fredag 30 november 2012

Allra första Tio i Toppen

Eddie Hodges:
I´m Gonna Knock On Your Door


Första programmet av det legendariska radioprogrammet Tio i Topp gick lördagen den 14 oktober 1961. Jag har äran att presentera den kompletta listan från detta allra första Tio i Topp-program (framröstad av juryer i Stockholm och Malmö), inklusive de fem låtar som inte kom med (med länkar så du själv kan lyssna):

1. Eddie Hodges: I´m Gonna Knock On Your Door
2. Ray Adams: Violetta
3. Ricky Nelson: Hallo Mary Lou
4. Jay Epae: Putti Putti
5. The Violents: Alpens ros
6. Pat Boone: Moody River
7. Cliff Richard & The Shadows: A Girl Like You
8. Ray Adams: Soria Moria
9. Lill Babs: En tuff bruk i lyxförpackning
10: Siw Malmkvist: Du har bara lekt med mig
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
11. Thory Bernhards: En gång ska vi åter mötas
12. Göingeflickorna: Kära mor
13. Lille Gerhard: Den siste mohikanen
14. Siw Malmkvist: Bortom bergen
15. Elvis Presley: Little Sister

Ja, man tar ju sig för pannan! Denne jäkla Ray Adams med två låtar på listan och så röstar de bort en sån bra låt med Elvis. Tur det blev bättre sen på listan.

SvD SvD2 AB AB2 SkD Intressant Bloggar om sextiotal, musik, kultur, samhälle,

Sverigedemokraterna är höger

...de lever på sossarnas svek och vänsterns mesighet

Sverigedemokraterna är skandalernas parti. Och de kommer att jagas av det ena avslöjandet efter det andra. Det ska inte underskattas, det kommer att ha en påverkan på Sd internt, på bilden av dem i media och på deras möjligheter att göra inbrytningar i politiken.
 
Men det finns andra faktorer som verkar i rakt motsatt riktning. Sympatierna för Sd ökar i takt med varslen. I grunden är det kapitalismens kris, högerpolitiken och socialdemokratins svek som lagt grunden för Sd:s framgångar.
 
Ökad ekonomisk osäkerhet och ökande klassklyftor skapar otrygghet och upplevelser av orättvisor som slår direkt mot Sd:s väljarskaror. Partiets väljare består av två olika grupper som också har delvis olika intressen.
 
Den ena gruppen utgörs av business-medelklass, dvs säga småföretagare, egenhantverkare, bönder etc (medan akademiker-medelklass oftare röstar på Mp, V eller något borgerligt parti). Det rör sig om folk ur småborgare-klassen, ett skikt som alltid råkar i kläm när kapitalismen krisar.
 
Den andra gruppen av folk som röstar på Sd är lågutbildade arbetare. Som känner sig svikna av socialdemokratin och har väldigt stor anledning till det. Det är de som har förlorat mest på sossarnas högerpolitik ända sen 80-talet; nedskärningar, privatiseringar, ökad arbetslöshet osv.
 
Men borde inte detta vara ett gyllene tillfälle för Vänsterpartiet att suga upp missnöjet? Nej, det kan de inte eftersom de framstår som ett ryggradslöst mjäkparti.
 
Om nu Sd:s väljare till rätt stor del består av högerpolitikens förlorare - hur förhåller det sig då med den ledande kadern i partiet? Det är knappast "white trash" som vi hittar här. Snarare personer som härstammar ur välbeställd medelklass.
 
I grund och botten finns det en inbyggd klassmotsättning här, en motsättning som kan bli Sd:s akilleshäl om vänstern förmår att förvandlas till ett kämpande anti-kapitalistiskt alternativ. Sd:s politik är borgerlig och står i djupaste motsättning till arbetarintressena.
 
En vänstermobilisering på klasskampens grund kan bryta upp Sd:s missnöjesväljare utefter klasstillhörighet. Först drar vi över arbetarna till vänstern och när det väl finns ett slagkraftigt arbetaralternativ då kan också de småborgerliga skikten vinnas för vänsterpolitik. Småborgare är politiska vingelpettrar. Idag när högern är stark lutar de åt det hållet, men styrkeförhållandena kan förändras.
 

Läxhjälp åt välbeställda

...och sämre skola åt vanligt folk

Ska plånbokens storlek avgöra rätten till läxhjälp?

- Alliansen leder oss mot allt råare klassamhälle
- Läxhjälp för 220 kronor per timme
- Profitens talan ljuder allt högre

Den 5 december ska riksdagen fatta beslut om utvidgad rätt till läxhjälp. Redan idag är det möjligt att – under benämningen ”barnpassning” – göra Rut-avdrag för läxhjälp till yngre barn i grundskolan. Med alliansregeringens nya förslag sägs det uttryckligen att det är frågan om läxhjälp, att elevens egna lärare har rätt att mot förälders betalning undervisa eleven efter ordinarie skoltid, och att avdraget hädanefter även ska omfatta gymnasieskolan. Normalkostnaden för denna typ av stöd ligger idag efter avdrag på 220 kronor/timme. På sikt beräknas det nya förslaget kosta 25 miljoner per år i minskade skatteintäkter.
 
”Istället för Rut-avdrag för läxhjälp vill vi att regeringen satsar på folkbildande insatser som kan komma alla till del, bland annat den gratis läxhjälp som Studiefrämjandet redan idag erbjuder” (Tija Torpe, förbundschef på Studiefrämjandet, Göteborgs-Posten 22/11). Det är inte heller bara inom studieförbund som regeringens förslag väckt starka reaktioner utan även exempelvis den röd-gröna oppositionen, lärarförbunden och Skolverket har gjort tummen ner, men med Sverigedemokraternas stöd tyder det mesta på att förslaget 5 december kommer att slussas igenom riksdagen.
 
Regeringen lutar sig mot att en majoritet av remissinstanserna ”tillstyrker eller har ingen erinran”. Denna majoritet består dock av tjänsteföretagens branschorgan, Almega, det största läxhjälpsföretaget, My Academy och IFHT, intresseföreningen för hushållsnära tjänster, samtidigt som lärarförbunden överhuvudtaget inte fått yttra sig. En gång i tiden sågs det svenska remissväsendet som unikt i sitt sätt att loda ner frågorna i samhället och inhämta kunskap, under regeringen Reinfeldt är det dock uppenbart att profitens talan även här ska få ljuda än högre.
 
Utifrån alliansens ideologiska utgångspunkter är syftet med denna ”reform” tvådelat. Dels är det ett led i dess strävan att privata bolag ska få än mer spelrum till att plocka ut vinster ur vår skattefinansierade välfärd. Dessutom handlar det om att ge oss medborgare ytterliggare ”valmöjligheter”i individualismens samhälle. Det är därför man med jobbskatteavdragen sänkt inkomstskatten med över 70 miljarder, för att de som har råd i allt högre grad själva ska kunna fixa sin välfärd. Med de små stegens tyranni leder alliansen oss mot ett allt råare klassamhälle. Det är mer än hög tid för den stora majoritet av medborgare, som bland annat faktiskt är mot rätten att göra vinst i välfärden, att organisera sig och säga ifrån.
 
Ursprungligen ledare i veckotidningen Internationalen vecka 48/2012
 
 
 
 

torsdag 29 november 2012

Sd: Helrör och järnrör

 
....lösning på Sd-arnas problem
 
Då slipper dom tappa bort sina ryggsäckar och "försvara" sig med järnrör mot "lilla horan". Kanske kriminaliteten sjunker om dom bara håller sig hemma (citat från en nära släkting).
 
 
 
Bloggat: Svensson,
 
 

onsdag 28 november 2012

Rasisterna i Sd: Nolltolerans utplånar partiet

...blir inget kvar om nolltolerans ska ska tillämpas
 
Lars Isovaara är sverigedemokrat. Han sitter som representant i riksdagen och även i partistyrelsen. Men Lars Isovaara har också annat för sig. Han har dragit på sig en polisanmälan och är misstänkt för att ha förolämpat en vakt i riksdagen.
 
Han ska ha spottat och gjort grymtande grisljud åt en vakt med utländsk bakgrund.
– Han blev förbannad på vakterna som är invandrare. "Såna som dig vill jag inte ha med att göra", säger han och spottar i luften för att markera, säger kommissarien Torsten Stålnacke till DN.se.
 
Allt skedde i två polisers närvaro och Isovaara är nu anmäld för rasistattacken.
 
Vi kan nu alltså lägga ytterligare förmågor till ledande sverigedemokraters repertoar. Förutom järnrör och rasistiska och sexistiska förolämpningar (blatte-lover, fitta, hora etc) finns nu också spottloskor och grisgrymtanden.
 
Vi väntar fortfarande på att Jimmie Åkessons "nolltolerans" ska sättas i verket. Men så sker icke. Den tillämpas bara mot rasister och knäppskallar på det kommunala planet. Bland kompisarna i partitoppen är det istället ursäkter och förståelse som gäller.
 
Både Erik Almqvist och Kent Ekeroth sitter kvar i riksdagen efter sina eskapader. Det är nog bäst för Jimmie Åkesson att han fortsätter att lätta på tillämpningen av "nolltoleransen" mot rasism. Om den ska tas på allvar lär det inte bli mycket kvar av partiet. Sd är fortfarande rasister.

Uppdatering: Lars Isovaaras väska har nu hittats på en restaurang. Det tyder på att något rån aldrig ägt rum, som Isovaara påstår. Kanske bara för packad för att ha koll?
 

Rätten att köpa sig en hora

...handlar om makt och ojämlikhet
 
Nästan alla svenska politiska kvinnoförbund vill nu förbjuda svenska medborgares sexköp utomlands. Det tycker jag är ett mycket bra krav. Det tycker uppenbarligen inte ledarredationen på DN som i en ledare i går gick till hårt motangrepp på kvinnorna.
 
Man argumenterar på ett rätt olustigt sätt för att vi ska respektera att andra länder tillåter och accepterar prostitution. I korthet går argumentationen ut på att prostitution är väl inte så farligt, att det är skillnad på prostitution och prostitution och att det är en ren välgärning att svenska män köper sex av fattiga kvinnor.
 
Jag förvånar mig något över den låga nivån på debatten. Det här är ju riktigt reaktionära ståndpunkter. Ett försvar för ojämlikhet. En attack på allas lika värde. Framför allt handlar det om makt. Nästa steg borde bli att kräva legalisering av "goda" sexköp. Och varför inte rut-avdrag för sexuella tjänster?
 
Varför är det inte välbärgade medelålders män som säljer sina kroppar? Det handlar om makt. Och att göra vad som helst för pengar. När kvinnor måste göra vad som helst för pengar då har de inget fritt val. De som har makt köper deras kroppar (och ibland unga pojkars kroppar som omväxling).
 
Det är rätt ointressant om någon lyckas hitta en "lycklig hora". Det finns en överväldigande dokumentation om förtryck och misär. Prostitution är inte "världens äldsta yrke", den uppkom med klassamhället och patriarkatet.
 
 
 
 

Hur blir det med klapparna i år?

...frossa eller krisa eller bådadera?
 
Hushållen bromsar hårt när det gäller julklappsköpen – tre av tio planerar att lägga mindre pengar på klappar jämfört med förra året, visar en undersökning som DN låtit göra. Höstens varsel och den dykande ekonomin slår mot den för handeln viktiga julförsäljningen, som drar i gång på allvar i helgen, skriver tidningen.
 
Och blir det nu verkligen så - att de som har mindre i plånboken inte faller undan för reklamhetsen när det kommer till kritan - då påverkar det naturligtvis ekonomin i negativ riktning. Färre julklappar, lägre konsumtion, lägre produktion och fler som riskerar att varslas och få sämre ekonomi osv.
 
Kapitalismen är ett märkligt system. Om vi inte frossar så blir det kris. Frossar vi så blir det ändå kris. I dag kan vi läsa att havsnivåerna stiger snabbare än väntat. Havsnivåerna har stigit 60 procent snabbare än vad FN:s klimatpanel IPCC har spått. Klimatkatastrofen är redan ett faktum i stora delar av världen och den blir bara värre. Tack vare vårt frosseri.
 
Egentligen kunde vi haft det bra. Om det inte vore för profitjakten. Och om vi hade ett ekonomiskt system som jobbade för allas behov. Om vi skar bort en massa onödig konsumtion så skulle det bli mindre utsläpp. Färre varor behövde tillverkas och vi skulle kunna sänka arbetstiden. Vi skulle dessutom få mera tid för varandra och slippa julhetsen.
 
Men som sagt, sådan är inte kapitalismens logik.
 
 
SvD AB AB2 AB3 GP SkD HD SR GP Intressant Bloggar om jul, klimat, miljö, samhälle, politik,

Bloggat: Effekt 
 

tisdag 27 november 2012

Studiecirkel: Vad var kommunismen?

VAD VAR KOMMUNISMEN?
Socialistiska Partiet i Malmö inbjuder till studiecirkel

 
Från Kommunistiska Manifestet över Pariskommunen och Stalins Sovjet till våra dagar och framtiden. Finanskris och klimathot öppnar för kommunism – utan förtryck och stalinism. Läs om boken på Celanders förlag och Håkan Blomqvists recension i AB: Marx på marsch.
Cirkeln startar måndag 14 januari 2013 och hålls på fem möten. Inledningar och tillfällen för diskussion. Anmälan sker till ronnyakerberg@gmail.com 
 
 

måndag 26 november 2012

Klimatet: Kapitalismen hotar vår framtid

...dags att hoppa av kapitalismens ekorrhjul
 
Världens klimatflyktingar blir bara fler och fler
 
Nytt toppmöte "för att hejda klimathotet". Men vem tror på det? Att de kommer att besluta om några verkliga åtgärder, alltså. För att hejda fyragradershotet. Ett hot som blir verklighet redan om några decennier om inget görs.
 
Stora delar av jorden blir snabbt obeboelig och jordbruksproduktionen kollapsar. Inom forskarvärlden har länge rått konsensus om att det handlar om ett verkligt domedagshot för mänskligheten och att det är vi själva som orsakar det.
 
Detta har ännu inte resulterat i några verkliga åtgärder utan bara i tomma ord och vackra deklarationer. Det skulle förvåna mig om det blev annorlunda den här gången. Mycket snack och lite verkstad. Men säkert kommer man ändå, oavsett det reella utfallet, att prata och skriva vitt och brett om "framgångarna".
 
Sanningen är att man skjuter alla verkliga insatser framför sig och att utsläppen från fossila bränslen oavbrutet ökar och slår nya rekord. Så ser verkligheten ut. Men hur kan det vara att man inte kommer till skott?
 
Uppgiften är att på några årtionden få ner förbrukningen av olja, kol och fossilgas till nära nog noll. Nu talar vi om ett ekonomiskt system, kapitalismen, som kräver ständig "tillväxt" och i vars själva blodomlopp flyter detta svarta blod.
 
Fossila bränslen driver maskinerna, får hjulen att snurra, framställer elektriciteten, driver bilarna, båtarna och flygmaskinerna. Fossila bränslen är kort sagt "business as usual". Det finns inget som kan mäta sig med fossila bränslen, det finns än så länge lätt tillgängligt och kontrollen över dem ger makt.
 
Förlusten av billiga fossila bränslen skulle orsaka en djupgående kris för kapitalismen. Dess företrädare vill heller inte underkasta sig den reglering och planering som skulle krävas för att ställa om till ett hållbart samhälle.
 
Ett sådant hållbart samhälle, som fjärmar sig från ständig "tillväxt" och ständig förbrukning av ändliga naturresurser, är i grund och botten inte förenlig med kapitalistisk kapitalackumulation. Men mänskligheten skulle kunna klara en sådan omställning genom att gå över till förnyelsebar energi, kollektivtrafik och ekologiskt hållbar produktion om vi samtidigt slåss för verklig demokrati och jämlikhet.
 
Även om vi fick klara oss utan en del av den "standard" (va fan é hög standard?) som kapitalismen vill "välsigna" oss med så skulle vi kunna få ett bättre liv med mera utrymme för människors verkliga behov av trygghet, gemensam välfärd och tid för varandra. Dags att hoppa av kapitalismens ekorrhjul.
 

söndag 25 november 2012

Ta makten och utrota fattigdomen

...det krävs en världsrevolution för ett värdigt liv
 
Över hela världen tvingas miljoner leva i den värsta fattigdom
 
Var femte människa i världen lever i extrem fattigdom. Det handlar om män, kvinnor och barn som försöker överleva på mindre än en dollar om dagen. Naturligtvis är det oerhört många fler än så som måste betecknas som fattiga.
 
Ibland hör man talas om att andelen hungrande i världen har minskat. Men mätt i antal människor är det lika många som svälter nu som när jag var ung på sextiotalet. Inget gott betyg för den globala kapitalismen. Finanskrisen 2008 och framåt har kastat ytterligare hundratals miljoner ut i fattigdom.
 
En kvarts miljon barn i Sverige är fattiga och hundratals familjer med barn vräks varje år. Varför finns fattigdom? frågar Svt i ett antal program med start i kväll.
 
Ja, varför? För ingen har väl bestämt folk ska vara fattiga? Eller? Nej, jag tror inte det sägs så rakt ut av någon som har makt att bestämma. Likväl är det så är.
 
Underutveckling? Nej, "underutvecklingen" är organiserad. Grundlagd av kolonialism, slavhandel och förtryck. Konserverad av imperialism och maktförhållanden.
 
Klimatförändringar? Jo, men nej. Klimatförändringarna, som drastiskt försämrar för jordbruket, är organiserade. Av en ekonomi som inte kan stoppa racet mot avgrunden.
 
Vi lever i en global kapitalism. En ytterst liten klick är ofantligt rik, äger och kontrollerar banker, fabriker och alla produktionsmedel. Det skaffar denna lilla borgarklass en oerhörd maktställning. Det gör att den kan styra opinionsbildning och hålla politiker i koppel.
 
Ingen har röstat för fattigdom i vårt land. Inte heller för ökade klassklyftor. Eller försämrad välfärd. Likväl har vi fått det, oavsett om vi röstar på borgaralliansen eller oppositionen. Det beror på att bakom den demokratiska kulissen så är det andra som styr.
 
Det är de vi måste komma åt. Deras maktmonopol måste upphävas och vi själva i demokratisk ordning kunna besluta över den ekonomi som vi faktiskt skapar med vårt arbete åt de rika. Det är så vi kan utrota fattigdomen - både i Sverige och i hela världen.
 
Om vi stoppar kapitalismens slöseri och orättvisor kan fattigdomen bli ett minne blott. Kapitalismens mål är att skapa profit för fåtalet - socialismens mål är att tillgodose allas behov. Vi behöver en världsrevolution för att kunna leva ett värdigt liv.
 
 

När revolutionen kommer

...klassamhället ska förpassas till historiens skräphög
 
Den kom på våren. Revolutionen. Till Sverige. Det hade jäst länge. Det grekiska scenariot hade blivit vardag över hela Europa. Alla bubblor hade spruckit. I Kina och i USA. Lönerna hade sänkts i omgångar. Racet mot botten var i full gång.
 
Recessionen hade övergått i depression. Trots att det fanns gott om kapital. Gott om arbetskraft. Förstörelsen av varor och produktionsmedel verkade inte hjälpa. Emporia stod halvtomt. I Brasilien eldade man upp kaffet.
 
Trots minskad efterfrågan låg oljepriserna på en hög nivå. Kostnaderna för klimatskador hade stigit till olidliga nivåer. I världen drev hundratals miljoner klimatflyktingar omkring.
 
I vårt land beslutade den borgerliga regeringen om de största nedskärningarna i historien. En kvinna hoppade från Turning Torso i protest. Folk lämnade sina arbetsplatser. Eller ockuperade dem. Gatorna fylldes av folk. På Malmö stadion hölls massmöte.
 
I Västervik bildades ett folkligt råd som proklamerade att man tagit över stan och nu skulle ansvara för fördelningen av nödvändigheter och för den allmänna ordningen. Regeringen hotade med att skicka militär trupp.
 
Syndikalister och anarkister, som uppträdde militant, ökade snabbt sitt inflytande i hela Småland och stora delar av landet. Ställda inför hotet att bli nedslagna med våld förmådde de dock inte samla arbetarmassorna till motoffensiv.
 
Några syndikalister och anarkister var pacifister och ville inte befatta sig med vapen. Andra började utföra lite attentat och "småmord" på borgare. Men överlag var man motståndare till centralisering och till varje form av stat - så upprättandet av någon arbetarstat kunde det inte bli tal om.
 
Arbetarrådet i Västervik krossades av inkallad Nato-militär eftersom de svenska militärer man fått tag i vägrade. Nato-styrkan förstärktes med en snabbt ihoprafsad milis av ledande socialdemokrater som ville bevisa sin lojalitet mot systemet och en borgerlig frikår ledd av Erik Almqvist (sd).
 
Vänsterpartiet beklagade utvecklingen och manade alla att hålla sig inom legalitetens ramar. Nästa år skulle det bli allmänna val och då kunde alla rösta på ett antal reformer som Vänsterpartiet skulle genomföra för att allt skulle bli bra.
 
Alla trodde nu inte på det och nu gick utvecklingen snabbt. Stalinisterna lyckades infiltrera polis, militär och andra delar av statsapparaten. I Norrland, där alla samhällsfunktioner brutit samman, utropade man "Demokratiska folkrepubliken Sverige".
 
Snabbt organiserade man sitt eget Säpo och nackskotten på politiska motståndare, speciellt inom den revolutionära vänstern, som man såg som farliga konkurrenter, ekade i de norrländska skogarna. Broderliga förbindelser upprättades med Nordkorea.
 
Efter tre veckor rasade det stalinistiska luftslottet efter interna motsättningar och trycket från de upproriska massorna som krävde frihet och arbetarmakt. I de södra delarna av landet växte massrörelsen och lokala folkliga kommittéer bildades i de tre storstäderna och en lång rad andra städer.
 
Det var nu de revolutionära marxisterna kom in i bilden på allvar. Outtröttligt arbetade de för att öka sitt inflytande i arbetarråden och för att höja den politiska nivån på kampen. Bankernas socialisering, arbetarkontroll över produktionen och omfördelning av samhällets resurser och rikedomar var givna krav. Men främst gällde: All makt till arbetarråden!
 
Marxisterna propagerade för upprättandet av en ny slags stat, byggd på arbetarråden, där alla makthavare ska arbeta för arbetarlön och kunna avsättas när som helst. Det ska vara rotation på posterna för att motverka byråkati. Ingen stående armé utan beväpning av folket. Frihet för fackföreningar och politiska partier.
 
De revolutionära marxisterna hade bra koll på den internationella situationen och nära samarbete med likasinnade över hela världen. När de fram i maj hörde att en ny kommun hade segrat i Paris ansåg de tiden mogen att sammankalla en nationell konferens med representanter för arbetarråd över hela Sverige för att besluta om upproret. 

DN DN2 SvD SvD2 SvD3 AB AB2 AB3 GP GP2 SkD Intressant Bloggar om revolution, kapitalism, vänstern, samhälle, politik,

lördag 24 november 2012

Ost och vin: Roquefort

...blåmögelost med portvin
 
 
Jag gillar ju blåmögelost. Gärna som avslutning på en god middag. Ibland äter jag Grädd Danablu som kommer från Bornholm. Men kungen bland blåmögelostar är utan tvekan Roquefort
 
Roquefort är en blåmögelost, uppkallad efter staden Roquefort i Frankrike. Roquefort görs av opastroriserad fårmjölk som lagras i grottor med väggar belagda med mögelsvampen Penicillium roqueforti. Ta gärna fram den från kylskåpet en timma innan den ska ätas så kommer smaken mera till sin rätt.
 
Det handlar om en verkligt krämig, fyllig och salt smak som inte riktigt är av denna världen. Till en ost med sådan fyllig smak går det bra med ett sötare vin som portvin. Det förhöjer utan tvekan smaken hos osten.
 
Den här gången valde jag portvinet Kopke, Fine Ruby, med blåröd färg och vars smak beskrivs som söt, fruktig med inslag av björnbär, blåbär och muskot.
 
 
 

Netanyahu planerar ett Stor-Israel

...vill permanenta kontrollen över Gaza och Västbanken
Det militära våldet syftar till att underkuva palestinierna
 
Attackerna mot Gaza ett led i att permanenta Israels kontroll över Gaza och Västbanken. Syftet att förverkliga det högersionistiska projektet om ett Stor-Israel. Netanyahu vill ha stöd inför det egna parlamentsvalet i januari.
 
Attackerna mot Gaza handlar inte alls primärt om Israels behov av att försvara sig mot palestinska raketattacker. Det premiärminister Netanyahu och hans regering är ute efter är att markera och ytterliggare förvärra det palestinska folkets prekära situation. I sin förlängning handlar det om att skapa grogrund för att förverkliga det högersionistiska projektet om ett Stor-Israel.
 
När detta skrivs har snart de israeliska missilerna regnat över det belägrade Gaza i en vecka och media meddelar att en vapenvila strax ska träda i kraft. Israel hävdar som vanligt ”rätten till självförsvar”, och att flyganfallen är ett direkt svar på palestinsk raketbeskjutning in i Israel. Sanningen är dock att det var flera incidenter vid Israels gräns mot Gaza, raketbeskjutningar och flyganfall 8-13 november, men sent på kvällen 13 november lyckades Egypten medla fram en vapenvila, en vapenvila som såväl Israel som Hamas och andra palestinska stridande fraktioner ställde sig bakom.
 
Bläcket på överenskommelsen hann dock knappt torka innan Israel 14 november i ett missilanfall mördade Hamas militära överbefälhavare, Mohammed Jabari, varefter man inledde en stor flygoffensiv mot Gaza. Till dags dato har långt över 100 palestinier dödats i denna offensiv, medan endast fem israeler dukat under av de palestinska raketkontraslagen – asymmetrin i denna Goliat-David-konflikt är som vanligt bedövande. ”Israel har sin självklara rätt att försvara sig mot den beskjutning som ägt rum, som krävt dödsoffer även på den israeliska sidan. Något annat vore otänkbart” (ledare i Göteborgs-Posten 20/11).
 
Som vanligt framställer Göteborgs-Posten det som en konflikt mellan två likvärdiga parter, vilket är signifikativt för hela västvärldens politiska etablissemang. Som vanligt suddas det ut att 1,6 miljoner palestinier i Gaza levt under ockupation och belägring ända sedan 1967 – och framförallt sopas det under mattan att staten Israels födelse 1948 var ett sätt för väst att skaffa sig ett stabilt brohuvud i arabvärlden, och att det hela vilade på att 800 000 palestinier fördrevs från hus och hem.
 
De raketer som Hamas och andra palestinska grupper skjuter in mot Israel har ingen som helst militär betydelse utan vållar enbart skada för civilbefolkningen. De bidrar till att högerregeringen Netanyahu kan piska upp en hat- och krigsstämning och försvårar en förening mellan judar och araber inne i Israel mot den rådande politiken. Trots att det förekommit demonstrationer på ett flertal orter, som exempelvis Nasaret och Tel Aviv, är fredskrafterna starkt tillbakapressade. Men, det måste understrykas, det är den politiska och militära ledningen i Israel som är belägrare och förtryckare.
 
Varför inledde då Netanyahu denna militära offensiv? Dels handlar det om att markera mot att palestinierna, under ledning av president Mohammed Abbas, 29 november inför FN:s generalförsamling kommer att ansöka om observatörsstatus i FN, något som skulle stärka legitimiteten i denna palestinska kamp för ett eget land. Dessutom ser Netanyahu det som ett sätt att positionera sig och vinna ökat stöd inför det egna parlamentsvalet 22 januari 2013. Därtill vill Netanyahu visa för USA ochden återvalde Barack Obama att Israel självsvåldigt bestämmer när palestinska områden ska attackeras och att krigshotet mot Iran långt ifrån skrinlagts.
 
Som vanligt har också USA ställt sig bakom sin skyddsling: ”I slutändan är det upp till Israels regering att fatta beslut om hur de ska uppnå sina militära målsättningar” (uttalande av Ben Rhodes, biträdande säkerhetsrådgivare hos Obama). Inte heller EU har pekat ut Israel som angripare utan man manar båda kontrahenterna till ”omedelbar vapenvila” och understryker behovet av att ”skyndsamt agera för en tvåstatslösning”. Här är det inte, till skillnad från när det gäller Iran eller Syrien, tal om några sanktioner, för när det kommer till kritan är Israel djupt införlivat i västvärldens ekonomiska och militära strukturer.
 
Det övergripande målet för Netanyahu, och den extremhöger med vilken han allierat sig, med aktioner liknande den mot Gaza, är dock att permanenta Israels kontroll över Gaza och Västbanken, att det palestinska motståndet genom militärt våld, belägring, nya bosättningar och murbygge ska bryta samman, och att palestinierna resignerat ska fly iväg eller låta sig underkuvas i av Israel kontrollerade enklaver. Det är drömmen om Stor-Israel som ytterst är högerns och extremhögerns politiska projekt – mot bakgrund av den turbulens som den arabiska våren ger upphov till i stora delar av Mellanöstern kan emellertid denna otäcka dröm ta en ända fortare än vad man kan tro.
 
Anders Karlsson
 
Artikeln hämtad från veckotidningen Internationalen
 
 
 
Bloggat: Svensson,
 
 

Hur kan vi besegra Sd?

...knocka Sd med en rak vänster-politik

I mätning efter mätning tonar Sverigedemokraterna (SD) fram som landets tredje största parti. Merparten av svenskar ser med ökande obehag hur partiet som hade sitt ursprung i Bevara Sverige Svenskt stegvis normaliserats, framförallt inom en del liberal media. Samtidigt är det ett parti som kämpar med en alldeles för stor kostym. SD är vid det här laget nästan lika känt för de tomma stolarna i landets kommunfullmäktige som de är för sina medlemmars förmåga att kläcka ur sig grovt rasistiska grodor. De frekventa avgångarna och avhoppen drabbade i dagarna även partiets styrelse när en oredigerad video som under mystiska omständigheter läckte till media visade när partisekreteraren och den rättspolitiske talesmannen betedde sig just så illa som man kunnat föreställa sig.
 
Siffror har framkommit som visar att en tredjedel av väljarna nu förlorat förtroende för partiet. På många håll har det siats om att deras popularitet nu kommer att rasa, men det är alldeles för tidigt att dra några säkra slutsatser. SD:s framgångar är trots allt inte deras egen förtjänst, de gror i det växande missnöjet och desperationen, när de övriga riksdagspartierna verkar sakna all form av vision. Att partiet göds av högern är naturligt. Den som bläddrar i Axess eller någon Timbropublikation hittar argumenten som i grunden hävdar att SD har rätt; invandringen är inte förenlig med välfärdsstaten och därmed bör vi verka för att den senare avvecklas. De som föredrar välfärdsstat framför invandring slussas därmed rakt in i SD:s väljarskara. I högerns värld står framtidens val mellan två hårda och kalla samhällen.
 
Mer överraskande är den parlamentariska center-vänsterns oförmåga att blicka framåt. Socialdemokratin har gått ner sig helt i visionslös pragmatism och Vänsterpartiet verkar blicka mot den socialdemokratiska politiken på 1970-talet – lite håglöst kantat med identitetspolitiska argument om humanism och mjuka värden. Är en annan värld möjlig? Högst tveksamt om man frågar denna opposition, där ledningarna inom S och LO i den avgörande välfärdsfrågan räddhågset och vacklande förespråkar olika varianter av ”vinst med förnuft” – trots att den överväldigande majoriteten av väljarkåren motsätter sig det överhuvudtaget.

Så länge SD är det enda partiet med en vision av ett framtidssamhälle, hur obehagligt det än är, så kommer det att upplevas som relevant för en växande skara frustrerade och maktlösa människor. Att de isoleras av riksdagspartierna är inte nog så länge dessa fortsätter driva en politik som allt fler inser är katastrofal. Svaret på rasisternas etniska sammanhållning är inte ökad individualisering utan horisontell, klassbaserad, sammanhållning – inte baserad på tandlösa mjuka värden utan på det objektiva intresset.

Det är dags att säga det som inte får sägas i det här landet; kapitalets intressen är särintressen. Vi vill inte samma sak – låt oss göra politik av det!
 
Ursprungligen ledare i veckotidningen Internationalen vecka 47/2012
 
 
 

fredag 23 november 2012

Here Comes the Night

...mitt i sextiotalet:
Them: Here Comes the Night


När vi närmar oss sommaren 1965, närmare bestämt lördagen 22 maj, kommer Here Comes the Night med nordiländska bandet Them (sångare Van Morrison) in på svenska Tio i topp-listan. Veckorna innan har brittiska Yardbirds (Eric Clapton spelade i bandet) varit inne och vänt på listan med For Your Love.
 
Den "brittiska invasionen" fortsätter också med Animals stora hit med en Sam Cook-låt; Bring It On Home To Me. Ett annat brittiskt band på uppgång är The Hollies som kommer in på listan i juli med I´m Alive. The Beatles fortsätter sitt segertåg under sommaren med I´ll Follow the Sun.
 
Det här blir också svenska Hep Stars stora sommar. Redan i april och maj låg Cadillac högt på listan. Nu följer de upp med bland annat Bald Headed Woman.
 
I augusti ligger Mr Tambourine Man med Byrds på förstaplatsen. I september är det Rolling Stones med Satisfaction som är etta.

AB SvD SkD Intressant Bloggar om sextiotal, musik, kultur, samhälle,

Mangs, Sd och sossarna

...hur hamnade vi i högersoppan?
 
Reorganisering av arbetarrörelsen enda möjligheten
 
Tre rubriker idag: Livstids fängelse för Peter Mangs, Inget ras för Sd och Löfvéns moderniserings-plan för socialdemokraterna. Vad har nu detta med vartannat att göra? En hel del visar det sig.
 
Peter Mangs och hans illdåd är en produkt av samma högerextrema anda som skapade Anders Breivik. Den rasistiska hatpropaganda som emanerar från Sd har inspirerat till våldsdåden. Breivik nämnde Sd som sina idoler. Allt är delar i samma tankevärld.
 
Men hur kan det komma sig att det som nu avslöjats om ledande företrädare inom Sd, "järnrörsskandalen", inte påverkar deras opinionssiffror? Det har att göra med det politiska etablissemangets svek.
 
Socialdemokratin startade färden åt höger redan på 80-talet. Avregleringar, privatiseringar, nedskärningar, ökad arbetslöshet och ökade klassklyftor har följt i spåren. Sossarnas uppbrott från välfärdssamhället öppnade portarna för högern.
 
Och för extremhögern i Sd:s skepnad. När kapitalismen är i kris och socialdemokratin öppet visar att den inte har något alternativ då skapas ett ideologiskt vaccum som kan exploateras av extremhögern. Många vanliga löntagare, som känner sig lurade och samtidigt är politiskt förvirrade, blir mottagliga för Sd-propagandan som utser muslimer till syndabockar för etablissemangets svek.
 
Stefan Löfvén, som nu ska starta det största förnyelsearbetet på tjugo år för att modernisera S, kommer inte att kunna rucka en millimeter på detta. Även om detta "förnyelsearbete" skulle leda till en s-regering efter nästa val så innebär det inte något steg åt vänster, inget reellt alternativ till moderaterna. Löfvéns "förnyelse" är enbart en fråga om ytterligare anpassning högerut. Hans parti går snart inte att skilja från den borgerliga alliansen.
 
Vänstern har varit alldeles för svag för att kunna möta högerutvecklingen. Vänsterpartiet har hängt på socialdemokraterna, gett sitt stöd åt tidigare s-regeringars nedskärningspolitik och nu vill Sjöstedt inget hellre än bilda regering med Löfvén.
 
V har som parti inte förmått utmana högeralliansen och höger-S och därmed inte heller kunnat bidra till att stoppa Sd:s framgångar. Sd lever på och exploaterar missnöjet med arbetarrörelsens nederlag och tillbakagång. Bara en ny och kampduglig arbetarrörelse kan skapa ett alternativ till högerpolitiken.
 
Men en sådan anti-kapitalistisk inriktning klarar V inte av. Den övriga vänstern, till vänster om Vänsterpartiet, är i nuläget alldeles för liten för att kunna spela någon roll i politiken. Men det är där man måste organisera sig och lägga kraften för att överhuvud kunna påverka i framtiden. Ta kontakt med oss i Socialistiska Partiet. Min mejladress: ronnyakerberg@gmail.com
 
 
 
 

torsdag 22 november 2012

Vad är fascism?

...fascismforskningen ute på villovägar
 
Extremhögern på nytt på marsch i Europa - här ungerska Jobbik
 
Den moderna fascismforskningen är ute på villovägar, skriver David Brolin. Det krävs att vi igen studerar Hitlers och Mussolinis ideologier för att förstå dagens högerextremister.
 
Över Europa drar iskalla högervindar – från Oslomördaren Anders Behring Breivik till Jobbik, English Defence League och främlingfientliga partier i de nordiska parlamenten. Denna förskräckliga verklighet gör att vi måste fråga oss: Vad i allt detta är fascism? Och vidare: vad är fascism? Det råder, vill jag hävda, allvarliga misstolkningar inom aktuell kulturdebatt och forskning om vad fascismen handlar om. Detta är ett försök att få rätsida på problematiken och lyfta fram kunskaper som gått förlorade.

Enligt det konventionella liberala synsättet är fascismen en sjukdom i samhällskroppen som botas genom upplysning och spridande av goda liberala värden. Fascismen är inget strukturellt samhällsproblem. Det finns inget samband mellan samhällssystemet och de fascistiska rörelserna. Fascismen betraktats istället ur ett psykologiskt – eller mer exakt ett patologiskt – perspektiv: en ledare (en Führer) ”förtrollar” och ”förleder” massorna till krig och undergång. Den liberala tolkningen ser fascism som en blandning av maktbegär, nihilism och ondska. Ideologin spelar en sekundär roll; den kommer i efterhand för att legitimera det som är huvudmålet: makten.
 
Går vi över till marxistiska fascismtolkningar finner vi två olika varianter. Den ”ortodoxa” ersätter det liberala psykologiserandet med en ”ekonomistisk” tolkning. Man inriktar sig på kapitalistklassens behov av att med ytterligt reaktionära medel slå tillbaka arbetarklassen. Den ”tredje periodens” kommunistiska teoretiker jämställde den fascistiska reaktionen med all annan kapitalistisk reaktion. Man såg inget annorlunda och nytt i Mussolinis och Hitlers rörelser.
 
Problemet med liberala och vulgärmarxistiska tolkningsförsök är reduktionismen: man frånkänner idéer en egendynamik. Om nu fascismen ”bara” var ett uttryck för maktsjuka och nihilism, eller ”bara” ett uttryck för kapitalets behov – hur blev den då denna massrörelse? Och hur kunde den behålla makten under en så lång period? Teorierna kunde inte förklara fascismens dragningskraft på massorna, hur den som rörelse kunde mobilisera tusen och åter tusen småborgare, proletariserade studenter, intellektuella och industriarbetare.
 
Det fanns emellertid tänkare som försökte fånga dynamiken i fascismen och på så vis överskrida reduktionismen. Dessa fascismanalyser från 1920- och 30-talen (Palmiro Togliatti, August Thalheimer, Leo Trotskij, Antonio Gramsci m.fl.) har fallit i glömska. Här finner vi en mer komplex tolkning av fascismen som kapitalintressets uttryck. Tonvikten låg på fascismens motsägelsefulla natur. Mellan fascismens revolutionära retorik och dess förankring i småborgerskapet å ena sidan och det reaktionära målet å den andra fanns en motsättning, liksom det fanns en motsättning mellan rörelsens sociala bas och regimens sammansättning. Fascismen var på en och samma gång en av kapitalismen relativt oberoende massrörelse och en historisk kraft, vars yttersta mål var att stärka kapitalets makt och förinta arbetarorganisationerna. Att fascismen var en massrörelse med syfte att skapa en politisk hegemoni erkändes inte av alla marxister, men för de självständigt tänkande stod det klart att det rörde sig om en reaktionär folklig mobilisering.
 
Nygamla vindar i
fascismforskningen
I akademisk fascismforskning från 1990-talet och framåt vänder man sig mot den traditionella bilden av fascistisk ondska och nihilism. Man argumenterar också mot marxistisk fascismteori. Det ”nya” perspektivet består i att inte längre betrakta fascismen utifrån. Alla externa förklaringar, vare sig det gäller ”kapitalism” eller ”modernisering” lämnas därhän. Ofta åberopad är den brittiske statsvetaren Roger Griffin. En annan föregångare är den israeliske historikern Zeev Sternhell. I Sverige introducerades – med uppenbart instämmande – den nya fascismteorin i slutet av 90-talet av idéhistorikern Conny Mithander och sociologen Göran Dahl (se Tvärsnitt 4/1998). Nu har idéerna rotat sig. Exempel på detta är historikern Lena Berggrens och journalisten Henrik Arnstads forskning.
 
Det man är överens om inom universitetsforskningen – man talar till och med om en ”ny konsensus” – är att fascismen bör ses som bestående av en uppsättning idéer eller myter. Man håller sig med ett ideologibaserat ”generiskt fascismbegrepp”. För det första betyder detta att fascismen först och främst är en politisk ideologi, lika sammanhängande som andra ideologier (socialism, liberalism, konservatism). Fascismens politiska stil, organisationsform och regim är rotade i 1930-talets politiska kultur och kan därför inte vara ”paradigmatiska”. För det andra har man sökt lokalisera det som ideologiskt förenar alla fascismrörelser, ett ”fascismens minimum”. Myten om nationen tilldelas en central ställning. Griffin betraktar den som fascismens kärna eller ”kärnmyt”, dess ”palingenetiska ultranationalism”. Därmed framhävs fascismens ”positiva” och utopiska ideal, drömmen om en pånyttfödd nation och en ”ny människa”.
 
Mot teorin om fascism som högerextremism har det i vetenskapliga publikationer och politisk debatt blivit populärt att tala om fascismen som ”varken höger eller vänster”, en ”tredje väg” mellan kapitalism och kommunism. Denna uppfattning kombineras på ett motsägelsefullt med tanken att fascismen är en form av socialism. Bland dagens fascismforskare drivs tesen bland andra av Griffin och Sternhell. Den senare förfäktar åsikten att fascismen föddes ur en antimarxistisk variant av socialismen. Var inte självaste Benito Mussolini ursprungligen socialist? På detta kan man svara: visst var Mussolini socialist, men en mycket märklig sådan. Hans ”socialism” var av nietzscheanskt och sorelianskt märke. Steget till fascismen togs när han övergav och bröt med de socialistiska idéerna om proletär internationalism, klasskamp och socialisering av ekonomin.
 
Allvarliga konsekvenser
Inom svensk Hitlerforskning finns liknande föreställningar om fascismen som vänsterorienterad. Vi möter dessa i populärhistorikern Bengt Liljegrens biografi Adolf Hitler (2008). I motsats till de stora Hitlerforskarna – Alan Bullock, Joachim Fest och Ian Kershaw – hävdar Liljegren att Hitler inte kan kallas högerextrem, han hyste tvärtom vissa, förvisso inte marxistiska, men dock socialistiska och antikapitalistiska idéer, till vilka författaren räknar planhushållning och förstatligande. Men håller den ideologiska karaktäristiken? I inledningsskedet – på 1920-talet – höll sig de tyska nazisterna med löst förankrade idéer om socialisering och planhushållning, men det var idéer som ganska snart mönstrades ut och som aldrig kom i närheten av att förverkligas. ”Bolag, varuhus och storgods förblev orubbade, det enda man exproprierade var fackföreningarnas kassor” skriver Herbert Tingsten.
 
Ledande forskare som framhäver ”ultranationalism” som den fascistiska ideologins kärna har inte helt fel, men förbiser att ”nationalism” är en abstrakt kategori och en ideologisk form som kan fyllas med olika klasspolitiskt innehåll. Med skohorn skulle man kunna klämma in Venezuela och Hugo Chavez i definitionen. Vi har således att göra med ett ”opolitiskt” fascismbegrepp som leder vilse. Hitler och hans meningsfränder i Italien var givetvis nationalister, radikala högernationalister, men vad Hitler anbelangar begagnade han den tyska nationen som ett medel snarare än ett mål. Det överordnade målet var kapitalistisk och imperialistisk expansion.
 
De akademiska forskarna och dess efterföljare övertar helt sonika fascisternas syn på sig själva, deras definitioner och begrepp (t.ex. ”tredje vägen”). En på detta vis bedriven karaktäristik får allvarliga konsekvenser. Historikern Dave Renton är kritisk mot forskningsetablissemangets ”nya konsensus”: ”Ingen förnuftig människa skulle främst förklara Förintelsen utifrån det sättet som förövarna tolkade den. Så hur kan de professionella historikerna försvara en teori som använder sig av fascistiska källor som viktigaste utgångspunkt för att förstå fascismen?” Om fascismens ses som ett slags ”tredje väg” eller en ”ny religion”, ja, då har fascisterna kammat hem halva segern: de representerar ju bara en ideologi bland andra, en ideologi som dessutom inte längre har mycket med svart- och brunskjortor att skaffa. Vi får alltså inte, som dagens fascismforskare, ta fascismen för vad den säger sig vara; definitioner och analyser bör ske med begrepp som inte hämtats ur den fascistiska verktygslådan.
 
Är Farfars fascism död?
Låt oss ser hur forskare tacklar mörkblå och bruna strömningar i Sverige och Norden. Utifrån den nya tidens fascismförståelse (”extrem nationalism”) kommer Henrik Arnstad fram till att Sverigedemokraterna inte är några ”italienska squadristi” (de åker inte land och rike runt och misshandlar folk). Ledarkult och paramilitära styrkor saknas, liksom ett tydligt antidemokratiskt program. Men nu förhåller det sig så att Arnstad följer det förhärskande forskningsparadigmet som ju brukar kriteriet om ultranationalism och deklarerar att ”farfars fascism är död”, vilket gör att Arnstad ändå kan använda fascistetiketten. Sverigedemokraterna önskar pånyttföda en degenererad svensk nation (Aftonbladet 10.12 2010). Frågan är dock om detta parti skall räknas till den fascistiska familjen.
 
Kritiker har, enligt min mening helt riktigt, hävdat att extrem nationalism och rasism inte är tillräckligt. Det går inte för sig att stryka kampen mot demokratin från kriterielistan. Sverigedemokraterna är idag, sin bruna historia till trots, snarare ett traditionellt borgerligt och rasistiskt parti liknande Dansk Folkeparti och Sannfinländarna. Man urvattnar fascismbegreppet om partier av denna typ inkluderas. ”Kvar blir bara längtan till det förlorade paradiset och hatet mot de främlingar som förstört det.” (Petter Larsson, Aftonbladet 13.4 2010).
 
Anders Behring Breiviks ideologiska profil har stötts och blötts i media. Var hör han politiskt hemma? Kanske blott på dårhuset? Arnstad argumenterar för att Breiviks massmord blir begripligt först om vi upphör att betrakta gärningsmannen som en mentalt störd individ utan sjukdomsinsikt och istället ser honom som medveten fascist opererande enligt fascistiska tankebanor. ”Breivik är en modern, skandinavisk squadrista.” (Dagens Nyheter 20.4). Arnstads artikel är viktig och hyfsar debatten. Vi slipper liberalt psykologiserande. Men det är samtidigt en smula tragiskt att allt det som dagens fascismforskare inte anser höra till ”kärnan” i fascismen – militarism, terrorism, antimarxism, ledarkult – nu återkommer med full kraft i Breiviks dåd och tankeliv. Breivik ”varken höger eller vänster”? Den ståndpunkten framstår närmast som ett hån mot de socialdemokratiska ungdomar som slaktades på Utöya.
 
Radikalisering och militarisering
Den moderna fascismen visade sig ha mer med mellankrigstidens fascism att göra än vad ”experterna” insåg. Mig veterligen har detta inte lett till några omprövningar eller revideringar, bara en tyst anpassning. (Arnstad talar i samband med Breivik om rumänska legionärer och ungerska pilkorsare.) Stöveltramp och vapenskrammel är tyvärr inga utdöda historiska reliker utan levande inslag i europeiska fasciströrelser som det ungerska Jobbik, grekiska Gyllene gryning eller tyska nazistiska terrorceller. Vi skall inte stirra oss blinda på 1930-talets fascismrörelser (”teaterrekvisita från mellankrigstiden” enligt Arnstad) eftersom vi då riskerar att inte upptäcka nutida formen av fascism – det har varit forskarnas lösen. Men det omvända gäller. Genom att studera historien lär vi oss vad som verkligen är fascism och vad som är reaktionär konservatism. Förvisso är det inte enkelt att skilja fascism från konservativt eller till och med liberalt tankegods. Breiviks tankevärld förenar den breda islamofobiska diskursen med den perifera nazismen. Enligt Breivik är det ”kulturmarxismen” som berett vägen för ”islamiseringen”, och kulturmarxism är ett ideologiskt kampbegrepp i både ”vit makt”-miljön och hos kulturkonservativa counter-jihadister.
 
Dagens forskare isolerar ideologin från alla sociala och ekonomiska fakta och kan därför inte se att de fascistiska idéernas explosiva utveckling svarar mot vissa samhällsgruppers behov. Frikopplar man fascismen från högerextremism och härskande samhällsklasser, då hamnar man i verklighetsfrämmande resonemang. Arnstad kritiserar Göran Greider för att denne kallat Breivik för ”militant konservativ”, men verkar själv blind för kontinuiteten mellan ”konservativa revolutionärer” (Carl Schmitt, Ernst Jünger m.fl.) och tyska fascister (Dagens Nyheter 3.5, 14.5). Fascismen bygger på både konservatismen och liberalismen. Den upphäver aldrig 1800-talets borgerliga ideologier, den radikaliserar och militariserar dem.
 
1930-talets ekonomiska och politiska kris drev fram en reaktion mot massdemokratin. Den liberala ordningen frambesvärjde en trollkarl – fascismen – som gjorde sig kvitt demokratin för att kunna rädda det liberala ekonomiska fundamentet: kapitalismen. Nu är det återigen kris för det kapitalistiska systemet. Dagens fascister tror att de med våld och terror skall kunna rädda den västerländska civilisationen från muslimskt, judiskt och ”kulturmarxistiskt” herravälde. Den moderna akademiska diskussionen har mycket lite säga oss om vad som egentligen pågår i Europa. De naiva tolkningar som presenteras kan i värsta fall bidra till en rehabilitering av rörelser av denna typ. För att få nya, kritiska insikter om fascismens natur måste vi paradoxalt nog vända oss till bortträngda alster från 1920- och 30-talen, producerade, inte av fullblodsakademiker, utan av människor som både var teoretiker och aktivister med direkta erfarenheter av fascismen.
 
David Brolin
 
Hämtad från Ny Tid 3 juni 2012

Brand: Plantskolan
 
 
 

SD: Arbetarfientligt rasistparti

...sparkar neråt och slickar uppåt

Sverigedemokraterna stärker alltmer sin ställning som ett arbetarfientligt rasistparti. Det är fullt rimligt att jämföra islam med nazism, säger Richard Jomshof, ny rättspolitisk talesman för Sd. Islam är det största hotet idag, säger han.
 
Det hjälper inte att man försöker lindra det hela genom att tillägga att "alla muslimer tycker inte likadant". Det här är likafullt en demonisering. Ett försök att göra muslimer till syndabockar för kapitalismens kris.
 
Kapitalismen är det största hotet och hotar oss alla med arbetslöshet, bostadsbrist, sämre anställningsvillkor, urholkad välfärd och ökade klasskillnader. Sd lägger skulden på muslimerna, precis som Hitler skyllde på judarna.
 
Breivik hade Sd som sina idoler. Nu faller domen mot Peter Mangs. "Denne rasist hämtade näring till sin konspiratoriska världsbild från en hatsajt som gjordes möjlig av Sverigedemokraten Kent Ekeroth".
 
Som alla andra borgare söker Jomshof sparka neråt och vill straffa 13-åringar. Alltid detta focus på "hårdare tag", enkla populistiska budskap som inte leder framåt (hur många har blivit hjälpta av ungdomsvårdsskola där man lär sig att bli mer kriminell) och som blundar för fattigdom och socialt förtryck.
 
Sd:s inriktning är att slå vakt om klassamhället, peka ut syndabockar på samhällets botten och splittra arbetare och vanligt folk medan de rika roffar åt sig. Det är en fascistisk inriktning på Sd:s politik och utgör en verklig fara för arbetarklassen.
 
Kapitalismen håller på att lura skjortan av oss med borgarnas och sossarnas hjälp. Sd vill splittra oss så att vi inte kan bygga upp något motstånd mot högerpolitiken utan istället slåss och hata varandra inbördes.