onsdag 17 juli 2013

Ture Nerman om stalinismen

...hans syn på utvecklingen i Sovjetunionen och Komintern
Ture Nerman hörde till de som tog emot Lenin i Stockholm i april 1917 när han var på väg hem till revolutionen i Ryssland
 
Detta är andra utdraget ur en intressant avhandling om Ture Nerman. Första avsnittet kan du läsa på Röda Malmö: Ture Nerman - kommunistisk agitator.
I och med oktoberrevolutionen 1917 hade kommunisterna tagit makten i Ryssland. Lenin hade politiskt eftersträvat världsrevolution, vilket var en linje som Komintern senare övergav till förmån för idén om "socialismen i ett land". Ture Nerman hade 1929 kastats ut ur Komintern mot sin vilja, men Nerman fortsatte att se sig själv som kommunist, med eller utan Moskva.
 
Sovjetunionen och socialismen i Ryssland.
 
Ture Nerman förklarar, att när han 1917 fick budet om den ryska bolsjevikrevolutionen kände han det som sitt livs "största ögonblick." Revolutionen tände ett nytt hopp hos dem som menade "allvar med sin socialism", efter besvikelsen över Andra Internationalens ovilja att stoppa kriget, som Nerman menar, då de socialdemokratiska ledarna "…skamlöst svek sina löften och sprängde arbetarklassens International till förmån för kapitalisternas fosterland". Nerman förklarar att tiden efter Andra Internationalens sönderfall kändes mörk, men i "Zimmerwald återknöts banden mellan de revolutionära socialisterna" och det var en glädje att nu få kämpa under Lenin och Liebknechts ledning, menar Nerman. "Och så kom den underbara stunden då budet nådde oss om bolsjevikrevolutionens seger."
 
"Vem ställde till värdskriget 1914? Utan ringaste tvekan kapitalisternas motsatta ekonomiska intressen i främsta rummet. Å andra sidan: Vem bröt värdskriget? Utan ringaste tvekan: den ryska revolutionära socialismen, Lenins bolsjeviker, och sedan de tyska revolutionära socialisterna kring Liebknecht och Luxemburg."
 
Nerman menar att under de år som nu har gått sedan revolutionen, står den socialistiska plan-hushållningen i Sovjetunionen mer framgångsrik och starkare än någonsin, medan den kapitalistiska världen är i "dödskris". Han talar om femårsplanens framgångar och berättar med glädje om hur Sovjetunionens befolkning ökar i miljontals, "Barnadödligheten har sjunkit enormt."
 
Han beskriver positivt kollektivisering av jordbruket, "…de rika böndernas makt över de fattiga [har] brutits". Nya bostäder byggs, säger Nerman men medger att "Ännu på sina håll är bostadsbristen svår, men det är helt annat än under tsarismen och det går alltjämt framåt."
 
Nerman menar också att "Kyrkans och religionens makt har brutits helt", vilket han tycker är positivt, och att kulturen, bildningen och upplysningen stiger.
 
Nerman påstår att kommunisterna i Ryssland har "…lyckats göra om ett försoffat, analfabetiskt bondefolk" till ett folk "där nu nästan alla kan läsa och skriva och där produktionen alltjämt ökar mitt i kapitalismens allmänna misär."
"Den gamla ryska folktypen av slöhet, snusk, religion, sprit och underkastelse, den håller på att vädras bort…"
 
Men Nerman förklarar att allting naturligtvis inte är perfekt i Sovjet. "Vi vore inga värkliga Sovjet-Unionens vänner om vi blundade för brister och svårigheter, som f. ö. sovjetmyndigheterna själva är de första att erkänna", påstår han.
Men Nerman menar då främst att femårsplanen inte har uppnått allt det man hade hoppats åstadkomma, och att produktionen borde vara ännu högre.
 
Huvudsakligen går den nya planekonomin "…segerrikt fram i det gamla systemets förfall" och Nerman framhåller att en andra femårsplan nu ska inledas, vilken han tror kommer bli ännu mera framgångsrik. Nerman menar att Sovjetunionens framgångar, samtidigt som den kapitalistiska världen lider av depression och fördjupande kris, bevisar att: "Socialismen har redan principiellt besegrat kapitalismen."
Nerman förklarar att i Sovjetunionen råder ännu ingen färdig socialism, men att det är en utveckling som går i riktning mot socialismen:
 
"…i Sovjet är produktionsmedlen fråntagna kapitalisterna, borgarklassen som bärare av privat-kapitalets exploateringsrätt avskaffad, exproprierad, där ligger den samhälleliga produktionen i samhällets händer, driven inte för enskildas vinning men planmässigt för allas bästa. Där produceras inte på spekulation utan för att täcka folkets behov. Där råder statligt handelsmonopol o.s.v. o.s.v. Med ett ord: den väsentliga grunden är lagd för socialismen, borgarklassens klassvälde över produktionen är bruten."
 
"Tiden kräver planhushållning", säger Nerman. "Att Sovjet överhuvud representerar en stigande linje vid sidan av kapitalismens historiska nedgång, därom råder inte längre något tvivel."
 
Nerman talar om motsättningen mellan Sovjetunionen och den kapitalistiska världen. Han menar att det inte är en konflikt av geografisk natur utan ett exempel på de sociala motsätt-ningarna mellan arbetarklassen och borgarklassen. "Sovjet är den internationella arbetar-klassens erövring" påstår han och Nerman hoppas och tror att alla arbetare, oavsett om de är kommunister, socialdemokrater eller syndikalister, ska försvara Sovjetunionen.
 
Det finns skäl för "detaljkritik" säger Nerman, "…men det som sker därute, vad som har skett, vad människor har offrat sej så utan like för i 12 år, det är dock – om än som experiment – något som angår alla arbetande människor, något som har jorts för oss alla, en erövring åt det nya hushållet i socialismens tecken." Nerman ber att få avsluta sitt första majtal 1930 genom att uppmana sina åhörare "till samling på Lenins och kommunismens väg" och han utbringar ett fyrfaldigt leve för Sovjetunionen, för Kommunistiska Internationalen, för arbetarklassens kamp i alla länder, för proletariatets diktatur.
 
Synen på utvecklingen inom Komintern och stalinismens framväxt.
 
I ett tal som hålls till årsminnet av den Ryska Revolutionen 1917 – 1930, förklarar Ture Nerman sin sorg över den splittring som nu har skett inom den internationella kommunistiska rörelsen, om sorgen att ha blivit utkastad ur Komintern, men han gläds ändå åt "att det är vår sida som har stått sej som majoriteten och som har visat sej behålla de revolutionära arbetarnas sympatier."
 
Nerman menar att splittringen i Tredje Internationalen är en fruktansvärt allvarlig händelse, mycket allvarligare än "den andra och tidigare kris som min generation har varit med om i arbetarrörelsen", nämligen splittringen av Andra Internationalen 1914. Nerman förklarar att han själv, bara en kort tid innan den stora uteslutningen 1929, inte hade förstått den allvarliga krisen inom Komintern och den splittring som snart skulle ske. Han anser att det egentligen inte fanns några allvarliga motsättningar inom det svenska partiet och att de beskyllningar Komintern kom med inte hade någon verklig grund.
 
"Mer och mer blev det klart att det var fråga om en oppifrån högsta ort, från Kominternexekutiven, direkt önskad och dirigerad avsprängningsaktion i hela Komintern och även i vårt ovanligt framgångsrika och dittills ovanligt enhetliga parti. Partiets massor skulle inte längre avgöra och välja ledning. Den skulle tillsättas uppifrån. […] Olusten skärptes av den allt tydligare känslan, att det här inte var fråga om en kamratdebatt, saken var i förväg i hemlighet avjord det var meningen att till varje pris få en sprängning".
 
Nerman menar att det som skedde var en kupp inom partiet, i vilken minoriteten tog makten mot majoritetens vilja.
I det tal han håller för sina kamrater då ett år har gått sedan "kuppen", konstaterar Nerman att "vi" inte är några sämre kommunister än
Sillénarna och att "vi alltjämt står fasta på Kominterns grund." Nerman anser att "vi" har plikter eftersom "vi" representerar den verkliga kommunistiska rörelsen i Sverige. "Organisatoriskt är vi ställda utanför Kommunistiska Inter-nationalen, men det får inte hindra, att vi i dess ödesstund alltjämt kämpar vid dess sida" säger han. Nerman menar att "vi" måste kämpa för att Sovjet ska förstå att "vi" är bättre än Sillénarna. "…låt oss i handling visa dem, att det är hos oss de har att söka sina vänner, att vi bär oppe arbetarklassens revolutionära kamp här i landet."
 
Nerman förklarar att hans parti för närvarande och tills vidare formellt är ett "fristående parti, utan internationell organisatorisk förbindelse." Men arbetarklassen måste enas över nationernas gränser och kämpa tillsammans för socialismen och följa Sovjetunionens exempel, menar Nerman, "så som Lenins bolsjevism blev räddningen för den första sjättedelen av jorden."
 
I sitt första majtal 1932 säger Nerman:
"Det parti jag tillhör har – som vi anser genom en oförnuftig politik av Kommunistiska Inter-nationalen kastats ut ur Komintern. Men det hindrar inte att vi vet vad Sovjetunionen är historiskt, och har inte förändrat oss i vår ställning till Sovjet. Vi är fortfarande samma kommunister. Och jag är viss om, att ett krig mot Sovjet – sådant som imperialistmakterna håller på att provocera med Japans jälp – kommer att resa arbetarklassen, långt utanför de organiserade kommunisternas led, till försvar för Sovjet.
 
Ja, kamrater, vi är alltjämt desamma, desamma ärliga vänner till Sovjet-Unionen, därför att vi alltjämt är samma ärliga revolutionära socialister, samma kommunister. Och, det kan Sillénarna anteckna, att det tänker vi förbli. Vi tänker inte unna arbetarrörelsens förstörelse att vinna mark genom att vi skulle gå åt höger mot något socialdemokratiskt träsk. […] Vi tänker visa värden, att man är inte kommunist bara därför att man klär sej i uniform och leker revolutionär. Ligger det revolutionära i att lyfta på arm och knyta näven och skrika röd front? Nej, kamrater! Kamratskapen med Sovjets folk sitter inte i partimärke…"
 
De närmaste åren efter uteslutningen, beskriver Ture Nerman det rådande läget inom Komintern som ansvarslös
anarkokommunism. Han menar att "det var inte Marx, inte Lenin, det var Bakunin", vars anda hade tagit över inom rörelsen, och gör således en jämförelse med Första Internationalens urartning i anarki på 1870-talet.
I sitt första majtal 1930 menar Nerman att det ändå är positivt att slippa ha med Sillén-gruppen att göra. "Vi kommunister har blivit av med våra anarkokommunistiska element […] Vi är fria från lik i lasten. Och den objektiva utvecklingen är utomordentligt gynnsam för oss just nu."
 
Men när han gör en djupare analys av utvecklingen inom Komintern, menar Nerman att de arrangerade uteslutningarna som skett i alla världens olika kommunistpartier har sin grund i den pågående inre ryska partistriden, "och orsaken till den i sin tur [är] svårigheterna i det sovjetryska uppbygget."
Han menar att det nya samhälle som håller på att byggas i Sovjetunionen utvecklas i rätt riktning men att svårigheterna, som han till stor del anser är orsakade av den kapitalistiska omvärldens aggressivitet, har resulterat i ett strängare system som även påverkar "partidemokratin".
 
1930 påstår Nerman att "Stalin-fraktionen" har spelat ut sina motståndare inom rörelsen mot varandra. Stalinisterna började med att först attackerade Trotskij och hans anhängare till vänster, förklarar Nerman, för att efter deras uteslutning ur rörelsen gå till attack mot högern inom SUKP, nämligen Bucharin och hans grupp, "och till de senare hörde tydligen vi."
 
I sitt tal Sovjetunionens vänner, 1932, kritiserar Nerman Stalin och den nya ledningen i Komintern för att ha ägnat för lite energi åt "världsproletariatets kamp", bara för att i stället ha koncentrerat politiken på att bygga ett starkt Ryssland. Nerman menar att det är ett mycket allvarligt missförhållande inom Komintern.
 
"…i Komintern råder inte längre som under Lenins tid parti- och klassdemokrati. Ledningen väljs inte längre, den utnämns oppifrån, massorna är inte längre de bestämmande utan den lilla klicken internationella ledare och nationella ledare som under konkurrensen om nåden kan hålla sej kvar på platserna. Komintern skulle ha regelbundna, först årliga världskongresser, sedan vart annat år. Det är nu fyra år sedan det hölls någon kongress. Vi kastades ut ur Komintern, inte för någon teoretisk eller taktisk motsättning, allra minst för att vi skulle ha mattats i vår känsla för Sovjet-Unionen, utan bara därför att vi inte ville släppa partidemokratin, enbart därför att man ville ha lydigare ledare. Och resultatet ser vi. Vad Kominterns nuvarande ledning den gången förövade var ett värkligt brott mot arbetarklassen, som var på frammarsch till revolutionär samling.
 
Kan Komintern samla oss revolutionära socialister, då är det bra. Kan den det inte, så måste vi samlas ändå. Är partiledningarna oduglig att samla arbetarklassen i dess ödesstund, undan då med partiledningarna. Och bilda enhet underifrån!"
 
När de så kallade Moskvaprocesserna inleddes 1936, och en majoritet av det ryska kommu-nistpartiets gamla ledare döms och avrättas, förklarar Nerman: "Jag vill säga: Jag tror inte på den stora processen, tror inte att så gott som hela det gamla bolsjevikgardet har blivit en samling kontrarevolutionärer och attentatsmän." Och han menar att "Med dessa mord har Stalin och hans militärdiktatoriska riktning jort ryska revolutionen och hela värdens arbetarklass oerhört mycket ont."
 
Nerman säger sig tro, att hade han varit i Ryssland nu, skulle han också bli mördad så som Zinovjev och de andra gamla bolsjevikledarna blir.

"Sovjet är inte längre en internationalistisk proletärstat, väsentligen skyddad av den internatio-nella arbetarklassens sympatier, som på Lenins tid, utan en teknisk storartad stat men eljest med andra stater likställd stat, där staten som sådan och inte socialismen är huvudsaken. Jag är övertygad om att de nu mördade oppositionsledarna och den tydligen mycket starka oppositionen i landet har velat driva en mera socialistisk-leninistisk politik, främst utrikespolitiskt."
 
Nerman tror att Stalin, av rädsla för ett kommande krig, vill samarbeta med den kapitalistiska världen. Nerman försvarar fortfarande Sovjetunionen, men fördömer Stalin och den nuvarande sovjetiska politiken. Han säger, "…jag ogillar åtskilligt i Stalins Ryssland, både den begynnande nyborgerligheten och den terror som kom till så brutalt uttryck i avrättningarna efter den teatermässiga Sinovjev-processen." Men Nerman säger att han ändå skulle försvara Stalins Sovjet i ett krig mellan denne och Hitler, och att Sovjet gör rätt som rustar upp militärt i en tid då, som han menar, den kapitalistiska världen, med de fascistiska staterna i spetsen, har börjat rusta upp så intensivt med klara krigsplaner.
"Vi internationalistiska socialister protesterar mot Stalins terror men vi gör det inte i fascistiskt eller borgerligt sällskap."
 
I ett tal 1936 påpekar Nerman att både den svenska borgarklassen och det socialdemokratiska partiet nu plötsligt, trots Stalin, eller snarare på grund av Stalin, har blivit mindre kritiska till Sovjetunionen. "Stalin och Komintern har varit mycket populära bland socialdemokrater sista åren, därför att man har känt släktskapen, därför att Stalin höll på att avskriva bolsjevismen. Vi socialister däremot blev utkastade ur Komintern 1929 därför att vi höll på internationalismen och socialismen."
 
Men Nerman förklarar att socialdemokraterna däremot inte gillar Stalins ärkerival Trotskij. Och han säger att när man försökte bjuda över Trotskij till Sverige så blev det stopp. "Vem var det som vägrade Trotskij komma till Svärge och hålla föredrag." frågar sig Nerman. Jo, "Borgarna och socialdemokratin."

Intressant Bloggar om arbetarrörelsens historia, historia, vänstern, stalinism, samhälle, politik,

 

3 kommentarer:

Anonym sa...

Intressant läsning. På wiki såg jag sedan att han senare tog ställning för NATO och Sydvietnam - hur kunde han utvecklas åt det hållet tror du?
/Daniel i Malmö

Ronny Åkerberg sa...

...till Daniel:
Det kan man ju undra. Jag är inte bekant med Ture Nermans historia under hans sista 30 år, dvs från det år han återvänder till fadershuset socialdemokraterna 1939 och fram till sin död 1969. Men jag har lite teorier.
Nerman är intressant för mig i första hand som representant för den generation av unga radikaler som tidigt anslöt sig till den socialdemokratiska arbetarrörelsen och som blev oerhört besviken över Andra internationalens svek vid krigsutbrottet 1914.
De vill stå fast vid sina ideal och orienterar sig mot den framväxande kommunismen som väcker deras hopp, men möts under slutet av 20-talet av nya besvikelser när stalinismen segrar i Sovjet.
Det är under dessa två stora historiska brott som Ture Nerman är intressant och speglar sin tids radikala tendenser.
När sen historien tar en ny vändning och den självständiga revolutionära vänstern mals sönder mellan fascism och stalinism ändras situationen.
I Sverige lyckas inte heller det alternativ som Nerman trodde på, Socialistiska Partiet, upprätthålla sin verksamhet. Han går först ut i partilöshet och sen efter några år tillbaka till socialdemokraterna.
Där påverkas han under efterkrigstidens högkonjunktur, folkhemsbygge och kalla krig så att han tar till sig den socialdemokratiska historiebeskrivningen och distanserar sig från sin ungdoms revolutionära hållning. Hans hållning till Vietnam är inte olik många andra socialdemokraters innan ungdomsupproret och omsvängningen inom (s). Jag kan tänka mig att hans hållning växte fram under påverkan av hans negativa upplevelser av stalinismen, av det kalla kriget och av förborgerligandet inom socialdemokratin.

Anonym sa...

Tack för det utförliga svaret. Jag missade att han dog 1969 - det ger ju lite annat ljus i Vietnamfrågan. Intressant att han motsatte sig militarismen redan innan första världskriget. Bra att du delar med dig av perspektiv på vår historia.
/Daniel