fredag 7 september 2012

Lätt om marxistisk ekonomi


Introduktion till marxismens

ekonomiska teori
 
av Ernest Mandel

Ernest Mandel var en belgisk marxist och ekonom. År 1964 skrev han denna introduktion till marxismens ekonomiska teori som var en av de första marxistiska skrifterna jag själv läste på 60-talet och som snabbt förde mig ut på vänsterkanten. Röda Malmö publicerar den lilla skriften i tre delar. Här kommer första delen:

1. Värde och mervärdesteorierna

Till grund för all civilisations framsteg ligger ytterst en ökning av arbetets produktivitet. Så länge allt vad en grupp människor frambringar knappt förslår att hålla producenterna själva vid liv och det inte finns någon produktion utöver denna nödvändiga, existerar heller inte möjligheten av en arbetsfördelning eller tillkomsten av hantverkare, vetenskapsmän eller konstnärer. Det existerar följaktligen inga förutsättningar att utveckla den teknik, som förutsätter en sådan specialisering.
 
Om arbetets produktivitet är sa låg att avkastningen från en individs arbete inte förslår till mer än hans eget uppehälle, existerar ännu ingen social uppdelning, ingen differentiering inom samhället. Alla är producenter och befinner sig i samma eländiga tillstånd. Varje tillväxt i arbetets produktivitet utöver denna lägsta nivå skapar möjlighet till ett litet överskott, och så snart det finns ett överskott av produkter, så snart två händer frambringar mer än vad som går åt till deras eget uppehälle uppstår förutsättningen för en strid om fördelningen av detta överskott.
 
Från denna stund utgörs ett kollektivs arbete inte längre nödvändigtvis av enbart sådant, som är avsett för producenternas eget uppehälle. En del av arbetet kan användas till att befria en annan samhällsgrupp från själva tvånget att arbeta för sin egen försörjning, och när denna möjlighet förverkligats kan gruppen bilda en härskande klass.
 
Från den stunden sönderfaller producenternas arbete i två delar. En som vi kallar nödvändigt arbete fortsätter att ombesörja producenternas eget uppehälle. En annan del, merarbetet går åt till den härskande klassens försörjning.
 
Låt oss ta ett mycket åskådligt exempel: plantageslaveriet, sådant det bedrevs i vissa regioner och under vissa tider i romarriket, eller hellre på de stora plantager som fanns i Västindien eller Portugals afrikanska besittningar från början av 1600-talet. För de tropiska regionerna i allmänhet gäller att ägaren inte ens förser slaven med föda, utan denne måste själv skaffa fram den genom att på söndagarna arbeta på sin lilla jordbit. Sex dar i veckan arbetar slaven på plantagen. Det är arbete vars produkter han inte får någon del av, som alltså skapar ett socialt överskott, som slaven lämnar ifrån sig så snart det är framställt och som tillhör slavägaren ensam.
 
Arbetsveckan på sju dar sönderfaller alltså i två delar: en dags, söndagens, arbete utgör det nödvändiga arbetet då slaven skapar produkter för sitt eget uppehälle, för att hålla sig och sin familj vid liv. De sex vardagarnas arbete utgör merarbetet, vars produkter bara ägarna får del av, som försörjer dem och gör dem rikare.
 
Som ett andra exempel kan feodalgodsen under högmedeltiden tjäna. Deras jord indelas i tre delar: allmänningen, d.v.s. den del som förblivit kollektiv egendom, skog, ängar, sankmarker o.s.v.; så den jord där den livegne arbetar för sitt och familjens uppehälle; och slutligen den del där han arbetar för att underhålla feodalherren. I allmänhet består arbetsveckan här av sex och inte sju dar. Den sönderfaller i två lika delar: tre dar i veckan arbetar den livegne på den jord vars produkter tillfaller honom, tre dar arbetar han på godsägarens jord, där han utför obetalt arbete åt den härskande klassen.
 
Vi kan beteckna produkterna av dessa båda helt skilda slag av arbete med särskilda termer. Medan producenten utför det nödvändiga arbetet frambringar han den nödvändiga produktionen. När han fullgör merarbetet åstadkommer han ett socialt överskott.
 
Det sociala överskottet är alltså den del som den härskande klassen lägger beslag på fastän det helt är frambringat av producentklassen. Det kan anta olika former: naturaprodukter, varor avsedda för försäljning eller pengar.
 
Mervärde är alltså ingenting annat än penningformen för det sociala överskottet. När det enbart är i form av pengar den härskande klassen tillgodogör sig den del av samhällets produktion som ovan benämnts överskott kallar man denna del mervärde. - Detta är f.ö. bara ett första försök till definition av mervärde, ett begrepp som vi ska återkomma till i det följande.
 
Varifrån kommer det sociala överskottet? Det är något som den härskande klassen gratis - därför att det sker utan motvärde - tillägnar sig av den producerande klassens produktion. När slaven arbetar sex dar i veckan på ägarens plantage och denne lägger beslag på avkastningen utan någon betalning, härstammar det sociala överskottet från det gratisarbete som slaven utför åt ägaren. När den livegne tre dar i veckan arbetar på feodalherrens jord, kommer också detta sociala överskott från den livegnes gratisarbete.
 
Vi ska se att det kapitalistiska mervärdet, d.v.s. borgarklassens inkomster i det kapitalistiska samhället har exakt samma ursprung: det gratisarbete, det arbete utan motprestation som proletären, löntagaren utför åt kapitalisten.
 
De nu genomgångna grunddefinitionerna ska vi använda oss av genom hela den följande framställningen. Men vi behöver tillfoga några ytterligare. Alla det mänskliga arbetets produkter bör normalt vara till nytta, bör tillfredsställa ett mänskligt behov. Man kan därför säga att alla produkter har ett bruksvärde.
 
Men vid sidan av detta bruksvärde kan det mänskliga arbetets produkter också ha ett annat, nämligen bytesvärdet. De kan framställas inte bara för direkt konsumtion av producerande eller ägande klasser utan också för att bytas på marknaden, för att säljas. Den stora mängd artiklar som tillverkas för att säljas utgör inte någon produktion av enkla bruksvärden utan av varor. En vara är alltså en produkt som inte frambringas för att direkt konsumeras utan för att bytas på marknaden. Varje vara har på samma gång ett bruksvärde och ett bytesvärde.
 
Varan måste ha ett bruksvärde. Hade den inte det skulle ingen köpa den, för man köper inte en vara utom i avsikt att någon gång förbruka den eller att fylla något slags behov genom köpet. Om en vara inte har bruksvärde för någon är den osäljbar. Den har framställts i onödan och har inget bytesvärde just därför att den saknar bruksvärde.
 
Däremot har varje produkt med bruksvärde inte nödvändigtvis ett bytesvärde. Den får ett sådant först när den framställs i ett samhälle grundat på byte, ett där byte vanligen praktiseras.
 
Finns det samhällen där produkterna inte har något bytesvärde? Bytesvärdets omfattning, och följaktligen också handelns och marknadens, bestäms av den grad arbetsfördelningen nått. För att produkterna inte omedelbart ska förbrukas av producenterna fordras att alla inte tillverkar samma sak. Om det i ett samhälle inte existerar någon eller endast en obetydlig arbetsfördelning finns det uppenbarligen inget skäl för ett bytessystem att utvecklas. En spannmålsproducent har normalt inget att byta till sig från en annan spannmålsproducent. Men så snart det finns kontakt mellan grupper som framställer artiklar med skilda bruksvärden kan en marknad uppstå, först sporadisk, sedan kanske regelbunden. Undan för undan uppträder vid sidan av de ting som framställs med det enkla syftet att omedelbart förbrukas andra produkter som frambringats för att bytas, varor.
 
I det kapitalistiska samhället har marknadsproduktionen, produktionen av bytesvärden, nått sin största utsträckning. Det är det första samhälle i människans historia där produktionens huvuddel består av varor. Man kan emellertid inte säga att all produktion ens där är en varutillverkning. Där finns två slags produkter som behållit sitt enkla bruksvärde.
 
Först har vi sådant som produceras för konsumtion av bönderna själva, allt som förbrukas på de gårdar där det framställs. Man återfinner denna böndernas egenkonsumtion också inom de mest utvecklade kapitalistländer som USA, men den utgör där bara en liten del av den agrara produktionen. Ju mer efterblivet ett lands jordbruk är desto större är i allmänhet den del av produktionen som är avsedd för egenkonsumtion, något som vållar svårigheter när man noggrant vill fastställa sådana länders nationalprodukt.
 
En annan produktionskategori som behållit sitt enkla bruksvärde och inte blivit vara i det kapitalistiska samhället är det som framställs inom hushållen. Fast den kräver mycket mänskligt arbete utgör hela denna hushållens produktion en produktion av bruksvärden och inte av varor. När man lagar middag eller syr i knappar så producerar man, men inte för marknaden.
 
Uppkomsten, institutionaliseringen och utbredningen av varuproduktionen har radikalt förändrat människornas arbetssätt och samhällsorganisation.
 
Uppkomsten, institutionaliseringen och utbredningen av varuproduktionen är intimt förknippad med utbredningen av främlingskapet, alienationen.
 
Vi kan inte här dröja vid denna aspekt. Men det är trots det ytterst viktigt att förstå detta faktum, för marknadssamhället sammanfaller inte helt med kapitalismens epok. Det omfattar också den begränsade marknadsproduktion som vi ska återkomma till längre fram. Det finns även ett efterkapitalistiskt marknadssamhälle, nämligen dagens Sovjetsamhälle som befinner sig på väg från kapitalism till socialism och ännu i hög grad är grundat på produktion av bytesvärden. Om man förstår några av de grundläggande egenskaperna hos marknadssamhället förstår man varför vissa utslag av alienationen inte kan övervinnas under övergången från kapitalism till socialism, t.ex. i dagens Sovjet.
 
Detta främlingskap existerar uppenbarligen inte - åtminstone inte i denna form - i ett samhälle som inte känner marknadsproduktionen och där det finns ett fundamentalt samband mellan individens liv och den sociala aktiviteten. Där arbetar människan, och hon gör det vanligen inte ensam utan i ett kollektiv med mer eller mindre organisk struktur. Detta arbete består i att direkt omvandla materiella ting. Det vill säga att arbetsaktiviteten, produktionsaktiviteten, konsumtionsaktiviteten och förhållandet mellan individ och samhälle regleras av en bestämd och mer eller mindre permanent jämvikt.
 
Det finns naturligtvis inget skäl att fördölja att det primitiva samhället på grund av sin fattigdom är utsatt för hårda påfrestningar och återkommande katastrofer. Jämvikten hotas varje stund av svält, utblottning, naturkatastrofer o.s.v. Men mellan två katastrofer och särskilt sedan man nått en viss utveckling av jordbruket samt under gynnsamma klimatbetingelser existerar en viss enhet, en viss harmoni, en viss balans mellan praktiskt taget alla mänskliga aktiviteter.
 
Alienationen får ödesdigra följder, exempelvis en fullständig åtskillnad mellan å ena sidan estetisk aktivitet, konstnärlig ambition, skapande drift och å den andra sidan producerande, enbart mekaniska, enformiga sysselsättningar. Denna klyfta existerar inte i det primitiva samhället. Tvärtom står de flesta konstarter, musik och skulptur likaväl som dans och målning ursprungligen i samband med produktionen, med arbetet. önskan att ge en vacker och behaglig form åt de produkter som skulle konsumeras av individen, familjen eller släkten integrerades självklart, harmoniskt och organiskt med det dagliga arbetet.
 
Arbetet uppfattades inte som ett utifrån påfört tvång. Framför allt var det mindre ansträngande och pressande än i dagens kapitalistiska samhälle och det var anpassat efter den mänskliga organismens och naturens egen rytm. Antalet arbetsdagar översteg sällan 150 eller 200 om året, medan det i det kapitalistiska samhället farligt närmar sig 300 och ibland t.o.m. överstiger detta tal. Slutligen behöll arbetet en påtaglig funktion genom sambandet mellan producenten, varan och dess konsumtion och genom att tillverkningen skedde för tillverkarens eller hans närmastes behov. Den moderna alienationen föds i första hand ur klyftan mellan producenten och hans produkt, som är på en gång ett resultat av arbetsfördelningen och framställandet av varor d.v.s. arbetet för en marknad, för okända konsumenter och inte för producentens egen förbrukning.
 
Medaljens baksida är att ett samhälle som bara framställer bruksvärden och ting för producentens omedelbara konsumtion alltid varit ett ytterst fattigt samhälle. Det är inte bara underlagt naturkrafternas växlingar utan begränsar också till det yttersta de mänskliga behoven, just därför att det är så fattigt och bara äger en begränsad uppsättning produkter. Människans behov är endast till en ringa del medfödda. Det finns ett ständigt samspel mellan produktion och behov, mellan utvecklandet av produktivkrafter och uppkomsten av behov. Bara inom ett samhälle som utvecklat arbetets produktivitet till det yttersta och som frambringar en oändlig skala av produkter kan människan uppleva en obruten utveckling av sina behov, av alla sina obegränsade möjligheter, och ett fullständigt förverkligande av sin personlighet.
 
En av de konsekvenser som uppkomsten och utbredningen av varuproduktionen får är att arbetet blir något reglerat och uppmätt. Det upphör att vara en aktivitet som är integrerad med naturens och människans egen fysiologiska rytm.
 
Fram till 1800-talet och kanske t.o.m. in på 1900-talet arbetade bönderna inom vissa regioner i Västeuropa på ett oreglerat sätt med olika intensitet under årets skilda månader. Vid vissa tillfällen på året arbetade de ytterst intensivt, men mellan dessa fanns det stora luckor i deras aktivitet, särskilt om vintern. När kapitalismen utvecklades fann den inom den mest efterblivna delen av de olika ländernas jordbruk en särskilt intressant arbetskraftsreserv som kunde arbeta i fabrikerna fyra eller sex månader om året för en mycket låg lön, eftersom den fick en del av sitt uppehälle från det jordbruk den bedrev.
 
Om vi studerar de mest utvecklade och blomstrande gårdarna, t.ex. de som ligger runt de stora städerna d.v.s. de som nått längst mot en industrialisering, möter vi ett mycket mera reglerat arbete och en arbetsbörda som är vida större och jämnt fördelad över hela året så att dödperioderna undan för undan elimineras. Detta gäller inte bara vår egen tid utan hade sin motsvarighet på medeltiden t.ex. vid 1100-talets början. Ju mer man närmar sig städerna, d.v.s. marknaden, desto mer arbetar bonden för denna och desto mer reglerat blir arbetet, som ägde det rum i en fabrik.
 
Med andra ord: ju vanligare produktionen av varor blir, desto mer reglerat blir arbetet och desto mer organiseras samhället kring en på utbytbarhet mellan arbetstimmar grundad ekonomi.
 
Låt oss undersöka den redan tämligen avancerade arbetsfördelningen i en stad vid början av medeltidens uppsving inom handel och hantverk, eller studera ett kollektiv inom kulturer som den bysantinska, arabiska, indiska, kinesiska eller japanska. Vi slås av förhållandet att det råder en långtgående integration mellan jordbruk och olika hantverk, att arbetet är reglerat i land och stad, vilket gör arbetets och arbetstimmarnas utbytbarhet till den motor som reglerar all verksamhet och även samhällenas struktur. I det kapitel som behandlar värdelagen i Traité d'Economie marxiste har jag gett en hel rad exempel på denna utbytbarhet. I vissa indiska byar har en viss kast monopol på smedyrket men fortsätter samtidigt att arbeta i jordbruket för att framställa sin egen föda. Följande regel har utbildats: när smeden tillverkar ett redskap eller vapen åt en gård är det denna som förser honom med råvaror, och medan han arbetar med att tillverka föremålet arbetar den bonde han gör det åt på smedens jord. Det innebär att föreställningen om arbetstimmarnas likvärdighet bestämmer utbytet på ett ovanligt åskådligt sätt.
 
I medeltidens japanska byar rådde inom bygemenskapen en likvärdighet mellan arbetstimmar i ordets bokstavliga mening. Byns räkenskapsförare hade en bok där han antecknade de arbetstimmar som de olika byborna utförde på varandras fält. Jordbruket grundade sig i stor utsträckning på gemensamt arbete, och skörd, husbyggnad och boskapsskötsel skedde vanligen samfällt. Man räknade på ett utomordentligt noggrant sätt de arbetstimmar som en familjs medlemmar utfört åt en annan. Vid årets slut måste det råda jämvikt, d.v.s. familjen B måste under året ha utfört exakt lika många arbetstimmar åt familjen A som A åt B. Japanerna gjorde - för nästan 1 000 år sedan - sitt system så raffinerat, att de tog med i beräkningen att barnen utförde mindre arbete än de vuxna, och en timmes barnaarbete var inte mera "värd" än en halvtimmes arbete av en vuxen. På så vis bibehölls den fullständiga utbytbarheten.
 
Ett annat exempel ger oss möjlighet att dra allmänna slutsatser om detta slags ekonomi. Jag tänker på jordräntans avlösning. I det feodala samhället kunde jordbrukets överskott ta sig tre olika former: dagsverksskyldighet, natura eller penningarrende. När man övergick från dagsverken till arrende i form av naturaprodukter ägde uppenbarligen en omvandlingsprocess rum. Istället för att arbeta under tre av veckans dar åt godsherren gav bonden honom en viss mängd spannmål, levande husdjur o.s.v. En andra omvandling försiggick när man övergick från natura till penningarrende.
 
Dessa båda omvandlingar måste baseras på en sträng värdering av arbetstimmar om inte den ena parten ville godta en omedelbar försvagning av sin ställning. Om den första omvandlingen innebar att bonden i stället för att arbeta 150 dar om året åt godsherren gav honom en kvantitet spannmål som det bara tagit honom 75 dar att få fram medförde detta en våldsam utarmning av godsägaren och ett mycket snabbt berikande av arrendatorn.
 
Jordägaren vinnlade sig vid dessa omvandlingar om att upprätta en sträng motsvarighet mellan olika former av ränta. Omvandlingen kunde naturligtvis i alla fall drabba en av de inblandade klasserna och t.ex. rikta sig mot godsägarna vilket skedde när priset på jordbruksprodukter steg sedan naturaarrendet förvandlats till penningavgifter. Men detta var resultatet av en historisk process och inte av själva omvandlingen.
 
Uppkomsten av denna utbytbarhet mellan arbetstid grundade ekonomi kommer tydligt fram i arbetsfördelningen mellan jordbruket och städernas hantverk. Under lång tid var denna ganska obetydlig. En del av jordbruksbefolkningen fortsatte att själv tillverka vissa av sina kläder under en mycket lång tid som i Västeuropa sträckte sig från de medeltida städernas uppkomst in på 1800-talet. Under nära tusen år innebar alltså tekniken att producera kläder inget märkvärdigt för bonden.
 
I och med att regelbundna byten kom till stånd mellan odlare och klädestillverkare upprättades också reglerade jämförelsetal, så att man exempelvis i utbyte mot en aln tyg fick tio och inte hundra skålpund smör. Det är uppenbart att bönderna på grundval av egna erfarenheter visste ungefär hur mycket arbete som behövdes för att framställa den mängd tyg som de fick i utbyte för en viss mängd smör. Om det inte rått en mer eller mindre stor överensstämmelse mellan den tid som behövdes för att framställa tyget och smöret skulle arbetsfördelningen genast ha modifierats. Om någon var mer intresserad av att framställa tyg än smör ändrade han sin produktion, förutsatt att man bara befann sig på tröskeln till en radikal arbetsfördelning, där gränserna var vaga mellan olika färdigheter och där övergången från en ekonomisk aktivitet till en annan ännu var möjlig, särskilt om den nya gav uppenbara materiella fördelar.
 
Också inom den medeltida staden fanns det f.ö. en ytterst utarbetad balans mellan olika yrken. Den var inskriven i skråordningen och bestämde nära nog på minuten hur lång tid som fick ägnas tillverkningen av olika artiklar. Under sådana förhållanden skulle det vara ofattbart om skomakaren eller smeden kunnat få lika mycket pengar för sina varor som vävaren eller någon annan hantverkare om de bara använt hälften så lång tid för att framställa dem.
 
Nu förstår vi mekaniken bakom denna utbytbarhet mellan timmar och hur det samhälle fungerar som grundar sig på en arbetstidsekonomi och existerar under den utvecklingsfas, som vi kallar den begränsade varuproduktionen. Ett sådant samhälle befinner sig mellan den rent "naturliga" ekonomin där man bara frambringar bruksvärden och det kapitalistiska samhället där varuproduktionen växer obegränsat.
 
När vi sett hur varuproduktion och varubyte blivit vanliga och regelbundna i ett samhälle grundat på en ekonomi med arbetstiden som bas, på en utbytbarhet mellan arbetstimmar, förstår vi varför bytet av varor överhuvudtaget grundas på samma utbytbarhet och att följande allmänna regel kan uppställas: en varas bytesvärde bestäms av den mängd arbete som krävts för att producera den. Denna arbetsmängd mäts genom varaktigheten hos det arbete under vilket varan framställts.
 
Några preciseringar bör göras i anslutning till denna allmänna definition som utgör grunden för teorin om arbetsvärdet. Definitionen som ursprungligen utformades av ekonomer från William Petty till Ricardo, ligger till grund både för den klassiska borgerliga nationalekonomin och för den marxistiska ekonomiska teorin, vilken tagit upp och finslipat begreppet.
 
Den första preciseringen: alla människor har inte samma arbetsförmåga, inte samma energi och skicklighet i sitt arbete. Om en varas bytesvärde berodde på det individuellt utförda arbetet, det som nedlagts av varje individ för att framställa varan, skulle man hamna i en absurd situation. Ju latare och oskickligare en producent vore, ju fler timmar han behövde för att tillverka t.ex. ett par skor, desto större värde skulle de ha. Detta är naturligtvis omöjligt för bytesvärdet utgör inte en moralisk kompensation åt den som velat arbeta. Det är en objektiv förbindelse som upprättas mellan oberoende producenter för att etablera jämlikhet mellan alla yrken i ett samhälle som bygger på såväl arbetsfördelning som en arbetstimmarnas ekonomi. I ett sådant samhälle är slöseri med arbetstimmar något som inte kan kompenseras - tvärtom bestraffas det. Den som för att tillverka ett par skor använder fler arbetstimmar än vad som normalt är nödvändigt - detta nödvändiga genomsnitt bestäms av arbetets medelproduktivitet och fanns exempelvis inskrivet i skråförordningarna - har alltså slösat med mänskligt arbete, har arbetat för ingenting, till ingen nytta under ett visst antal av sina arbetstimmar, och i utbyte för dessa förspillda timmar får han ingenting.
 
Med andra ord: bytesvärdet hos en vara bestäms inte av den mängd arbete som lagts ner av varje individuell producent vid dess färdigställande utan av det socialt nödvändiga arbete som förbrukats. Med "socialt nödvändigt" förstås den mängd nödvändigt arbete som vid en viss tidpunkt och i ett visst land behövs vid en genomsnittlig produktivitet. - Denna precisering har f.ö. mycket betydelsefulla tillämpningar när man närmare studerar hur det kapitalistiska samhället fungerar.
 
En andra precisering blir emellertid nödvändig. Vad menas egentligen med "mängd arbete"? Det finns arbetare med olika kvalifikationer. Abstraherar man bort dessa kvalifikationer och antar att det råder full utbytbarhet mellan alla arbetstimmar? Detta är ännu en gång ingen moralisk fråga utan enbart en logisk, som gäller för ett samhälle där det på marknaden råder likställdhet mellan olika yrken. En bristande jämvikt skulle genast bryta den sociala balansen. Vad skulle exempelvis hända om en timmes arbete av en okvalificerad arbetare inte längre skulle frambringa mindre värde än en timme av en kvalificerad? Ingen skulle längre vilja utbilda sig. De arbetstimmar som lagts ner på utbildning skulle ha förspillts till ingen nytta, och den utbildade skulle inte få någon kompensation för dem.
 
För att de unga ska vilja utbilda sig i en ekonomi grundad på utbytbarhet mellan arbetstimmar måste den tid de lagt ner på utbildningen vedergällas och de måste få en motprestation för denna tid. Vår definition på en varas bytesvärde kan alltså kompletteras: "En arbetstimme från en kvalificerad arbetare måste betraktas som ett sammansatt arbete, som en multipel av ett okvalificerat arbete, och multiplikatorn är inte godtycklig utan helt enkelt beroende av de kostnader som krävts för att skaffa kvalifikationen." I förbigående kan påpekas att i Stalinepokens Sovjet uppstod en viss oklarhet i tolkningen av begreppet sammansatt arbete som senare inte korrigerats. Man sa att ersättningen för ett arbete bestämdes av kvantiteten och kvaliteten hos arbetet ifråga. Men begreppet kvalitet togs inte längre i sin marxistiska mening, nämligen en kvantitativt mätbar kvalitet som mäts med hjälp av en bestämd multiplikation. Det användes tvärtom i en betydelse hämtad från borgerlig ideologi där arbetets kvalitet antogs bestämmas av dess nytta för samhället, vilket skulle rättfärdiga att en marskalk, premiärdansös eller koncernchef hade en lön tio gånger större än den okvalificerade arbetaren. Det var helt enkelt en urskuldande förklaring till de mycket stora löneskillnader som rådde under Stalintiden och fortfarande råder i Sovjetunionen, fastän de nyligen reducerats något.
 
En varas bytesvärde bestäms alltså av den mängd socialt nödvändigt arbete som gått åt vid dess framställning och där det kvalificerade arbetet betraktas som en multipel av det okvalificerade, multiplicerat med en mer eller mindre mätbar storhet.
 
Detta är hjärtpunkten i den marxistiska värdeteorin och grunden för all marxistisk ekonomisk teori i allmänhet. På samma sätt bildar teorin om det sociala överskottet och merarbetet som vi talade om i början av denna översikt, grunden för hela den marxistiska sociologin och den bro som sammanbinder Marx' sociologiska och historiska analys, hans teori om samhällets och klassers utveckling i allmänhet med den marxistiska ekonomiska teorin, eller mer exakt med analysen av de förkapitalistiska, kapitalistiska och efterkapitalistiska marknadssamhällena.
 
Jag sa för ett ögonblick sedan att en särskild definition av det socialt nödvändiga arbete som krävs för att producera en vara har en speciell användning och är ytterst viktig vid en analys av det kapitalistiska samhället. Jag tror att det är bäst att ta upp problemet här fastän det logiskt sett har sin plats i den följande översikten.
 
Summan av alla varor som produceras i ett land under en viss period har kommit till för att tillfredsställa landets sammanlagda behov. En vara som inte fyller någons behov, som inte har något bruksvärde för någon, är nämligen till sin definition osäljbar. Den har inget bytesvärde och är inte längre någon vara utan resultatet av en nyck, av en tillverkares ointresserade lek. Vidare måste den sammanlagda köpkraft som existerar i ett visst land vid en viss tidpunkt och som är avsedd för köp på marknaden och inte för att sparas användas för att köpa de producerade varorna om ekonomisk jämvikt ska råda. Denna jämvikt innebär alltså att summan av samhällets produktion, summan av de produktionskrafter samhället förfogar över och summan av dess arbetstimmar ska fördelas proportionellt mellan de olika industrigrenarna i förhållande till det sätt konsumenterna fördelar sin köpkraft mellan sina rimliga behov. När produktionskraftens fördelning inte överensstämmer med köpkraftens har jämvikten brutits, och över- och underproduktion uppträder sida vid sida.
 
Låt oss ta ett något banalt exempel. Mot slutet av 1800-talet och början av 1900-talet fanns i en stad som Paris en vagnindustri och olika andra till hästtransporterna knutna företag som sysselsatte tusentals om inte tiotusentals arbetare. Samtidigt föddes bilindustrin. Den var ännu liten men där fanns flera tiotal företag och tiotusentals arbetare.
 
Vad hände under denna period? Hästarnas antal fortsatte att sjunka och bilarnas att stiga. Produktionen av hästfordon tenderade alltså att överstiga samhällets behov, d.v.s. det sätt varpå parisarna fördelade sin köpkraft. Å andra sidan låg produktionen av bilar under samhällets behov, för bilindustrin hade svårt att producera tillräckligt från det den började tills serieproduktionen kom igång. Det fanns färre bilar än det var behov av på marknaden.
 
Hur ska dessa fenomen beskrivas i arbetsvärdeteorins termer? Man kan säga att inom vagnindustrins sektor förfogade man över mer arbete än som var socialt nödvändigt, att en del av det arbete som utfördes av den samlade vagnindustrin var ett ur samhällets synpunkt överflödigt arbete som inte hade någon motsvarighet på marknaden och som framställde osäljbara varor. Vi ser alltså att begreppet socialt nödvändigt arbete täcker en rad fenomen.
 
För vagnindustrins produkter överstiger utbudet efterfrågan, priserna sjunker och varorna förblir osäljbara. Inom bilindustrin är däremot efterfrågan större än tillgången, därför stiger priserna och underproduktion råder. Men om man nöjer sig med dessa banaliteter om utbud och efterfrågan stannar man vid en psykologisk och individuell aspekt av problemet. Vid ett fördjupat studium av dess kollektiva och sociala sida förstår man vad som finns under ytan på ett samhälle vars ekonomi har arbetstiden som bas. När utbudet överstiger efterfrågan har den anarkiska, icke-planerade, oorganiserade kapitalistiska ekonomin investerat planlöst och förslösat fler arbetstimmar än som varit socialt nödvändigt. Arbetstimmar har använts till ingen nytta, mänskligt arbete har slösats bort och detta bortslösade arbete kan inte ersättas av samhället. Å andra sidan får en industrigren där efterfrågan är större än utbudet (om man så vill en som är underutvecklad i förhållande till samhällets behov och som förbrukar färre arbetstimmar än vad som är socialt nödvändigt) en premie av samhället för att höja sin produktion och åstadkomma jämvikt med samhällets behov.
 
Detta är en sida av det socialt nödvändiga arbetet under ett kapitalistiskt system. En annan hänger närmare samman med produktivkrafternas utveckling. Det finns i ett kapitalistiskt system alltid grovt räknat tre slags företag eller industrigrenar: de som tekniskt ligger på det i samhället rådande genomsnittet, de som är efterblivna, gammalmodiga, efter i utvecklingen, samt de som är tekniskt ledande och överträffar medelproduktiviteten.
 
Vad menas med att en industrigren eller ett företag är tekniskt efterblivet och har en produktivitet under den i samhället genomsnittliga? Vi kan låta denna bransch eller firma representeras av den late skomakaren som vi nyss talade om. Det är alltså en bransch eller firma som i stället för att producera en viss mängd varor på tre timmar, vilket är samhällets medelproduktivitet för ögonblicket, använder fem. De båda överskjutande arbetstimmarna har förbrukats i onödan. De innebär ett slöseri med det sociala arbetet, med en del av den totala arbetsmängd samhället förfogar över, och i utbyte mot detta bortslösade arbete ger samhället ingen motprestation. Det betyder att försäljningspriserna för en sådan bransch eller firma närmar sig produktionskostnaderna och att man arbetar med liten profit eller t.o.m. med förlust.
 
Ett företag eller en industrigren som däremot ligger på en produktivitet över den genomsnittliga (en parallell till skomakaren som kan tillverka två par skor på tre timmar när genomsnittet är ett) hushållar med det samhälleliga arbetet och uppnår på så vis en mervinst, en överprofit. Skillnaden mellan försäljningspriset och kostnaderna är alltså större än de genomsnittliga.
 
Sökandet efter denna överprofit är förvisso drivfjädern bakom hela den kapitalistiska ekonomin. Varje kapitalistiskt företag drivs av konkurrensen att försöka öka sina vinster, för det är bara därigenom det ständigt kan förbättra sin teknik och produktivitet. Alla drivs i samma riktning, vilket medför att vad som förr var en produktivitet över den i landet genomsnittliga så småningom blir en medelgod. Då försvinner överprofiten. Hela den kapitalistiska industrins strategi bygger på detta faktum, på varje företags önskan att uppnå en produktivitet över den genomsnittliga för att få en överprofit. Allt detta skapar en rörelse som äter upp överprofiten genom att arbetets genomsnittsproduktivitet ständigt höjs. På så vis tenderar profiten att utjämnas.
 
Vad är nu mervärde? Ser vi frågan ur den marxistiska värdeteorins synpunkt kan vi genast besvara den. Mervärdet är inget annat än penningformen för det sociala överskottet: d.v.s. penningformen för den del av proletärens produktion som han utan ersättning överlämnar till produktionsmedlens ägare.
 
Hur går detta överlämnande i praktiken till i det kapitalistiska samhället? Det sker genom byte, i likhet med alla viktiga operationer i detta samhälle. Kapitalisten köper arbetarens arbetskraft och i utbyte mot dennes lön lägger han beslag på allt vad arbetaren producerar och därmed på allt det nyskapade värde som innesluts i produkterna.
 
Vi kan nu säga att mervärde är skillnaden mellan det värde arbetaren producerar och priset på hans arbetskraft. Vilket är detta pris? I det kapitalistiska samhället är arbetskraften en vara, och dess värde utgörs liksom varje annan varas av den mängd socialt nödvändigt arbete som krävs för att producera den d.v.s. kostnaderna för arbetarens uppehälle, i en vid mening av begreppet. Begreppet "levnadskostnadsminimum" är inte strängt fysiologiskt utan innefattar behov som förändras med produktivitetens höjning, behov som stiger i takt med teknikens framsteg och därför inte är exakt jämförbara från tid till annan. Vi kan därför inte, vilket man försökt, på ett giltigt sätt jämföra priset på en motorcykel 1960 med priset på ett antal kilo ött 1830 och dra slutsatsen att den förra är "värd" mindre än det senare.
 
Låt oss upprepa att kostnaderna för arbetskraftens uppehälle utgör värdet hos denna arbetskraft och att mervärdet utgör skillnaden mellan det värde som arbetskraften producerar och dess levnadskostnader.
 
Värdet på vad arbetskraften producerar kan enkelt mätas via arbetets varaktighet. Om en person arbetar tio timmar producerar han tio timmars arbetsvärde. Om hans levnadskostnader, d.v.s. motsvarigheten till hans lön, likaledes motsvarar tio timmars arbetsvärde finns inget mervärde. Detta är bara ett specialfall av en mycket allmännare regel: när producentens samlade produktion är lika stor som den produktion som krävs för att föda och underhålla honom finns det inget socialt överskott.
 
Men under det kapitalistiska systemet är arbetets produktivitet sådan att kostnaderna för arbetarens uppehälle alltid är lägre än det nyskapade värdet. Det betyder att en person som arbetar tio timmar inte behöver motsvarigheten till tio timmars arbete för att uppehålla livet på en nivå som ligger vid den för tiden genomsnittliga. Lönens motsvarighet representerar alltid bara en del av arbetsdagen, och det som överstiger denna del är mervärdet, det gratisarbete som arbetaren utför och som kapitalisten tillgodogör sig utan någon motprestation. F.ö. skulle om denna skillnad inte fanns ingen företagare anställa en arbetare, eftersom köpet av denna arbetskraft inte skulle skaffa honom någon vinst.
 
Som avslutning ska vi dra tre traditionella bevis för arbetsvärdeteorins giltighet.
 
Det första är det analytiska eller om man så vill sönderdelningen av en varas pris i dess yttersta beståndsdelar, vilken visar att om man driver den tillräckligt långt finner man inget annat än arbete.
 
Priset på en vara kan återföras på ett visst antal beståndsdelar: amorteringen av maskiner och byggnader, vilket vi kallar återställandet av det fasta kapitalet, lönen och slutligen allt som är mervärde: vinst, räntor, arrende, skatt o.s.v.
 
Vad dessa båda sista element, lönen och mervärdet, beträffar, så vet vi redan att de består av arbete och ingenting annat. Vad råvarorna angår består priset hos de flesta till stor del av arbete. Så utgörs exempelvis 60 % av priset på kol av löner. Om vi förutsätter att en genomsnittsvaras pris sönderfaller i 40 % löner, 20 % mervärde, 30 % råvaror och 10 % fast kapital, och vidare antar att 60 % av råvarornas pris består av arbete, så har vi redan reducerat 78 % av det ursprungliga priset till arbete. Resten av varornas pris sönderfaller i kostnader för andra råvaror - i sin tur till 60 % reducerbara till arbete - och kostnader för amortering av maskiner. Kostnaden för maskinerna består till stor del av arbete (t.ex. 40 %) och råvaror (kanske också 40 %). Arbetets andel av varornas pris ökar alltså successivt till 83 %, 87 %, 89,5 % o.s.v. Det är uppenbart att om vi fortsätter denna sönderdelning tenderar priset att reduceras till arbete och inget annat än arbete.
 
Det andra beviset är det logiska, det som man finner i början av Marx' Kapitalet och som förvirrar många läsare, därför att det säkerligen inte är det pedagogiskt lämpligaste sättet att närma sig problemet på.
 
Marx ställer frågan så har: det finns ett stort antal varor. De kan bytas sinsemellan vilket innebär att de har en gemensam egenskap, eftersom allt som är utbytbart är jämförbart och allt som är jämförbart har åtminstone en gemensam egenskap. Saker som inte har någon gemensam egenskap är till sin definition ojämförbara.
 
Låt oss betrakta en av dessa varor. Vilka är dess egenskaper? Den har först och främst en oändlig rad naturliga sådana, vikt, längd, täthet, storlek, molekylarstruktur, kort sagt alla naturliga egenskaper, fysiska eller kemiska. Kan någon av dessa fysiska egenskaper bilda basen för dess jämförbarhet med alla andra varor, det gemensamma måttet på deras bytesvärde? Är det kanske tyngden? Absolut inte, för ett kilo smör har inte samma värde som ett kilo guld. Är det volymen? Längden? Exemplet visar genast att det är ingendera. Kort sagt, alla en varas naturliga egenskaper, dess fysiska, kemiska o.s.v. bestämmer väl bruksvärdet och varans relativa nytta men inte dess bytesvärde. Från varans bytesvärde kan alltså abstraheras allt som har med dess materiella och fysiska natur att skaffa.
 
Marx drar slutsatsen att den enda gemensamma egenskap hos dessa varor som inte är fysisk är deras egenskap att alla vara produkter av det mänskliga arbetet i dess abstrakta mening. Man kan betrakta det mänskliga arbetet från två olika håll. Man kan tänka på det konkreta, specifika, bagarens, slaktarens, skomakarens, vävarens, smedens arbete. Men liksom man kan betrakta det som ett specifikt och konkret arbete, så kan man också se det som ett arbete som bara frambringar bruksvärden.
 
Kom så ihåg alla egenskaper som är fysiska och inte jämförbara varorna emellan. Det enda som gör varorna jämförbara ur bytesvärdets synpunkt är att de alla är produkter av det abstrakta mänskliga arbetet, d.v.s. framställda av producenter som sinsemellan är förenade av något gemensamt, nämligen av det faktum att de alla framställer varor. Det är alltså förhållandet att de är produkter av människans abstrakta arbete som är varornas gemensamma egenskap och som ger dem ett mått på deras bytesvärde, på deras möjlighet att bytas. Därför är det socialt nödvändiga arbete som krävs för att framställa dem det som bestämmer varornas bytesvärde.
 
Låt oss genast inskjuta att Marx' resonemang är både abstrakt och ganska svårt och på åtminstone en punkt kommer fram till olösta frågor, något som olika kritiker av marxismen har försökt använda sig av utan större framgång!
 
Är det faktum att de är produkter av det abstrakta mänskliga arbetet verkligen den enda gemensamma egenskapen hos dessa varor förutom deras naturliga? Det är inte få författare som trott sig finna andra, vilka dock vanligen genast låter reducera sig till fysiska egenskaper eller till det faktum att de är produkter av det abstrakta arbetet.
 
Ett tredje och sista bevis för riktigheten hos arbetsvärdesteorin är det absurda, vilket f.ö. är det elegantaste och mest moderna.
 
Låt oss ett ögonblick föreställa oss ett samhälle där allt arbete av levande människor helt och hållet försvunnit, d.v.s. ett där produktionen automatiserats till 100 %. Nåväl, så länge vi befinner oss i det föregående stadiet, det som vi har idag, i vilket det redan existerar fullständigt automatiserat arbete, d.v.s. fabriker som inte längre anställer några arbetare medan det finns andra som fortsätter att använda sig av mänskligt arbete, uppreser sig ingen särskild teoretisk svårighet, utan endast problemet att flytta mervärde från ett företag till ett annat. Det är en illustration till den lag om vinsternas utjämning som vi tidigare behandlat.
 
Men låt oss föreställa oss att denna rörelse drivits till sin yttersta spets. Det mänskliga arbetet har eliminerats från produktionens alla former och från all service. Kan under sådana omständigheter värdet fortleva? Hur skulle ett samhälle se ut där ingen hade någon lön, men där varorna fortfor att ha ett värde och säljas? En sådan situation vore påtagligt absurd. Man framställde en oerhörd mängd varor medan produktionen inte skapade någon lön, därför att ingen människa ingrep i den. Men man ville "sälja" dessa produkter till vilka det inte fanns någon köpare! Det är tydligt att i ett sådant samhälle skulle distributionen av produkter inte längre ske i form av varuförsäljning. Försäljningen skulle f.ö. också bli absurd genom det överflöd som skapats av den allmänna automatiseringen.
 
Med andra ord: ett samhälle där det mänskliga arbetet totalt eliminerats från produktionen i detta ords mest vidsträckta bemärkelse, innefattande all service, är ett samhälle där också bytesvärdet försvunnit. Detta bevisar teorins riktighet. I det ögonblick som det mänskliga arbetet försvinner, försvinner också värdet.

DN SvD AB


Inga kommentarer: