fredag 14 september 2012

Valet i Nederländerna - besvikelse för SP

Högern segrar och socialistiska illusioner krossas

av Willem Bos
 
Högern, premiärminister Mark Ruttes nyliberala VVD, vann parlamentsvalet den 12 september. Hans parti vann 41 av 150 platser, slog det socialdemokratiska PvdA som vann 38 platser. Bland förlorarna är kristdemokratiska CDA - i årtionden den dominerande parten i holländska politiken, nu reducerad till 13 platser. De gröna förlorade 6 platser, föll till 4, och Geert Wilders högerextrema, antimuslimska, anti-EU-parti behöll bara 15 av sina 24 platser.  Socialistiska partiet (SP) fick till sin besvikelse 15 platser, samma antal det redan hade.

SP har sina rötter i maoismen, men utvecklades till ett parti till vänster om socialdemokraterna. För några veckor sedan, verkade detta parti vara den viktigaste utmanaren av den sittande statsministern. Några opinionsundersökningar från mitten av augusti gav SP 37 platser och förutsåg att det kunde bli det största partiet i parlamentet. Men till slut blev valet en duell mellan Rutte och det nya PvdA:s ledare Diederik Samson.
 

Tömning av flankerna

 
VVD fick den största segern under sin existens med sin mest högerinriktade kampanj någonsin, en kampanj som knappast kunde skiljas i innehåll och ton från Geert Wilders. På detta sätt lyckades liberalerna fånga en del av Wilders stöd.
 
Något liknande hände på vänsterflanken av det politiska spektrumet.  Under Samsons ledning antog PvdA en vänsterprofil för att försöka locka SP-väljare. SP vacklade och Samson segrade. VVD och PvdA är nu nästan säkert tvungna att bilda regering tillsammans, kanske med stöd av ett mindre centristiskt parti. Båda parter kommer att ha stora svårigheter uppfylla sina väljares förväntningar.  Detta kommer särskilt att vara ett problem för PvdA: trots allt röstade många vänsteranhängare på PvdA i ett misslyckat försök att förhindra en ny VVD-ledd regeringen, inte för att få en.
 

Socialistisk besvikelse

 

Valet var en stor besvikelse för SP: dess ledning hade föresatt sig att vinna deltagande i regeringen. Under 2006 vann partiet 25 platser, men uteslöts ur regeringskoalitionen och ledningen var fast besluten att inte låta det hända igen. Bortsett från en stark uppvisning i valet innebar detta att partiet måste visa att det var redo att delta i regeringen. Dess valprogram antog en måttlig ton och socialisterna betonade att i många städer och distrikt deltog det i styrande koalitioner, tillsammans med högern. Dess nya ledare, Emile Roemer, hade visat som kommunalråd att han kunde samarbeta effektivt med VVD i en koalition.
 
Under perioden före kampanjerna samlades verkligen ånga och SP växte stadigt i opinionsmätningarna. "Rutte eller Roemer", "En liberal eller en social väg ur krisen", var det centrala budskapet: "vill du förhindra en fortsättning med Rutte som premiärminister? Rösta då på SP".
 
Som förväntat, attackerade direktörerna och högern brutalt SP. Men istället för att slå tillbaka, svarade Roemer med klagomål på de hårda attackernas ojusta karaktär. När det också blev känt att SP hade, på ett ganska tvetydigt sätt, tagit tillbaka sitt avvisande av en höjning av pensionsåldern, vände många potentiella väljare sig bort i besvikelse.
 
Metoden med "oss eller Rutte" uppmanade inte folk att rösta för ett program utan för en framtida premiärminister och mot VVD. När PvdA samlade mer och mer stöd, misslyckades SP:s strategi och med mer än en vecka kvar till valet stod det klart att valet blev en kamp mellan Simson och Rutte. För människor vars prioritet var att stoppa Rutte blev Samson det logiska alternativet. SP tvingades mer och mer på defensiven.
 
SP:s besvikelse orsakades av mer än en dåligt hanterad valkampanj och en felaktig bedömning av möjligheterna. Den grundläggande frågan är vad som är viktigt i vänster, socialistiska politik. SP står för en social utväg ur krisen, för en brytning med nyliberalismen. Ett sådant brott kan inte förverkligas genom en kombination av så många platser som möjligt plus eftergifter till högern för att bli en acceptabel partner.
 
Det var orealistiskt att tro att SP hade en bra chans att delta i regeringen och få genomföra en betydande del av sitt program. Erfarenheterna från danska Socialistisk Folkeparti visar vilken katastrof en sådan strategi kan leda till. Deras deltagande i en regering under den socialdemokratiske premiärministern Thoring-Schmidt ledde till en kollaps av deras popularitet.
 
Naturligtvis bör SP syfta till att komma in i regeringen. Politik handlar om makt, makt att bestämma politiken och att genomföra ett program. Men ett seriöst vänsterparti berättar också för sina anhängare att detta inte alltid är möjligt. Det finns villkor som måste uppfyllas, medverkan i regeringen beror på styrkeförhållandena. Vänsterpolitik betonar vikten av att ändra styrkeförhållandena i samhället och SP gjorde detta otillräckligt.
 
Trots den senaste tidens besvikelse, är SP fortfarande ett av de starkaste partierna till vänster om socialdemokratin i Europa. Om det håller fast vid sitt motstånd mot nyliberalismen finns en stor potential - kanske inte för att delta i regeringen på kort sikt - men säkert för en stark rörelse mot den nyliberala krishanteringen.
 
Willem Bos är medlem av SAP (holländska sektionen av Fjärde Internationalen) och ordförande i "Grondwet Nee"-kampanjen.
 
Artikeln hämtad från International Viewpoint
 
 
 

2 kommentarer:

Lennart Andersson sa...

Vänsterpartier i Europa måste bli sant internationella. Som det är nu så är man mest nationalister som förespråkar nationella lösningar i en global värld. Väljarna vet att vi inte kommer framåt med mer tullar, lokala restriktioner och småvalutor som obönhörligt prövas i spekulationssyfte. Om vänstern och då också socialdemokraterna skall vinna val så måste visioner och strategier omfatta Europa, inte bara det egna landet. Fri rörlighet av både människor, tjänster och varor blir allt viktigare. Att lagar och regler liksom de myndigheter som övervakar är harmoniserade därmed allt viktigare. Det är utifrån de förutsättningarna man måste jobba, inte som nu anta att nationella intressen alltid är bättre än överstatlighet. Själv tror jag att det kommer att vara vänstern som pläderar för en europeisk federation om tio år, det är nämligen den enda vägen för att få social jämlikhet. Med starka nationalstater så kommer länderna alltid spela ut sig mot andra, bilda allianser för att stänga ut andra och detta går, precis som alltid, ut över de svaga i samhället.

För mig har vare sig EU eller EMU varit några högerprojekt utan till för att begränsa den skada som nationalismen i århundraden ställt till med i Europa. Nyliberalismen stärks ju mer arbetsgivare och storfinans kan hävda att vi måste göra si eller så eftersom vår konkurrerande länder har mer liberala lagar inom vissa områden. Yttre hot tar alltid skruv och regimerna kan alltid skylla på dessa när de försämrar för sin befolkning. Om vänstern inte förstår att man måste agera globalt i en global värld utan fortsätter vilja ha nationella lösningar så vinner nyliberalismen med eller utan EU.

Ronny Åkerberg sa...

...till Lennart Andersson:
Ja, alternativet till EU:s kriser och ökande klyftor är inte nationalism utan ett Rött Europa.