tisdag 11 september 2012

Nykapitalismen

Introduktion till marxismens ekonomiska teori

 
Här kommer tredje och sista delen av Ernest Mandels klassiska korta och kärnfulla inledning till den marxistiska ekonomin. De två tidigare delarna hittar du här:
 
 
 

Nykapitalismens ursprung

 
1929 års kris ändrade i grunden attityden hos bourgeoisin och dess ideologer till staten, den förändrade vidare samma borgerlighets attityd till sitt eget systems framtid. Borgerlighetens ifrågasättande av systemet har tagit sig olika uttryck. Det har tagit sig formen av försök att konsolidera kapitalismen med fascistiska medel och andra auktoritära experiment som skedde i många länder i östra, centrala och södra Europa. I USA tog det en mindre våldsam form och det är det amerikanska samhället från 1932-40 som förutskickar vad vi idag kallar nykapitalismen.
 
Vad är orsaken till att det inte är en generaliserad fascistisk erfarenhet utan snarare upplevelsen av en "idyllisk avspänning" i de sociala konflikterna som så har kommit att utmärka nykapitalismen? Det fascistiska systemet var betingat av en samhällskris och var politiskt och ekonomiskt extremt. Det rådde skarpa konflikter mellan klasserna som ytterst var bestämda av en lång period med ekonomisk stagnation då förhandlingsmarginalen krympt och underhandlingarna mellan arbetarklass och bourgeoisi nästan upphört. Det kapitalistiska systemet hade blivit oförenligt med en överlevande och oberoende arbetarrörelse.
 
I kapitalismens historia skiljer vi mellan periodiska kriser som inträffar vart 5:e, 7:e eller 10:e år och de längre cykler som den ryske ekonomen Kondratieff först talade om och som man kan kalla "långa perioder" och som sträcker sig över 25-30 år. Efter en "lång period" med raskt stigande priser följer ofta en "lång period" med betydligt långsammare prisstegring. Det förefaller mig uppenbart att perioden 1913-40 var en av dessa "långa stagnationsperioder" inom den kapitalistiska produktionen. Alla de kortare cykler som inom den följde efter varandra - från kris till kris, från 1913 till 1920, 1920-29, 1929-38-markerades genom särskilt djupa depressioner därför att tendensen på lång sikt var stagnerande. Den "långa period" som började med andra världskriget och som vi ännu befinner oss i - låt oss säga cykeln 1940-64 eller 1940-70 - karaktäriseras däremot av expansion. Genom denna ökas förhandlingsmarginalen och meningsutbytet mellan bourgeoisi och arbetarklass. Därmed skapas möjligheter att befästa systemet genom de eftergifter man gör för arbetarna och det är en politik som idag tillämpas i Västeuropa och Nordamerika, i morgon kanske också i flertalet sydeuropeiska länder. Det är en nykapitalistisk politik som bygger på ett ganska intimt samarbete mellan den expansiva borgarklassen och konservativa krafter inom arbetarrörelsen och som är baserad på en fortlöpande höjning av arbetarnas levnadsstandard.
 
Men bakgrunden till hela denna utveckling är ifrågasättandet av och tvivlet på framtiden för det kapitalistiska systemet. Inom bourgeoisins alla betydande skikt härskar nu övertygelsen att ekonomins egen automatik, de s.k. marknadsmekanismerna, inte kan sörja för systemets fortbestånd. Man kan inte överlåta detta till den kapitalistiska ekonomins inre, automatiska verksamhet utan det krävs medvetna ingrepp, allt fler, större och mer systematiska, för att rädda systemet.
 
Då borgerligheten inte längre har förtroende för den kapitalistiska ekonomins självvidmakthållande mekanism måste en annan och yttre kraft ingripa för att på lång sikt rädda systemet. Denna andra kraft är staten. Nykapitalismen är en kapitalism som framförallt utmärks av ett växande statligt inflytande över det ekonomiska livet. Det är f.ö. från denna utgångspunkt som den nu rådande nykapitalismen i Europa kan ses som bara en förlängning av Roosevelts experiment i USA.
 
För att förstå nykapitalismens ursprung måste vi emellertid också räkna med andra faktorer som förklarar statens ökande inflytande i ekonomiska frågor, nämligen det kalla kriget eller mera allmänt den utmaning mot världskapitalismen som de icke-kapitalistiska krafterna utgör. Denna utmaning gör det alldeles outhärdligt för kapitalismen med ett perspektiv av en svår ekonomisk kris av samma typ som den 1929-32. Man behöver bara tänka sig vad som skulle ske i Tyskland om det i väst funnes fem miljoner arbetslösa medan det i öst vore brist på arbetskraft för att inse det politiskt omöjliga i en sådan situation. Det är därför som samhällsingripandet i ekonomin i de kapitalistiska länderna främst är anti-cykliskt, eller som man också kan säga, krisutjämnande.
 

En ständig teknologisk revolution

 
Låt oss ett ögonblick stanna inför det fenomen förutan vilket den nykapitalism som vi sedan femton år lever i inte går att förstå, nämligen expansionen på lång sikt.
 
För att förstå den, för att förstå orsakerna till den "långa period" som börjar med andra världskriget måste vi hålla i minnet att vi finner samma gemensamma faktor i de flesta expansiva cykler i kapitalismens historia. Det är ingen tillfällighet att det var en expansiv period av samma slag som föregick stagnations- och krigsperioden 1913-40. Det skede i kapitalismens historia som förlöpte under slutet av 1800-talet var extremt fredligt. Krig förekom nästan inte alls och de tekniska upptäckter man gjort under den föregående fasen började nu att tillämpas. I den expansionsperiod som vi nu upplever hjälper vi själva till att accelerera takten för den ekonomiska utvecklingen, den utveckling för vilken inte ens termer som den andra eller tredje industriella revolutionen är helt tillämpliga. Vi befinner oss i realiteten inför en nästan oavbruten förändring av produktionstekniken och detta är snarast en biprodukt av den ständiga upprustningen, till det kalla krig vi lever under sedan det andra världskrigets slut.
 
Om vi noggrant undersöker ursprunget till de tekniska förändringarna i produktionen kommer vi att finna att det i nittionio procent av alla fall är militärt. Vi kommer att finna att det rör sig om biprodukter till den nya teknik som först använts på det militära området och därefter funnit tillämpning på det produktiva, i den mån denna teknik överhuvudtaget offentliggörs. Att denna tes är sann visas av att den i dagens Frankrike används som huvudargument av anhängare till ett franskt atomvapen. De säger att om vi inte utvecklar det franska atomvapnet - Force de frappe - kommer vi inte att behärska den teknik som inom 15-20 år utgör en betydande del av de industriella produktionsmetoderna (alla biprodukter på det industriella området till atomtekniken etc.).
 
Jag ska inte här polemisera mot denna tes som jag annars finner oacceptabel, jag vill bara understryka att den om än på ett extremt sätt bekräftar att de flesta teknologiska förändringarna på det industriella området och i produktionstekniken i allmänhet är biprodukter till den tekniska revolutionen på det militära området.
 
I den mån som vi lever under ett permanent kallt krig karaktäriserat av en forskning som ständigt förändrar tekniken för rustningsområdet är detta en ny faktor, en källa som s.a.s. är utomteknisk, som stimulerar de oavbrutna förändringarna i produktionstekniken. Förr i tiden när någon sådan autonomi inte fanns i den teknologiska forskningen var denna främst en angelägenhet för företagen. Då fanns det ett utomordentligt gott skäl att vilja ha en cyklisk utveckling av den. Man sade: vi måste dämpa den takt som nya uppfinningar görs i, för vi har ytterst dyrbara anläggningar som vi måste amortera. De måste bli lönsamma, anläggningskostnaderna måste täckas innan företagen är redo för en ny fas av teknologisk förändring. En del ekonomer t.ex. Schumpeter har tagit denna cykliska rytm av teknologiska revolutioner som förklaring till varför expansiva "långa perioder" följs av stagnerande.
 
I dag spelar detta ekonomiska motiv inte längre samma roll. På det militära planet finns inga rimliga skäl att stoppa forskningen efter nya vapen. Tvärtom finns alltid faran att motståndaren upptäcker ett nytt vapen innan man själv har gjort det. Det existerar därför en stark stimulans för en forskning som fortgår utan avbrott och praktiskt taget utan ekonomiska begränsningar (åtminstone gäller detta för USA), och detta medför att nya uppfinningar oavbrutet görs. Det betyder att vi lever i en epok av ständiga förändringar inom produktionstekniken. Vi behöver bara erinra oss vad som åstadkommits under de tio, femton senaste åren - atomenergins frigörelse, automationen, datamaskinerna, miniatyrtekniken, lasern och en hel rad andra fenomen - för att bli varse denna oavbrutna teknologiska revolution. Men denna medför en förkortning av tiden för det fasta kapitalets förnyelse. Detta förklarar både expansionen på världsnivå som liksom all expansion på lång sikt främst bestäms av de fasta investeringarnas storlek och förkortningen av längden hos den grundläggande ekonomiska cykeln, som bestäms av livstiden för det fasta kapitalet. Då det fasta kapitalet nu förnyas snabbare krymper också cykelns längd, vi får inte längre kriser vart sjunde eller tionde år utan i stället recessioner (= lindrigare kriser) vart fjärde eller femte. Det innebär att vi har kommit in i en följd av cykler som är åtskilligt snabbare och kortare än de i perioden före andra världskriget.
 
Det har, för att nu avsluta denna genomgång, inträffat ännu en viktig förändring i de förhållanden vari kapitalismen existerar och utvecklas. Vad jag syftar på är å ena sidan utvidgningen av det s.k. socialistiska lägret och å den andra den koloniala revolutionen. En förstärkning av det socialistiska lägret är också en förlust för världskapitalismen - man skulle kunna säga en förlust av råvaror, av investerings- och avsättningsmöjligheter, men detta är paradoxalt nog inte fallet vad beträffar den koloniala revolutionen. Tvärtom, en av de faktorer som förklarar vidden av de imperialistiska ländernas ekonomiska tillväxt är att i den mån som denna revolution stannar kvar inom kapitalismens ram stimulerar den de imperialistiska ländernas produktion och export av maskinutrustning etc., av produkter från deras tunga industri. Det innebär att industrialiseringen av de underutvecklade länderna, nykolonialismen, framväxten av en ny bourgeoisi i de koloniala länderna är ytterligare ett stöd för en expansion på lång sikt i de kapitalistiska länderna. I grund och botten har den samma verkan som den teknologiska revolutionen. Båda leder till en ökning av den tunga industrins produktion, i synnerhet maskin- och vapenindustrins. En del av dessa maskiner hjälper till att påskynda förnyelsen av det fasta kapitalet medan andra bistår vid industrialiseringen och uppbyggandet av de nu självständiga kolonierna.
 
På så vis kan vi förstå bakgrunden till den nykapitalism som vi nu upplever. Denna bakgrund är en period som jag tror är begränsad i tiden i likhet med analoga perioder i det förflutna. (Jag tror inte alls att denna expansiva period ska vara för evigt och att kapitalismen nu har funnit det mirakelmedel som gör det möjligt att undgå inte bara kriser utan också växlingar mellan de "långa perioderna" av expansion och stagnation). Den ställer dock Västeuropas arbetare inför denna expansions speciella problem.
 
Vad är nu det karaktäristiska för samhällets ingripande i den kapitalistiska ekonomin?
 

Rustningskostnadernas betydelse

 
Ett första objektivt fenomen som i hög grad underlättar ett växande statligt inflytande i det ekonomiska livet är just det kalla krigets och de därmed sammanhängande rustningarnas varaktighet. Ty det som innebär varaktighet åt det kalla kriget, åt rustningarna, åt en extremt hög militärbudget medför också statens kontroll över en betydande del av nationalinkomsten. Om man jämför ekonomin i dagens stora kapitalistiska länder med den före första världskriget lägger man genast märke till den mycket viktiga strukturella förändring som har inträffat. Den är resultatet av militärutgifternas ökning i statsbudgeten, vilken före 1914 upptog 5-6 % av nationalinkomsten medan den i dagens kapitalistiska stater utgör 15-20 %, ja ibland tom 30 %.
 
Redan från början och oberoende av varje tanke på något planerande ingrepp i ekonomin, genom blotta ökningen av de ständiga rustningskostnaderna kontrollerar alltså staten en betydande del av nationalinkomsten.
 
Jag sade att det kalla kriget kommer att bestå under mycket lång tid, därom är jag helt övertygad. Det blir varaktigt därför att klassmotsättningen mellan de båda stormaktslägren är varaktigt, därför att det inte finns något rimligt skäl som på kort eller lite längre sikt gör det troligt med vare sig en frivillig nedrustning av den internationella bourgeoisin inför motståndare med vilka de står ansikte mot ansikte över hela världen eller en överenskommelse mellan USA och Sovjet som snabbt skulle tillåta dem att minska rustningskostnaderna med hälften, två tredjedelar eller t.o.m. tre fjärdedelar.
 
Pierre Naville har i en artikel i Nouvelle Revue Marxiste med en rad siffror från den franska budgeten 1956 visat militärutgifternas faktiska betydelse för åtskilliga industrigrenar. Många av de viktigaste branscherna däribland dem som leder den tekniska utvecklingen arbetar i huvudsak för statens räkning och skulle snart dö om statsbeställningarna upphörde; det gäller flygplans-, elektronik-, varvs-, telekommunikations- och inte minst atomindustrin. I USA är situationen densamma, men då dessa branscher där är mer utvecklade och då den amerikanska ekonomin är mycket mera omfattande är där hela regioner beroende av dessa branscher. Man kan säga att Californien som är den mest expansiva staten till stor del lever på USA:s militärbudget. Om USA skulle avrusta men förbli kapitalistiskt blev det en katastrof för Californien där raket, flygvapen och den elektroniska industrin är lokaliserad. Man behöver inte bemöda sig alltför mycket för att förstå konsekvenserna av denna speciella situation för denna stats borgerliga politiker: ni kommer inte att finna dem på plats i kampen för nedrustning.
 
Ett andra fenomen som vid första anblicken verkar vara motsatsen till det första är ökningen av de sociala utgifterna, av allt som är mer eller mindre förbundet med socialförsäkringarna. Deras andel i samhällsutgifterna och i synnerhet i förhållande till nationalinkomsten har stigit kraftigt sedan 25-30 år tillbaka.
 

Hur kriserna dämpats till recessioner

 
Med denna ökning av socialförsäkringarna följer åtskilliga andra fenomen.
 
Vi har främst trycket från arbetarrörelsen som alltid siktat att mildra en av de påtagligaste konsekvenserna av den proletära tillvaron: otryggheten. Eftersom priset på arbetskraften i stort sett bara täcker dess nödvändiga levnadskostnader kastar varje avbrott i försäljningen av denna arbetskraft - d.v.s. varje händelse som hindrar arbetaren från att arbeta normalt: arbetslöshet, sjukdom, invaliditet, ålderdom - proletären i det djupaste armod. Under det kapitalistiska systemets första tid kunde en arbetare i nöd bara vända sig till välgörenheten, den allmänna eller den privata. Resultatet var obetydligt, materiellt sett, men det vanns till priset av oerhörda kränkningar av arbetarens mänskliga värdighet. Så småningom framtvingade arbetarrörelsen principen om socialförsäkringar mot olyckor av olika slag, först frivilliga men sedan obligatoriska: sjukförsäkring, arbetslöshetsförsäkring och pensionsförsäkring. Till slut ledde denna kamp till principen om den sociala tryggheten som i teorin skulle skydda löntagaren mot varje förlust av arbetslön.
 
Här kommer statens intressen in. Kassorna som samlar upp de betydande belopp som ska finansiera denna sociala trygghet disponerar ofta över ett betydande och tillgängligt kapital. De kan placera detta i statliga fonder d.v.s. låna ut dem åt staten (i princip på kort tid). Naziregimen var den första som använde sig av detta tillvägagångssätt som senare utsträckts till flertalet kapitalistiska länder.
 
Den alltmer betydande ansvällningen av dessa socialförsäkringsfonder har lett till en speciell situation som ställer arbetarrörelsen inför ett praktiskt och teoretiskt problem. Den anser med all rätt att de summor som inbetalas till socialförsäkringskassorna - vare sig detta sker genom arbetsgivarna eller staten eller genom att en del av arbetarnas löner hålls inne - helt enkelt utgör en del av lönen, en "indirekt lön" eller en "uppskjuten lön". Detta är den enda rimliga inställningen och den överensstämmer f.ö. med den marxistiska värdeteorin. Denna räknar ju priset på arbetskraften som hela den lön som arbetaren får i utbyte mot sin arbetskraft oberoende av om den betalas ut omedelbart, direkt lön, eller senare, uppskjuten lön. Av detta skäl bör den lika och gemensamma förvaltningen (fackföreningarna-företagarna, fackföreningarna-staten) ses som en kränkning av arbetarnas rätt. Eftersom kassornas fonder tillhör endast arbetarna ska varje inblandning av andra sociala krafter än fackföreningarna i deras förvaltning tillbakavisas. Arbetarna bör inte mera tillåta en "gemensam förvaltning" av sina löner än kapitalisterna av sina bankkonton.
 
Men ökningen av inbetalningarna till socialförsäkringarna har kunnat skapa en viss "spänning" mellan den direkta och den uppskjutna lönen. Många fackföreningar opponerar sig mot en ökning av den uppskjutna lönen och skulle i stället vilja koncentrera sina ansträngningar på att öka den lön som direkt utbetalas till arbetaren. Man måste emellertid inse att bakom idén om uppskjuten lön ligger klassolidariteten. I realiteten är inte sjukkassorna o.s.v. grundade på principen om "individuell kompensation" (var och en tar ut det som han betalt in eller som arbetsgivaren betalt in åt honom) utan på principen om försäkring, d.v.s. på den matematiska risken, d.v.s. på solidariteten: de som inte råkar ut för olyckor betalar för att de som gör det ska kunna skyddas helt. Den princip som ligger under denna praktik är klassolidaritetens d.v.s. arbetarnas intresse av att hindra uppkomsten av ett underproletariat. Detta skulle inte bara försvaga de arbetande massornas kampmoral (varje individ skulle frukta att förr eller senare kastas ner däri) utan också innebära en risk för ökad konkurrens om arbetstillfällena och därigenom pressa ner lönerna. Under dessa förhållanden bör vi i stället för att klaga över den "onödiga" storleken hos den uppskjutna lönen snarare visa på dess himmelsskriande otillräcklighet som gör att de flesta gamla arbetare t.o.m. i de rikaste kapitalistiska länderna får uppleva en oerhörd sänkning av sin levnadsstandard.
 
Den verkningsfulla lösningen på problemet om spänningen mellan den direkta och den indirekta lönen är att kräva att denna solidaritet som är begränsad endast till arbetarklassen ska omfatta alla samhällsmedlemmar, d.v.s. en omformning av socialförsäkringen till "Services Nationaux" för hälsan, sysselsättningen och ålderdomen, finansierad av en progressiv inkomstskaft. Det är bara på detta sätt som systemet med uppskjuten lön leder till en verklig och betydande höjning av lönerna och en reell omfördelning av nationalinkomsten till förmån för löntagarna.
 
Man måste erkänna att detta hitintills aldrig har förverkligats i stor skala under det kapitalistiska systemet och man frågar sig om det är möjligt utan att framtvinga en liknande kapitalistisk kris som den som man genast skulle finna under en period av revolutionär kris.
 
Det mest intressanta med socialförsäkringen sådan den utformades i Frankrike efter 1944 eller framförallt den nationaliserade hälsovården i England efter 1945 är att de har finansierats mera genom en beskattning av arbetarna själva än genom en beskattning av borgarklassen. Det är därför man aldrig under ett kapitalistiskt system har kunnat åstadkomma en verklig och radikal omfördelning av nationalinkomsten med hjälp av skatterna, en av reformismens stora myter.
 
En ytterligare aspekt på den vikt som den uppskjutna lönen har tilldelats i de industrialiserade kapitalistiska ländernas nationalinkomst är just dess anticykliska karaktär.
 
Vi finner här ännu ett skäl varför den borgerliga staten, nykapitalismen, har intresse av att öka volymen av denna "uppskjutna lön". Det är den som förhindrar en alltför snabb och kraftig sänkning av nationalinkomsten om en kris skulle inträffa.
 
Då arbetaren förr i tiden förlorade sin anställning sjönk hans lön till noll. Om en fjärdedel av ett lands arbetskraft var utan sysselsättning så sjönk löntagarnas inkomster automatiskt med en fjärdedel. Man har ofta skildrat de fruktansvärda följderna av en sådan inkomstsänkning, av en sådan minskning av den "totala efterfrågan" för hela ekonomin. Det gav den kapitalistiska krisen bilden av en kedjereaktion som fortskred med skräckinjagande logik och ödesbundenhet.
 
Antag exempelvis att en kris bryter ut i kapitalvarusektorn och att denna tvingas slå igen fabriker och avskeda arbetare. Den inkomstsänkning som dessa får minskar kraftigt deras inköp av konsumtionsvaror. På grund härav blir det snabbt överproduktion i konsumtionsvarusektorn och denna blir i sin tur tvungen att inskränka driften. Så sjunker inköpen av konsumtionsvaror än en gång och lagren ökar. Denna sektor blir hårt drabbad och den minskar eller inställer sina inköp av kapitalvaror. Det innebär att ytterligare företag inom den tunga industrin stängs och att alltså ytterligare arbetskraft friställs. Köpkraften sjunker och krisen inom den lätta industrin förvärras än mer, vilket i sin tur medför nya avskedanden o.s.v.
 
Men i och med att ett effektivt system för arbetslöshetsförsäkring har kommit till stånd dämpas krisens kumulativa verkningar och ju mer arbetslöshetsersättningen höjs desto mer motverkas krisen. Om den t.ex. uppgår till 60 % av lönen betyder inte ett avskedande ett bortfall av hela lönen utan bara av 40 %. 25 % arbetslösa i ett land betyder bara 10 % i minskade inkomster. Köpen av konsumtionsvaror minskar därför inte så mycket och krisen inom denna sektor blir heller inte så kraftig etc. Kort sagt: krisen upphör att utvecklas i spiralform - den har stoppats på halva vägen. Det som idag kallas "recession" (tillfällig tillbakagång) är ingenting annat än en klassisk kapitalistisk kris som har dämpats främst genom effekten av socialförsäkringarna.
 
I min Traité d'Economie Marxiste återger jag en rad uppgifter om de senaste amerikanska recessionerna som empiriskt bekräftar denna analys. Enligt dessa siffror förefaller det i själva verket som om 1953 och 1957 års recessioner till en början var så intensiva och av en sådan omfattning att de på alla punkter var jämförbara med de värsta kriserna i det förflutna (1929 och 1938). Men tvärtemot dessa kriser upphörde recessionerna 1953 och 1957 att förstärkas efter några månader - de hade alltså stoppats på halva vägen. Vi förstår nu en av de grundläggande orsakerna till denna förvandling av kriser till recessioner.
 
Vad beträffar fördelningen av nationalinkomsten mellan kapital och arbete har ansvällningen av militärbudgeten en motsatt effekt mot ökningen av den "uppskjutna lönen" eftersom ju i varje fall en del av denna härrör från bourgeoisins extra inbetalningar. Men med tanke på de anticykliska effekterna spelar de båda samma roll för att dämpa krisernas häftighet och för att ge nykapitalismen ett av dess särdrag.
 
Den totala efterfrågan kan delas upp i två kategorier, en som riktar sig mot konsumtionsvaror och en mot kapitalvaror. ökningen av socialförsäkringarnas fonder gör det möjligt att undvika en kraftig nedgång av konsumtionen efter det att kriserna börjat. ökningen av de offentliga utgifterna (framför allt militärutgifterna) gör att man kan undvika en kraftig nedgång av efterfrågan på kapitalvaror. På detta sätt arbetar nykapitalismen: den avlägsnar inte kapitalismens motsättningar - kriserna bryter ut som förut och det medel som skulle garantera en oavbruten, mer eller mindre harmonisk tillväxt har kapitalismen ännu inte funnit - men minskar krisernas omfattning och intensitet. Det går åtminstone tillfälligt, inom ramen för en "lång period" av accelererad tillväxt och till priset av en ständig inflation.
 

Tendensen till ständig inflation

 
En konsekvens till alla de fenomen som vi talat om och som har alla deras anti-cykliska effekter är den tendens till permanent inflation som tydligt visat sig i den kapitalistiska världen sedan 1940.
 
Grundorsaken till denna ständiga inflation är rustningssektorns betydelse i de flesta stora kapitalistiska länders ekonomi. Ty produktionen av krigsmateriel har den egenheten att den skapar köpkraft genom sina löneutbetalningar på exakt samma sätt som konsument- och kapitalvaruindustrin - i fabriker som tillverkar stridsvagnar eller gevär betalar man löner liksom i maskin- och textilfabrikerna och fabrikernas kapitalistiska ägare stoppar på sig profit precis som kapitalisterna i järn- eller textilindustrin - men i utbyte mot denna tillkommande köpkraft kastas inga nya varor ut på marknaden. Parallellt med skapandet av köpkraft i den klassiska ekonomins båda sektorer, konsumtions- och produktionssektorn, uppträder på marknaden en mängd varor som kan suga åt sig denna köpkraft. Skapandet av köpkraft bland rustningsindustrins arbetare kompenseras däremot inte av någon varutillväxt, det skapas varken konsumtions- eller produktionsartiklar som skulle kunna suga upp den nya köpkraften.
 
Den enda situation vari militärutgifterna inte skulle skapa inflation vore då de helt betalades med skattemedel och i sådana proportioner att den relativa köpkraften hos arbetare och kapitalister förblev densamma, liksom förhållandet mellan konsumtions- och kapitalvaror. Denna situation existerar inte i något land, inte ens där skattetrycket är högst. Särskilt gäller för USA att militärutgifterna inte täcks av höjda skatter, av en minskning av den tillkommande köpkraften och härav uppkommer tendensen till permanent inflation.
 
Det finns ännu ett fenomen av strukturell natur i den kapitalistiska ekonomin under det monopolistiska skedet som har utjämnande effekt, och det är prisstelheten i vikande konjunkturer.
 
Det faktum att de stora monopolistiska trusterna utövar en hård för att inte säga total kontroll över en rad marknader, främst marknaden för varaktiga konsumtionsvaror och kapitalvaror, bevisas av frånvaron av priskonkurrens i klassisk mening. Varje gång som utbudet är mindre än efterfrågan stiger priserna medan priserna är stabila eller sjunker endast obetydligt när utbudet är större än efterfrågan. Detta fenomen har konstaterats sedan snart 25 år inom bl.a. den tunga industrin. Det är f.ö. förbundet med den expansion på lång sikt som vi nyss talade om, för vi måste anständigtvis tillstå att vi inte kan förutsäga prisutvecklingen på varaktiga konsumtionsvaror då denna expansionsperiod är över.
 
Det är inte uteslutet att när överskottskapaciteten förstärks kan detta leda till en ny priskonkurrens och väsentliga prisfall. Man kunde hävda att den beryktade bilkris som väntar under andra hälften av sextiotalet skulle kunna sugas upp på ett relativt enkelt sätt i Västeuropa om försäljningspriset på småbilarna sänktes till hälften. Det bleve då en sådan efterfrågeökning att denna överskottskapacitet sannolikt skulle försvinna på ett normalt sätt. Nu förefaller det inte möjligt men om den knivskarpa konkurrensen fortsätter inom den europeiska bilindustrin under lång tid, 5-6 år, något som är helt realistiskt, så är det en eventualitet som inte ska uteslutas. Låt mig genast tillägga att en annan utväg är troligare, nämligen att överskottskapaciteten minskas genom nedläggning och stängning av en hel rad företag, vilket helt skulle hindra varje betydande prissänkning. Det är den normala reaktionen inför en liknande situation under ett system med monopolistisk kapitalism. Det behöver inte utesluta den andra möjligheten, men för ögonblicket har vi inte fått uppleva den på något område. Se t.ex. på oljebranschen. Vi har där haft en potentiell överproduktion under sex år. Men de prissänkningar som trusterna - vilka gör vinster på 100 och 150 % - samtyckt till är mycket beskedliga (de rör sig om 5 eller 6 %) när man betänker att de skulle kunnat reducera bensinpriset med hälften om de velat.
 

Borgfredsekonomin: den "ekonomiska programmeringen"

 
Den andra sidan av nykapitalismens medalj är de fenomen man kan sammanfatta under etiketter som "borgfredsekonomi", "ekonomisk planering" eller "ramplanering". Det är en annan form av medvetet ingripande i ekonomin, tvärtemot andan i den klassiska kapitalismen men ett ingripande som inte längre främst är statsmaktens verk utan snarare resultatet av ett samarbete, en integrering mellan å ena sidan statsmakten och å den andra kapitalistiska grupperingar.
 
Hur ska man kunna förklara denna allmänna tendens till "borgfredsekonomi", till "ekonomisk planering"?
 
Vi måste utgå från ett reellt behov hos storkapitalet, ett behov som härrör just från det fenomen som jag beskrev i mitt första avsnitt. Jag talade där om hur produktionsfaktorerna (maskiner o.s.v.) förnyades i allt snabbare takt genom en mer eller mindre permanent teknologisk revolution. Men om omsättningshastigheten för det fasta kapitalet ökar blir det nödvändigt att amortera allt större investeringar under allt kortare tid. Det är här som orsaken till den kapitalistiska programmeringen av ekonomin ligger, till denna press mot borgfredsekonomi.
 
Dagens monopolistiska kapitalism koncentrerar tiotals miljarder i investeringar som snabbt måste amorteras. Den kan inte längre tillåta sig lyxen att riskera omfattande periodiska fluktuationer. Den måste vara säker på sina intäkter åtminstone under de mellanperioder som ungefärligen motsvarar amorteringstiden för det fasta kapitalet, d.v.s. perioder som nu räcker 4-5 år.
 
Företeelsen har f.ö. kommit inifrån det kapitalistiska företaget självt där den alltmer invecklade produktionsprocessen förutsätter ett alltmer precist planeringsarbete för att det hela ska kunna fungera. Den kapitalistiska programmeringen innebär ytterst ingenting annat än en utvidgning eller mera exakt en samordning på nationell nivå av det som redan utbildats på det stora företagets, trustens och kartellens nivå.
 
Vad är det mest karaktäristiska för denna ramplanering? I motsats till en socialistisk planering som alltså är av helt annan natur gäller det inte alls att fastställa en rad mål för produktionen och garantera att dessa effektivt uppnås utan bara att samordna de investeringsplaner som de privata företagen redan utarbetat. Denna nödvändiga samordning åstadkommes främst genom att man framhäver några mål som viktigast för samhället d.v.s. som motsvarar bourgeoisins sammantagna intressen.
 
Utförandet kan vara osofistikerat som i Belgien eller Storbritannien eller mera raffinerat som i Frankrike där det hela är skickligare kamouflerat och systemets klasskaraktär mindre uppenbar, men trots det identisk med den ekonomiska planeringen i andra kapitalistiska länder. I huvudsak består aktiviteten hos alla dessa "planbyråer", "plankommissioner", "programmeringsbyråer" i att rådfråga representanter för olika företagaregrupper, att gå igenom deras investeringsplaner och få dessa att så att säga "harmonisera" med varandra.
 
Gilbert Mathieu har i tre artiklar i Le Monde (mars 1962) visat, att medan 200 fackföreningsmän deltagit i de olika planeringskommissionernas verksamhet har 1289 företagschefer eller arbetsgivarrepresentanter varit representerade där. "I praktiken", uppskattar François Perroux, "konstrueras och verkställs den franska planen under ett dominerande inflytande av de stora företagen och storfinansintressena". Och Le Brun har fast han är en av de mest moderata fackföreningsledarna bekräftat att den franska planeringen "huvudsakligen är ett avtal mellan kapitalets och statens spetsar, där de förstnämnda normalt har mer inflytande än de senare".
 
Denna jämförelse mellan och samordning av företagens beslut är utomordentligt nyttig för dem: den utgör ett slags sondering av marknaden på nationell skala och lång sikt vilket är mycket svårt att utföra med gängse teknik. Men grunden för alla studier och kalkyler förblir de siffror som företagssidan lagt fram som sina förmodanden.
 
Denna slags programmering, "ramplaneringen", har alltså två karaktäristiska drag:
 
Å ena sidan blir den mycket snävt centrerad kring företagarintressena vilka är utgångspunkten för kalkylen. Och när man talar om företagarna är det inte alla det gäller utan bara bourgeoisins dominerande skikt d.v.s. monopolen och trusterna. I den man som det kan råda någon intressekonflikt mellan de mäktigaste monopolen (se t.ex. konflikten om stålpriset i USA för något år sedan mellan stålproducerande och stålkonsumerande truster) spelar statsmakten rollen av skiljedomare och dömer till fördel för den ena eller andra kapitalistiska gruppen. Det är borgerlighetens styrande skikt som handlar för alla aktieägare, för alla sina medlemmar, i den dominerande gruppens intresse och inte i demokratins eller det stora flertalets.
 
Å andra sidan finns det en osäkerhet som ligger till grund för alla dessa kalkyler. Den beror på planeringens rent intuitiva karaktär och på det faktum att statsmakten liksom privatintressena inte har något instrument för att kunna förverkliga sina avsikter.
 
Under tiden 1956-60 gjorde "programmerarna" i C.E.C.A. likaväl som de belgiska planerarna vid två tillfällen mycket grova misstag vad beträffar förutsägelserna om kolkonsumtionen i Västeuropa och särskilt i Belgien. Under Suezkrisen förutsåg de en ökning från 30 till 40 miljoner ton per år. Konsumtionen sjönk till 20 miljoner. När detta blivit uppenbart försäkrade de att den nedåtgående trenden skulle fortsätta. Men till 1963 steg konsumtionen igen, från 20 till 25 miljoner ton om året. Detta medförde särskilt under vintern 1962-63 en akut kolbrist, och Belgien tvingades t.o.m. att importera kol - från Vietnam.
 
Detta exempel tillåter oss att fatta kärnpunkten i den teknik som "programmerarna" tvingas använda nio gånger av tio sina kalkyler: det rör sig om en enkel projektion in i framtiden av den aktuella utvecklingstendensen på sin höjd korrigerad med en koefficient för efterfrågeelasticiteten som beräknas ur förutsägelserna om den allmänna expansionen.
 

Staten garanterar profiten

 
En annan aspekt av denna "borgfredsekonomi" som understryker dess farliga karaktär för arbetarrörelsen är att föreställningen om en "social programmering" eller en "inkomstpolitik" finns införstådd i den "programmerade ekonomin". Det är omöjligt att garantera trusterna stabilitet i deras utgifter och inkomster i fem års tid, ända tills deras nya installationer har avskrivits utan att också garantera stabilitet i löneutgifterna. Man kan inte "planera omkostnaderna" om man inte på samma gång "planerar kostnaderna för arbetskraften" d.v.s. om man inte förutser en bestämd löneutveckling och försöker att strängt hålla sig till den.
 
Arbetsgivare och regeringar har försökt tvinga på fackföreningarna i hela Västeuropa denna utveckling. Dessa ansträngningar tar sig främst uttryck i en förlängning av avtalstiden, i en lagstiftning som gör det svårare att genomföra överraskande strejker, en enorm propaganda för "inkomstpolitik", som tydligen är den enda "garantin" mot "inflationshotet".
 
Detta är givetvis en fälla för arbetarna och arbetarrörelsen, främst av ett skäl som härrör ur den kapitalistiska ekonomins själva natur. I det kapitalistiska systemet är lönen priset på arbetskraften. Detta pris oscillerarar kring värdet hos denna arbetskraft enligt lagen om utbud och efterfrågan. Men hur är den normala utvecklingen av maktförhållandena, hur fungerar rörelsen av utbud och efterfrågan under den ekonomiska cykelns lopp? Under recessionsperioden och själva återhämtningen råder arbetslöshet som pressar ner lönerna och skapar stora svårigheter för arbetarna att tillkämpa sig löneökningar. Men vilken fas av cykeln är mest gynnsam för lönehöjningar? Det är uppenbarligen den fas då det råder full sysselsättning och t.o.m. brist på arbetskraft d.v.s. i "boomens" sista fas, i den överhettade högkonjunkturen.
 
Det är under denna fas som en strejk för löneökningar är lättast att genomföra. Arbetsgivarna är då benägna att gå med på löneökningar t.o.m. utan strejker under trycket av arbetskraftsbrist. Men varje kapitalistisk konjunkturekonom säger att det just under denna fas ur "stabilitetens synpunkt", och försåvitt man inte sätter den kapitalistiska profiten ifråga (för den underförstås alltid i detta slags resonemang) är farligast att strejka och försöka höja lönerna. Ty om man ökar den totala efterfrågan då det redan råder full sysselsättning blir den tillkommande efterfrågan automatiskt inflatorisk. Med andra ord: borgfredsekonomins hela logik går just ut på att undvika strejker och lönekrav under den enda fas i cykeln då maktförhållandena mellan klasserna är till arbetarnas förmån d.v.s. under den enda fas då efterfrågan på arbetskraft markant överstiger utbudet, då lönerna skulle kunna ta ett språng framåt, då omfördelningen av nationalinkomsten mellan löner och profiter skulle kunna ske till förmån för lönerna.
 
Om man kom överens om att hindra de s.k. inflatoriska löneökningarna under just denna fas skulle detta leda till en minskning av löneökningarna under hela cykeln. Man skulle erhålla en cykel där lönernas relativa andel av nationalinkomsten tenderade att ständigt sjunka. Det har den gjort redan under uppsvingets, återhämtningens period (som ju definitionsmässigt karaktäriseras av höga profiter), och under högkonjunkturen skulle man hindra arbetarna från att rätta till denna tendens. Vi har f.ö. ett praktiskt exempel på konsekvenserna av en inkomstpolitik som är alldeles stel och kontrollerad av staten i samverkan med fackföreningarna. Det gäller Nederländerna där systemet har tillämpats sedan 1945 och resultatet har blivit en slående nedgång av lönernas andel av nationalinkomsten som inte har sin like i hela Europa.
 
På ett rent "tekniskt" plan finns det två avgörande argument att ställa upp mot "inkomstpolitikens" anhängare:
 
1) Om löneökningarna av de "konjunkturella" skäl som åberopas i en period av full sysselsättning inte får överskrida produktivitetsökningen, varför kräver man då inte mycket kraftigare löneökningar under arbetslöshetsperioder? Konjunkturmässigt skulle sådana ökningar automatiskt rättfärdigas eftersom de åter sätter fart på ekonomin.
 
2) Hur kan man tillämpa en inkomstpolitik något så när effektivt om löntagarnas inkomster är det enda man känner till? Kräver den inte som förutsättning arbetarkontroll över produktionen, öppna redovisningar och avskaffande av bankhemligheten för att man exakt ska kunna fastställa kapitalisternas inkomster och själva produktivitetsökningen?
 
Det betyder naturligtvis inte att vi skulle acceptera de borgerliga ekonomernas tekniska argumentation, för det är helt galet att säga att en löneökning som är större än produktivitetsökningen automatiskt är inflationsframkallande i en period med full sysselsättning. Det är den bara om man låter profiten vara intakt. Minskar man profiten genom ett kraftigt ingripande mot privategendomen som t.ex. Kommunistiska manifestet förordar blir det alls ingen inflation. Man tar helt enkelt köpkraft från kapitalisterna och ger den åt arbetarna. Det enda man riskerar är en minskning av investeringarna. Men man kan vända den kapitalistiska tekniken mot dess egentliga upphovsmän genom att säga att det inte vore så illa att minska investeringarna då det råder full sysselsättning och "överhettad" boom: tvärtom, denna minskning är i samma ögonblick på väg. Det vore också ur den anti-cykliska politikens synpunkt klokare att minska vinsterna och öka lönerna, vilket skulle göra det möjligt att man åt löntagarna och konsumenterna gav uppgiften att vidmakthålla högkonjunkturen, som annars hotas av de produktiva investeringarnas oundvikliga tendens att gå ner från och med ett visst ögonblick.
 
Av detta kan vi dra följande slutsats: det statliga ingripandet i det ekonomiska livet, borgfredsekonomin, den ekonomiska programmeringen är inte alls neutralt ur social synpunkt. Det är ett instrument i händerna på borgarklassen eller dominerande grupper inom denna och inte alls någon skiljedomare mellan bourgeoisi och proletariat. Den enda skiljedomare som den kapitalistiska makten vill ta i sin tjänst är en som medlar mellan olika kapitalistiska grupper. Nykapitalismens verkliga natur, det växande statsinflytandet över det ekonomiska livet kan kanske sammanfattas i denna formel: inom ett kapitalistiskt system som övergivit sin egen ekonomiska automatik blir staten garant för den kapitalistiska profiten. Staten garanterar den i och med att den minskar de cykliska svängningarnas omfattning. Den tryggas också genom de ytterligare tillvägagångssätt som tillämpas just inom ramen för borgfredsekonomin. Staten säger t.ex. till kapitalisterna: om ni investerar ert kapital i den eller den regionen, i den eller den branschen, garanterar vi er sex eller sju procent i utdelning på ert kapital, vad som än händer, t.o.m. om era dåliga varor är osäljbara. (Det sublima i denna metod är inte de franska planerarnas upptäckt - det hade redan herrar Funk, Schacht och Göring observerat och tillämpat på den nazistiska rustningsekonomin).
 
Denna statliga profitgaranti, liksom alla anti-cykliska åtgärder bidrar ytterst till en omfördelning av nationalinkomsten till fördel för de monopolistiska grupperna. Det sker genom subsidier, skattesänkningar, krediter med reducerad ränta, åtgärder som alla leder till ökad profit. Inom ramen för en normalt fungerande kapitalism, framförallt under en fas av expansion på lång sikt, verkar den stimulerande på investeringarna och fungerar påtagligt på det sätt projektets upphovsmän planerat.
 

Arbetarrörelsens val

 
Antingen anpassar man sig logiskt och konsekvent inom ramen för det kapitalistiska systemet och erkänner följdriktigt att det bara finns ett sätt att försäkra sig om en konstant ökning av investeringarna, av den industriella tillväxten, nämligen en ökning av profiten.
 
Eller också vägrar man som socialist att verka för en ökning av profiten eftersom det finns ett sätt att undgå detta. Det är utvecklandet av en stark offentlig sektor inom industrin vid sidan av den privata, d.v.s. att man i praktiken lämnar den kapitalistiska ramen och dess logik och går vidare till vad vi kan kalla antikapitalistiska strukturreformer.
 
Vi kan inte utan att bedra folket på en gång kräva en snabbare ekonomisk expansion och en omfördelning av nationalinkomsten till löntagarnas fördel. I ett kapitalistiskt system innebär det förra en höjning av de privata investeringarna som finansieras av profiten. Inom kapitalismens ram är dessa båda mal helt oförenliga, åtminstone på kort sikt.
 
Arbetarrörelsen befinner sig alltså inför ett avgörande val mellan en politik som innebär nykapitalistiska strukturförändringar och en politik som är konsekvent antikapitalistisk. Den förra innebär fackföreningarnas integrering, inpassande, i det ekonomiska systemet och deras förvandling till garanter för samhällsfreden under det fasta kapitalets amorteringsfas. Den senare innebär utveckling av ett program med antikapitalistiska strukturreformer som har till mål att rycka inflytandet över ekonomin ur finansgruppernas händer och lägga det i nationens. Vidare måste man skapa en offentlig sektor med avgörande tyngd inom industrin. kredit - och transportväsendet och framför allt betona arbetarkontrollen, d.v.s. framväxten av en maktmotsättning inom företaget och ekonomin i dess helhet, som snabbt skulle utmynna i en kamp om den politiska makten.
 
 
 
 
 
 
 

Inga kommentarer: