söndag 28 juli 2013

Europa: Nya spänningar

...inga uppoffringar för euron
Konfrontation med kapitalets logik är vad som krävs
 
Effekterna av den ekonomiska krisen i kombination med typen av europeisk konstruktion har ändrat de intra-europeiska relationerna under de senaste fem åren. De olika zonerna i Europa, Tyskland och dess satelliter i norr, södra Europa (Grekland, Spanien, Portugal) - och, upptagande ett mellanläge, Frankrike och Italien - har utkristalliserats ytterligare. Som för Östeuropa och Balkan, en del av dessa länder som ingår i EU - Polen, Baltikum, Tjeckien, Slovakien och Slovenien - är en del av en "andra cirkel" av satelliter till Tyskland (i betydelsen underkastelse/integration och inte, som Sverige och Danmark, endast integrering), men förmodligen inte Bulgarien, Rumänien och Kroatien, vars ekonomier också ingår i Frankrikes och Italiens intressesfär och därmed står närmare till "Syd" eller en "andra cirkel" i söder.
 
Bortom offentliga uttalanden om behovet av enighet och samarbete, en europeisk ekonomisk regering, har en ny maktbalans fastställts, dominerad av den tyska borgarklassen. Den starka kapaciteten för produktivitet, teknisk innovation, forskning, utveckling, densiteten av ett nätverk av internationellt framgångsrika små och medelstora företag konsoliderades Tysklands ställning i denna konkurrens.
 
Men det är framför allt den nyliberala omstruktureringen av dess arbetsmarknad och dess produktiva organisation som har gett det en viss fördel. Hartz-Schröder-reformerna har utarmat 20 till 25 procent av den aktiva befolkningen och omlokalisering österut, med en politik för social dumpning, har förstärkt skillnaderna mellan Tyskland och de övriga länderna. Detta är vad som ledde Oskar Lafontaine, tidigare ordförande för SPD (tyska socialdemokratin) och grundare av Die Linke (Vänsterpartiet i Tyskland), en supporter av det kapitalistiska Europa, att den 30 april 2013 förklara att "tyskarna ännu inte har insett att  Sydeuropa - inklusive Frankrike, drivna av den ekonomiska krisen, sannolikt kommer att tvingas till slut att revoltera mot tysk hegemoni", och att förespråka en "exit från euron".
 
Denna politik av "åtstramning utan slut" inte bara försvaras av den tyska kapitalismen - med stöd av kristdemokraternas Angela Merkel och SPD - de uppfyller i princip kraven på kapitalets lönsamhet dominerad av finansialisering av den globala ekonomin. De olika europeiska kapitalismerna, de olika europeiska härskande klasserna, de olika europeiska regeringarna som är i tjänst hos det globaliserade systemet, kan bara svara på den inre logiken i detta system: för att uppnå den maximala profitkvoten. Och François Hollande, "republikens chef", passar helt in i denna logik: att avvika från den skulle innebära en konfrontation med kapitalet som är helt främmande för socialliberalisms gener.
 
Problemet är de sociala och politiska riskerna med en sådan historisk regression och interna sprickor i Europeiska unionen, men de härskande klasserna fortsätter på samma sätt länge de ackumulerar vinster och resultat och som de dominerar förhållandet mellan sociala krafter. Tills när?

Dessa förändringar i de interna relationerna i Europa leder oss att tydliggöra vår orientering mot det kapitalistiska Europa, kombinera anti-åtstramningsplaner nationell nivå och ett socialt och demokratiskt europeiskt perspektiv, brytning med EU, initiera byggandet av nya relationer i Europa, till gagn för arbetarna och folken. Men så fort en regering bedriver ett seriöst genomförandet av ett sådant program skulle det krocka med de härskande klasserna, skulle den ställas inför kraven från de finansiella marknaderna och diktat från EU. Det finns en sammankoppling, men rytmerna är ojämna, kriserna och förändringar i relationerna mellan krafterna är icke-samtidiga, historier och banor i varje land är specifika. I detta fall måste varje folk och varje regering som börjar bryta med logiken i det kapitalistiska Europa "skydda sin erfarenhet", varje revolutionär process måste skydda sina landvinningar.
 
Det är med denna metod som vi måste behandla frågan om utträde ur euron, krav som höjs från en del av den radikala vänstern. När krisen fördjupas, och när social regression identifieras med EU och euron, förstår vi den växande folkliga känslan att avvisa euron och Europa. Men detta är att ställa problemet upp och ner, speciellt om utträde ur euron sker i en ekonomi som fortfarande är kapitalistisk, och därför är liktydig med en massiv devalvering som skulle vara en annan form av åtstramning mot folken. Det är ingen tillfällighet att Front National i Frankrike (och andra reaktionära formationer i Europa) har kommit ut mot euron.
 
Långt från att välja att falla tillbaka i den nationella ramen, måste de antikapitalistiska krafterna hålla fast vid kursen: ett Europa i folkens och arbetarnas tjänst. Men vi får inte blunda för det faktum att det finns en oöverstiglig motsättning mellan den typ av byggande av EU och euron, och genomförandet av ett anti-besparingsprogram. Det är därför vi aldrig har delat uppfattningarna om att "reformera" eller "omorientera" EU. När trojkan lanserar ett ultimatum till det grekiska folket, "antingen accepterar ni memorandum (åtstramningspolitik) och stannar i euron, eller så avvisar ni memorandum och åker ut ur euron", är det nödvändigt att komma ur denna fälla, och vi förstår parollen som lanserades av Syriza i Grekland "inga uppoffringar för euron!" Och , förbereda sig för konflikt, för konfrontation.
 
Det är inte för en anti-åtstramningsregering att välja att lämna euron, vilket är dess ansvar, vad som är nödvändigt är att ända till slutet genom att vägra åtstramning och därmed förbereda befolkningen för att bryta med kapitalismens logik. Det är för Europeiska unionen att besluta att utvisa något land - vilket i juridiska termer är inte lätt - att inte tillämpa sina planer. Och om EU går så långt, är det en arbetarregerings ansvar att möta krisen, att dra alla konsekvenser av brytningen (och naturligtvis, att vara förberedd).
 
Detta var tredje delen av en rapport om den internationella situationen. De två tidigare delarna kan du läsa här:
Fortsättning följer.
 

Inga kommentarer: