lördag 30 juni 2012

Försvara människovärdet – fri invandring

...öppna gränser och samma rättigheter för alla
”Sent i går kväll svensk tid meddelade australiska myndigheter att de avbryter sökandet efter överlevande från skeppsbrottet vid Julön. Runt 90 människor saknas fortfarande… De flesta tros ha varit afghanska flyktingar” (Göteborgs-Posten 24/6). Dagligdags möts vi av nyheter av det här tragiska slaget, i en värld där 12 miljoner människor beräknas att vara på flykt och där enbart flyktingars försök att ta sig över Medelhavet under 2011 skördade 2000 människoliv.

”Gränser dödar, gränser exploaterar” – det var temat för det No Border läger som arrangerades i Stockholm i förra veckan med deltagare från en mängd olika länder (se Internationalen 25/12). Syftet med lägret var att sätta fingret på den oerhörda repression och kränkning av människovärdet som den rådande globala migrationspolitiken leder till – med den ideologiska utgångspunkten att människan har rätt att röra sig fritt och bosätta sig varhelst hon vill över hela vår jord.

Öppna gränser och fri invandring; det är ett synsätt och vision som vi socialister till fullo skriver under på. En vanlig invändning mot denna hållning, som också är frekvent representerat på vänsterkanten, är att fri invandring skulle leda till en stor rörelse av billig arbetskraft i riktning mot Sverige, och att det per automatik skulle leda till att hela arbetarkollektivets ställning försvagades. Men om vi blickar runt i Europa ser vi redan idag hur miljoner papperslösa utan några som helst rättigheter exploateras på ett fullständigt hänsynslöst sätt, och i Sverige beräknas antalet papperslösa till 10-50000.

Det är människor som det på grund av deras situation är oerhört svårt att organisera, och om något är exploateringen av detta underproletariat i sin förlängning ett hot mot alla arbetandes rättigheter. Om dessa papperslösa upphörde att vara papperslösa, inte ständigt fruktade att bli utkastade ur landet och tillkämpade sig samma rättigheter som alla oss andra skulle det stärka arbetarklassen i stort.

I en globaliserad värld är det också en illusion att tro att slutna gränser och nationella lösningar kan skydda de arbetandes rättigheter. Tvärtom är mycket mer av fackligt samarbete och social kamp över gränserna en nödvändighet. Kapitalet har i det sammanhanget – med organ som exempelvis EU, Världsbanken och IMF – flera hästlängders försprång.

Vi socialisters klassmässiga utgångspunkt är att alla människor ska ha samma rättigheter oavsett var de är födda – här är icke jude eller grek, svart eller vit. Öppna gränser, fri invandring och lika rättigheter det är vår melodi. En annan värld, en socialistisk värld, kan inte heller bli möjlig om inte denna melodi blir hela mänsklighetens ledmotiv.

Ursprungligen ledare i veckotidningen Internationalen vecka 26/2012

Expo: Konflikten i Sd

DN DN2 DN3 DN4 DN5 DN6 DN7 SvD SvD2 SvD3 SvD4 AB AB2 AB3
AB4 AB5 GP HD HD2 HD3 SkD SR
Intressant Bloggar om fri invandring, invandring, flyktingar, flyktingpolitik, samhälle, politik,

Bloggat: Svensson,

Syrien, revolutionen och handfallenheten

...solidaritet med den demokratiska upprorsrörelsen

Samtidigt som demokratiska massrörelsen i Syrien är hotad från alla håll verkar vänstern ha tappat handlingsförmågan. För att bryta stiltjen tar Internationalens Håkan Blomqvist avstamp i både nuet och historien i en uppmaning till vänstern att bryta sin förlamning och visa sin solidaritet med den folkliga kampen i landet där blodbadet obönhörligt fortsätter.

”Varifrån kommer denna handfallenhet? Varför förs det ingen diskussion av detta slag – även inom vänstern? Fick man kalla fötter efter det att man ställde upp och stödde Natos militära ingripande i Libyen. Har vi blivit förlamade efter att vi sett att det dök upp starka islamistiska tendenser i Tunisien och Egypten.”

Amineh Kakabaveh från Vänsterpartiet är ordförande i riksdagens tvärpolitiska nätverk för Syrien och vrider sina händer i senaste numret av Flamman, 21 juni. Varför tvekar vänsterkrafter och folk i hennes eget parti att stötta det folkliga upproret mot Assaddiktaturens blodiga förtryck? Inte minst den egna tidningen, Flamman, som gärna lyfter fram det komplexa i den syriska utvecklingen men ligger lågt i att solidarisera sig med upprorsrörelsen. Kakabaveh själv efterlyser en diskussion om diplomatiska medel och sanktioner till försvar för mänskliga rättigheter. Men vad som måste stå i centrum är arbetarrörelsens och vänsterns solidaritet med den folkliga gräsrotskampen och de syriska vänsterkrafter som idag ansätts från olika håll.

I det folkliga upproret självt förekommer förstås en mängd olika grupper och riktningar, från aktiva socialister och kommunister, över liberaler och sekulära demokrater till aktivister som ser sin kamp i religiösa perspektiv. Samtidigt söker regionala och globala stormakter skära in i den syriska handlingen och vinna bulvaner för egna intressen. Saudiarabien uppges operera för fullt med att värva egna marionetter. Uppgifter om CIA-initiativ blir allt fler. För att inte tala om turkiska försök att vinna inflytande över oppositionen. Terrorgrupper av al-Qaidatyp, lokala väpnade grupper med räkningar att göra upp och kriminella gäng som roffar åt sig hör till kaosfaktorer i den statliga upplösningen som utnyttjas av olika intressen.

Assadregimen söker å sin sida utveckla banden, inte bara till Ryssland, utan även till Iran. Shiamuslimska jihadister från Iran har gripits och visats upp av syriska oppositionsgrupper.

I USA:s och Israels planer på att slå till mot iransk kärnkraft kan den syriska regimens fall göras till ett första steg – om ”rätta” västvänliga krafter kan få överhanden. Turkiet hoppas samtidigt kunna göra rent hus med kurdiska motståndskämpar i norra Syrien medan PKK försöker utvinna fördelar från Assadregimen. Inför maktspelen och de imperialistiska och reaktionära framstötarna är den handfallenhet Kakabaveh reagerar mot inte svårförståelig. I synnerhet inte när det gäller de delar av vänstern som kommer ur en tradition som såg sig som del av Moskvakommunismen eller rentav den gamla stalinismen.

Den syriska Assadregimen utgör på sätt och vis en restpost från den sovjetiska sidans vasaller under det kalla krigets dagar. De så kallade progressiva nationalistregimerna i arabvärlden och på andra håll, som kom till makten på 1960-talet, var ofta allierade med Sovjetunionen och reglerade sina ekonomier på liknande statliga sätt men utan kommunistiska partier vid makten. Tvärtom undertrycktes dessa och varje uttryck för självständig arbetarrörelse hårt. I namn av arabisk ”baathsocialism” utvecklades sekulära, statsstyrda ekonomier under mer eller mindre diktatoriska styren av ledande borgerliga, byråkratiska och militära samhällsskikt. Efter hand alltmer despotiska, som i Saddam Husseins Irak, och efter Sovjetunionens fall tvingade att anpassa sig till den kapitalistiska världsmarknaden.

Det var i den stora omstruktureringen från statliga regleringar till kapitalistisk marknad som det folkliga missnöjet med försämrade levnadsvillkor exploderade. Av de ”progressiva nationalisterna” återstod diktaturen, med allt blodigare händer. I den syriska utvecklingen återspeglas detta av Assadregimens stödgrupper som i ett lapptäcke av allianser av socialt, etniskt och politiskt slag utgör en slags lämning från sovjetepoken. Här finns företrädare för affärsmännen, byråkratin och militären, de nationella och religiösa minoriteterna som i namn av sekularism kunde hävda sin ställning samt hela skalan från multnande baathsocialism till forna sovjetkommunistiska partier grupperade i en ”nationell front”.

För delar av den postkommunistiska vänstern kan därför regimens öde ses som sovjetkommunismens sista strid. Och inte minst gentemot de imperialistiska stormakternas och reaktionära krafters operationer betraktas som ett mindre ont – ja till och med som en antiimperialism värd att försvara. Gentemot ett genuint folkuppror med krav på demokratiska och sociala rättigheter blir en sådan hållning själv reaktionär och, med en vokabulär som förstås av varje vänsteraktivist, kontrarevolutionär.

Den revolutionära massrörelsen med alla de sociala och demokratiska krav som vänsterkrafter traditionellt burit fram, befinner sig inte på Assadregimens sida utan i uppror mot denna. Den demokratiska massrörelsen hotas från mängder av håll. Från regimens militär och mordskvadroner, förstås. Men också från imperialistiska stormaktsplaner, regional maktpolitik och reaktionära fundamentalistiska krafter och sekterism.

Till skillnad från i Libyen finns i Syrien självständiga, organiserade och aktiva vänsterkrafter med demokratiska och sekulära program i ledningen för viktiga delar av folkrörelsen. De lokala koordinationskommittéerna organiserar befolkningen i bostadskvarter och byar, sköter försörjning och sjukvård och manifesterar oupphörligt för fredliga vägar och lösningar. Den nationella samordningen av kommittéerna har återkommande tagit avstånd från utländsk intervention i vetskap om att en sådan skulle utlösa ett än värre blodbad.

Det är diktaturens militära repression, bombardemang av civila bostadsområden, massakrer, fängslanden och tortyr som drivit den politiska och sociala konflikten över kanten mot inbördeskrig. Ett krig som i den syriska mosaiken kan spränga fördämningarna mot ett allas krig mot alla, där inbördeskrigets dagar i grannlandet Libanon förbleknar.

Det är i massiv solidaritet med den demokratiska upprorsrörelsens bästa krafter mot såväl diktaturen som det internationella stormaktsspelet den internationella vänstern kan bryta både sin egen förlamning och den syriska krigscirkeln. Den demokratiska rörelsens nederlag – i brist på stöd från de kamrater som borde vara dess okuvliga internationella allierade – är det säkraste receptet för de imperialistiska och reaktionära segrar alla socialister fruktar.

För handfallenhet finns helt enkelt ingen plats när revolutioners öden står på spel.

Håkan Blomqvist

Artikeln hämtad ur veckotidningen Internationalen

AB: Oppositionen rasande på Syrienplanen

DN DN2 DN3 DN4 DN5 DN6 DN7 SvD SvD2 GP GP2 GP3 HD SR SR2 SR3 SkD Intressant Bloggar om syrien, arabiska våren, samhälle, politik,

fredag 29 juni 2012

Utflykten till Bokskogen

...naturen och historiens vingesus
I torsdags gjorde jag cykelturen till bokskogen i Torup. Här är jag på Utflyktsstigen som går på vallen från den sen länge nedlagda järnvägsbanan mellan Malmö och Genarp. Den börjar i Husie och jag har passerat Kvarnby och Södra Sallerup...
...och är snart rakt ute i "spenaten"
...och kan skåda bokskogen vid horisonten.
Det tog mig en halvtimma att komma från södra Malmö till starten i Husie. Efter ytterligare tre kvart är jag framme i Torup
...där Torups slott finns att beskåda
I slottsträdgården finns bland annat Humlegården
Slottet har anor tillbaka till 1300-talet
Det nuvarande slottet byggdes 1537
År 1811, när ett bondeuppror pågick över delar av Skåne, samlades 1500 protesterande drängar, torpare och bönder här vid Torups slott. De var upprörda över de tvångsutskrivningar som förekom till krigsmakten och som drabbade de fattiga i samhället. Det var inte heller populärt att hamna i den dåvarnade armén där folk dog som flugor på grund av de usla sanitära förhållandena.
De församlade skickade representanter till landshövdningen som, istället för att ta emot dem, häktade dem och lät meddela att uppbådet skulle få svar av militären. Eftersom det adliga herrskapet vid Torup hade flytt fältet drog de församlade vidare. Vi ska återkomma till saken längre fram...
...och återvänder istället till dagens blomsterprakt...
...och idyll i Torup
Här har vi Stallarna på andra sidan vägen
Hönshuset/Jaktpaviljongen höll på att renoveras vid mitt besök
Här åt jag min medhavda matsäck. Sill och ägg, lax och tonfisk med diveres tillbehör; spenat, dill, gräslök, inlagda tomater mm. Det ska va gött och leva. Avslutade med en fika på närbelägna Friluftsgården.
Efter det var jag rustad för en tur på en av Torups många slingor, nämligen Dansbanestigen. Redan här vid parkeringsplatsen, där slingan börjar, ser man en del resliga träd, bland annat gamla ekar.
Nu är jag framme vid en historisk anhalt. Här låg nämligen en gång i tiden avstigningsplatsen för utflyktståget från Malmö. Ett stickspår från järnvägen Malmö-Genarp ledde hit och var ett mäkta populärt utflyktsmål för Malmöborna.
En träskylt ger också lite upplysningar. Synd att det är länge sen tågen slutade gå hit.
Inte långt från hållplatsen låg Bokskogens restaurang och dansebanorna
Även här finner vi en skylt med upplysningar
Så här såg den historiska restaurangen ut en gång i tiden
...och här har vi ett vykort med de kända dansebanorna. Av vilka det inte finns ett spår idag.
Jag njuter istället av de lövsalar som det finns gott om i bokskogen
Gör en avstickare ut till Statarmuséet. Hade jag inte nyss fikat så skulle jag gjort det här. Skyltarna frestar med hembakat.
Så här såg statarlängan ut för länge sen
Jag vänder tillbaka in i skogen...
...för att istället ta den lilla vägen mot Hyby. Passar på att slå ett öga på Torups gamla skola...
...och Torups nya skola som idag används som Naturskola.
Här också ett exempel på flera av de äldre hus som finns i Torup och längs Hyby grindväg
När man kommer ut ur skogen öppnar sig backlandskapet. Fram till Hyby var det rena idyllen att färdas. Sen tog jag stora vägen, nr 108, mot Klågerup i rusningstrafik med många långtradare. Inte så roligt, men det var bara en kort bit.
I Klågerup slog jag ett öga på Klågerups slott. Det var hit som de upprörda drängarna och bönderna 1811 begav sig. De visste naturligtvis vilka som hade makten i samhället. Myndigheterna hade dock bestämt sig för att slå ner upproret med hårdhet. Från Malmö anlände general Hampus Mörner med 150 husarer och 2 kanoner.
Idag härskar idyllen här hos dagens adelssläkt. År 1811 utspelades en massaker här när general Mörner lät sina mannar gå lös med kanoner, gevär och sablar.
Slottet från trädgårdssidan
Bondeskaran försökte fly men blev nergjorda i massor på ängarna i närheten. Den officiella dödssiffran uppgavs till ett 30-tal, men många säger att det kan ha rört sig om ett hundratal eftersom kropparna fick ligga över natten och många anhöriga var där och hämtade sina döda eftersom de var rädda att de annars inte skulle komma i vigd jord.
På väg från Klågerup till Bara. Spenat? Nej, men bedor. Bedor så långt ögat kan nå. Sockerbetor.
Vad är nu detta för blått i fältet?
Jo, men visst. Kanske inte helt vanligt längre, men det finns. Blåklint.
En tillbakablick på vägen från Klågerup
Framme i Bara och kan nu blicka bort mot Bokskogen i sydväst. Cirkeln är sluten. Återstår bara...
...att styra in på Uflyktsstigen och ta vägen tillbaka mot Malmö. När jag närmar mig mina hemkvarter ser jag på klockan att det är sex timmar sen jag startade.

Mera att läsa:
Allt om historia: Klågerupskravallerna 1811
Skånska slott och herresäten: Klågerup och Torup


I Can't Help But Wonder Where I'm Bound


Kingston Trio:
I Can´t Help But Wonder
Where I´m Bound


Låten gjordes av Tom Paxton. Framförs här av Kingston Trio.

DN SvD AB Intressant Bloggar om kingston trio, tom paxton, folkmusik, usa, musik, samhälle, politik,

Ett annat Europa är möjligt

...kapitalismen funkar inte

Det kontinuerligt krisande EU. Ett Europa med ständigt nya "krispaket" och "krisöverenskommelser". I grunden handlar allt om att rädda spekulerande banker genom åtstramningar för vanligt folk. De fattiga ska betala den kris som de rika ställt till med. En kris som förvärras av den förda nyliberala högerpolitiken med nedskärningar, privatiseringar och skattelättnader för de välbeställda.

De jättelika vinsterna används inte för produktiva investeringar utan för spekulation. Spekulation i bostäder, spekulation i värdepapper, spekulation i statsobligationer, spekulation i allt. När det gick över styr var finanskrisen ett faktum. Nu skyller man på "lata greker" och snackar om att "debet och kredit måste gå ihop".

Nya pengar skyfflas in i bankerna så att karusellen ska kunna fortsätta. Istället borde vi nyktert konstatera att vägs ände är nådd. Det är systemet som borde förändras. De många människornas verkliga behov borde sättas före den lilla minoritetens omättliga profitbegär.

Miljoner går arbetslösa i Europa. Fattigdom och misär breder ut sig. Välfärden monteras ner. Samtidigt fortsätter slöseriet och det ohållbara fossildrivna racet mot avgrunden.

Banker och storföretag borde socialiseras under de anställdas demokratiska kontroll. En plan för omställning till hållbar utveckling utarbetas. Klimatomställning till förnyelsebar energi och kollektivtrafik samt en utbyggnad av välfärden skulle ge alla både arbete och en sänkning av arbetstiden.

Ett annat Europa är möjligt. Det väntar runt hörnet. Dock finns ett hinder. Det stavas kapitalism.



torsdag 28 juni 2012

USA måste bli ett normalt land

...allmän sjukvård bekostad med skatt efter bärkraft

Att frågan om Obamas sjukvårdsreform ska behöva behandlas i Högsta domstolen visar vilka efterblivna förhållanden som råder i detta land där pengarna och samhällsställningen avgör om du ska få sjukvård, där sjukvården är privatiserad, dyr och byråkratisk och inriktad på de rikas bekymmer medan miljoner går utan sjukförsäkring.

Under dessa förhållanden är Obamas reform ett framsteg, även om den är lång ifrån bra. Alla människor måste, oavsett klasstillhörighet, garanteras fullgod och kostnadsfri sjukvård. För att denna vård ska ha bästa möjliga kvalité ska den vara i samhällets regi och bekostas genom skatter som tas ut efter bärkraft, dvs de med högst inkomst ska betala procentuellt mest i skatt.

Så bör ett civiliserat och avancerat samhälle se ut på 2000-talet.


Bloggat: USA-blogg,

onsdag 27 juni 2012

Högerpolitikens nakna klassamhälle

 ...alliansen visar sitt rätta ansikte

Lärarlönerna blev inte högre efter den så kallade friskolereformen. Det är till och med så att lärare i privatskolor tjänat tusen kronor mindre i månaden. Dessutom har arbetsbelastningen ökat kraftigt, uppger många lärare.

Drömmen om den borgerliga "valfrihetsrevolutionen" visar sitt rätta ansikte på allt fler områden. Vanvård av gamla, skattemedel som går till vinster i skatteparadis och sämre skolor. Där har vi en del av facit.

Nedskärningarna som ska bekosta skattesänkningar för välbeställda slår hårt mot många. Idag läser jag om en totalförlamad som lämnas ensam. Försäkringskassans beslut kan bli livsfarligt för mig, säger han.

De växande klyftorna i samhället slår hårt mot många barn. Rädda Barnens barnfattigdomsrapport från i våras visade att antalet barn som växer upp i fattigdom ökat med 28 000 sedan förra året. Sammanlagt lever en kvarts miljon barn under svåra ekonomiska förhållanden i dag.

För en vecka sedan presenterade ­Försäkringskassan en rapport om att andelen barnhushåll med låg ekonomisk standard ökat mellan 2006 och 2011. I går rapporterade Ekot att barn­fattigdomen ökar i de kommuner som redan är mest socialt utsatta.

Den borgerliga alliansens politik visar sig leda till ett allt mera orättvist och utpräglat klassamhälle. Det är samma färdriktning som politiken haft under tre decennier nu. Även socialdemokraterna har drivit på i en riktning mot ökande klyftor.

I Danmark gick sossarna på tvärs med sina vallöften och gjorde nyligen upp med de borgerliga om skattepolitiken. Det straffar sig. Enhedslisten på vänsterkanten, ett parti som inte vill svika sina väljare, går nu fram och blir tredje största parti. Väljarna flyr från (s) och SF till Enhedslisten.

Det här är något som svenska Vänsterpartiet bör lägga på minnet. Att vika ner sig för de högervridna socialdemokraterna är ingen framgångsväg.


Märklig undersökning om kött

...rena spekulationer om kosten

Jag är skeptisk mot alla undersökningar som basunerar ut snabba "sanningar" om vilken kost eller diet som är bäst för hälsan. Köttdieter kan orsaka stroke och hjärtsjukdom, läser jag idag. Utifrån en undersökning dömer man ut dieter som LCHF.

Redan här gör man ett felaktigt antagande när man sätter likhetstecken mellan ökad köttkonsumtion och LCHF. Lågkolhydratskost är inte detsamma som högkonsumtion av kött. LCHF redan i bokstäverna säger vad det handar om: Lite carb=kolhydrater och högre fett.

LCHF går alltså ut på att ersätta kolhydrater med fett. Exempelvis: Istället för att fylla tallriken med pasta till köttbiten så gör man en grönsallad och häller på rikligt med olivolja. Om detta sen är bra eller inte vill jag låta var osagt. Men den ovan nämna undersökningen är definitivt inte ett något vederläggande av LCHF.

Sen är det också något med själva förutsättningarna för undersökningen ifråga. Den gjordes under de första åren på 90-talet när dieter som LCHF och Atkins inte var särskilt kända. De kvinnor i undersökningen som man hänvisar till åt inte efter någon särskild diet.

Hur fick man reda på vad de åt? Jo, man frågade kvinnorna innan undersökningen om deras kostvanor och sen undersökte man dem efter 15 år. Jag kan tänka mig att här också finns felkällor. Man vet att det ofta finns stora skillnader mellan vad människor säger sig äta och vad de äter i verkligheten.

Enligt mediauppgifterna handlar det egentligen inte om kött utan om proteinkonsumtion kontra kolhydrater. Inte om mängden protein utan om andelen av konsumtionen. Tänk om det här handlar om kvinnor som är allmänt slarviga med kosten eller äter dåligt?

Proteinkonsumtion står det faktiskt när man läser noggrant. Det skulle innebära även fisk och nötter till exempel. Inte vill man väl förklara detta som onyttigt? "En förklaring till att kvinnorna fick hjärt-kärlsjukdomar kan enligt forskarna vara att de åt mycket proteiner från kött i stället för från växtriket. Rött kött kan öka risken för både stroke och cancer", läser jag i artikeln i DN.

Det handlar alltså om rena spekulationer! Man går från proteinkonsumtion till köttkonsumtion till rött kött. Men varför inte gå ett steg längre? Vad är rött kött? Jo, det innefattar allt från kött från naturbetande kor (vars fettsammansättning är annorlunda och har mera av omega3-fetterna) till kor och grisar som matas med spannmål och soja till processat och behandlat kött i charkuterier typ rökt kött och korv med nitrit och skit.

Jag väljer att inta en avvaktande hållning i de här frågorna.

tisdag 26 juni 2012

Socialistiskt sommarläger 2012

Socialistiska partiets sommarläger 2012





Vad kan stoppa Sd?

...svenskarna allt mera toleranta

Sverige har blivit ett tolerantare land. Åtminstone om man ska tro undersökningarna från SOM-institutet. Motståndet mot flyktingar minskar. Andelen svenskar som tycker att det vore bra att ta emot färre flyktingar har minskat från 65 procent 1992 till 41 procent.

Det är också betydligt fler som är villiga att engagera sig mot rasism och främlingsfientlighet än tvärtom.  En kraftfull majoritet, 57 procent, av svenskarna kan tänka sig att gå med i en organisation som motarbetar rasism och främlingsfientlighet. Men det är bara en tiondel som kan tänka sig att gå med i en organisation som skulle vilja stoppa invandring.

Den starkaste faktorn för synen på flyktinginvandring är utbildningsnivå. Ju längre utbildning desto större stöd för att ta emot flyktingar och tvärtom, enligt undersökningen. Den debatt vi haft i det svenska samhället har naturligtvis också spelat roll, kan jag tänka mig.

En anledning till att det är fler med lägre utbildning som är motståndare till flyktingmottagande beror förmodligen på att det också handlar om klass. Det är fler i arbetarklass som är lågutbildade och det är arbetarklass som drabbats värst av de senaste tjugo årens nedskärningar och ökande klassklyftor.

Flyktingströmmar har kommit samtidigt med ökande arbetslöshet och försämrad välfärd vilket en del felaktigt har tolkat som ett samband. I själva verket har försämringarna som drabbat svensk arbetarklass sitt upphov i den förda högerpolitiken.

Går vi då ett steg vidare så ser vi att den främsta orsaken till den nyliberala politikens genomslag i Sverige har varit socialdemokraternas reträtt från välfärdspolitiken. Det socialdemokratiska sveket lämnade många arbetare i politisk och ideologisk förvirring. Vilket i sin tur öppnade portarna för Sverigedemokraternas demagogi.

SOM-undersökningen visar på en ökad polarisering i samhället. Det är fler som intar en tolerantare hållning. Men för att driva tillbaka de rasistiska Sverigedemokraterna kommer att krävas ett rättvisare och jämlikare samhälle.

Internationalen: Inga gränser! Ingen rasism! Ingen tystnad!
Röda Malmö: Trevligt att se dig
Åsa Linderborg: Svenskar öppna för fler flyktingar

Böglobby, diplomati och miljö

...och så en plump i protokollet

Diplomatprofilen Sverker Åström blev 96 år. Han hyllas bland annat för sina insatser för FN:s miljöarbete och fick förra året pris från Miljöpartiet. Han var FN-ambassadör på 60-talet, kabinettsekreterare på Utrikesdepartementet på 70-talet och sen ambassadör i Paris. Han har betytt oerhört mycket, säger Jan Eliasson.

Själv minns jag honom mest för hans kritik mot USA:s utrikespolitik och mot Israels agerande. Han motsatte sig också USA:s ockupationer av Afghanistan och Irak.

År 2003, när han var 87 år, kom han ut som homosexuell. Då berättade han om sina dubbla existenser. Några år senare var han med i tv-programmet Böglobbyn, men hoppade av för han tyckte programmet snarare ökade fördomarna om homosexuella.

En plump i protokollet var Åströms femåriga medlemskap i  Nationella Studentklubben i Uppsala under trettiotalet. Nationella Studentklubben var en lokal avläggare till Sveriges Nationella Förbund, en pronazistisk organisation. Han var dock långt ifrån ensam om den typen av sympatier vid den tiden, många från borgerliga miljöer anslöt sig oreflekterat till dylikt.

DN SvD SvD2 AB HD EK Intressant Bloggar om sverker åström, böglobbyn, homosexualitet, diplomati, miljö, samhälle, politik,

måndag 25 juni 2012

Syriska regimens sönderfall

...alla orkar inte mörda sitt eget folk

Ett antal höga militärer och deras familjer, totalt över 200 personer, har hoppat av från Syriens militär och anlänt till Turkiet, uppger turkiska medier. Bland avhopparna uppges finnas en general och två överstar. Enligt tv-sändningar handlar det om totalt 39 militärer plus cirka 180 anhöriga som nu tagit sig in i grannlandet Turkiet.

Allt fler hoppar av den syriska armén, inte bara soldater utan nu även högre befäl. Protesterna i landet sprider sig, även till befolkningsskikt i de stora städerna Damaskus och Aleppo som tidigare varit lojala mot regimen.

Precis som i Libyen är diktaturen i Syrien baserad på en enda familj. Då finns inte samma möjligheter till manövrer och ommöbleringar inom maktstrukturen som i till exempel Egypten. I det senare landet offrade man diktatorn för att det militär-industriella komplexet ska kunna fortsätta styra i nya former.

I Syrien blir konfrontationen hård när den styrande diktatorfamiljen beordrar ut sina styrkor att slå ned demonstrationer och fredliga protester med alla medel. Naturligtvis blir det i längden en ohållbar situation för många soldater och befäl som till sist inte förmår sig att massakrera det egna folket.

Mer om Syrien på Röda Malmö här.

DN DN2 DN3 DN4 SvD SvD2 SvD3 AB GP GP2 GP3 HD Intressant Bloggar om syrien, arabiska våren, samhälle, politik,

Det socialdemokratiska sveket

...men varför gör kritikerna ingenting?

Vem skulle 1985 ha trott på följande framtidsscenario:

- att man i dag skrivit in i den svenska grundlagen att låg inflation går före full sysselsättning
- att samhället bekostar friskolor för Livets Ord
- att samma fastighetsskatt gäller för villor i Djursholm och Hultsfred
- att de finansiella marknaderna avreglerats
- att Televerket är börsnoterat – och marknaderna för post, el och apotek är avreglerade
- att vård och omsorg kan bedrivas av vinstmaximerande företag, vars vinster hamnar i skatteparadis
- att stora delar av det kommunala bostadsbeståndet har sålts ut till privata ägare
och – dessutom – att det socialdemokratiska partiet i slutändan inte haft några allvarliga invändningar på någon av punkterna.

Naturligtvis hade inget trott på det då. Ändå blev det så. Hur gick det till?

Kjell Östberg, professor i historia, Södertörns högskola, recenserar i dag i AB boken Så tänkte vi på LO – och så tänker vi i dag skriven av  LO:s förre chefsekonom P-O Edin och tidigare ordföranden Bertil Jonsson samt Leif Hägg.

Författarna tillbakavisar förre statsministern Ingvar Carlsson (s) när denne i sina memoarer hävdar att han inte hade en aaaning om vad som höll på att hända med ekonomin och de pekar på de varningar som kom från LO.

Östberg påminner om att redan regeringen Palmes politik från 1982 var nyliberalt influerad. Och värre blev det när Kjell-Olof Feldt fick fria tyglar.

Som Östberg också påpekar så har det inte saknats vare sig protester underifrån från socialdemokraternas väljare eller opposition mot den förda politiken inom rörelsen. Ändå har högervridningen kunnat fortgå och fortsätter än idag.

Det är just detta som jag inte kan begripa mig på. Det finns en hel del socialdemokrater som tycker det är pest och skit som det blivit, men när det kommer till kritan så underordnar de sig snällt de krafter i partiet som vill driva högerpolitik.

Kildén & Åsman: I Danmark gör (s) upp med borgarna - Enhedslisten gör en dansk Syriza

AB SvD SvD2 DN DN2 DN3 Intressant Bloggar om socialdemokraterna, högerpolitik, samhälle, politik,

söndag 24 juni 2012

Joan Baez: Farewell Angelina

Joan Baez: Farewell Angelina


Joan Baez sjunger Farewell Angelina.

Se programmet om Joan Baez här - 30 dagar från nu.

DN SvD AB Intressant Bloggar om joan baez, musik, folkmusik, kultur, samhälle, politik,

Den ofullbordade revolutionen

...sista ordet är inte sagt i Egypten

Islamisten Muhammad Mursi vann presidentvalet i Egypten, uppger landets valkommission enligt AFP. Enligt kommissionen fick Muslimska brödraskapets Muhammad Mursi 51,73 procent av rösterna. Valdeltagandet i den andra omgången i presidentvalet i Egypten var omkring 51 procent.

Mursi har alltså valts av omkring en fjärdedel av de röstberättigade. I ett val som uppenbarligen många människor betraktade som meningslöst. Valet stod mellan en militär och en islamist. Nu fick man en islamist som president, men i praktiken blir det militären som styr.

Det styrande militärrådet SCAF utfärdade sent på valnatten en serie tillägg till den tillfälliga konstitutionen som trädde i kraft efter störtandet av diktatorn Hosni Mubarak våren 2011. Militärrådet får nu vetorätt över alla beslut om den nya grundlagen som den parlamentariskt tillsatta grundlagsförsamlingen fattar. Militärrådet får dessutom full kontroll över militärens budget och alla militära frågor, inklusive om landet ska gå ut i krig.

Det nyvalda parlamentet är upplöst och SCAF fick därmed makten över landets budget och rätt att stifta lagar i väntan på ett nytt parlament. Militären är alltså fortfarande den institution som styr Egypten, oavsett vem som är president.

Kommer militären att lämna över makten till den civila presidenten och det folkvalda parlamentet? Den nyvalde presidenten Mursi är maktlös och blir utelämnad åt ett maktspel med militären.

Valet av Mursi från Brödraskapet avspeglar inte den egyptiska revolutionens stämningar. Brödraskapet var en slags halvlegal opposition redan under Mubarak och den politiska riktning som folk i Egypten känner till. Vänstern i de stora städerna, som stod främst på barrikaderna under striderna och växte under stridens gång, bidar ännu sin tid.

En sak är säker, sist ordet är ännu inte sagt i Egypten.

Andreas Malm: Egypten - vad blev det av den politiska våren?
Internationalen: Revolutionen hänger på en skör tråd

DN DN2 DN3 DN4 DN5 SvD SvD2 GP GP2 HD Intressant Bloggar om egypten, arabiska våren, samhälle, politik,

Syriza föll på mållinjen

...trots massgenomslag
för radikal
omfördelningspolitik

”Om Chrysi Avgi (Gyllene Gryning) kommer in i parlamentet igen kommer vi att genomföra räder mot sjukhus och dagis för att kasta ut immigranter och deras barn på gatan, så att greker kan ta deras plats”, Gyllene Grynings vice partiordförande, Ilios Panagiotarios, på ett valmöte (DN 15/6). Detta är således inte Berlin 1933 och den nazistiska propagandaministern Joseph Goebbels i full schvung i talarstolen utan Aten 2012.

I söndagens val gick sedan nästan 7 procent – 425 000 greker – och röstade på detta parti som ser Adolf Hitler som ”en av världshistoriens stora personligheter”. Roten till Gyllene Grynings makabra framgångar är självklart de drakoniska åtstramningspaket som trojkan EU-ECB-IMF tvingat på Grekland i armkrok med den inhemska eliten: löner har sänkts, sociala förmåner drastiskt försämrats och arbetslösheten rusat i höjden. Idag beräknas 28 procent av grekerna leva i fattigdom.

Valet kom i det läget att stå mellan rädsla och hopp där det vänsterradikala Syriza – med sitt avvisande av åtstramningspaket och sitt sociala reformprogram – kom att kanalisera drömmar om att ett annat Grekland är möjligt.

Mot sig hade man emellertid inte bara den inhemska eliten utan även det internationella kapitalets mäktigaste maktkluster, EU-ECB-IMF. Detta kluster intervenerade oblygt i valrörelsen med budskapet att om grekerna ”röstade rätt” – på Ny Demokrati – skulle landet få sänkta låneräntor, längre amorteringstider och medel till offentliga investeringar. Men gud nåde om man lade sin röst på Syriza för då skulle Grekland härtagas av rena apokalypsen i form av kaos och isolering. Inte så få greker kom nog utifrån denna skräckpropaganda att i slutändan välja bort Syriza.

Trots det gjorde Syriza en storartad insats och ökade, när man landade på 26,9 procent, med över 10 procentenheter i förhållande till valet i maj, bara några procentenheter från att bli största parti.

Det hela kunde också ha slutat på ett annat sätt om inte framför allt Kommunistpartiet (KKE) framhärdat i sin sekterism och vägrat samarbeta med Syriza. Det lilla men aktiviststarka Antarsya, med minimala chanser att komma in i parlamentet, gick också fram med en egen kandidatur. Dessa båda aktörer straffades hårt av väljarna och gick starkt tillbaka.

Som läget är nu lutar det mot att det kommer att bildas en koalitionsregering med Ny Demokrati och Pasok som bärande element. Syriza har dock deklarerat att det som även framgent gäller är opposition och kamp mot åtstramningspolitiken, så Grekland går säkerligen en mycket turbulent tid till mötes. Vänstern i övriga Europa bör ta till sig att det går att vinna massgenomslag med en radikal omfördelningspolitik – ja, en politik som till och med sätter banksocialiseringar på dagordningen.

Ursprungligen ledare i veckotidningen Internationalen vecka 25/2012



lördag 23 juni 2012

Syrisk provokation

...hoten mot regimen kommer från egna befolkningen
Nervositeten breder ut sig inom den hårt trängda syriska diktaturregimen. Man skjuter på allt och alla. Avtryckarfingret slinter lätt. Grannlandet Turkiet, som tagit emot över trettiotusen människor som flytt undan den blodbesudlade syriska regimens brutalitet, blir också skottavla för al-Assad.

Redan tidigare finns uppgifter om att syriska militären skjutit över gränsen mot flyktingar på turkiskt område. Nu skjuter man alltså ner ett turkiskt jaktplan som uppenbarligen inte hade några fientliga avsikter. Det kan inte tolkas som annat än en provokation och ett försök att avleda uppmärksamheten från slakten på den egna befolkningen. Nya dödsoffer idag. Mer än hundra dödsoffer.

Assad-regimen vill gärna utmåla sig som offer för utländska "terrorister" fast man inte kunnat visa upp en enda fångad eller dödad sådan. Man talar också gärna om allehanda konspirationer och hot mot landet. Det verkliga hotet mot diktaturen kommer inifrån Syrien, från landets egna befolkning.

Över hela landet pågår revolten, men fredliga demonstrationer i landets städer möts med soldater och beskjutning. Människor som protesterar fängslas och torteras. Det gäller också barnen. Hela bostadskvarter beskjuts av tanks och kanoner.

Jag hoppas att den mordiska Assad-regimens dagar är räknade och att dess fall kommer snart. Assad må vara starkare beväpnad än diktatorn Gaddafi, men i längden hänger det på vad som sker inuti människors huvuden. Den kampen håller Assad på att förlora och allt fler av hans anhängare och soldater går över till den demokratiska oppositionen.

Uppdatering: En olycka, säger Syrien nu. Syrien varnade inte, säger Turkiet.

DN DN2 DN3 DN4 DN5 SvD SvD2 SvD3 HD HD2 AB GP GP2 GP3 Intressant Bloggar om syrien, arabiska våren, samhälle, politik,

Fler inlägg om Syrien på Röda Malmö här.

Marknaden och genierna räddar oss?

...önskedrömmen som leder oss till avgrunden
Vart ska vi själva ta vägen? Det är ont om jordklot

Representanter för världens länder har träffats i FN:s regi på konferens i Rio för att diskutera klimatförändringarna och vår gemensamma framtid. I relativ tystnad. Utan stor mediauppmärksamhet. Och de högsta ledarna höll sig undan.

Ett kritiserat slutdokument antogs. Inga nya åtaganden finns i texten som bär den ironiska rubriken The Future We Want. Ändå försvarar Reinfeldt Rio-mötet. Och Svenska Dagbladets ledarskribent tycker inte det spelar någon roll för det är ändå inte FN-konferenser som gör världen bättre - den detaljen fixar ju gubevars marknaden och genierna.

Medan högern vaggar oss sömns och ro och FN-konferenserna talar fint om den framtid vi vill ha - så ökar förbränningen av de fossila bränslena liksom växthusgaserna i atmosfären. Medan glaciärerna smälter, dricksvattnet försvinner på vissa håll och andra drabbas av allt värre översvämningar kör den kapitalistiska marknaden i allt högre tempo sitt race mot avgrunden.

Vi närmar oss den tipping point där klimatförändringarna inte längre blir möjliga att påverka för människan utan istället utlöser kedjereaktioner av händelser som kan göra planeten obeboelig för oss. Men om vi bara slappnar av och rabblar mantrat "the future we want" så dyker nog snart det räddande geniet upp.