onsdag 21 augusti 2013

Egypten: Militärstyret är kontrarevolution

...brev från egyptiska revolutionärer, del 2
 
För att slutföra arbetet med att hålla tillbaka massrörelsen tillsatte militären en tillfällig president och en ny regering som civilt ansikte. Syftet var främst att bevara alla sina egna befogenheter och privilegier och sin intervention med våldsam repression vid behov. För det andra syftar det att till att slutföra det kontrarevolutionära projektetbåde en politisk och en ekonomisk nivå. Detta innebär inte en reträtt av militären från makten, utan snarare tvärtom. För trots militärens reträtt bakom civil täckmantel av den nya regeringen, lyckas det ändå med allting precis som den gjorde under det ett och ett halv året med det militära rådet under ledning av [fältmarskalk] Tantawi och [general] Anan.

har vi bevittnat en massvåg av protester den 30 juni och dagarna som följde, och sett den militära ritten revolutionen efter den 3 juli för att skära av vägen till utveckling av massrörelsen. Massrörelsen kunde ha utvecklats till större och mer radikala dimensioner, särskilt med början av partiella strejker i Public Transport Authority, järnvägarna, i Mahalla, och bland tjänstemän vid Cabinet Offices och många andra. Vi ser också återkomsten av den härskande klassen med sina militära symboler och gamla ledare i full kraft, efter utvisningen av brödraskapet från staten, för att militären ska kunna leda den härskande klassen och kontrarevolutionens krafter för att uppnå vad Morsi inte klarade. Det innebär att avbryta revolutionen och den enormt självsäkra massrörelsen, vilket dock var full av motsägelser i sitt medvetande och organisation. Oundvikligen måste vi hantera rörelsen inklusive dess motsägelser och utnyttja de möjligheter som den bär på för att förbereda för starkare vågor av den egyptiska revolutionen framöver.

 
Ur denna synvinkel är den 11 februari inte exakt lik den 3 juli 2013, och är i själva verket helt olik den i många avseenden. I det första fallet var den härskande klassen tvingad att bli av med statschefen och öppna dörren till större förvirring bland de egna leden. Staten var i ett tillstånd av mycket större svaghet än det verkar i dag, efter kollapsen av inrikesministeriet och den extrema fientligheten mot Mubaraks kumpaner. I det andra fallet däremot, fick den härskande klassen bort regimens ledare i syfte att förena sina egna led, blanda korten på egen hand, och laga sprickorna i syfte att förbereda för angrepp på alla revolutionära rörelser. Men detta betyder inte att den politiska och ekonomiska krisen för den härskande klassen har avslutats.

Inför Morsis störtande strävade Brödraskapet och deras islamistiska allierade efter att eskalera sin mobilisering på marken med sit-ins och demonstrationer i syfte att återställa den "legitimitet", som störtades av massorna, tillsammans med deras misslyckade projekt som är fientligt till revolutionens mål. I den processen har de begått avskyvärda brott som inte kan förlåtas på många områden och provinser, liksom deras sekteristiska retorik och hets mot kristna, genom att rikta sin ilska mot dem och attackera kyrkor. Som revolutionära socialister måste vi stå fast mot denna aggression och varje angrepp på de kristna i Egypten. Detta är en principfråga för oss.

 
Vi är väl medvetna om att för Brödraskapet är detta är en kamp för överlevnad och de kommer inte kapitulera så lätt. Parallellt med brödraskapets angrepp och brott står de själva inför våldsam repression i händerna på militären och inrikesministeriet, som började med massakern vid det republikanska gardets HQ, och slutar med den barbariska uppbrytningen av protestläger i al-Nahda Square och Raba'a al-Adwiyya, för att inte nämna dödandet av tre av deras kvinnliga medlemmar i Mansoura, och så vidare.

Brödraskapets brott har lett de flesta fraktioner av vänstern att inta en extremt opportunistisk hållning och att alliera sig med militären och stödja den repressiva staten, även att upprepa samma lögner som borgerliga medier och helt överge alla revolutionära eller klasspositioner. Detta perspektiv bygger på en katastrofal analys som anser det Muslimska brödraskapet och dess allierade vara den största faran för den egyptiska revolutionen, medan det i verkligheten, om Brödraskapet utgör en fara till en viss del, så utgör de statliga institutionerna som monopoliserar våldsmedlen en mycket större fara för revolutionen. Detta manifesteras i den repressiva statens återvändo i all sin brutalitet, i den diktatoriska konstitutionella förklaringen, i utnämningarna av provinsguvernörer från militära och polisiära generaler och från den gamla regimen och i attacken strejkande vid Suez Steel och så vidare.

 
Förutom den opportunistiska och förrädiska position så kallade liberaler och vänsteranhängare intar i sitt stöd till militären (som leds av de som deltog i Al-Sisi regering), finns det många som ser striden mellan brödraskapet och den nya/gamla regimen som en kamp som inte betyder någonting för revolutionen och menar att revolutionen har ingen andel i dess resultat. Ur detta perspektiv, måste revolutionärer inta en neutral ställning, som om de två parterna i konflikten är av samma styrka och representerar samma fara för revolutionen. Dessa åsikter är extremt kortsiktiga. De ser inte den verkliga innebörden av den nuvarande regimens agerande, och flin i militärens ansikte när de krossar  sit-ins Raba'aal-Adawiyya och al-Nahda. Dessa massakrer är en generalrepetition för krossandet av den egyptiska revolutionen, och kommer att upprepas i morgon mot varje genuin oppositionskraft som dyker på scenen, särskilt arbetarrörelsen. Detta var vad vi såg en skymt av i attacken Suez Steel-strejken. Massakrerna mot islamisterna är bara de första stegen på vägkartan mot kontrarevolutionen, och vi måste avslöja detta i skarpa och principfasta angrepp på dem.
 
Idag utsätts vi för en hel del angrepp för vår position att fördöma våldet från förtryckarinstitutionerna mot islamisterna, och för våra attacker mot al-Sisi som ledare för kontrarevolutionen. Men detta kommer inte att leda oss till att späda ut vår position genom att skapa ett slags "balans" i våra attacker mot militären och mot islamisterna som om det fanns jämställdhet mellan dem i fråga om hur farliga de är för revolutionen. Vi befinner oss i en omfattande och svepande kontrarevolution och krossandet av muslimska brödraskapets sit-ins och protester är bara det första steget. Vi kommer inte vackla i vår fasta ståndpunkt mot militären och dess hård repression. "Balans" mellan de två sidorna skulle bara återspegla tveksamhet och obeslutsamhet istället för att inta en tydlig och djärva position mot den repressiva staten. Vi kan inte vara tysta om militärens massakrer, som har dödat dussintals islamister, och vi kan inte stödja statens krossande av deras sit-ins. Inte heller kan vi sluta påminna om militärens brott, och varnar för inrikesministeriet och kräver åtal av dess kriminella handlingar vid varje tillfälle. Likaså måste vi varna för återkomsten av Mubaraks stat och dess repressiva institutioner i full kraft, och rikta våra attacker mot dem.

 
Vi får inte heller försvara försök av anhängare av den gamla regimen och deras ligister att trakassera islamister och döda dem på gatorna. Det finns en stor skillnad mellan massornas självförsvar, även med våld - inför angrepp av Brödraskapet som vi såg i Manial och Bayn al-Sayarat och Giza för några veckor sedan, och våldet från förtryckarinstitutioner och ligister från den gamla regimen mot brödraskapet. Det senare är inte våld till försvar av demonstranter och revolutionen, utan snarare ett försök att stabilisera saker i händerna på den nya regimen utan motstånd från något håll. Armén, polisen och den gamla regimens element ingrep inte, inte ens en gång, under de senaste veckorna, för att skydda lokalbefolkningen eller demonstranter i någon av sammandrabbningarna. Det är i detta sammanhang som Tamarod "Rebel"-rörelsen och vänstern, som har fastnat i militära stövlar, kallar till folkliga kommittéer för att skydda staten och förtryckarinstitutionerna och att hjälpa dem att krossa islamisterna. Dessa är fascistiska signaler och vi kan inte acceptera dem eller upprepa dem.
 
Vi måste konfrontera medias lögner för att nåla fast alla brott av militären och den gamla regimen mot det muslimska brödraskapet. Vi måste utmana den vidrig berättelse som syftar till att utplåna revolutionen den 25 januari och ersätta den med 30 juni-revolutionen, där "alla klasser" deltog, vilken inte handlade om "brinnande polisstationer" och "attackerande institutioner". Denna berättelse presenterar januarirevolutionen som en ren konspiration av Brödraskapet, vilken krävde en revolution mot dem och inte en revolution mot den härskande klassen och dess stat och repressiva institutioner. Dessutom hör vi förhatliga rasistisk retorik mot palestinierna och syrierna.

 
Staten mobiliserar nästan alla politiska krafter och (tidigare) revolutionära krafter bakom sig, och stora delar av massorna, för att konfrontera muslimska brödraskapet och den islamistiska alliansen runt dem. I vad de kallar "kriget mot terrorismen", piskar de upp en äcklig nationalistisk stämning, hävdar att "det finns inget ljud högre än ljudet av strid" för att undertrycka och förvanska kraven från revolutionen.
 
När det talas om "exkludering" [från den politiska processen] och "försoning", kan de revolutionära socialisterna inte bygga sin ståndpunkt i denna fråga i isolering från massornas stämningar och deras orientering - trots deras starka inre motsättningar. Dessa massor kommer inte att acceptera försoning med det muslimska brödraskapet. Som ett av de uttalanden från vår rörelse konstaterade, "slå på trumman för försoning är att föreslå jämställdhet mellan mördare och offer, vilket är helt oacceptabelt, utan att föra martyrernas mördare och anstiftare av våldet, till en rättvis rättegång". Om massorna, under inflytande av media och borgerliga propaganda, vill utesluta brödraskapet och bortse från den gamla regimens element och militärer, måste vi angripa också återkomsten av gamla regimsupporters och återkomsten av Mubaraks tillstånd under Al-Sisis flagga. Alla är de fiender till den egyptiska revolutionen och dess framtidsutsikter, och Al-Sisi är mycket farligare än [Muslimska brödraskapet ledare] Muhammed al-Beltagi utan jämförelse.
 
Under dessa omständigheter måste vi direkt och djärvt och klart och utan tvekan resa parollen "Ned med militärstyret... nej till den gamla regimens återkomst... nej till brödraskapets återkomst!"
 
Detta var andra delen av ett brev från egyptiska socialister. Första delen kan du läsa här:
Revolution eller militärkupp? Artikeln kommer att fortsätta.
 

 

Inga kommentarer: