att oavbrutet öka produktionen, utsträcka sitt verksamhetsfält till hela jorden och betrakta alla människor som potentiella kunder. (Däri ligger inom parentes sagt en lustig motsättning som redan Marx talar om. Varje kapitalist önskar alltid att hans kolleger ska höja sina arbetares löner för dessa löner betyder en köpkraft som kan riktas mot hans varor. Men han går inte med på att hans egna arbetares löner stiger för det minskar uppenbarligen hans egen profit.)
 
Världen har på sa sätt blivit en ekonomisk enhet med invecklad struktur och är ytterst känsligt beroende av sina olika delar. Ni känner det utnötta talesättet som brukar användas om detta förhållande: om någon nyser på New Yorkbörsen så blir 10 000 malajiska bönder ruinerade.
 
Kapitalismen skapar ett ytterligare beroende av lönen och en långtgående likriktning av människornas smak. Människan blir hastigt medveten om rikedomen hos sina möjligheter medan hon i det förkapitalistiska samhället i princip var begränsad till vad en enda region hade att erbjuda. Under medeltiden åt man ingen ananas i Europa utan bara traktens frukter. Nu äter man frukt som producerats över praktiskt taget hela jorden, t.o.m. sådan indisk och kinesisk som man inte vant sig vid förrän efter andra världskriget.
 
Det har alltså uppstått ömsesidiga förbindelser mellan alla produkter och människor. Det sker en fortgående socialisering av det ekonomiska livet och detta har blivit en enda enhet, en enda väv. Men hela denna rörelse mot ömsesidigt beroende har galet nog kretsat kring det privata intresset och den privata egendomen, kring ett litet antal kapitalister vars privata intressen mer och mer har kommit i motsättning till intresset hos de miljarder människor som innesluts i den stora enheten.
 
Det är genom de stora kriserna som motsättningen mellan den fortgående socialiseringen och det privata ägandet blir som mest uppenbar. Den kapitalistiska ekonomins kriser är nämligen absurda fenomen som inte har någon tidigare motsvarighet. Det är inte kriser till följd av brist som de förkapitalistiska utan av överproduktion. Det är inte för att det finns för lite att äta utan för att det finns för, mycket livsmedel som arbetslösa brutalt svälter ihjäl.
 
Vid första påseendet kan detta verka obegripligt. Hur kan någon dö av svält därför att det finns för mycket föda, för många varor? Men insikten i det kapitalistiska systemets mekanik låter en förstå denna skenbara paradox. De varor som inte finner köpare hindrar mervärdet från att realiseras och det investerade kapitalet kan inte längre återställas. Dålig avsättning tvingar därför företagarna att slå igen sina företag. De måste följaktligen avskeda sina arbetare, och eftersom dessa inte har några reserver att falla tillbaka på, därför att de inte kan överleva om de inte får sälja sin arbetskraft tvingar arbetslösheten ner dem i det svartaste elände. Allt just därför att det relativa överflödet av varor har orsakat dålig avsättning.
 
De periodiskt återkommande kriserna är inneboende i det kapitalistiska systemet och kan inte övervinnas inom dess ram. Vi vet sedan länge att detta gäller också för det nykapitalistiska system som vi lever under också om man kallar dessa kriser "recessioner". Kriserna är klara uttryck för systemets grundläggande motsättningar och det återkommande förebudet om att det är dömt att dö förr eller senare. Men det dör aldrig av sig självt. Det måste få en liten stöt för att falla definitivt och den stöten är det vår, arbetarrörelsens, sak att ge det.
 
 
DN SvD SvD2 AB

Inga kommentarer: