tisdag 16 juli 2013

Ture Nerman - kommunistisk agitator

...med eller utan Moskva
Ture Nerman vid Lenins sida, Stockholm april 1917
 
Jag publicerar här delar av Per Leanders intressanta uppsats om Ture Nerman. Hela uppsatsen kan studeras på Marxistarkiv. Uppsatsen behandlar främst Nerman under perioden 1929–1937, då han var medlem i Socialistiska partiet, ett kommunistiskt parti självständigt från Moskva. I kommande avsnitt ska vi stifta bekantskap med Nermans uppfattningar om stalinismen, fascismen och socialdemokratin. Här först bakgrunden:

Bakgrundshistoria.
 
Världsläget 1917, krig och kris.
 
Ute i Europa rasade det världskrig som den internationella socialdemokratin hade lovat att göra allt för att förhindra. Men då kriget väl bröt ut splittrades den Socialistiska Internationalen, och de respektive arbetarepartierna slöt upp bakom sina nationella regeringar för att ge det egna landet stöd i det stora kriget. Ute på slagfälten dödade arbetarna varandra. "Det blev mitt livs största stora chock",

skriver Ture Nerman i sin självbiografi.
 
Han hade själv deltagit vid kongressen i Basel 1912 där Internationalen antog beslutet om att Europas arbetarpartier skulle stå enade och att de olika ländernas arbetare aldrig skulle gå i krig mot varandra. "Nu fick jag desillusionen som en stöt direkt i bröstet, fick se att arbetarrörelsens sammanhållning var inte vad jag hade trott. […] De nationella statliga banden var starkare än klassens och mänsklighetens. Men jag vägrade att lära om. Jag ville i stället än häftigare hävda internatio-nalismen. Den var rätt. Den måste bli kampmålet. Strömmen måste vändas!"
 
Sverige lyckades hålla sig utanför kriget, men den av Hjalmar Branting förespråkade borg-fredspolitiken ifrågasattes av det socialdemokratiska ungdomsförbundets ledare Zeth Höglund.

Höglund, som hade suttit sex månader i fängelse 1906, dömd för myteri som ansvarig utgivare till det antimilitaristiska manifestet Ned med vapnen! – Fred med Norge! publicerat under unionskrisen 1905, kom nu i kontakt med den lilla grupp internationella krigsmotståndare som höll på att samlas. Ture Nerman skriver i sin självbiografi, "En dag på sommaren 1915 talade Zeth Höglund om för mej, att det förbereddes en hemlig internationell konferens i Schweiz av socialistiska internationalister och krigsbekämpare, […] Jag blev självklart häftigt intresserad. Zäta skulle resa för svenska ungdomsförbundet. Fanns det någon möjlighet att få bli med? Jag måste med, kunde inte vara borta, då det nu alltså i alla fall skulle börja något nytt i det rätta tecknet, något av det jag hade drömt om och längtat efter."
 
Mötet ägde rum i den lilla byn Zimmerwald nära Bern, och här träffade Nerman och Höglund bland andra de ryska bolsjevikernas ledare Lenin, en man som vid den här tidpunk-ten, även inom socialdemokratin, fortfarande var relativt okänd. Lenin menade att världskriget måste förvandlas till ett klasskrig och att arbetarna skulle vända vapnen mot den egna nationens regering och göra revolution för socialismen och upprättandet av proletariatets diktatur. Lenins anhängare vid Zimmerwaldkongressen var i minoritet och fick inte alla sina ståndpunkter inkluderade i det manifest som man enades om att skriva, men Höglund och Nerman valde att ansluta sig till Lenins minoritetsgrupp, men det är inte säkert att svenskarna helt förstod Lenins idéer vid den här tidpunkten.
 
Men det svenska socialdemokratiska partiets ledare fördömde Zimmerwaldrörelsen. "Branting betraktade världskriget som utlöst av Tyskland och som en kamp mellan centralmakternas despotism och västmakternas demokrati. SAP blev demonstrativt proententiskt."

 Brytningen med socialdemokratin
 
1917 splittrades slutligen Sveriges socialdemokratiska arbetareparti då vänstergruppen, med bland andra Höglund och Nerman i spetsen, uteslöts. Det nya partiet kallade sig vänstersocialistiskt, och först 1921 antogs det kommunistiska namnet då man drev igenom de 21 teserna för medlemskap i Kommunistiska Internationalen. De partimedlemmar som inte passade in, bland andra Stockholms borgmästare, pacifisten Carl Lindhagen, uteslöts ur rörelsen.
 
Redan i april 1916 hade vänstergruppen startat sitt eget organ,
Politiken och Nerman blev tidningens förste redaktör. När Lenin i april 1917 reste genom Stockholm möttes han av bland andra Ture Nerman och Politiken beskrev Lenin som "vår bekante partikamrat." När Lenins parti snart därefter tog makten i Ryssland fick bolsjevikerna starkt stöd av Nerman och andra radikala inom den svenska vänstern.
 
Världskriget hade följts av revolutioner, inte bara i Ryssland, utan även i Tyskland, Ungern, Österrike, och ett inbördeskrig i Finland mellan röda och vita. Men medan dessa revolutioner misslyckades, lyckades den kommunistiska regimen i Sovjetryssland behålla makten, trots inbördeskrig och ekonomiska blockader.
 
Nerman var utåt ett av de främsta namnen i den tidiga svenska kommunistiska rörelsen och han kände personligen några av de ledande bolsjevikerna, Lenin, Zinovjev, Bucharin, m.fl. Men inom rörelsen hade han inga verkliga ledarposter. Nerman var politiker, men framför allt poet och känd kulturpersonlighet. Han besökte Sovjetryssland tre gånger, men dock aldrig som aktiv deltagare vid kongresser eller möten. Nermans sista resa till Sovjet företogs 1927.
 
Splittringar inom den kommunistiska världsrörelsen.
 
Men vid den tidpunkten hade den ryska, svenska, ja hela den internationella kommunistiska rörelsen börjat präglas mer och mer av interna motsättningar. 1927 uteslöts röda arméns grundare Lev Trotskij ur Sovjetunionens kommunistiska parti, och Nerman skriver i sina memoarer att han personligen var skeptisk emot detta.
 
I augusti 1924 hade SKPs ledare, Zeth Höglund, blivit utslängd ur partiet sedan han under en längre tid hade börjat ifrågasätta utvecklingen inom Komintern, och med honom följde ett tusental medlemmar, många tunga namn. Nerman blev kvar i partiet trots att så många av hans bästa vänner försvann. "Ture Nerman var en renlärig, ortodox kommunist, […] Avgörande för honom var tron på den internationella sammanhållningen och den övertygelsen förmådde honom i sinom tid att följa Kilbom och inte Z." Detta menar Zätas dotter, Gunhild Höglund, som förklaring på varför Nerman den gången inte följde sin gamla vän Zäta Höglund, som 1926 återvände till socialdemokratiska partiet. Först 1939 skulle Nerman själv hitta tillbaka till socialdemokratin.
 
Karl Kilbom och Nils Flyg blev den svenska kommunismens nya ledare, men också Kilbom och Flyg skulle komma i onåd hos Moskva då man i slutet av 1920-talet kritiserade utvecklingen inom Komintern. De så kallade Kilbomarna, som var i majoritet inom partiet, uteslöts på order av Komintern den 9 oktober 1929, och en minoritet kallad Sillénarna, under ledning av Hugo Sillén och Sven Linderot tog över med stöd av Moskva. "Brytningen var definitiv, och vi utkastade revolutionärer fick söka leva vidare som fria kommunister." skriver Ture Nerman.
 
Kilbomarna organiserade snabbt ett nytt parti som blev mycket större än Sillénarnas, och man lyckades behålla kontrollen över den gamla partitidningen
Folkets Dagblad Politiken. Kilbomarna behöll till en början det gamla namnet Sverges kommunistiska parti, vilket innebar att det under flera år fanns två SKP, men 1934 bytte Kilbomspartiet namn till Socialistiska partiet. Jag kommer att för enkelhetens skull kalla partiet SP, redan från början.
 
Socialistiska partiet
 
För att försöka förstå SP måste vi ta en närmare titt på det som ledde fram till den stora sprängningen av SKP 1929.
 
Den kritik som Komintern under 1920-talets slut framförde mot SKP under Kilboms led-ning bestod i sammandrag av följande: Inställningen till socialdemokratin var inte tillräckligt kritisk, det socialdemokratiska partiet måste ses som en huvudfiende, och allt samarbete med icke-kommunistiska fackföreningar var oacceptabelt. Det gamla kravet om avrustning beskylldes nu från Moskva för att vara "pacifistiska illusioner". Samtidigt skulle SKP tydligare framhålla att Sverige var en imperialistisk stat som utgjorde ett militärt hot mot Sovjet-unionen.
 
Efter uteslutningen kritiserade Kilbomarna häftigt den sittande Kominternledningen men ställde sig fortfarande solidarisk med Sovjetunionen och dess kommunistiska parti. Man ifrågasatte heller inte Komintern som organisation, utan bara dess ledarskap.
 
Kilbomarna hoppades till en början att situationen inom Komintern skulle ändras och att man skulle kunna återvända till Internationalen inom en snar framtid. Man hade planerat att överklaga uteslut-ningen vid världskongressen 1930. Kilbomarna gick till och med så långt att de ställde vissa krav till Komintern för att återvända, bland annat önskade man "Disciplinära åtgärder gentemot de medlemmar inom Exekutivkommittén och de Exekutivdelegationer, som bär främsta ansvaret för söndersprängningen av vårt parti." Och man menade att "…såväl Marx som Lenin skulle ha gjort processen kort med de karaktärslösa politiska hasardörer som nu usurperat makten i den Kommunistiska Internationalens Exekutivkommitté."
 
Några i SP misstänkte tidigt att uteslutningen var en del av striden inom det ryska partiet och att stalinisterna ville utesluta Kilbomarna ur det svenska partiet då man trodde att dessa skulle ta ställning för Bucharin i dennes opposition mot Stalin.
 
Men inte alla medlemmar av SP var vid den här tidpunkten kritiska till Stalin, några hoppades till och med att Stalin kunde hjälpa dem att få återinträda i Komintern.19 Ganska snart skulle man dock ge upp hoppet om att återupptas i Komintern och 1932 förklarade Nils Flyg att om dörren till Komintern öpp-nades skulle han personligen slå igen den. SP fortsatte att försvara Sovjetunionen men man började kritisera "…den bristfälliga interna demokratin inom SUKP och det ofta byråkratiska sättet med vilken industrialiseringen genomfördes."
 
Världen på 1930-talet
 
I och med att Sverige hade fått allmän rösträtt 1921 växte det socialdemokratiska partiets inflytande över landets politik under 20- och 30-talet. Med Per Albin Hansson som ledare för SAP och som landets statsminister från 1932, övergavs det som fanns kvar av klasskampsidén till förmån för folkhemstanken.
 
Hösten 1929 inträffade den stora börskraschen i New York och hela 1930-talet präglades av den stora depressionen. Det innebar hög arbetslöshet och politisk oro även i Sverige. Mest märkbara var händelserna i Ådalen, maj 1931, då militären öppnade eld mot demonstrerande arbetare varvid fem personer dödades och flera sårades.
 
Det enda land som inte direkt påverkades ekonomiskt av depressionen var Sovjetunionen. Industrialiseringen som påbörjats under slutet av 20-talet, var framgångsrik, men ofta till ett högt pris i mänskligt lidande. Tvångskollektiviseringen av jordbruket ledde till ett decennium av missväxt och svält, främst i Ukraina där flera miljoner människor dog. Samtidigt lades den sovjetiska politiken om fundamentalt under Stalins ledning, huvudsakligen genom att man övergav idén om världsrevolution och istället koncentrerade sig på statsbygget i Sovjet,
socialismen i ett land. Detta kritiserades av många kommunister, främst Trotskij och hans anhängare. Stalinisterna påbörjade en terrorkampanj som riktade sig främst mot kritiker och rivaler inom det egna partiet, men som också drabbade flera miljoner vanliga arbetare och bönder.
 
Sommaren 1936 genomfördes i Sovjetunionen den första av de så kallade Moskvaprocesserna då Stalin lät avrätta Zinovjev och de flesta andra bolsjeviker ur Lenins gamla garde. Utrensningarna inom partiet fortsatte i flera år och nästan alla ursprungliga kommunister dödades eller fängslades. Stalin ersatte dessa med nytt folk som var honom trogna.
 
Avrättningarna fördömdes skarpt av SP och för första gången började man nu också kritisera Sovjetunionen, inte bara ledarskapet, utan hela systemet.
 
Synen på den framväxande fascismen.
 
När Hitler och nazismen växte sig starkare i Tyskland menade SP att fascismen var en naturlig utveckling av det borgerliga samhället under kapitalismens kris och trodde att lik-nande utveckling var att vänta i andra länder. Komintern såg fascismen som en borgerlig defensiv inför arbetarklassens styrka, medan SP menade att fascismen var en borgerlig offensiv som möjliggjordes av arbetarklassens svaghet.
 
SPs syn på Sovjetunionen förändrades också efter Hitlers maktövertagande i Tyskland, då man kritiserade Stalin och Sovjet för att ha förhållit sig passivt inför nazisterna.
Under Stalins ledning hade den internationella kommunistiska rörelsen gjort socialdemokratin till huvudfienden. Komintern hade fastslagit att alla former av borgerligt styre, inklusive social-demokrati, skulle jämställas med fascism, och stalinisterna började kalla socialdemokrater för
socialfascister.
 
SP menade istället att kommunister borde kämpa tillsammans med socialdemokraterna för att förbättra arbetarklassens situation och dagskrav, samtidigt som man skulle avslöja socialdemokratins brister och vinna över arbetarna till kommunistisk politik. 
 
Spanska inbördeskriget
 
I det spanska valet 1936 segrade Folkfronten, en sammanslutning av arbetarpartierna, och bildade regering. Den nya radikala politiska utvecklingen ogillades av konservativa krafter i landet, och efter Folkfrontens valseger blev generalen Franco ledare för en stark fascistisk rörelse, som med aktivt stöd från Hitler och Mussolini gick till krig mot den nya spanska regeringen. Det spanska inbördeskriget präglades också av de skarpa motsättningarna inom arbetarrörelsen. Anarkisterna, syndikalisterna, och kommunisterna bekämpade varandra, och kommunisterna själva var splittrade i stalinistiska och trotskistiska grupperingar.
 
"Så mognade beslutet att resa ner och på nära håll uppleva det spanska folkets kamp mot gangsterna."
skriver Ture Nerman i sin självbiografi, och 1937 trotsade han det svenska reseförbudet till Spanien. När han anlände till Barcelona fick han snart bevittna den blodiga inbördeskampen inom arbetarrörelsen, då hotellet han bodde på omringades av kommunister och anarkister som i flera dagar låg och sköt på varandra. "Det sköts tidvis rätt kraftigt, och vi hörde ute i rymden både kulspruteknatter och en gång på avstånd kanondån. En och annan kula slog in i vår hotellvägg, eljes gick de skytteltrafik utanför."
 
Nerman lyckades ta sig tillbaka till Sverige, och där kunde han nu läsa om sig själv i den stalinistiska pressen som beskrev honom som en
trotskistisk-fascistisk agent, som i samarbete med Hitler skulle ha organiserat oroligheterna i Barcelona. SP hade visserligen vissa förbindelser med trotskisterna i Spanien, men att Trotskij, som dessutom var jude, skulle vara en fascistledare i maskopi med Hitler vara inget annat än lögner från Stalins håll för att misskreditera sin ärkerival. Nerman påpekar ironiskt i sina memoarer att "Däremot hade en viss Stalin inte så dåliga förbindelser med Hitler två år senare."
 
Socialistiska partiets sönderfall, Nils Flyg och nazismen
 
Hösten 1936 hölls i Sverige val till andra kammaren och både SAP och SKP gick starkt framåt, medan SP nu gick ner från att 1932 ha haft 5,3, till 4,4 procents väljarstöd.

Efter-valsdebatten inom SP visade på stor oenighet inom partiet då det gällde analys av valutgången och den fortsatta politiken. Det var framför allt två fraktioner som stod emot varandra, en grupp runt Karl Kilbom som ifrågasatte Nils Flyg. Kampen slutade med att Karl Kilbom uteslöts av Flyg, och efter det valde väldigt många medlemmar att frivilligt lämna partiet. De sökte sig nu antingen till SAP eller SKP.
 
Under Nils Flygs ledning skulle resterna av SP göra en politisk helomvändning och plötsligt bli pro-nazistiskt. Håkan Blomqvist tecknar i sin bok
Gåtan Nils Flyg och nazismen en bild av Flygs förvandling. Mycket förenklat kan man säga att Flygs hat mot Stalin och stalinismen, som han ansåg hade förrått den ryska revolutionen, fick honom att 1941 börja stödja Hitler i kriget mot Sovjetunionen.
Men Nils Flyg blev aldrig helt absorberad av den nazistiska ideologin; han blev till exempel aldrig antisemit.
 
Ture Nerman, som 1937 tillsammans med Karl Kilbom hade lämnat SP och 1939 återvänt till SAP, stötte ihop med sin forne kamrat Nils Flyg på gatan, en tid innan Flyg dog 1943. Mötet blev kort. "Vad tänker du göra nu?" frågade Nerman. "Jag ska rädda Sverige!" svarade Flyg, "Och dig med!" Ture Nerman tackade och gick sin väg och de två sågs aldrig mer.
 
För Nerman hade nu kampen mot fascismen blivit det allra väsentligaste.
 
Ture Nerman – Trots allt!
 
Redan 1933, efter att Hitler har tagit makten i Tyskland, hade Ture Nerman, som var riksdagsman i första kammaren 1930 – 1937, föreslagit att man skulle erbjuda tyska judar asyl i Sverige, men förslaget röstades ned.
 
Den första maj 1939 hade slutligen Ture Nerman återvänt till Socialdemokratiska partiet efter att ha varit partilös i två år sedan han övergett Nils Flyg. Men Nerman stod fortfarande långt på vänsterkanten inom socialdemokratin och var framför allt mycket kritisk till partiets och hela Sveriges, som han menade, slapphet inför Hitler.
 
Ture Nerman blev mannen bakom den antifascistiska kamptidningen
Trots allt! Tidnings-namnet hade Nerman lånat från Karl Liebknechts allra sista text Trotz Alledem!, publicerad 15 januari 1919, samma dag som Liebknecht och Rosa Luxemburg mördades efter den miss-lyckade kommunistiska revolutionen i Tyskland.
 
Första numret av
Trots allt! gavs ut den 7 oktober 1939 och den kontroversiella tidningen stötte genast på problem. För en artikel med rubriken "Hitlers helvetesmaskin", publicerad i Trots allt! nr 6. den 10 november 1939, alltså efter världskrigets utbrott, dömdes Ture Nerman till tre månaders fängelse för att ha smädat statsöverhuvudet för en nation med vilken Sverige var i fredligt förhållande. Och ännu ett försök av svenska staten att stoppa Trots allt! gjordes i februari 1940 genom antagandet av en lag om transportförbud.
 
"Lagen innebar bl a att den transportförbjudna tidningen inte fick fraktas med statliga trafikmedel såsom tåg eller befordras genom postens försorg…" Men trots att tidningen motarbetades så hårt av staten och dessutom led svårt av ekonomiska problem, lyckades Ture Nerman hålla Trots allt! vid liv under hela kriget och tidningen smugglades regelbundet in i det naziockuperade Norge, "…och lästes där tills det bara fanns trasor kvar av exemplaret, har en och annan norrman berättat." skriver Nerman i sina memoarer. "Till sist tog dock kriget slut, Hitler blev aska av sämsta sort och de underkuvade folkens gastkramning upphörde."
 
 
 

4 kommentarer:

lotta continua sa...

Noterar att du har läst N. Flyg. om hans avskyvärda utveckling från leninist till nationell socialist. Kanske har du då kollat "Lenin-läraren, ledaren,kämpen" från 1925 där Flyg i förordet skiver att vår viktigaste uppgift som revolutionärer är att förbli och agera som leninister- inget annat!!
Den leninistiska kaderteorin är ju nödvändig för att utmana makten och säkra revolutionen. Var finns den organisationen idag!?

Ronny Åkerberg sa...

...till lotta continua:
Lenins "kaderteori" grundar sig på det faktum att socialistiskt medvetande inte uppstår spontant ur arbetarklassens fackliga och politiska motståndskamp.
För det krävs ett parti där den socialistiska teorin kan smälta samman med de mest medvetna och kampvilliga arbetarna.
Ett sådant perspektiv på partibygge har vi i Socialistiska Partiet. Socialdemokratin har sen länge avvisat socialismen och Vänsterpartiet har nu gått samma väg. Ett nätt litet reformistiskt program är vad de förespråkar. Inte blir det någon socialistisk medvetenhet på det viset.

lotta continua sa...

Okej,men om SP vill vara leninistiskt och utgöra "det revolutionära ledarskapet" hur kunde ni då stödja den inre kontrarevolutionen i Polen,DDR,Tjeckoslovakien etc.1989!?
SP försvarade ju aktivt det kontrarevolutionära ledarskap som direkt när de fick makten jagade utmattade sjuksköterskor och läkare med vattenkanon i Polens storstäder.
Tillsammans med abortmotståndare,KOR-dissidenter. NATO-officerare etc. leder detta ledarskap idag kontrarevolutionens attacker mot unga kvinnor i den polska offentliga sektorn !??

Ronny Åkerberg sa...

...till lotta continua:
Den diskussionen får du nog ta med någon annan. Jag var inte med i SP då och känner inte ställningstaganden. Jag gick med i SP 2007. Min bekantskap med vänsterkrafter i Polen inskänker sig till det nya Polska Arbetarpartiet, PPP, med rötter i fackföreningen Augusti-80 (Sierpien-80). De var här i samband med ESF i Malmö. Gjorde ett gott intryck, verkade vara revolutionära socialister som bekämpade hela den nya överklassen. Vad det blivit av dem sen vet jag inte.