fredag 31 augusti 2012

Skärpt sionistisk terror

- Alltmer palestinsk mark beslagtas
– Våldet från bosättare ökar
– Bojkotten av israeliska varor måste intensifieras

 
Under de senaste 18 månaderna har de arabiska upproren sopat undan den ena diktaturen efter andra och i skrivande stund rasar hårda strider i Syrien mellan Assaddiktaturens styrkor och rebellerna. I flera andra länder i Mellanöstern fortsätter folkens fredliga kamp för demokrati och sociala rättvisa.
 
Det palestinska folket lider emellertid, den arabiska våren till trots, fortfarande under den israeliska militärmaktens brutala förtryck. Antalet förstörda palestinska hem ökade dramatiskt under 2011, då 1100 palestinier gjordes hemlösa när de tvångsförflyttades. Många tvingas varje dag passera israeliska militärposteringar på väg till sina arbeten, skolor, sjukhus och för att hälsa på varandra.

Våldet från bosättare ökade också med hela 160 procent mellan 2009 och 2011. Beväpnade judiska bosättare, med aktivt stöd av den israeliska armén, vandaliserar dagligen palestinsk egendom och odlingar, förorenar brunnar samt misshandlar människor. För varje dag beslagtas också alltmer palestinsk mark för byggande av illegala bosättningar, vägar och murar. Uppemot 5000 palestinier, däribland 200 barn, sitter i israeliska fängelser för att på olika sätt ha protesterat mot ockupationen.
 
Även palestinier med israeliskt medborgarskap diskrimineras genom att erbjudas sämre bostäder, kommunal service och skolväsende, vilket utestänger dem från att nå ekonomiskt och politiskt betydelsefulla positioner i samhället.
 
Israel uppvisar också en alltmer aggressiv sk hållning i Mellanöstern genom att, i egenskap av regionens enda kärnvapenmakt, hota med att anfalla Iran. Skandalöst nog har Sverige och EU hittills valt att belöna Israels krigshot och dess uppenbara kränkningar av palestiniernas rättigheter med att fördjupa det ekonomiska samarbetet.

Solidaritetsrörelsen för Palestina måste därför även i fortsättningen verka för att bojkotten av israeliska varor intensifieras och blir global. Ekonomiska sanktioner visade sig vara en viktig och effektiv del i den internationella kampen mot apartheidregimen i Sydafrika, som slutligen föll 1994 när ANC segrade i det första fria valet. Det är framförallt mot bakgrund av det som Israels vänner i världen nu försöker att mobilisera mot en internationell bojkott.
 
För att nå varaktig framgång i kampen mot den sionistiska ockupationspolitiken är det också av största vikt att stödet till den palestinska motståndskampen utökas till att omfatta internationella fackliga blockadaktioner, stöd till de israeliska arabernas kamp i Israel och att upproren i Mellanöstern radikaliseras i socialistisk riktning.

Den sionistiska terrorn är den arabiska vårens antites och kan bara slutgiltigt besegras av folklig kamp och internationell solidaritet!
 
Ursprungligen ledare i veckotidningen Internationalen v 35/2012
 
 
 

En jävig Lambertz

...försöker rädda sitt eget och kompisens skinn
 
Göran Lambertz uppträder på ett uppseendeväckande sätt. Hans drivkraft är uppenbarligen att rädda det egna skinnet undan den process som pågår. Han var jävig, genom sin nära vänskap med akvokaten Claes Borgström, när han 2006 som justitiekansler vägrade granska skandalerna kring Thomas Quick-fallet.
 
Visst är det så att han nu försöker påverka rättsprocessen. Han jävar hela Högsta Domstolen. Och han har hamnat i ännu ett storbråk, den här gången med Silbersky.
 
Lambertz borde avgå och dra något gammalt över sig. Granskningen av rättsröten bör även innefatta den före detta justitiekanslerns göranden och låtanden. En riktig knäpp på näsan är det minsta han förtjänar.

SvD: Rött ljus för Lambertz
SvD: Lambertz "fällande" argument

Det finns uppenbart andra utredningar som också kunde skötts bättre: AB GP
 

Kommunen slår mot flyktingbarnen

...nedskärningar i Malmös skolor
 
De nationella proven kostar skattebetalarna minst 150 miljoner årligen – utan att nå det syfte regeringen och utbildningsminister Jan Björklund avsett. Inget tyder på att betygssättningen blivit mer rättvisande och rättssäker. Nationella proven uppfyller inte målet, läser vi i dagens DN.se.
 
Nu tror jag att detta är mindre problem jämfört med den ständigt fortgående nedrustningen av den svenska skolan och de "reformer" som kommunaliseringen, friskolereformen och det fria skolvalet som gjort skolan allt mera ojämlik. Faktiskt har det gått så långt att skolans avreglering blivit orsak till att alltfler unga kan tänka sig diktatur.
 
I det socialdemokratiskt styrda Malmö har nu makthavarna beslutat att avskaffa de tidigare många förberedelseklasserna i stans kommunala skolor. Flyktingbarn från Syrien och andra länder, som nyss anlänt, sitter nu i skolklasser utan att förstå någonting och utan att få någon som helst adekvat hjälp.
 
Den information jag fått som lärare är att barn i lågstadieåldern lätt ska lära sig svenska genom att börja i vanlig klass. Nyanlända mellanstadiebarn kan få några timmars "stöd" i veckan.
 
Var och en som är minsta insatt i saken vet att detta är en katastrof. Förberedelseklassernas arbete kan inte ersättas med "stöd". Inte heller kan arbetet med språkinlärningen lastas över på redan hårt ansträngda klasslärare.
 
Resultatet kommer att bli förfärligt och slår inte bara mot de nyanlända barnen utan mot alla. Det påverkar klimatet i klasserna och försämrar en redan hårt ansträngd situation för lärare och barn. Det handlar om en rent ekonomisk nedskärning, en vanlig usel "besparing" som inte går att dölja med några "pedagogiska" argument.
 
Sådana brukar ju ofta förekomma som fikonlöv när det är fråga om ren och skär försämring för att spara pengar på det uppväxande släktets bekostnad. Fy skäms Malmö kommun och andra som slår in på den här vägen!
 
Även gamla drabbas av de förfärliga nedskärningarna: Du ska stå ute och vänta i tre timmar!

AB: Världens rikaste kvinna till attack - mot fattiga
 
 
 

torsdag 30 augusti 2012

Gilbert Achcar om Syrien


”Bygga ett folkligt motståndsnät kring ett program för demokrati”
Intervju med Gilbert Achcar, lärare vid avdelningen för orientaliska och afrikanska studier vid Londons universitet (SOAS). Intervjun gjordes på arabiska av Oudai al-Zobi för dagstidningen Al-Quds Al-Arabi och publicerades den 25 augusti. Därefter publicerades den på franska på websajten A l´Encontre.
Översättning: Björn-Erik Rosin

En del inom vänstern fruktar en islamisering av revolutionen, vilket ibland fått dem att bekämpa den, eller att i varje fall inte stödja den. Hur ser du som marxist på hur man ska ställa sig till den syriska revolutionen?

Gilbert Achcar: Det är bara normalt att alla som tror på demokrati – och demokrati förutsätter ett sekulärt samhälle – oroar sig för att en integristisk religiös kraft ska ta över och grunda lagstiftningen på heliga texter i stället för på folkviljan. Vi är alla oroliga för att den stora arabiska resningen, som vi ställt så stora förhoppningar till, ska omvandlas till en reaktionär tillbakagång. Det finns ett historiskt exempel på detta; den iranska revolutionen som startade som en demokratisk revolution och ledde till en integristisk stat. Denna oro är således bara naturlig för den som tror på demokrati.
Tillkommer att de religiösa krafterna är de som är mest kapabla att överta makten i detta läge, nationalistiska krafter och vänstern är antingen för svaga eller har blivit alltför försvagade. Men trots allt vi kan konstatera förblir jag optimist. I själva verket finns en enorm skillnad mellan Khomeinys maktövertagande i Iran och islamisternas roll i de arabiska upproren. Khomeiny var den iranska revolutionens ledare, han var dess verklige dirigent, något som inte gäller för de islamistiska rörelserna idag. De ligger inte bakom de arabiska revolutionerna, de har anslutit sig till dem. Vidare är att konstatera att deras makttillträde i Tunisien och Egypten sammanfaller med uppkomsten av mycket långtgående kritiska stämningar bland befolkningen i allmänhet och ungdomen i synnerhet.
För övrigt står vi inte inför någon fullbordad revolution utan inför en förlängd revolutionär process som kan komma att pågå åtskilliga år ännu och som påverkas av de socio-ekonomiska motsättningar som utgör de främsta hindren för någon utveckling. Dessa hinder är förbundna med själva den djupgående naturen i det rådande socio-politiska systemet och inte bara med den korruption som är synlig på ytan och som alla pekar finger åt. Och de islamistiska rörelserna har inget seriöst program för att åstadkomma någon förändring av detta. Det framgår klart vid en läsning av deras program som ansluter sig till marknadsliberala recept, precis som de härskande regimerna eller de som störtats. På grund av detta kommer processen att fortgå ända tills de ovan nämnda motsättningarna fått en lösning.
Går det att göra någon klassmässig tolkning av den syriska revolutionen?
Om man försöker analysera den syriska revolutionen som ”ren” klasskamp, mellan till exempel arbetare och borgare, då blir mitt svar nej. Kampen i Syrien förs mot ett ärftligt tyranni: rörelsen samlar arbetare, bönder och småborgare och även delar av bourgeoisin. I den rådande fasen är den syriska revolutionen framför allt en demokratisk revolution inom ramen för de socio-ekonomiska motsättningar jag talade om tidigare. En långsiktig lösning av dessa är möjlig bara om den aktuella klasstrukturen upphävs och genom satsning på en utvecklingspolitik baserad på staten, men då inom en folkligt demokratisk ram och inte en diktatorisk ram som var fallet under 1960-talet.
På sikt, när folket gjort sig av med tyranniet, kommer klassmotsättningarna oundvikligen att framträda i den revolutionära processen. Men just nu är det folket i alla dess klassmässiga beståndsdelar som vill göra sig av med tyranniet. Var och en som räknar sig som vänster måste ställa sig på det syriska folket sida i kampen mot tyranniet.
Du har ända från början förutsett en oundviklig militarisering av revolutionen. Varför?
Titta på Egypten och Tunisien där fredliga revolutioner lyckats. Den uppmaning som lades fram i Egypten den 25 januari 2011 var konsekvensen av de stora arbetarstrejker och politiska protester som ledds av rörelser som Kifaya med stark närvaro på gatorna av de organiserade oppositionella religiösa krafterna. Demonstrationerna den 25 fick visserligen krutdurken att explodera men det var den tidigare kampen som fått krutet att ackumuleras. I Syrien däremot var det den extrema repressionen som var huvudorsaken till att utvidgningen av rörelsen till de stora städerna i landet kom att dröja. Dessa städer hade inte upplevt någon tidigare anhopning av strejker och protester på det sätt som skedde i Egypten eller Tunisien.
Att spridningen dröjde hade inget att göra med att dessa städer stödde regimen, vilket en del hävdat. Skälet till att upproret dröjde med att nå städer som Aleppo och Damaskus var inte så mycket att regimen hade en social bas där som den massiva repressiva insatsen och frånvaron av ansamling av tidigare kamp.
Jag kommer nu in på frågan om militariseringen. Jag är ingen anhängare av militarisering, jag föredrar en fredlig revolutionär process. Militariseringen leder till  kolossal förstörelse, den får oppositionen att urarta och hotar den växande demokratin, ty militära organisationer är sällan demokratiska.
Likväl – ända från början som ni framhåller – har jag slagit fast att en militarisering av den syriska revolutionen var oundviklig. Sedan grupper inom den fria syriska armén bildats har medlemmar av syriska nationella rådet uppmanat till en direkt utländsk intervention, som enligt dem skulle ha gjort det möjligt att hålla militariseringen under kontroll. Detta krav är farligt och jag är emot det. Andra – i synnerhet från medlemmar av Nationella samordningskommittén – har försökt begränsa rörelsen till politisk kamp och tagit avstånd från militariseringen.
Som jag ser det uttrycker båda dessa hållningssätt en strategisk brist. Den syriska regimen skiljer sig fundamentalt från dem i Egypten och Tunisien. I Syrien, prccis som tidigare i Libyen, existerar organiska band mellan militären och den styrande familjen medan både Mubarak i Egypten och Ben Ali i Tunisien härstammade från militära institutionen i stället för att ha skapat den. Gaddafis och Hafez al-Assads sätt att organisera och forma de väpnade styrkorna har gjort varje tanke på en fredlig omvälvning av deras regimer helt illusorisk.
Hafez al-Assad byggde upp den syriska försvarsmakten på en välbekant religiös bas. Genom detta konstaterande är vi ingalunda ute efter att fördöma någon speciell religiös grupp [alawiterna]; i stället fördömer vi att regimen satsat på de religiösa krafterna. Det handlar inte om att ersätta den ena religiösa inriktningen med någon annan utan att återuppbygga staten på sekulär grund.
Det går inte att förlita sig på att militära elitstyrkor ska överge tyranner i länder som Libyen och Syrien. En fredlig omvälvning är omöjlig där. Revolutioner, i likhet med nationell befrielsekamp, kan inte överallt uppnå seger på fredlig väg. Strategi avgörs inte utifrån vad som vore önskvärt utan utifrån statens karaktär. Det är på grund av detta som jag ända från början hävdat att regimen i Syrien bara kan störtas genom väpnad kamp.
Däremot är det ett allvarligt misstag att uppmana till utländsk intervention. I mitt bidrag i samband med den syriska oppositionens möte i Stockholm och den artikel som publicerades därefter i tidningen Al Akhbar i Beirut räknade jag upp riskerna med en sådan intervention. Och en del av dessa risker har fått stater i väst att själva vägra någon omedelbar militarisering. Västliga ledare känner idag den största olust inför Al-Qaïdas växande inflytande i Syrien; de är mycket oroade. Och om de idag börjar kalkylera med en direkt intervention sker det förvisso inte på grund av kärlek till det syriska folket utan enbart på grund av oron för Al-Qaïda och andra liknande grupper. Även i Libyen var det en liknande oro för att situationen skulle urarta som motiverade interventionen samt försöket att ta kontroll över förändringsprocessen. Men deras försök misslyckades.
Det finns en tredje illusion rörande Syrien och som sprids av USA: det är den s k jemenitiska lösningen som Obama och andra förespråkat. Den består i att nå en uppgörelse med Assads främsta gudfader, Ryssland, och få dem att göra sig av med honom på samma sätt som den saudiske gudfadern gjorde sig av med Ali Abdallah Saleh. Det är rena illusionen. Som jag framhållit tidigare är de viktigaste statsapparaterna organiskt knutna till den härskande familjen i Syrien och de är uppbyggda på konfessionell bas. Det är otänkbart att de skulle överge makten utan ett nederlag direkt på terrängen även om man skulle iscensätta att Bachar el-Assad får gå på samma sätt som Ali Abdallah Saleh i Jemen.
Dessa tre illusioner är följden av en strategisk brist i värderingen av det verkliga läget och skillnaderna mellan å ena sidan Syrien och å andra sidan Egypten, Tunisien och även Jemen. Denna brist har gjort att den syriska oppositionen inte kunnat ta initiativ till att organisera militariseringen på sund basis. När allt kommer omkring kommer demokratin i Syrien bara att kunna segra genom att krossa maktapparaten, dvs genom att upplösa försvarsmakten och återuppbygga dem på en bas som varken är konfessionell eller diktatorisk.
En del gör gällande att militariseringen leder till inbördeskrig. Råder inbördeskrig i Syrien?
Givetvis och det sedan flera månader. Men inbördeskrig är inte lika med konfessionellt krig. Inbördeskrig innebär varje väpnad konflikt där olika grupper inom samma samhälle står mot varandra som till exempel Spanska inbördeskriget på 1930-talet eller i Frankrike efter revolutionen 1789 eller i Ryssland efter 1917. Inbördeskrig är inte nödvändigtvis konfessionella eller religiösa krig. När jag för drygt ett år sedan sade att Syrien oundvikligt var på väg mot inbördeskrig menade jag därmed inte ett krig mellan olika religiösa inriktningar. Jag var bara ute efter att framhålla det oundvikliga i en militär konfrontation och att det var enda sättet att störta regimen.
För övrigt har regimen försökt, och fortsätter att göra det, att få till stånd ett konfessionellt krig och har där fått bistånd av vissa reaktionära krafter inom oppositionen. Vi har kunnat se hur regimen ända från allra första början har skyllt resningen på salafistiska grupper eller Al-Qaïda. Denna form av propaganda från regimens sida innehöll två budskap: ett till landets minoriteter och ett annat till genomsnittliga sunniter som förkastar wahabismen för att inte glömma ett tredje budskap riktat till västländerna. I själva verket är det så att ju längre konflikten blir desto mer kommer religiösa krafter att stärkas. Det är avgörande att hindra den konfessionella logiken från att få övertaget. I detta syfte måste oppositionen anta en bestämd hållning mot alla konfessionella uttalanden.
Däremot har maningarna till en strikt fredlig rörelse under förevändning om vaksamhet mot konfessionalism, som en del medlemmar av vänstern i Syrien gjort sig till tolk för, ackompanjerats av maningar till dialog med regimen. Det stod klart från första början att den typen av uppmaningar inte skulle leda någon vart. Vänstern borde ha intagit en radikal hållning redan från början av resningen, den borde ha uppmanat till att störta regimen istället för någon illusorisk dialog med den. Trots min djupa respekt för och vänskap med en del medlemmar av den syriska vänstern konstaterar jag att dessa uppmaningar varit och förblir ett ropande i öknen.
Men å andra sidan, är det inte så att militariseringen leder till att den fredliga folkliga karaktären på revolutionen kommer att undertryckas?
Jag har redan vid olika tillfällen sagt att det främsta strategiska problemet för den syriska revolutionen är att lyckas förena den fredliga massrörelsen med den väpnade kampen. Gentemot en regim av den syriska regimens karaktär är det inte tänkbart att att den fredliga kampen kan pågå i det oändliga. Det vore liktydigt med att önska att de fredliga demonstranterna skulle fortsätta att låta sig få struparna avskurna som får, dag efter dag.
Det är ett klassiskt dilemma för folkliga revolutioner mot tyranniska regimer som inte tvekar att döda. Det gäller då att skapa en väpnad gren av revolutionen för att skydda den fredliga rörelsen och bedriva ett gerillakrig mot maktens styrkor och dess blodiga miliser (shabiha).Om det hela glider över i ett konfessionellt krig kommer det däremot att leda till att konflikten förlängs och att Assadregimens bas utvidgas snarare än att krympa. Lösningen består i att skapa folkliga motståndsnät runt en ett demokratiskt program som klart tar avstånd från konfessionalism och som vi redan ser antydningar till. Detta är avgörande för framtiden för revolutionen och den syriska staten.
DN DN2 SvD AB HD SR Dagen Intressant

Ojnaremanifestation i Stockholm

...”folk måste förstå vad det är man låter ske”
                        
 
Det är ödesmättade dagar just nu. Med piketbussar, terrängfordon, hästar och hundar anlände i början av veckan en stor polisstyrka till Gotland för att hjälpa Nordkalk med att fortsätta avverkningen inför kalkbrottet i Ojnareskogen. Beslutet togs för en vecka sen, samma dag som aktivister slöt upp i Stockholm för att visa sin ilska över det som håller på att ske. Internationalens Emma Lundström var på plats.
 
Det blåser vid riksdagen, solen skyms ibland av molnen som hastigt drar förbi. I den lilla parken invid Rosenbad står en samling människor och stryker rödfärg på varandras kinder.
Den röda färgen har redan hunnit bli tradition i kampen för Ojnareskogen och Gotlands vatten eftersom Fältbiologerna som började aktionen målade sina ansikten röda för att visa sin ilska.
Några enstaka journalister är på plats, annars är tystnaden i de stora medierna fortfarande ganska total, undantaget någon enstaka notis. Men aktivisterna är inte tysta. Miljöpartisten Anna Stenson, 44, har polisanmält Nordkalk för bland annat åsiktsregistrering och dataintrång:
– Jag tycker att de tar lagen i egna händer, säger hon och berättar att hon har varit på Gotland en gång i sommar för att prata med Nordkalk som vägrar svara på hennes mail:
– Kan man påstå att det här fungerar enligt miljöbalken så kan man lika gärna ta bort den för då är den ett skämt. Det här är inte bara jättetokigt, det är en skandal för Sverige och hela Europa.
Per Erik Rosén, 33, fäller ut sin hopfällbara cykel och följer med protesttåget som börjar vandra mot bron över till riksdagshuset. Han läser geografi i Uppsala och kan dra paralleller mellan studierna och det som händer i Ojnareskogen, därför tycker han att det är självklart att delta i aktionen.
– Det är för att värna miljön och få till en skärpning av miljöbalken. Det här är en skog som representerar många skogar i Sverige, mot gruvnäringens väldigt kortsiktiga intressen, säger han och tillägger:
– Jag är här för att jag tycker att det är min plikt som medborgare att bidra till att täppa igen hålen i miljöbalken.
 Uppe på bron blåser det vilt. Sofie Stocklassa får hålla hårt i sitt plakat. Hon fyller 50 nästa vecka och har under många år varit fastboende på norra Gotland, numer arbetar hon i Kungsholmens församlings barnverksamhet. Men sommarboende har hon kvar på ön:
– Vi är jätteoroliga för vattnet. Vi har tre borrade brunnar på vår gård och två är det bräckvatten i (alltså salthaltigt och odrickbart). Det är fruktansvärt för det här är bara början. Nordkalk äger ju hur mycket mark som helst på norra Gotland.
Sofie Stocklassa tror att det kommer ta kortare tid än 25 år för Nordkalk att bryta i Ojnareskogen, att deras brott kommer att äta upp mer och mer av marken:
– Av det man har läst och av tidigare erfarenhet av gruvor och täkter, så blir det alltid samhället som får betala. Man har inte ens krävt av Nordkalk att de ska lägga någon slags garantipeng, de har kommit lättvindigt undan. Men jag lever på hoppet!
Turisterna flockas och fascineras. Banderollerna fladdrar. Det kulas så att det måste höras in i riksdagshuset och flera aktivister susar som en vinande skog med armarna uppsträckta som träd. Att de har valt just den här dagen för protesten beror på att Miljöpartiets Åsa Romson ska fråga ut miljöminister Lena Ek om kalkbrottet.
En av dem som kular är Sunniva Abelli, 25. Hon har precis avslutat sin utbildning på musikhögskolan och har därför tid att delta i en manifestation mitt på en torsdagsförmiddag. Hon tycker att det är oroväckande att det blir färre och färre skogar i världen och Sverige:
– Jag är oroad över att det inte finns någon framförhållning när det gäller ekosystemet vi lever i, som är jorden. Det är oroande att vi tror att vi kan sätta oss över det. Vi vet ju att det kommer att slå tillbaka mot oss, vi vet bara inte hur lång tid det kommer att ta.
Sunniva Abelli är medveten om att det finns en tradition av småskalig kalkbrytning på Gotland, men hon ser en tydlig förändring:
– Idag är det stora företag som bestämmer och för dem betyder det ingenting att grundvattnet förstörs. De bor inte på platsen och blir inte personligen drabbade.
Sunniva Abelli tror på att offentliggöra saker, på vikten av folkbildning:
– Jag tror att för många är det ett stort steg att bara skriva på en lista. Då är det viktigt att föregå, visa att det går att demonstrera och våga ta ställning. Det är viktigt att det blir en debatt så att folk förstår vad det är man låter ske. Om man väljer att inte engagera sig så ska man ändå veta vad man inte tagit ställning till.
Både Tova Melin, 19, från Fältbiologerna och Jonas Idewall Hagren, 20, från Skydda Skogen är nyss hemkomna från lägret i Ojnareskogen. Båda kan tänka sig att återvända och Jonas Idewall Hagren har i princip lovat bort sin höst till att vara där:
– Jag vill tillbaka, jag vill ju skydda skogen.
Plötsligt är det säkerhetsvakter överallt och det visar sig att Lena Ek har uppenbarat sig. Det blir snabbt trångt kring henne och lika snabbt försvinner hon igen. Efteråt berättar fältbiologen Johan G:son Berg, 23, vad hon svarade på hans frågor:
– Hon sade att hon inte får uttala sig om pågående ärenden. Hon sade att hon hade varit i Ojnareskogen och jag bjöd henne att komma dit igen och dricka ur Ojna källa. Hon skrattade och sade att det låter trevligt.
Flera av demonstranterna har tänkt gå in och lyssna på utfrågningen men det finns ett problem säger Johan G:son Berg:
– Risken är att våra krigsmålningar ses som politisk markör, men vi hävdar att det är rouge.
Säkerhetspådraget kring Åsa Romson är betydligt mer avslappnat. Lisa Behrenfeldt, 29, från Skydda skogen undrar vad hon tänker fråga Lena Ek om. Miljöpartisten svarar bland annat att hon tänker trycka på för att inte läget ska försämras ytterligare för de rödlistade arterna, och för att vattenfrågorna på Gotland måste säkras. Hon erkänner att Miljöpartiet inte insåg vad lagändringen i miljöbalken (då stoppregeln för täkter togs bort) skulle komma att innebära. Lisa Behrenfeldt säger efteråt att det inte framkom något nytt i samtalet men att Åsa Romson bekräftade att paragrafändringen smusslades igenom:
– Jag tycker att det känns konstigt att de inte förstod att det blev en försämring så tung att den blir svår att dra tillbaka.
Lisa Behrenfeldt har tidigare länge jobbat med skogsfrågor inom Fältbiologerna och nu jobbar hon på naturskola för barn. Hon berättar att aktivisterna har den positiva ingången att de jobbar för en nationalpark snarare än emot kalkbrottet. Bland annat ska en låda full med vykort till alla riksdagsledamöter, med hälsningar från framtiden i ”Sveriges nyaste nationalpark”, lämnas in på riksdagen under dagen. Själva aktionen, de röda ansikten och plakaten, är dock lite mer förbannad menar Lisa Behrenfeldt:
– Ta den här frågan på allvar, det är jätteviktigt. Det handlar inte bara om höga naturvärden på Gotland utan också om att hela Sveriges miljölagstiftning har försvagats. Vi måste ju vinna det här, det finns inget alternativ. Målet är den stora festen vi ska ha när vi firar nationalparksinvigningen.
Catarina Antikainen, 20, och Amalia Waldén, 19, beger sig mot riksdagens reception med vykortslådan. Receptionisten har inget problem med att ta emot protestposten. Det är fort överstökat och tillbaka ute på gatan bland horderna med turister, berättar Amalia Waldén att hon var en av dem som var i Almedalen när domen kom. Hon stannade två veckor i Ojnareskogen den gången men tänker sig att återvända i september:
– Det är häftigt hur det har utvecklats från det att vi åkte dit. Nu är det till och med debatt i riksdagen, det hade säkert inte hänt om vi inte hade uppmärksammat det.
På bron har manifestation börjat lösas upp. På kvällen kommer beskedet att polisen planerar att sända en specialstyrka till skogen. Några dagar senare har den anlänt. I skrivande stund pågår striden om skogen.

Text och foto: Emma Lundström

Artikeln hämtad från veckotidningen Internationalen

Röda Malmö: Århundradets miljöbrott

Miljöaktuellt: Nu leker demonstranterna kurragömma med polisen

DN SvD SvD2 SvD3 GP AB Intressant Bloggar om ojnareskogen, miljö, natur, demokrati, samhälle, politik,

Bloggat: Svensson,


Visst gör jag rätt!

...chokladens hälsobringande egenskaper
 
 
Choklad minskar risken för stroke, läser jag idag och kan konstatera att jag gör alldeles rätt. För en gångs skull. Det är ju inte alltid så att mina vanor överensstämmer med det som basuneras ut som det senaste rättesnöret för en god livsstil.
 
Men idag kan jag nöjd luta mig tillbaka och konstatera att så är fallet. Faktiskt är det så att jag varje dag äter lite choklad. Minst två gånger om dagen tar jag mig en bit mörk choklad med riktigt mycket kakao (helst 85%). På en vecka blir det 100 gram.
 
Tur vi har forskare som kan komma fram till sådant här och som kan forska vidare för ännu bättre vetande. Vår eminente och skarpsinnige utbildningsminister Jan Björklund uppmanar oss nu att lägga jantelagen åt sidan och satsa på elitforskarna.
 
Det där låter nog bra, men, men...det gäller ju att  veta vilka dessa ämnen till elitforskare är och vilka områden som ska prioriteras. Det är där det är så lätt att gå vilse i dimmorna. Hur många gånger har inte de verkliga upptäckterna och framstegen kommit från de mest oväntade håll?
 
Så kan jag avslutningsvis konstatera att DN.se tycker att vi bloggare ska få kommentera följande ämnen:
 
Medan vi tydligen inte är betrodda att ha synpunkter på följande frågor:
 
Jag undrar om DN håller på att avveckla Twingly-tjänsten?
 
 
Bloggat: Svensson, Annarkia,
 

onsdag 29 augusti 2012

En vacker sensommardag

...i Pildammsparken

Idag tog jag mig en promenad i Pildammsparken som jag brukar göra då och då...

...och passade på att ta några bilder - precis som jag brukar

...av motiv som brukar återkomma

...därför att de tål att tittas på mer än en gång






Rösträtt till salu

Skolans avreglering orsak till att alltfler unga kan tänka sig diktatur
 
Pressmeddelande från Göteborgs universitet 2012-08-27
 
Var femte svensk mellan 18 och 29 år kan tänka sig att sälja sin röst och var fjärde tycker inte det är så viktigt att få leva i en demokrati. Nästan var tredje tycker det vore bra eller mycket bra om Sverige styrdes av en stark ledare istället för demokrati. Det visar en undersökning från Göteborgs universitet. Detta är en helt ny trend som inte kunnat ses tidigare.

– Omgörningen av skolan är den enskilt viktigaste orsaken till attitydförändringarna, säger forskaren Staffan I. Lindberg som tillsammans med kollegan Richard Svensson gjort den svenska delen av World Value Survey, vilken mäter folks värderingar i en lång rad länder.
 
– En stor grupp av ungdomarna upplever att de befinner sig i ett system som dömer ut dem på förhand, säger Staffan I. Lindberg. Och att detta  skapats medvetet av demokratiskt valda politiker – så vad har de för nytta av demokratin? Den har betytt att de inte har någon chans att ta sig fram i livet.
 
Forskarna har sökt förklaringar till attitydförändringarna i sådant som den rådande ekonomiska krisen, invandring från icke-demokratiska länder eller att det skulle handla om ansvarslös ungdomlig radikalism. Men istället fann de att det svikande stödet för demokrati starkast var kopplat till skolans avreglering de senaste decennierna.
 
Kommunaliseringen i slutet av 80-talet, den följande friskolereformen och det fria skolvalet, har gjort att den svenska skolan idag är världens mest avreglerade. Samtidigt har utvecklingen lett till en förändring av grundläggande principer för skolan menar forskarna.
 
– Principen om allas rätt till likvärdig och högklassig utbildning vägledde reformerna av skolväsendet från 40-talet och framåt, säger Staffan I. Lindberg.
– Denna har idag ersatts av en marknadsprincip som utgår ifrån att vissa barn och unga måste få sämre utbildning än andra. Vi är inte längre alla lika mycket värda. Det är det budskap som systemet politikerna skapat förmedlar.
Och på den här marknaden är det en ökande grupp som känner sig utslagna på förhand. Skolmarknaden ser de som en del av det demokratiska samhällssystemet. Och när detta inte kan ge dem några framtidsutsikter växer föreställningarna att ett auktoritärt system istället skulle kunna ställa saker tillrätta.
 
Undersökningens titel: Rösträtt till salu. Det nya hotet mot demokratin
 
 
 

Kapitalismen bär skulden

...hindrar oss att planera för framtiden
 
Isaac är inte som Katrina, sa New Orleans borgmästare. Det är ju tur det. Ändå hukar New Orleans under orkanen. Vi har fått se hur vädret blivit allt extremare under senare decennier. Galet väder, pratar man ofta om.
 
Igår skrev jag om det rekordtunna istäcket vid Arktis. Klimatrubbningarna går fort. Tecknen i skyn hopar sig, men världens ledare vänder bort huvudet. Varför är det så?
 
Med bara ett halvt öra snappade jag upp en bit från ett tv-program om klimatförändringarna igår. Någon person menade att "vi människor" inte är skapta för att uppfatta faran i den här typen av långsiktiga förändringar där vi måste agera innan katastrofen kommer på riktigt.
 
Jag tror den typen av resonemang är helt felaktiga. Det viktigaste resultatet av människans evolutionära utveckling är den intelligenta hjärna vi fått. Vi är fullt kapabla att på grundval av modern forskning fastställa vilka faror som väntar genom klimatförändringarna och hur vi kan undvika dem.
 
Det är inte en fråga om intelligens eller kunskap. Det är något annat som lägger hinder i vägen, nämligen det ekonomiska system vi dras med. Det som stavas kapitalism. En övergång till en hållbar utveckling är inget som den så kallade marknaden klarar av. Särskilt inte den avreglerade marknad som är så populär i nyliberalismens dagar.
 
En demokratisk planering av samhällsutvecklingen står i djupaste konflikt med den nutida kapitalismens själva väsen. Dess företrädare ryggar tillbaka för allt som inskränker kapitalets ackumulation och marknadens frihet att driva oss mot avgrunden.

Regeringens snabbtågssatsningar räcker inte långt: AB SvD Många års försummelser och tillbakagång när det gäller kollektivtrafik botas inte så enkelt. Exempelvis de 20 miljarderna till underhåll gäller en hel tioårsperiod. Krävs fler nyinvesteringar. Vi behöver en omställning till kollektiva transporter, förnyelsebar energi och ekologiskt jordbruk för att möta klimathotet.

SR DN Bloggar om klimat, väder, miljö, samhälle, politik, orkaner, katrina,
 
Bloggat: Svensson,
 

tisdag 28 augusti 2012

Klimatrubbningarna går fort

...business as usual leder mot avgrunden
 
Istäcket vid Arktis mot sin minst uppmätta nivå
 
Isrekord slaget i Arktis. Sommarisens täcke i Arktis är nu det minsta som uppmätts. Utbredningen har gått under den tidigare lägstanoteringen från 2007. Det uppseendeväckande är att rekordet inträffar redan mellan två och tre veckor innan det lägsta värdet normalt inträffar.
 
De sex somrar med minst is i Arktis som uppmätts har alla inträffat de senaste sex åren. Man har gjort regelbundna satellitmätningar sedan 1979. En tredjedel av sommarisen har gått förlorad på 30 år.
 
Åter igen påminns vi om att klimatförändringarna går snabbt och att världens ledare bedriver ett farligt spel med framtiden när man nu låtsas som ingenting och fortsätter "business as usual" medan racet mot avgrunden fortsätter. New Orleans bävar inför ”Isaac”.
 
Det krävs en omställning av samhället mot kollektivtrafik och förnyelsebara energikällor. Däremot tycker inte jag det är någon bra väg att tvinga alla skolbarn att äta vegetarisk mat så som Miljöpartiet kräver.
 
Vegetariskt behöver inte betyda klimatsmart. Ärtor flygs in från Afrika. Och kött behöver inte betyda en belastning för miljön. Istället borde vi, både i skolmaten och i övrigt, gynna omställning till ett ekologiskt jordbruk.
 
 

måndag 27 augusti 2012

Semester i Simrishamn 7

...impad av Impan
 
När jag återvände till Simrishamn en dag i början av augusti blev det en cykeltur utåt landet...
 
...närmare bestämt till byn Gladsax väster om Simrishamn. Det blev fyra kilometer konstant uppförsbacke
 
Där beskådade jag kyrkan som har anor från 1100-talet
 
På en äng bakom kyrkan hittade jag resterna av...
 
...den forna riksborgen Gladsaxehus. Byalaget skriver om den bortglömda medeltidsborgen.
 
Invid kyrkan hittade jag också Karossgården...
 
...antikt och kuriosa i två våningar
 
Förfallna och outnyttjade byggnader finns det en del på landet...
 
...men här var en brandstation som blivit bostad
 
Jag frågade mig fram efter ett mål jag sökte...
 
...och fann strax utanför Gladsax. En bergvägg som stack upp ur slätten där framme
 
Jag klättrade upp...
 
...för att beskåda utsikten
 
Nedifrån betraktade jag klipporna...
 
...som med skånska mått verkade stora
 
Det handlar om naturreservatet Impan med denna förkastningsbrant...
 
...där det brutits metaller i gruva långt fram i modern tid. Några bilder från gruvan här.
 
Vackra blommor fanns det också
 
Återfärden till Simrishamn gick lätt. Rullade i nedförsbacke och medvind fyra kilometer på fem minuter. Ännu ett besök skulle jag göra i Simrishamn innan min semester var över så...
 
...fortsättning följer
 
Semester i Simrishamn del 1, 2, 3, 4, 5 och 6
 
 

söndag 26 augusti 2012

Århundradets miljöbrott

...ska skyddas av poliser
 
Här planeras århundradets miljöbrottOjnareskogen på norra Gotland består av hällmarkstallskog med flerhundraåriga tallar på kalkrik alvarmark. Ett unikt område med stor variation och rikligt inslag av myrar och våtmarker.
Här häckar både havsörn och kungsörn. Artrikedomen av växter och djur som är knutna till den särpräglade naturtypen är stor.
 
Det är alltså dit som en stor polisstyrka nu är på väg för att stoppa miljövännerna.
 
Tidningen Internationalen har under sommaren bevakat vad som händer kring Ojnareskogen:
 
 

Nya massmord i Syrien

...diktaturregimen fortsätter avrätta civila
 
 
En massgrav efter massakern i Daraya
 
När folket kräver frihet kräver diktaturen folkets blod. Assad är en mördare. Regimen är beredd till vilka illdåd som helst bara den kan klamra sig fast vid makten. Allt stöd till det upproriska folkets kamp för demokrati.
 
 
 
 
 
Bloggat:
Kilden & Åsman: Ett Guernica i vår tid
 
 


Så tittar rasisten fram

...skrapa bara på blåfärgen
 
Moderaternas Twitter-ansvarige kallade Pekgul för ”klappturk”. Det är nu inte första gången moderaterna har problem med medlemmar som ger uttryck för rasistiska åsikter. Vi är många som minns det så kallade Valstugereportaget som Uppdrag Granskning gjorde.
 
Då sa bland annat en moderat kommunfullmäktigeledamot att "muslimer är duktiga på att föda många barn och utnyttja vårt system". Här i Skåne minns vi också många av de rasistiska yttranden som kommit från bland annat moderaterna i Vellinge.
 
Steget till Sverigedemokraterna är ofta inte så långt. Dessa är ständigt i hetluften när det gäller rasistiska och odemokratiska uttalanden. Just nu har vi en Sd-are som vill förbjud islam i Sverige och utvisa alla som envisas med att fortsätta tro på religionen. Det tycker Pär Norling, gruppledare för Sverigedemokraterna (SD) i Bollnäs.
 
Aktuell är också sverigedemokraten Sven-Erik Karlsson som tycker att alla Sveriges kommuner borde ha gäng som trakasserar somalier.
 
Anders Breivik är bakom lås och bom men hans idéer lever.

Läs vad en representant för turkar tycker om "skogsturken", "laserturken" osv:
Vi turkar har ingenting med "Laserturken" att göra
 
 

Löfvén en kopia av Reinfeldt

...(s) står för högerpolitiken
 
S-ledaren Stefan Löfvén har ett dilemma och det är att han i stort är en politisk kopia av Fredrik Reinfeldt. Det är i grunden samma politiska koncept som driver de båda; en politik som ger hög arbetslöshet, strupgrepp på offentlig välfärd, nedskärningar och privatiseringar samt ökande klassklyftor.
 
Det är samma mönster som vi återfinner över hela Europa - högerpolitiken dominerar och socialdemokraterna har inrättat sig efter den ekonomiskt härskande klassens önskemål.
 
Stefan Löfvén rider fram på det ökande missnöjet med den borgerliga allianspolitiken, men han har inte så mycket att säga eftersom det är svårt för honom att opponera när han själv står för högerpolitik.
 
I senaste Sifo-mätningen sjunker stödet för (s) med 4,5 procentenheter. De 250 000 väljare som lämnat (s) har gått antingen till Vänsterpartiet eller till soffan. Var åttonde väljare uppger att de är osäkra på hur eller om de ska rösta i riksdagsvalet.
 
Jag tycker alltid att det är bra när Vänsterpartiet får ökade sympatier. Problemet är att v-ledaren Jonas Sjöstedt kommer att sjabbla bort framgångarna om det blir rödgrön seger i nästa val. Han är så inriktad på att få sitta i en regering tillsammans med (s) och Miljöpartiet att han kommer kompromissa bort vänsterkraven. Så blir det i slutändan ändå en socialdemokratisk högerpolitik.
 
 
Bloggat: Svensson,