lördag 20 juli 2013

Ture Nerman om fascismen

...fascismens onda tid
Trots allt, anti-nazistisk tidning som utgavs under kriget av Ture Nerman. Svenska regeringen försökte flera gånger stoppa tidningen. Här en artikel om Nermans tidigare kamp mot fascismen.
 
Detta är fjärde delen om Ture Nerman som politiker fram till andra världskriget. De tre tidigare delarna finns att läsa här på Röda Malmö: 1. Ture Nerman - kommunistisk agitator, 2. Ture Nerman om stalinismen och 3. Ture Nerman om socialdemokratin.
 
Under 1930-talet var världen i ekonomisk kris. 1933 kom Hitler och nazisterna till makten i Tyskland. I Italien regerade fascisten Mussolini sedan flera år. I Spanien tog fascistledaren Franco makten som segrare i inbördeskriget. Även i Sverige fanns en framväxande nazistisk rörelse.

Kapitalismen och fascismen.

I samband med den stora depressionen på 1930-talet tror Nerman att det kapitalistiska systemet är inne i sitt slutskeende, och att kapitalismen håller på att "utvecklas från borgerlig demokrati till borgerlig diktatur i fascismens tecken."
 
Nerman påstår att fascismen är ett verktyg som borgarklassen använde som det sista alternativet och brutalaste medlet att krossa arbetarrörelsen med, för att upprätthålla kapitalismen och bevara sin makt, sina rikedomar och privilegier. "Fascism – nazism är kapitalismens sista ruskiga uppbåd till försvar för utsugningen av människorna!"
 
I sitt första majtal 1930, tre år innan Hitler tog makten i Tyskland, menar Nerman om att demokratins tid var över. "…i den skärpta internationella konkurrensens och klasskampens tid, kastar borgarklassen demokratin som styrelsesätt och inför fascismen", och Nerman ger exempel på länder där han påstår att detta redan har hänt: Italien, Balkan, Polen, Östersjö-staterna. Nerman menar att arbetarklassen är tvungen att välja mellan, "borgerlig diktatur" och fascism, eller proletär diktatur som i Sovjetunionen. "Vill inte arbetarklassen sin egen diktatur, får de hålla till godo med borgarnas."
 

Nerman påstår att både Mussolini och Hitler finansierades av storkapitalet. Han säger att Hitler fick stora ekonomiska bidrag av borgarna i början av 1920-talet, under en tid då kapitalisterna var rädda för arbetarrevolutioner i samband med det krisläge som rådde efter kriget. "När den tyska ekonomin stabiliserades, behövdes inte Hitler och då drogs understödet in. Därav bl.a. kom nazismens sammanbrott 1923." Men senare ansåg kapitalisterna sig åter vara i behov av fascismen och började åter ge stora ekonomiska bidrag till Hitler, påstår Nerman. "Någon ’erövrare’ var aldrig Hitler. Han har inte tillkämpat sej makten. Han fick den i nödens tid som kapitalets bödel över tyska folket."
 
Jo, i början av juni förklarade Hitler att "revolutionen" var avslutad och lade hela makten över industrin i händerna på ett ekonomiskt råd av storfinansens män: Krupp, Thyssen, Vögler, Lahusen, etc, med diktatorisk makt.
 
Nerman talar om utvecklingen i Italien och menar att efter kriget rådde där revolutionär stämning, arbetarna "…besatte fabrikerna 1919 – 1920. Även bönderna angrep storgodsen." För att stoppa arbetarnas framfart släppte borgarna lös Mussolinis fascistkårer, menar Nerman, som gick till attack för att krossa arbetarrörelsen. "Faktiskt hade fascisterna vunnit spelet innan de företog sin marsch mot Rom" i oktober 1922. Nerman menar att det inte fanns något större motstånd inom arbetarklassen, som hade "dålig ledning", men inte heller statsmakten försökte stoppa Mussolinis framfart. Borgarklassen lämnade frivilligt över all makt till Mussolini påstår Nerman. "Lika lite som senare Hitler behövde Mussolini någon revolution för att komma till makten."
 
Nerman menar att "…fascistpartiet är storfinansens, kapitalismens fasta stöd och storkapitalet råder med fascismen som en bödel över folket, sedan den har krossat alla folkliga organisationer. En blodig terror rasade, massor av arbetare och även borgerliga opponenter mördades eller deporterades."
 
Nerman förklarar att även den nazistiska organisationen uppstod i Tyskland vid samma tidpunkt som fascismen i Italien, men det skulle ta längre tid för nazisterna att ta makten. Nerman berättar hur Hitler 1920 försökte ta makten genom en kupp i München men att den misslyckades "och Hitler fick fem års fängelse men blev släppt om någon månad." Och under de kommande tio åren skulle Hitlers parti, med ekonomiskt stöd från borgarklassen, säger Nerman, växa till ett massparti. "[Hitler] hade inte kunnat hålla uppe en så stor rörelse med egen armé, utan miljoner från kapitalismen."
Och "genom ett hänsynslöst skräckvälde mot både arbetarpartierna och alla borgerliga motståndare och genom att själv tända på riksdagshuset och sedan skylla på kommunisterna vann nazisterna tillsammans med tysknationella urhögern en knapp majoritet vid valet 5 mars 1933."
 
Men Nerman menar att fascism och nazism inte har någon framtid, fascismen är aldrig något permanent tillstånd, säger han men man ska heller inte hoppas att systemet går under allt för snart. "Ett kraftigt bevis för nazisterna stora svårigheter är den ökade terrorn. Terror är alltid tecken på svaghet." säger Nerman och menar att ett skräckvälde är nödvändigt för att fascisterna ska kunna behålla makten över arbetarna.
 
Nerman leker med tanken att nazismen kanske går under av rörelsens inre motsättningar och personstrider mellan ledarna. Göring kanske kommer försöka ta över partiet, föreslår han, och "knäcker Hitler. Eller slår Hitler och Göbbels tillsammans ner Göring och spärrar in honom på det dårhus där han hör hemma."
 
Eller kanske går fascismen under i ett kommande krig. "Men hur den än kommer att falla, en sak kan vi vara vissa om: att dess fall kommer att kosta hundratusentals fångar och motståndsmän livet. Män som Mussolini och Göring kommer inte att väja för bartolomeinätter hur blodiga som helst."
 

National-socialism eller National-kapitalism.
 
"Innan jag svarar på frågan: "Är nationalsocialismen – socialism?" måste jag försöka definiera vad socialism är. Och då vill jag i det här sammanhanget, i hög grad förenklat, svara: Socialism är planhushållning plus arbetets välde. Ingen har väl velat påstå, att en hushållning kan kallas socialistisk så länge privatkapitalet dominerar den, och inte heller kan statskapitalismens form under några förhållanden kallas socialistisk."
 
"Är nationalsocialismen sådan vi ser den i Tyskland, eller i Mussolinis fascistiska Italien, är den socialism?" frågar sig Nerman under en debatt i Uppsala 1933. "Frågan är kanske oberättigad. Det är knappt någon som har påstått det."
Men Hitler har i alla fall valt att kalla sin rörelse för National-socialistisk, säger Nerman, som menar att "[Hitler] har smart knutit an till tidens starkaste strömningar: nationalismen och socialismen." Nerman anser att Hitler har tagit användning av ordet socialism för att lura arbetarna.
Särskilt i Tyskland med dess väldiga arbetarrörelse fans det inga planer för Hitler att gå till arbetarna och säga: ’Kom med oss! Vi håller på kapitalismens diktatur.’ Nej, men om man tog in ordet socialism i namnet, gick det genast bättre, …
 
Nerman säger att "Nationalsocialism kan man inte med rätta kalla rörelsen. Den borde snarare heta nationalkapitalismen."
När nazisterna väl kom till makten så var det kapitalismen man tjänade, och arbetarnas önskan om socialism betydde inte mycket i praktiken, menar Nerman. Han säger att Hitlers, så kallade nationalsocialistiska ekonomiska program i verkligheten är "inget som helst socialistiskt – utan helt enkelt storfinansens diktatur utövad genom lego-knektar."
 
Nerman påstår att "Fascismen och nazismen har lärt sig massorganisationens konst av arbetarrörelsen. Men de har inte tagit upp dess demokrati." Det är ett hierarkiskt system säger Nerman, "Partiet tar inget initiativ underifrån." I den mån rösträtt och val förekommer så är det bara skådespel. Han förklarar hur fascismen koncentrerar sig på diktaturen, "man behöver en stark ledare, regissören som man blint lyder, Mussolini,
Il Duce, Hitler, Der Führer, ägnas en nästan religiös vördnad, hälsas som en gud."
"Men man måste erkänna, att detta gäller även den proletära diktaturen: Stalin dyrkas i Sovjets och Kominterns press rent barnsligt och tyska Komintern-partiet försökte göra Thälmann till både arbetarklassens och hela tyska folkets frälsare. Fascismen och i någon mån kommunismen har smak för uniformer, partihälsningar och militära former."

Nerman säger att fascismen i alla länder utger sig för att vara anti-kapitalistisk för att till en början förleda arbetarmassorna, "men så snart den har kommit till makten med storkapitalets jälp så lever den på dess nåd och pengar. Fascismen kan aldrig ge folket arbete och bröd." säger Nerman och påpekar att i Mussolinis Italien finns det miljontals arbetslösa, och likaså i Tyskland.
"Hitlers uppgifter att arbetslösheten har minskat är rena bluffen. Man räknar inte dem man inte vill ge arbete. Något uppsving har givetvis krigsindustrin fått." säger Nerman.
"Även i Tyskland hotar inflationen på allvar, fast nazisterna är mycket rädda för den." menar Nerman eftersom inflationen skulle drabba medelklassen och deras sparpengar värst, "Och just de lagren av medelklass speciellt är det ju nazismen bygger på."
 
"Fascismen är en typisk medelklassföreteelse – tills den har fått makten, för då blir den storkapi-talets livvakt. Fascismen motsvarar medelklassens ideologi. Det är den ruinerade och förvildade småborgarens revolt.
 
I normalare tider bryr sej småborgaren inte om politik. Då är all politik bara humbug. Men när krisen börjar hota hans egen existens, då blir han arg, reser sej till självförsvar. Men småborgerligheten är ingen fast klass utan ett sammelsurium av grupper och intressen. Därför blir det heller inget klart program utan en desperat avundsattack på allt och alla."
 
Nationalism och rasism

"I uppfostran är nazismen oerhört brutalt nationalistisk. Man lär barnen hata all fredssträvan, hata Tysklands grannar, hata alla marxister, hata alla judar, all internationalism. […] Vetenskapen har jorts om till nazistiska propagandainstitut. Rasläran blir huvudämne. […] Alla betydande forskare har flytt eller avskedats som ofosterländska. Författarna lika så. Det är nollorna som sitter i ämbetena".
 
Ture Nerman menar att det nazistiska "Pratet om germanerna och arier är ovetenskapligt nonsens." Nerman förklarar att de så kallade arierna är ursprungligen indier och perser. Och han menar att idén om att så kallade germaner skulle vara långa, blonda och blåögda inte har så mycket verklighetsförankring i Tyskland.
 
"Tyskarna är ett riktigt mischmasch av alla möjliga folkslag: germaner, ganska lite, slaver, vender, judar. Ser man på nazisternas hövdingar, så är de allt annat än germaner. Hitler är halv slovak och man har grävt fram en judisk stamtavla åt honom. Göring är typisk sydlänning, Göbbels allt annat än german".
 
Nerman menar att "något mer löjligt än denna germanska rasdyrkan från sådana figurer som Hitler, Göring och Göbbels, som allesammans är raka motsatsen till oss s.k. germaner, kan man inte finna, men det är tydligen underlägsenhetskänslor för att härrarna ser ut som härrarna gör."
 
Nerman framhåller att Hitler i sitt rashat har gjort judarna till huvudfienden. "Det har varit mycket tacksamt att hetsa mot judarna i Tyskland, särskilt bland småhandlarna som i judarna såg svåra konkurrenter." Nerman förklarar att även missnöjda arbetare har varit mottagliga för nazisternas antisemitiska propaganda, och speciellt har man hetsat mot "nyrika uppkomling-brackor" och "svindlare" som var av judisk börd. Nerman menar att Hitlers antisemitism riktar sig mest mot judiska arbetare, småborgare och radikala intellektuella. Men de stora internationella judiska kapitalisterna vågar Hitler inte bråka med, tror Nerman.
 
Nerman förklarar att nazisterna förnekar den marxistiska teorin om klasskampen och att arbetarklassen skulle vara internationell. Nazisterna framhäver istället rasism och nationalism för att splittra arbetarklassen. "Hela nazismens s.k. nationella arbetsprogram går ut på kriget: vägbygge, […] lanthushållningens intensifiering, […] ungdomens uppfostran, sporten, […] propaganda av alla slag – allt är en klar förberedelse för kriget. Och allt är just anlagt på de östra gränserna: mot Polen och Sovjet-Unionen."
 
Nerman menar att "De olika folken och raserna måste lära sej, att de inte är fiender utan att de har alla intressen gemensamma, att de inte bör slakta varann för sina parasiter, sina gemensamma fienders bästa."
Han säger att det är en "…livsnödvändighet, att de vita arbetarna i tid lägger bort sin löjliga rashögfärd och söker samförstånd med de färgade kamraterna jorden runt."
 
Fascismen i Spanien
 
Efter Ture Nermans hemkomst från inbördeskrigets Spanien 1937 håller han en föreläsning med rubriken Sanningen om Spanien. Nerman menar att efter den spanska vänstern, som gick samman "i en stor folkfront", lyckats vinna det demokratiska valet, så visade borgarklassen vad de verkligen hade för syn på demokrati genom att vägra acceptera en vänsterregering. Borgarklassens reaktion tog sin form i fascism, militären, Franco, menar Nerman.
 
Nerman anser att inbördeskriget i själva verket är ett socialt krig, ett klasskrig, men också att det är ett krig som går över nationernas gränser. Alla borgerliga stater hjälper direkt eller indirekt Franco i kriget, menar Nerman. Bland annat genom att förbjuda frivilliga att åka till Spanien för att slåss för republikens sida. Han säger att Franco får också aktivt stöd av "…två stora utländska gangsterregimer – Mussolinis och Hitlers." Det är ett krig som "den internationella fascismen för mot Spaniens folk och lagliga regering, medan fascistdiplomaterna i noninterventionsutskottet tävlar i fredsvänlighet med de demokratiska staterna och får umgås med dem och på köpet dirigera dem." påstår Nerman.
Nerman menar att fascismen inte alls är så nationell och patriotisk som den utger sig för att vara. Han säger att bara ett "…fåtal av folket i Francos arméer är spanjorer, de flesta är italienare, tyskar, marocaner o.d. – Så nationell är banditen Franco, att han med dessa främlingar slaktar sitt eget folk!" Borgarna kallar arbetarna för fosterlandsförrädare, säger Nerman, men i själva verket är det borgarna som är de verkliga fosterlandsförrädarna som mördar sitt eget folk i nationens namn.
 
Nerman beskriver hur tyska stridsplan har bombat sönder staden Guernica. Han uppmanar sina åhörare att i tanken översätta ordet Guernica till Stockholm och tänka att det istället vore här bomberna föll, så att de bättre ska kunna föreställa sig det öde som drabbat Spanien, "…för att ni ska fatta verkligheten, fatta sanningen om Spanien. En annan gång kan det gälla oss. Italien ligger längre bort från oss men Tyskland ligger oss närmre, och vi har redan haft tyska krigsflygare över Svärge om nätterna."
För kriget i Spanien handlar inte bara om det spanska folkets öde, säger Nerman. Han säger att arbetarklassen måste förstå att det är ett krig mot alla världens arbetare och han uppmanar alla arbetare att hjälpa Spanien, för Spaniens arbetarklass kämpar för hela den internationella arbetarklassen mot den internationella fascismen. "Där kämpar och stupar socialistiska tyskar, som här har ett underbart tillfälle att bekämpa Hitler, och socialistiska italienare som här ger Mussolini ordentliga knytnäveslag i ansiktet." […] "Svärge har också några hundra jältar där nere, flera har offrat livet, och vi ärar deras namn för alla tider."
Nerman framhåller också sina egna erfarenheter från Spanien, och den sorg han kände då han insåg att arbetarklassen var så splittrad. Han säger att han blev "…stoppad av arbetarnas inbördeskamp på Barcelonas gator, satt instängd på ett hotell medan gevärskulorna smattrade och kulsprutorna smattrade – miljontals kulor som borde ha träffat Francos folk, men som nu tog livet av över 500 arbetare. Arbetarnas inbördeskamp var det hemskaste jag i mitt liv har varit med om och gav mej en läxa för livet om nödvändigheten av arbetarnas solidaritet utöver partier och grupper."
Nerman säger att det är alla länders arbetares "plikt att säga ifrån till kamraterna i Spanien" att inte döda varandra utan i stället gå samman mot borgarklassen, mot fascismen.
 

Revolutionär kamp mot fascismen

"Jag säger rent ut: Jag är inte säker, att mänskligheten kan rädda sig från ett nytt världskrig. Jag tror, att kapitalismen kastar oss ut i helvetet ännu en gång", säger Ture Nerman 1936. Det enda sättet att stoppa kriget är genom revolution säger Nerman. "…kampen mot kriget blir i realiteten kampen mot kapitalismen och dess samhällsoordning", menar han. "Arbetarklassen är den enda makt som kan hejda bödlarna och hindra masslakten…"
 
Det är val snart, påpekar Nerman i ett tal under valkampanjen 1936, men framtiden avgörs inte vid valurnorna menar han. Mänskligheten måste göra ett mycket större val: "…valet mellan fascismen och socialismen, valet mellan kriminalitet och hederlighet."

 Hitler och Mussolini kan inte röstas bort, säger Nerman, de måste störtas med våld.
"Kampen kommer att tillsist stå mellan arbetarklassen representerad av kommunismen, den revolutionära socialismen, och borgarklassen, representerad av sitt diktaturparti, fascismen i någon form. […] Ingen tror väl, att sedan kampen kommer att stå mellan fascism och demokrati. Nej, den kommer som sagt att stå mellan fascism och kommunism. Och ingen behöver tvivla på, att kommunismen vinner till sist… "
 
Nerman menar att det är ett mycket allvarligt problem att arbetarklassen är så splittrad i denna allvarliga stund.
 
"[…] arbetarklassen måste övervinna sin splittring. Det måste bli slut på hatet mellan arbetarpartierna. Alla ärliga klassmedvetna arbetare vet, att de är ödesförbundna med varann. Hur deras ledare lär dem misstro varann, hur deras ledning hetsar mot varann, så står de under samma förhållanden i arbetet, socialdemokrat, syndikalist, kommunist, de avskedas ofta sam-tidigt, vågar de protestera mot strejkbrytarlödder genom en demonstration, så skjuter borgarnas polis och militär, och den ser inte efter vad det är för partimärke på de olika arbetarna, den skjuter på klassen."
Nerman menar att den enda vägen fram är "sammanhållning mellan alla proletära element i samhället och deras gemensamma kamp för en annan bättre ordning."

Nerman uppmanar alla arbetare, oavsett partitillhörighet, att gå samman för att bekämpa nazismen, bland annat genom att "Bilda gemensamma försvarskårer i fackföreningarna…" för att kunna bemöta fascisternas attacker. Han säger att "Unghögern har bildat kampgrupper. Man vill förbjuda våra röda fanor. Nazismen går till rena våldsöverfall. Riksdagen kommer 1934 att anta lagar mot fackföreningar och revolutionär propaganda." Nerman menar att högern vill röja undan de politiska ledarna för arbetarklassen. "Ännu motionerar man i riksdagen bara om upplösning av kommunistpartierna, men sedan blir det socialdemokraternas tur – var så säkra!"

Nerman menar att man måste "försvara den frihet som finns, d.v.s. den demokrati, det folkvälde som finns." Han säger att det är upp till arbetarna att ta kampen till försvar för demokratin, man får absolut inte lita på borgarna, inte på polisen, inte på militären.

 
"Tror någon, att man kan försvara någon värklig demokrati här i landet tillsammans med den militära ledning som fins? Där en mängd officerare tillhör både den öppna fascismen och den lite maskerade! Tror någon svensk arbetare, att han kan försvara demokratin tillsammans med unghögern och Lindman? Lindman som i fjol var nere i Köpenhamn och höll krigsråd med danska högern, varpå man gemensamt förklarade, att det enda gemensamma man hade var kampen mot socialdemokratin och kommunismen. […] Hur det går såg vi i Tyskland."

 
Nerman menar att det inte är någon tvivel om, "…att Hitler-regimen räknar med Svärge som bundsförvant i ett kommande krig mot Sovjet-Unionen och att vissa kretsar här i landet står beredda att med tyska pengar och alla medel förvandla Svärge till ett annex åt Hitler."

Nerman menar att det är troligt att Hitler att kommer invadera "Svärge" och att han här skulle välkomnas av storkapitalisterna och borgarklassen som en befriare, som räddar dem från socialdemokratiska regeringen. "…vi har många och inflytelserika härrar i byråkratin och storfinansen och långt opp i officerskåren, som tänker mera tyskt än svenskt." säger Nerman.155 Östersjön är redan i praktiken "en nazistiskt tysk insjö" säger Nerman, och Mussolini och Franco har snart tagit kontrollen över Medelhavet.

Men än är det inte försent att stoppa fascismens framväxt i Sverige hoppas Nerman. Han menar att de svenska arbetarna kan lära sig av tragedin i Tyskland. "Kommunister och socialdemokrater i Tyskland sökte varann – men försent."

Arbetarna måste finna varandra över partigränserna och bilda folkfront mot fascismen. Nerman säger också att arbetarna inte blint kan lita på de egna partierna att leda dem rätt. "Slå ner de ledningar som står i vägen – vilket parti de än tillhör."
 

"Bland de många upprörande skildringar från Tyskland de sista månaderna var det en kort notis en dag i februari, som lyste med något av en morgonrodnad mitt i nattmörkret. Ni kanske själva fäste er vid den. På någon plats i Tyskland hade en socialdemokratisk arbetare blivit överfallen av och misshandlad av Hitlers banditer. Då kom en kommunistisk arbetare till sin socialdemokratiska kamrats jälp. Vid den klassmedvetna gärningen, som sannerligen krävde mod, blev kommunisten nerskjuten. När han några dagar senare begrovs, hade platsens arbetare mött opp mangrant till att hylla den döde kamraten, där möttes socialdemokratiska och kommunistiska arbetare.
Om överhuvud något ska kunna skingra mörkret och skräcken i dessa tider, så är det ett sådant klassmedvetet samgående i kamp av alla partiers arbetare. Det är inte lätt jort att få den röda enhetsfronten, men får vi den inte, då är arbetarklassen förslavad för långa tider, då har vi bara svält och skräck och nya tider att vänta. Men går vi tillsammans, då ska vi, hur hård kampen än må bli, till sist kunna störta kapitalismen och dess lejda banditer och upprätta en ny ordning, inte en anarki för spekulantvargar och svindlare, men en arbetets ordnade hushållning, göra värden till ett hem för arbetande hederliga människor. Göra socialismen, mänsklighetens vackraste lyckodröm till en levande verklighet.
Vill ni ha det här i landet som i Italien och i Tyskland? Vill ni, att ett arbetarmöte som detta utan vidare ska kunna upplösas genom att här kommer fram osnutna fascistpojkar och kör bort oss? Om ni inte vill det – ja, då fins det bara ett sätt att hindra det: snyt fascistpojkarna i tid:
Men kom ihåg, det kan inte en splittrad arbetarklass, bara en samlad klassmedveten arbetarklass, som vill och vågar försvara sig".

_ _ _ _ _ _ _ _

Detta var sista delen av utdrag ur Per Leanders uppsats om Ture Nerman som behandlar hans liv ungefär fram till andra världskriget. Senare delen av Nermans liv är en tragisk historia, politiskt sett. Han gick in i socialdemokratiska partiet, representerade dem i riksdagen, gick så långt till höger att han aktivt stödde USA:s krig i Vietnam. Hela Leanders uppsats kan du läsa här.
 

Inga kommentarer: