torsdag 18 juli 2013

Ture Nerman om socialdemokratin

...socialdemokrati eller revolution

Sverige var ingen idyll då heller, dödsskjutningen av fem arbetare i Ådalen 1931 visade brutaliteten hos den borgerliga klassdiktaturen
 
Detta är tredje utdraget ur en avhandling om Ture Nerman som politiker. De två tidigare delarna kan du läsa här på Röda Malmö: 1. Ture Nerman - kommunistisk agitator och 2. Ture Nerman om stalinismen.

Under slutet av 1920-talet började det svenska socialdemokratiska partiet mer och mer integreras i den svenska staten, och SAP förespråkade reformer istället för revolution. I Tyskland hade det socialdemokratiska partiet under Weimarrepublikens tid stort politiskt inflytande, och hade sedan 1918 aktivt bekämpat kommunisterna.

Socialdemokratin och staten.

I samband med dödsskjutningen av demonstrerande arbetare i Ådalen 1931, håller Ture Nerman ett tal i vilket han menar att nu när "…de första dödsoffren i den proletära klasskampen i Svärge begravs", så tror han att fler och fler arbetare börjar inse att Sverige inte är någon "idyll". Nerman påpekar att landet hittills har haft en "mildare" utveckling, men att det nu i Sverige börjar bli "lika brutalt" som i andra länder. Förklaring till detta är enligt Nerman kapitalismens pågående, fördjupande ekonomiska kris och oavsett om det borgerliga samhället "…existerar i diktaturens form eller i den formella demokratins" så är statens funktion att med våld försvara borgarklassens makt, säger Nerman. Han menar att militären inte bara är tänkt att användas mot statens yttre fiender utan också mot den inre fienden, nämligen de protesterande arbetarna, så som nu har skett i Ådalen. Det är mord säger Nerman, och han menar att "regeringen i sin klumpighet har ansvar för brotten."
 
Skotten i Ådalen är enligt Nerman ett tecken på borgarklassens rädsla för arbetarna vilket har resulterat i att borgarna morskar upp sig och "…blir hårdare för varje dag." Han kritiserar också de socialdemokratiska ledarna som han menar försöker lugna arbetarna och vilseleda dem. Nerman menar att socialdemokraterna understödjer borgarklassen och dess militär. Det är samma sak med alla länders socialdemokrater säger Nerman och nämner som exempel händelserna i Tyskland 1919, då som han menar, socialdemokratin satte stopp för arbetarnas revolution.
 
Nerman tycker att det är ynkligt att socialdemokratin har svikit arbetarna så, när enad revolutionär kampfront är som viktigast. Han säger att arbetarna som kämpade i Ådalen var både kommunister, socialdemokrater och syndikalister. De hade förstått att gå samman över partitillhörigheten, menar Nerman. Han uppmanar nu alla arbetare, "…som kände de där kulorna i Ådalen som om de hade gått genom det egna järtat och hela klassens järta", att gå samman och kämpa för att "…bygga ut den seger som Ådalens arbetare med så dyra offer har vunnit åt oss alla." Nerman avslutar talet om Ådalen med en hyllning till alla arbetare som har stupat i klasskampen och han nämner särskilt Karl Liebknecht och Rosa Luxemburg.

Ture Nerman är mycket kritiskt mot att, som han menar, socialdemokratin har övergett inter-nationalismen och blivit en mer och mer nationell rörelse, som hellre samarbetar med den svenska borgarklassen än med den internationella arbetarklassen, så som Nerman ser det.

"…vi ser den i blågula flaggor på folkets hus, […] och den vajar över den socialdemokratiska statsministern när han talar borgfred och samförstånd med vargarna på skansen. Och vi ser den framför socialdemokraternas förstamajtåg." Han menar att socialdemokratins svaghet för den svenska flaggan kan verka oskyldig, men i praktiken kan resultera i stor skada. Han nämner Andra Internationalens kollaps 1914.

"Sviker vi arbetarklassens internationella brödraskap för något i värden – då är vi snart färdiga att ta nästa steg: marschera under de nationella statliga fanorna ut att mörda kamraterna under andra fanor, så som 1914. Vår fana är inte nationell. Det är den internationella röda fanan, densamma i alla land. Alldeles som vår sång inte är Kungssången eller Vårt land eller Du gamla du fria, utan Internationalen. För oss fins inte folk utan klasser."

Ture Nerman är mycket besviken på utvecklingen inom den internationella socialdemokratiska rörelsen från 1914 och framåt. Han berättar om den olust och hopplöshet han kände då, när, som han menar, de socialdemokratiska ledarna svek den internationella arbetarrörelsen i samband med världskrigets utbrott.
 
Men Nerman förklarar att sedan kom ändå en tid av revolutionära framgångar, främst den ryska revolutionen, och han beskriver en glädje över att ha fått "…vara med i den av Lenin i Komintern samlade revolutionära proletära förtruppen." Det var en tid av segervisshet förklarar Nerman. Han trodde då, att socialismen snart skulle segra i hela världen. Men "…vi räknade fel, räknade inte nog nyktert med socialdemokratin, visste ännu inte riktigt hur förrädisk dess ledning var…" Han anklagar socialdemokratin för att ha slutit upp bakom borgarklassen och hämmat den revolutionära utvecklingen, och på så vis räddat kapitalismen och klassamhället.

Han menar att socialdemokratin helt har lagt om kursen. "För dem är det inte längre arbetarklassen och de fattiga i samhället det viktigaste. För dem är samhället det viktigaste, de har fått ansvar – t.o.m. regeringsansvar – för det borgerliga samhället, för den kapitalistiska staten…" Men Nerman menar att "Regeringen Hansson är med eller mot sin vilja, medvetet eller omedvetet, funktionär hos den borgerliga – kapitalistiska staten Svärge, där finanskapitalets män har sista ordet, och regeringen Hansson sitter så länge den sköter den sysslan till belåtenhet."

I ett tal 1930, strax efter uteslutningen ur Komintern, varnar Ture Nerman sina utkastade partikamrater att man nu måste akta sig så man inte dras till höger, man ska inte "flörta med socialdemokratin" på bekostnad av de revolutionära principerna säger han. Socialdemokratin kan inte på sikt tillfredsställa arbetarna menar Nerman. "Det finns ett starkt missnöje med socialdemokratin och ett behov bland de växande svenska arbetarmassorna av en sund kommunistisk politik, frisk från barnsjukdomar. Budet är hos oss. Må vi vara värdiga det!"
 
Den gamla socialdemokratin och kommunismen.

"Kommunismen är helt enkelt bara den gamla socialismen utökad med tidens erfarenheter, trogen sina gamla klassideal."
säger Ture Nerman i sitt första majtal 1931. Och riksdagsmannen Nerman skulle gärna se att hans parti kunde samarbeta med socialdemokraterna i riksdagen då det gäller sådana frågor som rör arbetarnas dagskrav, sådant som han tror socialdemokraterna skulle kunna ställa upp på. Men han blir besviken då socialdemokraterna sällan vill samarbeta.

"Vi får inte jälp ens av socialdemokraterna. Fastän vi ju bara för fram det deras program skulle gå med på, vad de själva förde fram för 20 år sedan och senare." Nerman frågar sig varför socialdemokraterna inte vill samarbete, och svarar: "Helt enkelt därför att de inte längre står för sina gamla ståndpunkter, inte längre är ett socialistiskt arbetarparti. De har vuxit in i det borgerliga samhället, blivit ett allmänt liberalt folkparti…"

Nerman menar att de svenska socialdemokraternas recept på att bekämpa depressionen är att bota kapitalismen genom att låta staten ge ekonomiskt understöd till banker och storföretag. "Inga järva åtgärder i socialistisk riktning – och därmed visar socialdemokratin, att sådant inte kan tänkas på reformistisk väg."
 
"Vi kommunister är inget annat än arvtagarna till den gamla socialdemokratin, behåller det bästa av dess revolutionära politik och lär av de nya erfarenheterna." påstår Nerman och han säger att han tror att många socialdemokrater på vänsterkanten har börjat sympatisera med kommunisterna. Det har han själv erfarit som riksdagsman. "För 30 år sedan hade våra krav varit socialdemokratiska. Vi är vissa om, att massor av socialdemokratiska arbetare också är med på dem."

I sitt första majtal 1936 förkunnar Nerman att han själv nyligen satt och läste gamla nummer av tidningen
Social-Demokraten, från 1880-talet, "Vilka andra toner mot nu! Vilken ungdomlighet och klasskänsla! […] Det var klasskamp i enlighet med partiprogrammet då. Arbetarrörelsen var internationalistisk då."
 
Under en debatt i Uppsala 1933 säger Nerman att han har samma marxistiska samhällssyn som "jag fick för 25 år sedan här i Upsala i en ännu inte förborgerligad socialdemokrati…"

Så länge arbetarmassorna följer socialdemokratin i dess arbete på att upprätthålla och smålappa på kapitalismens ekonomiska och sociala system, upprätthåller man dess motsättningar och dess nöd och krigsrisker. Man motiverar den politiken med, att man vill behålla demokratin och utbygga den. Men vad är demokrati?
 
Demokrati och revolution.

"Borgarna och vi menar olika med demokrati" säger Nerman och menar att "värklig demokrati är omöjlig så länge det finns klasser".
 
"Man talar så mycket om demokratin som det högsta av allt. Ja, språkligt betyder demokrati folkvälde, och det är naturligtvis vårt ideal. […] Men demokrati är inget fast utan växlar betydligt, och nu har vi här i landet borgerlig demokrati, som inte ger någon värklig jämlikhet så länge ett fåtal behärskar produktionsapparaten och pressen.

Vi måste medvetet slåss för makten, makten åt det arbetande folket, makten över produktionen, makten över polisen, över militären, över samhället i alla avseenden. Först då kan vi skapa demokrati, den det arbetande folkets eget välde, som är värd namnet folkvälde."
 
Nerman tror att den formella demokratins tid är över, och menar att det kan man nu se i halva Europa där fascistiska diktaturer har upprättats. Borgarklassen i dessa länder har börjat med att organisera "väpnade kårer – först hemliga" för att bekämpa arbetarrörelsen, menar Nerman, och sedan när arbetarorganisationerna har krossats, har man kunnat upprätta fascistiska diktaturer. Han menar att om inte arbetarklassen själv tar makten och upprättar sin egen diktatur över borgarna, kommer borgarklassen att upprätta diktatur över arbetarna.
Nerman påstår att socialdemokratin både i Italien och Tyskland har visats sig vara oduglig att bekämpa fascismen, istället är socialdemokraterna indirekt ansvariga för fascismens framväxt.

"Det går inte att som hittills med socialdemokratin följa med i kapitalismens utveckling tills fascismen burar in eller mördar arbetarklassens ledande män och stjäl arbetarnas hus och fack-föreningskassor, slår ner kooperationer o.s.v som man nu har börjat med i Tyskland

Nerman menar att det svenska högerpartiets ledare, Arvid Lindman, inte är någon verklig demokrat. "Varje dag av sitt liv har han ägnat kampen för borgarklassens privilegier, aldrig en timma åt kampen för demokratin. Borgarna har bekämpat rösträtten till dess de inte kunde stå emot folkets anstorm… […] Borgarklassen kommer beskydda demokratin precis så långt aktieintressena medger", säger Nerman.
 
"Tro inte, att Svärges arbetare kommer att bli förskonade från vad kamrater i andra land har fått lida. Redan har högerns ledare, Lindman, begärt att kommunisterna ska förklaras olagliga, redan har unghögern bildat stormtrupper och förklarat att de röda fanorna ska bort från folkets hus och andra arbetarlokaler, redan vill man från högerhåll göra om tryckfrihetslagen…"
 
Det börjar med att kommunistpartierna förbjuds, med socialdemokraternas goda min, säger Nerman, men sedan kommer högern att också förbjuda socialdemokraterna, varnar han.

"Men vi ska försvara demokratin och föra den vidare till socialistisk demokrati, till arbetets folk-välde genom socialistisk samling av arbetarklassen, arbetande och arbetslösa, alla partier, alla arbetare som ärligt vill samling på klassens och den socialistiska klasskampens grund."
 
Nerman menar att socialdemokraterna är naiva om de tror att de kan lita på svenska officerskåren, som han anser är en del av borgarklassen. "Även om den nuvarande militära ledning är lojal mot ministären Hansson, så är det bara så länge den lojalt sköter svenska borgarstatens affärer." Han varnar för det som hände i Tyskland, där militären slöt upp bakom Hitler.
 
"Om vi bara betänker vad det skulle ha betytt, om Tysklands socialdemokrater 1918 – 1919 hade jort sin plikt som bolsjevikerna i Ryssland, rensat sitt land från det byke av alla slag, som nu istället kom till makten där och nu förtrycker människorna – ja, då hade det sett mycket annorlunda ut i värden idag, om vi hade haft ett Sovjet-Tyskland vid Sovjet-Rysslands sida."

Nerman talar om revolution. Arbetarna måste stört kapitalismen och ta makten i sina egna händer, från borgarklassen. Revolutioner och orostider är inget nytt menar Nerman.
Han säger att det "behövs utomparlamentariska massaktioner, ledda av en revolutionärt socialistisk arbetarklass."102 Han säger att "…det är på tiden, att arbetarna vaknar upp och förstår, att det inte räcker att vart fjärde år lägga en valsedel i en urna" och välja en socialdemokratisk rege-ring som inte gör något, som saknar både kraft och vilja att bryta borgarklassens makt. "Det är falskt att inbilla massorna, att deras öde avgörs i parlamentet. Ni avgör ert öde själva."
 
"Arbetarklassens befrielse måste vara deras eget värk. Kom ihåg att befrielsen sker inte i den borgerliga demokratins former. […] Demokratin duger inte längre. Motståndarna spelar inte längre efter demokratins spelregler."
 
Han är mycket kritisk till den internationella socialdemokratins agerande i samband med de av världskriget efterföljande revolutionerna. Främst kritiserar han den tyska socialdemokratin, som han menar grävde sin egen grav, då man under revolutionen inte gick hela vägen. Han varnar de svenska socialdemokraterna för att deras agerande kan få samma följd.
 
"Tyskland – där tog socialdemokratin hand om revolutionen, sedan den gemensamt med bor-garna slagit ner revolutionärerna, varvid man mördade Liebknecht, Luxemburg och de andra. Man skulle ha demokrati, gudbevars. […] Och nu har nazismen, har Hitler och hans mordbrän-nare, banditer kommit till makten på s.k. lagligt sätt. Socialdemokratin hade sitt mönsterland i Tyskland, Andra Internationalen hade sin kärna i tyska socialdemokratin. Men hur ser det ut nu? För att till varje pris slippa arbetarnas välde, som skulle ha varit Tysklands räddning och som i varje fall måste komma, så gick socialdemokratin alltjämt åt höger. För att rädda demokratin valde de till sist Hindenburg mot Hitler. Sedan valde Hindenburg Hitler mot socialdemokratin, och sedan – ja sedan anlade hr Görings gossar mordbranden i riksdagen och – så valdes det inte mer."
 
Tyska socialdemokratin har ett fruktansvärt ansvar inför arbetarklassen. Det fins nog inte en enda svensk socialdemokrat som inte utdömer sina tyska partivänner. Men jag frågar: vari skiljer sig den svenska socialdemokratin från den tyska i sin politik just nu? Jag har inte fått något svar på den frågan i riksdagen. Nej, man traskar i samma spår för att försvara den borgerliga demokratin, och en vacker dag kan också vi stå där Tysklands arbetare nu står.

"Den gamla s.k. demokratin, den formella demokrati som borgarsamhället hade råd att kosta på sej i goda tider, då folket var mätt och därför lugnt, den har nu jort bankrutt. De flesta stater i värden står numera utanför den formella demokratin. Diktaturen har kommit i stället. Så som den måste komma då regimen, kapitalismen, är vid sitt slut och inte längre kan styra utan diktaturens strängare välde. Demokratin har varit så tandlös, så rädd för det arbetande folkets välde, att den hellre offrar all frihet och håller till godo med mordbrännarfascismen. Saken är alldeles tydlig och enkel. I hårdare tider samlar sej klassen kring sin kärna, i strängare disciplin, då kommer diktaturen, och vill inte det arbetande folket sin egen diktatur, ja, då får de hålla till godo med motståndarens, med fascismen. Vi har två värdshistoriska skolexempel för arbetar-klassen att begrunda. Rysslands och Tysklands arbetare jorde revolution ungefär samtidigt, 1917 och 1918. I bägge länderna hade arbetarna makten. I Ryssland tog den marxistiska, revo-lutionära sidan av arbetarrörelsen ledningen, och den har under outsägliga svårigheter i Marx’ och Lenins anda lyckats bygga upp en av värdens stormakter, säkert den starkaste av dem alla just nu. Sovjet står där som en jättemakt. Men hur ser det ut i Tyskland? Socialdemokratins mönsterland. Där tog socialdemokratin hand om revolutionen, arbetarnas radikala ledare mördades, arbetarna avväpnades, socialdemokraterna försvarade den borgerliga s.k. demokratin, gick för att slippa arbetarvälde alltjämt till höger, och nu har de fått tacken, nu mördar det banditfölje, den pöbel som f.n. har makten i Tyskland, både kommunister, socialdemokrater och borgerliga vänstermän. Exemplet Ryssland – Tyskland börjar socialdemokratins arbetarmassor att fundera över på allvar i dessa dagar, och t.o.m. ledande socialdemokrater erkänner att man har handlat alldeles falskt".

Men Nerman beskyller inte enbart socialdemokratin för slapphet inför det nazistiska hotet. "…å andra sidan har också en felaktig, trångsynt politik av Komintern jälpt till att beröva kommunismen millioner av arbetare och drivit dem direkt i Hitlers och kapitalismens armar."
Nerman ser nazismens framväxt i Tyskland som bevis på att "Både socialdemokratin och Komintern hade där stelnat i byråkrati och kunde inte försvara arbetarklassen." säger Nerman. "Vi får inte i dessa tider fortsätta inbördeskriget mellan arbetarklassens olika grupper. Alla ärliga socialister måste finna vägen till varandra och till enhetsfront."

Intressant Bloggar om arbetarrörelsens historia, historia, vänstern, socialdemokraterna, samhälle, politik,


Inga kommentarer: